Författararkiv: Tony

F.d. seriemördar-författaren kräver 15 miljoner

Mer än tre år efter att han släpptes ut i mars 2014 kräver författaren Sture Bergwall (Thomas Quick) nu femton miljoner kronor i skadestånd för sin tid som (självförvållat) frihetsberövad.

FEMTON är också antalet år som Bergwall vidhöll att han hade mördat folk (1993 till 2008).
Först var det åren 1993 till 2001 då han mycket aktivt strävade efter att bli dömd i domstol, genom att lämna graverande uppgifter och plädera för att han hade mördat. I tal och skrift (och med teckningar), i polisförhör och i domstolar, i vården, i tidningsartiklar som han författade själv, i radiointervjuer, och i sin egen seriemördar-bok ”Kvarblivelse” där han skrev om några av sina mord och mordoffer. Boken utkom årsskiftet 1998-1999 och innehåller 286 sidor. Han planerade då även en nästa bok kallad ”Mordolog”.

Därefter i nästan sju års tid (2002–2008) och utan medicinering fortsatte han att vidhålla sina mord. Samtidigt som flera personer försökte riva upp morddomarna, t.ex. advokat Pelle Svensson år 2006. Men Bergwall höll fast vid sina morderkännanden.

I november 2008 tvärvände han efter att journalisten Hannes Råstam visat hur Bergwall kunde flytta skulden från sig själv till omgivningen, till ett antal personer inom polisen, rättsväsendet och vården, och hur Bergwall då kunde byta offerroll och författarinriktning.

Dömd till rättspsyk kan vara ansvarig för sina handlingar

Enligt lagen kan den som själv medverkar till frihetsberövandet inte fullt ut räkna med att JK säger ja till skadestånd*.

Ska Bergwall per automatik betraktas som otillräknelig (ej ansvarig för sina handlingar) därför att han var i rättspsykiatrisk vård?
Svar nej. Man kan ha en allvarlig psykisk störning utan att för den skull vara otillräknelig. Endast en mindre del av de gärningsmän som får diagnosen allvarligt psykiskt störda och som placeras på rättspsyk skulle klassas som otillräkneliga, om det fanns ett sådant begrepp i svensk lag.

En dömd kan placeras på rättspsykiatrisk klinik istället för fängelse om det fanns en allvarlig psykisk störning när brottet begicks. Det finns flera olika typer av allvarliga psykiska störningar. Den allvarliga störning Bergwall ansågs ha ligger knappast inom ramen för otillräknelighet. Nyckelorden i det fallet tycks varit sadism, pedofili, impulskontrollstörning. (Bergwall bedömdes också vara ”allmänintellektuellt välbegåvad och ha god verbal förmåga”, enligt Rättsmedicinalverkets utlåtande från 2013 som även innehåller historik).

Dessutom: efter att erkännandena dragits tillbaka 2008 hävdade Bergwall att han hade fabulerat och skådespelat vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 i syfte att slippa fängelse (för brott begångna 1990), han ville hellre placeras på rättspsyk. I så fall lyckades han bra med det skådespeleriet… men det kan ligga honom i fatet nu.

Om medicinerna

Gällande medicineringens eventuella inverkan på morderkännandena så tycks det inte gjorts någon detaljerad oberoende granskning. Bergwallkommissionen använde delvis material som Bergwalls advokat och en docent Dåderman skapat. Kommissionen riktar viss kritik mot det materialet:
”Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn).”

Kommissionen tycks inte granskat medicineringen i detalj, utan de drog den övergripande slutsatsen att fram till de första morderkännandena var doseringen konventionell utan biverkningar, och att doseringen därefter under de följande åtta åren ökade gradvis. Vilket förstås verkar rimligt.

Man kan notera att i perioden för den första polisutredningen och rättegången 1993-1994 (Zelmanovits-fallet) så hade Bergwall ett frivilligt uppehåll i medicineringen i över en månad (mars 1994), pga en tillfällig flytt till Växjö. Under den medicinfria tiden tog han heller inte tillbaka sina uppgifter om mord, så man kan nog lugnt bortse från medicinernas påverkan åtminstone i Zelmanovits-utredningen.

Om Bergwallkommissionen med mera

Fler uppgifter från Bergwallkommissionens rapport är bl.a. några brasklappar där det uppges att man inte kan utesluta att Bergwall kan ha fabulerat även inför kommissionen.
Och att kommissionen inte hittade några egentliga bevis för att teorin om bortträngda minnen hade tillämpats på Bergwall.
Och att kommissionen hittade flera uppgifter som visade att Bergwall inte alls var på väg att skrivas ut 1992, dvs det går rakt emot Bergwallförsvarets påstående.

Och att en medfånge inför kommissionen tyckte att skriverierna kring Bergwall inte stämde:

”Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.”

De sista resterna av Bergwalls sedan år 2015 stängda blogg försvann från Google i somras (2017). På den bloggen fanns en del texter skrivna av Bergwall som inte precis är gynnsamma vid ett skadeståndskrav där försvaret försöker trolla bort hans ansvar. T.ex. formuleringar som:
”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”,
och: ”Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt.”.

För några år sedan tillfrågades Bergwall hur mycket ansvar han själv ansåg att han hade i det här fallet. Svaret var då ”en tredjedel”. De övriga två tredjedelarna tyckte han att vården och rättsväsendet skulle dela på.
Vi får se om justitiekanslern går på Bergwalls linje eller om de hittar en egen väg.

* Om möjligheten till skadestånd:
– ”Svårt att få skadestånd för tiden som frihetsberövad” (SVD, 15 september 2016).
– ”Rättsexpert: Bergwall kan nekas skadestånd” (SVT, 16 april 2015).

Dessa fantastiska supersniffande vovvar och deras tränare

I Kim Wall-fallet hör vi talas om dem igen: de enastående vältränade svenska likhundarna, liksökhundarna, kriminalsökhundarna, specialsökhundarna, sökhundarna – kärt barn har många namn – med sina smått övernaturliga NOSAR, näsor, snokar, eller vad man nu vill kalla dessa högpresterande vovvars luktorgan.

De skickliga hundarna och deras tränare, som hjälpte danska polisen, lyckades lokalisera några av offrets kroppsdelar som låg i nedtyngda påsar 10-12 meter ner på havsbotten.

Hunden står längst fram på relingen och sniffar med nosen medan båten far fram på havets yta. Hundföraren sitter bakom och läser av hundens reaktioner.

Från kroppsdelarna nere på havets botten frigörs luktmolekyler, de färdas långt i vattnet med strömmarna, upp mot havsytan, upp i luften, råkar hamna i vovvens supersnok och pling! Hunden markerar genom att inta en viss position. Varpå hundföraren markerar deras geografiska läge i sin GPS.

Nästan lika häpnadsväckande är nästa steg: att polisen utifrån uppgifter om de aktuella havsströmmarna beräknar ungefär var på havsbotten kroppsdelarna bör finnas. I detta fall upp till tusen meter från platsen där hunden på båten markerade att luktmolekyler från död människa poppat in i nosen.

Sökbåten färdades delvis längs den rutt man visste att mord-ubåten tagit under sin ca femton timmars färd längs danska kusten utanför Köpenhamn. Att fastställa rutten var möjligt tack vare försvarsmaktens radarövervakning i Öresund. Polisen kunde alltså i efterhand se exakt hur ubåten rört sig då den varit i ytläge, vilket lär varit merparten av tiden förutom två tillfällen då ubåten befann sig i undervattensläge.

Bild ovan: karta över det område ubåten rörde sig torsdag-fredag 10-11 augusti 2017. Ubåtens exakta rutt tycks inte offentliggjorts men vissa platser har nämnts vilket överförts till kartbilden ovan. Färden startade vid Refshaleön på kvällen torsdag 10 augusti. Först bar det iväg norrut upp till Middelgrunden, därefter söderut.
Det tycks framför allt varit fynden kring den 6 oktober i Kögebukten som likhundar lyckades spåra.

Vägvredemörderskan fick 14 år och en skönhetsoperation

Tracie Andrews fick sitta 14 år i fängelse för att ha mördat sin pojkvän Lee Harvey med ett fyrtiotal knivhugg.

Lee Harvey, 25 år, mördades på en bilväg i England i december 1996. Mördaren hade skurit honom i halsen, utdelat cirka 40 knivhugg och lämnat honom att förblöda.

Lees flickvän Tracie Andrews, 27 år, berättade upprivet för polisen att paret i sin bil hade stoppats av en okänd bilist med vilt stirrande blick, varefter han hade knivskurit Lee och slagit Tracie i ansiktet. Enligt Tracie var det en ”road rage attack”, dvs ett överfall från en bilförare som blivit arg på en annan bilförare.

Bild ovan: Tracie med sin blåtira som lär varit självförvållad, i syfte att lura polisen att hon och Lee hade blivit överfallna av en vildögd man.

Bilder ovan: på en presskonferens med Lees föräldrar och Tracie några dagar efter mordet – innan polisen misstänkte Tracie – höll hon Lees mamma Maureen i handen och vädjade känslofyllt till allmänheten om tips att få fast mördaren.

Tillbakablick: Tracie hade ett förflutet som katalogmodell för hårförlängningar:

Kort tid efter presskonferensen försökte Tracie begå självmord med en överdos.
Polisen upptäckte felaktigheter i Tracies berättelse. Och de hittade spår som pekade mot Tracie: ett blodigt avtryck från ett knivblad inuti Tracies stövel, en hårtuss från henne i Lees hand, och blodstänk på Tracies kläder.

Mordvapnet visade sig vara en liten fickkniv av typen schweizisk armékniv, knivbladet är endast 8-9 cm långt.

