Författararkiv: Tony

Kall och regnig sommar i Stockholm 1984

Sommaren då Catrine da Costa dog var en kall och regnig sommar. Det var en av flera orsaker till att de kroppsdelar som hittades inuti ihopknutna plastsäckar var ”påfallande väl bevarade” som Socialstyrelsen uttryckte det fyra år senare.

Sista kända iakttagelsen av Catrine i livet gjordes söndag 10 juni 1984, en kylig och regnig pingstdag.
Första fyndet (F1) gjordes 18 juli. Två svarta plast-sopsäckar.
Andra fyndet (F2) gjordes 7 augusti. Två, dubbla, svarta plast-sopsäckar.

Inneslutningen i plastsäckar medför att innehållet bryts ner långsammare.
Även låg temperatur och rikligt regnande är viktiga faktorer som bromsar nedbrytningsprocessen:

Bild ovan: utomhustemperatur (grader Celsius) och nederbörd (mm) den 9 juni till 8 augusti 1984 i Stockholm.

Notera de två ”luckorna” med finare väder före F1 och F2. De dagarna med högre temperatur och mindre regn medförde att nedbrytningsprocesserna gynnades. Och det började lukta omkring säckarna. (Regnuppehåll medför även att värme inte leds bort från säckarna i samma utsträckning som när det regnar).

Efter F1 sjönk temperaturen igen och nedbrytningsprocessen bromsades åter upp.
Dvs mellan de två luckorna med bättre väder var det kallare, med regn och blåst. När det regnade kan temperaturen i säckarna t.o.m. varit lägre än den uppmätta lufttemperaturen.

Ännu kallare var det vid försvinnandet den 10 juni, och troligen då brottet begicks. Då var temperaturen omkring 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.
Därefter fram till F1 var det ofta nedåt 10 grader på natten, med några dagars undantag. Mellan F1 och F2 var det något högre temperaturer.

Socialstyrelsens miss (pga tidsbrist?)

Socialstyrelsen granskade fallet nästan fyra år efter brottet, deras utlåtande är daterat 29 februari 1988. De skriver bl.a. att kroppsdelarna i säckarna var påfallande väl bevarade och att det därför kan misstänkas att de inte hade legat utomhus så länge som framkom i polisutredningen 1984.

MEN, i Socialstyrelsens utlåtande nämns inget alls om väderförhållandena. Socialstyrelsen verkar inte varit medvetna om att det fyra år tidigare var en ovanligt kall och regnig period vid Catrine da Costas försvinnande och de därpå följande månaderna.

Det är en grov miss i Socialstyrelsens bedömning, eftersom temperaturen kan vara avgörande för nedbrytningsprocesserna och hållbarheten.
Även regnet kan ha stor inverkan eftersom regnet leder bort värme från säckarna.
Regn kan dessutom vara kallare än lufttemperaturen och därmed kyla ned säckarna ytterligare, till ännu lägre temperatur än den uppmätta lufttemperaturen.

Låg lufttemperatur, rikligt med regn, samt inneslutning i (dubbla) plastsäckar, är alltså främsta förklaringen till att kroppsdelarna uppfattades som ”väl bevarade”.

Att Socialstyrelsen missade en sådan viktig uppgift kan bero på att de hade ont om tid vid sin granskning. I deras utlåtande uppges nämligen följande om tidsbristen: ”Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten”.

Sammanfattning

Fyndplats 1 (18 juli 1984):

det första fyndet gjordes intill en liten parkeringsplats, ”där motionärerna bruka parkera sina bilar inför kvällens träningspass.”
Hundägaren / mannen som rapporterade fyndet hade lagt märke till de svarta sopsäckarna redan en månad tidigare. (Hunden hade dock varit helt ointresserad av säckarna). Ett par veckor innan mannen rapporterade fyndet så hade säckarna börjat lukta illa, vilket sammanfaller med temperaturhöjningen den 6-7 juli och att det hade varit uppehållsväder några dagar. Lukten hade även uppmärksammats av fotbollsspelande poliser som brukade parkera nära fyndplatsen.
Säckarna tycks ha legat i skugga (”under en stor gran” enligt mannen som hittade dem. Enligt polisens protokoll var fyndplats 1 ”väl insynsskyddad under lövverket i en skogsdunge”).

Fyndplats 2 (7 augusti 1984):

det andra och sista fyndet gjordes i en grässlänt intill en liten bilväg i utkanten av ett gammalt industriområde som snart skulle komma att avvecklas inför byggandet av ”norra länken”.
Det var DUBBLA säckar, dvs ökat skydd mot inverkan från omgivning och mot lukt. Även vid detta fyndtillfälle var det några dagars temperaturhöjning kort tid före fyndet.
Botaniker bedömde att säckarna hade legat där i omkring två månader. Bedömningen gjordes genom att analysera växtligheten under och omkring säckarna.
Dubbelsäckarna vid fyndplats 2 tycks också legat helt eller delvis i skugga, strax intill fanns buskage och träd med ymnigt lövverk samt ett skjul.

