Om Zampo, 25 april 1993, Expressen
Före detta domaren i Högsta domstolen Göran Lambertz har en blogg där han regelbundet skriver om bl.a. Sture Bergwall* och Quickfallet, och argumenterar för att Bergwalls morderkännanden var sanna i de sex rättegångar där Bergwall dömdes åren 1994 till 2001.
Enligt Lambertz* är det starkaste beviset för Bergwalls skuld de markeringar som likhunden Zampo gjorde*. Framför allt i två av polisutredningarna som ledde till fällande dom, gällande Therese Johannesen och Johan Asplund. De hundmarkeringarna gjordes åren 1996 till 2000.
Zampo markerade även i några andra utredningar, som inte ledde till åtal, exempelvis 1996 på vinden i ett hus där Bergwall hade bott, och 1996 i Lindesberg ang. de norska flyktingpojkarna.
Lambertz förutsätter att Zampo var en optimalt tränad, renodlad likhund. Det är lurigt, eftersom mycket pekar på att likhunden Zampo inte var en renodlad likhund. Vilket medför att Lambertz höga bevisvärdering* av hundmarkeringarna bör betraktas som överdriven.
Zampo ingen renodlad likhund före Quickutredningarna
Saliga hunden Zampo, som sen länge befinner sig i himmelen, användes alltså som likhund i Quickutredningarna redan i maj 1996.
Men det finns dokumenterade uppgifter från dessförinnan att Zampo inte var en renodlad likhund, dvs att han markerade även för levande människor.
I några tidningsartiklar från december 1995 – fem månader innan Zampo började användas i Quickutredningarna – och från 1993, framgår bland annat följande om Zampo (vars hundförare och ägare hette John Sjöberg). Citat (min fetstil):
”Zampo är även tränad till att söka reda på fientliga grodmän som gömmer sig under vattenytan.” (1993-04-25, Expressen).
”Zampo står i fören på båten med nosen i vädret. Biter i vattnet. När han får vittring på Expressens grodmansfotograf börjar han skälla. Genom att bita i vattenytan markerar han för John var grodmannen döljer sig.” (1993-04-25, Expressen).
”Zampo klarar av att leta efter både levande och döda människor” (1993-08-28, TT).
”På måndagen demonstrerade officeren John Sjöberg sin hund Sampo i räddningsaktion i Norra hamnen inför militär, polis och personal inom både brand- och räddningstjänst. Räddningshunden Sampo är ivrig att få hälsa på dykaren som han spårat upp i Norra hamnen.” (1995-12-05, Helsingborgs Dagblad).
Anm: i några artiklar stavas Zampo med S, liksom i en av Quick-domarna.
”Oavsett väder, ljus eller mörker, kan hunden med sitt välutvecklade luktsinne få
vittring på en drunknad, eller någon i sjönöd. Eller få korn på oljeutsläpp från
en båt på drygt en kilometers avstånd. Målsättningen är inte att hunden är bäst i alla lägen, säger John Sjöberg, officer och en försiktig general. Men med sin hund klarar han av vattensökning i till exempel skärgården.” (1995-12-05, Helsingborgs Dagblad).
Zampo aldrig renodlad likhund?
Zampo började som sagt användas maj 1996 i Quickutredningarna. Ovanstående senaste artikeln är från december 1995. Det verkar osannolikt att man på den korta tiden hade lyckats träna Zampo att med säkerhet markera enbart för mänsklig liklukt.
Frågan är om det överhuvudtaget var möjligt att med hård träning så att säga ”omprogrammera” Zampo från att markera för både död och levande människa inklusive grodmän, till att med hög precision enbart markera för död människa. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, sägs det, år 1996 var Zampo sju år gammal eller typ i 50-årsåldern om han varit en mänsklig tvåbening. (Zampo var född april 1989).
År 2001 den 18 mars, då Zampo var 12 år (eller 84 människoår), skrev ägaren Sjöberg dokumentet ”Kompletterande upplysningar till sökrapport 98-06-23 Ryggen och 99-05-28 Åviken, Västerå”, där han förklarar skillnaden mellan att hunden har ”visat intresse” och har ”markerat”. Där skrev Sjöberg även följande:
”[…] Sedan 1989 har Zampo och jag tränat specifikt för att söka efter och markera vittring av människor i en mängd skilda miljöer.”
