Här är ett minnesknep för barn (och vuxna som saknar nummerminne) att komma ihåg telefonnumret 112 för akuta nödsituationer. På bilderna visar poliskvinnan med fingsarna hur man i tur och ordning pekar på mun-näsa-ögon samtidigt som man säger ”ett”, ”ett”, ”två”.
Varning! Glöm inte att börja från munnen och fortsätta uppåt, till näsan och sedan ögonen.
Börjar du istället från ögonen och fortsätter neråt, med ditt finger, som i den gamla finger-pekar-ramsan ”öga öga näsa mun, här går vägen ner till brunn” (dvs ända neråt naveln eller ”brunnen”) så kan det bli jättekonstigt… åtminstone i en nödsituation.
Nödnumret 112 kan användas i alla EU-länder, dvs i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Många länder utanför EU använder också 112 som nödnummer. Exempelvis Norge (till polisen), Storbritannien (112 eller 999) och Island.
Omkring hundra länder i världen lär ha 112 som nödnummer.
Endast vid akuta nödsituationer vid fara för liv eller egendom
Nödnumret 112 ska bara användas vid akuta nödsituationer då det är fara för liv, egendom eller miljö.
I andra, inte akuta (nöd-) situationer kan följande nummer användas: Vid icke akuta polisärenden, ring 114 14.
För sjukvårdsrådgivning, ring 1177.
För information om större olyckor och kriser, ring 113 13.
USA och Kanada
I USA och Kanada är larmnumret 911. (Det lär även fungera med 112). Där tycks inte finnas någon finger-minnesramsa, barnen lär sig 911 ändå. Men andra problem kan uppstå. Som när en kvinna vid namn Kari Hunt blev knivdödad av sin exman i ett hotellrum i Texas.
Deras nioåriga dotter försökte ringa 911 flera gånger men kom inte fram. Hon visste inte att man först måste trycka 9 för att komma ut på linjen utanför hotellet.
Den tragiska händelsen ledde till en ny lag, ”Kari’s law”. Enligt den lagen ska man kunna nå larmtjänsten genom att slå enbart 911 även i hotell, kontorsmiljöer, sjukhus med mera.
Den sjuka och ensamma gamla damens sopnöd
I Hartford, Connecticut (USA) fick larmoperatören Katherine Grady ett 911-samtal från en handikappad 86-årig ensamstående kvinna som inte klarade att flytta sina soptunnor ut till vägen så att sopåkaren kunde tömma dem.
Men istället för att hänvisa till renhållningsverket erbjöd sig larmoperatören Katherine att efter sitt arbetspass hjälpa den nödställda kvinnan.
Se nyhetsinslag: ”911 Dispatcher Answers the Call to Take Out the Trash” (ABC news, 10 aug 2016). Eller lyssna på larmsamtalet:
För vissa vuxna kan det komma som en diabolisk överraskning att små barn i 1-3-årsåldern kan minnas händelser, t.ex. om den vuxne gjort dumma saker mot barnet i tron att små barn saknar minnesförmåga.
Att barn i åldern 2 till 3 år kan minnas och tala om tidigare händelser i sina liv framgår bland annat i studien* ”Infantile Amnesia Across the Years: A 2‐Year Follow‐up of Children’s Earliest Memories”, av Dr Carole Peterson m.fl. Översättning till svenska:
”Omfattande forskning har visat att 2- och 3-åringar har ett välfungerande minnessystem och lätt kan prata om tidigare händelser, inklusive sådana som inträffade när de var månader eller till och med mer än ett år yngre […]”.
Engelska originaltexten från studien:
”Considerable research has shown that 2- and 3-year-olds have a well-functioning memory system and can readily talk about past events, including ones that occurred when they were months or even more than a year younger (Bahrick, Parker, Fivush, & Levitt, 1998; Cleveland & Reese, 2008; Fivush & Schwarzmueller, 1998; Harley & Reese, 1999; Peterson, 1999; Peterson & McCabe, 2004; Peterson & Rideout, 1998; Van Abbema & Bauer, 2005).”
Observera, det handlar inte om att 2-3-åriga barn kan lämna en redogörelse eller en sammanhängande berättelse, så som äldre barn och vuxna kan göra.