Det finns alltså flera orsaker till att kroppsdelarna i säckarna var relativt väl bevarade:
de var inneslutna i ihopknuten, tjock* plast, och inre organ hade avlägsnats, och det kalla och regniga vädret samt skuggig fyndplats höll temperaturen under optimal nedbrytningstemperatur.

Mera om fyndplatserna:

– ”Fyndplats 1”.
– ”Fyndplats 2”.

* Tjock plast: sopsäckar i svart plast, tjockare och tåligare än plasten i matkassar o.dyl. Dessutom var detta på 1980-talet, de säckarna tycks varit tjockare än dagens säckar.

Mera om vädret 1984 den aktuella perioden i Stockholm:
Luftens medeltemperatur från försvinnandet fram till första fyndet var 13,9 grader.
Därefter fram till andra fyndet var medeltemperaturen 16,4 grader.
Det var regnrekord under perioden juni till juli 1984, jämfört med hela 1980-talet.
Den mest regnrika dagen den perioden var 14 juli, då det föll 54 mm regn, vilket ligger i rekordskiktet sedan mätningarna startade 1961. Under de 53 år som mätningarna utförts vid den mätstationen har det bara fallit mer nederbörd vid två tillfällen: 1961 (59 mm) och 1994 (56 mm).

Väderkälla: SMHI Öppna data.
SMHI…stockholm_daily_mean_temperature_1756_2017.zip.

Fyndplats 2

Det andra fyndet gällande Catrine da Costa gjordes vid Eugeniavägen 17, en bit nedanför Karolinska Sjukhuset, i Stockholm. Även detta fynd (liksom fynd 1) föregicks av några dar med lite varmare väder och mindre regn än tidigare.

Fyndet bestod av två paket med kroppsdelar i varsin dubbel svart plastsäck (sopsäck). Den inre säcken i respektive paket var hopknuten. Säckarna låg i grässlänten intill ett skjul. Fyndet rapporterades till polisen tisdag den 7 augusti 1984. En gående man hade upptäckt säckarna då han steg åt sidan för två lastbilar som möttes på den smala vägen.

Den ena säcken innehöll överkroppen (hals+huvud saknades) och den andra säcken armar och underben. Polisen kunde nu identifiera kroppen med fingeravtryck och konstatera att det var Catrine da Costa.

En botaniker som granskade växtligheten under och vid säckarna konstaterade att de hade legat där i omkring två månader, som hade varit en ovanligt kall och regnig period. Dvs de kan ha dumpats där kort tid efter att Catrine sist sågs i livet den 10 juni.

Karta och bilder från fyndplats 2

Karta ovan: fyndplats 2 (röd pil) strax söder om gränsen mellan Solna och Stockholm kommun.

Flygfoto från 1984: fyndplats 2 (röd pil), där syns även Norrbackainstitutet, Eugeniavägens industriområde och järnvägen.

Bild ovan: skjulets vita nummerskylt och dörrens vita list skymtar på detta foto från polisen.

Två bilder ovan: Eugeniavägen 17. Säckarna låg till vänster om skjulet, bakom det höga buskaget. Det är även högt buskage framför skjulets dörrar, ingen tycks varit därinne på länge.

Bild ovan: här tycks polisen flyttat säckarna för att granska marken där de legat.

Om mannen som hittade säckarna

Säckarna hittades av en promenerande man som arbetade en bit därifrån på Eugeniavägens industriområde. Ur artikel (8 aug 1984, Aftonbladet):

– Jag steg åt sidan för två lastbilar som möttes och lade märke till säckarna i gräset. jag öppnade den ena och såg en säck till inuti, berättar Christer.
Redan då märkte han att det luktade illa, men tänkte att det var slaktavfall. Igår på lunchen tittade Christer närmare:
– Jag petade upp ett hål på den ena säcken. Sedan ringde jag polisen och bad dem komma och ta hand om de illaluktande säckarna.

Det verkar som att säckarna inte var synliga för Christer förrän han tvingades kliva åt sidan för två lastbilar som möttes på den trånga stenbelagda vägen.
Buskaget/gräset var ganska högt vid och framför det gamla skjulet, vilket är en av flera förklaringar till varför ingen uppmärksammade säckarna tidigare.

Kuriosa: Fyndplats 2 försvann några år senare

Eugeniavägen och Eugeniavägens industriområde revs 1987, inför byggnationen av E20 (”norra länken”) som blev klar och invigdes 1991. Planeringen av det arbetet inleddes redan i början på 1980-talet, och företagsverksamheterna i området började avvecklas omkring mitten på 1980-talet .

