Författararkiv: Tony

Hur Quick lurade polisen med efterforskningar och utstuderad strategi

Här visas hur Quick (Bergwall) kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen och domstolen. Vi gör här antagandet att han numera talar sanning om att han tidigare ljög under de femton år som han vidhöll mord på Charles Zelmanovits.

När domstolen år 1994 dömde Thomas Quick (Sture Bergwall) för mord på Charles Zelmanovits så bestod bevisningen av en mängd uppgifter som Quick självmant hade lämnat till polisen under Zelmanovitsutredningen 1993-1994. (Quick ville dömas för mord).
Det var mestadels uppgifter som polisen och domstolen ansåg att endast mördaren kan ha känt till.

Många år senare, år 2008 efter att ha tagit tillbaka sina morderkännanden, sa Bergwall att han hade efterforskat uppgifter i media för att lura polisen och domstolen. Men han lämnade inga närmare detaljer om detta.

Nedan visas en del av de bevisuppgifterna, med förslag på hur Quick/Bergwall kan ha gått tillväga. Vi går i Quicks fotspår, så att säga, för att se hur han gjorde i Zelmanovitsfallet.

Rubriker:

Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit hemifrån just de dagarna.
Hur Quick visste att det fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
Bakgrund.
Förtydligande.
Sammanfattning.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

Mikrofilm / tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. i Falun eller i Stockholm).
Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
Telefon / brev, t.ex. kontakta en botaniker gällande information om mossor (se nedan).
Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen och domstolen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

På Säter rättspsyk i Falun såg Quick den 11 december 1993 en liten notis i Dagens Nyheter med några knapphändiga uppgifter om att de mänskliga kvarlevor som hade påträffats i Piteå några månader tidigare, tillhörde en Charles Zelmanovits som var 15 år när han försvann.

På biblioteket hittade Quick en mer uttömmande artikel i Piteås lokaltidning Piteå-Tidningen från den 11 december 1993. Där fanns bl.a. följande uppgifter:
– fyndplatsen ligger i en skog på Pitholmsheden
– ungefär tre kilometer från Pitholmskolan,
– och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad Piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Karta ovan: X1 till X4 ligger var och en ca 300 meter från närmaste väg. Plats X2 är mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskliknande område och X3/X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i tidningsartikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

Quick besökte biblioteket och letade i tidigare nummer av Piteå-Tidningen. I en drygt två månader gammal artikel från den 28 sept 1993 hittade Quick några bilder från fyndplatsen i en skog. På de bilderna syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
I den artikeln kunde Quick även läsa att kvarlevorna var övervuxna ”av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån aktuella tidningsuppgifter att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram eller beställde via fjärrlån mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste gå igenom och läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november 1976. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: ”pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 ”någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid ”vägskälet vid brandstationen i Munksund”. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.

Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (”Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Bild ovan: Quicks skiss av fyndplatsens läge. Några beteckningar i skissen: ”Väg”, ”Timmerstapel”, ”Kroppen”, ”Bilen”, ”FAST” (=huset som låg utom synhåll från bilen och fyndplatsen).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta. Exempelvis avståndet mellan fyndplatsen och huset var i verkligheten mycket större, och kurvan däremellan saknas på skissen).
Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som är brukligt på kartor.

Quicks metoder var utstuderade, han hade mycket noggrant tänkt igenom hur han skulle framstå som allra mest trovärdig.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

Karta ovan (”Gula kartan”): bäckens riktning är markerad med blå pil.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå 1976, och som hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds.

Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. Det vidhåller Bergwall än idag, och han säger att han tog med ÖS i morderkännandet därför att han tyckte det passade bra eftersom ÖS inte levde längre då erkännandet gjordes år 1993.

1976 bodde ÖS granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn i 20-årsåldern. Quick/Bergwall var då 26 år.

ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann/mördades.

ÖS änka bekräftade i vittnesmål 1994 att ÖS var homosexuell, och enligt änkans dagbok hade ÖS inte varit hemma de dagarna i november 1976 när Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I några av Quicks morderkännanden förekom detaljerade uppgifter om hur Quick hade styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Quick kunde förstås inte veta i förväg att ÖS änka skulle vittna om att ÖS inte varit hemma de dagarna som Charles försvann.

Quick hade återigen en väldig TUR att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi. Att hon istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans den 12-13 november 1976.