Men det lilla barnet har förmågan att minnas tidigare händelser lång tid tillbaka, och barnet kan uttrycka det verbalt mer eller mindre begripligt eller fragmenterat. Under förutsättning förstås att barnet har börjat tala, vilket vanligen sker omkring 1,5 års ålder, eller tidigare om barnet är tidigt språkligt utvecklat.
Händelser som av barnet upplevs som omskakande eller traumatiska brukar ligga kvar längre tid och starkare i minnet, än vardagliga eller triviala händelser.
Längre fram i barndomen försvinner dock de tidigaste minnena på grund av barndomsamnesi* (eller infantil amnesi), så att vi som äldre barn och vuxna inte längre minns de händelserna.
Mer ur ovanstående studie (fortsättningen på ovanstående citat):
”[…] This is all the more remarkable when one considers that children can also recall many events from several years in the past. For example, Peterson and her colleagues (Peterson & Parsons, 2005; Peterson & Whalen, 2001) found that 7- and 8-year-olds had detailed and mostly accurate memory for injuries they had sustained 5 years previously when they had been only 2 or 3 years old, and likewise Fivush and her colleagues found that former 3- and 4-yearolds recalled a destructive hurricane very well after the passage of 6 years (Fivush, Sales, Goldberg, Bahrick, & Parker, 2004; Sales, Fivush, Parker, & Bahrick, 2005; for reviews of long-term memory in children, see Bauer, 2006, 2007; Peterson, 2002).
Thus, young children demonstrate that they have verbally accessible memory for many events that occurred when they were 2 or 3 years of age and yet adults seem to have no recall of any of those events, and the years in their early lives when those events took place become shrouded by childhood amnesia. […]”
Enligt ovanstående citat ur studien hade 7-8-åriga barn detaljerade minnen av kroppsskador de åsamkades vid 2-3 års ålder. Och 6-åringar mindes en svår orkan som inträffade när barnen var 3-4 år.
Men att de som vuxna inte minns de händelserna på grund av barndomsamnesi.
Mikael Heimann, professor i psykologi, forskar om spädbarns minne, förklarar* varför en del människor felaktigt tror att småbarn inte är kapabla att minnas och tala om tidigare händelser:
”Att vi inte minns något från vår spädaste barndom är förmodligen en bidragande orsak till att man i den klassiska psykologin sade att långtidsminnet utvecklas sent och att vi först vid 18 till 24 månader ålder börjar få medvetna minnen.
Men forskningen visar att det inte stämmer, händelseminnen kan vi lagra mycket tidigare.”*
I citatet ovan av Heiman framgår att vi som vuxna inte minns våra första levnadsår (på grund av barndomsamnesi), och att det kan vara orsaken till missuppfattningen att små barn påstås inte kunna minnas nåt alls.
Heiman uppger vidare att ”Från ett års ålder ökar minnesförmågan markant. Ett barn på 12–13 månader minns en specifik händelse i cirka två månader, ett barn på 18 månader kan minnas en händelse efter sex månader.” Och ännu längre i vissa fall, enligt Carole Petersons studier.
Även barn yngre än 1 år kan minnas tidigare händelser, men kortare tid. I den åldern ökar sedan minnesförmågan markant, månad för månad.
Forna tiders missuppfattning att små barn inte kan minnas händelser kan alltså bero på att man misstolkade fenomenet barndomsamnesi eller infantil amnesi.
Ett exempel på sådan missuppfattning är docent Tomas Erikssons vittnesmål år 2010 i Attunda tingsrätt gällande skadeståndskrav från de två läkarna i da Costaärendet.
Eriksson var begärd av läkarnas försvarare och skulle uttala sig om tillförlitligheten i ”barnets berättelse”. (”Barnet” var en 2-3-årig flicka som antogs ha varit utsatt för något mycket skrämmande vid 1,5 års ålder).
Docent Eriksson utbrast med emfas i rättssalen att barn inte kan minnas något förrän de är 3-4 år gamla, ”eftersom det inte finns nånting att fastna i!”:
(Fakta är dock att minnen kan ”fastna” hos barn i 1-2-årsåldern och finnas kvar i månader och ibland över ett år).
