Författararkiv: Tony

Mannen och hunden som försvann

Han skulle gå ut med hunden. Båda försvann. Men inte till evig ovisshet.

Klockan var 23.30 när 21-årige DF och hunden promenerade ut från bostaden i Södertälje. Flickvännen MH stannade hemma. DF skulle gå sin vanliga runda utmed Södertälje kanal.

”Han skulle ta lilla rundan med hunden. Den tar bara en halvtimme. Trots att det började bli ordentligt kallt när han gick ut klockan 23.30 – det var exakt då, minns MH – så tog han därför inte på sig några rejälare ytterkläder utan hade bara vindbyxor, tröja och jacka. Om han hade tagit stora rundan skulle han också ha tagit på sig handskar och haft mobiltelefonen med sig.
[…]
När DF inte kom tillbaka efter promenaden den där kvällen, ringde MH först till en av hans kompisar för att höra om han hade gått dit. Sedan gav hon sig ut på stora hundrastningsrundan för att leta efter honom. Kvart över tre på måndagsmorgonen ringde hon kompisen igen, och halv fyra larmade hon polisen. Polisen som nästan på en gång och började leta, och när det hade blivit ljust på måndagen satte man in helikopter. MH utesluter visserligen inte att DF utsatts för något brott. Kanske han var på fel ställe vid fel tidpunkt, funderar hon.”  (ur DN, 1997-03-26)

Polisen:
”Inget talar för att något brott har begåtts i samband med hans försvinnande. Han är helt enkelt bara borta. Det är klart att det är konstigt, men sådant händer ibland.”

Elva dagar senare…

…hittades hunden drunknad i kanalen, ca tre km från bostaden:

Blå cirkel = DF:s bostad.

Men DF var fortfarande försvunnen.

Varje dag väntade MH vid telefonen.
”Den ringer ofta. Men det är aldrig DF:s röst hon hör när hon svarar. Mitt i sin bottenlösa förtvivlan är hon och parets bekantskapskrets kritiska mot att polisen inte omedelbart efter försvinnandet satte in dykare i sökandet. – Att låta det gå nästan två veckor – de borde ha gjort allt sådant på en gång i stället för att åka runt och patrullera i sina bilar, säger MH – Min första tanke var att valpen, som alltid springer hit och dit, slitit sig och sprungit ned på isen. Det kan mycket väl vara så att DF sprang efter, hamnade i det kalla vattnet och fick en sådan köldchock att han inte klarade att ta sig upp igen. Det fanns stora isflak på kanalen, men mellan dem hade vattnet inte frusit, säger MH” (DN, 1997-03-26)

Två månader efter försvinnandet…

…hittades DF:s kropp i kanalen, ca 1 km från bostaden:

Flickvännen MH hade nog haft rätt i sina funderingar. Antingen har hunden ramlat i kanalen och DF försökt rädda hunden, eller så ramlade DF i och hunden försökte rädda husse.


Tragiskt, men de anhöriga fick åtminstone svar på vad som troligen hade hänt. Och DF:s kvarlevor hittades och kunde jordfästas.

En klen tröst kan tyckas, men om det hade inträffat närmare havet så hade strömmarna kunnat föra kropparna ända ut i havet och aldrig nånsin hittats. Till evig ovisshet.


………. …… …. … . . .   . .   .  .   .    .




Catrines krossade drömmar

Sannolikt var Catrine starkt självmordsbenägen tiden innan dödsfallet. Hon kan ha tagit en överdos. Orsaken kan bl.a. varit att drömmen om ett nytt liv slogs i spillror när äktenskapet sprack med den portugisiske mannen JdC som hon hade barn tillsammans med.

I den litteratur och de källor som finns idag om da Costa-fallet beskrivs att Catrines sista halvår var mycket problematiskt. Hon togs in flera gånger på sjukhus för överdos, och hon sa att hon ville ta livet av sig.

Detta var våren 1984, hon hade tidigare i januari återkommit efter ett halvårs vistelse i Portugal hos sin man JdC som hon varit gift med sedan 1982. De skulle skiljas. Äktenskapet var alltså på väg att lösas upp kort tid innan hon dog.

Catrines dröm hade varit att flytta med sina två barn till sin man JdC i Portugal (se citat nedan). Barnen var omhändertagna av sociala myndigheterna i Sverige.

Nedan visas citat från diverse källor gällande Catrines dröm och om hennes problem. Källorna är bl.a. böcker av Lars Borgnäs (2003), Per Lindeberg (1999 och 2008), Hanna Olsson (1990), Raine Gustafsson (2010), förhör ur förundersökningen från 1980-talet, samt tingsrättsdomen från 1988.

Catrines drömmar om ett nytt liv. Uppgifter från 1983 och framåt:

”…börja kämpa för att få tillbaka båda barnen och åka tillbaks till Portugal. Hon skulle inte sätta sin fot i det här landet något mer för hon klarade inte av det helt enkelt.”

”Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal.”

”Catrine var jätteglad för att hennes båda barn hade kommit till samma fosterhem. Hon tänkte ta dem med sig och återvända till Portugal.”

”da Costas dröm varit att få tillbaka sina omhändertagna barn och tillsammans med dem flytta tillbaka till Portugal.”

”jag vet att Catrin skulle aldrig ta livet av sig själv i alla fall. Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal. Det är jag helt säker på, hon har inte tagit livet av sig själv i alla fall.”
>>> Men Catrines kraschade äktenskap satte stopp för den drömmen (min anm).

”En dödsorsak som det spekulerades i var att da Costa begått självmord. Enligt vårt förmenande, vilket har sin grund i utredningen, verkar detta dock inte troligt. Bl a hade hon för avsikt att resa till Portugal, vilket stöds av att hon kort tid före sin död växlade till sig resevaluta. Hon hade också planer på att skaffa katt och hade enligt Sundberg hört sig för om möjligheten.”
>>> Liksom föregående citat beaktar de inte Catrines kraschade äktenskap. Avsikten med resan till Portugal tycks enbart varit att hämta sina tillhörigheter (se nedan).

Om Catrines spruckna äktenskap:

Förhör med vittne angående juni 1984 (dvs samma månad som Catrine dog):

”Hon har då bland annat sagt att hon vill hyra en stuga av Lindgren på grund av att hon väntade hit sin man från Portugal. De skulle göra klart skilsmässan dem emellan.”
>>> Anm: denna uppgift fick polisen att utreda Catrines man JdC. Inget pekade dock på att JdC varit involverad i hennes död.

Förhör med Catrines man JdC i Portugal:

”hon ringt juni 84 och var ganska deprimerad och sa, att ganska snart skulle hon resa till Portugal för att hämta sina tillhörigheter.”

I P. Lindegrens bok från 1999 trodde han att Catrine redan hade skilt sig under våren:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes frånskilde portugisiske man skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska mer än sextiotusen utlänningsanmälningar hos hotell och uthyrningsbyråer för juni månad 1984 och även kontakta några flygbolag för att kontrollera passagerarlistorna.”
I nästa upplaga från 2008 hade Lindegren dock ändrat sin formulering:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes portugisiske make skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska […]”

Om Catrines problem sista halvåret före sin död i juni 1984:

”Under de sista månaderna i sitt liv har Catrine det svårt. Socialsekreteraren, skyddskonsulenten och polisen har gjort en summarisk sammanfattning av vad som hände då. I januari 1984 har Catrine kommit till Sverige efter att ha varit i Portugal ett halvt år. Mellan januari och juni tas hon flera gånger in på sjukhus för överdos. Hon grips för snatterier och döms i mars till fortsatt skyddstillsyn. I mars ringer hon också till sin socialsekreterare och talar om att ta livet av sig. Den 22 maj är hon på socialbyrån och är enligt anteckningarna ”i ganska bra form”. Hon har då legat inne på psykiatrisk avdelning eftersom hon ”klappat igenom”.”