Tack vare änkans vittnesmål så kunde Quick fortsätta hävda och ”bevisa” med diverse uppgifter ”som bara mördaren kan ha känt till” att han hade dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste att det fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Hade Quick planterat en såg i skogen på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet? Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående TUR. Han uppgav för polisen att han och hans partner ÖS haft en såg med sig i skogen 1976.
När polisen sedan sökte där med metalldetektor 1994 så hittade de en rostig såg under sex centimeter mossa, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och partnern ÖS hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen. Av sågens skick och läge under mossan kunde polisen dra slutsatsen att den kunde ha legat där länge.

Bild ovan: den rostiga sågen som hittades på fyndplatsen 1993. En bågsåg av mindre modell, ca 50 cm lång, lämpad för t.ex. trädgårdsarbete.

Markägaren vittnade att han inte hade förlorat nån liknande såg.
Och en skogsavverkare som hade arbetat i det området uppgav att man inte använde såna sågar inom skogsbruket.
De vittnesmålen är ytterligare exempel på hur TURSAM Quick var i sitt morderkännande.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det?

Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan (som nämnts tidigare ovan):

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut.
Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike.
Och Quick hade åter tur, hans beskrivning stämde.

Foto ovan: till höger skymtar det breda diket vid skogsvägen som leder förbi fyndplatsen.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av ”mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: ”Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. ”Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.

Quick sökte nån som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han kontaktade Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna.
En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter TUR, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att granska ”Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Timmer i väntan på transport framåt våren.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket.
Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976. Årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.

Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och timmerstapeln, stärkte Quicks berättelse ytterligare, att han hade varit på platsen och strypt Charles till döds.

Bakgrund

15-årige Charles Zelmanovits försvann spårlöst en kall novembernatt 1976 i Piteå. Hans kvarlevor påträffades i skogen av en jägare sjutton år senare (1993). Dödsorsaken kunde inte fastställas. Brott kunde varken styrkas eller uteslutas.

År 1992 började Quick antyda inför vårdpersonalen på Säter rättspsyk att han kan ha begått mord. Efter några diffusa morderkännanden så berättade Quick att han även hade dödat Charles Zelmanovits.
Därefter kontaktades polisen (1993, man avvaktade alltså ganska länge innan polisen kontaktades).

Quick uppgav bl.a. att hans partner Ö.S. också hade varit på platsen, han hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds. Polisen kunde dock inte förhöra ÖS eftersom han begick självmord nio månader efter ”mordet”.

Quick var intagen på Säter rättspsyk sedan 1991 för grovt rån (bankrån, med gisslantagande), samt grov stöld mot Falu bingohall (han hade fejkat ett rån mot honom på bingohallen där han jobbade).
Tingsrätten hade även dömt för mordbrand och grovt bedrägeri, men det ändrades av hovrätten.
I hans tidigare historik fanns även flera grova våldsbrott, varav ett dråpförsök med kniv (1974) då en man var mycket nära att dö. (”Thomas Quick högg 12 gånger”, Aftonbladet).

Prognosen var att han skulle behöva stanna mycket lång tid på rättspsyk. Det var alltså inte aktuellt med frigivning 1992 som det har påståtts av Bergwall m.fl. som förklaring till varför han började erkänna mord (det konstaterades i Bergwallkommissionens granskning 2015).

Vid resningen åren efter 2008 framkom att Bergwall på 1990-talet även hade ljugit för att bli placerad på rättspsyk istället för i fängelse. I Bergwallkommissionens rapport år 2015 reserverade de sig därför för möjligheten att Bergwall även kan ha ljugit i nutid i samband med resningsprocesserna (sida 664 i deras rapport):
”Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.”

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord inklusive Zelmanovits innehåller hans bok ”Kvarblivelse” (1998) även egna dikter samt 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav några publicerades i dagstidningar på 1970-talet).
En del av texterna om Zelmanovits skrev Quick redan 1994, dvs 4-5 år innan boken var klar.

Då ”Kvarblivelse” utkom vid årsskiftet 1998/1999 – efter ett års försening – planerade han nästa mördarbok, under arbetsnamnet ”Mordolog”. (Men den kom aldrig att publiceras).