Annat som Eriksson sa var korrekt men irrelevant för da Costafallet, exempelvis att små barn inte kan lämna ”redogörelser” och att man som vuxen inte minns sina tidigaste barndomsår.
Inget av det hade med da Costafallet att göra eftersom det inte handlade om att barnet hade lämnat en redogörelse eller sammanhängande berättelse, och inte heller handlade det om en vuxens minnen.
I samma rättegång år 2010 hördes även en annan docent, Nils Wiklund, som inte höll med docent Eriksson gällande små barns minnesförmåga. Wiklund sa (citat ur tingsrättsdomen 2010, min fetstil):
”Det går inte att säga något generellt om hur gammalt ett barn måste vara för att kunna redogöra för ett sammanhang. Man kan i för sig tänka sig att ett litet barn kan såväl förmedla ett innehåll som återspegla en verklighet så fort barnet överhuvudtaget kan yttra några ord. När det handlar om en rättsprocess som rör misstankar om övergrepp är det dock viktigt att sådana utsagor bedöms noga. Men det är ingenting som hindrar att även ett litet barn mycket väl skulle kunna förmedla en verklighet.”
Uppgifter om små barns minne återfinns även i svenska vårdguiden*. Där uppges bland annat att barn i ettårsåldern kan minnas händelser som inträffade för flera månader sedan:
”I ettårsåldern lär sig barn mycket nytt genom att göra samma sak om och om igen. […] I den här åldern är det vanligt att barn gör detta: – Börjar känna igen sig själv på bild och i spegeln. – Kommer ihåg var saker finns, till exempel att nallen ligger i sängen och att skorna står i hallen. – Minns saker hen har upplevt flera månader tillbaka i tiden.”
Och, att barn mellan 1 och 2 år kan visualisera en sak genom att höra ett ord:
”Många barn mellan 1 och 2 år gör detta: – Se likheter och olikheter. – Förstå ”rätt och fel”. – Kan få en bild i huvudet när de hör ett ord, utan att saken är närvarande. – Utveckla och tydligt visa sin egen vilja.”
De uppgifterna i vårdguiden uppdaterades 2024-09-02, och granskarna var: Gustaf Waxegård, psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, Barnkliniken och FOU.
Amanda Wikerstål, psykolog, Familjehälsan.
Martin Jägervall, barnläkare, barnneurolog, BVC- och skolläkare.
Sammanfattning, små barns minne
Små barn kan minnas händelser. Små barn har förmågan till ”episodiskt minne” eller ”explicit minne”, men inte lika utvecklat som hos äldre barn och vuxna.
Vid 6 månaders ålder kan barn komma ihåg en händelse några veckor, vid 12 månaders ålder ett par månader, och längre fram över ett år.
Barn i 1,5 årsåldern kan visualisera en sak (få en bild i huvudet) när de hör ett ord, utan att saken är närvarande.
Efter att barn börjat tala, omkring 1,5 års ålder, eller tidigare om barnet är språkligt tidigt utvecklat, så kan barn verbalt uttrycka sina minnen eller minnesfragment mer eller mindre begripligt.
Kopplingen mellan språkutveckling och minnesförmåga är viktig: ju mer språkligt avancerat ett barn är, desto bättre kan barnet organisera och beskriva sina minnen. Dessa tidiga minnen kan dock vara vaga och baserade på fragment av upplevelser snarare än tydliga, detaljerade återberättelser eller redogörelser.
Generellt kan barn börja utveckla mer stabila och återkallande minnen vid omkring 3-4 års ålder. Enligt nutida rättsliga riktlinjer hålls därför inte förhör med barn förrän i den åldern.
Vid 3-4 års ålder eller äldre försvinner de tidigaste minnena, vilket medför att äldre barn och vuxna inte längre minns sina tidigaste levnadsår. Det kallas barndomsamnesi eller infantil amnesi*. Det är stor variation mellan olika individer vid vilken ålder amnesin inträffar.
Att vi som vuxna inte minns våra första levnadsår kan vara en anledning till att man tidigare trodde att små barn inte minns något.