Mera:
– ”Fyndplats 1”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Fyndplats 1

Det första fyndet från Catrine da Costa gjordes vid Ekelundsvägen vid Karlbergsparken i Solna i Stockholm.
Det bestod av två paket med kroppsdelar invirade i varsin svart, hopknuten plastsäck (sopsäck). Säckarna låg under en stor gran, enligt mannen som hittade dem. Fyndet rapporterades till polisen onsdag 18 juli 1984, men mannen hade lagt märke till dem redan en månad tidigare – dvs kring den 20 juni – men antagit att det var sopor. Den ena säcken innehöll låren (ej underbenen) och den andra säcken innehöll underkroppen. Polisen kunde inte identifiera vem delarna tillhörde.

Polisen hade ingen aning om att det var Catrine da Costa. Hon var inte ens anmäld som försvunnen. Först tre veckor senare, då fler kroppsdelar hittades (fyndplats 2), lyckades man identifiera henne.

Catrine sågs sist i livet den 10 juni. Döden inträffade alltså troligen någon gång mellan den 10 – 20 juni 1984. Anm: Catrines födelsedag var den 19 juni, så om det inträffade innan dess så var hon 27 år när hon gick bort.

Karta, fyndplats 1 och 2

F1 = fyndplats 1, F2=fyndplats 2. Anm: kartan är från 1970 (motionsspåret vid F1 finns inte utsatt på senare kartor).

Bilder från fyndplats 1

Bild ovan: parkeringsplatsen invid fyndplats 1. Motionsspåret leder in i Karlbergsparken där det bl.a. fanns en liten fotbollsplan.
Fotot är taget från Essingeleden (Karlsbergsbron) som löper på en betongkonstruktion ovanför marknivå.
Parkeringsplatsen nås via Ekelundsvägen som löper delvis under Essingeleden.

Bild ovan: vy från Karlbergsparken. Den lilla parkeringsplatsen och arbetsvagnen skymtar bakom träden. Karlsbergsbron (Essingeleden) syns till höger.

Mannen som hittade fynd 1

Mannen som hittade säcken (säckarna, det var två) på första fyndplatsen hade lagt märke till säcken redan en månad tidigare, men antagit att det var sopor.
Mannens hund hade inte visat något intresse för varken säcken eller innehållet.

Citat ur artikeln (21 juli 1984, Expressen):

Georg rastar sin schäfer Buster i Karlbergsparken två gånger om dagen – sommar som vinter.
– För en månad sedan lade jag märke till den svarta säcken. Den låg under en stor gran vid parkeringsplatsen. Säcken hade inte funnits där tidigare. Jag brydde mig inte om den eftersom det är rätt vanligt att soppåsar ligger i parken.

– För två veckor sedan började det stinka från säcken. Det luktade allt värre för varje dag. Jag trodde säcken innehöll något dött djur och tänkte ta kontakt med polisen. Men det blev inte av förrän i onsdags, säger Georg.
(…)
Han är förvånad att inte polisen hittade säcken på egen hand.
– Varje dag har det stått två, tre polisbilar på parkeringsplatsen intill granen där säcken låg. Poliserna brukar jogga på motionsslingan eller spela fotboll hundra meter in i parken.
(…)
– Jag har hört att hundar undviker att gå nära döda kroppar. Det stämmer i alla fall på Buster. Han visade inte något intresse för säcken eller dess innehåll.

I en annan tidningsartikel uppges att poliserna hade känt liklukt när de spelade fotboll i parken föregående vecka, men de undersökte aldrig varifrån lukten kom. (20 juli 1984, Aftonbladet).

Den sommaren var en ovanligt kall och regnig sommar. Under några dagar strax före fynd 1 hade det dock varit lite varmare och mindre regn.

Bilder från nutid

Bild ovan: Karlbergsparken, flygfoto (nutid). Röd pil=fyndplats 1, nära Essingeleden.

2 bilder ovan: gatuvy (nutid), fyndplats 1.

Mera:
– ”Fyndplats 2”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Catrine da Costa-fallet

I boken som citeras i inlägget ”Quicks kärnor av sanning” finns även ett kapitel om Catrine da Costa (”Och flickan hon går i ringen”) vilket väckte nyfikenheten på det fallet.

Sammanfattning: Catrine da Costa, född 1956, drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad. Saknade fast bostadsadress. Sågs sist i Kungsträdgården, på pingstdagen söndagen den 10 juni 1984, som var en kall och regnig dag. (Det var för övrigt inledningen på en flera månader lång period med mestadels kallt och regnigt väder).

Drygt en månad efter försvinnandet gjordes det första fyndet, onsdag 18 juli 1984. Då hittades två svarta plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp, vid Talludden under Essingeleden.

Några veckor senare påträffades det andra fyndet, tisdag 7 augusti. Då hittades ytterligare två säckar med kroppsdelar, vid dåvarande Eugeniavägen nedanför Karolinska Sjukhuset, ca 1,7 kilometer från första fyndplatsen. Dock saknades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet. Dessa kroppsdelar återfanns aldrig.

Några år senare åtalades två personer för mord, den s.k. ”allmänläkaren” och ”obducenten” (rättsläkare), men båda friades.

