Här betraktas ett svenskaprov av Viola Widegren, och hur familjen firade jul. Och de svalnade studierna. Och ögonblicken innan Viola försvann spårlöst för evig tid.

Familjen Widegren bestod av föräldrarna Carl och Agnes samt de två döttrarna Viola och Eva Marie (som var 8 år när sjuttonåriga Viola försvann i december 1948). De hade jordbruk, kor, grisar, häst, höns, och en traktor. Samt en motorcykel som Carl använde i sitt andra jobb som virkesmätare runtom i skogarna.

Violas namn var Ingrid Viola Widegren, men hon använde smeknamnet Vivi och bytte W mot V i efternamnet. Det blev: Vivi Videgren, även i formella sammanhang som i brevkontakterna med distansskolan ”Hermods korrespondensinstitut” (se bild ovan).

Följande lilla uppsats i ämnet ”Modersmålet 1” skrev Viola (Vivi) när hon var 15 år, drygt två år innan hon försvann. Det tycks varit Violas första svenskaprov på första året i Hermods distanskurs för realskolestudier. (Det var Violas sjunde* läsår inklusive hennes 6 år i folkskola).
Första sidan av det rättade provet visas på bilden ovan. Läraren daterade rättningarna 8 juli 1946.
Nedan visas avskrift av Violas hela text (extra radbrytningar har lagts in på några ställen).

”Hur julen firas i mitt hem.

Julen är årets största högtid, den infaller den 25 december.
Nu skall jag berätta, om hur julen firas i mitt hem. På julaftonens förmiddag kläder min syster och jag julgranen, med många vackra saker. Kockan fyra har vi ”dopp i grytan”, och sedan blir det väldigt långsamt, innan det blir tid att dricka kaffe, klockan fem. Dansen kring granen börjar vi med klockan sex, och sedan kommer den efterlängtade jultomten och delar ut julklapparna.

I år klädde min syster och jag ut oss till jultomtar. Vi gick till en 80-årig gammal tant. Vi hade med oss en liten gran, som vi klätt med stjärnor, ljus, faggor, glitter, karameller och mycket annat. Min syster hade en liten säck med några julklappar till henne. Jag har alldrig sett den gamla tanten så glad. Hon ville, att vi skulle stanna en stund och dricka kaffe med henne. Det skulle vi ju gärna vilja gjort, men då hade vi ju måst tagit av oss maskerna!

Nästa julmorgon tänker jag följa med till julottan, det tänkte jag i år också, men jag försovde mig.
Juldagen och annandagen brukar vi ha främmande eller också är vi bortbjudna.”

Det som läraren anmärkte på har blå färg i avskriften ovan.
Resultatet blev ”B-” (b minus) enligt lärarens notering, dvs mellan godkänt och underkänt. Dåtidens betygsskala var A-B-C. Läraren anmärkte på felstavningar, kommatecken, faktafel och verbformer (t.ex. ”gick” istället för ”gingo”). Läraren skrev: ”Ni är osäker på verbformerna! Koncentrera uppmärksamheten på dem.”
Man kan anta att det gick bättre i senare prov eftersom pappa Carl efter första året sökte stipendium åt Viola vilket beviljades (för den första Hermods-årskursen av tre), det var på 200 kr. (Avgiften för alla tre kurserna var 600 kr). Stipendium kunde sökas för ett läsår i taget.

I Violas uppsats framgår att familjen firade traditionsenlig svensk julafton. Med julgran, dopp i grytan, dans kring granen (vid 18-tiden), och sedan kom jultomten med julklapparna.
Viola och systern hälsade också på och spred julstämning hos en gammal tant och gav henne julklappar.
Tidigt på juldagens morgon åkte familjen till julottan i kyrkan. Men senaste julen hade Viola försovit sig och därför inte följt med. Pappa Carl och mamma Agnes hade låtit Viola sova istället för att väcka henne.

Uppsatsen ger intrycket att föräldrarna Carl och Agnes var skötsamma och snälla. Och de hade inte tvingat Viola att följa med till julottan tidigt på juldagsmorgonen, utan låtit henne sova sin skönhetssömn.

