Här sammanfattas det som hittills framkommit här på bloggen gällande Charles Zelmanovits försvinnande 1976, med fokus på tiden innan Quick erkände mord.

Om Charles Zelmanovits blev dödad så är det preskriberat sedan 2001. (Det gäller även med beaktande av de nya reglerna 2010 som inte omfattar mord begångna före 1985).

Dödsorsaken gick aldrig att fastställa, däremot finns det skäl att anta att Charles blev bragd om livet. Till exempel:

• Kroppen hittades i ett attraktivt jaktområde och borde hittats tidigare om den legat öppet (enligt jägaren som hittade kvarlevorna).
• Mindre troligt med lång vandring över Pitholmshedens små skogsvägar och sedan flera hundra meter rakt in i skogen, i kylan och mitt i natten.
• Det lär vara ovanligt att pojkar går ut i skogen och fryser ihjäl.
• Charles bror säger sig vara övertygad (av här okänd anledning) att Charles blev mördad.

Charles försvann på natten till lördag 13 november 1976. Lokaltidningen Piteå-Tidningen uppmärksammade försvinnandet ett par dar senare:
”Var finns Charles? 15-åring försvann efter ungdomsdans” (1976-11-15, PT).

Några fler tidningsrubriker om den följande tidens sökinsatser och polisutredning, november-december 1976, Piteå-Tidningen:
– ”Pitholmselever sökte förgäves efter Charles!”
– ”15-åringen spårlöst försvunnen”
– ”Kan 15-åringen ha smugit sig ombord på Gorthon-båt?”
– ”Ingen ledtråd i sökandet efter Charles”
– ”Cykelmysteriet är löst. Stort pådrag i dag”
– ”Frivilliga och helikopter sökte efter 15-åringen – men utan resultat”
– ”Fallet Charles en gåta. Onormalt tyst, säger polisen”
– ”Charles spanska kamrater kontaktas av polisen”

Ur tidningsartiklar 1993

Från tiden efter att kvarlevorna hade hittats av en jägare söndagen den 19 september 1993.

– ”Makabert fynd i skogsområde”. (1993-09-23, PT).
– ”Gåtan på väg lösas. Kvarlevor efter spårlöst försvunnen 15-åring har hittats?”. (1993-09-28, PT).
– ”Misstankarna är bekräftade – efter 17 år”. (1993-12-11, PT).
– ”16-årig mordgåta löst”. (1993-12-11, DN).

Karta:

Karta (från 2016) över Piteå / Munksund och platsen där kvarlevorna påträffades år 1993:

1: Charles bostad.
2: Förfesten.
3: Skoldansen (Pitholm sporthall).
4: Där Charles sågs sist, korsningen Järnvägsgatan-Pitholmsgatan.
F: Där Charles påträffades, 1993.
Från skoldansen till fyndplatsen är det ca sex km vandring, och sedan 200-300 meter in i skogen.

Bild ovan: familjen Zelmanovits bostad år 1976.

Fler inlägg om Zelmanovits:

– Karta + Några skäl att anta Charles blev dödad.
– Fyndplatsen, ur ett gärningsmannaperspektiv.
– Bakgrund: Vem var Charles Zelmanovits?.
– Sågen som hittades under mossan vid fyndplats Zelmanovits.
– Charles Zelmanovits fräcka läderbälte som aldrig hittades.
– Vädret i Piteå natten den 12-13 november 1976.

Förkortningar, tidningar: PT=Piteå-Tidningen, Exp=Expressen, TT=Tidningarnas Telegrambyrå, DN=Dagens Nyheter.

När Zelmanovitsutredningen pågick 1994 uppgav Quick att han haft med sig en såg i Piteå år 1976. När polisen år 1994 sökte med metalldetektor vid platsen där Charles kvarlevor hade påträffats lär de ha hittat en rostig bågsåg:

Sågen, som varit orange, var ca 50 cm lång, dvs den tillhör de mindre modellerna av bågsågar (lämpad för t.ex trädgårdsarbete).

Enligt polisen 1994 hittades sågen under ett sex centimeter tjockt mosslager, längs den sträcka som Quick hade pekat ut, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och hans partner hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen.

Markägaren vittnade att han inte förlorat nån liknande såg.
Och en skogsavverkare som hade arbetat i området under 1970-talet uppgav att man inte använde såna sågar inom skogsbruket.

