Fyraåringar dödade liten pojke

Yngsta (här kända) gärningspersonerna bland barn som dödat barn är endast fyra år. Sådana händelser kan vara mer än vad man vill att att folk ska veta.

Två fyraåriga flickor misshandlade en fyra veckor gammal pojke så hårt att han avled. De två flickorna hade först bitit pojken över hela kroppen. Därefter slet den ena flickan ut pojken ur barnvagnen och slog huvudet mot marken så att det uppstod stora huvudskador.

Den rysliga händelsen inträffade i östra Norge i maj 1992. Det tystades ner av myndigheterna, men ett par år senare blev det känt för allmänheten genom en rapport som gavs ut om verksamheten vid det rättsmedicinska institutet i Oslo.

En av de 4-åriga flickorna hade tidigare visat aggressivt beteende mot dockor. Och hon lär haft en besvärlig uppväxt.

Rättsläkaren som obducerade barnet sade i en intervju 1994 att en handfull fall av den typen har ägt rum i Norge under den senaste generationen.

Mera:
– Lista: Barn som dödar barn.
– Barns våld mot barn.

Källor: Svenska Dagbladet 1994-10-20, Expressen 1994-10-20, GP 1994-10-20, Aftonbladet 1995-01-02.
Bilden ovan har inget med detta fall att göra.

Silje fem år, dödad av sexåringar

På vår gruvliga odyssé bland mord- och dödsfall som sticker ut från mängden, har turen kommit till ännu ett av de sällsynta fall där barn dödar barn.

15 oktober 1994 hittades femåriga Silje Redergård död i snön på en fotbollsplats, vid Trondheim i Norge. Hon var misshandlad och halvnaken.

Eftersom Siljes kläder var avtagna misstänkte man sexuellt våld.

Men det visade sig att gärningspersonerna var två 6-åriga pojkar* som var lekkamrater till Silje. Barnen uppges ha lekt i snön när pojkarna av okänd anledning gav sig på Silje med sparkar och slag, och med stenar som tillhyggen. Därefter hade de klätt av henne och lämnat henne liggandes naken i kylan.

Orsaken till våldet mot sin lekkamrat tycks aldrig kunnat klarläggas. De 6-åriga pojkarna sa att de hade slagit henne tills hon slutade gråta. Och att de tagit av henne kläderna för att de trodde hon sov.

En av sexåringarna lär sagt till sin mamma:
– “Vi dödade henne inte,
vi är alldeles för små för det”.

Mera:
– Lista: Barn som dödar barn
– Barns våld mot barn.

——————————————————
* En källa uppger att gärningspersonerna var tre pojkar i åldrarna 4-, 5- respektive 6 år (Aftonbladet, 1998-09-06, finns ej på nätet).
Bilden överst i inlägget är Silje 5 år.
Mera: ”The Norway town that forgave and forgot its child killers” (theguardian .com, 2010).

Lista: Barn som dödar barn

Översikt av barn som dödar barn, i Sverige och utrikes.

För fallen i Sverige är årtalen markerade med fetstil (7 av 12 fall). I listan finns även några fall där gärningspersonen är över 14 år. [Listan uppdaterad 20 maj 2017].

1949 dödades 3-årige Tore Andersson i Bomsvarvet utanför Borlänge av en 15-årig flicka som fick hjälp av sin 9-åriga syster*.

1968 dödade/ströp den då 11-åriga engelskan Mary Bell två små pojkar i Newcastle, 3 och 4 år gamla.

1992 misshandlade två 4-åriga flickor i Norge en fyra veckor gammal pojke så hårt att han avled. De hade bitit pojken över hela kroppen och sedan slagit hans huvud mot marken. En av de 4-åriga flickorna hade tidigare visat aggressivt beteende mot dockor.
Mera: ”Fyraåringar dödade liten pojke”.

5-åriga Silje

1993 slog de elvaåriga pojkarna Robert Thompson och Jon Venables ihjäl den tvåårige James Bulger med en tegelsten, i en förort till Liverpool.

1994 misshandlades femåriga Silje och lämnades att dö i en snödriva i norska Trondheim. Gärningspersonerna var två 6-åriga pojkar.
– ”Vi dödade henne inte, vi är alldeles för små för det”, sa en av pojkarna till sin mamma.
Mera: ”Silje fem år, dödad av sexåringar”.

1998 hittades fyraårige Kevin död på en strand i Arvika. En polisutredning misstänkte att det var ett par av Kevins lekkamrater – två bröder* fem och sju år – som hade orsakat Kevins död. Ingen domstolsprövning gjordes (av hänsyn till låg ålder).

2000 mördades tioåriga Karolina Johansson i ett tält mitt i Orrefors. Hon höggs ihjäl. En 16-årig pojke från trakten dömdes för mordet.

2001: en 15-årig pojke mördade 13-åriga Josefine Boo i Höganäs. I förhören säger han att han ville prova hur det var att mörda en människa.

4-åriga Texas i Ljungby 2011

2001 dödades en elvaårig pojke med en sax i Hovsjö, Södertälje. En polisutredning misstänkte att mördaren var en jämnårig pojke*. Ingen domstolsprövning (av hänsyn till låg ålder).

2003: Amir Beeks 3 år, i New York, slogs ihjäl av en tioårig pojke med basebollträ.

2011: fyraårige pojken Texas Linderot hittades död i en skogsdunge nära bostaden i Ljungby. En tioårig pojke erkände efter två månader och flera förhör att han hade strypt Texas med ett hopprep. Det fanns inget släktskap mellan honom och den dödade pojken. Ingen domstolsprövning (av hänsyn till låg ålder).

2016: en 14-årig pojke högg ihjäl en ett år äldre pojke på Göingeskolan i Broby.

Det kan finnas fler liknande fall, t.ex. som inte kommit till allmänhetens kännedom därför att gärningspersonerna inte uppnått straffbarhetsålder (15 år i Sverige) och det inte lett till åtal / prövats i domstol, och inte heller kommit till medias kännedom.
Och, i media finns ytterligare fall i utlandet beskrivna som inte är med i ovanstående lista.

I några av fallen i listan anges att domstolsprövning ej har skett (av hänsyn till låg ålder hos den misstänkta), det kan gälla fler av fallen.

Äldsta f.n. här kända fallet i Sverige med barn som dödar barn är från 1949 (gärningspersonernas ålder 15 och 9 år). Yngsta gärningspersonerna är fyra år.

Mera:
– ”Barns våld mot barn”.

