Kategoriarkiv: Kvinnor som dödar

Kvinnor som mördare är ganska ovanligt (i Sverige), endast tio procent av alla dömda mördare är kvinnor. I denna kategori tas upp några mer uppseendeväckande såna fall.

Vägvredemörderskan fick 14 år och en skönhetsoperation

Tracie Andrews fick sitta 14 år i fängelse för att ha mördat sin pojkvän Lee Harvey med ett fyrtiotal knivhugg.

Lee Harvey, 25 år, mördades på en bilväg i England i december 1996. Mördaren hade skurit honom i halsen, utdelat cirka 40 knivhugg och lämnat honom att förblöda.

Lees flickvän Tracie Andrews, 27 år, berättade upprivet för polisen att paret i sin bil hade stoppats av en okänd bilist med vilt stirrande blick, varefter han hade knivskurit Lee och slagit Tracie i ansiktet. Enligt Tracie var det en ”road rage attack”, dvs ett överfall från en bilförare som blivit arg på en annan bilförare.

Bild ovan: Tracie med sin blåtira som lär varit självförvållad, i syfte att lura polisen att hon och Lee hade blivit överfallna av en vildögd man.

Bilder ovan: på en presskonferens med Lees föräldrar och Tracie några dagar efter mordet – innan polisen misstänkte Tracie – höll hon Lees mamma Maureen i handen och vädjade känslofyllt till allmänheten om tips att få fast mördaren.



Tillbakablick: Tracie hade ett förflutet som katalogmodell för hårförlängningar:



Kort tid efter presskonferensen försökte Tracie begå självmord med en överdos.
Polisen upptäckte felaktigheter i Tracies berättelse. Och de hittade spår som pekade mot Tracie: ett blodigt avtryck från ett knivblad inuti Tracies stövel, en hårtuss från henne i Lees hand, och blodstänk på Tracies kläder.

Mordvapnet visade sig vara en liten fickkniv av typen schweizisk armékniv, knivbladet är endast 8-9 cm långt.

Bild ovan: schweizisk armékniv.

Tracies grannar uppgav att de ofta hört skrik från parets bostad. Vittnen berättade att Tracie varit våldsam mot både Lee och tidigare pojkvänner.

Tracie dömdes 1997 till livstids fängelse med 14 år som rekommenderad kortaste strafftid innan villkorlig frigivning kunde bli aktuell.

När Tracie slutligen erkände mordet hävdade hon att hon handlat i självförsvar.

År 2008, då Tracie fortfarande satt fängslad, släppte Maureen Harvey (mamman till den mördade Lee) sin bok ”Pure Evil: How Tracie Andrews Murdered My Son, Deceived the Nation and Sentenced Me to a Life of Pain and Misery”:

Om boken: ”… In this compelling and harrowing book, Maureen shares the turmoil of a bereaved mother trying to come to terms with the brutal murder of her son while at the same time fighting to bring his killer, who she had welcomed into her home, to justice. …”

Bild ovan: Lee’s föräldrar med ett porträtt av sonen.

Skönhetsoperationen

Under fängelsetiden vistades Tracie fyra dagar på lasarett för att korrigera sin utskjutande underkäke, det bekostades av skattebetalarna.

Bild ovan: efter käkoperationen.

Efter 14 år i fängelse frigavs Tracie, som då hade förändrat utseende och bytt namn.

Bilder ovan: ”the road rage killer” före och efter fängelsevistelsen.

Så gick det sen

I november 2012, mindre än ett år efter att vägvredemörderskan Tracie under nytt namn frigivits villkorligt från fängelset och fått jobb på en pub, beklagade sig tvåbarnsmamman Linsie Goldsworthy över att hennes man Phil Goldsworthy vänsterprasslade med Tracie. Phil jobbade  som dörrvakt på samma pub som Tracie.

Phil hade börjat ljuga och komma hem sent från jobbet på puben, och han slutade ha sex med sin fru Linsie. Hon sa till media att ”den kvinnan har stulit min man”. Linsie berättade också att ”If we went out with friends he would say excitedly, “Guess who’s working at the pub? The woman who stabbed her boyfriend to death”.

Äkte mannen Phil lär ha nekat till att ha en affär med Tracie. ”That is untrue,’ he said. ‘My missus knows that isn’t true.”
Förra året (2016) rapporterades dock att Phil och Tracie planerar att gifta sig.

Bild ovan: Phil och Tracie.

Rådhusrättens rannsakning: ”Det var djävulen”

Referat av rannsakningen (domstolsförhöret) i rådhusrätten (tingsrätten) med Anna Brita Persson i november 1864. Detta var efter Annas erkännande och före rådhusrättens livstidsdom.
(Dödsdomen halshuggning kom senare, av hovrätten, vilket sedan slutligen ändrades igen till livstids straffarbete).

Texten återges med extra radbrytningar, bilder m.m. för att göra den aningen mer lättillgänglig (än originaltexten, bild höger).


”Mörderskan Anna Brita Perssons bekännelse.”

”Vi ha förut omnämnt, hurusom denna grofva förbryterska, hvilken natten mellan den 25 och 26 Oktober 1862, hemma uti sin bostad uti Göteborg, mördade pigan Lotta Andreasdotter från Wångsered, efter vid Göteborgs rådhusrätt undergången ransakning, förpassades hit till straff- och arbetsfängelset å Norrmalm, der hon intogs den 9 dennes.