Sågen kan ha hamnat vid fyndplatsen vid, före eller efter tidpunkten för Charles försvinnande år 1976. Den tekniska undersökningen år 1994 av sågen kunde varken motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter.

Foto ovan: skogsvägen vid fyndplatsen. Ett hundratal meter åt höger in i skogen hittade polisen med metalldetektor sågen under mossan. Enligt polisen 1994 hade Quick tidigare nämnt det breda diket och att vägen lutade svagt.

Sonen och sågen, nya uppgifter 2013

Quicks partner och granne Ö.S, som Quick år 1994 sa hade varit med Quick i Piteå den 12-13 november 1976, hade en son och en dotter som då (1976) var 20 respektive 18 år.
(Anm: Ö.S. begick självmord nio månader efter Zelmanovits försvinnande. Ö.S. var homosexuell och hade ett hemligt förhållande med Quick, enligt uppgift från Quick (Bergwall) år 2012).

År 2013 kontaktade sonen till ÖS en journalist och berättade bland annat om en såg pappan hade haft i bilen 1976. Sågen hade försvunnit ur deras bil vid tiden för Charles Zelmanovits försvinnande. Enligt sonen var det en bågsåg modell mindre, ”två tredjedelar av en vanlig såg”, och den hade varit röd. Sågen som hittades 1994 under mossan hade varit orange. Dock var det 37 år sedan sonen hade sett sågen så möjligheten finns att han mindes färgen fel.

Åklagaren som granskade åtalet mot Quick informerades om sonens uppgifter om sågen, men vidtog ingen åtgärd. (Kort därefter lade åklagaren ned åtalet mot Quick).

Ur Quick-domen gällande mord på Zelmanovits:
”(…) fastighetsägaren Birger Karlsson, att ingenting väsentligt förändrats i skogen sedan 1976, att diket vid vägen funnits redan 1976 och att han inte förlorat någon såg liknande den som upphittats på fastigheten ett stycke från fyndplatsen (…)
(…)
Karl-Birger Karlsson, till styrkande av markbeskaffenheten i anslutning till fyndplatsen och beträffande en anträffad såg.”

Åklagare C.v.d. Kwast, 2015, bok:
”Polisens tekniker undersökte nu skogsområdet runt fyndplatsen med metalldetektor och den väg som Quick anvisat från fyndplatsen och fram till den plats där han sagt att bilen parkerats. Under ett sex centimeter tjockt mosslager hittade teknikerna då en mindre såg. Sågbladet var rostigt och den tekniska undersökningen ledde inte till ett resultat som vare sig kunde motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter.”

Polis S. Penttinen:
(…) polisen vid sök med metalldetektor anträffade en motsvarande såg i skogen under mossan längs den sträckning där SB berättat att han kastat sågen. Sågen anträffades först efter det att SB fört den på tal.”

Författare H. Råstam, 2012, bok:
”Sågen hade förvisso hittats ett hundratal meter ifrån Charles kvarlevor (…)”

Författare D. Josefsson, 2013, bok:
”Polisen hittade nämligen en orange såg som någon glömt i skogen nästan 100 meter från fyndplatsen.”

Om Charles Zelmanovits blev utsatt för brott, och man ser det ur ett gärningsmannaperspektiv, så var fyndplatsen ett bra val eftersom det tog 17 år innan kvarlevorna hittades.

Det finns skäl att utifrån fyndplatsens läge anta att Charles blev utsatt för brott, oavsett om gm (gärningsmannen) hade lokalkännedom eller inte. Men att det var ett oplanerat brott, där gm sedan gjorde sitt bästa för att dölja brottet.

Bild ovan: 1=bostaden, 2=förfesten, 3=skoldansen, 4=där Charles sist sågs, F=fyndplatsen.

Fyndplatsen där Charles kvarlevor påträffades år 1993 ligger alltså några hundra meter in i skogen från en skogsväg. Det ligger ganska avskilt, ca femhundra meter från enstaka bebyggelse. Via skogsväg kan man ta sig dit från två håll. Här tittar vi på alternativet via N. Pitholmsvägen.

Till fyndplatsen via Norra Pitholmsvägen

Färdas man med bil mot området för fyndplatsen via N. Pitholmsvägen (från nordväst) tills allmänna vägen upphör så fortsätter där en skogsväg:

Därefter ca trehundra meter på skogsvägen och förbi högerkurvan:

Flygfoto över kurvan och T-korsningen.