* Komplettering angående Kevinfallet (1998):
år 2018 beslutade en ny polisutredning att de båda bröderna inte hade varit involverade i Kevins död. Man ansåg att polisutredningen 1998 hade felbedömt uppgifterna/indicierna.

Polisutredningen 2018 föregicks dock av en längre tids känsloladdad mediekampanj år 2017-2018 från SVT m.fl. som framställde bröderna som oskyldiga. Bröderna och deras föräldrar trädde även fram ur sin anonymitet och berättade känslosamt om sina liv.

Media genererade dessutom ett landsomfattade hat / näthat mot de personer som hade deltagit i polisutredningen 1998. Känslorna svallade i Sverige 2017-2018.

Misstankar finns att trycket från media hade en avgörande påverkan på polisutredningen 2018 när de bedömde uppgifterna i den gamla polisutredningen. Dvs att personerna i polisutredningen 2018 präglades av grupptänkande och konfirmeringsbias.

Förundersökningsprotokollet (FUP) från 1998 har inte offentliggjorts (enbart enstaka fragment har pytsats ut till allmänheten), vilket går i rakt motsatt riktning av den öppenhet som de involverade själva ger intryck av.

* Komplettering angående saxmordet i Hovsjö (2001):
år 2019 kom en ny polisutredning fram till att man ”inte kan slå fast vem som kan vara misstänkt gärningsman”. Man ansåg att polisutredningen 2001 hade felbedömt uppgifterna/indicierna.

Dessförinnan hade den gamla polisutredningen (2001) granskats vid två olika tillfällen år 2018, och båda de åklagarna bedömde att den gamla utredningens slutsatser var korrekta.
Men en fjärde åklagare, år 2019, drog en annan slutsats än de tre föregående åklagarna från år 2018 samt 2001.
Till saken hör att även polisutredningen 2019 föregicks av en mediekampanj (där den misstänkte pojken framställdes som oskyldig), dock inte lika omfattande som i Kevinfallet.

Både i Kevin- och Hovsjöfallet berodde de nya slutsatserna på att respektive åklagare gjorde en annan bedömning av de gamla uppgifterna/indicerna, underlaget var i stort sett detsamma som tidigare.

Bilden överst i inlägget är Kevin Hjalmarsson, som dödades vid sjön Glafsfjordens strand i Arvika sommaren 1998.

* Ang. mordet år 1949 på 3-årige Tore Andersson utanför Borlänge, se: ”Kevin – inte första barnmordet i Sverige”, Expressen, 1998-09-07 (finns ej på webben):
”Kevin i Arvika är inte det första barn som dödats av barn i Sverige. 1949 dödades 3-årige Tore Andersson i Bomsvarvet utanför Borlänge av en 15-årig flicka som fick hjälp av sin 9-åriga syster.
I augusti 1949 hittades Tore Andersson död i en myr en knapp kilometer från sitt hem i Bomsvarvet. Tore hade strypts och nästan omgående misstänktes en 15-årig flicka för dådet. Under utredningen kom det fram att flickan under en vecka hade planerat att döda Tore. Hon hade diskuterat detta med sin 9-åriga syster och tillsammans hade de planerat hur de skulle göra. […]”

Polisbok i graven efter 46 år

Strax efter julen 2016 meddelades att utgivningen av ”Nordisk Kriminalkrönika” skall upphöra och förlaget läggas ned. Svenska Polisidrottsförlaget AB har i samarbete med polisen årligen utgivit Nordisk Kriminalkrönika i 46 år, sedan 1970. Sista årgången blev 2016 (se nedan).

Böckerna innehåller uppmärksammade kriminalfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Artiklarna är ofta skrivna av kriminalpolisens utredare, och syftar till att ge inblick i polisens utredningsarbete. Svenska Polisidrottsförlaget ingår i koncernen Nordisk Kriminalkrönike Aps med säte i Danmark.

Nedläggningen kom knappast som en överraskning. Redan 2011 rapporterades att Polisprosa lockar färre läsare (svb, 2011).
Som avslutning på Svenska Polisidrottsförlagets tid på webben blev deras sajt spifab.se hackad.

Dialog på deras facebooksida den 9 mars 2016:
”Det står att hemsidan är hackad så hur gör jag för att beställa boken?”
”Hackad, det låter konstigt. Det får vi följa upp. Tack för du påtalade det. Du kan beställa genom att ringa kundtjänst […]”
Men hackningen åtgärdades aldrig eller det ansågs inte lönt eftersom verksamheten ändå skulle läggas ned. I december togs sidorna bort från sajten, men det går fortfarande (23/1 2017) att nå artikelregistret för årgångarna 1970-2012 av Nordisk kriminalkrönika:
www.spifab.se/ckfinder/userfiles/files/Register_Nordisk_Krim_2012.pdf .

Första rubriken i 1970 års bok, den första årgången, var: ”POLIS – Svår uppgift i modernt samhälle”. Låter som hämtat från dagens polisdebatt 2017.

Bild ovan: ur artikelregistret, rubriker i 1970 års upplaga av Nordisk kriminalkrönika.

Möjligen återuppstår krönikan i digital form, eller varför inte som onlinetjänst inklusive deras material ända sedan 1970 i sökbar form. Men 1,4-kilos pappersböcker kommer knappast tillbaka.

Viola, älven och isen

Sjuttonåriga Viola Widegren försvann spårlöst en söndag kväll vintern 1948. Troligen tagen av Faxälven som strömmar förbi på bara några minuters promenadavstånd från föräldrahemmet.
Uppdaterad 24 januari 2017

Blicken riktades mot det här fallet när en polis i förbigående nämnde Viola i en gammal tidningsartikel om en Iréne Anderssons försvinnande:
“Att man nu äntligen hittat kroppen är dock en oerhörd lättnad, menar Axel Lundell.
– Ja, det var tur. Annars kanske vi fått ett nytt Viola-fall. Vi kanske aldrig hade hittat kroppen om ytterligare en vinter fått gå, säger han.”

Violafallet 1948 är ett genom åren mycket omtalat försvinnande, vars lösning kan vara att Viola råkade halka ned i den elva meter djupa Faxälven efter att hon lämnat hemmet i vredesmod. Därefter packades kroppen in i issörja, forslades så småningom under yt-isen ned till den närbelägna ännu djupare Helgumsjön och kilades fast på nedåt trettio meters djup. (Se mer nedan).