Karta över fyndplatserna med mera (nutid)

Bild ovan: karta över delar av Solna och Stockholm (från 2014).

Fyndplats 1, vid Ekelundsvägen under/jämte Essingeleden, mellan Talludden-Karlberg. Två paket kroppsdelar invirade i varsin hopknuten svart plastsäck (sopsäck).
Fyndplats 2, vid dåvarande Eugeniavägen (finns ej längre, numera överbyggd av E20), nedanför Karolinska Sjukhuset. Två paket kroppsdelar i varsin DUBBEL svart plastsäck (sopsäck), de inre säckarna var hopknutna.
Container som eventuellt kan ha innehållit resterande kroppsdelar. Den stod någonstans vid Karolinska Institutet. Obs denna uppgift kom från en renhållningsarbetare som framåt vintern kontaktade polisen och uppgav att han under sommaren transporterat en mycket illaluktande container från den platsen. Men polisen gjorde inga fynd på soptippen där containern hade tömts.
Rättsläkarstationen, ”obducentens” arbetsplats.
Malmskillnadsgatan, ”prostitutionsstråket”.
Kungsträdgården, där Catrine da Costa sist sågs i livet.

Anm: det är ca 1,7 km fågelvägen mellan fyndplats 1 och 2.

Äldre karta över fyndplatserna m.m.

Bild ovan: karta från 1970, över fyndplatserna F1 och F2 m.m.
Anm: motionsspåret som 1984 löpte intill F1 tycks varit en körbar väg 1970, men den reducerades senare till ett motionsspår och är inte utsatt på senare kartor.

Båda fyndplatserna, F1 och F2, ligger i vegetation, bara några meter från körbar bilväg. Säckarna var inte noggrant gömda men de låg i buskage. Vid båda platserna upptäcktes säckarna av en förbipasserande gående (inte samma person). Andra kan tidigare ha lagt märke till de säckarna men antagit att det var sopor.

F1 ligger vid Ekelundsvägen (jämte Essingeleden) och det dåvarande motionsspåret.
Dåvarande Eugeniavägen är som sagt numera överbyggd och finns inte längre.

Om ”allmänläkaren” och ”obducenten”

En rättsläkare på rättsläkarstationen hade vid flera tillfällen köpt sex hos prostituerade på Malmskillnadsgatan. Hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits.
Rättsläkaren anhölls i december 1984 men släpptes några dagar senare.
1988 åtalades rättsläkaren och en allmänläkare för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen. De åtalade kom i massmedia att kallas ”allmänläkaren” och ”obducenten”.
I mars 1988 fann rätten det vara bevisat att de åtalade gjort sig skyldiga till mord, och man vilandeförklarade målet i avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning. Men efter att en nämndeman därefter hade talat med en journalist så överklagade försvarsadvokaterna tingsrättens beslut.

Rättegången togs om, i tingsrätten samma år (1988). Inför den nya rättegången anlitades fler sakkunniga som ansåg att eftersom vitala organ saknades kunde dödsorsaken inte fastställas och därmed kunde man inte utesluta att Catrine da Costa dött en naturlig död och därefter styckats.
I den nya rättegången friades de båda åtalade från mordmisstankar. I domskälen angav dock tingsrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att de två läkarna hade styckat kroppen, men att brottet var preskriberat.

Mera:
– ”Fyndplats 1”.
– ”Fyndplats 2”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Quicks bror stärkte Quicks morderkännande

Thomas Quicks bror Sten-Ove medverkade till att stärka Quicks erkännande att ha mördat Johan Asplund. Sten-Ove berättade för polisen att han visste instinktivt att det var Quick som var gärningsmannen.

Åren 1993-1994 skrev Sten-Ove Bergwall boken ”Min bror Thomas Quick”. Sten-Ove uttryckte sig bl.a. så här om Thomas Quick (Sture Bergwall):

Men jag vet vem han egentligen är. De första kortfattade tidningsuppgifterna om att en man erkänt att han dödat sundsvallspojken Johan Asplund slog mig med blixtrande kraft, ty jag kände i mitt eget djup att det var min bror som var mördaren.

Författaren K.Gedda i sin bok*:

Stures äldre bror Sten-Ove har i förhör hos polisen berättat hur han upplevde tidningarnas löpsedlar om att en patient från Säters sjukhus börjat berätta om hur han mördat unga pojkar under ett antal år.
Instinktivt kände han att det måste vara hans egen bror Sture.

Ur intervju* i Expressen 1995 – en tid innan Sten-Oves bok hade kommit ut sa han:

– När jag fick höra att en man erkänt mordet på Johan Asplund så visste jag instinktivt att det var min bror.
Och jag var säker på att fler fall skulle avslöjas. Att Johan bara var det första.

Sten-Oves kommentar om hur han hade upplevt 1993 och det första morderkännandet:
”Och jag var säker på att fler fall skulle avslöjas. Att Johan bara var det första.”
kan även ha påverkat och inspirerat Quick till att skruva upp galenskaperna till en högre nivå.