Detta ligger i linje med vad föräldrarna uppgav i polisförhör ett par år senare efter att Viola hade försvunnit.
Carl och Agnes berättade då att de försökte underlätta för Viola så mycket som möjligt. Föräldrarna ville att Viola skulle bli en fin flicka, med bättre möjligheter än de själva haft.
Agnes sa att de ”passade upp henne” för att hon ”skulle få det riktigt skönt”. Därför behövde hon exempelvis aldrig hjälpa till i stallet:

”Vi har gjort vårt bästa för att lätta upp allt för henne. Hon har aldrig mjölkat korna, aldrig rengjort i stallet.”

Carl hade hoppats att Viola skulle fortsätta studera och bli ”postföreståndarinna”, dvs chef på ett postkontor. Ett välavlönat, statligt och tryggt arbete.
När Viola fick börja en Hermodskurs för tre års realskolestudier (som fortsättning på Violas sex års folkskola), så var planen hos föräldrarna och Viola att det skulle leda till vidare studier för att bli sjuksköterska.

Men studieintresset började svalna efter årskurs 7 när Viola fick tillfälliga butiksjobb (enligt mamma Agnes i polisförhör).
Och de senaste åren (1947-1948) var hon långtidssjuk i flera omgångar, med operationer och komplikationer som följd (brusten blindtarm, bukhinneinflammation, samt operation av en ”böld” följt av infektion och feber). Uppdatering juli 2024: Violas vänstra äggstock och äggledare togs bort vid operationen av ”bölden”. Och den ”brustna blindtarmen” var en osäker uppgift. (Enligt boken ”Dödsgåtan Viola Widegren”).
Under de månaderna fick hon uppskov från kursanordnaren (Hermods).

Sommaren 1948, efter de långa sjukhusvistelserna, sökte Viola jobb som ”springflicka” i en tobaksaffär, och hon sa att hon ville jobba som hembiträde eller som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige.

I oktober 1948 fick 17-åriga Viola en veckas vikariat som vårdbiträde eller sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Sollefteå. Det korta vikariatet förnyades sedan flera gånger under de följande månaderna.
Några dar innan Viola försvann så hade hon fått ett nytt vikariat med början måndag 6 december och en vecka framåt.

När Viola försvann den 5 december hade hon inte varit hemma hos föräldrarna på en månad. Tidigare i oktober hade föräldrarna gett henne tillåtelse att flytta hemifrån till stan med villkoret att hon skötte studierna och att hon ibland besökte föräldrarna.

Men Viola läste inte tillräckligt, hade hon sagt till en bekant.
Kanske var det så att Viola hade gett upp studierna men inte förmådde berätta det för föräldrarna.

Minuterna före försvinnandet, och Violas sista blick

Söndag kväll vid 17-tiden den 5 december 1948 satte sig Viola på bussen i Sollefteå för att motvilligt besöka föräldrarna några mil utanför stan. Enligt föräldrarna hade hon dessförinnan i flera veckor:
”i telefon snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.”

Viola anlände vid 18.30-tiden. Hon gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”:
”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”

Föräldrarna upplevde Viola ”som förbytt” och ”elak”. De kände inte igen hennes uppförande.
En ordväxling uppstod, pappa Carl örfilade Viola, hon fick lite näsblod. (Det var tio år sedan Carl agade Viola, då hon var sju år och hade försvunnit en kväll och Carl hittade henne klockan ett på natten i närheten av Faxälven).
Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart realskoleexamen, men hon ville tillbaka till stan.

Carl sa därefter till Viola ”säg att du stannar hemma”, med en röst som ”låtit ängslig och icke hård och befallande. Det hade verkat som om Widegren varit ängslig att han skulle mista Vivi.” (Det berättade mamma Agnes senare i polisförhör).

Viola svarade att hon lovade att stanna hemma.
En stunds tystnad följde. Viola satt ner. Agnes såg Violas blick och fick känslan att hon ”fått någon idé”.
Viola reste sig och gick lugnt ut ur rummet. Hon såg sig i väggspegeln medan hon gick mot ytterdörren.
Agnes hörde ytterdörren stängas. Det var sista livstecknet från Viola.

I polisförhör med Agnes framgår följande om den allra sista minuten:

”Då fru Widegren såg Vivis blick fick hon den uppfattningen, att Vivi fått någon ide. ”Det var en speglande blick, EJ dyster och bekymrad blick, fru Widegren fått av Vivi. Vivi gick därpå lugnt ut från sovalkoven och ut i tamburen.