Bild ovan: schweizisk armékniv.

Tracies grannar uppgav att de ofta hört skrik från parets bostad. Vittnen berättade att Tracie varit våldsam mot både Lee och tidigare pojkvänner.

Tracie dömdes 1997 till livstids fängelse med 14 år som rekommenderad kortaste strafftid innan villkorlig frigivning kunde bli aktuell.

När Tracie slutligen erkände mordet hävdade hon att hon handlat i självförsvar.

År 2008, då Tracie fortfarande satt fängslad, släppte Maureen Harvey (mamman till den mördade Lee) sin bok ”Pure Evil: How Tracie Andrews Murdered My Son, Deceived the Nation and Sentenced Me to a Life of Pain and Misery”:

Om boken: ”… In this compelling and harrowing book, Maureen shares the turmoil of a bereaved mother trying to come to terms with the brutal murder of her son while at the same time fighting to bring his killer, who she had welcomed into her home, to justice. …”

Bild ovan: Lee’s föräldrar med ett porträtt av sonen.

Skönhetsoperationen

Under fängelsetiden vistades Tracie fyra dagar på lasarett för att korrigera sin utskjutande underkäke, det bekostades av skattebetalarna.

Bild ovan: efter käkoperationen.

Efter 14 år i fängelse frigavs Tracie, som då hade förändrat utseende och bytt namn.

Bilder ovan: ”the road rage killer” före och efter fängelsevistelsen.

Så gick det sen

I november 2012, mindre än ett år efter att vägvredemörderskan Tracie under nytt namn frigivits villkorligt från fängelset och fått jobb på en pub, beklagade sig tvåbarnsmamman Linsie Goldsworthy över att hennes man Phil Goldsworthy vänsterprasslade med Tracie. Phil jobbade  som dörrvakt på samma pub som Tracie.

Phil hade börjat ljuga och komma hem sent från jobbet på puben, och han slutade ha sex med sin fru Linsie. Hon sa till media att ”den kvinnan har stulit min man”. Linsie berättade också att ”If we went out with friends he would say excitedly, “Guess who’s working at the pub? The woman who stabbed her boyfriend to death”.

Äkte mannen Phil lär ha nekat till att ha en affär med Tracie. ”That is untrue,’ he said. ‘My missus knows that isn’t true.”
Förra året (2016) rapporterades dock att Phil och Tracie planerar att gifta sig.

Bild ovan: Phil och Tracie.

Barns våld mot barn

Här visas diverse uppgifter och (äldre*) statistik om våld mellan barn.

MAN KAN ana att antalet fall med dödligt våld mellan barn är högre än vad som är känt för allmänheten. T.ex. därför att det inte blir nån rättslig påföljd för de gärningspersoner som är yngre än 15 år och därmed inte straffmyndiga, dvs som inte har uppnått straffbarhetsålder.
Eller som fallet med fyraåringarna i Norge 1992 som tystades ned av myndigheterna, men råkade avslöjas två år senare i ett annat sammanhang.

Liknande gäller icke-dödligt våld mellan barn. Och där finns även ett mörkertal för våld som inte anmäls.

Dödligt våld mellan barn

 När ett barn utövar dödligt våld mot ett annat barn så är det oftast mot någon barnet känner, t.ex. en lekkamrat.

 Barn har inte samma konsekvenstänkande som vuxna och samma förmåga till bedömning av risker. Barn har sämre empatisk förmåga och inser inte människokroppens bräcklighet.
Dock, många barn har sett döda djur och vet att även människor dör.

 Orsaken till dödligt våld mellan barn kan vara en lek som går för långt och leder till en olyckshändelse. Det kan handla om barn som inte lärt sig att sätta gränser och hantera sin aggressivitet på grund av en torftig social miljö. Eller så är det ett barn med ett genetiskt arv som gör att det har svårt att hantera impulser och aggressivitet.

 Barn med lättväckt aggressivitet, sämre impulskontroll, och kanske dessutom föräldrar med egna problem, har större risk att begå allvarliga våldshandlingar.

Barn måste inte ha en psykisk störning för att bli våldsamma. En lek kan gå snett även för friska barn.

Icke-dödligt våld mellan barn

Misshandel mellan barn är betydligt vanligare än dödligt våld mellan barn.
Uppgifter från 1994, Sverige:

”Statistiska centralbyråns kriminalstatistik visar det tydligt: barn misshandlar barn. Fallen blir fler och fler. 1983 var antalet uppklarade misshandelsfall där såväl gärningsmannen som offret var under 15 år 108. I fjol, tio år senare, var motsvarande siffra 633.
Ser man på samtliga misshandelsfall där gärningsmännen är under 15 år och offrets ålder kan vara högre, är siffrorna lika förskräckande:
1990 anmäldes 536 fall till polisen. 1993 anmäldes 1 003 fall.

– Och det enda vi kan säga med säkerhet för 1994 är att kurvan fortsätter brant uppåt, säger forskaren Torbjörn Israelsson vid SCB.
Vid SCB understryker man att en del av ökningen säkert beror på en större medvetenhet hos föräldrar och därmed en större benägenhet att anmäla fallen till polisen.
– Men det här är i vilket fall som helst bara en del av det totala antalet. Här finns ett mörkertal, säger Torbjörn Israelsson.”

Ett ansenligt antal våldbrottsutredningar läggs ned, där gärningspersonen är barn under 15 år. Uppgift* från 2011, Sverige:
”Allt fler anmälda våldsbrott läggs ned på grund av att den misstänkte gärningspersonen är under 15 år. Förra året (2010) lades 3320 brottsutredningar ner på grund av den orsaken, en ökning med 16,5 procent jämfört med år 2005. Siffrorna är svåra att tolka, eftersom ökningen kan bero på ökad anmälningsbenägenhet.”

Barns utsatthet för icke-dödligt våld, totalt

Om vi avviker något från rubrikämnet och tittar på misshandel (inklusive grov) mot barn där gärningspersonens ålder inte är angiven (kan vara vuxen eller barn), så framgår det hur utsatta barn är för våld i landet Sverige.

År 2010 till 2014, mot barn 0-6 år*:
2550, 2900, 3231, 3261, 3797 fall.

År 2010 till 2014, mot barn 7-14 år*:
9054, 9293, 8814, 8780, 9866 fall.

Under 2014 anmäldes alltså över trettontusen fall av våld mot barn 0-14 år, där misstänkte gärningspersonen uppges vara vuxen eller barn. (Gäller anmälda fall, inte uppklarade).
Utöver detta tillkommer de fall som aldrig anmäls.

Fall där barn misshandlar barn kommer alltså vanligen inte till medias och allmänhetens kännedom p.g.a. sekretess. Och för att en del fall inte polisanmäls.

Mera:

– ”Lista: Barn som dödar”.
– ”Silje fem år, dödad av sexåringar”. (Norge).
– ”Fyraåringar dödade liten pojke”. (Norge).

Uppgifterna ovan kommer från en rad källor, bland annat några från kriminologen Mikael Rying. Statistiken för 2010-2014 kommer från Brå.
* Övriga statistikuppgifter i detta inlägg har ytterligare några år på nacken, eftersom det f.n. inte tycks finnas någon lättillgänglig senare statistik som även omfattar åldern på gärningspersonen.

Fyraåringar dödade liten pojke

Yngsta (här kända) gärningspersonerna bland barn som dödat barn är endast fyra år. Sådana händelser kan vara mer än vad man vill att att folk ska veta.

Två fyraåriga flickor misshandlade en fyra veckor gammal pojke så hårt att han avled. De två flickorna hade först bitit pojken över hela kroppen. Därefter slet den ena flickan ut pojken ur barnvagnen och slog huvudet mot marken så att det uppstod stora huvudskador.

Den rysliga händelsen inträffade i östra Norge i maj 1992. Det tystades ner av myndigheterna, men ett par år senare blev det känt för allmänheten genom en rapport som gavs ut om verksamheten vid det rättsmedicinska institutet i Oslo.

En av de 4-åriga flickorna hade tidigare visat aggressivt beteende mot dockor. Och hon lär haft en besvärlig uppväxt.

Rättsläkaren som obducerade barnet sade i en intervju 1994 att en handfull fall av den typen har ägt rum i Norge under den senaste generationen.

Mera:
– Lista: Barn som dödar.
– Barns våld mot barn.

Källor: Svenska Dagbladet 1994-10-20, Expressen 1994-10-20, GP 1994-10-20, Aftonbladet 1995-01-02.
Bilden ovan har inget med detta fall att göra.

Silje fem år, dödad av sexåringar

På vår gruvliga odyssé bland mord- och dödsfall som sticker ut från mängden, har turen kommit till ännu ett av de sällsynta fall där barn dödar barn.

15 oktober 1994 hittades femåriga Silje Redergård död i snön på en fotbollsplats, vid Trondheim i Norge. Hon var misshandlad och halvnaken.

Eftersom Siljes kläder var avtagna misstänkte man sexuellt våld.

Men det visade sig att gärningspersonerna var tre pojkar i sexårsåldern* som var lekkamrater till Silje. Barnen uppges ha lekt i snön när pojkarna av okänd anledning gav sig på Silje med sparkar och slag, och med stenar som tillhyggen. Därefter hade de klätt av henne och lämnat henne liggandes naken i kylan.

Orsaken till våldet mot sin lekkamrat tycks aldrig kunnat klarläggas. De 6-åriga pojkarna sa att de hade slagit henne tills hon slutade gråta. Och att de tagit av henne kläderna för att de trodde hon sov.

En av sexåringarna lär sagt till sin mamma:
– “Vi dödade henne inte,
vi är alldeles för små för det”.