Under den långvariga ransakning, som med henne egde rum i Göteborg, hvarunder många besvärande omständigheter mot henne förekommo, nekade hon, såsom bekant, med otrolig hårdnackenhet till sitt brott, utan att låta inverka på sig af föreställningar, varningar och råd från domstolens sida eller från sina själasörjare — ja, icke ens det svaghetstillstånd hvari hon en tid befann sig under ransakningen, då hon i fängelset framfödde ett barn, hvilket efter några veckors förlopp afled — förmådde böja hennes trotsiga sinne till ånger och erkännande af sin förbrytelse.

Desto anmärkningsvärdare är derföre den totala förändring i hela hennes väsende, som synes ha inträdt efter hennes ankomst hit; ty redan efter trenne dagars vistande vid norra straff-fängelset, eller den 12 dennes, uppenbarade hon, under ett enskildt samtal med hofpredikanten Sundel sitt inre beklagansvärda tillstånd samt afgaf en, såsom det synes, uppriktig bekännelse, hvilken hon sedermera samma dag upprepade såväl inför honom som direktören och bevakningsbefälhafvaren vid fängelset.
[…]
  [Utelämnad lång text med beskrivning av rådhusrättens ledamöter m.m]
[…]
Då hennes nu afgifna bekännelse emellertid i vissa delar icke öfverensstämmer med åtskilliga upplysningar och omständigheter, som förekomma i Göteborgs rådhusrätts protokoller, hvarför med skäl dragits i tvifvelsmål, att hon icke fullkomligt hållit sig till sanningen, utan sökt åt den hemska gerningen ge ett mildrande utseende, förklarade ordföranden, att det vore nödigt höra henne om några detaljer, för hvilket ändamål han ställde en mängd frågor till henne, hvilka hon med reda besvarade, ehuru hon i vissa delar ej kunde förklara mot henne förekommande omständigheter.

Det torde vara öfverflödigt att upprepa alla de upplysningar om mordet, som vunnits vid Göteborgs rådhusrätt, äfvensom Anna Brita Perssons bekännelse, då allt detta genom föregående referater är kändt, hvarför vi inskränka oss till det hufvudsakligaste, som förekom vid nu sednast hållna förhör.

Till en början fick den tilltalade närmare beskrifva lokalen der brottet begåtts, och inhemtades deraf, att det rum hustru Persson och hennes man, hvilken varit arbetare vid gasverket i Göteborg, der bebott, var beläget två trappor upp på en vind samt inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak.
Detta bestod, såsom vanligt är, af en dubbel panel, öfver och under takbjelkarne, och var mellanrummet fyldt med sågspån och andra fyllnadsmaterialier.
Från vinden kunde man komma upp på rumstaket efter en sluttande brandkupa eller skorstenspipa, som böjde sig deröfver. Ett par plankor i detta taks öfverpanel hade varit lossade och fyllningen på en plats midt i taket borttagen, hvilket tomrum tjenat till gömställe för det lurendrejerigods Persson emottog af besättningen på ångbåtar, som från Göteborg gjorde resor på utlandet, och hvarmed hon länge handlat.

Så räcker ett mindre lagbrott eller förseelse snart ett större handen. Detta gömställe, som förut dolt lurendrejerigods, dolde sednare det stympade liket af Andreasdotter. Å vindstaket upplyste hon vidare, att ett fönster fanns, hvarigenom dagern föll in på vinden.

Vi öfvergå nu till de vigtigaste frågor ordföranden framställde och det hufvudsakliga som Persson svarade derpå.

Ordföranden: När skurade du rummet?

Persson: Lördagsaftonen. (Mordet skulle, enligt Perssons bekännelse, ha blifvit begånget natten mot söndagen den 26 Oktober 1862.)

Ordf.: Skurade du då hela golfvet; äfven platsen under sängen?

Persson: Ja, jag skurade äfven under sängen.

Ordf.: Säg mig, hvilade sängens botten på golfvet eller hade den fötter?

Persson: Den hvilade på fötter, så höga som en stols.

Ordf. (betraktar henne uppmärksamt): Voro fötterna verkligen så höga?

Persson: Ja.

Ordf.: Nå, när du skurat slut, hvad kunde klockan då vara?

Persson: Hon var omkring sju.

Ordf.: Nå, hvad företog du dig efter skurningen.?

Persson: Jo, jag och Andreasdotter (denna hade de båda föregående nätterna legat hos hustru Persson och hade varit tillsammans med henne hela lördagen) följdes åt ned till engelska ångbåten Harlequin, för att träffa Winker (ett af Persson uppgifvet namn på en af besättningen).
Åt nämnde Winker hade Persson för Andreasdotters räkning lemnat 70 rdr till uppköp af smuggelgods, men för beloppet kunde denne icke förmås att redogöra, utan hade vid flera tillfällen afspisat dem med tomma löften, hvarföre Andreasdotter, som fruktade att förlora sina penningar, denna afton liksom tillförene varit ond på Persson och framkastat hotelser mot henne att angifva henne för lurendrejeri, derest hon icke återskaffade henne summan.

Oaktadt Persson förut blifvit gjord uppmärksam på, att någon person med namnet Winker ej under den af Persson uppgifna tid funnits bland besättningen, har hon dock vidhållit, sednast i sin bekännelse, att mannen, hvilken kunde så mycket svenska, att han förmådde göra sig begriplig för henne, såvidt hon fattat, egt detta namn.