Då hon gått, hade hon sett sig i spegeln, som hängde mellan dörrarna till sovalkoven och tamburen. Fru Widegren trodde att Vivi gått ut i tamburen för att hänga av sig kappan.
…
Fru Widegren fick emellertid höra att ytterdörren stängts och då förstod hon att Vivi gått ut. Till sin man yttrade hon också att hon trodde att Vivi gick ut.”

Familjen trodde att Viola gick till toaletten, som fanns i huset intill. Violas hatt och handväska låg kvar på köksbordet.
En stund senare konstaterade föräldrarna att Viola inte var på toaletten. De trodde då att Viola tagit sig tillbaka till stan.
Uppdatering juli 2024: pappa Carl trodde senare att Viola lämnade kvar hatten och handväskan därför att Viola insåg att Carl annars skulle förstått att hon tänkte sticka tillbaka till stan (enligt boken ”Dödsgåtan Viola Widegren”).

Uppgifterna ovan kommer framför allt från polisförhör från 1948 med Agnes, Carl och dottern Eva Marie.

* Sjunde läsåret = 6 år obligatorisk ”folkskola” + första året realskola på distans, år 1946. Tanken var att hon skulle läsa 3 år realskola på distans, dvs totalt nio läsår (motsvarar ungefär dagens grundskola). Pga flera månadslånga sjukdomsperioder så fick hon uppskov i studierna. Vid försvinnandet i december 1948 så var studierna inte klara.

Efter läsarfrågor om Viola Widegrens läkarrecept som nämns i ett äldre Mysterium24-inlägg* kommer här svaren plus lite till.

Viola Widegren

När 17-åriga Viola ”Vivi” Widegren försvann spårlöst tidigt en söndag kväll i början på december, så lämnade hon kvar hatten och handväskan på köksbordet i föräldrahemmet. Detta är välkända uppgifter. Likaså att den kvarlämnade handväskan innehöll en ansenlig summa av hennes lön från ett tillfälligt jobb som vårdbiträde.

De uppgifterna brukar nämnas i alla berättelser om Violafallet som har framförts sedan dess, i tidningar, tidskrifter, böcker, radio och tv. (Av nån anledning har detta fall uppmärksammats mycket i många år). Men under alla dessa år tycks ingen utomstående granskat mer av innehållet i Violas handväska. Ingen utom författaren Sture Lönnerstrand år 1951 (se nedan), och Mysterium24 för några år sedan*.

I handväskan fanns bland annat läkarrecept på uppiggande medel, som på den tiden vanligen innehöll amfetamin. Effekten av ett sånt preparat kan ha medverkat till händelseutvecklingen. Enligt föräldrarna var Viola ”helt förändrad” den kvällen, de kände inte igen hennes beteende.
Här rotar vi runt lite mer i Violas handväska och funderar en stund över saker och ting.

Rubriker:
Polisens inventering av Violas handväska.
Föremål som utelämnades vid polisens inventering.
Dåtidens uppiggande medel, och Violas långa arbetsdagar och kvällar.
Viola var helt förändrad, enligt föräldrarna.
Violas tidigare nattliga försvinnande vid älven.
Sammanfattning.

Polisens inventering av Violas handväska

I statspolisens inventering av innehållet i Violas handväska uppges att kriminalöverkonstapel J. Sundin ”har i närvaro av makarna Widegren i deras hem undersökt handväskan och föremålen däri”.
I den kvarlämnade handväskan fanns bland annat ett avlöningskuvert, och 110 kr och 66 öre i kontanter (motsvarar ca 2175 kr år 2021), kvitton på diverse inköp och ett armbandsur.

Kriminalöverkonstapel Sundin redovisade dock inte samtliga föremål som fanns i handväskan. Inventeringen avslutades med följande ord:

”Vidare fanns i väskan diverse smärre föremål som tycktes sakna betydelse i fallet. Bland dem kan nämnas spegel, läppstift, ask med ett halssmycke och en brosch i form av silverkors sådant som sjuksystrar brukar ha, några bitar karameller, litet garn och ett slags tygfläta.”

Några av de ”betydelselösa” föremålen nämndes kortfattat. De övriga föremålen utelämnades helt.