”En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna.”

”Det senaste halvåret hade Catrine haft det besvärligt med flera sjukhusvistelser efter överdoser, misshandel och allt mer kaotiska yttre förhållanden. De som kände henne visste att hon var mycket barnkär och att hon sörjde över att hennes egna barn tagits om hand av samhället. Trots att hon varken hade bostad eller arbete hoppades hon i det längsta ändå att själv få hand om vårdnaden av sina två söner, som nu hunnit bli nio och tre år gamla.”

Några källor anser det mindre troligt att Catrine dog av självmord eller överdos. Anledningen sägs dels vara rättsläkarens rapport* som finner överdos mindre sannolikt, samt att Catrine under en längre tid hade berättat om sin önskan att flytta till Portugal och börja ett nytt liv. Självmord skulle därmed vara mindre sannolikt – enligt dessa källor – eftersom Catrine hade förhoppningar om en bättre framtid.
MEN de källorna bortser ifrån – eller känner inte till – den kommande skilsmässan och Catrines tidigare dröm om ett nytt liv i Portugal som därmed raserades.

Slutsatser

Så som Catrines situation beskrivs av en rad olika vittnen så talar det för att hon kan varit starkt självmordsbenägen tiden innan hon dog.
Hennes överdoser under våren. En uttalad önskan att ta livet av sig. Hennes kraschade äktenskap, den kommande skilsmässan. Hennes krossade dröm om ett bättre liv tillsammans med sina barn. Heroinmissbruket. Prostitutionen.


MEN, om hon dog av en överdos, eller begick självmord på annat sätt… eller om det var en olyckshändelse, t.ex. i samband med en sexlek som t.ex. ”strypsex”…
Varför skulle någon då stycka kroppen? Om en kropp har styckats så brukar det väl föregåtts av mord?
Ja, men det kan finns andra skäl. Exempelvis om döden inträffade i en bostad eller lokal med koppling till – eller som ägs av – någon som absolut inte vill bli involverad i en polisutredning. Någon som inte litar på polisen, nån som är rädd att bli oskyldigt dömd. Eller någon som har annat att dölja som kan råka avslöjas när polisen börjar intressera sig för den personens liv och bakgrund.

Eventuellt i kombination med andra drivkrafter hos den personen. Då talar vi inte om merparten av befolkningen, utan om en person med rätt bakgrund och personliga förutsättningar. Som är tillräckligt desperat, störd eller/och som har tidigare erfarenhet av våldshandlingar eller av att stycka. Kanske en person som tidigare har skadat eller dödat. Eller som har tidigare vana av styckning i någon form (t.ex. av djur), eller/och hantering av döda människokroppar.
Eller som rentav finner hanteringen intressant, betraktar den som spännande och stimulerande. Som kanske har personlighetsstörning eller psykopatiska drag.



Mera:
– 1984 års analys i annat lyse.




* Enligt rättsläkaren J. Rajs rapport från 1984 verkade det mindre sannolikt att döden orsakats av överdosering. Dock formulerar han sig som att analysen visade att det fanns heroinmarkör, och enligt NUTIDA kunskap kan även mycket små mängder heroinmarkör innebära att döden orsakats av överdos (se tidigare inlägg).
Socialstyrelsens rättsliga råd delade inte heller rättsläkarens utlåtande fullt ut:
”Rådet anser att det inte heller kan uteslutas att hon avlidit till följd av olyckshändelse eller möjligen självmord. Catrine da Costa kan också ha avlidit till följd av en akut förgiftning av heroin/morfin.

1984 års analys i annat lyse

Med rättsläkaren Jovan Rajs analys från 1984 sedd i annat ljus – dvs efter att världen begåvats med ytterligare några decenniers erfarenhet inom rättskemi – så kan det vara mer troligt att Catrine da Costas dödsorsak var en överdos heroin.

Inledning:

År 1999 försökte tv-programmet ”Efterlyst” lura svenska folket att Catrine da Costa omöjligen kunde ha avlidit på annandag pingst 1984. Det var romanförfattaren Leif GW Persson och kriminalaren Bo Åström som i ”Efterlyst” felaktigt hävdade att det tar två-tre dagar för injicerat heroin att omvandlas till morfin. GW och Åström menade att eftersom ett vittne uppgett att Catrine tagit heroin på pingstdagens morgon, och eftersom man inte hittat något heroin i hennes kvarlevor, så måste hon ha avlidit senare än annandag pingst. GW och Åström hävdade att ”obducenten” och ”allmänläkaren” därmed inte kunde vara skyldiga eftersom de hade alibi för de efterföljande dagarna.

Åström sa att det var ”blytungt”, och GW hänvisade till ”den vetenskapliga litteraturen”.
Men ack så fel de hade…

Sanningen är att injicerat heroin omvandlas till morfin på några timmar.
Dvs Catrine kan mycket väl ha avlidit annandag pingst. Eller redan på pingstdagen, den 10 juni 1984 (då sista kända iakttagelsen gjordes av Catrine i livet).


I obduktionsprotokollet* 1984 konstaterade rättsläkare J. Rajs bl.a. följande utifrån rättskemisk analys av muskulaturen i Catrines kvarlevor:
a) att där fanns närvaro av morfin,
b) att ”det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”,
c) att ”graden av heroinpåverkan” ej på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död,
d) att hon bragts om livet genom antingen strypning, eller våld mot huvud eller hals. (Anm: huvudet och halsen återfanns aldrig).

Frågan är vad exakt man fick fram av den rättskemiska analysen 1984, och vad man hade för kunskaper att tolka resultaten?

Nutida fakta är att heroin omvandlas till s.k. 6-MAM, ”6-monoacetyl-morfin”, inom 10-15 minuter efter injicering, och därefter till morfin inom några timmar. Vid förekomst av 6-MAM vet man med säkerhet att personen tagit heroin. Man kan säga att 6-MAM är en heroinmarkör.

Men några timmar efter injicering, när heroinet omvandlats helt till morfin, då går det inte längre att avgöra om det funnits heroin i kroppen eller inte. (Undantag: i urin kan 6-MAM förekomma ytterligare några timmar).

Rättsläkaren J. Rajs uttryckte aningen luddigt att ”det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”. Det kan tolkas som förekomst av 6-MAM. I annat fall hade man inte – enligt nutida kunskaper – kunnat bestämma att det var en ”nedbrytningsprodukt av heroin”.
J. Rajs skriver även att ”graden av heroinpåverkan” inte på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död, vilket också ger intrycket att analysen visade en heroinmarkör men i små mängder (vilket inte utesluter dödlig dos, se nedan).

En annan möjlighet är att kunskapsläget* 1984 var sådant att man trodde att morfin allmänt var en heroinmarkör, och att det inte finns mer specificerade uppgifter från den analysen. I så fall vet vi endast att Catrine hade morfin i kroppen, inte om eller när hon tagit heroin.