Försvinnandet föregicks av en konflikt med föräldrarna. Viola ville fortsätta jobba och bo i stan, ett arrangemang som föräldrarna tidigare hade accepterat under förutsättning att Viola lovat att fullfölja sin studier, och att hon besökte föräldrarna ibland när hon var ledig.
Men efter ett missförstånd, eller en liten lögn från Viola? (se nedan), ville far och mor att hon skulle stanna hemma hos dem över vintern tills hennes studier var klara. Konflikten kulminerade när pappan örfilade Viola så att hon fick näsblod.
Hon lämnade då huset, kvar blev handväskan som bl.a. innehöll en tredjedel av hennes första lön (det som var kvar efter att hon köpt ganska dyra julklappar till mor, far och lillasyster). Viola hittades aldrig trots mycket omfattande sökinsatser.

Åtskilliga förklaringar till försvinnandet har framförts av folk som sökt uppmärksamhet eller spridit illasinnade rykten. Siare, fjärrskådare, dårfinkar, framburna av media förstås (vem annars). Det ryktades att pappan var mördare och kannibal. Inget polisiärt pekade åt att någon i familjen hade mördat Viola. Siare pekade ut olika platser på familjens tomt där Viola påstods ligga nedgrävd. Polisen vägrade gräva trots att pappan begärde grävningar för att få slut på ryktena. Folk påstods ha mött Viola i utlandet långt efter försvinnandet (vilket lär kunnat bero på att svenska tjejer i utlandet kallade sig Viola Widegren).

Bildcollage ovan: Viola Widegren.

Bakgrund, familjen

Föräldrarna hade tidigare drivit en liten affär, men flyttade när mamman blev svårt sjuk i diabetes och tuberkulos. Pappan började då arbeta i skogen som virkesmätare (”tummare”), och han skötte dottern Viola och sin sängliggande hustru som även vårdades på lasarett under långa perioder. Hustrun dog 1937, då var Viola sex år. Pappan gifte om sig 1938 och ett par år senare fick de en dotter, och Viola fick en (halv-)syster.

Viola lär sagt om sin pappa att ”han är lik farfar, sträng, men from som ett lamm”.

I januari 1944 köpte familjen Widegren en fastighet i byn Västerbränna vid Faxälven och flyttade dit. Ett par år senare köpte de även en närliggande fastighet där det fanns ett torp som de hyrde ut till en mamma med två barn.

Bild ovan: gammal karta ur förundersökningen, med familjens bostad markerad (här förtydligat med gul pil). Nutida adress Södra Holmstrand 138, Helgum (enligt Eniro).

Familjens hus låg på några minuters promenadavstånd till Faxälven:

Flygfoto ovan (nutid): familjen Widegrens bostad inringad med rött. Sollefteå ligger cirka fyra mils bilväg därifrån, åt sydost.

Faxälven rinner österut mot Helgumsjön som ligger några mil längre ned.
I området vid familjens bostad är Faxälven mellan 70-100 meter bred och nedåt elva meter djup.

Om Viola

Viola ”Vivi” Widegren föddes 2 maj 1931. Nedan följer diverse uppgifter om Viola, i kronologisk ordning.

Sedan sommaren 1946 studerade Viola till realexamen (via korrespondens på Hermods), dvs motsvarande nutida nioårig grundskola. Studierna beräknades vara klara framåt våren 1949. Hon hade troligen tidigare läst sexårig (obligatorisk) folkskola, och skulle nu fortsätta med några års realskola.
Hösten 1947, brusten blindtarm, Viola var inlagd två månader(!) på lasarettet i Sollefteå (infektion i bukhinnan?)
Våren 1948, en månad på lasarettet pga ”komplikationer” (sviter efter infektion?).
Den långa vistelsen på lasarettet lär gjort Viola intresserad av att jobba med sjukvård.
Viola läste för lite, lär hon sagt till en kamrat. Studierna tycks inte gått så bra som hon (och föräldrarna) önskade.
Oktober 1948, Viola sökte och blev anställd på Garnisonssjukhuset som vikarierande sjukvårdsbiträde. (”Garnis” låg en kilometer från lasarettet).
Det godkändes av föräldrarna med villkoren att Viola fortsatte studera till realexamen, och att hon kom hem ibland när hon var ledig. Hon fick bo på Garnisonssjukhusets elevhem.
Fredag 3 december 1948: Viola fick sin första avlöning, 365 kr vilket motsvarar 6.617 kr i 2016 års penningvärde (enl. SCB).
Lördag 4 dec: vikariatet upphörde, Viola hade packat och skulle åka hem då hon av sjukhuset fick förlängt en vecka från måndag den 6 dec. Ringde hem och berättade, föräldrarna godkände i tron att vikariatet började omgående lörd 4 dec.
Möjligen ägnade Viola en del av lördagen till att köpa julklappar åt familjen (se nedan).
Söndag 5 dec förmiddag, arg pappa i telefon tyckte att Viola hade ljugit för honom om när vikariatet började. Han krävde att hon skulle komma hem samma dag.
Till sina arbetskamrater lär Viola sagt att ”om jag får stryk när jag kommer hem, så kommer jag inte tillbaka”. Hon lär även ha sagt att hon skulle få stryk om pappan fick reda på hur lite hon hade studerat, och att hon då inte skulle tillåtas komma tillbaka till stan och fortsätta jobba.
Strax efter kl 17 tog Viola bussen till föräldrahemmet, var framme vid halvsju-tiden på söndagskvällen.

Försvinnandet

När Viola klev in genom dörren till föräldrahemmet vid halvsjutiden lär hon varit irriterad mot föräldrarna över att hon tvingats lägga söndagen på att åka till Västerbränna, enda dagen i veckan hon annars kunde vila och sova ut.

Det uppstod en ordväxling där pappan ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och avsluta realskolestudierna. Även mamman tyckte att hon skulle stanna hemma. Och Viola fick örfilar av pappan så att hon började blöda näsblod. (Olika källor uppger olika händelseförlopp, en polis från den tiden säger att hon fick mer stryk, ”först örfil, sedan in i en alkov, skulle ge henne ett kok stryk, drog ned byxorna, gav henne två örfilar, hon började blöda ur näsan”).

Viola lade sig ned en stund på en ottoman för att stilla blodflödet. Plötsligt lär Viola rest sig upp och sagt att ”Ja, jag ska stanna”, varpå hon gick ut genom ytterdörren och försvann. Då var klockan ca kvart i sju på söndagskvällen.