Efter kurvan kan bilen ställas vid dikeskanten utom synhåll för de enstaka hus som passerades strax innan.
Slutligen en promenad in i skogen snett upp mot Halssjön (se foto).

Varför gå flera hundra meter in i skogen?

Fyndplatsen låg alltså 200-300 meter in i skogen. Varför skulle gm förflytta sig såpass långt in i skogen?
Om gm är infödd eller bosatt i trakten så kan det upplevas angeläget att gömma kroppen så att det dröjer länge innan den hittas.
Ett annat skäl är att minska risken för upptäckt från nån eventuell förbipasserande nattåkare, medan gm är i färd med att t.ex. leta granris, mossa e.dyl. för att dölja kroppen. Eller för att gm vill skända kroppen.
Den tekniska undersökningen visade att kroppen inte varit nedgrävd i jord. Däremot kan den ha täckts över med diverse vegetation.

Naturliga vägval, bort från bebyggelse

Kan även en gm utan lokalkännedom hitta till området vid fyndplatsen? Nån som aldrig varit i Piteå tidigare?
Ja, befinner man sig i Munksundområdet där Charles sågs sist, och om man med bil söker en avskild plats så kan det bli naturliga vägval enligt följande:

Gärningsmannen söker sig bort från bebyggelse (enligt kartan ovan). Bilfärden går därför inte till Piteå centrum och inte heller söderut mot Pitsund och E4:an.
Istället svänger man österut, bort från bebyggelse, vid (1) in på Lillåkersvägen, och sedan vid korsningen (2) åt höger, bort från bebyggelse, in på N. Pitholmsvägen och därefter raka spåret förbi avfart (3) fram till (4) där allmän väg slutar och skogsvägen börjar, och slutligen förbi kurvan utom synhåll för något hus.

Det är bara några minuters långsam bilfärd från punkt (1) fram till punkt (4) på ovanstående karta.

Brottshypoteser

Hypotes: när bilen enligt ovanstående beskrivning stannade vid Charles i Munksundsområdet (där han sågs sista gången) så klev han in frivilligt i bilen, annars skulle höga röster eller skrik hörts av vänner som befann sig i närheten och som var de sista som såg Charles vid korsningen Järnvägsgatan – Pitholmsgatan.

Gm körde inte till skogsvägen vid fyndplatsen för att döda Charles. Den platsen ligger visserligen avskilt men ändå på hörhåll från enstaka bebyggelse: skrik och bråk skulle riskera uppmärksammas.
Man körde till det avskilda området vid skogsvägen för att sitta i bilvärmen och prata, dricka, röka, kanske erbjöds Charles nåt han ville ha. Sedan uppstod en situation som ledde till hans död.

Därefter: Gm placerade kroppen på en optimal plats flera hundra meter in i skogen, där han gömde kroppen extra noga under ris och annan vegetation.
Eller: gm fantiserade om att skända kroppen. Gm tog sig därför flera hundra meter in i skogen för att inte synas med sin hantering om nån skulle råka passera på skogsvägen. Därefter täckte gm över kroppen med ris och annan vegetation.

I annat fall hade gm dumpat kroppen i diket vid vägen.

Det första alternativet av ovanstående verkar mest troligt kan man tycka. Den gamla rostiga sågen som polisen hittade under mossan härrör då från nån annan än gm. Eller så användes sågen på något sätt (t.ex. för att såga ner granris för att täcka kroppen eller/och för att skända kroppen), och tappades eller glömdes sedan i skogen.

Om Charles död inte orsakades av brott, och ingen annan var involverad på nåt sätt, så kan det varit så simpelt som att Charles mådde illa av för mycket alkoholhaltiga drycker (t.ex. hans till förfesten medhavda Bacardi) och därför drog sig undan. Efter en lång vandring från Munksund och över Pitholmsheden hamnade han till slut där ute i skogen. Lade sig ner för att vila en stund innan han tänkte vända hemåt, men somnade och frös ihjäl i vinternatten.

Mera:
– ”Karta + Några skäl att anta Charles blev dödad”.

Charles Zelmanovits var 15 år när han försvann 1976. Född i Göteborg 16 juli 1961. Hans bror Frederick var 12 år vid försvinnandet.

Familjen var bosatt utomlands långa perioder i Spanien och Marocko, mestadels i Spanien. Familjen flyttade till Piteå sommaren 1976, ca tre månader innan Charles försvann.