* Sten-Oves bok: ”Min bror Thomas Quick”, Sten-Ove-Bergwall, 1995.
Boken skrevs 1993-94, enligt Sten-Ove Bergwalls blogg där han bl.a. har lagt ut texter ur sin bok.
Citat: ”MIN BROR THOMAS QUICK skrevs 1993-94 och utgavs 1995.”
sobergwall.wordpress.com/2010/07/25/kommentar-2/

* K.Geddas bok: ”Bortom allt rimligt tvivel”, Kristina Hjertén von Gedda, 2005.

* Intervju: Expressen, 1995-01-05.

Quicks kärnor av sanning

Fabulerade Thomas Quick* om precis allting? Knappast troligt. Även lögner brukar innehålla kärnor av sanning.

Ett exempel på en sådan kärna av sanning är den sanna händelsen att Quicks storasyster gick bort och att Quick deltog vid begravningsstunden i Linköping. En händelse som han senare lindade in i lögner, det kan bevisas eftersom Quicks besök vid begravningen 1998 även omtalades i media.

Denna händelse beskrevs av Bergwall (f.d. Quick*) hösten 2003 – efter nästan två års drogfrihet – enligt följande (i en intervju* på Säter med författaren Kristina von Gedda):

”Vi syskon var ju så ensamma var och en. Min äldsta syster Runa dog 1997. Hennes död berättar mycket om oss syskon.
Jag kom till begravningen med Birgitta och en vårdare. Vi kommer in i kyrkan och ser ett trettiotal helt okända människor, ingen av mina syskon var där. Inte ens Gun. Det var så skriande tydligt ensamt.

När jag kom tillbaka dagen därpå ringde jag Gun. Hon spelade förvånad. ’Var du där? Jo, när vi skulle ge oss iväg började det snöa och då vågade vi inte åka…’ Och alla de andra syskonen hade plötsligt också fått förhinder. De kom inte för att de ville inte bli påminda om så mycket, den första av syskonen hade dött, det tror jag väckte starka känslor.

Runa hade inga egna barn, hon levde med en man, vi hade inte mycket kontakt, men 1996-97 skrev vi en hel del brev till varandra. Hon berättade bland annat om vår farfar, som skulle ha förgripit sig på sönerna, alltså vår far och hans bröder, när de var 13-14 år. Arvet som man bär med sig kan man säga. Vi talade aldrig om mina upplevelser men jag fick intrycket att hon visste fast hon inte hann berätta allt innan hon dog. Hon stödde mig på sitt sätt. Jag utsattes mest och värst. Och jag tror att flera av mina syskon visste om det.”

Bergwall hade alltså varit drogfri* i nästan två år (enligt uppgift från Bergwall i nutid) när han berättade detta för K. Gedda.
Notera även Bergwalls påstående att systern hade berättat att farfar hade förgripit sig på sönerna, att det gått i arv och att Bergwall själv ”utsattes mest och värst”. (Dvs gällande de sexuella övergrepp från sin far som Quick hävdade att han utsattes för i sin barndom).

Systerns begravningsstund hade dock rapporterats i media år 1998, och då lät det bl.a. så här (Expressen 5 mars 1998):

”Seriemördaren Thomas Quick dök i går överraskande upp vid sin storasysters begravning i Linköping. Han kom med en röd ros i handen.
– Det var ledsamt – inte minst att möta mina syskon, förklarade han för Expressen efteråt.
/…/
När Thomas Quick kom in i kapellet hade syskonen och de övriga begravningsgästerna satt sig. Den avlidnas närmaste satt längst fram.”

Sanningen var alltså att syskonen hade varit närvarande på systerns begravning, och där träffat Quick. De hade inte stannat hemma, som Bergwall påstod. Och systern gick bort 1998, inte 1997.
Årtal är lätt att minnas fel. Men påståendena om uteblivna syskon och telefonsamtalet angående snön är sannolikt lögner. Kanske även påståendet om systerns berättelse om farfars övergrepp m.m.

Fakta i Bergwalls berättelse 2003 var att själva begravningen hade ägt rum, och att Bergwall hade varit där. Men de övriga uppgifterna var falska eller felaktiga.

Tillämpar man denna vetskap på Quicks mordberättelser så framstår de möjligen i ett annat ljus. För även i de berättelserna lär det ha funnits kärnor av sanning.

* Sture Bergwall bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002.
Han tog inte tillbaka sina morderkännanden förrän år 2008, efter sju års drogfrihet och ”tystnad”. Då hade han hållit fast vid sina morderkännanden i 15 år.
Anm: år 2001 avslutade Säter rättspsyk Quicks medicinering och man utförde återkommande drogkontroller och kroppsvisitationer, vilket även lär ha stoppat Quicks användning av illegala droger.