Hon lämnade huset utan sin hatt och utan sin handväska som bl.a. innehöll 110 kr (=ca tvåtusen kr i dagens penningvärde).
I handväskan fanns även kvitton på totalt 99 kr och 71 öre (=ca 1.800 kr i nutid), det var kvitton på julklappar som Viola hade köpt till sin styvmamma, sin pappa och sin lillasyster.

Sökandet

Efter en stund lär pappan sökt Viola i närområdet utan framgång. Påföljande dagarna ringde föräldrarna runt och sökte vidare. De tycks trott att hon i vredesmod tagit sig tillbaka till Sollefteå. Försvinnandet polisanmäldes inte förrän på onsdagen. Polisen tycks inte ansett det märkligt att anmälan dröjde tre dagar, Viola var 17 år, arbetade och bodde inte hemma längre.
Därefter följde omfattande eftersökningar, flera tillfällen med dykningar i älven, flera skallgångar i området. Pappan, styvmamman och Violas lillasyster förhördes. Polisen hade inga misstankar mot familjen. Men en del folk ute i bygden spred rykten att Viola hade mördats av pappan.

Vädret

Vid försvinnandet lär det varit 2-3 plusgrader, nästan klart, tjäle i marken, barmark, knappt någon snö. Det hade varit minusgrader innan dess, och det blev åter minusgrader samt snöfall några dagar efter försvinnandet.

Älven var isbelagd, ganska blankfrusen, med en stor, naturlig vak strax utanför stigen mot familjens hus. Kan ha sett ut ungefär så här:

Möjligt händelseförlopp

Viola rusar ut ur huset, upprörd, kränkt, ledsen. Hon har fått stryk. Örfilar, näsblod. Hon tycker att föräldrarna motarbetar hennes möjlighet att göra det hon trivs med, att jobba på sjukhuset. Studierna går inte som förväntat, realskoleexamen kan komma att misslyckas. Hon var stolt över sin första avlöning, hon hade köpt ganska dyra julklappar till familjen i god tid före jul.

Hon vill hålla sig undan en stund, göra dem lite oroliga, och hämta andan. Gråtande går hon den välkända stigen bort till älven, stigen hon gått många gånger förut under de drygt fyra år familjen bott där.

Framme vid älvkanten vill hon vaska bort örfilar, gråt och näsblod ur ansiktet. Omdömet är nedsatt av det upprörda tillståndet. Hon går sakta fram till isvakens kant, böjer sig ner, sträcker händerna mot vattenytan, halkar och dras ner snabbt i den iskalla, flödande älven. Hinner inte ens skrika.

Om isbildning i strömmande vatten

Isbildning på älvar är delvis annorlunda än på sjöar pga att vattnet är strömmande. I älvar bildas ”kravis” av iskristaller som kan flockas ihop till ett istäcke vid ytan. Och det kan bildas issörja av kravis som kan anhopas som en tjock luddig massa på bottnen och uppåt ytan.

”- Det är emellertid inte säkert att en drunknad direkt sjunker till botten i en flödande älv. Dykaren Juhojuntti förklarade att de väldiga lagren av issörja kan bilda de mest underliga gångar, vari ting kan fastna. Viola kan ha hamnat i en sådan gång och blivit infrusen där. Kanske var det därför man aldrig fann henne på älvbottnen.
På våren har hon så flutit med isen ut i den milslånga, bortåt trettio meter djupa Helgumsjön och hamnat där, och vad Helgumsjön en gång lagt i sina gömmor släpper den inte ifrån sig med mindre att den torrläggs.” (Klas Kohlström, NKK).

Mer om is på och i älvar (SMHI):
– Is på älvar.
– Is på sjöar och älvar (pdf-fil).

Månljus? Stjärnljus? Kolsvart?

Angående sikten vid stigen till älven på kvällen vid 19-tiden den 5 dec 1948.
Solen hade gått ned tidigare på eftermiddagen. Det tycks inte funnits någon mer bebyggelse eller belysning mellan familjen Widegrens hus och älven. Enligt en källa var det ganska klart väder:
”Tre dagar senare, den 8 december, skulle det bli halvmåne och det var ganska klart väder, så alldeles kolsvart bör det inte ha varit.” (Klas Kohlström, NKK).

Hur klar himlen var går knappast att fastställa närmare. Men vissa uppgifter om månen kan kontrolleras. Att det var nästan halvmåne den 5 dec 1948 tycks stämma.
Däremot verkar månen gått ned vid 18:30-tiden, enligt en källa*. (Och stod som högst ca 4 grader ovanför horisonten den dagen). Men enligt samma källa gick månen ner 1,5 timma senare nästa kväll (6 dec), efter kl. 20, så uppgiften om månens nedgång kan vara osäker.

Viola försvann strax före kl 19. Om det var stjärnklart, och eventuellt måne, så kan hon hittat längs den välbekanta stigen. (Det har inte framkommit om hon hade tillgång till ficklampa, fotogenlampa e.dyl). Och nere vid älven låg isen som reflekterar det svaga ljuset och ger synlighet där.

Fler hypoteser

En annan hypotes som har vissa likheter med ovanstående olycksvariant är att Viola blev så ledsen att hon begick självmord genom att kasta sig i älven.
Eller, att självmordstanken ledde till olycka därför att hon blev oförsiktig när hon ville vaska av ansiktet eller när hon gick på isen.

Ytterligare hypoteser som framförts genom åren är rymning och mord.

Bild ovan: En rymningshypotes som involverar olycka är att Viola ville ta sig tillbaka till stan men inte samma väg som hon kom. Utan istället via vägen på andra sidan älven. Och att hon trillat i vaken när hon försökt korsa älven över isen. Vad som talar emot den hypotesen är att det blir långt att vandra, genom skogen, och den sträckan var troligen inte lika välbekant för Viola.

Eller att hon rymde, oavsett väg, och sedan dess lyckats hålla sig undan från alla sina bekanta och familjen. Eller att hon samma kväll eller en tid senare blev mördad av okänd person.

Vad som talar emot rymning (inklusive ev. mord) är att hon lämnade kvar handväskan med ganska mycket pengar, motsvarande tvåtusen kronor i dagens penningvärde. Det hade knappast en rymmare gjort. Även hatten lämnades kvar.
Både hatt och handväska var viktiga accessoarer för den tidens kvinnor.
Förutom pengar och kvitton innehöll handväskan även bl.a. läppstift, en spegel, ett armbandsur, ett par smycken, och två recept på “uppiggningsmedel” utfärdade av en läkare vid Sollefteå lasarett.