Mera:
– Lista: Barn som dödar
– Barns våld mot barn.

——————————————————
* En källa uppger att gärningspersonerna var tre pojkar i åldrarna 4-, 5- respektive 6 år (Aftonbladet, 1998-09-06, finns ej på nätet).
Bilden överst i inlägget är Silje 5 år.
Mera: ”The Norway town that forgave and forgot its child killers” (theguardian .com, 2010).

Lista: Barn som dödar

Översikt av barn som utövat dödligt våld. I Sverige och utrikes.

Listan innehåller i första hand yngre* barn där offren är andra yngre barn. Men listan kan även innehålla äldre* barn både bland gärningspersoner och offer. Och bland offren kan även finnas vuxna.
Många fall i listan gäller barn 0-14 år. Yngsta gärningspersonerna är fyra år.
För fallen i Sverige är årtalen markerade med fetstil och flagga på halv stång.

Listan innehåller ett urval av de fall som kan hittas i massmedia och i Sveriges officiella kriminalstatistik, och är ordnad kronologiskt med äldsta överst.

År 1949: 3-årige Tore Andersson i Bomsvarvet utanför Borlänge dödades av en 15-årig flicka som fick hjälp av sin 9-åriga syster*.

År 1952: En 11-årig pojke i Texas dödade två syskon 8-åriga Lindsey och 12-åriga Mary-Louise genom att hälla fotogen över dem, och därefter sätta eld på en hopknycklad tidning som han kastade över syskonen. (1952-09-04, Söderhamns Tidning).

År 1955: En 8-årig pojke i Broby i Kristianstad sköt ihjäl sin 7-årige bror med ett hagelgevär efter ett gräl om bokmärken. Åttaåringen hade uppretad hämtat pappans jaktgevär som hängde i hallen, laddat det med ett skott och skjutit brodern på några få meters håll. Skottet träffade i huvudet, sjuåringen dog direkt. (1955-11-01, Svenska Dagbladet).

År 1955: En 7-åring i New York dödade sin 6-årige bror vid ett gräl om ett TV-program. 6-åringen hade inte brytt sig om 7-åringens uppmaning att sluta med att ideligen byta tv-kanal. 7-åringen blev så arg att han hämtade ett gevär som stod i ett hörn och sköt 6-åringen i tinningen. (1955-10-18, Söderhamns Tidning).

År 1959: En 7-årig pojke i London dödade sin 2-åriga lillasyster. Pojken hade placerat en kudde över hennes ansikte och satt sig på kudden. Han hade blivit arg för att systern slagit honom i huvudet. (1959-04-18, Aftonbladet).

År 1960: En 9-årig pojke i England knivhögg en 9-årig flicka till döds i en park. Hon hade 39 knivhugg, varav 18 i ryggen som tillfogats flickan efter att hon avlidit. Han sa att han trott att flickan bara låtsats. Han berättade att han ”brukar titta på alla mordhistorier i TV”. (1960-03-29, Norrskensflamman).

 År 1968: 11-åriga engelskan Mary Bell dödade/ströp två små pojkar i Newcastle, 3 och 4 år gamla.

År 1969: En 8-årig pojke i Wien dödade sin 6-åriga syster, i trädgården till föräldrarnas hem. (1969-04-13, Göteborgsposten).

År 1973, i Danmark på ett barnkalas: en tvåårig pojke dödade sin ettårige lekkamrat med en plastkratta i ett slagsmål. Ettåringen dog efter fem dagar. (1973-08-15, Arbetet).

År 1981: Magnus Larsson, 14 år, mördades av en 14-årig pojke, i Stockholm på lucianatten 12 december. Han blev knivhuggen i hjärtat, avled i ambulansen. (1981-12-14, Svenska Dagbladet)

År 1984, Orlando: en 8-årig pojke dödade ett spädbarn, en 2,5 månaders flicka. (1984-07-22, Göteborgsposten).

 År 1992: två 4-åriga flickor i Norge misshandlade en fyra veckor gammal pojke så hårt att han avled. De hade bitit pojken över hela kroppen och sedan slagit hans huvud mot marken. En av de 4-åriga flickorna hade tidigare visat aggressivt beteende mot dockor. Mera: ”Fyraåringar dödade liten pojke”.

År 1993: En indisk femårig pojke dödade tre syskon 9, 6 och 1,5 år med en bambuklubba sedan de hade fört oväsen utanför en hydda. Alla tre syskonen avled av sina skador innan de hann fram till sjukhuset. (1993-12-19, Dagens Nyheter).

5-åriga Silje

År 1993: de elvaåriga pojkarna Robert Thompson och Jon Venables slog ihjäl den tvåårige James Bulger med en tegelsten, i en förort till Liverpool.

År 1994: femåriga Silje misshandlades och lämnades att dö i en snödriva i norska Trondheim. (Frös ihjäl?). En polisutredning misstänkte att det var tre 6-åriga pojkar som hade orsakat Siljes död. Ingen domstolsprövning gjordes.
– ”Vi dödade henne inte, vi är alldeles för små för det”, sa en av pojkarna till sin mamma.
Mera: ”Silje fem år, dödad av sexåringar”.

År 1998: fyraårige Kevin hittades död på en strand i Arvika. En polisutredning misstänkte att det var ett par av Kevins lekkamrater – två bröder* sju och fem år – som hade orsakat Kevins död. Ingen domstolsprövning gjordes (av hänsyn till låg ålder). Tjugo år senare (2018) avfördes de misstänkta efter en längre tids massmediedrev mot den tidigare polisutredningen*.

År 1999: En sjuårig pojke i USA dödade av misstag sin treårige lillebror.
Pojken använde ett grepp som han sett på i en wrestlinggala på tv. (1999-07-05, Aftonbladet).

År 1999: 6-åriga Tiffany Eunick i New York dödades av en tolvårig pojke som var hennes kamrat. Han gav henne en våldsam björnkram och släppte henne på marken.
– Vi lekte bara tafatt, jag ville inte skada henne. Jag har sett hur de gör på tv, i wrestling, sa pojken. (1999-08-05, Aftonbladet).

År 2000: 6-åring sköt klasskamrat. En sexårig pojke tog upp en pistol ur fickan, laddade den, siktade mot en flicka i klassen och sa:
– Jag tycker inte om dig.
Sen sköt han ihjäl Kayla Rolland, 6 år. (2002-01-17, Aftonbladet).

År 2000: En femårig flicka i Montreal sköt ihjäl en tvåårig pojke i ett jaktläger. Barnen hade lämnats ensamma med vapnen. Det var sannolikt ett vådaskott. (2000-05-01, Gt).

År 2000: tioåriga Karolina Johansson mördades i ett tält mitt i Orrefors. Hon höggs ihjäl. En 16-årig pojke från trakten dömdes för mordet.

År 2001: en 15-årig pojke mördade 13-åriga Josefine Boo i Höganäs. I förhören säger han att han ville prova hur det var att mörda en människa.

4-åriga Texas i Ljungby 2011

År 2001: en elvaårig pojke dödades med en sax, i Hovsjö, Södertälje. En polisutredning misstänkte att mördaren var en jämnårig pojke. Ingen domstolsprövning gjordes (av hänsyn till låg ålder). Arton år senare (2019) avfördes den misstänkte efter en längre tids massmediedrev mot den tidigare polisutredningen*.

 År 2003: Amir Beeks 3 år, i New York, slogs ihjäl av en tioårig pojke med basebollträ.

År 2009: ett barn 0-14 år dödade en kvinna eller flicka (offrets ålder framgår inte i källan). Det skedde utan skjutvapen. Det rubricerades som Mord, Dråp eller Misshandel med dödlig utgång.
Källa: Brå:s officiella kriminalstatistik. Fler uppgifter om gärningsperson, offer och åldrar kan eventuellt ha publicerats i massmedia (tipsa gärna om du har mer info).

År 2010: ett barn 0-14 år dödade en kvinna eller flicka (offrets ålder framgår inte i källan). Det skedde utan skjutvapen. Det rubricerades som Mord, Dråp eller Misshandel med dödlig utgång.
Källa: Brå:s officiella kriminalstatistik. Fler uppgifter om gärningsperson, offer och åldrar kan eventuellt ha publicerats i massmedia (tipsa gärna om du har mer info).

År 2011: fyraårige pojken Texas Linderot hittades död i en skogsdunge nära bostaden i Ljungby.
 En tioårig pojke erkände efter två månader och flera förhör att han hade strypt Texas med ett hopprep. Det fanns inget släktskap mellan honom och den dödade pojken.
Ingen domstolsprövning gjordes (av hänsyn till låg ålder).

År 2011: ett barn 0-14 år dödade en man eller pojke (offrets ålder framgår inte i källan). Källa: Brå:s officiella kriminalstatistik.
Troligen är det fallet i Ljungby (se ovan), en 10-årig pojke som dödade en 4-årig pojke.

År 2012: ett barn 0-14 år dödade en kvinna eller flicka (offrets ålder framgår inte i källan). Det skedde utan skjutvapen. Det rubricerades som Mord, Dråp eller Misshandel med dödlig utgång.
Källa: Brå:s officiella kriminalstatistik. Fler uppgifter om gärningsperson, offer och åldrar kan eventuellt ha publicerats i massmedia (tipsa gärna om du har mer info).

År 2013: ett barn 0-14 år dödade en man eller pojke (offrets ålder framgår inte i källan). Det skedde utan skjutvapen. Det rubricerades som Mord, Dråp eller Misshandel med dödlig utgång.
Källa: Brå:s officiella kriminalstatistik. Fler uppgifter om gärningsperson, offer och åldrar kan eventuellt ha publicerats i massmedia (tipsa gärna om du har mer info).