I vissa källor jämställs barndomsamnesi med infantil amnesi. I andra källor uppges infantil amnesi vara den glömska som uppstår hos barn upp till cirka 2 år, t.ex. när minnet av en händelse försvinner efter några månader hos ett 12-månaders barn. Och barndomsamnesi är då barn 3-4 år eller äldre glömmer tidigare händelser.
Videoklippet ovan är från en elev som låste in sig på toaletten då skolskjutningen började. Eleven ställde sig på handfatet, ifall skytten skulle skjuta genom dörren. I klippet hörs åtta snabba skott (av totalt sjuttio skott).
Strax efter klockan 12.30 på tisdagen den 4 februari 2025 fick polisen i Örebro larm om pågående dödligt våld vid Campus Risbergska skolan där bl.a. komvux (kommunal vuxenundervisning) bedriver utbildning.
Följande är vad som framkommit hittills i olika media. Vissa uppgifter kan komma att ändras.
Polisen var på plats efter sex minuter. Klockan 12:39 ljöd brandlarmet. Skjutningen pågick 12-15 minuter, sista skottet hördes klockan 12:45. Tio personer sköts till döds (sju kvinnor och tre män). Sex personer fick skottskador. Därefter begick gärningsmannen, 35-årige Rickard Andersson, självmord.
Majoriteten av personerna som sköts lär ha utländsk bakgrund och är kvinnor. Å andra sidan lär majoriteten av eleverna på komvux ha utländsk bakgrund och vara kvinnor*. Det kan vara orsaken till att de är överrepresenterade bland de personer som blev skjutna, de råkade befinna sig nära RAs väg genom skolans korridorer och klassrum.
Enligt polisen verkar RA gjort ett slumpmässigt urval av offer.
En viss planläggning verkar dock förekommit i närtid gällande inköp av ammunition och av rökgranater eller rökfacklor.
RA hade tidigare år varit inskriven på den skolan vid flera tillfällen, som vuxenstuderande på komvux, men då avbrutit studierna. Det har bekräftats av polisen.
Han är inte känd av polisen sedan tidigare. Han tycks varit ensamagerande. Ingen koppling till kriminella gäng. I nuläget talar inget för att RA agerat utifrån ett ideologiskt perspektiv, enligt polisen.
Sedan 2011 (då RA var 22 år) hade han jägarexamen och licens på fyra jaktvapen, varav tre hittades intill honom på mordplatsen tillsammans med ett tiotal magasin och en mängd oanvänd ammunition.
Gärningsmannens bakgrund
Enligt tidigare klasskamrater under låg- och mellanstadietiden var RA social och glad.
När han började högstadiet förändrades han och blev mer inåtvänd och skygg, dvs vid 13-14 års ålder. Han uppges ofta gått omkring med luva över huvudet och en hand för ansiktet, han kallades ”Luvan”. En dåtida klasskamrat säger om RA att ”han försvann efter sjunde klass”. Klasskamraten anser att det måste varit någon form av extrem social fobi.
Som 13-åring lär RA haft kontakt med skolpsykolog vid flera tillfällen. Under uppväxten ställdes flera diagnoser på honom, varav minst en neuropsykiatrisk diagnos.
RA gick ut grundskolan utan godkänt i ett enda ämne. Han slutade gymnasiet utan fullständiga betyg, och kallades därför aldrig till mönstring och värnpliktstjänstgöring.
Som tonåring i skolan lär RA gått i en klass med beteckningen SPASP, en specialklass för elever med Aspergers syndrom och autism.
OBS! De allra flesta personer med den neuropsykiatriska funktionsvariationen autism är INTE våldsamma, de begår aldrig våldsbrott. Men det det kan leda till utanförskap, att de blir ensamma och isolerade.
År 2010 (då RA var 21 år) flyttade han hemifrån.
Enligt en släkting var RA hockeyintresserad. Han gillade att köra bil.
År 2017 (när RA var 28 år) bytte han namn från Jonas Rickard Simon till Rickard Andersson, samma efternamn som pappans innan han gifte sig 28 år tidigare.
Som vuxen nolltaxerade RA nio år i rad.
Motivet?
