En 26-årig brevbärare vid namn Bo ”Bosse” Jansson försvann på Södermalm i Stockholm för länge sen. Bosses politiska färg var röd som kommunism, hårfärgen likaså. Han kan t.o.m. försvunnit på en röd dag (söndag 4 april).
Brevbäraren Bosse Janssons försvinnande den 3-5 april 1976 är bara ett av många ouppklarade försvinnanden genom åren, det är inte unikt, sånt händer ibland. Många försvinnanden uppmärksammas inte alls i media. Några blir omtalade, i Bosses fall dröjde det ett halvår. Därefter följde en handfull artiklar med spekulationer, bland annat med Bosse som hemlig agent för främmande makt…
Röd stjärna, symbol för kommunism
Bosse sågs sista gången lördag 3 april, på jobbet och senare på eftermiddagen av en bekant. Kvällen innan, på fredagen, var han och några arbetskamrater på teater och sedan på pub. Bosse hade briljerat med sina geografikunskaper och tycks varit på gott humör.
Måndag morgon uteblev han från brevbärarjobbet, och senare på eftermiddagen uteblev han från ett möte med en bekant.
Några dagar senare i Bosses lägenhet, vars ytterdörr var låst, hittade polisen hans plånbok (med cirka tvåtusen kronor i dagens penningvärde), och ID-kort, pass, klippkort på SL, armbandsur, lägenhetsnycklar (okänt om det var samtliga nycklar), samt bankböcker med pengar från ett arv efter hans farfar. (Arvet bestod av pengar och aktier, sammanlagt värde över två miljoner kronor i dagens penningvärde). Bland posten under brevinkastet låg en bekräftelse på en bokad resa till Algeriet.
För övrigt såg det ut som vanligt, bokhyllorna var fullproppade med böcker, tidningar, pärmar och grammofonskivor. Sängen var bäddad.
I lägenheten var det god ordning men ganska dammigt. En bekant som hade stått utanför lägenhetsdörren när polisen gick in, sa visserligen senare att han sett ett par tofflor som låg i oordning på hallgolvet. Han tyckte det var konstigt. Men tofflorna kan råkat rubbas av polisen när de gick in, eller så kan Bosse ansett att tofflorna inte förtjänade mer uppmärksamhet den dagen han försvann. Tofflornas placering tycks inte noterats av polisen.
Det var som att Bosse gått ut för att ta en liten kvällspromenad. Kanske var det just så.
Bakgrund
Under Bosses uppväxt- och skoltid beskrivs han av bekanta ha varit ”tystlåten”, ”tafatt”, ”skuggaktig”, han var lång och gänglig, håret var ”knallrött” / ”eldrött” / ”extremt rött”. En kvinnlig kusin sa att Bosse var ett ensamt barn, hade inte många kamrater. Och inga syskon. Enligt kusinen kunde Bosse lära sig tågtidtabeller och kartor utantill. Men flickorna var ointresserade av honom.
I skolan fick Bosse höga betyg, han kallades ”professorn”. På sommarloven arbetade han på postkontoret.
Vid 18 års ålder deltog han i flera Vietnamdemonstrationer. Samma år (1967) bildades det kommunistiska partiet KFML, där Bosse så småningom blev medlem. Det partiet bytte några år senare namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti.
Efter gymnasiet fortsatte Bosse som brevbärare istället för att studera vidare, trots höga betyg.
Året därpå, när han var 20 år, gjorde han sin första resa till det kommunistiska Albanien. Samma år avled hans mamma i cancer.
Vid 21 års ålder bildade han och några bekanta Svensk-albanska föreningen som drömde om revolution i Sverige.
Vid 22 avled hans pappa i lungsjukdomen TBC.
Bosse övertog föräldrarnas lägenhet på bottenvåningen på Folkungagatan 63 i södra centrala Stockholm, på Södermalm som är en liten ö omgiven av vatten (som öar brukar vara).
De följande åren gjorde Bosse flera utrikesresor (på egen hand) till bland annat Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Grekland, Turkiet, Bulgarien.
25 år gammal deltog han i en språkkurs i albanska vid universitetet i Pristina, Jugoslavien.
Året innan han försvann, efter att ha rest till Island tog han flyget från Island till Berlin, därefter via gränsövergången i Berlin vistades han en dag i Östtyskland, och reste sedan hem till Stockholm.
SKPs tidning Gnistan
Förutom brevbärare var 26-årige Bosse alltså aktiv kommunist, längst ut på vänsterkanten, medlem i maoistisk-kommunistiska SKP. Och han var sekreterare i Svensk-albanska föreningen, talade albanska flytande och ledde språkkurser.
Ute på stan sålde Bosse regelbundet partiets tidning Gnistan samt diverse kommunistiska trycksaker och broschyrer.
Bosse brukade då vara klädd i en specialsydd rock med flera fack för de olika skrifterna. De kommunistiska skrifterna såldes av partimedlemmar och partisympatisörer på gator och torg, utanför Systembolag och varuhus och genom dörrknackning.
