Ända sedan år 2008 – då Sture Bergwall efter femton år tog tillbaka sina morderkännanden – har det felaktigt hävdats att Bergwall började erkänna mord därför att Säter rättspsykiatriska klinik planerade utskrivning av honom år 1992. (Året dessförinnan, i juni 1991, hade han dömts för bankrån samt grov stöld*).
Det har påståtts att han hellre ville stanna kvar i den trygga miljön än att bli frisläppt, och att det var därför han började berätta att han hade mördat.

Men i Bergwallkommissionens rapport* som utkom nyligen (juni 2015) finns flera uppgifter som visar att Bergwall inte alls var på väg att skrivas ut. Att det tvärtom bedömdes att han skulle stanna kvar mycket länge på rättspsyk.

Uppgiften om utskrivning motsägs exempelvis av följande (enligt sidan 102 i kommissionens rapport):

• I ett utlåtande från överläkaren i början av år 1992 uppges bland annat att ”vården beräknas bli mycket långvarig”.
• Journalerna hos rättspsyk från den tiden innehåller inga uppgifter om utskrivning av Bergwall.
• Flera i personalen på rättspsyk uppger att det inte var aktuellt med utskrivning.

Enligt kommissionen finns det dock en notering hos kommunen, hos kommunens bostadsbolag, att utskrivning var aktuell. Men det tycks vara Bergwalls egen (felaktiga) uppgift som han uppgav till bostadsbolaget när han sökte bostad hos dem.
Hans ansökan lär ha lämnats till det kommunala bostadsbolaget i augusti 1992. När Bergwall en kort tid senare i september blev erbjuden en lägenhet så återtog han ansökan.

En anledning till att Bergwall sökte lägenhet kan varit att han ville ha ett rum på stan att vistas i då han hade frigång eller permissioner från Säter rättspsyk.
Men det verkar inte sannolikt att han skulle ha missuppfattat läget och verkligen trodde att han skulle friges. Han dömdes alltså i juni 1991 för grova brott, dvs bara ett år tidigare, så han bör förstått att frigivning inte redan var aktuell 1992.

Samma utskrivningslögn år 2002 men med annan vinkel

Det falska påståendet om utskrivning återfinns även i Janne Mattssons bok* ”Gåtan Thomas Quick” som utkom 2002.
Men den gången uppgav Bergwall (Quick) att han stannade kvar på rättspsyk därför att han var för farlig att skrivas ut.
Ur Mattssons e-bok (min fetstil):

”Men vid ett besök i den nya lägenheten drabbas Thomas Quick av en så stark längtan till sitt tidigare destruktiva liv att han inte vågar flytta ut från sjukhuset.
– Då var det helt klart för utskrivning. Men jag kände att det här kommer att gå åt skogen, att jag fortfarande var farlig. Det hade väl terapin hjälpt mig att inse.

Hade han inte själv satt stopp för utskrivningen, så hade han kunnat slå sig till ro i småstadsidyllen Hedemora och fortsätta att fara runt i riket och döda och skända oskyldiga offer. Men nu valde han en kanske livslång inlåsning på sjukhus istället för en hägrande frihet.”

Mattsson tycks förlitat sig helt på Bergwalls ord, det sägs inget i boken om att Mattsson kontrollerade Bergwalls uppgifter.

Sammanfattning

År 1992 etablerar Bergwall den felaktiga uppgiften att han skulle skrivas ut, en uppgift som användes vid flera olika tillfällen:

• År 1992:
  för att få en lägenhet hos bostadsbolaget.
• År 2002:
  för att hävda hur farlig han var, och att han därför valt att stanna kvar på rättspsyk.
• År 2008 (då han efter 15 år tagit tillbaka sina morderkännanden):
  som förklaring till varför han började bekänna mord, därför att han ville stanna kvar i tryggheten.

Den felaktiga uppgiften om utskrivning har alltså använts vid minst tre olika tillfällen med olika syften.

---

---

Komplettering 2018:
även i JK:s avslag juni 2018 på Bergwalls ersättningskrav för frihetsberövande, kommenteras påståendet om utskrivning 1992:

”Att så skulle ha varit fallet motsägs emellertid dels av ett utlåtande från avdelningens överläkare daterat i början av 1992 där det angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”, dels av den omständigheten att en förestående utskrivning överhuvudtaget inte berörs i AA:s journaler vid den tiden.”

---

---

---

* Angående bankrån m.m. I juni 1991 dömdes Bergwall av hovrätten för grovt rån (bankrån med gisslantagande, dec 1990) samt grov stöld (begicks feb 1990, ett fingerat rån mot sin arbetsgivare bingohallen). Bytet blev 200 tusen kr samt 180 tusen kr, varav delar av de pengarna aldrig återfanns.
Hovrätten ogillade delvis tingsrättsdomen som förutom grovt rån och grov stöld även hade dömt honom för mordbrand och grovt bedrägeri.

* Bergwallkommissionens rapport, juni 2015:
– www.regeringen.se/…rapport-fran-bergwallkommissionen.pdf
(sidan 102).

– Bok ”Gåtan Thomas Quick”, av Janne Mattsson, 2002.

* Komplettering 2018, JK:s avslag juni 2018:
– www.jk.se/beslut-och-yttranden/2018/06/…

Här visas hur Quick (Bergwall) kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen och domstolen. Vi gör här antagandet att han numera talar sanning om att han tidigare ljög under de femton år som han vidhöll mord på Charles Zelmanovits.

När domstolen år 1994 dömde Thomas Quick (Sture Bergwall) för mord på Charles Zelmanovits så bestod bevisningen av en mängd uppgifter som Quick självmant hade lämnat till polisen under Zelmanovitsutredningen 1993-1994. (Quick ville dömas för mord).
Det var mestadels uppgifter som polisen och domstolen ansåg att endast mördaren kan ha känt till.