Ordf.: Nå, hur länge dröjde du nere vid ångbåten?
Persson: Åh, en stund, hvarefter jag skildes från Lotta och begaf mig ensam hem, då hon ej ville följa med.

Härefter upprepade hon hvad i bekännelsen förekommer, nemligen att Andreasdotter, en stund efter Perssons hemkomst, eller omkring 1/4 till 9, äfven kommit efter, åtföljd af nämnde Winker samt ett par andra, för Persson obekanta sjömän, hvilka talat ett främmande språk, som hon ej förstod, samt huru dessa bjudit på traktering ur medhafda buteljer, hvilkas innehåll hon uppgaf ha varit sött och smakat som lemonad.

Ordf.: Lade ni er omedelbart, sedan sjömännen (dessa dröjde blott en kort stund efter Perssons uppgift) gått?

Persson: Ja. (Persson och Lotta Andreasdotter lågo i samma säng).

Ordf.: Hur låg Lotta?

Persson: Hon låg närmast väggen och som jag tror vänd åt denna; jag sjelf låg vänd utåt rummet.

Anna Brita Persson

Den anklagade berättade härefter, såsom hennes bekännelse innehåller, att Andreasdotter efter att Persson sofvit en stund, steg upp under klagan, att hon mådde illa samt sade sig skola gå ut på vinden, för att kräkas, emedan hon ej ville orena det nyskurade golfvet. Hon gick ut i blotta linnet, såsom hon legat, hvarefter Persson, sedan hon påtagit sig en kjol, gick efter henne, för att se huru det stod till med henne. Då hon utkom, fann hon Lotta, hvilken enligt Perssons utsago ett par dagar förut mått illa, stående å vinden. Något ljus hade hon ej tändt, utan upplystes vinden af det genom vindsfönstret fallande månskenet.

Persson förde derefter Lotta till en bjelke, efter hvad referenten kunde fatta utgörande en del af takstolarne. På denna bjelke satte sig, Andreasdotter lutade sitt hufvud mot Perssons venstra bröst, så att Perssons venstra hand var bunden.

I detta ögonblick, påstår Persson, upprann hos henne den förfärliga tanken att ombringa Andreasdotter, hvarefter hon omedelbart uppsträckte den högra handen, som hon hade ledig, och fattade den hvasslipade rakknif, hvarmed dådet föröfvades, och hvilken låg ofvanför på ett gömställe å takstolen, hvarest de plägade lägga nyckeln till rummet, då de gingo bort.

Ordf.: Behöfde du ej resa dig upp, för att fatta denna?

Persson: Nej, jag behöfde blott sträcka upp handen. Rakknifven låg i en näsduk, som var löst lindad omkring densamma, så att duken föll till golfvet af sig sjelf, hvarefter jag, genom att sätta knifven mot kjolen, öppnade den.

Ordf.: Gjorde Andreasdotter ingen rörelse derunder, eller märkte hon ej att du tog knifven?

Persson: Nej, jag vet icke ens om hon var vaken; jag tror att hon hade insomnat.

Ordf.: Nå, och du skar till med all kraft?

Persson (rysande): Jag vet ej; jag var i en förvirrad sinnesstämning, men jag förmodar att jag gjorde det.

Ordföranden begärde en rakknif, som framlemnades, och sökte visa det otroliga i att Persson, då en rakknif är mycket svår att fatta om, skulle kunnat med ett enda snitt, som träffade bakdelen af Andreasdotters hals, ombringa henne. ”Du lyfte kanske upp hakan på henne och skar henne framifrån?” sporde han.

Persson: Nej, jag tilldelade henne såret, såssom hon satt framålutad med hufvudet mot mitt bröst. Omedelbart efter gerningen rusade jag upp och skyndade in i skrubben (en dylik var anbragt inne i rummet) samt kastade mig på en der stående soffa.

Ordf.: Hur lång tid kunde ha förflutit emellan det ögonblick, då Andreasdotter gick ut på vinden och det, då du efter mordet inkom?

Persson: jag vet ej, men jag tror, att det icke kunde vara mera än en qvart.

Ordf.: Vet du huru mycket klockan var då du efter mordgerningen åter inkom i rummet? Var hon 12?

Persson: Jag tände ej heller då på ljus, så att jag såg på klockan.
(I rummet fanns en dylik, men utan slagverk.)

Ordf.: Hvad företog du dig sedan?

Persson: Jag kunde icke ligga stilla, utan jag vankade fram och tillbaka; sednare tände jag ljus och gick ut på vinden.

Ordf.: Detta skedde förmodligen, för att se om Andreasdotter var död, och din afsigt var väl i detta fall att dölja ditt brott?

Persson: Ja! Utkommen, fann jag Andreasdotter ligga raklång, baklänges på golfvet. Jag tog nu en tågstump, som låg på vinden, och hvarmed ved plägade uppbäras, samt bandt om Lottas veka lif, för att släpa henne upp på rumstaket och dölja henne på det der befintliga gömstället.

Ordf.: Var Andreasdotter storväxt?

Persson: Hon var vid min längd samt starkt och groft byggd.

Ordf.: Du förmådde icke släpa henne dit, synnerligast som dina krafter voro försvagade af det tillstånd, hvari du befann dig? (Persson var i hög grossess.)

Persson: (Under det hennes kropp genomfors af en skälfvande rysning och bäfvan.) Nej, jag förmådde det icke!

Ordf.: Du tog en bandknif? Hvar låg den?