Polisen arbetar nu med att ”bakspåra” RAs levnad för att försöka hitta motivet till massmordet och självmordet. Återstår att se vad man kommer fram till.
Mera om RAs vapen
De fyra vapen RA hade licens på lär varit två halvautomatiska kulgevär och två hagelgevär varav det ena med pumpomladdning. För jakt i Sverige ska de halvautomatiska vara pluggade så att de normalt inte kan laddas med mer än ett fåtal skott (t.ex. högst tre patroner).
Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter för halvautomatiska kulvapen för jakt gäller följande begränsningar för hur många patroner geväret högst kan laddas med: högst 2+1 patroner (2 i magasinet + ett i loppet/patronläget) vid jakt på björn, varg, lo, järv, sälar, bäver, utter, skogshare, skogsmård, iller och fåglar. Och högst 5+1 patroner vid jakt på alla övriga arter.
Inget av RAs vapen var av typen AR-15 (Armalite Rifle), dvs det militärliknande vapen som i nuläget är tillåtna för jakt i Sverige (med ovanstående begränsningar för antal patroner), men som kan komma att förbjudas.
* Om komvux, rapport från Skolverket (2023): https://www.skolverket.se/…/pdf13001.pdf
Elevernas migrationsbakgrund: ”På grundläggande nivå var 94 procent av eleverna födda utomlands”.
Könsfördelning: ”… 63 procent var kvinnor och 37 procent var män.”
Kontrollfråga till dig kära läsare: Är Du en seriemördare?
Om svaret är Nej, så önskas du God Jul och Gott Nytt År!
Om svaret är Ja, eller Kanske, begrunda gänget du hamnat i:
(bindestrecken i seriemördarnamnen ovan ersätter du med mellanslag, så blir det rätt)
Några svenska seriemördare från nu och förr finns också med i urvalet ovan:
Anders Hansson, Hans Marmbo, Hilda Nilsson, John Ingvar Lövgren och Tore Hedin.
En lite udda orsak till dödliga singelolyckor i hög hastighet kan vara BILMATTOR. Dvs den lilla mattan, ofta av gummi, som är placerad under förarens fötter, vid pedalerna.
I vissa fall kan gaspedalen fastna i mattkanten, t.ex. om mattan ligger aningen fel eller inte har rätt storlek, eller inte är gjord för just den bilmodellen.
Exempel:
föraren trycker ner gaspedalen för en kort, snabb acceleration. Men när föraren släpper upp pedalen så fortsätter bilen med full fart. Föraren får panik, förstår inte vad som händer.
Föraren inser inte att mattan håller kvar pedalen i nedre läget.
Då kan det gå t.ex. så här:
Följande är de säkraste akuta åtgärderna som fungerar för alla bilmärken och modeller när gasen hängt sig:
Lägg in neutralläge (automatlåda), eller frikoppla med kopplingspedalen och lägg in friläge (manuell växellåda). Då kommer motorn visserligen att rusa på högvarv, men motorn driver inte bilen längre.
Bromsa med fotbromsen. Med vissa bilar kan man börja med att fotbromsa, se kommentar nedan.
Stäng inte av motorn förrän bilen slutat rulla, eftersom styrning och bromsar kan försvåras om motorn inte är igång. Det går visserligen att styra och bromsa när motorn är avstängd men det kan gå trögare, man kan tvingas använda mer muskelkraft. (Gäller moderna bilar med servostyrning och servobromsar).
På vissa bilar kan dessutom ratten komma att låsas och omöjliggöra styrning. Om man ändå vill stänga av motorn medan bilen rullar, så bör man veta att på vissa nyckelfria bilar måste stoppknappen i så fall hållas intryckt flera sekunder (t.ex. 3 sekunder) för att motorn ska stängas av, det räcker inte med ett kort tryck som då bilen står still.
Om situationen är lugnare, långsammare och mer under kontroll kan man försöka få loss gaspedalen genom att med foten eller handen dra gummimattan bakåt så att pedalen frigörs, eller med tån peta upp gaspedalen.
Kommentar om punkt 2 ovan (bromsa):
en del bilars bromssystem övertrumfar gasen, dvs bromsar och gasar man samtidigt så kommer bromsen att få högre prioritet och bilen bromsar.