Många år senare, år 2008 efter att ha tagit tillbaka sina morderkännanden, sa Bergwall att han hade efterforskat uppgifter i media för att lura polisen och domstolen. Men han lämnade inga närmare detaljer om detta.

Nedan visas en del av de bevisuppgifterna, med förslag på hur Quick/Bergwall kan ha gått tillväga. Vi går i Quicks fotspår, så att säga, för att se hur han gjorde i Zelmanovitsfallet.

Rubriker:

• Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
• Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
• Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
• Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
  
• Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
• Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
• Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
• Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
• Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit hemifrån just de dagarna.
• Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
• Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
• Bakgrund.
• Förtydligande.
• Sammanfattning.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

• Mikrofilm / tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. i Falun eller i Stockholm).
• Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
• Telefon / brev, t.ex. kontakta en botaniker gällande information om mossor (se nedan).
• Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen och domstolen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

På Säter rättspsyk i Falun såg Quick den 11 december 1993 en liten notis i Dagens Nyheter med några knapphändiga uppgifter om att de mänskliga kvarlevor som hade påträffats i Piteå några månader tidigare, tillhörde en Charles Zelmanovits som var 15 år när han försvann.

På biblioteket hittade Quick en mer uttömmande artikel i Piteås lokaltidning Piteå-Tidningen från den 11 december 1993. Där fanns bl.a. följande uppgifter:
– fyndplatsen ligger i en skog på Pitholmsheden
– ungefär tre kilometer från Pitholmskolan,
– och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad Piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Karta ovan: X1 till X4 ligger var och en ca 300 meter från närmaste väg. Plats X2 är mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskliknande område och X3/X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i tidningsartikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

Quick besökte biblioteket och letade i tidigare nummer av Piteå-Tidningen. I en drygt två månader gammal artikel från den 28 sept 1993 hittade Quick några bilder från fyndplatsen i en skog. På de bilderna syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
I den artikeln kunde Quick även läsa att kvarlevorna var övervuxna ”av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån aktuella tidningsuppgifter att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram eller beställde via fjärrlån mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste gå igenom och läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november 1976. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: ”pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 ”någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid ”vägskälet vid brandstationen i Munksund”. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

• Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
• Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
• Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
• Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
• Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.

Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (”Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Bild ovan: Quicks skiss av fyndplatsens läge. Några beteckningar i skissen: ”Väg”, ”Timmerstapel”, ”Kroppen”, ”Bilen”, ”FAST” (=huset som låg utom synhåll från bilen och fyndplatsen).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta. Exempelvis avståndet mellan fyndplatsen och huset var i verkligheten mycket större, och kurvan däremellan saknas på skissen).
Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som är brukligt på kartor.

Quicks metoder var utstuderade, han hade mycket noggrant tänkt igenom hur han skulle framstå som allra mest trovärdig.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

Karta ovan (”Gula kartan”): bäckens riktning är markerad med blå pil.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå 1976, och som hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds.

Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. Det vidhåller Bergwall än idag, och han säger att han tog med ÖS i morderkännandet därför att han tyckte det passade bra eftersom ÖS inte levde längre då erkännandet gjordes år 1993.

1976 bodde ÖS granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn i 20-årsåldern. Quick/Bergwall var då 26 år.

ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann/mördades.

ÖS änka bekräftade i vittnesmål 1994 att ÖS var homosexuell, och enligt änkans dagbok hade ÖS inte varit hemma de dagarna i november 1976 när Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I några av Quicks morderkännanden förekom detaljerade uppgifter om hur Quick hade styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Quick kunde förstås inte veta i förväg att ÖS änka skulle vittna om att ÖS inte varit hemma de dagarna som Charles försvann.

Quick hade återigen en väldig TUR att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi. Att hon istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans den 12-13 november 1976.

Tack vare änkans vittnesmål så kunde Quick fortsätta hävda och ”bevisa” med diverse uppgifter ”som bara mördaren kan ha känt till” att han hade dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Hade Quick planterat en såg i skogen på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet? Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående TUR. Han uppgav för polisen att han och hans partner ÖS haft en såg med sig i skogen 1976.
När polisen sedan sökte där med metalldetektor 1994 så hittade de en rostig såg under sex centimeter mossa, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och partnern ÖS hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen. Av sågens skick och läge under mossan kunde polisen dra slutsatsen att den kunde ha legat där länge.

Bild ovan: den rostiga sågen som hittades på fyndplatsen 1993. En bågsåg av mindre modell, ca 50 cm lång, lämpad för t.ex. trädgårdsarbete.

Markägaren vittnade att han inte hade förlorat nån liknande såg.
Och en skogsavverkare som hade arbetat i det området uppgav att man inte använde såna sågar inom skogsbruket.
De vittnesmålen är ytterligare exempel på hur TURSAM Quick var i sitt morderkännande.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det?

Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan (som nämnts tidigare ovan):

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut.
Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike.
Och Quick hade åter tur, hans beskrivning stämde.

Foto ovan: till höger skymtar det breda diket vid skogsvägen som leder förbi fyndplatsen.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av ”mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: ”Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. ”Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.

Quick sökte nån som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han kontaktade Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna.
En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter TUR, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att granska ”Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket.
Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976. Årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.

Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och timmerstapeln, stärkte Quicks berättelse ytterligare, att han hade varit på platsen och strypt Charles till döds.

---

Bakgrund

15-årige Charles Zelmanovits försvann spårlöst en kall novembernatt 1976 i Piteå. Hans kvarlevor påträffades i skogen av en jägare sjutton år senare (1993). Dödsorsaken kunde inte fastställas. Brott kunde varken styrkas eller uteslutas.

