Mer än tre år efter att han släpptes ut i mars 2014 kräver författaren Sture Bergwall (Thomas Quick) nu femton miljoner kronor i skadestånd för sin tid som (självförvållat) frihetsberövad.

FEMTON är också antalet år som Bergwall vidhöll att han hade mördat folk (1993 till 2008).
Först var det åren 1993 till 2001 då han mycket aktivt strävade efter att bli dömd i domstol, genom att lämna graverande uppgifter och plädera för att han hade mördat. I tal och skrift (och med teckningar), i polisförhör och i domstolar, i vården, i tidningsartiklar som han författade själv, i radiointervjuer, och i sin egen seriemördar-bok ”Kvarblivelse” där han skrev om några av sina mord och mordoffer. Boken utkom årsskiftet 1998-1999 och innehåller 286 sidor. Han planerade då även en nästa bok kallad ”Mordolog”.

Därefter i nästan sju års tid (2002–2008) och utan medicinering fortsatte han att vidhålla sina mord. Samtidigt som flera personer försökte riva upp morddomarna, t.ex. advokat Pelle Svensson år 2006. Men Bergwall höll fast vid sina morderkännanden.

I november 2008 tvärvände han efter att journalisten Hannes Råstam visat hur Bergwall kunde flytta skulden från sig själv till omgivningen, till ett antal personer inom polisen, rättsväsendet och vården, och hur Bergwall då kunde byta offerroll och författarinriktning.

Dömd till rättspsyk kan vara ansvarig för sina handlingar

Enligt lagen kan den som själv medverkar till frihetsberövandet inte fullt ut räkna med att JK säger ja till skadestånd*.

Ska Bergwall per automatik betraktas som otillräknelig (ej ansvarig för sina handlingar) därför att han var i rättspsykiatrisk vård?
Svar nej. Man kan ha en allvarlig psykisk störning utan att för den skull vara otillräknelig. Endast en mindre del av de gärningsmän som får diagnosen allvarligt psykiskt störda och som placeras på rättspsyk skulle klassas som otillräkneliga, om det fanns ett sådant begrepp i svensk lag.

En dömd kan placeras på rättspsykiatrisk klinik istället för fängelse om det fanns en allvarlig psykisk störning när brottet begicks. Det finns flera olika typer av allvarliga psykiska störningar. Den allvarliga störning Bergwall ansågs ha ligger knappast inom ramen för otillräknelighet. Nyckelorden i det fallet tycks varit sadism, pedofili, impulskontrollstörning. (Bergwall bedömdes också vara ”allmänintellektuellt välbegåvad och ha god verbal förmåga”, enligt Rättsmedicinalverkets utlåtande från 2013 som även innehåller historik).

Dessutom: efter att erkännandena dragits tillbaka 2008 hävdade Bergwall att han hade fabulerat och skådespelat vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 i syfte att slippa fängelse (för brott begångna 1990), han ville hellre placeras på rättspsyk. I så fall lyckades han bra med det skådespeleriet… men det kan ligga honom i fatet nu.

Om medicinerna

Gällande medicineringens eventuella inverkan på morderkännandena så tycks det inte gjorts någon detaljerad oberoende granskning. Bergwallkommissionen använde delvis material som Bergwalls advokat och en docent Dåderman skapat. Kommissionen riktar viss kritik mot det materialet:
”Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn).”

Kommissionen tycks inte granskat medicineringen i detalj, utan de drog den övergripande slutsatsen att fram till de första morderkännandena var doseringen konventionell utan biverkningar, och att doseringen därefter under de följande åtta åren ökade gradvis. Vilket förstås verkar rimligt.

Man kan notera att i perioden för den första polisutredningen och rättegången 1993-1994 (Zelmanovits-fallet) så hade Bergwall ett frivilligt uppehåll i medicineringen i över en månad (mars 1994), pga en tillfällig flytt till Växjö. Under den medicinfria tiden tog han heller inte tillbaka sina uppgifter om mord, så man kan nog lugnt bortse från medicinernas påverkan åtminstone i Zelmanovits-utredningen.

Om Bergwallkommissionen med mera

Fler uppgifter från Bergwallkommissionens rapport är bl.a. några brasklappar där det uppges att man inte kan utesluta att Bergwall kan ha fabulerat även inför kommissionen.
Och att kommissionen inte hittade några egentliga bevis för att teorin om bortträngda minnen hade tillämpats på Bergwall.
Och att kommissionen hittade flera uppgifter som visade att Bergwall inte alls var på väg att skrivas ut 1992, dvs det går rakt emot Bergwallförsvarets påstående.

Och att en medfånge inför kommissionen tyckte att skriverierna kring Bergwall inte stämde:

”Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.”

De sista resterna av Bergwalls sedan år 2015 stängda blogg försvann från Google i somras (2017). På den bloggen fanns en del texter skrivna av Bergwall som inte precis är gynnsamma vid ett skadeståndskrav där försvaret försöker trolla bort hans ansvar. T.ex. formuleringar som:
”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”,
och: ”Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt.”.

För några år sedan tillfrågades Bergwall hur mycket ansvar han själv ansåg att han hade i det här fallet. Svaret var då ”en tredjedel”. De övriga två tredjedelarna tyckte han att vården och rättsväsendet skulle dela på.
Vi får se om justitiekanslern går på Bergwalls linje eller om de hittar en egen väg.

* Om möjligheten till skadestånd:
– ”Svårt att få skadestånd för tiden som frihetsberövad” (SVD, 15 september 2016).
– ”Rättsexpert: Bergwall kan nekas skadestånd” (SVT, 16 april 2015).