Här visas hur Quick (Bergwall) kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen och domstolen. Vi gör här antagandet att han numera talar sanning om att han tidigare ljög under de femton år som han vidhöll mord på Charles Zelmanovits.

När domstolen år 1994 dömde Thomas Quick (Sture Bergwall) för mord på Charles Zelmanovits så bestod bevisningen av en mängd uppgifter som Quick självmant hade lämnat till polisen under Zelmanovitsutredningen 1993-1994. (Quick ville dömas för mord).
Det var mestadels uppgifter som polisen och domstolen ansåg att endast mördaren kan ha känt till.

Många år senare, år 2008 efter att ha tagit tillbaka sina morderkännanden, sa Bergwall att han hade efterforskat uppgifter i media för att lura polisen och domstolen. Men han lämnade inga närmare detaljer om detta.

Nedan visas en del av de bevisuppgifterna, med förslag på hur Quick/Bergwall kan ha gått tillväga. Vi går i Quicks fotspår, så att säga, för att se hur han gjorde i Zelmanovitsfallet.

Rubriker:

• Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
• Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
• Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
• Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
  
• Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
• Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
• Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
• Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
• Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit hemifrån just de dagarna.
• Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
• Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
• Bakgrund.
• Förtydligande.
• Sammanfattning.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

• Mikrofilm / tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. i Falun eller i Stockholm).
• Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
• Telefon / brev, t.ex. kontakta en botaniker gällande information om mossor (se nedan).
• Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen och domstolen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

På Säter rättspsyk i Falun såg Quick den 11 december 1993 en liten notis i Dagens Nyheter med några knapphändiga uppgifter om att de mänskliga kvarlevor som hade påträffats i Piteå några månader tidigare, tillhörde en Charles Zelmanovits som var 15 år när han försvann.

På biblioteket hittade Quick en mer uttömmande artikel i Piteås lokaltidning Piteå-Tidningen från den 11 december 1993. Där fanns bl.a. följande uppgifter:
– fyndplatsen ligger i en skog på Pitholmsheden
– ungefär tre kilometer från Pitholmskolan,
– och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad Piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Karta ovan: X1 till X4 ligger var och en ca 300 meter från närmaste väg. Plats X2 är mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskliknande område och X3/X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i tidningsartikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

Quick besökte biblioteket och letade i tidigare nummer av Piteå-Tidningen. I en drygt två månader gammal artikel från den 28 sept 1993 hittade Quick några bilder från fyndplatsen i en skog. På de bilderna syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
I den artikeln kunde Quick även läsa att kvarlevorna var övervuxna ”av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån aktuella tidningsuppgifter att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram eller beställde via fjärrlån mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste gå igenom och läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november 1976. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: ”pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 ”någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid ”vägskälet vid brandstationen i Munksund”. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

• Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
• Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
• Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
• Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
• Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.

Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (”Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Bild ovan: Quicks skiss av fyndplatsens läge. Några beteckningar i skissen: ”Väg”, ”Timmerstapel”, ”Kroppen”, ”Bilen”, ”FAST” (=huset som låg utom synhåll från bilen och fyndplatsen).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta. Exempelvis avståndet mellan fyndplatsen och huset var i verkligheten mycket större, och kurvan däremellan saknas på skissen).
Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som är brukligt på kartor.

Quicks metoder var utstuderade, han hade mycket noggrant tänkt igenom hur han skulle framstå som allra mest trovärdig.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

Karta ovan (”Gula kartan”): bäckens riktning är markerad med blå pil.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå 1976, och som hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds.

Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. Det vidhåller Bergwall än idag, och han säger att han tog med ÖS i morderkännandet därför att han tyckte det passade bra eftersom ÖS inte levde längre då erkännandet gjordes år 1993.

1976 bodde ÖS granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn i 20-årsåldern. Quick/Bergwall var då 26 år.

ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann/mördades.

ÖS änka bekräftade i vittnesmål 1994 att ÖS var homosexuell, och enligt änkans dagbok hade ÖS inte varit hemma de dagarna i november 1976 när Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I några av Quicks morderkännanden förekom detaljerade uppgifter om hur Quick hade styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Quick kunde förstås inte veta i förväg att ÖS änka skulle vittna om att ÖS inte varit hemma de dagarna som Charles försvann.

Quick hade återigen en väldig TUR att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi. Att hon istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans den 12-13 november 1976.

Tack vare änkans vittnesmål så kunde Quick fortsätta hävda och ”bevisa” med diverse uppgifter ”som bara mördaren kan ha känt till” att han hade dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Hade Quick planterat en såg i skogen på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet? Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående TUR. Han uppgav för polisen att han och hans partner ÖS haft en såg med sig i skogen 1976.
När polisen sedan sökte där med metalldetektor 1994 så hittade de en rostig såg under sex centimeter mossa, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och partnern ÖS hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen. Av sågens skick och läge under mossan kunde polisen dra slutsatsen att den kunde ha legat där länge.

Bild ovan: den rostiga sågen som hittades på fyndplatsen 1993. En bågsåg av mindre modell, ca 50 cm lång, lämpad för t.ex. trädgårdsarbete.

Markägaren vittnade att han inte hade förlorat nån liknande såg.
Och en skogsavverkare som hade arbetat i det området uppgav att man inte använde såna sågar inom skogsbruket.
De vittnesmålen är ytterligare exempel på hur TURSAM Quick var i sitt morderkännande.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det?

Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan (som nämnts tidigare ovan):

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut.
Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike.
Och Quick hade åter tur, hans beskrivning stämde.

Foto ovan: till höger skymtar det breda diket vid skogsvägen som leder förbi fyndplatsen.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av ”mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: ”Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. ”Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.

Quick sökte nån som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han kontaktade Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna.
En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter TUR, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att granska ”Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket.
Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976. Årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.

Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och timmerstapeln, stärkte Quicks berättelse ytterligare, att han hade varit på platsen och strypt Charles till döds.

---

Bakgrund

15-årige Charles Zelmanovits försvann spårlöst en kall novembernatt 1976 i Piteå. Hans kvarlevor påträffades i skogen av en jägare sjutton år senare (1993). Dödsorsaken kunde inte fastställas. Brott kunde varken styrkas eller uteslutas.

År 1992 började Quick antyda inför vårdpersonalen på Säter rättspsyk att han kan ha begått mord. Efter några diffusa morderkännanden så berättade Quick att han även hade dödat Charles Zelmanovits.
Därefter kontaktades polisen (1993, man avvaktade alltså ganska länge innan polisen kontaktades).

Quick uppgav bl.a. att hans partner Ö.S. också hade varit på platsen, han hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds. Polisen kunde dock inte förhöra ÖS eftersom han begick självmord nio månader efter ”mordet”.

Quick var intagen på Säter rättspsyk sedan 1991 för grovt rån (bankrån, med gisslantagande), samt grov stöld mot Falu bingohall (han hade fejkat ett rån mot honom på bingohallen där han jobbade).
Tingsrätten hade även dömt för mordbrand och grovt bedrägeri, men det ändrades av hovrätten.
I hans tidigare historik fanns även flera grova våldsbrott, varav ett dråpförsök med kniv (1974) då en man var mycket nära att dö. (”Thomas Quick högg 12 gånger”, Aftonbladet).

Prognosen var att han skulle behöva stanna mycket lång tid på rättspsyk. Det var alltså inte aktuellt med frigivning 1992 som det har påståtts av Bergwall m.fl. som förklaring till varför han började erkänna mord (det konstaterades i Bergwallkommissionens granskning 2015).

Vid resningen åren efter 2008 framkom att Bergwall på 1990-talet även hade ljugit för att bli placerad på rättspsyk istället för i fängelse. I Bergwallkommissionens rapport år 2015 reserverade de sig därför för möjligheten att Bergwall även kan ha ljugit i nutid i samband med resningsprocesserna (sida 664 i deras rapport):
”Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.”

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord inklusive Zelmanovits innehåller hans bok ”Kvarblivelse” (1998) även egna dikter samt 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav några publicerades i dagstidningar på 1970-talet).
En del av texterna om Zelmanovits skrev Quick redan 1994, dvs 4-5 år innan boken var klar.

Då ”Kvarblivelse” utkom vid årsskiftet 1998/1999 – efter ett års försening – planerade han nästa mördarbok, under arbetsnamnet ”Mordolog”. (Men den kom aldrig att publiceras).

Den egentliga anledningen till att Quick/Bergwall började erkänna mord kan varit att han hade storslagna författarplaner, som en slags äkta mördarförfattare.
Quick uppfattade sitt eget skrivande som mycket viktigt, det framgår exempelvis av följande formulering (ur Kvarblivelse, 1998, sid 125):

”Jag hittar inte den våg som kan väga
eller den måttstock som kan mäta
hur viktigt mitt arbete är,
vad mitt berättande kan betyda.”

Men ”Kvarblivelse” floppade år 1999, det blev ingen sådan författarkarriär för Thomas Quick.

Efter 2008 då Sture Bergwall efter femton år tog tillbaka alla sina morderkännanden, så har han publicerat ytterligare två böcker som i stort sett handlar om att han inte har mördat någon.

Förtydligande

Samtliga beskrivningar ovan av Quicks efterforskningar om Zelmanovits är antaganden.
Efter att Bergwall (Quick) år 2008 tog tillbaka sina morderkännanden så medgav han att han hade sökt information i tidningsartiklar på biblioteket för att kunna lämna uppgifter ”som bara mördaren kände till”. Men han gick inte närmare in på detaljer hur han hade gjort. Vi vet alltså inte exakt hur Quick fick fram alla uppgifter.

Vi vet inte heller om Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte orsakat hans död, det skulle i så fall vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade och som han lämnade till polisen.

Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå. Och att han var mytoman i femton år, från 1993 fram till den 17 september 2008 då journalisten Hannes Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv faktiskt aldrig hade tänkt på tidigare. (Nämligen att skylla sina morderkännanden på psykvården, på medicineringen och på polisen).

Sammanfattning

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, papperstidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade.
Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Och att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur sin dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.

Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

---

---

---

Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i ovanstående texter. Exempelvis att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en ”vägsugga”, fler uppgifter om Charles och om kroppsdelar, samt ytterligare en rad detaljer.
Alla uppgifter behöver dock inte varit efterforskade av Quick, vissa uppgifter kan ha överförts till Quick av polisen / förhörsledarna p.g.a. misstag, slarv eller inkompetens.

* Om ”Gula kartan”: Lantmäteriets ”Ekonomiska karta”, numera kallad Fastighetskartan.
* Om flygfoto: Quick kan fått tag i detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden) men de är från 1950-talet.