Persson: Den låg på sitt vanliga ställe i vedkontoret på vinden. På framställd fråga, hvartill denna plägade begagnas, upplyste Persson, att hennes man sysselsatte sig ibland med träskoarbete, och begagnade den dervid. Knifven var omkring 3 qvarter lång, hade två fingers bredd, och sutto skaften å båda sidor i rät vinkel mot bladets bak.

Ordf.: Hur förmådde du dermed afhugga Andreasdotters lår? Läkarattesten innehåller, att dessa voro stympade nedanför ljumskarne.

Persson: Ah, det gick så hastigt. Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget. Sedan släpade jag först upp bålen på rumstaket, hvarefter jag uppbar de styckade lemmarne. Om jag tog de sednare på en gång, eller i tvenne omgångar, kan jag ej erinra mig.

Ordf.: Och du nedlade liket på det omnämnda gömstället? Men var ej mellanrummet för trångt, för att dölja detsamma? Gjorde du ingenting mer? Lade du ej sågspån öfver lemmarne och trampade derpå samt spikade sedan till de lossade plankorna?

Persson: Nej! Jag lade bräderna löst öfver!
Åter inkommen, fann jag på en soffa i rummet Andrdasdotters kläder hvilka jag nu tog, utan att undersöka dem vidare än att jag i ytterklädningens ficka tog en portmonnä, med deri liggande 36 rdr. Kläderna bar jag äfven upp på rumstaket samt lade dem på samma gömsställe som kroppen. Sedan tvättade jag upp blodet på vinden, begagnande dervid vattnet i den skurbalja, som stod qvar efter skurningen.

Persson berättade derefter hurusom hennes man, hvilken plägade om nätterna vara borta på arbete vid gasverket, hemkom på söndagsmorgonen, mellan kl. 6-7, samt hurusom han, sedan han druckit kaffe, som Persson före hans ankomst kokat, lade sig att sofva.

Ordf.: Märkte han ingenting, inga blodfläckar, eller sådant?

Persson: Nej, men han frågade efter Lotta. (Persson uppgaf, att hon lemnat honom något undvikande svar på hans fråga.)

Ordf.: Känner du Dimming?

Persson. Ja, det var han som slipade rakknifven. Den tillhörde min far, och jag hade vid ett besök hos honom hemma på landet mottagit den, för att låta slipa honom.

Ordf.: Hvar hade du denna rakknif förvarad före mordets begående?

Persson,: Den plägade ligga i en spegellåda inuti rummet.

Ordf.: Hur vill du då förklara, att rakknifven just denna dag kom att ligga ute på vinden å det der befintliga gömstället under takstolen?

Persson: Jo, det kom sig deraf, att jag under dagens lopp sökt efter bud, för att hemskicka den till min far, men då jag ej träffade något sådant, hade jag af en händelse lagt den på detta ställe.

Ordf.: Brukade du ej vanligen efter skurning bära ned och slå ut skurvattnet?.

Persson: Jo!

Ordf.: Hur kan du då förklara, att just denna gång skurbaljan med vattnet kom att stå qvar på vinden?

Persson: Det föranleddes deraf, att vi på aftonen hade haft så brådtom ned till ångbåten. för att träffa Winker, att jag ej medhann att slå ut vattnet.

Ordf.: Du har sagt, att du skurade golfvet och rummet om lördagsqvällen. Hur vill du då förklara, att på väggen, just der Andreasdotter legat, blodfläckar blifvit observerade, att sängkläderna i sängen voro blodfläckade, att blod syntes å sängbotten, och att under sängen en massa lefrad blod befann sig, som synbarligen droppat från sängen, äfvensom att blodfläckar funnits å golfvet?

Persson svarade, att anledningen dertill att sängkläderna varit fläckade af blod, om så varit, möjligen härledt sig deraf, att hon en tid förut haft blodflöde, hvarjemte det äfven hända att mannen stundom blödit näsblod, då han legat. Hvad fläckarne på golfvet angick, hade dessa möjligen åstadkommits deraf, att hon under mordgerningens begående trampat i blod, och derigenom åstadkommit fläckar på golfvet. Orsaken till stänket på väggen och blodlefrarne under sängen kunde hon ej förklara; men trodde, att det blod, som fanns å väggen, möjligen vore efter det sjelfmord, som begåtts af en person, som bott i rummet innan Persson ditinflyttade.

Ordf. anmärkte, att sjelfmordet föröfvats i skrubben, och ej ute i rummet, hvilket Persson bejakade.

Ordf.: Nå,. låtom oss antaga denna förklaring; men det förekommer en ännu svårare omständighet, som synes tydligt visa, att du mördat Andreasdotter under det hon sofvande låg i sängen. Detta inverkar visserligen ej så mycket på saken, men det är nödvändigt att få sanningen i alla dess minsta omständigheter i dagen.

I Göteborgs rådhusrätts protokoller förekommer, att du lånat en sängkudde af en qvinna vid namn Carlsson. Denna kudde var stoppad med en mängd lappar.

Persson: Ja. Kort efter Lottas död kom Carlsson och återfordrade dynan, men jag sade henne, att öfverdraget var smutsigt så att jag skulle tvätta detta först. Jag sprättade derföre upp dynan och kastade lapparne i skrubben.

Ordf.: Märkte du ej då, att öfverdraget var blodigt, likasom lapparne?

Persson: Nej!