Man såg Bosse på långt håll när han kom gåendes på stan, med sitt ”knallröda” hår och 1,90 lång, enligt bekanta.
Utöver det politiska engagemanget talade han sällan om sitt privatliv. Bekanta trodde inte han hade någon flickvän eller annan kärleksrelation.
Så vad hände?
Bosse kan alltså lämnat lägenheten lugnt, det fanns åtminstone inga uppenbara tecken på våldsamheter. Att både plånbok, pengar, pass m.m. samt nycklar fanns kvar kan tyda på exempelvis något av följande:
- Han gick ut för en kort promenad. (Han kan haft fler lägenhetsnycklar). Och råkade ut för en olycka (t.ex. vid vattnet/isen), eller begick självmord (t.ex. från Västerbron), eller blev mördad (t.ex. av kommunisthatare i Stockholm).
- Eller han följde med någon frivilligt för ett kort ärende utomhus, eller under hot (men utan bråk) blev tvingad t.ex. till en väntande bil, och sedan bortförd eller/och mördad.
Det var knappast ett rån eftersom pengar med mera fanns kvar i lägenheten.
Troligen reste han inte heller iväg frivilligt för att aldrig återvända, eftersom pass, pengar med mera var kvar.
Om han låste ute sig själv (om dörrlåset var av typen smäcklås) så skulle han nog knackat på hos nån av grannarnas dörrar i samma trappuppgång.
Bosses politiska vänsterengagemang och hans utrikesresor solo var en av anledningarna till att det långt senare spekulerades i tidningar att han kanske var spion eller agent, och att han blivit bortförd av främmande makt. En annan anledning var att det framkom att Säpo (svenska säkerhetspolisen) hade uppgifter om honom. Men det tycks handlat om Säpos rutinmässiga fotografering och registrering av kommunister som deltog i demonstrationer, inte att Bosse hade koppling till annat lands säkerhetstjänst eller liknande.
Medlemmar i KFML/SKP och liknande rörelser ville nog gärna tro att de och deras verksamhet hade mycket större betydelse än de egentligen hade.
En mer jordnära och inrikes förklaring till försvinnandet än agentspekulationerna, kan grundas i någon av följande uppgifter:
- Från Bosses lägenhet var det fem minuters promenad till närmaste vatten. Det tidiga aprilvädret hade gjort isarna runtomkring ön sköra. Folk går på isar av mer eller mindre välbetänkta skäl. Eller blir jagade ut på isen.
- På ytterligare några minuters promenadavstånd finns den 26 meter höga Västerbron. Vid den tiden fanns det inga självmordsräcken längs bron.
- Bland starkt antikommunistiska sammanslutningar i Stockholm på den tiden, som Demokratisk allians och Contra, kan det funnits enskilda individer som var våldsbenägna och som såg rött vid blotta åsynen av en kommunist. Och röde Bosse syntes på långt håll…
- Fem månader innan Bosse försvann fick han brev från värnpliktskontoret, troligen en kallelse till en repetitionsövning. De skickas vanligen ut ett halvår i förväg, så hans försvinnande skedde troligen kort tid innan han skulle tvingas inställa sig till rep.övningen.
Åke, brevbärararbetskamrat till Bosse, också kommunist och medlem i SKP, sa i en tidningsintervju ett halvår senare (i den första tidningsartikeln om Bosse), att han hade grubblat mycket på Bosses försvinnande.
Tidigare hade Åke inte sett Bosse som självmordsbenägen, men nu trodde Åke att Bosse burit på en ensamhetskänsla som till slut knäckte honom. Åke kunde därför inte se någon annan förklaring än självmord, och att Bosse ville försvinna i det tysta.
Att Bosse verkat på gott humör innan han försvann kan förklaras med att självmordsbenägna personer ofta lever upp, blir synbart gladare, när de väl bestämt sig.
Men, hemlig agent som blev kidnappad av främmande makt är mer spännande än olycka eller självmord… eller mord utfört av lokala kommunisthatare.
Uppgifterna om Bosse kommer från en handfull tidningsartiklar samt boken ”Brevbäraren som försvann” av Anders Sundelin (2019).
Sundelin är i Bosses ålder, också kommunist och på den tiden medlem i SKP (det uppger han själv i boken). Sundelin har genom åren funderat mycket på Bosses öde, Sundelin lär t.o.m. rest till Albanien för att se om där fanns spår efter Bosse (vilket det inte gjorde).
Sundelins bok slutar med en slags uppgivenhet och ett konstaterande att Sundelin inte längre tror på agenter och liknande:
”Jag kommer aldrig att få veta vad som hände Bosse Jansson, hur han tog sig härifrån, varför han gjorde det, om det skedde frivilligt eller inte. Den tid han var här bland oss är sedan länge förbi. Vi andra har gått vidare i livet, några har dött. Bara Bosse Jansson finns kvar med sina röda kalufs, sina långa smala fingrar, sin särart.
Jag tror ingenting längre. Alla hypoteser har rämnat.”