År 1992 började Quick antyda inför vårdpersonalen på Säter rättspsyk att han kan ha begått mord. Efter några diffusa morderkännanden så berättade Quick att han även hade dödat Charles Zelmanovits.
Därefter kontaktades polisen (1993, man avvaktade alltså ganska länge innan polisen kontaktades).

Quick uppgav bl.a. att hans partner Ö.S. också hade varit på platsen, han hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds. Polisen kunde dock inte förhöra ÖS eftersom han begick självmord nio månader efter ”mordet”.

Quick var intagen på Säter rättspsyk sedan 1991 för grovt rån (bankrån, med gisslantagande), samt grov stöld mot Falu bingohall (han hade fejkat ett rån mot honom på bingohallen där han jobbade).
Tingsrätten hade även dömt för mordbrand och grovt bedrägeri, men det ändrades av hovrätten.
I hans tidigare historik fanns även flera grova våldsbrott, varav ett dråpförsök med kniv (1974) då en man var mycket nära att dö. (”Thomas Quick högg 12 gånger”, Aftonbladet).

Prognosen var att han skulle behöva stanna mycket lång tid på rättspsyk. Det var alltså inte aktuellt med frigivning 1992 som det har påståtts av Bergwall m.fl. som förklaring till varför han började erkänna mord (det konstaterades i Bergwallkommissionens granskning 2015).

Vid resningen åren efter 2008 framkom att Bergwall på 1990-talet även hade ljugit för att bli placerad på rättspsyk istället för i fängelse. I Bergwallkommissionens rapport år 2015 reserverade de sig därför för möjligheten att Bergwall även kan ha ljugit i nutid i samband med resningsprocesserna (sida 664 i deras rapport):
”Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.”

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord inklusive Zelmanovits innehåller hans bok ”Kvarblivelse” (1998) även egna dikter samt 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav några publicerades i dagstidningar på 1970-talet).
En del av texterna om Zelmanovits skrev Quick redan 1994, dvs 4-5 år innan boken var klar.

Då ”Kvarblivelse” utkom vid årsskiftet 1998/1999 – efter ett års försening – planerade han nästa mördarbok, under arbetsnamnet ”Mordolog”. (Men den kom aldrig att publiceras).

Den egentliga anledningen till att Quick/Bergwall började erkänna mord kan varit att han hade storslagna författarplaner, som en slags äkta mördarförfattare.
Quick uppfattade sitt eget skrivande som mycket viktigt, det framgår exempelvis av följande formulering (ur Kvarblivelse, 1998, sid 125):

”Jag hittar inte den våg som kan väga
eller den måttstock som kan mäta
hur viktigt mitt arbete är,
vad mitt berättande kan betyda.”

Men ”Kvarblivelse” floppade år 1999, det blev ingen sådan författarkarriär för Thomas Quick.

Efter 2008 då Sture Bergwall efter femton år tog tillbaka alla sina morderkännanden, så har han publicerat ytterligare två böcker som i stort sett handlar om att han inte har mördat någon.

Förtydligande

Samtliga beskrivningar ovan av Quicks efterforskningar om Zelmanovits är antaganden.
Efter att Bergwall (Quick) år 2008 tog tillbaka sina morderkännanden så medgav han att han hade sökt information i tidningsartiklar på biblioteket för att kunna lämna uppgifter ”som bara mördaren kände till”. Men han gick inte närmare in på detaljer hur han hade gjort. Vi vet alltså inte exakt hur Quick fick fram alla uppgifter.

Vi vet inte heller om Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte orsakat hans död, det skulle i så fall vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade och som han lämnade till polisen.

Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå. Och att han var mytoman i femton år, från 1993 fram till den 17 september 2008 då journalisten Hannes Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv faktiskt aldrig hade tänkt på tidigare. (Nämligen att skylla sina morderkännanden på psykvården, på medicineringen och på polisen).

Sammanfattning

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, papperstidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade.
Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Och att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur sin dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.

Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

---

---

---

Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i ovanstående texter. Exempelvis att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en ”vägsugga”, fler uppgifter om Charles och om kroppsdelar, samt ytterligare en rad detaljer.
Alla uppgifter behöver dock inte varit efterforskade av Quick, vissa uppgifter kan ha överförts till Quick av polisen / förhörsledarna p.g.a. misstag, slarv eller inkompetens.

* Om ”Gula kartan”: Lantmäteriets ”Ekonomiska karta”, numera kallad Fastighetskartan.
* Om flygfoto: Quick kan fått tag i detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden) men de är från 1950-talet.

I sin bok ”Kvarblivelse” (1998) skriver Thomas Quick (Sture Bergwall) även en del om Charles Zelmanovits, mestadels om hur Quick söker förlåtelse för att ha dödat Charles. Här är några exempel.

I Quicks bok ”Kvarblivelse” som utkom vid årsskiftet 1998/1999 (bild höger) finns ett dussintal textstycken av varierande längd där Quick berättar om Charles Zelmanovits. Bland annat om den ånger som Quick känner över att ha dödat Charles.

En del av de texterna skrev Quick redan 1994, medan Zelmanovits-utredningen pågick. Charles nämns ofta, den enda person som nämns oftare i bokens 286 sidor är Quicks mamma (som enligt Quick begick övergrepp).

Nedan visas ett urval ur Quicks bok och ur texterna om Charles Zelmanovits.

Quick förklarar att han är Bergwall

Boken ”Kvarblivelse” inleds med att Quick förklarar att han är Bergwall. Och att Quick är den som tar ansvar för Bergwalls brott. Ur boken, sid 16 (min fetstil):

”Jag heter Thomas Quick. Jag är Sture Bergwall. Som Sture Bergwall var jag det försvarslösa barnet, den ogärningsman som dödade.
Jag heter Thomas Quick och som bärare av det namnet är jag den Sture Bergwall som idag tar ansvaret för mina ogärningar och som vågar minnas min utsatthet som liten.”