Vet man säkert att ens bil fungerar så, kan man som första åtgärd trycka på bromsen.
Men det har hänt att broms över gas inte fungerar, ett praktexempel är biltillverkaren Toyotas problem för några år sedan (broms-över-gasproblemett nämns i slutet av videon):
”Toyota’s $2,300,000,000 Mistake”. Där tycks föraren tryckt på bromsen (då gaspedalen troligen fastnat i mattan), men bromsen fungerade inte. (Varning: i denna video återges en dödskrasch och hela telefonsamtalet till larmcentralen ända till kraschögonblicket. Det var en av de tre passagerarna som ringde. Samtliga i bilen omkom).
Och: undvik handbromsen (eller ”nödbromsen” som den också kallas), när bilen rör sig i hög hastighet. Risk för sladd (om handbromsen endast verkar på bakhjulen).
En annan orsak till att bilen skenar iväg med full gas kan vara att föraren helt enkelt trycker på fel pedal: dvs på gaspedalen i tron att det är bromspedalen. Det lär vara vanligare* än man kanske tror. Botemedlet då är förstås att släppa gasen och istället trycka på rätt pedal.
Ytterligare orsak till skenande gas kan vara maskinellt fel, då är den akuta åtgärden neutral-/friläge och/eller broms.
Dödsolyckan häromveckan på Brändövägen i Luleå…
… där tre tonårskillar omkom och en tonårstjej skadades svårt kan berott på att föraren (en av killarna) tillhörde åldersgruppen 18-24 år. Eller på någon av de andra ovan nämnda orsakerna.
Åldersgruppen 18-24 år är överrepresenterad i singelolyckor och antal återkallade körkort, enligt statistik från Transportstyrelsen. Det lär bero på att yngre har ett högre risktagande och mindre erfarenhet.
Den olyckan inträffade natten den 20 oktober 2024 i en kurva efter en smal bro som föregås av en fyrahundra meter lång raksträcka. Flera trafikskyltar på raksträckan informerar om avsmalnande väg och kurva. Bilen körde in i kurvans skyddsräcke, voltade och landade på taket.
Polisens tekniska undersökning av bilen hittade inget fel som kan orsakat olyckan.
Men om gasen hängde sig på grund av bilmattan finns viss risk att det inte framkommer i polisens tekniska undersökning, om gaspedalen i den våldsamma kraschen frigjordes från bottenläget och återgick till normalt läge. I så fall går det knappast att med säkerhet fastställa att mattan var orsaken.
Om inte den svårt skadade tjejen så småningom kan skingra frågetecknen, om föraren strax före kraschen sa eller skrek något som kan förklara vad som hände.
Men gissningsvis var det inte mattan som strulade. Orsaken finns nog att hämta i det statistiska faktumet att den åldersgruppen är överrepresenterad i singelolyckor, med högre risktagande och mindre erfarenhet. Vi får väl se vad som framkommer.
*) En utredning gjord av NHTSA och NASA i USA, 2011 (gällande Toyota): https://www.govinfo.gov/…/GOVPUB-TD8-PURL-gpo4082.pdf
visar bland annat att vid kortvariga gashängningar där föraren efteråt påstod att bilen skenade trots att man endast hade tryckt på bromsen, där avslöjade bilarnas ”svarta låda” (som sparar data om bilen före, under och efter en olycka) att endast gaspedalen hade tryckts, inte bromsen. Dvs förarna hade tryckt på gaspedalen i tron att det var bromsen.
Men vid gashängningar där bilen skenade en lång stund, som på motorvägar i en del av videorna ovan, drar utredarna slutsatsen att orsaken istället var gaspedal som fastnat i golvmattan, med full gas som följd. Och att bromsförmågan då kan försvinna om bromspedalen pumpas eller trycks upprepade gånger.
I klippet ovan framgår att Baldwins pekfinger är på avtryckaren medan tummen snabbt spänner upp och släpper hanen.