Notera att på den tiden (1940-talet) var det vanligt att läkare ordinerade Fenedrin eller andra liknande amfetamin-preparat som “uppiggande” medel till trötta medborgare. (Viola jobbade mycket på sjukhuset och studerade också på distans till realexamen). Sådana preparat kan göra användaren pigg, orädd, pratsam, m.m.
Produktnamnet framgår dock inte i källorna. Det kan ha varit någon annan typ av (svagare) uppiggande medel som inte var receptbelagt men som den läkaren ändå skrev ut på recept.

Ryktena om pappan som mördare omfattar även kannibalism (citat från Klas Kohlström, NKK):

”En grannfru [ej tidigare nämnd] hade ”med egna ögon” sett konserveringsglas med inlagda människodelar i Widegrens källare.”
”Att det rök så svart hos Widegrens, berodde på att de just höll på att elda upp Viola.”
”Grannpojken såg själv hur fru Widegren stod i la’gårn och kokade pölsa till grisen av Viola.”
”Vanärade Kannibal Widegren …när du redan har henne nedan kragen på dig sjelv och holler som bäst på att smälta sista biten … har du att emotse att få smaka min älgstuttsare …”

För den som önskar finns det många fler mer eller mindre galna påståenden att fantisera kring.

Polisen förhörde hela familjen inklusive den åttaåriga lillasystern. Det fanns inga misstankar mot någon av dem. I första förhöret lär dock pappan tonat ner bråket och inte nämnt näsblodet, vilket senare lär ha spätt på ortsbefolkningens rykten mot honom.

Sammanfattning

Sedan ett par år tillbaka studerade Viola via korrespondenskurs, hon skulle bli klar om några månader.
I oktober hade hon sökt och fått ett vikariat som sjukvårdsbiträde. Hennes föräldrar hade godkänt att hon jobbade, och att hon bodde på elevhemmet i stan. I gengäld hade hon lovat att fortsätta med studierna, och att hälsa på föräldrarna ibland.
Men hon hade studerat ”för lite” och befarade att hon skulle få stryk om pappa fick reda på att hon inte hade skött sina studier.

På fredagen före försvinnandet fick Viola sin första lön.
På lördagen fick hon sitt vikariat förlängt från och med måndag. Föräldrarna godkände det. Det verkar som att Viola ljög om att vikariatet började redan samma dag (lördag), orsaken kan varit att hon skulle köpa julklappar till mor, far och lillasyster. (I så fall en behjärtansvärd liten lögn).

På söndagen fick föräldrarna reda på att Viola tycks ha ljugit att vikariatet började på lördag. Pappan krävde att Viola skulle komma hem omedelbart. Viola blev irriterad, det tog 1,5 timma med bussen ut till föräldrahemmet, och sista bussen tillbaka till stan gick vid 22-tiden, hon skulle inte vara tillbaka i stan före framåt midnatt.

Viola anlände till föräldrahemmet vid 18:30, ett gräl utbröt, far och mor ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart studierna, pappan örfilade Viola med näsblod som följd. Hon lade sig ner en stund, och gick sedan ut. Lämnade kvar sin hatt och sin handväska som innehöll ganska mycket pengar samt kvitton på de julklappar hon köpt till familjen.

Så långt är det ganska säkra uppgifter. Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Här framhålls olycka som mest sannolika orsak till försvinnandet, men inte i samband med rymning.

Olyckan kan ha skett efter att Viola snyftande gått den välbekanta stigen ned till älven för att hålla sig undan föräldrarna en stund, när hon sedan fick ett infall att vaska av ansiktet med isvakens vatten.
Hennes omdöme var grumlat av det upprörda tillståndet, annars hade hon inte närmat sig vaken på det sättet.
(Ytterligare en faktor kan vara: om de ”uppiggande” medel Viola hade på läkarrecept var av typen Fenedrin e.dyl. (se ovan), så kan det också ha påverkat hennes omdöme. Gjort henne mer orädd, mer riskbenägen).

Orsaken till att kroppen aldrig hittades skulle då bero på de besvärliga isförhållanden som kan råda i strömmande vatten. En kropp kan packas in och döljas i issörja, och sedan forslas med strömmen nedåt älven. I detta fall till den trettio meter djupa sjön som ligger några mil längre ned.

* Källor m.m:
diverse artiklar från både förr och nutid, särskilt artikel av Klas Kohlström i Nordisk Kriminalkrönika 2000.
Tips: ett artikelregister för årgångarna 1970-2012 av NKK finns hos spifab.se (pdf-fil, sök på viola). Ett privat, mindre komplett register finns hos fribergvonsydow.se.
– Om månen i december 1948 i Sollefteå: timeanddate.com .

10 miljoner skäl att skicka en puffra till GW

Hej du där! Kanske har just DIN Smith & Wesson* tillräcklig hög spårlikhet med Palmekulan?! Lämna in din puffra och håva in tio miljoner kronor skattefritt!!

Mängder av knäppgökar och pengasugna tipsare lär stå på kö till GW (romanförfattaren Leif GW Persson) som har utlovat tio miljoner kronor i belöning för vapnet som dödade Olof Palme. Den senast omskrivna tips-revolvern visade sig ha grad -1 (minus 1) på NFC:s* utlåtandeskala. Nu framkom dessutom att GW hade undanhållit vapnets historik för NFC. Revolvern var knappt använd, vilket skulle sänka graden ytterligare på NFC-skalan om man gjorde ett nytt utlåtande. Den puffran har aldrig varit i närheten av Palmekulorna då det begav sig.

Kulorna från Palmemordet.

GW:s vilseledande skala ”1 till 9”

GW vill gärna vilseleda omgivningen genom att uttrycka NFCs utlåtandeskala som en skala 1 till 9.
NFCs skala omfattar graderna -4 till +4 inklusive noll. Det är visserligen nio skalsteg, men i NFCs skala är det stor skillnad mellan -1 och +1. NFCs positiva skalsteg/grader uttrycker att något talar FÖR en hypotes, medan de negativa talar EMOT.

Exempel: om man likt GW uttrycker att minus 1 motsvarar en 3:a på en skala 1 till 9, då framstår det som 33% av max vilket ger intrycket att det finns ett bevisvärde. Men en negativ grad i NFCs utlåtandeskala har ingen beviskraft, det kan inte ingå i bevisning för fällande dom.