Quick skriver om ”lilla Sture, mitt lilla jag” (Kvarblivelse, sid 92, min fetstil):

”lilla Stures knutna hand blev min vuxne näves skydd mot det farliga som hotade. Lilla Stures gråt mmm:ade och de tårar som ville rulla utmed pojkens kinder hindrades av skräcken för att väcka än mera ondska, de kunde inte väta det lilla ansiktet med lite svalka därför att den skuld han kände inte kunde ökas. Lilla Stures minnen, min kropp och själs dagbok, fyllde snabbt den vuxne mannen min kropp vuxit till.
[…]
Lilla Sture, mitt lilla jag, den så sargade pojken ropade med hela den kvarblivna rädslan och fruktan. I och genom min vuxna kropp blev detta skrik på hjälp till ett berättande, med ett språk utan ord, om vad jag tidigt hade upplevt.”

Quick tänder två ljus för Zelmanovits

Quick berättar att han dödade Charles, men till skillnad från vid polisförhören och rättegången så finns det i boken inga bestialiska detaljer om mordet. Troligen därför att Quick ville att läsarna skulle se honom som ett offer (för sin barndom) och tycka synd om honom.

Quick framställer sig som väldigt ångerfull. Han säger förlåt och han önskar att Charles död kunde göras ogjord, att Charles kunde bringas åter i livet.

Det mesta om Charles i boken ”Kvarblivelse” handlar om ånger, förlåt och förklaring.
Som i följande text där Quick vill tända två ljus, ett för Charles och ett för Charles mamma (Ur Kvarblivelse, sid 105, min fetstil):

”[…] Ett till C:s minne där jag även för mina tankar till det liv som var hans, det liv jag släckte.
– Kära C, jag såg inte ditt hela liv och jag tror inte att jag såg det därför att jag själv inte ägde något. Du blev mitt offer och om jag kunde vända tillbaka, så skulle min djupa ånger och sanna skuld genast göra det gjorda ogjort. Det är så sorgligt att den renaste ånger inte i något avseende kan förändra skeenden som varit. Jag ser ditt liv och jag önskar… Vad jag önskar att du även i dag hade fått leva det!

Det andra ljuset vill jag tända för C:s mamma som ännu lever och där jag vill tro och hoppas att det vuxna jag hon var när C försvann, hittade vägar att hantera det trauma hennes sons försvinnande innebar. Jag hoppas att hon klarade av att behålla det som var hennes liv och att hennes tillsammanhet med andra människor visade liv, även om höstens mörker var svårt att undvika.
Jag vill viska förlåt och då vill jag tro att hon uppfattar det med sitt levande liv. Jag vill tro och jag önskar, med all sann godhet jag äger, att de djupa sår jag rev i hennes liv när jag dödade hennes son, har slutat att blöda och att de ärr hon säkert ännu ser och känner, vill påminna henne om det liv C.Z. levde, att de inte speglar något som han aldrig hann leva.

Jag ser Dig, C.Z. mamma och kanske kan Ditt liv bland andra, någonstans fånga min blick och känna att det förlåt de visar är äkta, att de säger förlåt men inte vågar be om förlåtelse. Att jag nu ser C.Z. och därmed även Dig, väcker i mig en respekt för Dig där jag inte kan be om förlåtelse. Jag tycker att en sådan bön, en vädjan riktad till en bestämd person, rymmer så mycket krav. Jag tog Din sons liv, det liv som levde så mycket mera hos honom och hos Dig i er delade livssämja – ingenstans har jag rätt att ställa krav på Dig. Jag säger förlåt men upptäcker hur begränsat mitt språk är ty jag kan inte beskriva vad detta ord rymmer, vad jag önskar att Du skulle se i det.”

Quick författar före rättegången

Kort tid före rättegången 1994 skrev Quick om sina tankar kring Charles och Quicks ängslan att möta Charles mamma i rättegången. (Kanske var boken planerad redan då, vem vet).

Ur Kvarblivelse, sid 103 (min fetstil, och Quicks kursiveringar är ersatta med understreck):

”Jag mötte pojken och jag kunde lustmörda honom då jag inte såg hans sanna liv, inte ägde kontakt med mitt eget. Den sorg och smärta, ledsamhet och ångest jag kände igår när jag tänkte på C.Z. var sann då och så tung att bära. Idag, när jag plötsligt ser C.Z. blir min sorg större och min ångest smärtar än mera därför att dessa känslor finns där C.Z. hela liv är synligt, hans verkliga liv i sin omutliga verklighet.

Jag är ”glad” över dagens upptäckt samtidigt som den känns svår i betydelsen att jag vid rättegången kommer att möta verkligheten i dess verkliga skepnad. Det innebär samtidigt att jag (redan nu) våndas mer inför det min vuxenhet gjort, att jag förfäras mera när jag ser C.Z.:s mamma och vet att hennes son blev mitt offer. Jag berövade hennes son livet och därmed också en del av hennes liv.
I går ängslades jag inför att möta hennes hat, förstod och accepterade dess rättmätiga plats. Jag gör det också idag men mera: C.Z. och hans mamma var liv i självklar gemenskap, var liv i varandras vida referenser där de som levande människor hämtade så mycket av det som är liv. De behövde aldrig ifrågasätta delandet eller till varandra det givande som äkta liv ger av sig självt och som finner plats hos mottagaren utan att denne behöver bereda plats ­ – att ge av liv och ta emot liv är liv.