Föremål som utelämnades vid polisens inventering

Sture Lönnerstrand

Författaren Sture Lönnerstrand bedrev en egen ”utredning” om Violas försvinnande. Det gjordes i samförstånd med Violas föräldrar, och:
”med herr Widegrens fulla vetskap och tillåtelse”, som Lönnerstrand uttryckte det i ett brev till polisen.
”Herr Widegren” var alltså Violas pappa Carl, som några år senare skrev artikeln ”Mina lidandes år” där även Lönnerstrand omnämndes:
”Det var en journalist från Stockholm, Sture Lönnerstrand, som gjorde en noggrann undersökning av Violas hela liv; han samlade bl.a. vittnen i hennes flick-bekanta som han intervjuade.”

Lönnerstrand skrev flera artiklar om Violafallet, i tidskrifter och dagstidningar. År 1951 publicerade Lönnerstrand boken ”Sanningen om Viola Widegren : flickan som försvann”.
Boken handlar bl.a. om Lönnerstrands ”utredning” av fallet och hans hypotes att Viola hade rymt med en man från sjukhuset. Och att hon skulle ge sig tillkänna när hon blev myndig då hon kunde förfoga över pengaarvet från sina morföräldrar. (Dvs nästkommande år, 1952, när Viola fyllde 21 år).

Men det intressanta är Lönnerstrands dokumentation av innehållet i Violas handväska (se nedan), inte hans hypoteser om Violas försvinnande.

Kort tid efter boksläppet publicerade Lönnerstrand en tidningsartikel där han nämnde några av föremålen i Violas handväska, och det visas ett fotografi med några av föremålen numrerade. Fotografiet tycks fungera som utfyllnad för att lätta upp textmassan. Artikelns fokus ligger inte på dessa föremål utan handlar bl.a. om ovan nämnda hyptotes om försvinnandet.

Bild ovan: ur nämnda artikel (22 juli 1951, Aftonbladet), fotografi med numrerade föremål från Violas handväska, och med följande bildtext:

”Det enda spår helgumflickan lämnade efter sig var handväskan, som bl.a. innehöll:
1) ransoneringskort, 2) ett urklipp av en intervju med en svensk-amerikanska med rubriken ”Låt pengar göra pengar råder kritisk Multrå-mrs”, 3) 110 kr. i sedlar och några växelmynt, 4) två recept på ”uppiggningsmedel” utfärdade av en läkare vid Sollefteå lasarett.”

Några av de föremål som utelämnades i polisens inventering var alltså ransoneringskort, en tidningsartikel och två läkarrecept.

Violas ransoneringskort gällde troligen kaffe, te eller annat som fortfarande var ransonerat åren efter andra världskriget.
Det som sticker ut är läkarrecepten på ”uppiggningsmedel”, och tidningsurklippet som handlar om att få pengar att växa. Det sistnämnda intresserade nog Viola eftersom hon hade ett arv som väntade henne när hon blev myndig.

Dåtidens uppiggande medel, och Violas långa arbetsdagar och kvällar

Några av 1940-talets populära, receptbelagda uppiggningsmedel var exempelvis Fenedrin, Benzedrine, Leodrin, Sympametin, Mecodrin, Eufodrinal, Psykoton och Pervitin.
Några var receptfria under de inledande åren, för att sedan bli receptbelagda.
Den typen av preparat (ofta i pillerform) innehöll det centralstimulerande ämnet amfetamin eller amfetaminliknande ämnen, men förstås i mycket lägre doser än vid tungt narkotikamissbruk.

Förutom uppiggande effekt så kan en användare av sådana preparat bl.a. uppleva ökat självförtroende, känna sig orädd, och bli mer pratsam*.

Det var nog enkelt för Viola, som dessutom jobbade på sjukhuset, att få en läkare att skriva ut nåt uppiggande.
Viola hade goda skäl att vara trött, det var långa dagar och kvällar med arbete och studier. Hon jobbade tillfälligt som vårdbiträde hela dagarna från kl 7 på morgonen. Varannan dag var det lång arbetsdag som inte slutade förrän kl 20 på kvällen.