År 2016: en 14-årig pojke högg ihjäl en ett år äldre pojke på Göingeskolan i Broby.

Det kan finnas många fler liknande fall, som inte har hittats i de sökningar som gjorts här. Och fall som aldrig kommit till allmänhetens kännedom*.  Det finns även fall som av olika skäl inte tagits med i listan.

Noterbart eller anmärkningsvärt gällande Sverige är att fr.o.m. år 2009 inträffade ett mord varje år med gärningsperson 0-14 år, fram till år 2013 (från att tidigare år varit väldigt tunnsått), enligt Brå:s statistik för åren 1995 till 2013.
Därefter (från år 2014) publiceras inte längre beslutstypen ”Gärningsperson yngre än 15 år” i Sveriges officiella kriminalstatistik.

En fråga som uppstår ur detta är hur det dödliga våldet med gärningspersoner 0-14 år ser ut FÖRE 1995 och EFTER 2013? Vilka fall som aldrig har rapporterats i massmedia p.g.a. sekretessen hos polis och sociala myndigheter, och där ingen anhörig eller annan tipsade media.

Mera:
* ”OKÄNDA mord som begicks av barn 0-14 år, i Sverige”. (Som inte har kommit till allmänhetens kännedom).
– ”Gärningsperson 0-14 år: mord och mordförsök 1995-2013”.
– ”Barns våld mot barn”.
– ”Våldet mellan barn 0-14 år mörkas, har ökat flera tusen procent”.

* Med ”yngre” barn avses här 0-14 år, dvs barn som inte är straffmyndiga. Med ”äldre” barn avses här 15-17 år. Enligt FN:s definition är ”barn” 0-17 år.

I några av fallen i listan anges att domstolsprövning (t.ex. bevistalan) ej har skett av hänsyn till låg ålder hos den misstänkta, det gäller även många av de andra fallen.

* Komplettering angående Kevinfallet (1998):
 år 2018 beslutade en ny polisutredning att de båda bröderna inte hade varit involverade i Kevins död. Man ansåg att polisutredningen 1998 hade felbedömt uppgifterna/indicierna.

Polisutredningen 2018 föregicks dock av en längre tids känsloladdad mediekampanj år 2017-2018 från SVT m.fl. som framställde bröderna som oskyldiga. Bröderna och deras föräldrar trädde även fram ur sin anonymitet och berättade känslosamt om sina liv.

Media genererade dessutom ett landsomfattade hat / näthat mot de personer som hade deltagit i polisutredningen 1998. Känslorna svallade i Sverige 2017-2018.

Misstankar finns att trycket från media hade en avgörande påverkan på polisutredningen 2018 när de bedömde uppgifterna i den gamla polisutredningen. Dvs att personerna i polisutredningen 2018 präglades av grupptänkande och konfirmeringsbias.

Förundersökningsprotokollet (FUP) från 1998 har inte offentliggjorts (enbart enstaka fragment har pytsats ut till allmänheten), vilket går i rakt motsatt riktning av den öppenhet som de involverade själva ger intryck av.

* Komplettering angående saxmordet i Hovsjö (2001):
år 2019 kom en ny polisutredning fram till att man ”inte kan slå fast vem som kan vara misstänkt gärningsman”. Man ansåg att polisutredningen 2001 hade felbedömt uppgifterna/indicierna.

Dessförinnan hade den gamla polisutredningen (2001) granskats vid två olika tillfällen år 2018, och båda de åklagarna bedömde att den gamla utredningens slutsatser var korrekta.
Men en fjärde åklagare, år 2019, drog en annan slutsats än de tre föregående åklagarna från år 2018 samt 2001.
Till saken hör att även polisutredningen 2019 föregicks av en mediekampanj (där den misstänkte pojken framställdes som oskyldig), dock inte lika omfattande som i Kevinfallet.

Både i Kevin- och Hovsjöfallet berodde de nya slutsatserna på att respektive åklagare gjorde en annan bedömning av de gamla uppgifterna/indicerna, underlaget var i stort sett detsamma som tidigare.

* Ang. mordet år 1949 på 3-årige Tore Andersson utanför Borlänge, se: ”Kevin – inte första barnmordet i Sverige”, Expressen, 1998-09-07 (finns ej på webben):
”Kevin i Arvika är inte det första barn som dödats av barn i Sverige. 1949 dödades 3-årige Tore Andersson i Bomsvarvet utanför Borlänge av en 15-årig flicka som fick hjälp av sin 9-åriga syster.
I augusti 1949 hittades Tore Andersson död i en myr en knapp kilometer från sitt hem i Bomsvarvet. Tore hade strypts och nästan omgående misstänktes en 15-årig flicka för dådet. Under utredningen kom det fram att flickan under en vecka hade planerat att döda Tore. Hon hade diskuterat detta med sin 9-åriga syster och tillsammans hade de planerat hur de skulle göra. […]”

Bilden överst i inlägget är Kevin Hjalmarsson, som dödades vid sjön Glafsfjordens strand i Arvika sommaren 1998.

Annas man försvann, kände sorg i Göteborg

Här betraktas styckmordet ur maken Magnus perspektiv. Fram tills Magnus försvann eller emigrerade tio år efter att hustrun Anna styckmördade Lotta.

Anna Brita

Skånepågen Magnus Persson och halländskan Anna Brita Johansdotter gifte sig i februari 1862 i Göteborgs domkyrkoförsamling.
De flyttade till gemensam bostad, ett litet spisrum på vindsvåningen i hörnhuset Schultzka huset i Västra Haga i Göteborg.

Magnus hade fått jobb på gasverket i Göteborg. Han skulle bilda familj, bli familjefar. Frid o fröjd.

Men framåt vintern rämnade jorden. I december samma år, när Anna var gravid i femte månaden, haffades hon av polis och sattes i ”cellfängelse” häktad för stölder och bedrägerier.

Kort tid senare hittade Magnus de styckade kvarlevorna efter Annas väninna Lotta (Marbo-Lotta) som hade försvunnit två månader tidigare.

Kroppsdelarna hade hela tiden legat strax ovanför Magnus huvud… i taket på hans och Annas rum längst upp i husets kalla vindsutrymme.

Styckmördaren var Magnus egen hustru Anna, som bar på deras barn.
Och även Magnus häktades och sattes i cellfängelse.

I häktet födde Anna en son som döptes till Pehr, kanske efter Magnus far Pehr Jönsson.
Men barnet dog en kort tid senare.

Hur gick det sedan för Magnus – som hade alibi – efter att han till slut släpptes fri från häktet?

Man kan ana Magnus sorg i Göteborg. Hustrun var styckmördare, och tjuv och bedragare. Deras nyfödde son hade avlidit. Och Magnus bostad var en mord- och slaktplats.

”Ge mej arsenik… för stan är full av tanter och tragik…” *

Efter några år på okänd adress bosatte sig Magnus i Nya Haga, tomtnummer 27, som ligger inte långt från huset där mordet begicks.

I Nya Haga bodde Magnus i fem år, 1868 till 1872.
Grannarna var bl.a. en adjunkt, en handlare, en poliskommissarie, en ”korgmakeriidkare”, och några ”arbetskarlar” däribland Magnus.
Några av dem hade familj och barn. Magnus var ensamstående.

Kartbild* ovan: Haga och del av hamnen i Göteborg år 1872, tio år efter mordet.
Vänster blå-pil: Västra Haga, tomtnummer 31,32, där mordet begicks i Magnus och Annas bostad*.
Höger blå-pil: tomtnr 27 i Nya Haga, där Magnus bodde några år efter mordet*.
På kartan syns också gasverket där Magnus arbetade, det låg mindre än tio minuters promenad från mordhuset, förbi Järntorget (”Jern-Torget”) mot hamnen.

Tio år efter styckmordet var Magnus alltså kvar i Haga i Göteborg.
Där Magnus och stadens invånare på gator och torg ibland kunde höra gatumusikanter sjunga mordvisan* om hur hustrun Anna Brita hade mördat Marbo-Lotta.

Magnus äktenskap med Anna blev aldrig upplöst. Skilsmässor var komplicerade och de involverade både kyrkan och rättsväsendet, i flera instanser.

År 1872 upphör spåren efter Magnus*. Vissa uppgifter tyder på att han emigrerade. Utvandringen var omfattande under senare hälften av 1800-talet, med kulmen under 1880-talet.
Magnus begav sig kanske till Amerika, som så många andra på den tiden.


Man anar även sorgen hos de anhöriga till mordoffret Lotta. Dessutom dog en av Lottas bröder bara några veckor innan Lottas kvarlevor hittades.
Ödet ville också att en av Lottas systrar hade samma namn som mörderskan, Anna Britta, namnet som hördes från gatumusikanternas mordvisa.
Bild höger: prästens noteringar om mordoffret Lotta: ”Mördad och Sönderstyckad i Haga vid Götheborg och derstädes jordfäst enligt attest af pastor F.D. Hedberg af den 8 Januari 1863.”


Styckmörderskan själv frigavs 1895 och bosatte sig i Norrköping, vid strömmen (älven), en halv kilometer från fängelset där hon hade varit inlåst i trettio år.
År 1911 noterade prästen i kyrkans ”Död- och begrafningsbok” att Anna Brita Persson vid sin död var gift och att hon var:
”…hustru till å okänd ort varande Magnus Persson”.

 

Mera:
– Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862.
– Rådhusrättens rannsakning: “Det var djävulen”.

* Spåren upphör: I ingen av de svenska källor som har granskats här återfinns Magnus efter år 1872, varken som (då) levande eller som död/begravd. Med reservation för att en utökad granskning kan leda till annat resultat.