I äkta liv möts liv, hos den levande människan är livet ett seende av andras liv och då också det egna livets bekräftelse. Jag mötte C.Z. men min blinda färd hade gömt liv, jag kunde inte se hans hela liv därför att jag själv inte ägde eget liv att spegla det i.”

Quick förklarar hur hans känslokyla banade väg för mord

Quick beskriver hur han haft psykopatiska drag, hur känslokall han var när han dödade Charles, hur bristen på empati banade väg för mord.

Ur Kvarblivelse, sid 104/108 (min fetstil):

”Jag mötte C.Z. men jag såg honom inte. Jag såg bara mina behov, ägde ingen kraft att gömma undan min tankes tankar på att döda honom. Jag såg aldrig C.Z.:s liv och min egen brist på empati banade väg för att låta lustmördaren representera allt det min kropp skrek efter och som mitt skadade liv av känslor önskade. Jag var förövaren och ingenstans offret när jag mördade C.Z.”
[…]
”Jag dödade C.Z. C.Z. var mitt offer och han blev även offer för det som en gång i min tidighet gömde mitt jag – förutsättningen för liv. Idag ser jag C.Z. som den hela C.Z. jag 1976 inte kunde se. Då var min syn kraftigt nedsatt av min egen inre död, av min ödslighets tärande, förtärande. Om knappt tre veckor blir rättegången och då kommer jag att möta denna en gång så levande människan, denna yngling som 1976 ännu var i växt.”
[…]
”Om det så bara var bråkdelar av en sekund, så hann han se döden i mina ögon och förstå att den skulle drabba honom. Jag blundar när jag skriver det men den hemska sanningen, min enorma skuld, finns ändå så synlig.”

Quick förnekade mordminnet inför sig själv

Quick uppger att han inför sig själv hade förnekat minnesbilderna av mordet på Charles Zelmanovits.
Quick skriver (sidan 91):

”Fastän jag under sexuella lekar och samspel med J klart och tydligt ibland kom ihåg C.Z. eller hur jag dödade E, så var dessa tydliga minnesbilder intet; jag mindes men förnekade ändå att dessa bilder fanns hos mig.”

Mordet beskrivs inte som någon traumatisk händelse för Bergwall (som han hette 1976 då Charles Zelmanovits försvann).
Minnet av mordet var inte bortträngt, det var tillgängligt för Bergwall. Minnet av mordet gjorde sig påmint ibland, men han upplevde minnesbilderna ur en psykopats känslokalla perspektiv, de kunde hållas undan som vilka andra minnesbilder som helst.

Det var inget traumatiskt minne. Förrän många år senare, när Bergwalls syn på sitt förflutna började ändras.

Quick kom till insikt och såg människan bakom

På senare år (nittiotalet) förändras Quicks syn på sitt förflutna, han kommer till insikt, upplever medkännande.
Då förändras också hans sätt att se på mordminnet och på människan Charles.

Ur Kvarblivelse, sidan 100:

”När jag dödar C.Z. så dödar jag inte mörka pojkens namnbärare, jag dödar människan i mörka pojken, bakom namnet C.Z.. Jag har vetat om och till delar känt att jag dödat C.Z. men jag har aldrig tidigare känt det jag känner nu, så helt och fullt: Jag dödade MÄNNISKAN C.Z.”

Anm: ”den mörka pojken” är ett uttryck som återkommer i flera av Quicks erkännanden.

Quick, Bergwall, CZ och Al Green

I en lång prosadikt om bland annat Charles Zelmanovits skriver Quick att Zelmanotivs röst ”bar spår av” Al Greens ljusa röst. Quicks text avslutas med stor sorg:

”Nu sjunger den igen smärta, den ljusa rösten som är Al Greens:
”- I’m so lonely I could cry.”
Jag skall kasta ljus in i mitt rum
och all ensamhets alla långa tider
finns hos det som ljuset kommer att träffa.
En gnutta ljus.
Flera tunnor av gråt.”

Quick, Bergwall och författarskapet

Quicks beskrivningar av sig själv, sin ånger, sina förlåt, mordminnena som han efter många år hade omvärderat och då försökt förtränga, är trovärdiga beskrivningar om man beaktar att Quick hade ett antal skruvar lösa.
Sedan är det en annan fråga huruvida Quick ljuger helt, delvis eller inte alls. Det vet endast Bergwall själv.

Thomas Quick / Sture Bergwall framställde sig själv som ett skrivande offer och en lidande mördare. Det är väl ungefär vad som krävs för att bli en slags känslosam mördarförfattare.

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord innehåller boken ”Kvarblivelse” även 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav nån enstaka lär ha publicerats i en tidning).
Då ”Kvarblivelse” utkom 1998/1999 planerade han nästa mördarbok under arbetsnamnet ”Mordolog”, men den kom aldrig att publiceras.

---

---

---

Mera:
– ””Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”” (Om hur Bergwall kontaktade flera andra författare).

---

---

*Al Green: I’m So Lonesome I Could Cry (från 1973).

Frilansjournalisten Dan Josefsson har de senaste åren anklagat en rad personer för att tro på ”bortträngda minnen” och att denna tro orsakade att Thomas Quick dömdes för mord. Lustigt nog skrev Josefsson dessförinnan en bok om sina egna bortträngda minnen och hur de spökar i hans vuxna liv.

Dan Josefsson har de senaste åren slungat ut anklagelser (spekulationer) att psykvården, polisen, åklagare och minnesforskare på 1990-talet arbetade utifrån teorin om bortträngda minnen och att det var därför Thomas Quick dömdes för mord.

Men Josefsson uppger sig även ha problem med sina egna bortträngda minnen, det framgår i hans bok ”Den mörka hemligheten” som utkom hösten 2011:

Ett par år efter ovanstående bok utkom Josefsson med boken ”Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga” (2013)…
…där Josefsson anklagar i stort sett alla som vistats i närheten av Quick för att tro på bortträngda minnen.