Med andra ord: om analysen 1984 visade förekomst av morfinderivatet 6-MAM så hade Catrine injicerat heroin högst några timmar innan hon dog eller dödades.

Dödlig dos?

I de dokument som f.n. finns tillgängliga på Internet verkar det som att J. Rajs inte angav något mätvärde för förekomsten av den ”nedbrytningsprodukt av heroin” som hittades. (Däremot angavs ett mätvärde för förekomsten av etylalkohol, se källor nedan).

Dock, enligt senare erfarenheter* inom rättskemi så lär mängden 6-MAM inte vara avgörande för huruvida den aktuella dosen heroin var dödlig eller inte. Blotta förekomsten av 6-MAM är en indikator på att döden kan ha inträffat av en överdos heroin. Dvs även mycket små mängder 6-MAM kan indikera en dödlig dos heroin.

Nya ljuset hamnar närmare ”arkitekten”?

Som nämndes i inläggets inledning fanns det ett vittne som sett Catrine ta heroin på pingstdagens morgon. Vittnet var den s.k. ”arkitekten”, och det var hemma i hans bostad.
Polisen kontaktade honom i augusti 1984, efter fynd #2 av Catrines kvarlevor vid Eugeniavägen, eftersom det var dokumenterat att han hade haft tidigare kontakt med Catrine.
Arkitekten uppgav då att Catrine kommit hem till honom tidigt på pingstdagens morgon. Hon hade tagit heroin, sovit några timmar och sedan hade han släppt av henne vid Kungsträdgården.

Polisen utredde dock aldrig ”arkitekten”. Ingen husrannsakan gjordes hos honom. Hans bil eller bostad undersöktes aldrig.



Den som vill läsa mer om avslöjandet av GW:s och Åströms lurendrejeri i tv-programmet ”Efterlyst” år 1999 gällande heroin och morfin, eller om hur polisen underlät att utreda ”arkitekten”, kan med fördel göra det i Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003). T.ex. kapitel ”Klockrent och blytungt” (sid 43-49), och kapitel ”Arkitekten som försvann” (sid 153 ff).

Detta inlägg kompletterar Borgnäs spaning om heroinet. Borgnäs kommer i sin bok fram till ungefär samma som ovan, efter att ha kontaktat flera experter inom rättskemi. Dock tar han inte upp J. Rajs konstaterande i obduktionsprotokollet att det hittade morfinet enligt den (då) allmänt rådande uppfattningen var en nedbrytningsprodukt av heroin, samt att Rajs gjorde en bedömning av ”graden av heroinpåverkan”, vilket sammantaget antyder att analysen visade en heroinmarkör.




Källa, obduktionsprotokoll:

 

Källa, om 6-monoacetyl-morfin: ur ”Forensic Pathology: Principles and Practice”, David Dolinak, Evan Matshes, Emma O. Lew (2005). Citat sida 493:

”Complete metabolism of heroin to 6-MAM occurs within 10 to 15 minutes. 6-MAM is considered specific for heroin and will remain longer in sequestered fluids such as vitreous fluid and urine. The metabolite 6-MAM will in turn be broken down into morphine, which is not specific for heroin. The total metabolism of heroin to morphine is complete within a few hours. Hence, toxicology testing on a person who died acutely of heroin toxicity may reveal only small levels of 6-MAM and morphine. One must remember that in many fatal drug-related cases, a very high or outright toxic level of a drug need not be present; sometimes the mere presence of a drug in the right circumstances can be responsible for an individual’s death. Such is the case with cocaine and methamphetamine and, similarly, the quantity of 6-MAM and morphine detected is not as important as the mere presence of these compounds in explaining a heroin toxic death.”

Källa, hur kunskapsläget var 1984: är alltså f.n. oklart. En antydan ges möjligen av sökning hos Google books, som f.n. lär ha scannat 20% av alla unika titlar i världen, där hittades flera titlar från 1965 och framåt där 6-MAM eller 6-monoacetylmorphine behandlas, men först i titlar från åttiotalet diskuteras det som heroinmarkör.

Källa, om ”Efterlyst”: Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003), sid 43-49.

Boken ”Raines dagbok” och Catrine da Costa

Här följer en kort presentation av Raine Gustafsson, hans bok ”Raines dagbok” och vad han skriver om sin vän Catrine da Costa som styckmördades* 1984.

Raine Gustafsson.

Raine Gustafsson blev bekant med Catrine da Costa då han inledde ett förhållande med en kvinna som kallades Kicki. Det var år 1975.

Vid den tiden bodde Catrine hemma hos Kicki tillsammans med ytterligare två väninnor. Det var alltså genom Kicki som Raine lärde känna Catrine da Costa.

Raine berättar i sin bok att Catrine hade kontakt med några läkare som tillhandahöll valium. Raine visste inte vilka läkarna var, men det kan varit samma läkare som det s.k. dagboksvittnet* M.S. vittnade om, och som domstolen ansåg var de som hade styckat Catrine, dvs den så kallade ”Obducenten” och ”Allmänläkaren”.

Även M.S. var bekant med både Kicki och Catrine. Liksom Raine hade M.S. träffat Catrine genom Kicki, men något år senare än Raine.

Raine levde ett hårt liv som missbrukare, fängelsekund och hemlös. Anledningen till hans flertaliga fängelsevistelser från tonåren upp till 30-40-årsåldern tycks varit diverse egendomsbrott (inbrott, stölder m.m). Enligt Raine har han ”aldrig suttit inne för våldsbrott”.

När Raine var 46 år (1998) började han föra dagbok om livet som hemlös i Stockholm. Hans dagbokstexter publicerades åren 1998 till 2011 i gatutidningen ”Situation Sthlm”. En del av dessa texter blev sedermera boken ”Raines dagbok” som utkom 2010. Den handlar inte om da Costa-fallet, men Raine nämner ändå sin gamla bekant Catrine da Costa.

Catrine och de två läkarna

Raine skriver bl.a. följande om Catrine da Costa (ur ”Raines dagbok”, sid 65-66):

”Läste i gårdagens Metro att preskriptionstiden för dråp går ut om en vecka angående Catrine, som blev styckmördad 1984. I mitten av sjuttiotalet bodde jag ihop med min före detta och Catrine, som hade varit klasskamrater i skolan. I mars 1984 muckade jag från ett fängelsestraff och var tillsammans med Catrine några veckor. Vi bodde på ett hotell som hon betalade, för lägenheten jag fick i samband med frigivningen var ju helt omöblerad.
En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna. Enligt henne själv hade hon träffat några läkare som gav henne hur mycket valium och annat fludder som helst. Jag vet inte om det var samma läkare som misstänktes för att ha styckmördat henne.”

Raine, 17 år.

I mars 1984 muckade alltså Raine från fängelset och var ihop med Catrine några veckor. Catrine berättade då för Raine om några läkare som tillhandahöll valium. Detta var ca tre månader innan Catrine miste livet.