* Boken ”Bortom allt rimligt tvivel”, Kristina Hjerten von Gedda, 2005. Sid 65.
Och sid 271: info att intervjuerna gjordes hösten 2003.

Fyndplatsen, ur ett gärningsmannaperspektiv

Om Charles Zelmanovits blev utsatt för brott, och man ser det ur ett gärningsmannaperspektiv, så var fyndplatsen ett bra val eftersom det tog 17 år innan kvarlevorna hittades.

Det finns skäl att utifrån fyndplatsens läge anta att Charles blev utsatt för brott, oavsett om gm (gärningsmannen) hade lokalkännedom eller inte. Men att det var ett oplanerat brott, där gm sedan gjorde sitt bästa för att dölja brottet.

Bild ovan: 1=bostaden, 2=förfesten, 3=skoldansen, 4=där Charles sist sågs, F=fyndplatsen.

Fyndplatsen där Charles kvarlevor påträffades år 1993 ligger alltså några hundra meter in i skogen från en skogsväg. Det ligger ganska avskilt, ca femhundra meter från enstaka bebyggelse. Via skogsväg kan man ta sig dit från två håll. Här tittar vi på alternativet via N. Pitholmsvägen.

Till fyndplatsen via Norra Pitholmsvägen

Färdas man med bil mot området för fyndplatsen via N. Pitholmsvägen (från nordväst) tills allmänna vägen upphör så fortsätter där en skogsväg:

Därefter ca trehundra meter på skogsvägen och förbi högerkurvan:

Flygfoto över kurvan och T-korsningen.

Efter kurvan kan bilen ställas vid dikeskanten utom synhåll för de enstaka hus som passerades strax innan.
Slutligen en promenad in i skogen snett upp mot Halssjön (se foto).

Varför gå flera hundra meter in i skogen?

Fyndplatsen låg alltså 200-300 meter in i skogen. Varför skulle gm förflytta sig såpass långt in i skogen?
Om gm är infödd eller bosatt i trakten så kan det upplevas angeläget att gömma kroppen så att det dröjer länge innan den hittas.
Ett annat skäl är att minska risken för upptäckt från nån eventuell förbipasserande nattåkare, medan gm är i färd med att t.ex. leta granris, mossa e.dyl. för att dölja kroppen. Eller för att gm vill skända kroppen.
Den tekniska undersökningen visade att kroppen inte varit nedgrävd i jord. Däremot kan den ha täckts över med diverse vegetation.

Naturliga vägval, bort från bebyggelse

Kan även en gm utan lokalkännedom hitta till området vid fyndplatsen? Nån som aldrig varit i Piteå tidigare?
Ja, befinner man sig i Munksundområdet där Charles sågs sist, och om man med bil söker en avskild plats så kan det bli naturliga vägval enligt följande:

Gärningsmannen söker sig bort från bebyggelse (enligt kartan ovan). Bilfärden går därför inte till Piteå centrum och inte heller söderut mot Pitsund och E4:an.
Istället svänger man österut, bort från bebyggelse, vid (1) in på Lillåkersvägen, och sedan vid korsningen (2) åt höger, bort från bebyggelse, in på N. Pitholmsvägen och därefter raka spåret förbi avfart (3) fram till (4) där allmän väg slutar och skogsvägen börjar, och slutligen förbi kurvan utom synhåll för något hus.

Det är bara några minuters långsam bilfärd från punkt (1) fram till punkt (4) på ovanstående karta.

Brottshypoteser

Hypotes: när bilen enligt ovanstående beskrivning stannade vid Charles i Munksundsområdet (där han sågs sista gången) så klev han in frivilligt i bilen, annars skulle höga röster eller skrik hörts av vänner som befann sig i närheten och som var de sista som såg Charles vid korsningen Järnvägsgatan – Pitholmsgatan.

Gm körde inte till skogsvägen vid fyndplatsen för att döda Charles. Den platsen ligger visserligen avskilt men ändå på hörhåll från enstaka bebyggelse: skrik och bråk skulle riskera uppmärksammas.
Man körde till det avskilda området vid skogsvägen för att sitta i bilvärmen och prata, dricka, röka, kanske erbjöds Charles nåt han ville ha. Sedan uppstod en situation som ledde till hans död.

Därefter: Gm placerade kroppen på en optimal plats flera hundra meter in i skogen, där han gömde kroppen extra noga under ris och annan vegetation.
Eller: gm fantiserade om att skända kroppen. Gm tog sig därför flera hundra meter in i skogen för att inte synas med sin hantering om nån skulle råka passera på skogsvägen. Därefter täckte gm över kroppen med ris och annan vegetation.

I annat fall hade gm dumpat kroppen i diket vid vägen.

Det första alternativet av ovanstående verkar mest troligt kan man tycka. Den gamla rostiga sågen som polisen hittade under mossan härrör då från nån annan än gm. Eller så användes sågen på något sätt (t.ex. för att såga ner granris för att täcka kroppen eller/och för att skända kroppen), och tappades eller glömdes sedan i skogen.