Den egentliga anledningen till att Quick/Bergwall började erkänna mord kan varit att han hade storslagna författarplaner, som en slags äkta mördarförfattare.
Quick uppfattade sitt eget skrivande som mycket viktigt, det framgår exempelvis av följande formulering (ur Kvarblivelse, 1998, sid 125):

”Jag hittar inte den våg som kan väga
eller den måttstock som kan mäta
hur viktigt mitt arbete är,
vad mitt berättande kan betyda.”

Men ”Kvarblivelse” floppade år 1999, det blev ingen sådan författarkarriär för Thomas Quick.

Efter 2008 då Sture Bergwall efter femton år tog tillbaka alla sina morderkännanden, så har han publicerat ytterligare två böcker som i stort sett handlar om att han inte har mördat någon.

Förtydligande

Samtliga beskrivningar ovan av Quicks efterforskningar om Zelmanovits är antaganden.
Efter att Bergwall (Quick) år 2008 tog tillbaka sina morderkännanden så medgav han att han hade sökt information i tidningsartiklar på biblioteket för att kunna lämna uppgifter ”som bara mördaren kände till”. Men han gick inte närmare in på detaljer hur han hade gjort. Vi vet alltså inte exakt hur Quick fick fram alla uppgifter.

Vi vet inte heller om Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte orsakat hans död, det skulle i så fall vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade och som han lämnade till polisen.

Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå. Och att han var mytoman i femton år, från 1993 fram till den 17 september 2008 då journalisten Hannes Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv faktiskt aldrig hade tänkt på tidigare. (Nämligen att skylla sina morderkännanden på psykvården, på medicineringen och på polisen).

Sammanfattning

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, papperstidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade.
Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Och att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur sin dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.

Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i ovanstående texter. Exempelvis att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en ”vägsugga”, fler uppgifter om Charles och om kroppsdelar, samt ytterligare en rad detaljer.
Alla uppgifter behöver dock inte varit efterforskade av Quick, vissa uppgifter kan ha överförts till Quick av polisen / förhörsledarna p.g.a. misstag, slarv eller inkompetens.

* Om ”Gula kartan”: Lantmäteriets ”Ekonomiska karta”, numera kallad Fastighetskartan.
* Om flygfoto: Quick kan fått tag i detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden) men de är från 1950-talet.

Quick/Bergwall om Zelmanovits och förlåt

I sin bok ”Kvarblivelse” (1998) skriver Thomas Quick (Sture Bergwall) även en del om Charles Zelmanovits, mestadels om hur Quick söker förlåtelse för att ha dödat Charles. Här är några exempel.

I Quicks bok ”Kvarblivelse” som utkom vid årsskiftet 1998/1999 (bild höger) finns ett dussintal textstycken av varierande längd där Quick berättar om Charles Zelmanovits. Bland annat om den ånger som Quick känner över att ha dödat Charles.

En del av de texterna skrev Quick redan 1994, medan Zelmanovits-utredningen pågick. Charles nämns ofta, den enda person som nämns oftare i bokens 286 sidor är Quicks mamma (som enligt Quick begick övergrepp).

Nedan visas ett urval ur Quicks bok och ur texterna om Charles Zelmanovits.

Quick förklarar att han är Bergwall

Boken ”Kvarblivelse” inleds med att Quick förklarar att han är Bergwall. Och att Quick är den som tar ansvar för Bergwalls brott. Ur boken, sid 16 (min fetstil):

”Jag heter Thomas Quick. Jag är Sture Bergwall. Som Sture Bergwall var jag det försvarslösa barnet, den ogärningsman som dödade.
Jag heter Thomas Quick och som bärare av det namnet är jag den Sture Bergwall som idag tar ansvaret för mina ogärningar och som vågar minnas min utsatthet som liten.”

Quick framställde sig som det försvarslösa barnet.

Quick skriver om ”lilla Sture, mitt lilla jag” (Kvarblivelse, sid 92, min fetstil):

”lilla Stures knutna hand blev min vuxne näves skydd mot det farliga som hotade. Lilla Stures gråt mmm:ade och de tårar som ville rulla utmed pojkens kinder hindrades av skräcken för att väcka än mera ondska, de kunde inte väta det lilla ansiktet med lite svalka därför att den skuld han kände inte kunde ökas. Lilla Stures minnen, min kropp och själs dagbok, fyllde snabbt den vuxne mannen min kropp vuxit till.
[…]
Lilla Sture, mitt lilla jag, den så sargade pojken ropade med hela den kvarblivna rädslan och fruktan. I och genom min vuxna kropp blev detta skrik på hjälp till ett berättande, med ett språk utan ord, om vad jag tidigt hade upplevt.”