Mer om när Raine lärde känna Catrine hemma hos Kicki år 1975 (sid 232 i ”Raines dagbok”):

”Hela sidan tio av söndagens DN handlar om Catrine. Det är precis tjugo år sedan hon blev mördad. Tio år innan bodde hon hemma hos Kicki, när Kicki och jag blev tillsammans. Hon och Kicki var barndomsvänner. Fast jag hade flera egna lägenheter trivdes jag hemma hos Kicki.
Förutom Catrine hade Kicki två väninnor till som bodde i lägenheten. Alla fyra var sjutton—arton år, söta, skärpta och trevliga. Själv var jag 22 år och vilken kille i den åldern har något emot fyra fina tjejer?”



Kronologi Catrine da Costa, Raine, Kicki m.fl:

Catrine da Costa

  • 1956: Catrine föddes i Luleå.
  • 1959: flyttade till Stockholm.
  • 1961: föräldrarna skils.
  • 1970: bodde på Råsundav, Solna, hos mamma.
  • 1973: flyttade från mamma.
  • 1975: C födde en son, som omhändertogs av soc.mynd.
  • 1975: C blev bekant med Raine, genom C:s barndomskamrat Kicki.
  • 1975: Raine och Kicki gifte sig.
  • 1976: C blev bekant med M.S. (”dagboksvittnet”), genom Kicki.
  • 1979, mars: Raine och Kicki skilde sig.
  • 1979: C träffade JdC i Portugal. Han reste med henne till Sverige, greps vid ankomsten för narkotikabrott.
  • 1980, febr: JdC utvisades ur Sverige. C bodde med honom i Portugal (f.n. okänt hur länge).
  • 1981-82: C födde en son (JdC:s). Var på besök i Sverige några veckor, nyfödda sonen var sjuk. Sonen omhändertogs av socialen.
    C gifte sig med JdC, den 21/10 1982, f.n. okänt var.
  • 1983, 30 maj–2 juni: C träffade M.S. på Karolinska Sjukhuset, där båda var inlagda pga äggledarinflammation. (M.S. skrev om detta i sin dagbok).
  • 1983-84, dec-jan?: C återkom till Sverige efter ett halvår i Portugal.
  • 1984, mars: C träffade Raine som bodde några veckor hos henne på hotell.
  • 1984, 3-8 juni: C träffade M.S. (som skrev om detta i sin dagbok).
  • 1984: juni: C förberedde en resa till Portugal (bl.a. växlade hon resevaluta kort tid före sin död). Enligt vittne skulle hon hämta sina tillhörigheter där, eftersom hon och JdC skulle skiljas.
  • 1984, juni, vid/efter pingst: C död.

Anm: vissa datum och uppgifter ovan varierar mellan olika källor. Sammanställningen kan komma att ändras. OBS: det finns ingen koppling mellan dessa personer och Catrines död, varken gällande Raine, Kicki, M.S. eller JdC.


Bakgrund Raine, Kicki och ”dagboksvittnet” M.S:

  • Raine Gustafsson, född 1952-11-10.
  • ”Kicki”, född 1956-06-22.
  • De lärde känna varandra när Kicki var tretton år, 1969. Inledde ett förhållande 1975 och gifte sig samma år. Raine hade då permission från Kumlaanstalten.
    De skilde sig 1979 men umgicks därefter ända fram till Raines död sommaren 2012.
    Kicki behöll Raines efternamn efter de hade skilt sig, hon bär än idag hans efternamn tillsammans med sitt eget.
  • M.S. (”dagboksvittnet”), född 1957. Lärde känna Kicki 1975 och Catrine 1976.
    M.S. betraktade Kicki och Catrine som sina bästa vänner. M.S. avled 2013.


Mera ur ”Raines dagbok” (sid 253):

”Alla mina bästa vänner är döda. De har försvunnit genom allt från sjukdomar till självmord. Minst ett dussin tjejer har blivit mördade genom åren.”




– * Boken ”Raines dagbok: Tolv år på gatorna i Stockholm 1998-2010” (Raine Gustafsson, 2010).
– * ”Dagboksvittnet” M.S. vittnade i rättegången mot ”allmänläkaren” och ”obducenten”. I hennes dagbok fanns bl.a. återberättat vad Catrine da Costa sagt om två läkare. Tillsammans med flera andra vittnesuppgifter ansåg rätten det vara ställt utom allt rimligt tvivel att det var ”allmänläkaren” och ”obducenten” som avsågs.
Många år senare (1999) kampanjade bl.a. författaren P.Lindeberg och J.Guillou mot dagboksvittnet och pekade ut henne som lögnare, man påstod att hon hade förfalskat sin dagbok. Polisen utredde det hela vilket resulterade i att hon friades från misstankar. Till förtret för Guillou & company.
– * Styckmord: Catrines dödsorsak är okänd, man vet inte om hon mördades eller dog på annat sätt. Att detta fall ofta kallas styckmord kan bero på att styckning vanligen har föregåtts av mord, eller att som i detta fall styckningen framstod som offensiv och av sexualsadistisk karaktär.

Bergwalls Quick-offer 1964 till 1993

Här visas sexton av Bergwalls Quickoffer, dvs personer som författaren Sture Bergwall under namnet Thomas Quick erkände att han hade mördat åren 1964 till 1993.
Samt en karta med fyndplatserna.

De var KALLA FALL när Quick började erkänna mord. Dvs polisen hade slutat utreda de morden eller försvinnandena.

Merparten av offren mördades eller försvann på en helg eller fredag. (I Yenon Levy-fallet är det dock inte klarlagt vilken veckodag mordet inträffade). Sammanställning:

  • 1964 lördag 16 maj: Thomas Blomgren, Växjö.
  • 1967 söndag 16 april: Alvar Larsson, Sirkön.
  • 1971 torsdag 17 juni: Reine (eller Raine) Svensson, Sundsvall.
  • 1976 lördag 13 nov: Charles Zelmanovitz, Piteå.
  • 1976 söndag 12 dec: Benny Forsgren, Söderhamn.
  • 1980 fredag 7 nov: Johan Asplund, Sundsvall.
  • 1981 fredag 21 aug: Trine Jensen, Oslo.
  • 1981 fredag 28 aug: Marianne Rugaas Knutsen, Risör, Norge.
  • 1981 onsdag 25 nov: Magnus Nork, Jönköping.
  • 1983 onsdag 7 sept: Olle Högbom, Sundsvall.
  • 1984 fredag 13 juli: Janni och Marinus Stegehuis, Appojaure.
  • 1985 tisdag 25 juni: Gry Storvik, Oslo.
  • 1988 sön-lör 5-11 juni: Yenon Levy, Rörshyttan (Falun).
  • 1988 söndag 3 juli: Therese Johannesen*, Drammen, Norge.
  • 1993 fredag 22 okt: Örjan Sellin, Sigtuna (Stockholm).

Fetstil = som Quick dömdes för.

Karta över fyndplatserna

När morden begicks (enligt Quick) så var han bosatt i Falun.

Merparten av fyndplatserna ligger nära en europaväg (E4, E45, E16 eller E18).
Platserna är lätta att komma till med bil, inga längre sträckor på småvägar.

Nästan alla fyndplatserna ligger nära hav eller sjö. Även t.ex. Appojaure-dubbelmordet (vid sjön Voulep Appojaure), Sirkön (vid sjön Åsnen), Rörshyttan (vid Bysjön), Sigtuna (vid Mälaren), Jönköping (vid Vättern).