* Historisk karta från Göteborgs stadsbyggnadskontor.

* Mordvisan om Anna som sjöngs av gatumusikanter i Göteborg, se:
 ”Sveriges första kvinnliga styckmördare…”.

* Mordplatsen är nutida hörnet Haga Nygata 1 och Landsvägsgatan.
* Platsen för Magnus bostad några år efter mordet är nutida Husargatan 3.

* ”Ge mej arsenik… för stan är full av tanter och tragik…”, ur:
”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, Håkan Hellström (Youtube).

Rådhusrättens rannsakning: ”Det var djävulen”

Referat av rannsakningen (domstolsförhöret) i rådhusrätten (tingsrätten) med Anna Brita Persson i november 1864. Detta var efter Annas erkännande och före rådhusrättens livstidsdom.
(Dödsdomen halshuggning kom senare, av hovrätten, vilket sedan slutligen ändrades igen till livstids straffarbete).

Texten återges med extra radbrytningar, bilder m.m. för att göra den aningen mer lättillgänglig (än originaltexten, bild höger).

”Mörderskan Anna Brita Perssons bekännelse.”

”Vi ha förut omnämnt, hurusom denna grofva förbryterska, hvilken natten mellan den 25 och 26 Oktober 1862, hemma uti sin bostad uti Göteborg, mördade pigan Lotta Andreasdotter från Wångsered, efter vid Göteborgs rådhusrätt undergången ransakning, förpassades hit till straff- och arbetsfängelset å Norrmalm, der hon intogs den 9 dennes.

Under den långvariga ransakning, som med henne egde rum i Göteborg, hvarunder många besvärande omständigheter mot henne förekommo, nekade hon, såsom bekant, med otrolig hårdnackenhet till sitt brott, utan att låta inverka på sig af föreställningar, varningar och råd från domstolens sida eller från sina själasörjare — ja, icke ens det svaghetstillstånd hvari hon en tid befann sig under ransakningen, då hon i fängelset framfödde ett barn, hvilket efter några veckors förlopp afled — förmådde böja hennes trotsiga sinne till ånger och erkännande af sin förbrytelse.

Desto anmärkningsvärdare är derföre den totala förändring i hela hennes väsende, som synes ha inträdt efter hennes ankomst hit; ty redan efter trenne dagars vistande vid norra straff-fängelset, eller den 12 dennes, uppenbarade hon, under ett enskildt samtal med hofpredikanten Sundel sitt inre beklagansvärda tillstånd samt afgaf en, såsom det synes, uppriktig bekännelse, hvilken hon sedermera samma dag upprepade såväl inför honom som direktören och bevakningsbefälhafvaren vid fängelset.
[…]
  [Utelämnad lång text med beskrivning av rådhusrättens ledamöter m.m]
[…]
Då hennes nu afgifna bekännelse emellertid i vissa delar icke öfverensstämmer med åtskilliga upplysningar och omständigheter, som förekomma i Göteborgs rådhusrätts protokoller, hvarför med skäl dragits i tvifvelsmål, att hon icke fullkomligt hållit sig till sanningen, utan sökt åt den hemska gerningen ge ett mildrande utseende, förklarade ordföranden, att det vore nödigt höra henne om några detaljer, för hvilket ändamål han ställde en mängd frågor till henne, hvilka hon med reda besvarade, ehuru hon i vissa delar ej kunde förklara mot henne förekommande omständigheter.

Det torde vara öfverflödigt att upprepa alla de upplysningar om mordet, som vunnits vid Göteborgs rådhusrätt, äfvensom Anna Brita Perssons bekännelse, då allt detta genom föregående referater är kändt, hvarför vi inskränka oss till det hufvudsakligaste, som förekom vid nu sednast hållna förhör.

Till en början fick den tilltalade närmare beskrifva lokalen der brottet begåtts, och inhemtades deraf, att det rum hustru Persson och hennes man, hvilken varit arbetare vid gasverket i Göteborg, der bebott, var beläget två trappor upp på en vind samt inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak.
Detta bestod, såsom vanligt är, af en dubbel panel, öfver och under takbjelkarne, och var mellanrummet fyldt med sågspån och andra fyllnadsmaterialier.
Från vinden kunde man komma upp på rumstaket efter en sluttande brandkupa eller skorstenspipa, som böjde sig deröfver. Ett par plankor i detta taks öfverpanel hade varit lossade och fyllningen på en plats midt i taket borttagen, hvilket tomrum tjenat till gömställe för det lurendrejerigods Persson emottog af besättningen på ångbåtar, som från Göteborg gjorde resor på utlandet, och hvarmed hon länge handlat.

Så räcker ett mindre lagbrott eller förseelse snart ett större handen. Detta gömställe, som förut dolt lurendrejerigods, dolde sednare det stympade liket af Andreasdotter. Å vindstaket upplyste hon vidare, att ett fönster fanns, hvarigenom dagern föll in på vinden.

Vi öfvergå nu till de vigtigaste frågor ordföranden framställde och det hufvudsakliga som Persson svarade derpå.

Ordföranden: När skurade du rummet?

Persson: Lördagsaftonen. (Mordet skulle, enligt Perssons bekännelse, ha blifvit begånget natten mot söndagen den 26 Oktober 1862.)

Ordf.: Skurade du då hela golfvet; äfven platsen under sängen?

Persson: Ja, jag skurade äfven under sängen.

Ordf.: Säg mig, hvilade sängens botten på golfvet eller hade den fötter?

Persson: Den hvilade på fötter, så höga som en stols.

Ordf. (betraktar henne uppmärksamt): Voro fötterna verkligen så höga?

Persson: Ja.

Ordf.: Nå, när du skurat slut, hvad kunde klockan då vara?

Persson: Hon var omkring sju.

Ordf.: Nå, hvad företog du dig efter skurningen.?

Persson: Jo, jag och Andreasdotter (denna hade de båda föregående nätterna legat hos hustru Persson och hade varit tillsammans med henne hela lördagen) följdes åt ned till engelska ångbåten Harlequin, för att träffa Winker (ett af Persson uppgifvet namn på en af besättningen).
Åt nämnde Winker hade Persson för Andreasdotters räkning lemnat 70 rdr till uppköp af smuggelgods, men för beloppet kunde denne icke förmås att redogöra, utan hade vid flera tillfällen afspisat dem med tomma löften, hvarföre Andreasdotter, som fruktade att förlora sina penningar, denna afton liksom tillförene varit ond på Persson och framkastat hotelser mot henne att angifva henne för lurendrejeri, derest hon icke återskaffade henne summan.

Oaktadt Persson förut blifvit gjord uppmärksam på, att någon person med namnet Winker ej under den af Persson uppgifna tid funnits bland besättningen, har hon dock vidhållit, sednast i sin bekännelse, att mannen, hvilken kunde så mycket svenska, att han förmådde göra sig begriplig för henne, såvidt hon fattat, egt detta namn.

Ordf.: Nå, hur länge dröjde du nere vid ångbåten?
Persson: Åh, en stund, hvarefter jag skildes från Lotta och begaf mig ensam hem, då hon ej ville följa med.

Härefter upprepade hon hvad i bekännelsen förekommer, nemligen att Andreasdotter, en stund efter Perssons hemkomst, eller omkring 1/4 till 9, äfven kommit efter, åtföljd af nämnde Winker samt ett par andra, för Persson obekanta sjömän, hvilka talat ett främmande språk, som hon ej förstod, samt huru dessa bjudit på traktering ur medhafda buteljer, hvilkas innehåll hon uppgaf ha varit sött och smakat som lemonad.

Ordf.: Lade ni er omedelbart, sedan sjömännen (dessa dröjde blott en kort stund efter Perssons uppgift) gått?

Persson: Ja. (Persson och Lotta Andreasdotter lågo i samma säng).

Ordf.: Hur låg Lotta?

Persson: Hon låg närmast väggen och som jag tror vänd åt denna; jag sjelf låg vänd utåt rummet.

Anna Brita Persson

Den anklagade berättade härefter, såsom hennes bekännelse innehåller, att Andreasdotter efter att Persson sofvit en stund, steg upp under klagan, att hon mådde illa samt sade sig skola gå ut på vinden, för att kräkas, emedan hon ej ville orena det nyskurade golfvet. Hon gick ut i blotta linnet, såsom hon legat, hvarefter Persson, sedan hon påtagit sig en kjol, gick efter henne, för att se huru det stod till med henne. Då hon utkom, fann hon Lotta, hvilken enligt Perssons utsago ett par dagar förut mått illa, stående å vinden. Något ljus hade hon ej tändt, utan upplystes vinden af det genom vindsfönstret fallande månskenet.

Persson förde derefter Lotta till en bjelke, efter hvad referenten kunde fatta utgörande en del af takstolarne. På denna bjelke satte sig, Andreasdotter lutade sitt hufvud mot Perssons venstra bröst, så att Perssons venstra hand var bunden.

I detta ögonblick, påstår Persson, upprann hos henne den förfärliga tanken att ombringa Andreasdotter, hvarefter hon omedelbart uppsträckte den högra handen, som hon hade ledig, och fattade den hvasslipade rakknif, hvarmed dådet föröfvades, och hvilken låg ofvanför på ett gömställe å takstolen, hvarest de plägade lägga nyckeln till rummet, då de gingo bort.

Ordf.: Behöfde du ej resa dig upp, för att fatta denna?

Persson: Nej, jag behöfde blott sträcka upp handen. Rakknifven låg i en näsduk, som var löst lindad omkring densamma, så att duken föll till golfvet af sig sjelf, hvarefter jag, genom att sätta knifven mot kjolen, öppnade den.