Och på kvällarna läste Viola distanskurser för grundskoleexamen (”realexamen”, 3 läsår. Tidigare hade hon gått 6 år ”folkskola”). Dvs studierna motsvarade ungefär de tre sista årskurserna i nutida grundskolan. Dock hade hennes distans-studieintresse svalnat efter första läsåret, framkom i polisutredningen, när hon vid 16 års ålder började jobba tillfälligt i en Konsumbutik.
Sedan blev hon dessutom sjuk i två perioder i sammanlagt över tre månader, vid 16 och 17 års ålder, och fick då uppskov från institutet (Hermods) som anordnade kurserna.

Viola var helt förändrad, enligt föräldrarna

Kvällen då Viola försvann hade föräldrarna inte känt igen hennes beteende. När Viola anlände vid 18.30-tiden så gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”

Här är några exempel från författaren Klas Kohlström (som för övrigt inte nämner läkarrecepten) på hur föräldrarna uppfattade Viola den kvällen. Citat ur Kohlströms artikel i Nordisk kriminalkrönika år 2000 (min fetstil):

• ”[…] Då Viola väl var hemma, fann föräldrarna sin dotter helt förändrad. De kände inte igen henne.”
• ”[…] Styvmor häpnar. Aldrig har hon hört maken till ungjänta att vara styv i tonen mot sina egna föräldrar – och detta efter att i veckor, i telefon, ha snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.
  – Men vad du är elak, Vivi! säger hon. Ta av dig kappan, och säg att du stannar hemma!”.
• ”[…] Inne i huset var far och mor fortfarande mycket uppbragta över dotterns näsvisa uppträdande.”

Enligt en annan källa uppgav pappa Carl att:
”Viola var så uppstudsig när hon kom hem. Hon vart elak och knöt näven framför mig. Så har hon aldrig gjort förr, inte mot mej i varje fall”. (ur kapitlet om Viola i boken ”Brottets krönika, del 3” (1959), av Carl Olof Bernhardsson).

Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern för att göra klart studierna.
Viola hade flyttat till stan för att jobba/vikariera några veckor som vårdbiträde (innan dess hade hon haft tillfälliga jobb i flera lokala livsmedelsaffärer). Vikariatet förlängdes sedan några veckor i taget.

Vid besöket hos föräldrahemmet kvällen Viola försvann hade hon inte varit hemma på en månad. Villkoren för flytten hemifrån var att hon skötte studierna och hälsade på föräldrarna ibland. Men hon hade inte följt överenskommelsen. Pappa Carl misstänkte att Viola hade ”hamnat i dåligt sällskap”, och han var rädd att hon skulle bli ”gatflicka” (prostituerad).

I Sture Lönnerstrands bok uppges att Viola den kvällen varit ”alldeles som förbytt”, ”stor i truten” och ”högfärdig”. Lönnerstrand undrar: ”Vad i all sin dar hade det flugit i henne egentligen?”.

Varken Lönnerstrand, Kohlström, Bernhardsson eller annan författare nämner nåt om effekterna från uppiggningsmedel och eventuellt amfetaminpreparat som en möjlig förklaring till Violas beteende den kvällen.
På Violas tid var kunskaperna begränsade om såna preparat, så det kan förklara att Lönnerstrand och Bernhardsson år 1951 och 1959 inte funderade i såna banor. Och Kohlström år 2000 kanske inte ens hade upptäckt uppgiften om läkarrecepten, eller inte kopplat samman det med Violas uppförande.

Den kvällen var alltså Viola ”helt förändrad”, ”som förbytt”, mamman hade ”aldrig hört på maken”, och de blev ”mycket uppbragta” över Violas uppförande.

Violas offensiva och ”elaka” uppförande när hon kom till föräldrahemmet kan berott på att hon var irriterad, ARG och UPPRÖRD över att pappa Carl hade tvingat henne att åka och besöka föräldrarna på sin enda lediga dag.

Om Viola dessutom nyligen hade börjat använda ”uppiggningsmedel”, så kan effekten från pillren förstärkt Violas irritation, gjort henne mer djärv och frispråkig, och därmed bidragit till Violas kaxighet hos föräldrarna den kvällen. Och sedan även bidragit till hennes förehavanden efter att hon försvann ut genom dörren, t.ex. genom att hon blev mer orädd och oförsiktig.