Anledningen till flytten lär varit att mamman ville hem ”för att pojkarna skulle få en bättre utbildning. Hennes spanske make Alexander var kirurg men hade accepterat en anställning som företagsläkare på Munksunds sågverk.”

Enligt Frederick var Charles den lugnare av dem. Charles var duktig i idrott. Han uppges varit populär bland tjejer. Ur intervju med Frederick:

”Charles var två och ett halvt år äldre. Han skulle nog varit veterinär nu, tror Frederick. Bosatt i en mindre stad, gift, med ungar. Han var den sortens kille. Stadig. ”Brådmogen”, säger andra.
(…)
Han bär många bilder av Charles inom sig. De stod varandra nära. Charles var en vacker pojke. Den lugnare av dem. Som det första och omhuldade barnet ofta blir. Han var duktig i idrott. Hade flicktycke”.

Charles lär ha varit före sina jämnåriga i studierna: ”Han gick på gymnasiet trots att han egentligen var ett år för ung och klarade skolan galant.”

Han hade exklusiva kläder, skinnjackan var handsydd och specialbeställd i Spanien. Och ett läderbälte som lär varit uppseendeväckande, som sedan aldrig har återfunnits.

Charles tycks ha festat ibland, som de flesta andra. I utredningen 1976 framkom att han till förfesten hade en kvarting Bacardi (som 12-åriga brodern Frederick inte kände till).

Huruvida Charles festnyttjade annat än alkohol är okänt. (På 1970-talet var Sverige mer drogliberalt*).

Vissa källor hävdar att Charles hade epilepsi* och att det kan ha orsakat hans död. Charles bror Frederick säger sig dock vara övertygad om att varken sjukdom eller olycka ligger bakom Charles död, han tror att Charles blev dödad.

Bild ovan: Familjen Zelmanovits bostad på Munksundsvägen, år 1976.

* Om epilepsi:
Enligt Charles mor var det tre år sedan Charles hade haft ett epileptiskt anfall (enligt Bergwallkommissionens rapport 2015). De mest kända böckerna om Quick, Zelmanovits m.fl. nämner inte Charles epilepsi. Teorin om epilepsi som orsak till Charles död tycks ha torgförts av romanförfattaren Leif GW Persson. År 2002 skrev Leif GW Persson: ”CZ drogs med de vanliga pubertetsproblemen, dessutom hade han ordinerats medicin mot epilepsi” (Expressen, 7/7 2002).
Nästa gång uppgiften förekommer är sex år senare, återigen från Leif GW Persson: ”Han hade epilepsi och kan ha fått ett anfall och frusit ihjäl.” (Expressen, 15 dec 2008, vilket för övrigt var dagen efter att en av Råstams Quickfilmer sändes i SVT första gången den 14/12 2008).
Därefter förekommer uppgiften lite då och då i olika artiklar och från andra skribenter, bl.a. Leif GW Perssons kompis psykiatern Ulf Åsgård den 20 dec 2008. (Som då uppgav att han och Leif skulle skriva en bok tillsammans om Quick, men det blev aldrig av).

Den 16 dec 2008 spånade skribenten Karin Östman i Aftonbladet: ”Charles Zelmanovits hade varit i ett gruff på skoldansen, han led av epilepsi. Han kan ha gått till fots till platsen som ligger ett par kilometer från skolan. Han kan ha fått ett psykomotoriskt anfall och bara travat på som i trans, och sedan lagt sig ner och frusit ihjäl.”. Förutom att hypotesen är märklig så är påståendet felaktigt att fyndplatsen ligger ett par kilometer från skolan (det stämmer inte ens fågelvägen, gångsträckan från skolan var det tredubbla, dvs uppåt 6 kilometer, via den korsning där Charles sist sågs).

* Om drogliberala 1970-talet:
Även cannabis (marijuana / hasch) var delvis accepterat på 1970-talet. På den tiden i Sverige var det inte olagligt att bruka cannabis eller att inneha en mindre mängd för eget bruk. 1972 lär uppåt 15% av pojkar i årskurs nio ha provat cannabis. (Notera då att det handlar om att ha provat någon/några gånger, inte att de var narkomaner).

Citaten ovan kommer från ett antal olika källor, t.ex: Hannes Råstams bok om Quickfallet. Artikel i PT (Piteå-Tidningen) 2012-11-02. Aftonbladet 1994-11-01, skribent Weigl Kerstin. Aftonbladet, 2008-12-16, Karin Östman.