Josefssons bortträngda minnen

I baksidestexten till Josefssons bok ”Den mörka hemligheten” (2011) uppges bl.a:

”Den mörka hemligheten” visar med hjälp av modern forskning att svårigheter med att forma ett tryggt vuxenliv ofta beror på att vi haft svåra upplevelser i den tidiga barndomen eller under uppväxten. Det kan röra sig om våld och andra övergrepp, /…/
… om vi vill leva som välmående, harmoniska människor som kan skapa kärleksfulla och trygga relationer måste vi förstå det tidiga traumats mekanismer och göra något åt saken.”

I förordet skriver Josefsson sedan om hur han som vuxen gick i terapi hos en psykolog och psykoterapeut, och hur upplevelserna under de ”första levnadsåren” orsakar problem i vuxenlivet.
(Anm: det uppges inte vad de svåra upplevelserna i barndomen bestod av. Anledningen sägs vara av hänsyn till att berörda personer fortfarande är i livet, enligt en intervju som gjordes i programmet ”En bok en författare” 2011).

Längre in i ”Den mörka hemligheten” beskriver Josefsson hur traumatiska händelser trängs bort i minnet med så kallad dissociation (sid 62-63, min fetstil):

”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.”

Enligt Josefsson syftar ”dissociation” på bortträngning av traumatiska minnen.
Det framgår i hans senare debattartikel där han anklagar minnesforskaren Sven Å Christianson och justitierådet Göran Lambertz för att tro på bortträngda minnen (DN, 2014-02-20, min fetstil):

”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, och det är omöjligt för Christianson att förneka att han trodde på bortträngningshypotesen under 1990-talet.”

I Josefssons debattartikel ovan framgår mycket tydligt att han hävdar att både ”avvärjande” och ”dissociation” syftar på bortträngning av traumatiska minnen.

Sammanfattning

Dan Josefsson berättar i sin bok ”Den mörka hemligheten” att han har gått i psykoterapi och där återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom.
I boken uttrycker Josefsson bortträngda minnen som dissociation, vilket enligt hans debattartikel syftar på bortträngning av (traumatiska) minnen.

Numera håller Josefsson tyst om den boken. På sin bloggs presentationssida (“Om mig”) finns den inte medtagen bland övriga av sina böcker och alster som han räknar upp.

För den som inte orkar läsa allt om Quickfallet fram till 2008 så bifogas här en illustrerad översikt som beskriver kärnan i det hela.

Svårare än så är det inte.
Thomas Quick (Sture Bergwall) hade bestämt sig för att erkänna mord, och det var vad han gjorde.

OCH han levererade uppgifter som inte kunde avfärdas som påhitt. Även en psyksjuk mytoman kan begå brott, och sedan krydda dessa begångna brott med några doser mytomani. Ungefär så resonerade man på den tiden.

Quick erkände inte bara inför polisen och domstolar, utan för alla i sin omgivning inklusive journalister och massmedia.
Quick var alltid vältalig och välformulerad*.
Han skrev och publicerade en ambitiös bok om sina mord, ”Kvarblivelse” (1998/1999), med det uttalade syftet att få det ”obegripliga begripligt”.
Quick gav intrycket att vara oerhört ångerfull över de mord han begått. Han framstod som mycket angelägen att sona sina brott.

Mera

• Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas.
• Quicks kärnor av sanning.
• Quicks bror stärkte Quicks morderkännande.

---

---

---

* Lika vältalig och välformulerad som när han tog tillbaka sina morderkännanden år 2008.

Författaren Quick/Bergwall skrev ned sina mordminnen i förväg. Han levererade sina mordberättelser på egen hand. Terapeuterna på Säter rättspsyk hade i stort sett endast en lyssnande roll.

Nedan visas exempel på hur författaren Thomas Quick (Sture Bergwall) i förväg satte sina mordminnen på pränt, och sedan framförde dem muntligt för första gången inför en åhörare. Quick förberedde sig på egen hand. Han berättade på eget initiativ och av egen kraft. Han använde terapistunderna som premiärscen för sina nya berättelser, sanna som falska. Det framgår i en rad källor som beskriver hur Quicks berättelser tillkom och hur det i praktiken gick tillväga.

Rubriker:
– ”Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”.
– Quick erkände mord i texter.
– Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen.
– ”Terapeuten tog ingenting för givet”.
– ”I min terapi är det jag som berättar”.
– ”Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”.
– Terapeuterna beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande.
– Sammanfattning.

”Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”:

Följande exempel visar resultatet av att Quick formulerade sina mordminnen i förväg på egen hand. När terapeuten kom in i rummet var Quicks berättelse redan klar och redo att framföras för första gången till den troget lyssnande åhöraren.

Dåvarande chefsöverläkaren på Säter rättspsyk, Göran Källberg, uttryckte år 1993 funderingar vid ett samtal med Quicks terapeut Kjell Persson om Quicks terapi. Ur H.Råstams bok (min fetstil):

”Det framgår av Göran Källbergs anteckningar att han vid den här tiden börjat hysa tvivel om hur terapin med Quick gick till. Källberg och Kjell Persson hade råkat mötas på ett tåg och då samtalat om hur den skulle bedrivas om Quick flyttade till Växjö.

”Kjell berättar också att han nu tar på sig ett stort ansvar i och med terapin. [Jag] är samtidigt lite ifrågasättande om det rör sig om terapi. [Kjell] berättar att han mest sitter tyst och patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Chefsöverläkare Göran Källberg ifrågasatte alltså om det överhuvudtaget rör sig om terapi, eftersom terapeuten Kjell Persson uppgett att han mest sitter tyst och att ”patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Vilket onekligen ger intrycket att Quick kom till terapin väl förberedd, med sina mordminnen redan klappade och klara.
Detta var omkring 1993, i inledningen av den period då Quick självmant började erkänna att han hade mördat.