Quick tänder två ljus för Zelmanovits

Quick berättar att han dödade Charles, men till skillnad från vid polisförhören och rättegången så finns det i boken inga bestialiska detaljer om mordet. Troligen därför att Quick ville att läsarna skulle se honom som ett offer (för sin barndom) och tycka synd om honom.

Quick framställer sig som väldigt ångerfull. Han säger förlåt och han önskar att Charles död kunde göras ogjord, att Charles kunde bringas åter i livet.

Det mesta om Charles i boken ”Kvarblivelse” handlar om ånger, förlåt och förklaring.
Som i följande text där Quick vill tända två ljus, ett för Charles och ett för Charles mamma (Ur Kvarblivelse, sid 105, min fetstil):

”[…] Ett till C:s minne där jag även för mina tankar till det liv som var hans, det liv jag släckte.
– Kära C, jag såg inte ditt hela liv och jag tror inte att jag såg det därför att jag själv inte ägde något. Du blev mitt offer och om jag kunde vända tillbaka, så skulle min djupa ånger och sanna skuld genast göra det gjorda ogjort. Det är så sorgligt att den renaste ånger inte i något avseende kan förändra skeenden som varit. Jag ser ditt liv och jag önskar… Vad jag önskar att du även i dag hade fått leva det!

Det andra ljuset vill jag tända för C:s mamma som ännu lever och där jag vill tro och hoppas att det vuxna jag hon var när C försvann, hittade vägar att hantera det trauma hennes sons försvinnande innebar. Jag hoppas att hon klarade av att behålla det som var hennes liv och att hennes tillsammanhet med andra människor visade liv, även om höstens mörker var svårt att undvika.
Jag vill viska förlåt och då vill jag tro att hon uppfattar det med sitt levande liv. Jag vill tro och jag önskar, med all sann godhet jag äger, att de djupa sår jag rev i hennes liv när jag dödade hennes son, har slutat att blöda och att de ärr hon säkert ännu ser och känner, vill påminna henne om det liv C.Z. levde, att de inte speglar något som han aldrig hann leva.

Jag ser Dig, C.Z. mamma och kanske kan Ditt liv bland andra, någonstans fånga min blick och känna att det förlåt de visar är äkta, att de säger förlåt men inte vågar be om förlåtelse. Att jag nu ser C.Z. och därmed även Dig, väcker i mig en respekt för Dig där jag inte kan be om förlåtelse. Jag tycker att en sådan bön, en vädjan riktad till en bestämd person, rymmer så mycket krav. Jag tog Din sons liv, det liv som levde så mycket mera hos honom och hos Dig i er delade livssämja – ingenstans har jag rätt att ställa krav på Dig. Jag säger förlåt men upptäcker hur begränsat mitt språk är ty jag kan inte beskriva vad detta ord rymmer, vad jag önskar att Du skulle se i det.”

Quick författar före rättegången

”Kvarblivelse” (baksidan)

Kort tid före rättegången 1994 skrev Quick om sina tankar kring Charles och Quicks ängslan att möta Charles mamma i rättegången. (Kanske var boken planerad redan då, vem vet).

Ur Kvarblivelse, sid 103 (min fetstil, och Quicks kursiveringar är ersatta med understreck):

”Jag mötte pojken och jag kunde lustmörda honom då jag inte såg hans sanna liv, inte ägde kontakt med mitt eget. Den sorg och smärta, ledsamhet och ångest jag kände igår när jag tänkte på C.Z. var sann då och så tung att bära. Idag, när jag plötsligt ser C.Z. blir min sorg större och min ångest smärtar än mera därför att dessa känslor finns där C.Z. hela liv är synligt, hans verkliga liv i sin omutliga verklighet.

Jag är ”glad” över dagens upptäckt samtidigt som den känns svår i betydelsen att jag vid rättegången kommer att möta verkligheten i dess verkliga skepnad. Det innebär samtidigt att jag (redan nu) våndas mer inför det min vuxenhet gjort, att jag förfäras mera när jag ser C.Z.:s mamma och vet att hennes son blev mitt offer. Jag berövade hennes son livet och därmed också en del av hennes liv.
I går ängslades jag inför att möta hennes hat, förstod och accepterade dess rättmätiga plats. Jag gör det också idag men mera: C.Z. och hans mamma var liv i självklar gemenskap, var liv i varandras vida referenser där de som levande människor hämtade så mycket av det som är liv. De behövde aldrig ifrågasätta delandet eller till varandra det givande som äkta liv ger av sig självt och som finner plats hos mottagaren utan att denne behöver bereda plats – att ge av liv och ta emot liv är liv.