I domen där Thomas Quick år 1994 fälldes för mord på Charles Zelmanovits förekommer uppgifter om ett speciellt läderbälte som Charles uppges ha burit kvällen han försvann. Uppgiften om bältet bekräftades delvis av Charles broder Frederick, och utgjorde en del av stödbevisningen.

Många år senare tycks även Charles kusin Ola Hedlund bekräfta att Charles bar ett speciellt bälte kvällen han försvann år 1976.

År 1994:
– Enligt polisutredningen 1994 med Quick uppgav han i förhör att Charles burit ett speciellt läderbälte. Quick uppgavs ha använt bältet till att underlätta bärandet av Charles men visste inte vart det tagit vägen sedan.
– Polisen hittade inget bälte på fyndplatsen år 1994.
– Charles bror Frederick uppgav i förhör att han haft ett sådant bälte vid den tiden (1976). I förhör 1994 uppgav han att Charles kan ha lånat bältet.

År 2012:
Charles kusin Ola Hedlund uppgav i media att Charles bar ett ”fränt skärp” samma kväll han försvann.

I en intervju 2012 berättade Ola om när Charles kom till förfesten fredagen den 12 november 1976 (Piteå-Tidningen, 2 nov 2012):

”Det var också dit han anlände vid 18.30-tiden, Charles Zelmanovits, en finlemmad 15-årig pojke med axellångt hår, tajta jeans, tröja, bruna playboyskor och en skinnjacka med en kvarting Bacardi dold i innerfickan.
– Jag minns så väl det fräna skärp han hade på sig då han kom, berättar Ola Hedlund, 51, kusin, och den som Charles ringde för att få tillträde till festen ett par hundra meter från sitt eget hem.”

Enligt kusinen Ola bar alltså Charles ett ”fränt skärp” vid 18.30-tiden den kvällen, ca 6 timmar innan han försvann. Eftersom Ola uppger att han ”minns så väl” så bör det varit ett ganska uppseendeväckande bälte.

Kusin Olas uppgift om bältet finns inte med i Quickdomen 1994. Inte heller i nån av de mest kända böckerna som skrivits 2011-2013 om Quickfallet.
Det som kusin Ola sa år 2012 bekräftade delvis Quicks uppgift. Frågan är var Quick fick uppgiften att Charles burit ett speciellt bälte. Det kan varit från polisen, medvetet eller genom misstag. Eller inte.

Kanske liknade Charles bälte nåt av följande bälten / spännen:

Polisen år 1994 hittade varken bältet eller spännet. Om Charles blev utsatt för brott så kan gärningsmannen tagit med sig bältet. Eller så tog Charles av sig bältet självmant nån gång under den kvällen. Eller så släpade en räv iväg med det många år efter att Charles försvann. Dock sökte polisen med metalldetektor över ett stort område utan att hitta det.

Det förekommer varierande uppgifter i media om vädret m.m. natten i Piteå när Charles Zelmanotivs försvann. Detta inlägg bringar klarhet.

Förhållandena när Charles Zelmanovits försvann omkring midnatt den 12-13 november 1976 i Piteå:

• Månen större än halvmåne. Stod högt på himlen.
• 7-10 minusgrader.
• Ingen nederbörd.
• Vindstilla eller svag vind, 0-1 m/s.
• Mestadels barmark.

Ganska kallt alltså, det kan ha varit en klar natt, med hög måne som lyste upp terrängen.
Sikten i skogen kan ha varit hyfsad även mitt i novembernatten. Fläckvis snö kan också ha gynnat nattsikten. Och fyndplatsen låg i utkanten av en upplyst stad.

SMHI:s data för temperatur och nederbörd visar att det kan ha funnits snö vid försvinnandet. Under några veckor fram till den 7-8 nov var det minusgrader med nederbörd, uppåt två decimeter snö.
Därefter fyra dagar med 1-3 plusgrader och nederbörd (regn eller snö), fram till kvällen den 11 november då det åter blev minusgrader.
Charles försvann natten mellan 12-13 november. Det snöade inte då och inte heller under följande veckan.

Väderprognosen i Piteå-Tidningen 11 november för fredagen den 12 nov 1976:
”Fredag: uppklarnande och därmed kallare. Svag vind.”