Quick erkände mord i texter:

Quick skrev ned sitt mordminne före terapin och lämnade det sedan till terapeuten. Två exempel från DJ:s e-bok:

• 1993, mitten på december, gällande fallet Charles Zelmanovits:
  ”…två dagar senare erkände Sture mordet i en text till Kjell Persson…”
  Kjell Persson var Quicks terapeut kring 1992-1993.
• 1992, oktober, gällande fallet Johan Asplund:
  ”I oktober skrev han nämligen om mordet i ett brev till Kjell Persson”

Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen:

I Quicks/Bergwalls egen bok ”Kvarblivelse” (1998) beskriver han själv detaljerat hur det kunde gå till när han i förväg skrev ned sina minnen. Birgitta som nämns i texten är Quicks terapeut.
Citat från sidan 51-52:

”Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.
När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem. Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.
Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle skrev Quick hela 17 sidor, som han dagen efter läste upp för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Anm: Quicks bok ”Kvarblivelse” publicerades år 1998/1999, dvs tio år innan han 2008 tog tillbaka sina morderkännanden.

”Terapeuten tog ingenting för givet”:

Angående hur terapeuten Kjell Persson reagerade på Quicks mordberättelse. Janne Mattsson intervjuade Quick på nittiotalet och då ställdes följande fråga till Quick:

”Hur reagerade då Kjell Persson på Quicks berättelser?
– Undrande, frågande, tog ingenting för givet, men lät det finnas där. Han förstod så småningom att det måste ligga något i mina berättelser.”

Här framgår att terapeuten inledningsvis varit tveksam till Quicks berättelser.

”I min terapi är det jag som berättar”:

Ur en intervju med Quick enligt TT 1996-05-07:

”Han förklarade också att det inte förekommer ledande frågor i terapin han genomgår.
– I min terapi är det jag som berättar”.

Vilket överensstämmer med övriga exempel, terapeutens roll var lyssnande.

Att terapeuterna var skeptiska till Quicks inledande diffusa påståenden 1992-1993, det framgår bl.a. av att man avvaktade i flera månader med att kontakta polisen. Vilket var helt korrekt, Quicks påståenden om mord var diffusa och gällde försvinnande samt mord som hade inträffat för många år sedan (Johan Asplund 1980 resp. Thomas Blomgren 1964).
Terapeuterna var sunt skeptiska i en miljö där klientelet lätt kan uppfattas som foliehattar och strålkärringar.

”Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”:

I en av rättegångarna (Therese J, 1998) vittnar Quicks dåvarande terapeut Birgitta om hur Quicks terapi gick tillväga (min fetstil):

”Birgitta Ståhle, som varit Thomas Quicks terapeut sedan april 1994, har bekräftat att denne gradvis närmar sig händelserna, en process som enligt henne kräver stort mod och styrka; vissa detaljer har en sådan ”laddning” att det kan vara svårt att berätta om dem. Hon har vidare berättat att terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs. Birgitta Ståhle har sagt sig inte veta vad som framkommit i polisutredningen; under denna huvudförhandling – hon har varit närvarande under alla förhandlingsdagarna – har hon bättre förstått vad som hänt. Enligt henne har Thomas Quick haft ett behov att få bekräftat att han verkligen begått en så avskyvärd handling som den han utsatt Therese för.”

Terapeutens vittnesmål överensstämmer med övriga källor. Notera att detta inte var samma terapeut som i ett tidigare exempel.
Här har vi alltså två terapeuter som redan 1993 respektive 1998 visade att den terapi Quick erhöll mestadels gick ut på att lyssna på vad Quick redan hade tänkt ut i förväg.

Terapeuternas roll var huvudsakligen lyssnande:

Ur Bergwallkommissionens rapport från år 2015, sid 198 (min fetstil):

”Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidigare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som hade denna uppgift.
Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symbolisera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra traumatiska barndomsberättelser.”

Sammanfattning

De ovanstående exemplen från både dåtid och nutid visar bl.a. att Quick/Bergwall noggrant förberedde sina mordberättelser och erkännanden, före terapistunderna som fungerade som premiärframförande av berättelserna.
Terapeuterna hade en lyssnande roll. De hann knappt sätta sig ned förrän Quick började minnas och berätta.

---

---

---

Källor:
E-bok ”Fallet Thomas Quick”, Hannes Råstam.
E-bok ”Mannen som slutade ljuga”, Dan Josefsson.
Bok ”Kvarblivelse”, Thomas Quick, sid 51-52.
E-bok ”Gåtan Thomas Quick”, Janne Mattsson.
Artikel: TT, 1996-05-07.
Dom: Therese Johannessen.

Thomas Quicks bror Sten-Ove medverkade till att stärka Quicks erkännande att ha mördat Johan Asplund. Sten-Ove berättade för polisen att han visste instinktivt att det var Quick som var gärningsmannen.

Åren 1993-1994 skrev Sten-Ove Bergwall boken ”Min bror Thomas Quick”. Sten-Ove uttryckte sig bl.a. så här om Thomas Quick (Sture Bergwall):

Men jag vet vem han egentligen är. De första kortfattade tidningsuppgifterna om att en man erkänt att han dödat sundsvallspojken Johan Asplund slog mig med blixtrande kraft, ty jag kände i mitt eget djup att det var min bror som var mördaren.