Förklaringar:

  • Röda markeringar med blå kant betecknar mord som Quick dömdes för. (6 markeringar, 6 rättegångar. Appojaure var dubbelmord, Oslo var två mordtillfällen. Dvs totalt åtta mord som han dömdes för).
  • Röda markeringar utan blå kant betecknar mord som Quick erkände men inte dömdes för.
  • Sundsvall och Oslo har tre brottstillfällen vardera. Övriga röda markeringar betecknar 1 brottstillfälle (Appojaure räknas som 1 brottstillfälle).
    Det är totalt 16 brottstillfällen på kartan (dvs mord, enligt Quick).
  • Listan omfattar de erkännanden Quick gjorde där en specifik ort/stad har angetts. (I andra erkännanden angavs ingen specifik plats, t.ex. ”nånstans i södra sverige”).



* När Therese Johannesen försvann hade hon axellångt hår, som på bilden i collaget ovan, och hon hade framtänder (som ej var helt utväxta).
I media publicerades ofta missvisande, äldre bilder där hon hade kort hår och helt saknade framtänder.

10 miljoner skäl att skicka en puffra till GW

Hej där! Kanske har just DIN Smith & Wesson* tillräcklig hög spårlikhet med Palmekulan?! Lämna in din puffra och håva in tio miljoner kronor skattefritt!

Mängder av knäppgökar och pengasugna tipsare lär stå på kö till GW (romanförfattaren Leif GW Persson) som har utlovat tio miljoner kronor i belöning för vapnet som dödade Olof Palme. Den senast omskrivna tips-revolvern visade sig ha grad -1 (minus 1) på NFC:s* utlåtandeskala. Nu framkom dessutom att GW hade undanhållit vapnets historik för NFC. Revolvern var knappt använd, vilket skulle sänka graden ytterligare på NFC-skalan om man gjorde ett nytt utlåtande. Den puffran har aldrig varit i närheten av Palmekulorna då det begav sig.

Kulorna från Palmemordet.

GW:s vilseledande skala ”1 till 9”

GW vill gärna vilseleda omgivningen genom att uttrycka NFCs utlåtandeskala som en skala 1 till 9.
NFCs skala omfattar graderna -4 till +4 inklusive noll. Det är visserligen nio skalsteg, men i NFCs skala är det stor skillnad mellan -1 och +1. NFCs positiva skalsteg/grader uttrycker att något talar FÖR en hypotes, medan de negativa talar EMOT.

Exempel: om man likt GW uttrycker att minus 1 motsvarar en 3:a på en skala 1 till 9, då framstår det som 33% av max vilket ger intrycket att det finns ett bevisvärde. Men en negativ grad i NFCs utlåtandeskala har ingen beviskraft, det kan inte ingå i bevisning för fällande dom.

10 kan bli 50 miljoner

Om Din Smith & Wesson* kaliber .357 Magnum har tillräckligt hög likhet och om man dessutom lyckas hitta Palmes mördare utifrån din revolver, då skall det enligt uppgift tillkomma ytterligare 40 miljoner. Dvs totalt femtio mille ned i dina fickor, skattefritt.
GW lovar också full anonymitet som han är beredd att försvara in i det sista:

”Hans eller hennes anonymitet kan jag garantera och skulle vi äntligen gå i mål är belöningen för Palmevapnet enbart tio miljoner kronor plus ytterligare fyrtio om man i slutändan kan lagföra en gärningsman.”

”- I värsta fall kan jag tänka mig sitta i finkan för den sakens skull, säger han. Vi kan ju göra det här programmet från en lämplig kriminalvårdsanstalt…
[…]
– Jag kan se till att den här uppgiftslämnaren får pengarna helt anonymt så ingen har en susning var pengarna kommer ifrån, säger han.”

GW är alltså beredd att avtjäna fängelsestraff för att hemlighålla uppgifter om den person som lämnar rätt vapen… Inkluderar det en mördare som vill tjäna tio miljoner utan att åka fast, kan man undra.

Komplettering, juni 2020:

Ovanstående text är från 2016. Palmeutredningen lades ned 10 juni 2020, efter totalt 34 års utredningsarbete, varav tre år med nuvarande utredare, och en totalkostnad för svenska folket på minst 600 000 000 kronor (sexhundra miljoner).

Vid nedläggningen meddelades bl.a. följande om de två kulorna som dödade och skadade makarna Palme (vissa av uppgifterna lär varit kända sedan 1986):

– Att spåren på kulorna var/är såpass få, och kulorna så demolerade, att det sannolikt inte går att binda kulorna till rätt mordvapen.
Kommentar:
få spår kan bero på att mordvapnet var tidigare oanvänt eller knappt använt.

– Att det med spåranalys inte ens kan visas att de två kulorna är utskjutna från samma vapen.
(Däremot visar blyisotopsammansättningen i blyrester på makarnas kläder och på själva kulorna att det sannolikt är rätt kulor, att de inte är utbytta).

– Att mordvapnet kan sätta helt andra spår på kulor idag än vad det gjorde 1986. Beroende på hur mordvapnet har hanterats och skjutits med sedan dess.

– Att mordvapnet kan finnas bland de 788 vapen som har provskjutits och analyserats av NFC (tidigare SKL). Yttrande från NFC år 2020:
”Kulorna från Sveavägen har dessutom sannolikt aldrig haft potential att kunna bindas till, och därigenom identifiera, det vapen de utskjutits ur. Därmed är det fullt möjligt att det vapen som dödade Olof Palme kan ha passerat SKL/NFC utan att ha kunnat identifieras som mordvapnet”.

– Att trots ovanstående punkter så har testandet av 788 vapen inte varit i onödan, enligt NFC, eftersom NFC har ”bidragit till tekniska bevisningen genom att vi har avfärdat väldig många vapen”.
Kommentar:
eftersom ett mordvapen kan sätta helt andra spår på kulor idag än vid mordet, hur tillförlitliga är då NFC:s ”väldigt många” avfärdanden?
T.ex. om det för ett vapen finns spårskillnad och det är känt att vapnet har skjutits med efter mordtillfället, och graden anges till t.ex. -1. Då talar resultatet ”i någon mån” emot att det är mordvapnet. Men om spårbilden har ändrats tillräckligt sedan mordtillfället så skulle det ändå kunna vara mordvapnet.
GW-vapnet ovan däremot fick grad -1 men senare framkom att vapnet knappt var använt, och skulle därför egentligen hamnat på en lägre (negativ) grad. Därför är det vapnet mer sannolikt inte mordvapnet.

– Att det senaste (sista?) vapnet som provskjutits och som Palmeutredningen hade satt stort hopp till, fick grad noll av NFC. (Dvs det talar varken för eller emot att det är mordvapnet).
Och att åklagare Krister Petersson ”inte vet” om fler av de 788 vapnen har grad noll. Däremot visste han att inget av dem har grad över noll.
Kommentar:
troligen har fler av de 788 vapnen grad noll. I annat fall hade Petersson nog känt till och sagt att det vapnet var det enda med grad noll.

— Slut på komplettering 2020 —


* NFC = Nationellt forensiskt centrum, tidigare SKL (Statens Kriminaltekniska laboratorium).
* Smith & Wesson, eller annan revolver som har samma konstruktion inuti pipan (fem högervridna bommar), t.ex. Ruger eller Taurus och några till.



Mer om GW:
GW:s Quickbok bidde en kvarnsten (runt halsen).
En ”GW” vill finansiera vänsterextremist som hotar politiker.
Ofrivillige sittnedkomikern GW och stora puffran i lilla väskan.

