Kategoriarkiv: Isdalskvinnan, 1970, Norge

”Do you know this woman?” (Isdalskvinnan)

Bilden ovan är en uppdatering och lätt modifiering av en äldre ”efterlysning” från NRK (norska public service, Norsk rikskringkasting). Kvinnans ålder har reviderats sedan dess, efter en analys år 2017 av hennes tänder.

Det handlar om den mycket omtalade oidentifierade ”Isdalskvinnan” (eller kvinnan i ”dödsdalen”), som hittades död i Isdalen utanför staden Bergen i Norge, söndag 29 november 1970 kl 13:15.
Hon var svårt bränd men det fanns inga rester av nån brasa eller eldplats. Däremot spår av bensin i marken under henne. Hon hade många sömntabletter i magen. Och hon hade minst 8 falska identiteter.

Bild ovan: fyndplatsen, med kroppen och några av hennes tillhörigheter, inklusive en likörflaska som stod intill. (På bilden syns också en fot troligen tillhörande en polis, kan man anta). Bilden finns omaskerad och i större format t.ex. här (NRK, öppnar nytt fönster).

Fyndplatsen ligger ett par kilometer från Bergen, några hundra meter från en mindre bilväg och en stig.
Platsen är högt belägen, den sägs varit en populär utsiktspunkt:

Bild ovan: utsikt från fyndplatsen med delar av Isdalen och sjön Svartediket.

Kvinnan låg på rygg, svårt bränd på framsidan. Det fanns inga rester efter nån campingbrasa e.dyl, hon blev alltså inte bränd på bål. Armarna var sträckta framåt, vilket är vanligt förekommande på kroppar som brunnit.
Polisen hittade spår av bensin i marken under henne och på en pälsmössa intill.
Det lär inte funnits några spår av bensin i de två små plastflaskor som låg där, det var vattenflaskor.

Hon hade minst femtio halvsmälta sömntabletter i magen. (Det låg ett dussintal på marken också).
Dödsorsaken uppges vara en kombination av kolmonoxidförgiftning och överdosering av sömntabletter.

Hennes armbandsur och smycken var avtagna och låg bredvid.

Hon hade inga avvärjningsskador på armar och händer, dvs hon verkar inte ha försvarat sig häftigt mot nån angripare.
Men i nacken fanns ett blåmärke som kan uppstått självförvållat av fall, eller av slag från en angripare.

Bild ovan: fyndplatsen efter att polis avlägsnat kroppen. Där syns bl.a. likörflaskan, brända kläder, vattenplastflaska.

Ok, men det verkar väl varit självmord? (Norska polisens officiella slutsats var självmord). OM det inte hade funnits en rad ytterligare underligheter, bland annat hade hon flera falska identiteter, och hon (eller nån annan) hade vidtagit fler åtgärder för att försvåra identifiering.
– Det hittades inga identitetshandlingar på fyndplatsen.
– Märkestaggarna på kläderna var borttagna.
OCH senare hittade norska polisen hennes resväska i en förvaringsbox på järnvägsstationen. I väskan fanns bl.a:
– Ett par glasögon med hennes fingeravtryck.
– Ett anteckningsblock med noteringar i chifferform (dvs kodat), som visade sig vara beskrivningar av hennes resande, som hade varit omfattande (både in- och utrikes).
– En receptbelagd eksemkräm där etiketten med läkarens/patientens namn tagits bort.
– Tyska och norska sedlar, och mynt från Belgien, Storbritannien och Österrike.
– Flera peruker. Kosmetika, kam, hårborste.

Polisen kontaktade flera hotell, och hotellpersonal och andra personer som trodde sig ha mött kvinnan tidigare. Det framkom att kvinnan haft minst åtta falska identiteter och falska pass. (Men polisen uppges aldrig hittat passen). De falska identiteterna hon använde i Norge var:
Elisabeth Leenhouwfr, Claudia Nielsen, Genevieve Lancier, Alexia Zarna-Merchez, Claudia Tielt, Vera Jarle, Finella Lorck.