Temperatur, nederbörd, vindhastighet kommer från SMHI Öppna data.

Efter sjutton år hittades kvarlevorna efter den spårlöst försvunne Charles Zelmanovits 15 år. Polisen hade inga brottsmisstankar men brott kunde heller inte uteslutas. Här visas en karta över området, samt några omständigheter som kan tyda på brott.

Rubriker:
– Karta över Munksund och Pitholmsheden.
– Mindre sannolikt med lång vandring över Pitholmsheden och sedan flera hundra meter rakt in i skogen, mitt i natten.
– Attraktivt jaktområde, märkligt att kroppen inte hittades tidigare om den låg öppet.
– Några tänkbara orsaker/motiv till brott.
– Brodern övertygad att Charles blev bragd om livet.
– Om Thomas Quick.

Karta över Munksund och Pitholmsheden

Karta ovan (från 2014, skogsvägarna på Pitholmsheden är ungefär samma 1976):
1 = Charles bostad.
2 = förfesten.
3 = skoldansen (Pitholm sporthall).
4 = där Charles sågs sist (november 1976), korsningen Järnvägsgatan – Pitholmsgatan.
F = fyndplatsen i skogen där Charles kvarlevor påträffades 1993.

Det går även att närma sig fyndplatsen med bil, via N. Pitholmsvägen och in på en skogsväg som passerar bara några hundra meter från fyndplatsen.

Mindre sannolikt med lång vandring över Pitholmsheden och sedan flera hundra meter rakt in i skogen, mitt i natten

Från skoldansen till fyndplatsen är det minst 5,6 kilometers vandring, inklusive 200-300 meter in i skogen. Det motsvarar ca en timmas promenad, i kylan. (Avståndet gäller gångsträckan via vägar och stigar, inte fågelvägen. Se karta ovan).

Det verkar mindre sannolikt att Charles, utan mössa och klädd i endast lågskor, jeans, skjorta, tröja, skinnjacka och handskar, skulle ha vandrat längs små skogsvägar över hela Pitholmsheden – i rakt motsatt riktning från hemmet – och slutligen lämna skogsvägen och bege sig 200-300 meter rakt in i skogen, mitt i natten.

Det tycks heller inte finnas några uppgifter från vännerna som sist såg honom att Charles skulle varit väldigt berusad. Annars är det förstås fullt möjligt att han vandrat dit helt självmant, t.ex. om han mådde illa och inte ville gå hem, och sedan lagt sig för att vila, somnat och frusit ihjäl.
Men i så fall är det ändå märkligt att först korsa Pitholmsheden och sedan lämna skogsvägen och ta sig såpass långt in i skogen. Hade Charles istället hittats strax intill skogsvägen så hade det inte varit lika underligt.

Närmar man sig istället fyndplatsen från andra hållet, dvs från nordväst på N. Pitholmsvägen, så leder en skogsbilväg förbi fyndplatsen på bara några hundra meters avstånd. Vilket är en fördel ur ett gärningsmannaperspektiv.

Attraktivt jaktområde, märkligt att kroppen inte hittades tidigare om den låg öppet

Även om det var ett stort område för polis och frivilliga att söka och gå skallgång i när Charles försvann, så var det flera som senare tyckte det var märkligt att han inte hade hittats.

Kvarlevorna låg i ett attraktivt jaktområde och borde ha hittats tidigare om den legat öppet och inte varit övertäckt/dold.
Jägaren som sjutton år senare (1993) råkade hitta Charles kvarlevor var förbryllad över att kroppen inte hittats tidigare:

”Fyndet förbryllade honom. En kropp kunde inte ha legat på platsen någon längre tid utan att upptäckas. Här brukade de gå i drevkedja och han hade passerat platsen otaliga gånger. Och hans far hade för ett par år sedan avverkat skog ett stenkast bort.”
(Ur ”Fallet Thomas Quick”, H. Råstam, 2012, e-bok)

Även Charles kusin Ola Hedlund, som var bland de sista som såg Charles i livet 1976, anser att det är märkligt att Charles inte hittades tidigare:

”Han förundras också över att ingen påträffade Charles förrän många år senare, för i närheten till fyndplatsen färdas det folk.”
(Norrbottens-Kuriren, 2013-08-01, sida 4)

Enligt SMHI var det ingen nederbörd den natten 1976 när Charles försvann och inte heller under den följande veckan, så kroppen tycks inte heller varit dold under snö medan efterspaningarna pågick den veckan.
Därefter – då efterspaningarna fortgick – kom det lite regn eller snö, det var upp till sju plusgrader en vecka efter försvinnandet.