Ordf.: Gjorde Andreasdotter ingen rörelse derunder, eller märkte hon ej att du tog knifven?

Persson: Nej, jag vet icke ens om hon var vaken; jag tror att hon hade insomnat.

Ordf.: Nå, och du skar till med all kraft?

Persson (rysande): Jag vet ej; jag var i en förvirrad sinnesstämning, men jag förmodar att jag gjorde det.

Ordföranden begärde en rakknif, som framlemnades, och sökte visa det otroliga i att Persson, då en rakknif är mycket svår att fatta om, skulle kunnat med ett enda snitt, som träffade bakdelen af Andreasdotters hals, ombringa henne. ”Du lyfte kanske upp hakan på henne och skar henne framifrån?” sporde han.

Persson: Nej, jag tilldelade henne såret, såssom hon satt framålutad med hufvudet mot mitt bröst. Omedelbart efter gerningen rusade jag upp och skyndade in i skrubben (en dylik var anbragt inne i rummet) samt kastade mig på en der stående soffa.

Ordf.: Hur lång tid kunde ha förflutit emellan det ögonblick, då Andreasdotter gick ut på vinden och det, då du efter mordet inkom?

Persson: jag vet ej, men jag tror, att det icke kunde vara mera än en qvart.

Ordf.: Vet du huru mycket klockan var då du efter mordgerningen åter inkom i rummet? Var hon 12?

Persson: Jag tände ej heller då på ljus, så att jag såg på klockan.
(I rummet fanns en dylik, men utan slagverk.)

Ordf.: Hvad företog du dig sedan?

Persson: Jag kunde icke ligga stilla, utan jag vankade fram och tillbaka; sednare tände jag ljus och gick ut på vinden.

Ordf.: Detta skedde förmodligen, för att se om Andreasdotter var död, och din afsigt var väl i detta fall att dölja ditt brott?

Persson: Ja! Utkommen, fann jag Andreasdotter ligga raklång, baklänges på golfvet. Jag tog nu en tågstump, som låg på vinden, och hvarmed ved plägade uppbäras, samt bandt om Lottas veka lif, för att släpa henne upp på rumstaket och dölja henne på det der befintliga gömstället.

Ordf.: Var Andreasdotter storväxt?

Persson: Hon var vid min längd samt starkt och groft byggd.

Ordf.: Du förmådde icke släpa henne dit, synnerligast som dina krafter voro försvagade af det tillstånd, hvari du befann dig? (Persson var i hög grossess.)

Persson: (Under det hennes kropp genomfors af en skälfvande rysning och bäfvan.) Nej, jag förmådde det icke!

Ordf.: Du tog en bandknif? Hvar låg den?

Persson: Den låg på sitt vanliga ställe i vedkontoret på vinden. På framställd fråga, hvartill denna plägade begagnas, upplyste Persson, att hennes man sysselsatte sig ibland med träskoarbete, och begagnade den dervid. Knifven var omkring 3 qvarter lång, hade två fingers bredd, och sutto skaften å båda sidor i rät vinkel mot bladets bak.

Ordf.: Hur förmådde du dermed afhugga Andreasdotters lår? Läkarattesten innehåller, att dessa voro stympade nedanför ljumskarne.

Persson: Ah, det gick så hastigt. Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget. Sedan släpade jag först upp bålen på rumstaket, hvarefter jag uppbar de styckade lemmarne. Om jag tog de sednare på en gång, eller i tvenne omgångar, kan jag ej erinra mig.

Ordf.: Och du nedlade liket på det omnämnda gömstället? Men var ej mellanrummet för trångt, för att dölja detsamma? Gjorde du ingenting mer? Lade du ej sågspån öfver lemmarne och trampade derpå samt spikade sedan till de lossade plankorna?

Persson: Nej! Jag lade bräderna löst öfver!
Åter inkommen, fann jag på en soffa i rummet Andrdasdotters kläder hvilka jag nu tog, utan att undersöka dem vidare än att jag i ytterklädningens ficka tog en portmonnä, med deri liggande 36 rdr. Kläderna bar jag äfven upp på rumstaket samt lade dem på samma gömsställe som kroppen. Sedan tvättade jag upp blodet på vinden, begagnande dervid vattnet i den skurbalja, som stod qvar efter skurningen.

Persson berättade derefter hurusom hennes man, hvilken plägade om nätterna vara borta på arbete vid gasverket, hemkom på söndagsmorgonen, mellan kl. 6-7, samt hurusom han, sedan han druckit kaffe, som Persson före hans ankomst kokat, lade sig att sofva.

Ordf.: Märkte han ingenting, inga blodfläckar, eller sådant?

Persson: Nej, men han frågade efter Lotta. (Persson uppgaf, att hon lemnat honom något undvikande svar på hans fråga.)

Ordf.: Känner du Dimming?

Persson. Ja, det var han som slipade rakknifven. Den tillhörde min far, och jag hade vid ett besök hos honom hemma på landet mottagit den, för att låta slipa honom.

Ordf.: Hvar hade du denna rakknif förvarad före mordets begående?

Persson,: Den plägade ligga i en spegellåda inuti rummet.

Ordf.: Hur vill du då förklara, att rakknifven just denna dag kom att ligga ute på vinden å det der befintliga gömstället under takstolen?

Persson: Jo, det kom sig deraf, att jag under dagens lopp sökt efter bud, för att hemskicka den till min far, men då jag ej träffade något sådant, hade jag af en händelse lagt den på detta ställe.

Ordf.: Brukade du ej vanligen efter skurning bära ned och slå ut skurvattnet?.

Persson: Jo!

Ordf.: Hur kan du då förklara, att just denna gång skurbaljan med vattnet kom att stå qvar på vinden?

Persson: Det föranleddes deraf, att vi på aftonen hade haft så brådtom ned till ångbåten. för att träffa Winker, att jag ej medhann att slå ut vattnet.

Ordf.: Du har sagt, att du skurade golfvet och rummet om lördagsqvällen. Hur vill du då förklara, att på väggen, just der Andreasdotter legat, blodfläckar blifvit observerade, att sängkläderna i sängen voro blodfläckade, att blod syntes å sängbotten, och att under sängen en massa lefrad blod befann sig, som synbarligen droppat från sängen, äfvensom att blodfläckar funnits å golfvet?

Persson svarade, att anledningen dertill att sängkläderna varit fläckade af blod, om så varit, möjligen härledt sig deraf, att hon en tid förut haft blodflöde, hvarjemte det äfven hända att mannen stundom blödit näsblod, då han legat. Hvad fläckarne på golfvet angick, hade dessa möjligen åstadkommits deraf, att hon under mordgerningens begående trampat i blod, och derigenom åstadkommit fläckar på golfvet. Orsaken till stänket på väggen och blodlefrarne under sängen kunde hon ej förklara; men trodde, att det blod, som fanns å väggen, möjligen vore efter det sjelfmord, som begåtts af en person, som bott i rummet innan Persson ditinflyttade.

Ordf. anmärkte, att sjelfmordet föröfvats i skrubben, och ej ute i rummet, hvilket Persson bejakade.

Ordf.: Nå,. låtom oss antaga denna förklaring; men det förekommer en ännu svårare omständighet, som synes tydligt visa, att du mördat Andreasdotter under det hon sofvande låg i sängen. Detta inverkar visserligen ej så mycket på saken, men det är nödvändigt att få sanningen i alla dess minsta omständigheter i dagen.

I Göteborgs rådhusrätts protokoller förekommer, att du lånat en sängkudde af en qvinna vid namn Carlsson. Denna kudde var stoppad med en mängd lappar.

Persson: Ja. Kort efter Lottas död kom Carlsson och återfordrade dynan, men jag sade henne, att öfverdraget var smutsigt så att jag skulle tvätta detta först. Jag sprättade derföre upp dynan och kastade lapparne i skrubben.

Ordf.: Märkte du ej då, att öfverdraget var blodigt, likasom lapparne?

Persson: Nej!

Ordf.: Jaså! Hon säger, att hon ej märkte, att de voro blodiga. (Ordf. fortsätter): (Till protokollsföraren.) Protokollerna upplysa vidare, att Carlsson, samma dag du häktades, återtog det tomma, rentvättade öfverdraget, som hon fann i din bostad, och instoppade deri lapparne, hvilka hon upptäckte i skrubben. Följande natt använde hon dynan till hufvudkudde, men då hon om morgonen uppsteg, märkte hon å lakanet blodfläckar, som kommit från dynan. Vid närmare undersökning befanns nu lapparne, hvarmed dynan var stoppad, genomdränkta af blod. Hur vill du förklara denna märkvärdiga omständighet, så framt du icke mördat Andreasdotter i sängen, liggande just på denna dyna?

Persson (efter en stunds tystnad): Jag kan ej förklara detta!

Ordf. gjorde härefter Persson en mängd frågor, gående ut på att utforska motiverna till brottet, förutsättande dervid, att dessa skulle varit begäret att åtkomma Andreasdotters pengar, hvilken, efter hvad under ransakningen vid Göteborgs rådhusrätt yppats, förmodades vid tillfället innehaft en större summa. Persson bestred, att mordgerningen haft något annat motiv, än det, att hon fruktat att Andreasdotter skulle sätta sin hotelse i verket och att angifva henne för smuggling. Hon bedyrade flera gånger, att hon ej tillegnat sig något mer af hennes tillhörigheter än den ofvannämnda portmonän, lemnande dock obestridt att icke Andreasdotter i kläderna kunnat hafva mera penningar förstuckna, men hon hade ej undersökt kläderna.