På flera hotell i Paris hade hon använt namnet Vera Schlosseneck.
Ur hennes kodade anteckningsblock framkom att de sista resorna var från Paris till Stavanger, vidare till Bergen, till Trondheim, tillbaka till Stavanger och slutligen till Bergen där hon sågs gå in i en taxi den 23 november 1970.

En butiksägare som sålt ett par gummistövlar till henne sa att hon doftade/luktade vitlök. Flera personer uppgav att hon talat dålig engelska, men bra tyska och franska.
Hotellpersonal sa att kvinnan haft en elegant framtoning och utstrålat självförtroende. Ibland begärde hon att byta rum, flera gånger.

 Nån har räknat ut att hennes resrutter sammanföll med testningen av vapensystem. Dvs hon kan ha sysslat med underrättelseverksamhet eller spionage. (I norska polisens officiella kommentar uteslöt man dock att kvinnan var spion).

Att hon var involverad i nåt skumt verkar uppenbart, vanligt hederligt folk har inte åtta falska identiteter och pass. Om det inte var spionage så var det nån (annan) kriminell verksamhet.
Men det utesluter förstås inte att det var självmord, helt på egen hand.

En titt i våran excellenta kristallkula, som även kan se bakåt i tiden, avslöjar följande om hur Isdalskvinnan dog.

Hon följde med frivilligt till utsiktspunkten i Isdalen, under falska förespeglingar. Det medfördes bl.a. en flaska likör.
Väl på plats sa gärningspersonen att kvinnan skulle bli avrättad, hon fick välja mellan att skjutas eller att frivilligt svälja massa sömnpiller.
Gärningspersonen tänkte att det vore bra om det såg ut som självmord. Kvinnan tänkte att hon kunde vinna lite tid, och kanske överleva, om hon valde sömnpillren.

Hon tog själv av sig sitt armbandsur och sina smycken, för ”så brukar jag göra innan jag somnar”.
När kvinnan började bli dåsig av sömntabletterna skvätte gärningspersonen bensin på henne och tände på, som en säkerhetsåtgärd så att hon säkert skulle dö. Behållaren som innehållit bensinen tog gärningspersonen med sig från platsen.

Kristallkulan ger en alternativ version, nämligen att kvinnan helt på egen hand var i färd med att begå självmord med piller, då en fullblodspsykopat som stalkat eller förföljt henne dök upp på platsen.

…Även kristallkulor är ombytliga, nu kom en tredje version. Eftersom Isdalskvinnan lade ner såpass energi på att dölja sin identitet så är det konsekvent att hon löpte linan ut vid ett självmord och försökte utplåna sig själv helt och hållet, med eld.
Hon hade alltså med sig bensin i en liten plastflaska. Efter att hon hällt ut innehållet på sig själv så hivade hon iväg den lilla flaskan bland stenröset så att den råkade försvinna ner i nån spricka och sen aldrig hittades.

Signalement

Isdalskvinnan beräknas varit 36-44 år (född 1926-1934), 164 cm lång, smärt med breda höfter, brunsvart hår, bruna ögon.
Några hade hört henne tala tyska, franska och flamländska, samt dålig engelska.

Hon var mest sannolikt född i sydöstra Tyskland, och i vuxen ålder bosatt i Frankrike, enligt analys av tandemaljen.
Enligt tandanalysen flyttade hon i tonåren till västra Tyskland, till Nederländerna, till Belgien. Som vuxen var hon mest troligen bosatt i norra Frankrike. Andra forskningsresultat utesluter England och Spanien.


Und so weiter, und so weiter (och så vidare, på Isdalskvinnans språk tyska). Mer om detta fall finns massor på webben. En del källor skiljer sig åt i vissa uppgifter, så det skadar inte att jämföra flera källor.