Violas svenskaprov, julfirande och sista (ögon-)blick

Här betraktas ett svenskaprov av Viola Widegren, och hur familjen firade jul. Och de svalnade studierna. Och ögonblicken innan Viola försvann spårlöst för evig tid.

Familjen Widegren bestod av föräldrarna Carl och Agnes samt de två döttrarna Viola och Eva Marie (som var 8 år när sjuttonåriga Viola försvann i december 1948). De hade jordbruk, traktor och sex kor. Carl jobbade även som virkesmätare.

Violas namn var Ingrid Viola Widegren, men hon använde smeknamnet Vivi och bytte W mot V i efternamnet. Det blev: Vivi Videgren, även i formella sammanhang som i brevkontakterna med distansskolan ”Hermods korrespondensinstitut” (se bild ovan).

Följande lilla uppsats i ämnet ”Modersmålet 1” skrev Viola (Vivi) när hon var 15 år, drygt två år innan hon försvann. Det tycks varit Violas första svenskaprov på första året i Hermods distanskurs för realskolestudier. (Det var Violas sjunde* läsår inklusive hennes 6 år i folkskola).
Första sidan av det rättade provet visas på bilden ovan. Läraren daterade rättningarna 8 juli 1946.
Nedan visas avskrift av Violas hela text (extra radbrytningar har lagts in på några ställen).

”Hur julen firas i mitt hem.

Julen är årets största högtid, den infaller den 25 december.
Nu skall jag berätta, om hur julen firas i mitt hem. På julaftonens förmiddag kläder min syster och jag julgranen, med många vackra saker. Kockan fyra har vi ”dopp i grytan”, och sedan blir det väldigt långsamt, innan det blir tid att dricka kaffe, klockan fem. Dansen kring granen börjar vi med klockan sex, och sedan kommer den efterlängtade jultomten och delar ut julklapparna.

I år klädde min syster och jag ut oss till jultomtar. Vi gick till en 80-årig gammal tant. Vi hade med oss en liten gran, som vi klätt med stjärnor, ljus, faggor, glitter, karameller och mycket annat. Min syster hade en liten säck med några julklappar till henne. Jag har alldrig sett den gamla tanten så glad. Hon ville, att vi skulle stanna en stund och dricka kaffe med henne. Det skulle vi ju gärna vilja gjort, men då hade vi ju måst tagit av oss maskerna!

Nästa julmorgon tänker jag följa med till julottan, det tänkte jag i år också, men jag försovde mig.
Juldagen och annandagen brukar vi ha främmande eller också är vi bortbjudna.”


Det som läraren anmärkte på har blå färg i avskriften ovan.
Resultatet blev ”B-” (b minus) enligt lärarens notering, dvs mellan godkänt och underkänt. Dåtidens betygsskala var A-B-C. Läraren anmärkte på felstavningar, kommatecken, faktafel och verbformer (t.ex. ”gick” istället för ”gingo”). Läraren skrev: ”Ni är osäker på verbformerna! Koncentrera uppmärksamheten på dem.”
Man kan anta att det gick bättre i senare prov eftersom pappa Carl efter första året sökte stipendium åt Viola vilket beviljades (för den första Hermods-årskursen av tre), det var på 200 kr. (Avgiften för alla tre kurserna var 600 kr). Stipendium kunde sökas för ett läsår i taget.


I Violas uppsats framgår att familjen firade traditionsenlig svensk julafton. Med julgran, dopp i grytan, dans kring granen (vid 18-tiden), och sedan kom jultomten med julklapparna.
Viola och systern hälsade också på och spred julstämning hos en gammal tant och gav henne julklappar.
Tidigt på juldagens morgon åkte familjen till julottan i kyrkan. Men senaste julen hade Viola försovit sig och därför inte följt med. Pappa Carl och mamma Agnes hade låtit Viola sova istället för att väcka henne.

Uppsatsen ger intrycket att föräldrarna Carl och Agnes var skötsamma och snälla. Och de hade inte tvingat Viola att följa med till julottan tidigt på juldagsmorgonen, utan låtit henne sova sin skönhetssömn.

Detta ligger i linje med vad föräldrarna uppgav i polisförhör ett par år senare efter att Viola hade försvunnit.
Carl och Agnes berättade då att de försökte underlätta för Viola så mycket som möjligt. Föräldrarna ville att Viola skulle bli en fin flicka, med bättre möjligheter än de själva haft.
Agnes sa att de ”passade upp henne” för att hon ”skulle få det riktigt skönt”. Därför behövde hon exempelvis aldrig hjälpa till i stallet:

”Vi har gjort vårt bästa för att lätta upp allt för henne. Hon har aldrig mjölkat korna, aldrig rengjort i stallet.”