I äkta liv möts liv, hos den levande människan är livet ett seende av andras liv och då också det egna livets bekräftelse. Jag mötte C.Z. men min blinda färd hade gömt liv, jag kunde inte se hans hela liv därför att jag själv inte ägde eget liv att spegla det i.”

Quick förklarar hur hans känslokyla banade väg för mord

Quick beskriver hur han haft psykopatiska drag, hur känslokall han var när han dödade Charles, hur bristen på empati banade väg för mord.

Ur Kvarblivelse, sid 104/108 (min fetstil):

”Jag mötte C.Z. men jag såg honom inte. Jag såg bara mina behov, ägde ingen kraft att gömma undan min tankes tankar på att döda honom. Jag såg aldrig C.Z.:s liv och min egen brist på empati banade väg för att låta lustmördaren representera allt det min kropp skrek efter och som mitt skadade liv av känslor önskade. Jag var förövaren och ingenstans offret när jag mördade C.Z.”
[…]
”Jag dödade C.Z. C.Z. var mitt offer och han blev även offer för det som en gång i min tidighet gömde mitt jag – förutsättningen för liv. Idag ser jag C.Z. som den hela C.Z. jag 1976 inte kunde se. Då var min syn kraftigt nedsatt av min egen inre död, av min ödslighets tärande, förtärande. Om knappt tre veckor blir rättegången och då kommer jag att möta denna en gång så levande människan, denna yngling som 1976 ännu var i växt.”
[…]
”Om det så bara var bråkdelar av en sekund, så hann han se döden i mina ögon och förstå att den skulle drabba honom. Jag blundar när jag skriver det men den hemska sanningen, min enorma skuld, finns ändå så synlig.”

Quick förnekade mordminnet inför sig själv

Quick uppger att han inför sig själv hade förnekat minnesbilderna av mordet på Charles Zelmanovits.
Quick skriver (sidan 91):

”Fastän jag under sexuella lekar och samspel med J klart och tydligt ibland kom ihåg C.Z. eller hur jag dödade E, så var dessa tydliga minnesbilder intet; jag mindes men förnekade ändå att dessa bilder fanns hos mig.”

Mordet beskrivs inte som någon traumatisk händelse för Bergwall (som han hette 1976 då Charles Zelmanovits försvann).
Minnet av mordet var inte bortträngt, det var tillgängligt för Bergwall. Minnet av mordet gjorde sig påmint ibland, men han upplevde minnesbilderna ur en psykopats känslokalla perspektiv, de kunde hållas undan som vilka andra minnesbilder som helst.

Det var inget traumatiskt minne. Förrän många år senare, när Bergwalls syn på sitt förflutna började ändras.

Quick kom till insikt och såg människan bakom

På senare år (nittiotalet) förändras Quicks syn på sitt förflutna, han kommer till insikt, upplever medkännande.
Då förändras också hans sätt att se på mordminnet och på människan Charles.

Ur Kvarblivelse, sidan 100:

”När jag dödar C.Z. så dödar jag inte mörka pojkens namnbärare, jag dödar människan i mörka pojken, bakom namnet C.Z.. Jag har vetat om och till delar känt att jag dödat C.Z. men jag har aldrig tidigare känt det jag känner nu, så helt och fullt: Jag dödade MÄNNISKAN C.Z.”

Anm: ”den mörka pojken” är ett uttryck som återkommer i flera av Quicks erkännanden.

Quick, Bergwall, CZ och Al Green

Al Green*, gospel- och soulsångare. En mörkhyad man (eller pojke) med ljus röst, enligt Quick.

I en lång prosadikt om bland annat Charles Zelmanovits skriver Quick att Zelmanotivs röst ”bar spår av” Al Greens ljusa röst. Quicks text avslutas med stor sorg:

”Nu sjunger den igen smärta, den ljusa rösten som är Al Greens:
”- I’m so lonely I could cry.”
Jag skall kasta ljus in i mitt rum
och all ensamhets alla långa tider
finns hos det som ljuset kommer att träffa.
En gnutta ljus.
Flera tunnor av gråt.”