10 kan bli 50 miljoner

Om Din Smith & Wesson* kaliber .357 Magnum har tillräckligt hög likhet och om man dessutom lyckas hitta Palmes mördare utifrån din revolver, då skall det enligt uppgift tillkomma ytterligare 40 miljoner. Dvs totalt femtio mille ned i dina fickor, skattefritt.
GW lovar också full anonymitet som han är beredd att försvara in i det sista:

”Hans eller hennes anonymitet kan jag garantera och skulle vi äntligen gå i mål är belöningen för Palmevapnet enbart tio miljoner kronor plus ytterligare fyrtio om man i slutändan kan lagföra en gärningsman.”

”- I värsta fall kan jag tänka mig sitta i finkan för den sakens skull, säger han. Vi kan ju göra det här programmet från en lämplig kriminalvårdsanstalt…
[…]
– Jag kan se till att den här uppgiftslämnaren får pengarna helt anonymt så ingen har en susning var pengarna kommer ifrån, säger han.”

GW är alltså beredd att avtjäna fängelsestraff för att hemlighålla uppgifter om den person som lämnar rätt vapen… Inkluderar det en mördare som vill tjäna tio miljoner utan att åka fast, kan man undra.

Komplettering, juni 2020:

Ovanstående text är från 2016. Palmeutredningen lades ned 10 juni 2020, efter totalt 34 års utredningsarbete, varav tre år med nuvarande utredare, och en totalkostnad för svenska folket på minst 600 000 000 kronor (sexhundra miljoner).

Vid nedläggningen meddelades bl.a. följande om de två kulorna som dödade och skadade makarna Palme (vissa av uppgifterna lär varit kända sedan 1986):

– Att spåren på kulorna var/är såpass få, och kulorna så demolerade, att det sannolikt inte går att binda kulorna till rätt mordvapen.
Kommentar:
få spår kan bero på att mordvapnet var tidigare oanvänt eller knappt använt.

– Att det med spåranalys inte ens kan visas att de två kulorna är utskjutna från samma vapen.
(Däremot visar blyisotopsammansättningen i blyrester på makarnas kläder och på själva kulorna att det sannolikt är rätt kulor, att de inte är utbytta).

– Att mordvapnet kan sätta helt andra spår på kulor idag än vad det gjorde 1986. Beroende på hur mordvapnet har hanterats och skjutits med sedan dess.

– Att mordvapnet kan finnas bland de 788 vapen som har provskjutits och analyserats av NFC (tidigare SKL). Yttrande från NFC år 2020:
”Kulorna från Sveavägen har dessutom sannolikt aldrig haft potential att kunna bindas till, och därigenom identifiera, det vapen de utskjutits ur. Därmed är det fullt möjligt att det vapen som dödade Olof Palme kan ha passerat SKL/NFC utan att ha kunnat identifieras som mordvapnet”.

– Att trots ovanstående punkter så har testandet av 788 vapen inte varit i onödan, enligt NFC, eftersom NFC har ”bidragit till tekniska bevisningen genom att vi har avfärdat väldig många vapen”.
Kommentar:
eftersom ett mordvapen kan sätta helt andra spår på kulor idag än vid mordet, hur tillförlitliga är då NFC:s ”väldigt många” avfärdanden?
T.ex. om det för ett vapen finns spårskillnad och det är känt att vapnet har skjutits med efter mordtillfället, och graden anges till t.ex. -1. Då talar resultatet ”i någon mån” emot att det är mordvapnet. Men om spårbilden har ändrats tillräckligt sedan mordtillfället så skulle det ändå kunna vara mordvapnet.
GW-vapnet ovan däremot fick grad -1 men senare framkom att vapnet knappt var använt, och skulle därför egentligen hamnat på en lägre (negativ) grad. Därför är det vapnet mer sannolikt inte mordvapnet.

– Att det senaste (sista?) vapnet som provskjutits och som Palmeutredningen hade satt stort hopp till, fick grad noll av NFC. (Dvs det talar varken för eller emot att det är mordvapnet).
Och att åklagare Krister Petersson ”inte vet” om fler av de 788 vapnen har grad noll. Däremot visste han att inget av dem har grad över noll.
Kommentar:
troligen har fler av de 788 vapnen grad noll. I annat fall hade Petersson nog känt till och sagt att det vapnet var det enda med grad noll.

— Slut på komplettering 2020 —

* NFC = Nationellt forensiskt centrum, tidigare SKL (Statens Kriminaltekniska laboratorium).
* Smith & Wesson, eller annan revolver som har samma konstruktion inuti pipan (fem högervridna bommar), t.ex. Ruger eller Taurus och några till.

Hitta gravar med radar utan spadar

Här visas några exempel hur man med GPR (georadar) hittar gamla gravplatser m.m. utan att gräva först.

GPR = Ground Penetrating Radar, Ground Probing Radar, eller georadar. Eller ”markradar” när det gäller undersökningar vid markytan.
GPR har många användningsområden för att lokalisera diverse dolda objekt, här tas endast upp nedgrävda kroppar (men kropparna tas inte upp, liksom). Tekniken bakom GPR utelämnas i detta inlägg, förutom att det som penetrerar marken är elektromagnetiska vågor (radiovågor), med frekvenser från några MHz till flera tusen MHz. Låga frekvenser används vid stora djup (hundratals meter) och större objekt, höga frekvenser vid mindre djup (några decimeter) och mindre objekt.

GPR-instrument finns i olika storlekar, från mindre, handhållna, till större som dras/rullas längs marken med handkraft eller med fordon. De handhållna används för mindre djup, t.ex. för att hitta rör och ledningar i golv, väggar o.dyl. När man söker kroppar nedgrävda på någon eller några meters djup i marken är utrustningen något större och kan vara buren av en anordning med hjul som ska underlätta mätning vid längre sträckor. Kan t.ex se ut så här:

När GPR-instrumentet förflyttas en mätsträcka erhålls data som kan presenteras som ett tvådimensionellt, vertikalt tvärsnitt ned i marken. Ett objekt kan komma att indikeras på radarbilden likt ett uppochnedvänt U. Ibland är u-formen mindre framträdande, beroende på objektets täthet och elektriska/magnetiska egenskaper och hur det skiljer sig från det omgivande jordlagret.

Med en GPR-mätning kan man fastställa exakt var ett objekt finns beläget i horisontalled. Däremot kan det vara vanskligt att avgöra exakt hur djupt ned i marken objektet finns, vilket beror på att det är svårt att exakt fastställa hur marklagret just där är beskaffat och hur det påverkar radarns elektromagnetiska vågor. Men man kan ändå göra hyfsade uppskattningar.