Carl hade hoppats att Viola skulle fortsätta studera och bli ”postföreståndarinna”, dvs chef på ett postkontor. Ett välavlönat, statligt och tryggt arbete.
När Viola fick börja en Hermodskurs för tre års realskolestudier (som fortsättning på Violas sex års folkskola), så var planen hos föräldrarna och Viola att det skulle leda till vidare studier för att bli sjuksköterska.


Men studieintresset började svalna efter årskurs 7 när Viola fick tillfälliga butiksjobb (enligt mamma Agnes i polisförhör).
Och de senaste åren (1947-1948) var hon långtidssjuk i flera omgångar, med operationer och komplikationer som följd (brusten blindtarm, bukhinneinflammation, samt operation av en ”böld” följt av infektion och feber).
Under de månaderna fick hon uppskov från kursanordnaren (Hermods).

Sommaren 1948, efter de långa sjukhusvistelserna, sökte Viola jobb som ”springflicka” i en tobaksaffär, och hon sa att hon ville jobba som hembiträde eller som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige.

I oktober 1948 fick 17-åriga Viola en veckas vikariat som vårdbiträde eller sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Sollefteå. Det korta vikariatet förnyades sedan flera gånger under de följande månaderna.
Några dar innan Viola försvann söndag 5 december så hade hon fått ett nytt vikariat med början måndag 6 december och en vecka framåt.

Tidigare i oktober hade föräldrarna gett henne tillåtelse att flytta hemifrån till stan med villkoret att hon skötte studierna och att hon ibland besökte föräldrarna.

Men Viola läste inte tillräckligt, hade hon sagt till en bekant.
Kanske var det så att Viola hade gett upp studierna men inte förmådde berätta det för föräldrarna.

Minuterna före försvinnandet, och Violas sista blick

Söndag kväll vid 17-tiden den 5 december 1948 satte sig Viola på bussen i Sollefteå för att motvilligt besöka föräldrarna några mil utanför stan. Enligt föräldrarna hade hon dessförinnan i flera veckor:
”i telefon snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.”

Viola anlände vid 18.30-tiden. Hon gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”:
”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”

Föräldrarna upplevde Viola ”som förbytt” och ”elak”. De kände inte igen hennes uppförande.
En ordväxling uppstod, pappa Carl örfilade Viola, hon fick lite näsblod. (Det var tio år sedan Carl gav Viola en örfil, då hon var sju år och hade försvunnit en kväll och Carl hittade henne klockan ett på natten i närheten av Faxälven).
Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart realskoleexamen, men hon ville tillbaka till stan. Och Viola ifrågasatte föräldrarnas krav att hon måste besöka dem.

Carl sa därefter till Viola ”säg att du stannar hemma”, med en röst som ”låtit ängslig och icke hård och befallande. Det hade verkat som om Widegren varit ängslig att han skulle mista Vivi.” (Det berättade mamma Agnes senare i polisförhör).

Viola svarade att hon lovade att stanna hemma.
En stunds tystnad följde. Viola satt ner. Agnes såg Violas blick och fick känslan att hon ”fått någon idé”.
Viola reste sig och gick lugnt ut ur rummet. Hon såg sig i väggspegeln medan hon gick mot ytterdörren.
Agnes hörde ytterdörren stängas. Det var sista livstecknet från Viola.


I polisförhör med Agnes framgår följande om den allra sista minuten:

”Då fru Widegren såg Vivis blick fick hon den uppfattningen, att Vivi fått någon ide. ”Det var en speglande blick, EJ dyster och bekymrad blick, fru Widegren fått av Vivi. Vivi gick därpå lugnt ut från sovalkoven och ut i tamburen.

Då hon gått, hade hon sett sig i spegeln, som hängde mellan dörrarna till sovalkoven och tamburen. Fru Widegren trodde att Vivi gått ut i tamburen för att hänga av sig kappan.

Fru Widegren fick emellertid höra att ytterdörren stängts och då förstod hon att Vivi gått ut. Till sin man yttrade hon också att hon trodde att Vivi gick ut.”

En stund senare konstaterade föräldrarna att Viola inte var på toaletten (som var belägen invid ladugården). De trodde då att Viola tagit sig tillbaka till stan.




Uppgifterna ovan kommer framför allt från polisförhör från 1948 med Agnes, Carl och dottern Eva Marie.

* Sjunde läsåret = 6 år obligatorisk ”folkskola” + första året realskola på distans, år 1946. Tanken var att hon skulle läsa 3 år realskola på distans, dvs totalt nio läsår (motsvarar ungefär dagens grundskola). Pga flera månadslånga sjukdomsperioder så fick hon uppskov i studierna. Vid försvinnandet i december 1948 så var studierna inte klara.