Hitta gravar med radar utan spadar

Här visas några exempel hur man med GPR (georadar) hittar gamla gravplatser m.m. utan att gräva först.

GPR = Ground Penetrating Radar, Ground Probing Radar, eller georadar. Eller ”markradar” när det gäller undersökningar vid markytan.
GPR har många användningsområden för att lokalisera diverse dolda objekt, här tas endast upp nedgrävda kroppar (men kropparna tas inte upp, liksom). Tekniken bakom GPR utelämnas i detta inlägg, förutom att det som penetrerar marken är elektromagnetiska vågor (radiovågor), med frekvenser från några MHz till flera tusen MHz. Låga frekvenser används vid stora djup (hundratals meter) och större objekt, höga frekvenser vid mindre djup (några decimeter) och mindre objekt.

GPR-instrument finns i olika storlekar, från mindre, handhållna, till större som dras/rullas längs marken med handkraft eller med fordon. De handhållna används för mindre djup, t.ex. för att hitta rör och ledningar i golv, väggar o.dyl.

När man söker kroppar nedgrävda på någon eller några meters djup i marken är utrustningen något större och kan vara buren av en anordning med hjul som ska underlätta mätning vid längre sträckor. Kan t.ex se ut så här:

När GPR-instrumentet förflyttas en mätsträcka erhålls data som kan presenteras som ett tvådimensionellt, vertikalt tvärsnitt ned i marken. Ett objekt kan komma att indikeras på radarbilden likt ett uppochnedvänt U. Ibland är u-formen mindre framträdande, beroende på objektets täthet och elektriska/magnetiska egenskaper och hur det skiljer sig från det omgivande jordlagret.

Med en GPR-mätning kan man fastställa exakt var ett objekt finns beläget i horisontalled. Däremot kan det vara vanskligt att avgöra exakt hur djupt ned i marken objektet finns, vilket beror på att det är svårt att exakt fastställa hur marklagret just där är beskaffat och hur det påverkar radarns elektromagnetiska vågor. Men man kan ändå göra hyfsade uppskattningar.

Exempel från en arkeologisk utgrävning

I nedanstående montage har man vandrat över graven ett antal mätningar från vänster till höger (eller vice versa) med några decimeters mellanrum. De 2D-radarbilder (vertikala tvärsnitt ned i marken) som genererats av GPR:en vid varje vandring över graven, framgår också på bilden (A,B,C,D…)

Rutnät och 3D

Ovanstående exempel ger alltså data som kan återges på bild som vertikala tvärsnitt ned i marken, där horisontella axeln är mätsträckan på marken (sträckan man vandrade med sin GPR), och vertikala axeln är markdjupet. En enstaka sådan radarbild erhålls genom förflytta GPR:en en enstaka sträcka.

Gör man upprepade mätningar parallellt längs ett givet rutnät, och har den programvara som krävs, så utökas möjligheterna till tredimensionell visning.

Ovan visas några vanliga rörelseschema i form av rutnät, för att erhålla tredimensionella presentationer. Man behöver alltså göra flera mätningar vilket kan ta en stund om det är större markytor.

Testmätning med rutnät och 3D

Här ska finnas två gravplatser, ett barn och en vuxen. Kring dem har man markerat kanten på rutnätet som bildar en kvadrat på ca 3×3 meter (10×10 feet).

Vid en enstaka mätning, då man vandrade en gång tvärs över båda gravarna (från kvadratens ena kant till den andra, t.ex. från vänster till höger på bilden ovan), erhölls följande tvärsnitt i vertikalled ned i marken:

De två gula pilarna visar var kropparna finns. Anm: det går inte att se att det är mänskliga kvarlevor, det kunde lika gärna varit andra typer av objekt. Det man ser är att det finns en avvikelse (anomali) i jordlagret.
På bilden framgår också att de befinner sig på ca en meters djup (3-4 feet), och att man vandrade tre meter (10 feet) med sin GPR vid den mätningen.

Efter att ha vandrat med GPR:en fram och tillbaka på längden och tvären enligt det markerade rutnätet, vilket lär ha tagit ca 25 minuter i ovanstående 3×3 meters test, kan en tredimensionell återgivning presenteras.

På följande bilder visas ett horisontellt tvärsnitt, dvs man har plockat ut en tunn skiva (slice) från den tredimensionella återgivningen, på det djup ned i marken där kropparna ligger:

På de två ovanstående bilderna ser man alltså kropparna ovanifrån. Ovanliggande och underliggande marklager är bortplockade, vi ser enbart den skiva (slice) som innehåller data från ett visst djup ned i marken.
Anm: man får intrycket att endast den vuxna kroppen begravdes med kista.
Anm: den mörka rektangeln är ytan där man inte vandrade med GPR:en pga att gravstenarna är placerade där.

Fler exempel

Här har man också mätt i rutnät, skapat en tredimensionell presentation, och plockat ut en skiva/slice (eller horisontellt tvärsnitt) från 3 feets djup (knappt en meter) där en kropp uppges ligga begravd:

Följande 2D vertikala tvärsnitt visar samma kropp som ovanstående 3D-bild:

GPR 3D från kyrkogård:



Källor m.m:
Case Studies (sensoft.ca)
Locate Homicide Victim and the Gun (gprforensics.com)
Ground Penetrating Radar for Forensic Investigations (geophysical.com)

Ground Penetrating Radar Explained (geophysical.com)
Ground Penetrating Radar (GPR) Explained (malags.com)
Ground-penetrating radar (wikipedia.org)

Den tredje läkaren i ”koffertmordet”

Det kan ha varit en tredje läkare involverad i styckningen av Margareta af Forselles. Det hävdar en person med insyn och som ägnat tusentals timmar åt fallet.

I det s.k. koffertmordet i Göteborg 1969 blev MaF (Margareta af Forselles) styckad av en läkare. Läkaren, kallad ”Ajten”, dömdes dock inte eftersom han dog kort tid innan sanningen uppdagades (bl.a. via hans egna föräldrar) cirka två år efter mordet.

Den läkarkollega/festpartner, här kallad läkareGB, som befann sig hos Ajten kvällen MaF mördades, nekade till inblandning. Han hade dock känt till mordet och styckningen men hållit tyst.

Följande (nya) uppgifter kommer från en person som vi kan kalla källaX:

  • Ajtens kollega läkareGB blev chockad av mordet och åkte hem till Stockholm. Samtidigt anlände den tredje läkaren, här kallad läkareHG, till kollegan Ajten i Göteborg. LäkareHG medverkade sedan vid styckningen av MaF.
    .
  • Tjugo år tidigare hade läkareHG haft MaF som hembiträde, när hon var 17 år och gravid.
    .
  • LäkareHG var från Stockholm där han jobbade på Karolinska sjukhuset. Han var patolog och hudläkare, men även narkoman. Drev också en privatpraktik. Hans extraknäck var illegala aborter.
    .
  • LäkareHG förekom aldrig i polisutredningen. Han tog sitt liv 1970-02-17, ett halvår efter mordet.

Enligt källaX lär det finnas fler uppgifter som pekar i samma riktning gällande den tredje läkaren, bl.a. uppgifter från en kriminalkommisarie som deltog i utredningen.



Mer om fallet:
– Läkaren gifte sig efter styckningen.
– Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”.