”[…] Zampo har även visat att han flera år efter deponering och borttransport kan upptäcka, identifiera och i förekommande fall markera kvarlämnad vittring efter människa, eller visa intresse för men ej markera vittring från exempelvis djurben”.
I tingsrättsdomen från 2001 rörande pojken J. Asplund uppges bland annat följande om Zampo (Sampo) enligt vad ägaren Sjöberg angivit:
”Han är ägare till hunden Sampo, en hund av vallhundstyp som han skaffat for marina behov.
Sampo har tränats for att söka efter människor som hamnat i vatten och den har utvecklat en formåga att känna lukt av människokropp även då kroppen varit död och formultnad sedan en mycket lång tid tillbaka. Den kan söka både på land och i vatten. Sampo har använts for att söka efter forsvunna människor och den har också använts for att återfinna gamla gravar. Då Sampo känner lukt av människa markerar den genom att skälla. Sampo markerar inte for döda djur utan endast for människolukt.”
Med andra ord: i flera tidningsartiklar, samt i dokument från domstolen, framgår att Zampo var tränad att markera för människor, både döda och i vissa situationer levande människor som hamnat i vatten, men inte för djur, varken döda eller levande. ”Zampo klarar av att leta efter både levande och döda människor”.
Slutsats:
Zampo var en likhund, men ingen renodlad likhund. Inte före 1996 och inte heller efter.
Men, men…
Men, det gjordes väl flera tester som visade att Zampo markerade rätt?
Och hur kunde Bergwall peka på en viss plats och att hunden sedan markerade precis där Bergwall pekat? Och vid flera olika tillfällen? Eller gjorde han överhuvudtaget nånsin det?
Svaren blir följande.
Det lär gjorts ett par tester som visade att Zampo markerade för (döda) mänskliga kvarlevor. Första testet innehöll dock frågetecken. Det gjordes 1997 av norska polisen i samarbete med professor Per Holck (han med ”benbitarna”). Man grävde ner följande i sju hål i marken:
fragment från död människa i tre hål, och i vardera av de övriga hålen en träkolsbit, ett djurben, och ingenting i de två återstående hålen.
Zampo markerade fem av de sju hålen: de tre med människorester, samt hålet med träkol och det ena tomma hålet. Dvs två felmarkerade objekt av sju.
De två felmarkeringarna förklarades med att spaden man hade grävt med (som inte hade använts till alla de sju hålen) hade varit kontaminerad med likluktmolekyler. Vilket är möjligt, men i ett mer professionellt test hade man knappast gjort det misstaget.
Då gjordes ett nytt test, på annan plats, med enbart fyra hål innehållande en köttbit i tre av hålen och en träkolsbit i det fjärde. Zampo markerade inget av de fyra hålen. En svaghet är att det testet inte hade fler objekt inklusive ett med mänsklig rest som Zampo borde markerat.
Vid ett annat tillfälle utfördes ett inomhustest av arkeologen Roger Blidmo, med arkeologiskt mänskligt material på tre ställen. Där lär Zampo markerat alla tre korrekt.
(En något mer detaljerad beskrivning av testerna finns i åklagare Kwasts bok om Quickfallet).
Det borde utförts utomhustest av specialutbildad personal som mer professionellt klarlade Zampos förmåga, precision osv. Det finns heller ingen dokumentation över hur Zampo tränades.
Angående Bergwalls utpekanden av platser:
det har inte presenterats några dokument från Quickutredningarna som klart och tydligt visar att Bergwall i förväg pekade ut en specifik liten markyta och då berättade att han precis där hade dödat eller styckat. Därefter följt av en hundmarkering på nämnda yta, också det korrekt dokumenterat.
Någon sådan dokumentation har inte framkommit.
Det som tycks hänt under dåtida polisutredningarna var att Bergwall ofta nämnde större områden, ibland flera, som polisen sedan genomsökte med Zampo. Det kunde exempelvis handla om flera tiotusentals kvadratmeter markyta (flera hektar).
Ibland markerade hunden på en liten plats (någon kvadratmeter), men det påträffades inga synliga rester av människa.
En tid senare pekade Bergwall ut den lilla platsen där hunden hade markerat. Risken är att Bergwall innan dess fått reda på resultatet av hundens markering. Det framställdes eller misstolkades sedan inför domstolen som att Bergwall i förväg hade pekat ut just den specifika lilla platsen där hunden hade markerat.