Om Charles död inte orsakades av brott, och ingen annan var involverad på nåt sätt, så kan det varit så simpelt som att Charles mådde illa av för mycket alkoholhaltiga drycker (t.ex. hans till förfesten medhavda Bacardi) och därför drog sig undan. Efter en lång vandring från Munksund och över Pitholmsheden hamnade han till slut där ute i skogen. Lade sig ner för att vila en stund innan han tänkte vända hemåt, men somnade och frös ihjäl i vinternatten.

Mera:
– ”Karta + Några skäl att anta Charles blev dödad”.

Bakgrund: Vem var Charles Zelmanovits?

Charles Zelmanovits var 15 år när han försvann 1976. Född i Göteborg 16 juli 1961. Hans bror Frederick var 12 år vid försvinnandet.

Familjen var bosatt utomlands långa perioder i Spanien och Marocko, mestadels i Spanien. Familjen flyttade till Piteå sommaren 1976, ca tre månader innan Charles försvann.

Anledningen till flytten lär varit att mamman ville hem ”för att pojkarna skulle få en bättre utbildning. Hennes spanske make Alexander var kirurg men hade accepterat en anställning som företagsläkare på Munksunds sågverk.”

Enligt Frederick var Charles den lugnare av dem. Charles var duktig i idrott. Han uppges varit populär bland tjejer. Ur intervju med Frederick:

”Charles var två och ett halvt år äldre. Han skulle nog varit veterinär nu, tror Frederick. Bosatt i en mindre stad, gift, med ungar. Han var den sortens kille. Stadig. ”Brådmogen”, säger andra.
(…)
Han bär många bilder av Charles inom sig. De stod varandra nära. Charles var en vacker pojke. Den lugnare av dem. Som det första och omhuldade barnet ofta blir. Han var duktig i idrott. Hade flicktycke”.

Charles lär ha varit före sina jämnåriga i studierna: ”Han gick på gymnasiet trots att han egentligen var ett år för ung och klarade skolan galant.”

Han hade exklusiva kläder, skinnjackan var handsydd och specialbeställd i Spanien. Och ett läderbälte som lär varit uppseendeväckande, som sedan aldrig har återfunnits.

Charles tycks ha festat ibland, som de flesta andra. I utredningen 1976 framkom att han till förfesten hade en kvarting Bacardi (som 12-åriga brodern Frederick inte kände till).

Huruvida Charles festnyttjade annat än alkohol är okänt. (På 1970-talet var Sverige mer drogliberalt*).

Vissa källor hävdar att Charles hade epilepsi* och att det kan ha orsakat hans död. Charles bror Frederick säger sig dock vara övertygad om att varken sjukdom eller olycka ligger bakom Charles död, han tror att Charles blev dödad.

Bild ovan: Familjen Zelmanovits bostad på Munksundsvägen, år 1976.

* Om epilepsi:
Enligt Charles mor var det tre år sedan Charles hade haft ett epileptiskt anfall (enligt Bergwallkommissionens rapport 2015). De mest kända böckerna om Quick, Zelmanovits m.fl. nämner inte Charles epilepsi. Teorin om epilepsi som orsak till Charles död tycks ha torgförts av romanförfattaren Leif GW Persson. År 2002 skrev Leif GW Persson: ”CZ drogs med de vanliga pubertetsproblemen, dessutom hade han ordinerats medicin mot epilepsi” (Expressen, 7/7 2002).
Nästa gång uppgiften förekommer är sex år senare, återigen från Leif GW Persson: ”Han hade epilepsi och kan ha fått ett anfall och frusit ihjäl.” (Expressen, 15 dec 2008, vilket för övrigt var dagen efter att en av Råstams Quickfilmer sändes i SVT första gången den 14/12 2008).
Därefter förekommer uppgiften lite då och då i olika artiklar och från andra skribenter, bl.a. Leif GW Perssons kompis psykiatern Ulf Åsgård den 20 dec 2008. (Som då uppgav att han och Leif skulle skriva en bok tillsammans om Quick, men det blev aldrig av).

Den 16 dec 2008 spånade skribenten Karin Östman i Aftonbladet: ”Charles Zelmanovits hade varit i ett gruff på skoldansen, han led av epilepsi. Han kan ha gått till fots till platsen som ligger ett par kilometer från skolan. Han kan ha fått ett psykomotoriskt anfall och bara travat på som i trans, och sedan lagt sig ner och frusit ihjäl.”. Förutom att hypotesen är märklig så är påståendet felaktigt att fyndplatsen ligger ett par kilometer från skolan (det stämmer inte ens fågelvägen, gångsträckan från skolan var det tredubbla, dvs uppåt 6 kilometer, via den korsning där Charles sist sågs).