Vapenansvarige Hannah Gutierrez-Reed och skådespelare Alec Baldwin är nu åtalade och riskerar upp till arton månaders fängelse. Regiassistenten Dave Halls anses också gjort fel, men han kommer lindrigare undan med ett strafföreläggande.
Gutierrez-Reeds arbetsuppgift var att kontrollera att vapnet inte var skarpladdat. De andra två bröt mot protokollet: vapnet ska överräckas direkt från vapenansvarige till skådespelaren, inte via en tredje person (Halls).
När privatpersoner hanterar sina vapen så är det antingen laddat med skarpa patroner eller inte laddat alls, och man behöver bara kolla om vapnet är tomt eller inte.
Men i skådespelarnas rekvisitavapen används ofta blindpatroner (krutlösa som bara ser ut som riktiga patroner) eller effektpatroner (”lösa skott”, som innehåller krut men inga riktiga kulor), och som är väldigt lika skarpa patroner.
Skådespelare ska utan fara kunna rikta det ”laddade” vapnet mot människor och ibland även skjuta mot människor. För privatpersoner är det ett stort nejnej att ens rikta sitt vapen mot människor även om det är oladdat… fast de personerna har knappast nån vapenansvarig vars uppgift är att förvissa sig om att vapnet inte innehåller skarpa patroner.
I fallet Baldwin skulle det varit blindpatroner i magasinet. Baldwin kunde ha ”provskjutit” hela magasinet innan filmningen började för att förvissa sig om att där inte fanns nån skarp patron. Dvs han kunde valt att inte lita på den vapenansvarige Hannahs ord ”this is a cold gun” att revolvern är ofarlig.
Men när det är effektpatroner i vapnet, hur ska skådespelaren göra då? Det går ju inte att provskjuta, då hamnar man i en evig loop och ingen film blir gjord.
Granska varje patron närmare och leta efter markeringar eller annat som avslöjar om det är lösa- eller skarpa patroner? Och att den vapenansvarige och skådespelaren gör kontrollen tillsammans, på plats, ögonblicket före filmningen.
En annan lösning är att plocka ut alla patroner och filma med tom puffra, och fixa effekterna efteråt. Eller använda leksaksvapen när man leker.
Med reservation för att ovanstående korta klipp kanske inte är från dödsolyckan (där filmfotografen Halyna Hutchins dödades av ett vådaskott). I källan med videon som klippet kommer från: rumble.com/…shows-moment-before-halyna-hutchins-shot-by-alec-baldwin (apr 2022)
uppges det vara detta olyckstillfälle. Och det verkar autentiskt, med kameralinsen som strax efteråt glider mot taket och slutligen hamnar uppochner. Notera att man har beskurit filmen överst så att mynningsflamman inte syns, och att ljudet är avstängt.
Det finns en annan video med animerade figurer ganska lika människor, och som är partsinlaga från advokater, som framställer händelsen lite annorlunda än videon ovan.
En 16-årig tjej i Piteå försvann en kväll i december. Platsen där hennes vänner såg henne för sista gången var bara några hundra meter från den plats där en 15-årig kille två år tidigare också försvann spårlöst. Båda var elever i samma skola.
En tid efter tjejens försvinnande hörde folk av sig till polisen och sa att de hade sett henne efter försvinnandet. Bland annat hade hon setts i Stockholm, av en kille som hade känt igen henne från fotot i tidningarna. Men det var mest sannolikt falska tips.
Stora sökinsatser genomfördes i Piteå, med poliser och hundratals elever och andra frivilliga som gick skallgång och finkammade ett tjugofem kvadratkilometer stort område. Det uppgavs varit det största spaningspådraget som nånsin utförts i Norrbotten.
Men tjejen hittades inte. Liknande stora sökinsatser gjordes när killen försvann två år tidigare, men han hittades inte heller.
Tjejens föräldrar letade efter henne varje dag i flera månader, men hon kunde inte hittas.
En fjärrskådare sa att tjejen hade kidnappats av en man.
Polisen tyckte det var märkligt att de två tonåringarna och från samma skola hade försvunnit på ungefär samma plats. En annan polis trodde inte att försvinnandena hade nåt samband utöver att de råkat inträffa i samma geografiska område.
Kvarlevorna efter killen påträffades sjutton år efter försvinnandet.