Författaren K.Gedda i sin bok*:

Stures äldre bror Sten-Ove har i förhör hos polisen berättat hur han upplevde tidningarnas löpsedlar om att en patient från Säters sjukhus börjat berätta om hur han mördat unga pojkar under ett antal år.
Instinktivt kände han att det måste vara hans egen bror Sture.

Ur intervju* i Expressen 1995 – en tid innan Sten-Oves bok hade kommit ut sa han:

– När jag fick höra att en man erkänt mordet på Johan Asplund så visste jag instinktivt att det var min bror.
Och jag var säker på att fler fall skulle avslöjas. Att Johan bara var det första.

Sten-Oves kommentar om hur han hade upplevt 1993 och det första morderkännandet:
”Och jag var säker på att fler fall skulle avslöjas. Att Johan bara var det första.”
kan även ha påverkat och inspirerat Quick till att skruva upp galenskaperna till en högre nivå.

---

---

---

* Sten-Oves bok: ”Min bror Thomas Quick”, Sten-Ove-Bergwall, 1995.
Boken skrevs 1993-94, enligt Sten-Ove Bergwalls blogg där han bl.a. har lagt ut texter ur sin bok.
Citat:  ”MIN BROR THOMAS QUICK skrevs 1993-94 och utgavs 1995.”
sobergwall.wordpress.com/2010/07/25/kommentar-2/

* K.Geddas bok: ”Bortom allt rimligt tvivel”, Kristina Hjertén von Gedda, 2005.

* Intervju: Expressen, 1995-01-05.

Fabulerade Thomas Quick* om precis allting? Knappast troligt. Även lögner brukar innehålla kärnor av sanning.

Ett exempel på en sådan kärna av sanning är den sanna händelsen att Quicks storasyster gick bort och att Quick deltog vid begravningsstunden i Linköping. En händelse som han senare lindade in i lögner, det kan bevisas eftersom Quicks besök vid begravningen 1998 även omtalades i media.

Denna händelse beskrevs av Bergwall (f.d. Quick*) hösten 2003 – efter nästan två års drogfrihet – enligt följande (i en intervju* på Säter med författaren Kristina von Gedda):

”Vi syskon var ju så ensamma var och en. Min äldsta syster Runa dog 1997. Hennes död berättar mycket om oss syskon.
Jag kom till begravningen med Birgitta och en vårdare. Vi kommer in i kyrkan och ser ett trettiotal helt okända människor, ingen av mina syskon var där. Inte ens Gun. Det var så skriande tydligt ensamt.

När jag kom tillbaka dagen därpå ringde jag Gun. Hon spelade förvånad. ’Var du där? Jo, när vi skulle ge oss iväg började det snöa och då vågade vi inte åka…’ Och alla de andra syskonen hade plötsligt också fått förhinder. De kom inte för att de ville inte bli påminda om så mycket, den första av syskonen hade dött, det tror jag väckte starka känslor.

Runa hade inga egna barn, hon levde med en man, vi hade inte mycket kontakt, men 1996-97 skrev vi en hel del brev till varandra. Hon berättade bland annat om vår farfar, som skulle ha förgripit sig på sönerna, alltså vår far och hans bröder, när de var 13-14 år. Arvet som man bär med sig kan man säga. Vi talade aldrig om mina upplevelser men jag fick intrycket att hon visste fast hon inte hann berätta allt in­nan hon dog. Hon stödde mig på sitt sätt. Jag utsattes mest och värst. Och jag tror att flera av mina syskon visste om det.”

Bergwall hade alltså varit drogfri* i nästan två år (enligt uppgift från Bergwall i nutid) när han berättade detta för K. Gedda.
Notera även Bergwalls påstående att systern hade berättat att farfar hade förgripit sig på sönerna, att det gått i arv och att Bergwall själv ”utsattes mest och värst”. (Dvs gällande de sexuella övergrepp från sin far som Quick hävdade att han utsattes för i sin barndom).

Systerns begravningsstund hade dock rapporterats i media år 1998, och då lät det bl.a. så här (Expressen 5 mars 1998):

”Seriemördaren Thomas Quick dök i går överraskande upp vid sin storasysters begravning i Linköping. Han kom med en röd ros i handen.
– Det var ledsamt – inte minst att möta mina syskon, förklarade han för Expressen efteråt.
/…/
När Thomas Quick kom in i kapellet hade syskonen och de övriga begravningsgästerna satt sig. Den avlidnas närmaste satt längst fram.”

Sanningen var alltså att syskonen hade varit närvarande på systerns begravning, och där träffat Quick. De hade inte stannat hemma, som Bergwall påstod. Och systern gick bort 1998, inte 1997.
Årtal är lätt att minnas fel. Men påståendena om uteblivna syskon och telefonsamtalet angående snön är sannolikt lögner. Kanske även påståendet om systerns berättelse om farfars övergrepp m.m.

Fakta i Bergwalls berättelse 2003 var att själva begravningen hade ägt rum, och att Bergwall hade varit där. Men de övriga uppgifterna var falska eller felaktiga.

Tillämpar man denna vetskap på Quicks mordberättelser så framstår de möjligen i ett annat ljus. För även i de berättelserna lär det ha funnits kärnor av sanning.

---

---

---

* Sture Bergwall bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002.
Han tog inte tillbaka sina morderkännanden förrän år 2008, efter sju års drogfrihet och ”tystnad”. Då hade han hållit fast vid sina morderkännanden i 15 år.
Anm: år 2001 avslutade Säter rättspsyk Quicks medicinering och man utförde återkommande drogkontroller och kroppsvisitationer, vilket även lär ha stoppat Quicks användning av illegala droger.

* Boken ”Bortom allt rimligt tvivel”, Kristina Hjerten von Gedda, 2005. Sid 65.
Och sid 271: info att intervjuerna gjordes hösten 2003.