* Om drogliberala 1970-talet:
Även cannabis (marijuana / hasch) var delvis accepterat på 1970-talet. På den tiden i Sverige var det inte olagligt att bruka cannabis eller att inneha en mindre mängd för eget bruk. 1972 lär uppåt 15% av pojkar i årskurs nio ha provat cannabis. (Notera då att det handlar om att ha provat någon/några gånger, inte att de var narkomaner).

Citaten ovan kommer från ett antal olika källor, t.ex: Hannes Råstams bok om Quickfallet. Artikel i PT (Piteå-Tidningen) 2012-11-02. Aftonbladet 1994-11-01, skribent Weigl Kerstin. Aftonbladet, 2008-12-16, Karin Östman.

Charles Zelmanovits fräcka läderbälte som aldrig hittades

I domen där Thomas Quick år 1994 fälldes för mord på Charles Zelmanovits förekommer uppgifter om ett speciellt läderbälte som Charles uppges ha burit kvällen han försvann. Uppgiften om bältet bekräftades delvis av Charles broder Frederick, och utgjorde en del av stödbevisningen.

Många år senare tycks även Charles kusin Ola Hedlund bekräfta att Charles bar ett speciellt bälte kvällen han försvann år 1976.

År 1994:
– Enligt polisutredningen 1994 med Quick uppgav han i förhör att Charles burit ett speciellt läderbälte. Quick uppgavs ha använt bältet till att underlätta bärandet av Charles men visste inte vart det tagit vägen sedan.
– Polisen hittade inget bälte på fyndplatsen år 1994.
– Charles bror Frederick uppgav i förhör att han haft ett sådant bälte vid den tiden (1976). I förhör 1994 uppgav han att Charles kan ha lånat bältet.

År 2012:
Charles kusin Ola Hedlund uppgav i media att Charles bar ett ”fränt skärp” samma kväll han försvann.

I en intervju 2012 berättade Ola om när Charles kom till förfesten fredagen den 12 november 1976 (Piteå-Tidningen, 2 nov 2012):

”Det var också dit han anlände vid 18.30-tiden, Charles Zelmanovits, en finlemmad 15-årig pojke med axellångt hår, tajta jeans, tröja, bruna playboyskor och en skinnjacka med en kvarting Bacardi dold i innerfickan.
– Jag minns så väl det fräna skärp han hade på sig då han kom, berättar Ola Hedlund, 51, kusin, och den som Charles ringde för att få tillträde till festen ett par hundra meter från sitt eget hem.”

Enligt kusinen Ola bar alltså Charles ett ”fränt skärp” vid 18.30-tiden den kvällen, ca 6 timmar innan han försvann. Eftersom Ola uppger att han ”minns så väl” så bör det varit ett ganska uppseendeväckande bälte.

Kusin Olas uppgift om bältet finns inte med i Quickdomen 1994. Inte heller i nån av de mest kända böckerna som skrivits 2011-2013 om Quickfallet.
Det som kusin Ola sa år 2012 bekräftade delvis Quicks uppgift. Frågan är var Quick fick uppgiften att Charles burit ett speciellt bälte. Det kan varit från polisen, medvetet eller genom misstag. Eller inte.

Kanske liknade Charles bälte nåt av följande bälten / spännen:

Polisen år 1994 hittade varken bältet eller spännet. Om Charles blev utsatt för brott så kan gärningsmannen tagit med sig bältet. Eller så tog Charles av sig bältet självmant nån gång under den kvällen. Eller så släpade en räv iväg med det många år efter att Charles försvann. Dock sökte polisen med metalldetektor över ett stort område utan att hitta det.

Vädret i Piteå natten den 12-13 november 1976

Det förekommer varierande uppgifter i media om vädret m.m. natten i Piteå när Charles Zelmanotivs försvann. Detta inlägg bringar klarhet.

Förhållandena när Charles Zelmanovits försvann omkring midnatt den 12-13 november 1976 i Piteå:

Månen större än halvmåne. Stod högt på himlen.
7-10 minusgrader.
Ingen nederbörd.
Vindstilla eller svag vind, 0-1 m/s.
Mestadels barmark.

Ganska kallt alltså, det kan ha varit en klar natt, med hög måne som lyste upp terrängen.
Sikten i skogen kan ha varit hyfsad även mitt i novembernatten. Fläckvis snö kan också ha gynnat nattsikten. Och fyndplatsen låg i utkanten av en upplyst stad.

SMHI:s data för temperatur och nederbörd visar att det kan ha funnits snö vid försvinnandet. Under några veckor fram till den 7-8 nov var det minusgrader med nederbörd, uppåt två decimeter snö.
Därefter fyra dagar med 1-3 plusgrader och nederbörd (regn eller snö), fram till kvällen den 11 november då det åter blev minusgrader.
Charles försvann natten mellan 12-13 november. Det snöade inte då och inte heller under följande veckan.

Väderprognosen i Piteå-Tidningen 11 november för fredagen den 12 nov 1976:
”Fredag: uppklarnande och därmed kallare. Svag vind.”

Temperatur, nederbörd, vindhastighet kommer från SMHI Öppna data.