Om Charles blev dödad, så kan han dolts under kvistar och annan vegetation som gärningspersonen lagt över honom. Material som senare försvann och förmultnade.
Det kan i så fall kan förklara varför han inte hittades tidigare.

Och man kan anta att vegetationen på fyndplatsen inte var lika uppvuxen 1976 som när kvarlevorna hittades sjutton år senare. Vilket gör det ännu märkligare att han inte hittades tidigare, om kroppen hade legat helt öppet utan att vara övertäckt.

Några tänkbara orsaker/motiv till brott

Svartsjuka? Hämnd? Charles sägs varit populär bland tjejer. Det berättas att 15-årige Charles hade samlag samma kväll, utanför skoldansen (utomhus i vinterkylan), och sedan fick kritik av nån för att vara nonchalant mot henne.

Ekonomiskt motiv? Avundsjuka? Charles kom från en välbeställd familj. (Pappan var företagsläkare på Munksunds sågverk i Piteå. I Spanien hade han varit kirurg). Charles uppges haft exklusiva kläder. Skinnjackan var handsydd och specialbeställd i Spanien. Till förfesten hade han med sig en flaska dyrare sprit. Charles var dessutom duktig i skolan, han gick på gymnasiet ett år före sina jämnåriga. Allt det där kan ha stuckit i ögonen på nån tokstolle.

Främlingsfientlighet? Familjen Zelmanovits hade flyttat från Spanien till Piteå tre månader tidigare. Charles talade dock bra svenska, han var född i Sverige. Mamman var också svensk, från Piteåtrakten. De flyttade till Sverige för att Charles och brodern Frederick (som var 12 år) skulle få bättre utbildning.

Hypotes:
Charles kan ha fått lift av någon – han kanske erbjöds skjuts hem – men de begav sig istället till den lilla skogsvägen utanför staden. Där uppstod en oväntad situation som ledde till att han blev dödad, med berått mod eller av en olyckshändelse, varefter han placerades dold i skogen.

Eller att Charles efter bilfärden till skogsvägen utsattes för hot och sprang in i skogen, eller att han bara lämnades vid skogsvägen och sedan gick vilse. Men i så fall är det alltså märkligt att han inte hittades tidigare, om han låg öppet i terrängen (se ovan).

Man vet inte heller NÄR Charles hamnade på fyndplatsen, det kan ha varit vid ett senare tillfälle än natten han försvann.

Brodern övertygad att Charles blev bragd om livet

Charles bror Frederick Zelmanovits säger sig vara övertygad om att Charles utsattes för brott, men inte av Thomas Quick (se nedan). Frederick är troligen en av dem som har bäst insyn i fallet och som vet mest om Charles liv och bakgrund.
Frederick kan t.ex. ha kännedom om eventuella hot eller problem Charles kan ha utsatts för tidigare från omgivningen. Brodern utesluter också teorin om sjukdom som det har spekulerats om i media.

”- Jag vill inte säga vad min teori går ut på men jag är övertygad på att min brors död inte är en olycka eller självförvållat.
Min broder är bragd om livet och det är inte Thomas Quick som är den skyldige.”
(Ur ”Min bror mördades – men inte av Quick”, NSD, 2012-05-19)

Frederick Zelmanovits blev även intervjuad av journalisten H. Råstam vilket beskrivs i dennes bok om Quickfallet:

”Frederick har aldrig trott på teorierna om självmord, om att Charles skulle ha varit sjuk eller om att han inte vågat gå hem. Frederick säger att det är otänkbart att Charles skulle ha försvunnit frivilligt.
– Det är någon som gjort något mot honom, det har alltid varit min övertygelse.”

Även Charles mamma lär ha varit av den uppfattningen: ”Redan på ett tidigt stadium var hon övertygad om att sonen hade mördats.” (Piteå-Tidningen 1994-11-03). Mammans skäl till den uppfattningen kan varit samma som broderns, t.ex. något de inte ville berätta om vissa boende i trakten.