Exempel från en arkeologisk utgrävning

I nedanstående montage har man vandrat över graven ett antal mätningar från vänster till höger (eller vice versa) med några decimeters mellanrum. De 2D-radarbilder (vertikala tvärsnitt ned i marken) som genererats av GPR:en vid varje vandring över graven, framgår också på bilden (A,B,C,D…)

Rutnät och 3D

Ovanstående exempel ger alltså data som kan återges på bild som vertikala tvärsnitt ned i marken, där horisontella axeln är mätsträckan på marken (sträckan man vandrade med sin GPR), och vertikala axeln är markdjupet. En enstaka sådan radarbild erhålls genom förflytta GPR:en en enstaka sträcka.
Gör man upprepade mätningar parallellt längs ett givet rutnät, och har den programvara som krävs, så utökas möjligheterna till tredimensionell visning.

Ovan visas några vanliga rörelseschema i form av rutnät, för att erhålla tredimensionella presentationer. Man behöver alltså göra flera mätningar vilket kan ta en stund om det är större markytor.

Testmätning med rutnät och 3D

Här ska finnas två gravplatser, ett barn och en vuxen. Kring dem har man markerat kanten på rutnätet som bildar en kvadrat på ca 3×3 meter (10×10 feet).

Vid en enstaka mätning, då man vandrade en gång tvärs över båda gravarna (från kvadratens ena kant till den andra, t.ex. från vänster till höger på bilden ovan), erhölls följande tvärsnitt i vertikalled ned i marken:

De två gula pilarna visar var kropparna finns. Anm: det går inte att se att det är mänskliga kvarlevor, det kunde lika gärna varit andra typer av objekt. Det man ser är att det finns en avvikelse (anomali) i jordlagret.
På bilden framgår också att de befinner sig på ca en meters djup (3-4 feet), och att man vandrade tre meter (10 feet) med sin GPR vid den mätningen.

Efter att ha vandrat med GPR:en fram och tillbaka på längden och tvären enligt det markerade rutnätet, vilket lär ha tagit ca 25 minuter i ovanstående 3×3 meters test, kan en tredimensionell återgivning presenteras. På följande bilder visas ett horisontellt tvärsnitt, dvs man har plockat ut en tunn skiva (slice) från den tredimensionella återgivningen, på det djup ned i marken där kropparna ligger:

På de två ovanstående bilderna ser man alltså kropparna ovanifrån. Ovanliggande och underliggande marklager är bortplockade, vi ser enbart den skiva (slice) som innehåller data från ett visst djup ned i marken.
Anm: man får intrycket att endast den vuxna kroppen begravdes med kista.
Anm: den mörka rektangeln är ytan där man inte vandrade med GPR:en pga att gravstenarna är placerade där.

Fler exempel

Här har man också mätt i rutnät, skapat en tredimensionell presentation, och plockat ut en skiva/slice (eller horisontellt tvärsnitt) från 3 feets djup (knappt en meter) där en kropp uppges ligga begravd:

Följande 2D vertikala tvärsnitt visar samma kropp som ovanstående 3D-bild:

GPR 3D från kyrkogård:

—————————–
Källor m.m:
– Case Studies (sensoft.ca)
– Locate Homicide Victim and the Gun (gprforensics.com)
– Ground Penetrating Radar for Forensic Investigations (geophysical.com)
– Ground Penetrating Radar Explained (geophysical.com)
– Ground Penetrating Radar (GPR) Explained (malags.com)
– Ground-penetrating radar (wikipedia.org)

Artonåring försvunnen i sju år, hittades i skorsten

Här är ett mysterium som löstes. Åtminstone nästan, man vet inte varför pojken hamnade i den lilla stugans skorsten.
Uppdaterad 14 oktober 2015

Artonårige Josh (Joshua) Maddux, 183 cm, 68 kg, försvann spårlöst den 8 maj 2008. Han lämnade hemmet på morgonen och återkom aldrig. Sju år senare, i augusti 2015, när en ödestuga revs 1,5 kilometer från pojkens hem hittades hans kvarlevor i den lilla stugans skorsten.

Obduktionen visade inga fysiska skador som brutna ben eller skottskada. Inga spår av droger hittades. Rättsläkaren uppgav att det inte fanns tecken på trauma. Enligt en källa var knäna ovanför huvudet.

Stugans ägare uppgav att de tittade till stugan ibland, för att skrämma bort djur och försöka hitta källan till lukten som de trodde kom från råttor.

Polisen tror att Josh klättrade ned i skorstenen för att komma in i stugan.
Systern till Josh beskriver honom som intelligent, snäll och kreativ. ”Intelligent” behöver inte betyda att personen ifråga är kunnig i skorstenars anatomi. Josh kan ha vilseletts av skorstenens form på utsidan, om den hade en lätt konisk form som på denna bild:

Den utvändiga formen kan ge intrycket att även insidan är bredare ju längre ned man kommer, för att slutligen mynna ut i en bred spisöppning. Dvs så länge man lyckas ta sig in i hålet längst upp, så kan det verka lätt att slinka in i huset via skorstenen. Men inuti kan det se helt annorlunda ut:

Rökkanalen är inte lodrät ända ned, och trängre nedtill. Svårt eller omöjligt att ta sig in den vägen alltså. Och halvvägs ned kan det vara omöjligt att ta sig upp igen av egen kraft.

Ett alternativ till polisens hypotes kan vara att Josh klättrade upp på hustaket för att ställa sig på skorstenen – som ett barnsligt infall eller för att få bättre utsikt – och sedan tappade fotfästet.
Att han blev utsatt för brott tycks verka mindre sannolikt.

Cold case status: solved

Ur CBI:s ”cold case” databas (Colorado Bureau of Investigation):

——————————
Källor: – news.sky.com. – dailymail.co.uk. – nowp.co. – inquisitr.com. – CBI, colorado.gov.
* Ang. knäna: ”the report said the young man’s legs had been dislodged from his body, his knees were above his head”. Detta kan ha inträffat successivt senare, av naturliga orsaker.

”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”

Rubriken ovan är från en tidningsartikel som visar hur angelägen Quick (Bergwall) var att bli publicerad. Efter omvärldens svala mottagande av Quicks bok ”Kvarblivelse” år 1999 kontaktade han flera andra författare.

Författaren Sture Bergwall publicerade under namnet Thomas Quick sin mördarbok ”Kvarblivelse” vid årsskiftet 1998/1999. Boken var ett år försenad, och när den äntligen kom ut så omnämndes den knappt i massmedia. Istället kallades han mytoman.