Läkaren gifte sig efter styckningen

Läkaren eller ”koffertmördaren” tycks inte ha störts nämnvärt av sin bestialiska hantering. Fem månader senare gifte han sig, och bosatte sig en halvmil från brottsplatsen.

Läkaren som styckade den prostituerade Margareta af Forselles och dumpade henne i resväskor i havet, var 32 år gammal när det skedde (född 1937-02-20). Vi kan kalla honom för S.A.
Styckningen ägde rum i SA:s lägenhet på Kungshöjdsgatan i Göteborg natten mellan söndag-måndag den 6-7 juli 1969.

Den manlige läkarkollegan som också befann sig i SA:s lägenhet på mordnatten lär varit på besök från Stockholm*.

Kungshöjdsgatan i Göteborg (nutid).

Giftermål strax före nyårsafton 1969

Lördagen den 27 december 1969 – drygt fem månader efter mordet – gifte sig SA med en kvinna, som vi kan kalla Barbro. Hon var två år yngre (född 1939-10-28) än SA.

Bröllopet ägde alltså rum fyra månader efter att den första resväskan (av två) innehållande en del av Margaretas kvarlevor hade hittats i havet vid Gåsö (augusti 1969).

Efter det fyndet hade SA ringt till sina föräldrar och erkänt att det var han som hade dumpat Margareta i havet. Föräldrarna, som då var 63 respektive 70 år, hade sagt till SA att han skulle kontakta polisen.
Men istället gifte han sig. Och föräldrarna höll tyst om SA:s erkännande.

SA och Barbro bosatte sig på Lyrfågelgatan i Göteborg, cirka en halvmil från brottsplatsen.

Karta ovan: 1=Biljardhallen och puben på Andra Långgatan. 2=Kungshöjdsgatan. 3=Lyrfågelgatan. Det är ca en halvmil mellan 2 och 3.

SA:s läkarkollega Bo Martin

En av SA:s läkarkollegor var Bo Martin, en på 1970-talet känd radioprofil. Han var ”radiodoktor” 1971-1979, och gav ut flera böcker under åttiotalet. Bo Martin föddes utanför Örebro, mitt emellan Stockholm och Göteborg.

I januari 1971 blev Bo Martin radiodoktor och hans röst kunde höras uti stugorna runtom i landet.
Tre månader senare dog SA av en överdos (april 1971).
Ytterligare några månader senare påträffades de resterande kvarlevorna av Margareta i en resväska i havet vid Gåsö (augusti 1971). Två år efter att styckningen hade ägt rum.

Kort tid därefter bröt SA:s föräldrar sin två år långa tystnad och berättade för polisen att deras son var ”koffertmördaren”.

Bo störd av SA:s kvinnor

Tio år tidigare – under studietiden kring slutet på femtiotalet – var Bo Martin och SA kurskamrater i Göteborg och hade rum intill varandra. Bo Martin lär ha klagat över att han ibland hade svårt att sova på grund av ”nattliga ljud på andra sidan väggen”, när SA ”smugit in kvinnor på sitt rum”.

Uppgiften om Bo och SA:s kvinnor på rummet berättas av en annan kurskamrat – läkaren Nils Eriksson* – som på Internet offentliggjort 160 sidor texter med minnen från sin tid som medicinstuderande, varav endast en liten del handlar om SA. Nils beskrivning är inte känslomässig, han konstaterar bara torrt att SA tyvärr blev koffertmördare.

Bo:s berättelse om SA

1969 hade SA, Nils Eriksson och Bo Martin varit bekanta i minst tio år. Nils återger vad Bo Martin berättat för honom om SA och mordet på Margareta. (Anm: SA kallades ”Ajten” av kurskamraterna, och ”Bosse” är Bo Martin). Ur Nils Erikssons texter*, sidan 18:

”Av kamraterna i vår skrivgrupp blir Jallis senare anestesiolog och ambulansläkare. Bosse blir allmänläkare och radiodoktor och Ajten någon sorts societetsläkare. Dessutom kommer han tyvärr att bli koffertmördare.
Flera år senare berättar Bosse:
”Ajten skötte min mottagning en tid medan jag hade semester. När jag kom tillbaka berättade Ajten att han varit tvungen skaffa helt ny inredning i sin bil, en Volvo P1800. En katt hade rivit sönder klädseln, sade han. Året därpå såg jag på förstasidan i GT bilden av en kvinna, Margareta af Forselles, som jag hade haft som patient på Nordhemspolikliniken. Hon hade hittats styckad, liggande i en resväska utanför Gåsö. Alltså den ö där Ajten har bott. Så småningom framkom det att resväskan tillhörde Ajten. Bosse förstod då att Ajtens motiv för att byta inredning i Volvon var, att det fanns blod från den mördade kvinnan på klädseln.”

I april 1971, då jag arbetade på Sahlgrenska sjukhuset, kom ambulansen till akutmottagningen med Ajten. Han var död av en överdos knark. Det hann inte bli någon rättegång. Mordet är beskrivet på Wikipedia under rubriken Koffertmordet.”

Utifrån Nils berättelse gällande Bo Martins mottagning, semester och SA:s (”Ajten”) utbytta bilklädsel, tycks det åtminstone inte varit Bo Martin som var läkarkollegan i SA:s lägenhet den 6-7 juli 1969. Vem denne kollega var är inte offentliggjort.

Märkligt bröllop

Man kan undra hur bröllopet gestaltade sig för läkaren SA, hustrun Barbro, SA:s föräldrar med flera, som då alla visste eller anade att brudgummen SA varit involverad i det brott som omtalades så flitigt i massmedia.

En tid före bröllopet hade SA erkänt inför sina föräldrar. Och på mordkvällen hade SA sagt i telefon till sin blivande hustru Barbro att han hade en död kvinna i lägenheten. Barbro hade betraktat det som fantasier, troligen ville hon inte heller att något skulle störa bröllopsplanerna.

Sanningen delvis dold

SA tycks inte gjort sitt bästa för att dölja sitt brott:
han berättade både för föräldrarna, för en svåger, och för sin blivande hustru, enligt deras senare vittnesmål till polisen (efter att samtliga hållit tyst i två år).

Enligt föräldrarna hade SA sagt att han ”blivit tvingad att ta hand om kroppen”, och han hade försäkrat att han inte hade mördat Margareta.
Enligt ”svågerns” uppgift till polisen hade SA sagt något liknande till honom, och att det var SA:s läkarkollega som hade dödat henne.
Läkarkollegan uppgav för polisen att SA bett om hjälp att föra bort liket, men kollegan hade vägrat och åkt hem till Stockholm.

Exakt vad som hände och hur dessa människor tänkte lär man knappast få reda på.
Läkaren SA avled 1971. Förundersökningen lades ned. SA:s föräldrar är borta sedan länge, mamman avled 1973 bara två år efter att SA gått bort. Pappan dog 1993.
Hustrun ”Barbro” tycks finnas kvar i livet, hon gifte om sig några år efter SA:s död.
Läkarkollegan som också var i lägenheten på mordnatten vet vi för tillfället inget mera om. Inte heller svågern som också kände till mordet.



Mera:
– Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”.


*Källor:
– Att SA gifte sig 1969, m.m: Sveriges dödbok, Sveriges befolkning.
– Att läkarkollegan var från Stockholm: bok ”Brott vi minns”, Stawreberg, sid 50.