Ordf.: Jaså! Hon säger, att hon ej märkte, att de voro blodiga. (Ordf. fortsätter): (Till protokollsföraren.) Protokollerna upplysa vidare, att Carlsson, samma dag du häktades, återtog det tomma, rentvättade öfverdraget, som hon fann i din bostad, och instoppade deri lapparne, hvilka hon upptäckte i skrubben. Följande natt använde hon dynan till hufvudkudde, men då hon om morgonen uppsteg, märkte hon å lakanet blodfläckar, som kommit från dynan. Vid närmare undersökning befanns nu lapparne, hvarmed dynan var stoppad, genomdränkta af blod. Hur vill du förklara denna märkvärdiga omständighet, så framt du icke mördat Andreasdotter i sängen, liggande just på denna dyna?

Persson (efter en stunds tystnad): Jag kan ej förklara detta!

Ordf. gjorde härefter Persson en mängd frågor, gående ut på att utforska motiverna till brottet, förutsättande dervid, att dessa skulle varit begäret att åtkomma Andreasdotters pengar, hvilken, efter hvad under ransakningen vid Göteborgs rådhusrätt yppats, förmodades vid tillfället innehaft en större summa. Persson bestred, att mordgerningen haft något annat motiv, än det, att hon fruktat att Andreasdotter skulle sätta sin hotelse i verket och att angifva henne för smuggling. Hon bedyrade flera gånger, att hon ej tillegnat sig något mer af hennes tillhörigheter än den ofvannämnda portmonän, lemnande dock obestridt att icke Andreasdotter i kläderna kunnat hafva mera penningar förstuckna, men hon hade ej undersökt kläderna.

För öfrigt vidgick hon, hvad rådhusrättens protokoller innehålla, nemligen att hon till flera personer fällt utlåtanden om Lottas försvinnande, hvarigenonä hon afsett att från sig afvända all misstanke om brottet.

Mot den mördade sade hon sig för öfrigt ej hyst något ondt i sinnet, förrän den olyckliga stunden, då brottet begicks.

Vi förbigå en mängd frågor och svar, hvilka sakna intresse, för att komma till slutet af ransakningen, som hos alla de närvarande framkallade den högsta spänning.

Ordf.: Enligt dina uppgifter, skulle du i sällskap med Lotta varit borta på lördagsaftonen mellan kl. 7-8. Göteborgs rådhusrätts protokoller upplysa deremot att ett vittne under nämnde tid sökte dig i ditt hem, der han bultade på, då han fann dörren stängd. Men han har tagit på sin ed, att han lyssnande hörde någon vara inne i rummet, och att det lät såsom något tungt sakta släpats öfver golfvet. Huru vill och kan du förklara detta?

Persson (efter en stunds paus, hvarunder en rysning skakade hennes kropp). Jag kan icke förklara detta!

Ordf.: Du har haft någon hjelp. Det är osannolikt, att du ensam kunnat föröfva detta gräsliga brott, och att du, som befann dig i ett sådant tillstånd, skulle förmått ensam släpa liket efter en storväxt qvinna upp på rumstaket. Jag uppmanar dig allvarligt att säga sanningen, fullkomligt och uppriktigt, samt såmedelst försona dig med Gud och det samhälle, mot hvars lagar du så svårt förbrutit dig. (Med något skarpare ton) Qvinna du har haft hjelp härvid?

En lång paus inträdde, hvarunder Perssons blick lyste dyster och hemsk, och en fullkomlig dödstystnad herrskade i rummet, der förhöret hölls. Så väl domstolens ledamöter, som de närvarande afbidade under stark spänning Perssons svar.

Persson: (med ljudlös röst) Ja! jag har haft hjelp!

Nu ökades spänningen om möjligt ännu mera, och ordföranden, som syntes vänta att få höra något nytt uppslag i denna dunkla sak, teg en stund, för att ej afbryta Persson, som likväl endast stirrade framför sig, liksom hon sett ett fantom.

-Ordf.: Nå, säg mig namnet på din medbrottsling?

Persson (efter en lång ny paus): Det var — djefvulen!

Ordf. (öfverraskad): Jaså! Den onde anden – ja! jag kan väl tro, att han var närvarande; men hade du ingen annan medbrottsling?

Persson:. Nej, jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande.

Ordf.: Det återstår dig nu slutligen att förklara det hastiga omslaget i ditt väsende. Du har under hela ransakningen visat en ovanlig hårdnackenhet och oböjlighet, så länge du vistades i Göteborg. Hur kommer sig detta?

Persson: Jag var hård till sinnes och man bemötte mig med mycken stränghet och hårdhet i Göteborg. Då jag hitkom rönte jag genast väl vilja, och min själasörjare tilltalade mig med så milda och goda ord, att jag kände mitt hjerta vekna. Jag skulle aldrig ha bekänt om jag fått stanna qvar i Göteborg, — nej, aldrig! Äfven här försökte jag kämpa emot mig sjelf i det yttersta, men det var omöjligt, och jag finner mig nu lycklig och nöjd, sedan jag fått lätta mitt skuldbelastade samvete.

Hon anhöll såsom en gunst att få här qvarstanna för undergående af vidare ransakning, såvidt sådan kom i fråga, samt uttalade sin förskräckelse för att återvända till Göteborg.

Ordf. förklarade att hennes bön skulle i protokollet antecknas, ehuru han ej kunde meddela henne något bestämdt svar derpå.