För öfrigt vidgick hon, hvad rådhusrättens protokoller innehålla, nemligen att hon till flera personer fällt utlåtanden om Lottas försvinnande, hvarigenonä hon afsett att från sig afvända all misstanke om brottet.

Mot den mördade sade hon sig för öfrigt ej hyst något ondt i sinnet, förrän den olyckliga stunden, då brottet begicks.

Vi förbigå en mängd frågor och svar, hvilka sakna intresse, för att komma till slutet af ransakningen, som hos alla de närvarande framkallade den högsta spänning.

Ordf.: Enligt dina uppgifter, skulle du i sällskap med Lotta varit borta på lördagsaftonen mellan kl. 7-8. Göteborgs rådhusrätts protokoller upplysa deremot att ett vittne under nämnde tid sökte dig i ditt hem, der han bultade på, då han fann dörren stängd. Men han har tagit på sin ed, att han lyssnande hörde någon vara inne i rummet, och att det lät såsom något tungt sakta släpats öfver golfvet. Huru vill och kan du förklara detta?

Persson (efter en stunds paus, hvarunder en rysning skakade hennes kropp). Jag kan icke förklara detta!

Ordf.: Du har haft någon hjelp. Det är osannolikt, att du ensam kunnat föröfva detta gräsliga brott, och att du, som befann dig i ett sådant tillstånd, skulle förmått ensam släpa liket efter en storväxt qvinna upp på rumstaket. Jag uppmanar dig allvarligt att säga sanningen, fullkomligt och uppriktigt, samt såmedelst försona dig med Gud och det samhälle, mot hvars lagar du så svårt förbrutit dig. (Med något skarpare ton) Qvinna du har haft hjelp härvid?

En lång paus inträdde, hvarunder Perssons blick lyste dyster och hemsk, och en fullkomlig dödstystnad herrskade i rummet, der förhöret hölls. Så väl domstolens ledamöter, som de närvarande afbidade under stark spänning Perssons svar.

Persson: (med ljudlös röst) Ja! jag har haft hjelp!

Nu ökades spänningen om möjligt ännu mera, och ordföranden, som syntes vänta att få höra något nytt uppslag i denna dunkla sak, teg en stund, för att ej afbryta Persson, som likväl endast stirrade framför sig, liksom hon sett ett fantom.

-Ordf.: Nå, säg mig namnet på din medbrottsling?

Persson (efter en lång ny paus): Det var — djefvulen!

Ordf. (öfverraskad): Jaså! Den onde anden – ja! jag kan väl tro, att han var närvarande; men hade du ingen annan medbrottsling?

Persson:. Nej, jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande.

Ordf.: Det återstår dig nu slutligen att förklara det hastiga omslaget i ditt väsende. Du har under hela ransakningen visat en ovanlig hårdnackenhet och oböjlighet, så länge du vistades i Göteborg. Hur kommer sig detta?

Persson: Jag var hård till sinnes och man bemötte mig med mycken stränghet och hårdhet i Göteborg. Då jag hitkom rönte jag genast väl vilja, och min själasörjare tilltalade mig med så milda och goda ord, att jag kände mitt hjerta vekna. Jag skulle aldrig ha bekänt om jag fått stanna qvar i Göteborg, — nej, aldrig! Äfven här försökte jag kämpa emot mig sjelf i det yttersta, men det var omöjligt, och jag finner mig nu lycklig och nöjd, sedan jag fått lätta mitt skuldbelastade samvete.

Hon anhöll såsom en gunst att få här qvarstanna för undergående af vidare ransakning, såvidt sådan kom i fråga, samt uttalade sin förskräckelse för att återvända till Göteborg.

Ordf. förklarade att hennes bön skulle i protokollet antecknas, ehuru han ej kunde meddela henne något bestämdt svar derpå.

Rätten uppsteg, sedan ordföranden tillkännagifvit att ransakningen var afslutad, och Anna Brita Persson fick afträda. Hon skred sakta ur rummet, kastande derunder på domstolens ledamöter och de närvarande blickar, som tydligen uttryckte tacksamhet för den mildhet hvarmed hon blifvit behandlad.”

Ovanstående referat är från den 30 november 1864 i Aftonbladet, under rubriken ”Rättegångs- och Polissaker”. Texten har digitaliserats med ett ocr-program. Radbrytningar och några bilder har lagts in, och några ord har fetstilats.

Mera:
– ”Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862”.
– ”Annas man försvann, kände sorg i Göteborg”.

Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862

I det lilla spisrummet högst upp i huset skar Anna Brita halsen av Lotta och utförde sedan en transportstyckning, för den kanske kortaste transporten i svensk mordhistoria.

Anna Brita Persson i Haga, Göteborg år 1862, är Sveriges första kvinnliga dömda styckmördare. Mordet blev också en visa som sjöngs på gator och torg.

Offret var Lotta Andreasdotter, 23 år, även kallad Marbo-Lotta (eller Marbolotta). Hon var en ganska välbeställd hemmadotter som gick omkring och sålde tyger i Göteborg. Lotta kom från Marks härad (i Västergötland), därav smeknamnet Marbo-Lotta.

Orsaken till mordet kan innehålla ingredienser som pengadispyt, hot om polisanmälan, alkohol. Och att Anna kan haft nån form av impulskontrollstörning, som vid kleptomani. Hon lär varit en notorisk tjuv och bedragare, hon stal även från sina vänner. En del av stöldgodset gömde hon hemma, i taket på det spisrum där Anna bodde tillsammans med sin man Magnus. Där förvarades också smuggelgods från affärer hon gjorde med sjömän i hamnen.

Anna sägs ha lurat till sig hundra riksdaler och en del tyger från Lotta, som vid upprepade tillfällen försökt få tillbaka detta. Och det sägs att Lotta fått reda på Annas gömställe och hotat avslöja det.
(I dagens penningvärde motsvarar 100 riksdaler år 1862 mellan femtusen och tiotusen kronor).

Anna – som vid mordtillfället var 30 år (född 15 dec 1831) – och hennes man gasverksarbetaren Magnus, 25 år, hade nyligen gift sig. De bodde i ett litet spisrum eller vindsrum i ett tvåvåningshus i västra Haga i Göteborg. Anna utförde en del sömnadsarbete på beställning.

Bild ovan: ”bagaremästaren Schultz hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga”, där Anna och Magnus hyrde spisrummet som var ”inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak”.

Bild ovan: hörnhuset (ombyggt) i nutid (2019). Haga Nygata / Landsvägsgatan, nära Järntorget.

Bild ovan: exempel på dåtida spisrum, med lågt i tak.

Mordet skedde natten till söndag den 26 oktober 1862 hemma hos Anna. Lotta skulle sova över. Magnus arbetade natt på gasverket.

Anna skar halsen av Lotta med en rakkniv, ”ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals”. Hon försökte sedan få upp kroppen ovanför rummets tak. Det var för tungt, så därför kapades offrets båda ben vid ljumskarna med en bandkniv.
Med hjälp av ett snöre drog och släpade Anna kroppen på en matta, längs en sluttande brandkupa som utanför rummet sträckte sig upp till spisrummets tak.

Kroppsdelarna gömdes sedan bland sågspånen i takets bjälklag, under plankor (rödmarkerat nedan).

Bild ovan, snabbskiss, spisrummet var ”inbyggt under vindstaket, så att man under detta kunde gå på rummets tak”:

Mordet upptäcktes inte förrän två månader senare. Men innan dess (16 december) hade en av Annas vänninnor tröttnat på Annas stjälande och polisanmält henne, så hon satt häktad misstänkt för stölder och bedrägerier.

Magnus fick reda på att man uti ”hemlighuset” (utedasset / ”avträdet”) hade hittat vad som antogs vara Lottas kofta, sjal och kjol. Han och en bekant fattade misstankar, började leta och hittade till slut Lottas kvarlevor ovanpå spisrummet. Det var två dar före julafton, måndag 22 december 1862.

När mordet upptäcktes var Anna alltså redan häktad för andra brott.

Tidningsartikel

Här ett exempel ur en av många artiklar om fallet, måndag 29 dec 1862 (Aftonbladet):

”Mordet i Haga uti Göteborg.
[…] Såsom förut är nämndt, är det gasarbetaren Magnus Pehrssons för stöld och bedrägerier den 16 dennes häktade hustru Anna Britta Pehrsson, som med skäl misstänkes att ha begått denna rysliga missgerning, samt under så ohyggliga och upprörande omständigheter, att man knappast skulle kunna tro en qvinna vara i stånd dertill; ty vid obduktionen befanns ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals och blåmärken å bröstet, hvilket sår tillfogats med knif eller annat skärande instrument, hvadan man antager att den döda, som utom allt tvifvel är den försvunna flickan Lotta Andreasdotter från Mark, blifvit den 1 November på aftonen eller under påföljande natt af hustru Pehrsson på ett kannibaliskt sätt slagtad uti det af makarne i bagaremästaren Schultz’ hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga då bebodda vindsrum, hvarefter offret styckats och gömts på vinden öfver samma rum, der det sedermera funnits.
Som vi omtalat kunde hustru Pehrsson vid enskildt polisförhör i tisdags ej förmås att meddela någon upplysning härom, utan var lika kall och lugn som om hon ej vetat någonting om detta hemska mord.”

I ovanstående artikel dateras mordet till lörd-sönd 1-2 november 1862, och det datumet tycks polis, vittnen m.fl. utgått från i flera år. Först efter att Anna erkänt i november 1864 ändrades morddatum till lörd-sönd 25-26 oktober 1862.