Om Thomas Quick

Sedan finns det även frågetecken gällande Thomas Quick, eller Sture Bergwall, som numera är friad efter att ha tagit tillbaka sina morderkännanden (som han höll fast vid i femton års tid, åren 1993-2008). Det finns frågetecken* kring några vittnesmål (t.ex frun till Quicks homosexuella partner*), en upphittad såg, samt kring de uppgifter som Quick lämnade när han angav sig själv och erkände att han strypt Charles till döds.

Några alternativa händelseförlopp gällande mytomanen Quick är att han var i Piteå med sin partner* från Falun, erbjöd Charles lift, men att Quick inte dödade honom utan istället lämnade honom vid skogsvägen därför att Charles inte var intresserad av homosexuella aktiviteter, och att Charles sedan gick vilse. Men i så fall är det alltså märkligt att han inte hittades tidigare (se ovan).
Eller att Charles blev bragd om livet därför att han var ointresserad av Quicks inviter.
Eller att det istället var Quicks partner som dräpte Charles…

Även om vi utgår ifrån att Bergwall (Quick) talar sanning idag, att han inte var involverad i Charles död, så kvarstår alltså andra omständigheter som kan tyda på att Charles död inte var självförvållad.

* Quick/Bergwall vidhåller än idag att mannen som Quick uppgav var med i Piteå 1976 var hans dåvarande partner och att de hade ett längre förhållande.
I en intervju år 2012 i NSD uppgav Bergwall att: ”Vi hade också haft en homosexuell kontakt. Han var gift och hade barn och levde ett hemligt liv.”
Enligt Bergwall varade den sexuella relationen i ”ett par år” (2013, RMV).
Den mannen bodde 180 meter gångsträcka från Bergwall i villaområdet i Korsnäs i Falun, och han var gift och hade barn. Han tog livet av sig nio månader efter att Charles försvann.
Änkan vittnade sjutton år senare att mannen tycktes varit homosexuell. Hon vittnade också att han enligt hennes dagbok inte varit hemma den 12-13 november 1976, dvs dagarna då Charles försvann.

Den 11 december 1993 fanns följande TT-notis i Dagens Nyheter, som rapporterade att rättsläkare fastslagit identiteten hos de kvarlevor av Charles Zelmanovits som en privatperson råkade hitta i ett skogsområde i september samma år.

Citat:

”I nära 16 år var skolpojken Charles Zelmanowits spårlöst försvunnen. Nu har rättsläkare fastslagit att det var 15-åringens kvarlevor som tidigare i höst påträffades i ett skogsområde utanför Piteå.
– Vi vet inte hur pojken har avlidit men det är bra att han har påträffats. Det känns aldrig tillfredsställande att ha ouppklarade försvinnanden, säger kriminalkommissarie Harry Nyman till TT. Med det här beskedet kan rättsläkaren skriva dödsintyg och pojken kan begravas, säger Harry Nyman.”

Anm: uppgiften 16 år i notisen är felaktig, ska vara 17 år.

Den 11 december 1993 rapporterade Piteå-Tidningen på förstasidan att ”Misstankarna är bekräftade – efter 17 år”. Och ”Efter 17 år är Charles Zelmanovits dödförklarad”.
Några citat:

”Han försvann för 17 år sedan – nu dödförklaras Charles Zelmanovits. Det är nämligen fastställt att det var skelettdelarna efter den försvunna pojken som påträffades på Pitholmsheden i höstas.
…
Dödsorsaken går emellertid inte att fastställa, och polisen räknar inte med att det någonsin kommer att bli möjligt att göra.
Harry Nyman vid krim i Piteå säger att brott inte kan uteslutas men det finns heller inget som talar för detta.
…
Fyndplatsen ligger ungefär tre kilometer från skolan och 300 meter från närmaste väg.
…
Rättsmedicinalverket i Umeå undersökte fynden. I det arbete som pågått sedan i september har bland annat ingått att ålders- och könsbestämma kroppen. Rättsmedicinalverket har skickat ner kroppen till rättsodontologen i Stockholm. Där har man genom en särskild metod kunnat fastställa identiteten.
…
Jag har pratat med rättsläkaren. Med full säkerhet rör det sig om Charles Zelmanovits. Det betyder också att dödsbevis nu kan utfärdas, säger Harry Nyman vid kriminalpolisen i Piteå. Därmed lägger polisen i Piteå ner den 17 år gamla utredningen.

Det uppges bland annat att fyndplatsen är belägen på Pitholmsheden, ”ungefär tre kilometer från skolan och 300 meter från närmaste väg”.