Rätten uppsteg, sedan ordföranden tillkännagifvit att ransakningen var afslutad, och Anna Brita Persson fick afträda. Hon skred sakta ur rummet, kastande derunder på domstolens ledamöter och de närvarande blickar, som tydligen uttryckte tacksamhet för den mildhet hvarmed hon blifvit behandlad.”




Ovanstående referat är från den 30 november 1864 i Aftonbladet, under rubriken ”Rättegångs- och Polissaker”. Texten har digitaliserats med ett ocr-program. Radbrytningar och några bilder har lagts in, och några ord har fetstilats.

Mera:
– ”Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862”.
– ”Annas man försvann, kände sorg i Göteborg”.

Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862

I det lilla spisrummet högst upp i huset skar Anna Brita halsen av Lotta och utförde sedan en transportstyckning, för den kanske kortaste transporten i svensk mordhistoria.

Anna Brita Persson i Haga, Göteborg år 1862, är Sveriges första kvinnliga dömda styckmördare. Mordet blev också en visa som sjöngs på gator och torg.

Offret var Lotta Andreasdotter, 23 år, även kallad Marbo-Lotta (eller Marbolotta). Hon var en ganska välbeställd hemmadotter som gick omkring och sålde tyger i Göteborg. Lotta kom från Marks härad (i Västergötland), därav smeknamnet Marbo-Lotta.

Orsaken till mordet kan innehålla ingredienser som pengadispyt, hot om polisanmälan, alkohol. Och att Anna kan haft nån form av impulskontrollstörning, som vid kleptomani. Hon lär varit en notorisk tjuv och bedragare, hon stal även från sina vänner. En del av stöldgodset gömde hon hemma, i taket på det spisrum där Anna bodde tillsammans med sin man Magnus. Där förvarades också smuggelgods från affärer hon gjorde med sjömän i hamnen.

Anna sägs ha lurat till sig hundra riksdaler och en del tyger från Lotta, som vid upprepade tillfällen försökt få tillbaka detta. Och det sägs att Lotta fått reda på Annas gömställe och hotat avslöja det.

Anna – som vid mordtillfället var 30 år (född 15 dec 1831) – och hennes man gasverksarbetaren Magnus, 25 år, hade nyligen gift sig. De bodde i ett litet spisrum eller vindsrum i ett tvåvåningshus i västra Haga i Göteborg. Anna utförde en del sömnadsarbete på beställning.

Bild ovan: ”bagaremästaren Schultz hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga”, där Anna och Magnus hyrde spisrummet som var ”inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak”.

Bild ovan: hörnhuset (ombyggt) i nutid (2019). Haga Nygata / Landsvägsgatan, nära Järntorget.

Bild ovan: exempel på dåtida spisrum, med lågt i tak.

Mordet skedde natten till söndag den 26 oktober 1862 hemma hos Anna. Lotta skulle sova över. Magnus arbetade natt på gasverket.

Anna skar halsen av Lotta med en rakkniv, ”ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals”. Hon försökte sedan få upp kroppen ovanför rummets tak. Det var för tungt, så därför kapades offrets båda ben vid ljumskarna med en bandkniv.
Med hjälp av ett snöre drog och släpade Anna kroppen på en matta, längs en sluttande brandkupa som utanför rummet sträckte sig upp till spisrummets tak.

Kroppsdelarna gömdes sedan bland sågspånen i takets bjälklag, under plankor (rödmarkerat nedan).

Bild ovan, snabbskiss, spisrummet var ”inbyggt under vindstaket, så att man under detta kunde gå på rummets tak”:

Mordet upptäcktes inte förrän två månader senare. Men innan dess (16 december) hade en av Annas vänninnor tröttnat på Annas stjälande och polisanmält henne, så hon satt häktad misstänkt för stölder och bedrägerier.

Magnus fick reda på att man uti ”hemlighuset” (utedasset / ”avträdet”) hade hittat vad som antogs vara Lottas kofta, sjal och kjol. Han och en bekant fattade misstankar, började leta och hittade till slut Lottas kvarlevor ovanpå spisrummet. Det var två dar före julafton, måndag 22 december 1862.

När mordet upptäcktes var Anna alltså redan häktad för andra brott.

Tidningsartikel

Här ett exempel ur en av många artiklar om fallet, måndag 29 dec 1862 (Aftonbladet):

Mordet i Haga uti Göteborg.
[…] Såsom förut är nämndt, är det gasarbetaren Magnus Pehrssons för stöld och bedrägerier den 16 dennes häktade hustru Anna Britta Pehrsson, som med skäl misstänkes att ha begått denna rysliga missgerning, samt under så ohyggliga och upprörande omständigheter, att man knappast skulle kunna tro en qvinna vara i stånd dertill; ty vid obduktionen befanns ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals och blåmärken å bröstet, hvilket sår tillfogats med knif eller annat skärande instrument, hvadan man antager att den döda, som utom allt tvifvel är den försvunna flickan Lotta Andreasdotter från Mark, blifvit den 1 November på aftonen eller under påföljande natt af hustru Pehrsson på ett kannibaliskt sätt slagtad uti det af makarne i bagaremästaren Schultz’ hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga då bebodda vindsrum, hvarefter offret styckats och gömts på vinden öfver samma rum, der det sedermera funnits.
Som vi omtalat kunde hustru Pehrsson vid enskildt polisförhör i tisdags ej förmås att meddela någon upplysning härom, utan var lika kall och lugn som om hon ej vetat någonting om detta hemska mord.”