Vill man ställa nämnde Lambertz mot väggen så kan man uppmana honom att presentera belägg för sina påståenden. Dvs kopior på originaldokument från dåtida polisutredningen som visar:
– När/var/hur Bergwall pekade.
– När/var/hur Zampo markerade.
Och: om/var Zampo markerade även på andra platser i sökområdet (som Bergwall sedan inte pekade ut).
Det vill säga belägg som håller för kritisk granskning, inte enbart för generös tolkning. Förhandstipset är att han kommer att vägra eller misslyckas.
Bild ovan: några kvadratmeter nånstans i Åvike (Åvikebruk), utanför Sundsvall. Bergwall påstås ha pekat ut den lilla ytan vid vallning år 1993, och sex år senare (1999) lär Zampo markerat där vid sökning i ett större område på ca 5 hektar (ca 200×250 meter).
Men det har inte presenterats några dåtida dokument som visar att Bergwall uppgav att styckning skett på den markytan och att hunden sedan markerade just där.
*) Angående hundmarkeringarna:
– I några av hundsöken i Quickfallen användes norsk likhund.
– På någon enstaka plats markerade även norsk likhund där Zampo markerade.
– På flera platser markerade INTE norsk likhund där Zampo markerade.
– Vid ingen av de markerade platserna hittades några synliga mänskliga kvarlevor. (Men det kan förstås ändå funnits mänskliga likluktmolekyler där).
*) Från Göran Lambertz blogg, 1 juli 2021, ur ”Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2021”:
”6. Det starkaste beviset för Quicks skuld är likhundarnas markeringar. Och jag har nu ställt de här frågorna så många gånger att det har blivit tjatigt men – tror jag – också övertygat dom som tänkt efter: ”Hur bar Quick sig åt för att peka på ett ställe som hunden någon tid senare skulle komma att markera på? Och hur bar han sig åt för att göra det tio gånger?” – Det enda svar jag har fått från rättsskandalanhängarna, förutom rena dumheter, är att ”så kan det inte ha gått till”. Men just så gick det faktiskt till. Och försök gärna svara på frågan: Hur bar han sig åt? – Så småningom trillar polletten ner även hos de allra mest troende.”
Men Lambertz visar ingen källa ur dåtida polisutredningen som bekräftar hans påståenden att ”så gick det faktiskt till”. Skälet är förstås att det saknas sådana källor, och att han grovt underskattar läsarna.
*) Om bevisvärdering:
En annan sak som kan vara lurig med Lambertz är hans matematiska beräkningar av bevisvärdet i Quickmålen. Sifferexercisen kan ge det falska intrycket att hans bevisvärdering är bättre än andras värdering.
Lambertz sifferhantering tycks börjat i hans bok Quickologi (2015), där han bl.a. pedagogiskt med siffror illustrerar för noviser hur bevisvärdering går till. Han förklarar också i boken att det inte ska tolkas strikt matematiskt… vilket kritikerna gjorde ändå, förstås. Så efter ett tag ändrade han sig och började söka en matematisk formel för att räkna samman bevis. Numera är hans beräkningar matematiskt korrekta men slutresultatet avgörs förstås av de siffervärden han stoppar in i formeln och som är hans egna bedömningar av bevisvärdet (liksom vid traditionell bevisvärdering).
*) Om Sture Bergwall:
bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002. Det var året efter att Säter rättspsyk hade stoppat Quicks bensomedicinering. Det året (2001) hade Quick också blivit starkt ifrågasatt i media, vilket enligt honom själv var anledningen till att han slutade samarbeta med polisen.
Men sina morderkännanden tog Bergwall inte tillbaka förrän år 2008, efter sju års drogfrihet och ”tystnad”. Då hade han hållit fast vid sina mord i 15 år, varav 7 år som drogfri.
Mera:
Tre likhundar och en studie om liklukt utan kropp.
Jordens nutida globala uppvärmning kan alltså åskådliggöras så här:
Nån har räknat ut att hennes resrutter sammanföll med testningen av vapensystem. Dvs hon kan ha sysslat med underrättelseverksamhet eller spionage. (I norska polisens officiella kommentar uteslöt man dock att kvinnan var spion).
Isdalskvinnan beräknas varit 36-44 år (född 1926-1934), 164 cm lång, smärt med breda höfter, brunsvart hår, bruna ögon.
– ”