Prästens notering efter begravningen av Lotta

Bild ovan: efter begravningen av Lotta noterade prästen och förtydligade med rödpenna i kyrkans “Död- och Begrafningsbok”:

“Mördad och Sönderstyckad i Haga vid Götheborg och derstädes jordfäst enligt attest af pastor F.D. Hedberg af den 8 Januari 1863.”

Livstids straffarbete istället för halshuggning

Under lång tid blånekade Anna och lämnade olika förklaringar till vad som kunde ha hänt, innan hon slutligen erkände. Hon satt häktad lång tid och flera rättegångar hölls. I april 1863 födde Anna ett barn i häktet, det lämnades bort och avled senare. Vid mordtillfället var hon alltså gravid i tredje månaden.

Samtliga tre instanser – rådhusrätten, hovrätten och Högsta domstolen – var involverade flera gånger fram till den slutgiltiga domen i oktober 1865.

I februari 1864 beslutade rådhusrätten att Anna inte kunde dömas för mord därför att bevisningen ansågs otillräcklig och att hon nekade. Istället för att fria Anna för mordet åberopades en paragraf som gav möjlighet att ”lemna saken åt framtiden, då den kunde uppenbar varda”.
Däremot dömdes Anna till 6 månaders straffarbete för en av de bedrägerier hon tidigare hade anmälts för. Domen fastställdes i hovrätten.

Oktober 1864 beslutade Högsta domstolen att man skulle isolera Anna och med prästens hjälp försöka få henne att erkänna mordet:

”Hustru Person skall insättas i allmänt fängelse, för att, förvaras i enskilt rum och avskiljd från umgänge med andra personer, av vederbörande prästerskap flitigt förmanas till uppriktig bekännelse av nämnda grova brott, samt att emellertid med verkställigheten av den henne ådömda bestraffning för bedrägeri kommer att anstå.”.

Efter att Anna den 9 nov 1864 förflyttats från Göteborg till fängelse i Stockholm och där under isolering ”flitigt förmanats” av präst, så tog det bara några dagar tills hon erkände att hon mördat Lotta.

Cirka fem månader därefter, april 1865, dömde rådhusrätten Anna till ”straffarbete för livstid samt förlust av medborgerligt förtroende.”
Domaren ansåg det osannolikt att Anna på egen hand utfört mordet och frågade återigen om hon haft en medbrottsling. Efter en lång paus svarade Anna: ”det var… djefvulen”, och: ”jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande”.

Framåt sommaren 1865 dömde hovrätten Anna till döden:
”att mista lifvet genom halshuggning”. En av hovrättens fem ledamöter var skiljaktig och ville behålla rådhusrättens dom.

Fyra månader efter hovrättens dödsdom, oktober 1865, ändrades domen till livstids straffarbete.

Mordvisan om Anna Brita och Marbo-Lotta

Medan rättsprocessen pågick började gatumusikanter och ”positivhalare” sjunga följande visa:

”Vid det mord, som begicks i Haga, artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog Marbo-Lotta, så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala! Tralledia, trallelia! Trallelalalala!”

Exakt när visan började höras på gator och och torg är okänt men visan omnämndes i en krönika i augusti 1865 i Göteborgsposten. Det var cirka en månad efter att hovrätten hade beslutat att Anna skulle halshuggas. (Det ändrades sedan till livstids straffarbete).

Många år senare nedtecknades mordvisan av August Bondeson, som var författare, folklivsskildrare och läkare. År 1903 sattes visan på pränt i vishäftet ”Visbok, folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid”.
Tryck nedan för att låta datorn pianoplinka Bondesons noter:

Ovan: Bondesons noter lästa och spelade av ett datorprogram år 2017 hos Mysterium24.se.

Det finns bara en enda vers av denna visa i Bondesons vishäfte. Man kan ana att det sjöngs fler verser med hemska detaljer om mordet, men att Bondeson valde att utelämna dessa. I artiklar från 1865 uppges att visan åtföljdes av ”tragiska illustrationer” och ”bloddrypande bilder i bjärta färger”.

Frågetecken hos domstolen med flera

Det florerade teorier att Anna haft en medbrottsling, därför att det ansågs att en kvinna inte kan begå så bestialiska handlingar. Och inte är tillräckligt fysiskt stark. Ännu ett argument var att Anna hade varit gravid vid mordtillfället (visserligen bara i tredje månaden).

En del detaljer i Annas erkännande uppges inte heller ha stämt med fynden på mordplatsen, t.ex. blodfynden, och hur plankorna låg ovanpå gömstället på rummets tak. Blodspår i sängen antydde att Lotta mördats i sängen, men Anna sa att det hade skett strax utanför rummet. Plankorna lär varit fastspikade vid fyndtillfället, Anna sa att hon lagt dem löst ovanpå.

Verktyget, en bandkniv, som påstods ha använts för att avskilja offrets ben var det också frågetecken kring.

Bild ovan: exempel på bandkniv, knappt femtio cm lång, eggen 25 cm. Ungefär samma längd som i detta mordfall (”omkring 3 qvarter lång”). Vikten var troligen över ett halvt kilo.

Anna berättade hur det gått till:
”Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget”.
Just den uppgiften fanns det ingen anledning för domstolen av betvivla.

Däremot ifrågasattes att delningen skett med en bandkniv. ”Läkaren” som ”besiktigat” kroppen hade uppgivit att:
”låren varit jemt afhuggna, antagande läkaren att det dervid begagnade instrumentet bestått af en bredbladig, hvass huggyxa.”
Ordföranden frågade:
”Hur många hugg gjorde du? Ni hade ju yxor i huset, troligen har du begagnat någon av dem?”.
Anna svarade:
”Jag begagnade ej något annat jern än bandknifven, som var skarp och hvilken låg å vindsskrubben. Jag minnes ej huru många hugg jag gjorde.”

Ett expertvittne tillfrågades om han ansåg att ett lårben kunde ”afhuggas med en bandknif, såsom Pehrson uppgifvit”. Han svarade: ”det berodde på hvad styrka Pehrson haft, men han skulle dock knappast tro att en en kvinna förmått sådant.”.

Anna hade pratat om utländska sjömän i rummet. Andra boende i huset vittnade att det varit mycket folk som besökt Annas och Magnus lilla rum, men inga som liknade sjömän. Exempel:

  • ”Flickan Eugenia Charlotta Löfdal i tjenst hos kapten Petterson boende i Schutzska huset och ännu tjenande derstädes, hade sett mycket folk besöka makarne Perssons bostad, men ej bland de besökande varseblifvit något engelskt sjöfolk.”
  • Ett annat vittne, ”Augusta”, hade hört buller från folk som gått upp och ned i trappan. Och hon hade ”bemärkt att en mängd personer, så väl karlar som qvinnor af sämre klass, besöka hustru Persson, men bland dem ej något sjöfolk och ännu mindre några engelsmän.”

Annas man Magnus var en tid misstänkt som medbrottsling, men friades från misstankar då det visade sig finnas bevis för att han varit på sin arbetsplats varje natt hela veckan kring och på det datum mordet hade begåtts.

Det ansågs varit för tungt för Anna att på egen hand få upp Lottas kropp på rumstaket. Men observera att Anna sa att hon släpat kroppen, på en matta, längs en sluttande brandkupa som sträckte sig upp till rumstaket. Hon hade alltså inte lyft kroppen rakt upp från golv till tak.

Mordoffret Lotta uppgavs ha varit ungefär lika lång som Anna ”samt starkt och groft byggd”.
Anna hade enligt media ”stark kroppsställning”, ”breda skuldror” och var ”5 fot 6 tum” lång (ca 168 cm), så hon framstod knappast som klen vid mordtillfället. Men i förhör långt senare (mars 1865) hade Anna förändrats:
”Ansigtet var betydligt afmagradt och hela kroppen ihopsjunken, så att hon blott var en ruin af den fordna kraftfulla qvinnan.”

Övrigt

Mordmotivet varierar mellan olika källor. En del anger Lottas pengabörs innehållande 36 riksdaler som motiv. Men enligt Annas erkännande var orsaken inte Lottas pengabörs utan en plötslig ingivelse att bli kvitt Lottas ständiga hot och krav att få tillbaka sina pengar:
”Just då, utan en tanke på mord förut, slog henne tanken att mörda Lotta för att dymedels göra sig qvitt denna efterhängsna fordringsegare, som hon icke såg sig i stånd att betala.”
Enligt Anna hade Lotta även hotat att avslöja Annas affärer med smuggelgods.
Mordorsaken kan varit flera samverkande faktorer, som nämns ovan inledningsvis.

Lynchstämning. Anna erkände som sagt inte förrän hon efter ca två år hade flyttats från Göteborg, till Stockholm. Att hon inte erkände tidigare kan bero på att det var lynchstämning och hotfullt i Göteborg:
”Vid första ransankningen i rådhusrätten var folket på väg att lyncha Anna Britta, hvilken af polis och militär måste skyddas, när hon återfördes till häktet.”

I fängelset fortsatte Anna att stjäla och blev straffad för det.
Efter 30 år i Norrköpings kvinnofängelse och fyra nådeansökningar blev Anna benådad och frigiven år 1895.

Därefter bodde Anna i Norrköping fram till sin död i augusti 1911 då hon var 79 år.

Den bisarra trallvisan har bidragit till att eftervärlden fortfarande minns denna händelse för hundrafemtio år sedan: Vid det mord, som begicks i Haga, artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog, Marbo-Lotta så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala! Tralledia, trallelia! Trallelalalala!

Mera:
– ”Rådhusrättens rannsakning: ”Det var djävulen”” (Referat från domstolsförhör med Anna).
– ”Annas man försvann, kände sorg i Göteborg”. (Om maken Magnus).