I ovanstående artikel dateras mordet till lörd-sönd 1-2 november 1862, och det datumet tycks polis, vittnen m.fl. utgått från i flera år. Först efter att Anna erkänt i november 1864 ändrades morddatum till lörd-sönd 25-26 oktober 1862.

Prästens notering efter begravningen av Lotta

Bild ovan: efter begravningen av Lotta noterade prästen och förtydligade med rödpenna i kyrkans “Död- och Begrafningsbok”:

“Mördad och Sönderstyckad i Haga vid Götheborg och derstädes jordfäst enligt attest af pastor F.D. Hedberg af den 8 Januari 1863.”

Livstids straffarbete istället för halshuggning

Under lång tid blånekade Anna och lämnade olika förklaringar till vad som kunde ha hänt, innan hon slutligen erkände. Hon satt häktad lång tid och flera rättegångar hölls. I april 1863 födde Anna ett barn i häktet, det lämnades bort och avled senare. Vid mordtillfället var hon alltså gravid i tredje månaden.

Samtliga tre instanser – rådhusrätten, hovrätten och Högsta domstolen – var involverade flera gånger fram till den slutgiltiga domen i oktober 1865.

I februari 1864 beslutade rådhusrätten att Anna inte kunde dömas för mord därför att bevisningen ansågs otillräcklig och att hon nekade. Istället för att fria Anna för mordet åberopades en paragraf som gav möjlighet att ”lemna saken åt framtiden, då den kunde uppenbar varda”.
Däremot dömdes Anna till 6 månaders straffarbete för en av de bedrägerier hon tidigare hade anmälts för. Domen fastställdes i hovrätten.

Oktober 1864 beslutade Högsta domstolen att man skulle isolera Anna och med prästens hjälp försöka få henne att erkänna mordet:

”Hustru Person skall insättas i allmänt fängelse, för att, förvaras i enskilt rum och avskiljd från umgänge med andra personer, av vederbörande prästerskap flitigt förmanas till uppriktig bekännelse av nämnda grova brott, samt att emellertid med verkställigheten av den henne ådömda bestraffning för bedrägeri kommer att anstå.”.

Efter att Anna den 9 nov 1864 förflyttats från Göteborg till fängelse i Stockholm och där under isolering ”flitigt förmanats” av präst, så tog det bara några dagar tills hon erkände att hon mördat Lotta.

Cirka fem månader därefter, april 1865, dömde rådhusrätten Anna till ”straffarbete för livstid samt förlust av medborgerligt förtroende.”
Domaren ansåg det osannolikt att Anna på egen hand utfört mordet och frågade återigen om hon haft en medbrottsling. Efter en lång paus svarade Anna: ”det var… djefvulen”, och: ”jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande”.

Framåt sommaren 1865 dömde hovrätten Anna till döden:
”att mista lifvet genom halshuggning”. En av hovrättens fem ledamöter var skiljaktig och ville behålla rådhusrättens dom.

Fyra månader efter hovrättens dödsdom, oktober 1865, ändrades domen till livstids straffarbete.

Mordvisan om Anna Brita och Marbo-Lotta

Medan rättsprocessen pågick började gatumusikanter och ”positivhalare” sjunga följande visa:

”Vid det mord, som begicks i Haga, artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog Marbo-Lotta, så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala! Tralledia, trallelia! Trallelalalala!”

Exakt när visan började höras på gator och och torg är okänt men visan omnämndes i en krönika i augusti 1865 i Göteborgsposten. Det var cirka en månad efter att hovrätten hade beslutat att Anna skulle halshuggas. (Det ändrades sedan till livstids straffarbete).

Många år senare nedtecknades mordvisan av August Bondeson, som var författare, folklivsskildrare och läkare. År 1903 sattes visan på pränt i vishäftet ”Visbok, folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid”.
Tryck nedan för att låta datorn pianoplinka Bondesons noter:

Ovan: Bondesons noter lästa och spelade av ett datorprogram år 2017 hos Mysterium24.se.

Det finns bara en enda vers av denna visa i Bondesons vishäfte. Man kan ana att det sjöngs fler verser med hemska detaljer om mordet, men att Bondeson valde att utelämna dessa. I artiklar från 1865 uppges att visan åtföljdes av ”tragiska illustrationer” och ”bloddrypande bilder i bjärta färger”.

Frågetecken hos domstolen med flera

Det florerade teorier att Anna haft en medbrottsling, därför att det ansågs att en kvinna inte kan begå så bestialiska handlingar. Och inte är tillräckligt fysiskt stark. Ännu ett argument var att Anna hade varit gravid vid mordtillfället (visserligen bara i tredje månaden).

En del detaljer i Annas erkännande uppges inte heller ha stämt med fynden på mordplatsen, t.ex. blodfynden, och hur plankorna låg ovanpå gömstället på rummets tak. Blodspår i sängen antydde att Lotta mördats i sängen, men Anna sa att det hade skett strax utanför rummet. Plankorna lär varit fastspikade vid fyndtillfället, Anna sa att hon lagt dem löst ovanpå.

Verktyget, en bandkniv, som påstods ha använts för att avskilja offrets ben var det också frågetecken kring.

Bild ovan: exempel på bandkniv, knappt femtio cm lång, eggen 25 cm. Ungefär samma längd som i detta mordfall (”omkring 3 qvarter lång”). Vikten var troligen över ett halvt kilo.