– Kurskamraten och läkaren Nils Erikssons texter: ”Medicinare” (pdf-fil. Skapad 2012).

Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”

Två styckande läkare figurerade i Catrine da Costa-fallet. Även i fallet Margareta af Forselles – ”koffertmordet” i Göteborg – var det med stor sannolikhet läkare som stod för styckningen. Fallet anses vara polisiärt uppklarat.

I juli 1969 blev den 37-åriga prostituerade Margareta af Forselles kvävd till döds, styckad och dumpad i två koffertar (resväskor) i havet vid Gåsö utanför Lysekil, några mil utanför Göteborg.

Ytterligare ett obehagligt faktum är att flera personer visste vem som låg bakom Margaretas död, men de hörde inte av sig till polisen förrän flera år senare när det började brännas.

Margareta var gift med den finske greven Bengt af Forselles, båda var alkoholiserade och tycks haft dålig ekonomi. På kvällen den 6 juli försvann Margareta efter att ha lämnat puben Sjöboden på Andra Långgatan i Göteborg. Hon hade gått ut för att ta en nypa luft, paret skulle därefter träffas på ett diskotek.
Den 10 juli anmälde maken henne som försvunnen. Anledningen till makens dröjsmål var att hon vid tidigare tillfällen hade försvunnit och återkommit.

Puben Sjöboden på Andra Långgatan i Göteborg.

Första fyndet

En månad senare, den 7 augusti, råkade några dykare i båt på väg till jobb få syn på en rutmönstrad resväska som flöt omkring på havet vid Gåsö.

Kring väskan fanns en kätting som var fäst med nylonlina. Inuti väskan fanns en bål från kvinna, inlindad i tidningssidor från bl.a. Göteborgsposten med senaste datering den 6 juli 1969, dvs samma datum som Margareta hade försvunnit en månad tidigare.

Man kunde inte säkert identifiera kvarlevorna i detta första fynd, men rättsläkare konstaterade att styckningen hade utförts av någon som var insatt i anatomi.

Utifrån uppskattad ålder, ett ärr vid naveln samt makens anmälan om Margaretas försvinnande, antog polisen att det var Margaretas kvarlevor som hittats vid Gåsö.
En vecka efter första fyndet, den 15 augusti, publicerades en efterlysning av Margareta med hennes bild och följande beskrivning:
”Den saknade kvinnan är 160 cm lång med ordinär, möjligen något spenslig kroppsbyggnad, svart, långt hår, gröna ögon, något buskiga svarta ögonbryn, rak, möjligen konkav näsa, samt protes i över- och underkäke.”

Hett tips, två år senare

Först två år senare, den 11 augusti 1971, fick polisen ett hett tips gällande en 34-årig läkare (född 1937) som kom från en gammal känd Gåsöfamilj (ön vid fyndplatsen). Den läkaren hade sin praktik i Göteborg och han brukade enligt tipsaren träffa prostituerade kvinnor. Läkaren hade dött av en överdos alkohol och tabletter i april samma år (dvs knappt två är efter Margaretas död).
Tipset stämde med rättsläkarens tidigare utlåtande att styckaren var insatt i anatomi.

Dagen efter tipset, den 12 augusti 1971, råkade en fiskare vid Gåsö göra ytterligare fynd som ledde till att man hittade Margaretas övriga kvarlevor och resterna av en andra resväska. Därmed kunde man med säkerhet identifiera den hittade kroppen som Margareta af Forselles.

Läkarens föräldrar träder fram och vittnar

En vecka efter de slutliga fynden i augusti 1971, två år efter försvinnandet, kontaktades polisen av föräldrarna till den avlidne läkaren. De uppgav att de hela tiden vetat om att sonen varit inblandad i mordet. Han hade besökt Gåsö fyra dagar efter Margaretas försvinnande, haft med sig två resväskor som han tagit med sig ut i sin segelbåt. När han kom tillbaka från segelturen var resväskorna borta.

Och efter att den första resväskan hade hittats en månad senare hade läkarsonen ringt till sina föräldrar och erkänt. Ur ”Brott vi minns”, Stawreberg, sida 50 (min fetstil):

Under mötet med läkarens föräldrar, som var fyllt av starka känslor från föräldrarnas sida, kom det fram att sonen besökt Gåsö fyra dagar efter Margareta af Forselles försvinnande. Han hade med sig två resväskor som han utan kommentarer hade lagt i sin segelbåt innan han seglat iväg.
När han kommit tillbaka till föräldrahemmet var väskorna försvunna. Han hade tvättat sina händer med kommentaren ”Nu tvår jag mina händer som Pontius Pilatus”, men inte förklarat närmare vad han menat.
Föräldrarna sa att de hela tiden vetat om att sonen varit inblandad i mordet, eftersom han redan när den första resväskan hittats, hade ringt hem och berättat att han blivit tvingad att ta hand om kroppen. Sonen hade dock försäkrat att han inte mördat kvinnan, men föräldrarna uppmanade honom ändå att kontakta polisen, något som han aldrig gjorde.

Min anm: kommentaren som läkaren lär ha fällt inför föräldrarna, ”Nu tvår jag mina händer som Pontius Pilatus”, syftade troligen på att Pilatus enligt myten sägs ha tvättat sina händer när han sände Jesus till döden.

Fler vittnen

Efter att läkarens föräldrar trätt fram efter två års tystnad kunde polis få fram ytterligare vittnesmål:

  • En kollega, som varit i läkarens lägenhet i Göteborg när Margareta dog. De hade varit berusade. Kollegan uppgav att läkaren senare i telefon berättat om hur han styckat Margareta i badkaret.
  • Läkarens hustru, som varit bortrest kvällen då Margareta försvann men som hade talat med honom i telefon den kvällen. Han hade då sagt att han hade en död kvinna i lägenheten, men hustrun hade uppfattat det som fyllesnack och fantasier.
  • Läkarens svåger, som hela tiden vetat att Margareta varit i läkarens lägenhet. Enligt svågern hade läkaren berättat att det var kollegan som dödade henne.

Utredningen lades ned

Att Margareta dött genom kvävning kunde bevisas, det var ingen naturlig död, ”andningsvägarna har blockerats utifrån”, kvävningen har skett ”med någons handaverkan”. Men det kunde inte fastställas hur det gått till, om det var mord eller exempelvis en sexlek, s.k. strypsex*.

Enligt rättsläkare visade styckningen på olika beteenden, dvs den kan ha utförts av två personer: ”T.ex. höger lårben är inte avskiljt från underbenet som vänster lårben är, etc.”

Den misstänkte gärningsmannen – läkaren – var avliden. Kollegan uppgav att det var läkaren som var gärningsmannen. Svågern uppgav att läkaren sagt att det var kollegan som dödat Margareta. Ord stod mot ord.

Man kunde inte avgöra vem som utfört kvävningen, om det var läkaren eller kollegan. Förundersökningen lades därför ned den 28 januari 1972. Margaretas man överklagade nedläggningsbeslutet två gånger utan framgång. Ärendet anses polisiärt avklarat.



Mera:
– Läkaren gifte sig efter styckningen.


*Källor: bok ”Brott vi minns”, Anna-Maria Stawreberg, 2010.
Om koffertmordet: Wikipedia.
Om strypsex: – erotic asphyxiation.