Hans namn var Charles Zelmanovits. Han försvann en novembernatt 1976 efter en fest.
I september 1993 råkade en jägare hitta ett kranium i ett jaktområde cirka sex kilometer från bostadsområdet där Charles hade försvunnit. I jaktområdet hittade polisen ytterligare skelettdelar samt fragment och rester av Charles kläder. Det fanns inga spår av att Charles hade utsatts för våldsbrott, men det kunde inte heller uteslutas.
Den 16-åriga tjejen påträffades död tre månader efter försvinnandet.
Hennes namn var Annika Nyström. Hon försvann på lucianatten 1978.
I mars 1979 hittade en nioårig flicka Annikas översnöade kropp i närheten av en tom sommarstuga i Skuthamn efter vägen till Pite havsbad, cirka fem kilometer från bostadsområdet där hon hade försvunnit. Inget tydde på att Annika hade utsatts för våldsbrott. Hon hade troligen gått åt fel håll när hon skulle hem, och sedan satt sig för att vila och frusit ihjäl.
Polisen ansåg det fastslaget att Annika försvann / dog natten till luciadagen och inte senare.
Lokaltidningen rapporterade bl.a. följande:
”Att det är ytterst svårt för en skallgångskedja att en hitta en försvunnen visar fallet med Annica. (…) Det var främst Pitholmsheden, Munksund och vägarna däromkring som genomsöktes. Extra noga var spanarna kring sommarstugor och uthus längs ut mot Pite havsbad. Men spaningarna gav inget resultat och ändå fanns den försvunna flickan just där man sökte intensivast. Sökandet försvårades av att det snöat natten innan.”
Några skillnader mellan de båda försvinnandena är att det inte snöade vid och efter Charles försvinnande. Hans kropp var troligen inte täckt med (nyfallen) snö vid eftersökningarna.
Och Charles hittades tvärs över Pitholmsheden och flera hundra meter in i en skog, dvs inåt land. Medan Annika hittades i ett sommarstugeområde som låg en bit från bostadsområdet, längs vägen och kusten.
Karta ovan (från nutid):
AN1=där Annikas promenad började. AN2=sista iakttagelsen av henne. AN3=fyndplats. Annikas bostad låg norrut, i centrala Piteå.
CZ1=där Charles promenad började. CZ2=sista iakttagelsen. CZ3=fyndplats. CZ hem=bostaden.
Snabbaste sättet att komma till fyndplatsen CZ3 är med bil på N. Pitholmsvägen (nordväst om CZ3), som övergår till grusväg (som inte syns på kartan ovan), och sedan promenad ett par hundra meter in i skogen. Hur Charles tog sig från CZ2 till CZ3 är inte känt.
Bild ovan: En samling män i muslimska / islamiska kläder bränner svenska flaggan*. De lär vara arga över Muhammedkarikatyrer ritade av Lars Vilks med flera. Männen ser triumferande ut, de verkar ovetandes att flaggbränning inte är nån stor grej i Sverige (dvs knappt nån bryr sej, och det är inte olagligt).
Bild ovan: Den extreme ’exorcisten’ Rasmus Paludan bränner en koranbok i en demonstration i protest mot islam*. Med besvärjelser och infantila mantran driver han ut alla(h) antidemokratiska andar… eller nåt åt det hållet. Sedan påsken 2022 har Paludan genomfört cirka tjugo liknande demonstrationer i olika städer i Sverige. Hans provokationer kan medföra att många muslimer och andra förstår vad demokrati och yttrandefrihet faktiskt innebär.
Bild ovan: Coldplay – Adventure Of A Lifetime. Hur apor hittade musiken under en lövhög, och sedan gjorde evolutionen resten, liksom. (Se video nedan).
Nödnumret 112 kan användas i alla EU-länder, dvs i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Mikael Heimann, professor i psykologi, forskar om spädbarns minne, förklarar* varför en del människor felaktigt tror att småbarn inte är kapabla att minnas och tala om tidigare händelser:
Sammanfattning, små barns minne
En 16-årig tjej 
två år tidigare också försvann spårlöst. Båda var elever i samma skola.