Anna berättade hur det gått till:
”Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget”.
Just den uppgiften fanns det ingen anledning för domstolen av betvivla.

Däremot ifrågasattes att delningen skett med en bandkniv. ”Läkaren” som ”besiktigat” kroppen hade uppgivit att:
”låren varit jemt afhuggna, antagande läkaren att det dervid begagnade instrumentet bestått af en bredbladig, hvass huggyxa.”
Ordföranden frågade:
”Hur många hugg gjorde du? Ni hade ju yxor i huset, troligen har du begagnat någon av dem?”.
Anna svarade:
”Jag begagnade ej något annat jern än bandknifven, som var skarp och hvilken låg å vindsskrubben. Jag minnes ej huru många hugg jag gjorde.”

Ett expertvittne tillfrågades om han ansåg att ett lårben kunde ”afhuggas med en bandknif, såsom Pehrson uppgifvit”. Han svarade: ”det berodde på hvad styrka Pehrson haft, men han skulle dock knappast tro att en en kvinna förmått sådant.”.


Anna hade pratat om utländska sjömän i rummet. Andra boende i huset vittnade att det varit mycket folk som besökt Annas och Magnus lilla rum, men inga som liknade sjömän. Exempel:

  • ”Flickan Eugenia Charlotta Löfdal i tjenst hos kapten Petterson boende i Schutzska huset och ännu tjenande derstädes, hade sett mycket folk besöka makarne Perssons bostad, men ej bland de besökande varseblifvit något engelskt sjöfolk.”
  • Ett annat vittne, ”Augusta”, hade hört buller från folk som gått upp och ned i trappan. Och hon hade ”bemärkt att en mängd personer, så väl karlar som qvinnor af sämre klass, besöka hustru Persson, men bland dem ej något sjöfolk och ännu mindre några engelsmän.”

Annas man Magnus var en tid misstänkt som medbrottsling, men friades från misstankar då det visade sig finnas bevis för att han varit på sin arbetsplats varje natt hela veckan kring och på det datum mordet hade begåtts.

Det ansågs varit för tungt för Anna att på egen hand få upp Lottas kropp på rumstaket. Men observera att Anna sa att hon släpat kroppen, på en matta, längs en sluttande brandkupa som sträckte sig upp till rumstaket. Hon hade alltså inte lyft kroppen rakt upp från golv till tak.

Mordoffret Lotta uppgavs ha varit ungefär lika lång som Anna ”samt starkt och groft byggd”.
Anna hade enligt media ”stark kroppsställning”, ”breda skuldror” och var ”5 fot 6 tum” lång (ca 168 cm), så hon framstod knappast som klen vid mordtillfället. Men i förhör långt senare (mars 1865) hade Anna förändrats:
”Ansigtet var betydligt afmagradt och hela kroppen ihopsjunken, så att hon blott var en ruin af den fordna kraftfulla qvinnan.”

Övrigt

Mordmotivet varierar mellan olika källor. En del anger Lottas pengabörs innehållande 36 riksdaler som motiv. Men enligt Annas erkännande var orsaken inte Lottas pengabörs utan en plötslig ingivelse att bli kvitt Lottas ständiga hot och krav att få tillbaka sina pengar:
”Just då, utan en tanke på mord förut, slog henne tanken att mörda Lotta för att dymedels göra sig qvitt denna efterhängsna fordringsegare, som hon icke såg sig i stånd att betala.”
Enligt Anna hade Lotta även hotat att avslöja Annas affärer med smuggelgods.
Mordorsaken kan varit flera samverkande faktorer, som nämns ovan inledningsvis.

Lynchstämning. Anna erkände som sagt inte förrän hon efter ca två år hade flyttats från Göteborg, till Stockholm. Att hon inte erkände tidigare kan bero på att det var lynchstämning och hotfullt i Göteborg:
”Vid första ransankningen i rådhusrätten var folket på väg att lyncha Anna Britta, hvilken af polis och militär måste skyddas, när hon återfördes till häktet.”


I fängelset fortsatte Anna att stjäla och blev straffad för det.
Efter 30 år i Norrköpings kvinnofängelse och fyra nådeansökningar blev Anna benådad och frigiven år 1895.

Därefter bodde Anna i Norrköping fram till sin död i augusti 1911 då hon var 79 år.

Den bisarra trallvisan har bidragit till att eftervärlden fortfarande minns denna händelse för hundrafemtio år sedan: Vid det mord, som begicks i Haga, artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog, Marbo-Lotta så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala! Tralledia, trallelia! Trallelalalala!




Mera:
– ”Rådhusrättens rannsakning: ”Det var djävulen”” (Referat från domstolsförhör med Anna).
– ”Annas man försvann, kände sorg i Göteborg”. (Om maken Magnus).


Två svenska kvinnliga styckmördare i nutid

– Maria, 45 år, 1998 i Stockholm.
– Jonna, 25 år, 2014 i Askersund.
Två kvinnor med styckmord på sitt samvete.

Här kunde följt en detaljerad beskrivning av respektive mord men det gör det inte.
Den som vill läsa om huvud stekt i ugn, bortskuret könsorgan och verktyget fogsvans hänvisas till kvällstidningsartiklar.

I Marias fall antas motivet varit ekonomiskt, i Jonnas fall handlade det om svartsjuka.

Offren var Gabriel Kisch (Stockholm, 1998):

och Lovisa Lindh (Askersund, 2014):




Mera:
Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862.
Om ett styckmord för över 150 år sedan.