Violas tidigare nattliga försvinnande vid älven

Viola var nog inte rädd för att vara ute på kvällarna. Det framgår av ett annat försvinnande som inträffade när Viola var sju år, dvs tio år tidigare. I ett polisförhör berättade Violas mamma (styvmor) Agnes:

”Vid det tillfället hade flickan gått ut en kväll och icke återkommit, utan Widegren hade fått söka henne till vid 1.00-tiden på natten då han påträffat henne tillsammans med två andra personer i närheten av Faxälven.”

Viola hade alltså gått ut en kväll och inte återkommit. Pappa Carl hade sökt efter Viola till ända framåt klockan 01 på natten och slutligen hittat henne i närheten av älven.

Sammanfattning

Dåtidens ”uppiggningsmedel” innehållande amfetamin ordinerades till vanliga, hederliga, arbetande, trötta medborgare som behövde piggas upp. Som t.ex. Viola med sitt arbete på sjukhuset plus studier på kvällarna.

Vi vet inte produktnamnet på Violas ”uppiggningsmedel” eller vad det innehöll. Och vi vet inte om hon hade intagit uppiggningspiller den aktuella kvällen, t.ex. före eller under bussfärden till föräldrahemmet.
Med andra ord: vilken inverkan Violas uppiggningsmedel hade på själva försvinnandet är spekulationer, liksom mycket annat i Violafallet. Dock har funderingarna kring hennes uppiggningsmedel viss substans i form av läkarrecept med mera, i motsats till många andra spekulationer som baseras på rena fantasier.

För att förstå att ett uppiggningsmedel kan ha haft viss betydelse för händelseförloppet kvällen Viola försvann så behöver man känna till följande:

• Att Viola hade läkarrecept på uppiggningsmedel.
• Att sådana preparat kunde innehålla amfetamin eller liknande.
• Att de var fullt lagliga och allmänt accepterade.
• Att det fanns uppåt ett tiotal såna produkter med likartat innehåll.
• Att amfetamin t.ex. kan öka självsäkerheten, minska rädslor, göra användaren pratsam.
• Att Violas föräldrar var mycket förvånade över hennes kaxiga beteende den kvällen.
• Att oavsett preparatets aktiva substans – amfetamin eller nåt helt annat – så kan även en placeboeffekt* bidragit till Violas agerande.
• Att Viola troligen var mycket upprörd. Både av att hon tvingats åka till föräldrarna på sin lediga dag, och sedan av att pappa Carl sa att hon måste stanna hemma resten av vintern för att slutföra distansstudierna, att hon inte fick återvända till stan. Och slutligen av bråket och örfilen en stund innan hon försvann ut genom dörren.
• Och att upprördheten eventuellt i kombination med effekten från preparatet kan ha gjort Viola oförsiktig nere vid älven eller nån annanstans.

Vi kan vara hyfsat säkra på att uppgifterna om Violas läkarrecept på uppiggningsmedel är tillförlitliga, eftersom de kommer från Lönnerstrand som hade nära kontakt med familjen Widegren som givit honom tillåtelse att göra en egen ”utredning” om Violas försvinnande.

Det finns dock möjlighet att detta ”uppiggningsmedel” var av annan typ än som nämns ovan. Vid sjukperioden i maj, då Viola var 17 år, ett halvår före försvinnandet, hade hon ”blodbrist” och fick ”järnmedicin”. Ett av symtomen vid blodbrist är trötthet, och det skulle kunna vara så att receptläkaren eller Lönnerstrand har benämnt denna järnmedicin som ”uppiggningsmedel”. I så fall kvarstår ändå möjligheten att en psykologisk effekt fick Viola att bete sig offensivt och annorlunda (enligt föräldrarna som inte kände igen hennes uppförande och tyckte att hon var helt förändrad).

Den sanna sanningen om Viola kan vara lika oåtkomlig som Faxälvens hemligheter. Liksom alla de människor som drunknat i älvens strömmande vatten de senaste hundra åren.

* Äldre inlägg om Viola (där även läkarrecepten nämns):
– ”Viola, älven och isen”.

* Om dåtidens uppiggningsmedel, dess effekter m.m:
””Bli piggelin, ät Fenedrin!” (lagligt amfetamin förr i tiden)”.

* Placeboeffekt: förväntanseffekt, dvs att personen upplever en förväntad effekt därför att personen har en stark tilltro till att preparatet ska ge den effekten.

Återpublicering från 8 april 2020.