Bergwall och författaren Kerstin Ekman

Efter att ”Kvarblivelse” hade floppat kontaktade Bergwall således författaren Kerstin Ekman, han ville att Ekman skulle skriva hans biografi.
Ur artikeln ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi” (23 juni 1999, Aftonbladet):

Den för flera mord dömde Thomas Quick har i ett brev bett författarinnan Kerstin Ekman att skriva hans biografi. I det norska tv-programmet ”Kerstin Ekman möter Norge” – också sänt i Sverige – har hon sagt att hon tog mycket illa vid sig av förfrågan.

I sin roman ”Händelser vid vatten” använder Kerstin Ekman mordet på ett holländskt par i ett tält i Appojaure som utgångspunkt. Efter det att boken kommit ut erkände Thomas Quick morden. Han är också dömd för dem. För en tid sedan fick så Kerstin Ekman ett brev från Thomas Quick. I det skickade han sina biografiska uppgifter och bad författarinnan att skriva en biografi om honom. I tv-programmet, där hon intervjuades av den norska professorn Eva Bratholm, sa Kerstin Ekman, att hon omedelbart avböjde begäran och att hon också tagit mycket illa vid sig.

Några månader senare publicerade samma tidning en djupare artikel om Kerstin Ekman, där bland annat Bergwalls begäran till Ekman åter omtalades.
Ur artikeln ”Wennman möter Kerstin Ekman” (25 sept 1999, Aftonbladet):

Efter romanen ”Händelser vid vatten” kontaktades du av massmördaren Thomas Quick. Han ville att du skulle skriva hans självbiografi.
– Måste vi prata om det? Han är en så djupt tragisk person…en av dessa psykopater som söker publicitet. Han skickade ett stort bakgrundsmaterial om sig själv. Jag har inte läst det och tänker inte göra det heller. Jag skrev ett ytterst formellt brev tillbaka.

Bergwall skickade alltså ”ett stort bakgrundsmaterial om sig själv” till Ekman, men fick nobben.

Bergwall och författaren Kristina Hjertén von Gedda

Några år senare gick det dock bättre. Då kontaktade Bergwall en annan författare, Kristina Hjertén von Gedda.

Hösten 2003 – under den period som Bergwall numera kallar de ”tysta åren” – lyckades Bergwall få Gedda att intervjua honom, vilket resulterade i ett kapitel i Geddas bok ”Bortom allt rimligt tvivel” som utkom 2005.

Bergwall och författaren Janne Mattsson

En tredje författare som författaren Bergwall hade kontakt med var Janne Mattsson, som år 2002 publicerade en hel bok om Bergwall (Quick), ”Gåtan Thomas Quick”.

Att Bergwall kontaktade flera författare och ville att de skulle skriva om honom som den mördare han då framställde sig själv som*, framgår även i Bergwallkommissionens rapport från 2015 (sid 664):
”Detta hindrade inte att han tog kontakt med författare och bad dem skriva om hans fall. På Bergwalls initiativ ägnade t.ex. Kristina Hjertén von Gedda ett avsnitt i boken ”Bortom allt rimligt tvivel – Fyra svenska rättsfall”, åt Bergwall.”

* Sture Bergwall framställde sig själv som mördare åren 1992 fram till 2008, dvs i drygt femton år. Under tio av de femton åren hette han Thomas Quick (1992-2002).

Dan Josefssons egna bortträngda minnen

Frilansjournalisten Dan Josefsson har de senaste åren anklagat en rad personer för att tro på ”bortträngda minnen” och att denna tro orsakade att Thomas Quick dömdes för mord. Lustigt nog skrev Josefsson dessförinnan en bok om sina egna bortträngda minnen och hur de spökar i hans vuxna liv.

Dan Josefsson har de senaste åren slungat ut anklagelser (spekulationer) att psykvården, polisen, åklagare och minnesforskare på 1990-talet arbetade utifrån teorin om bortträngda minnen och att det var därför Thomas Quick dömdes för mord.

Men Josefsson uppger sig även ha problem med sina egna bortträngda minnen, det framgår i hans bok ”Den mörka hemligheten” som utkom hösten 2011:

Ett par år efter ovanstående bok utkom Josefsson med boken ”Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga” (2013)…
…där Josefsson anklagar i stort sett alla som vistats i närheten av Quick för att tro på bortträngda minnen.

Josefssons bortträngda minnen

I baksidestexten till Josefssons bok ”Den mörka hemligheten” (2011) uppges bl.a:

”Den mörka hemligheten” visar med hjälp av modern forskning att svårigheter med att forma ett tryggt vuxenliv ofta beror på att vi haft svåra upplevelser i den tidiga barndomen eller under uppväxten. Det kan röra sig om våld och andra övergrepp, /…/
… om vi vill leva som välmående, harmoniska människor som kan skapa kärleksfulla och trygga relationer måste vi förstå det tidiga traumats mekanismer och göra något åt saken.”

I förordet skriver Josefsson sedan om hur han som vuxen gick i terapi hos en psykolog och psykoterapeut, och hur upplevelserna under de ”första levnadsåren” orsakar problem i vuxenlivet.
(Anm: det uppges inte vad de svåra upplevelserna i barndomen bestod av. Anledningen sägs vara av hänsyn till att berörda personer fortfarande är i livet, enligt en intervju som gjordes i programmet ”En bok en författare” 2011).

Längre in i ”Den mörka hemligheten” beskriver Josefsson hur traumatiska händelser trängs bort i minnet med så kallad dissociation (sid 62-63, min fetstil):

”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.”

Enligt Josefsson syftar ”dissociation” på bortträngning av traumatiska minnen.
Det framgår i hans senare debattartikel där han anklagar minnesforskaren Sven Å Christianson och justitierådet Göran Lambertz för att tro på bortträngda minnen (DN, 2014-02-20, min fetstil):

”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, och det är omöjligt för Christianson att förneka att han trodde på bortträngningshypotesen under 1990-talet.”

I Josefssons debattartikel ovan framgår mycket tydligt att han hävdar att både ”avvärjande” och ”dissociation” syftar på bortträngning av traumatiska minnen.

Sammanfattning

Dan Josefsson berättar i sin bok ”Den mörka hemligheten” att han har gått i psykoterapi och där återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom.
I boken uttrycker Josefsson bortträngda minnen som dissociation, vilket enligt hans debattartikel syftar på bortträngning av (traumatiska) minnen.

Numera håller Josefsson tyst om den boken. På sin bloggs presentationssida (“Om mig”) finns den inte medtagen bland övriga av sina böcker och alster som han räknar upp.