Quick, Bergwall och författarskapet

Quicks beskrivningar av sig själv, sin ånger, sina förlåt, mordminnena som han efter många år hade omvärderat och då försökt förtränga, är trovärdiga beskrivningar om man beaktar att Quick hade ett antal skruvar lösa.
Sedan är det en annan fråga huruvida Quick ljuger helt, delvis eller inte alls. Det vet endast Bergwall själv.

Thomas Quick / Sture Bergwall framställde sig själv som ett skrivande offer och en lidande mördare. Det är väl ungefär vad som krävs för att bli en slags känslosam mördarförfattare.

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord innehåller boken ”Kvarblivelse” även 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav nån enstaka lär ha publicerats i en tidning).
Då ”Kvarblivelse” utkom 1998/1999 planerade han nästa mördarbok under arbetsnamnet ”Mordolog”, men den kom aldrig att publiceras.

Mera:
– ””Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”” (Om hur Bergwall kontaktade flera andra författare).

*Al Green: I’m So Lonesome I Could Cry (från 1973).

Dan Josefssons egna bortträngda minnen

Frilansjournalisten Dan Josefsson har de senaste åren anklagat en rad personer för att tro på ”bortträngda minnen” och att denna tro orsakade att Thomas Quick dömdes för mord. Lustigt nog skrev Josefsson dessförinnan en bok om sina egna bortträngda minnen och hur de spökar i hans vuxna liv.

Dan Josefsson har de senaste åren slungat ut anklagelser (spekulationer) att psykvården, polisen, åklagare och minnesforskare på 1990-talet arbetade utifrån teorin om bortträngda minnen och att det var därför Thomas Quick dömdes för mord.

Men Josefsson uppger sig även ha problem med sina egna bortträngda minnen, det framgår i hans bok ”Den mörka hemligheten” som utkom hösten 2011:

Ett par år efter ovanstående bok utkom Josefsson med boken ”Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga” (2013)…
…där Josefsson anklagar i stort sett alla som vistats i närheten av Quick för att tro på bortträngda minnen.

Josefssons bortträngda minnen

I baksidestexten till Josefssons bok ”Den mörka hemligheten” (2011) uppges bl.a:

”Den mörka hemligheten” visar med hjälp av modern forskning att svårigheter med att forma ett tryggt vuxenliv ofta beror på att vi haft svåra upplevelser i den tidiga barndomen eller under uppväxten. Det kan röra sig om våld och andra övergrepp, /…/
… om vi vill leva som välmående, harmoniska människor som kan skapa kärleksfulla och trygga relationer måste vi förstå det tidiga traumats mekanismer och göra något åt saken.”

I förordet skriver Josefsson sedan om hur han som vuxen gick i terapi hos en psykolog och psykoterapeut, och hur upplevelserna under de ”första levnadsåren” orsakar problem i vuxenlivet.
(Anm: det uppges inte vad de svåra upplevelserna i barndomen bestod av. Anledningen sägs vara av hänsyn till att berörda personer fortfarande är i livet, enligt en intervju som gjordes i programmet ”En bok en författare” 2011).

Längre in i ”Den mörka hemligheten” beskriver Josefsson hur traumatiska händelser trängs bort i minnet med så kallad dissociation (sid 62-63, min fetstil):

”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.”

Enligt Josefsson syftar ”dissociation” på bortträngning av traumatiska minnen.
Det framgår i hans senare debattartikel där han anklagar minnesforskaren Sven Å Christianson och justitierådet Göran Lambertz för att tro på bortträngda minnen (DN, 2014-02-20, min fetstil):

”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, och det är omöjligt för Christianson att förneka att han trodde på bortträngningshypotesen under 1990-talet.”

I Josefssons debattartikel ovan framgår mycket tydligt att han hävdar att både ”avvärjande” och ”dissociation” syftar på bortträngning av traumatiska minnen.

Sammanfattning

Dan Josefsson berättar i sin bok ”Den mörka hemligheten” att han har gått i psykoterapi och där återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom.
I boken uttrycker Josefsson bortträngda minnen som dissociation, vilket enligt hans debattartikel syftar på bortträngning av (traumatiska) minnen.

Numera håller Josefsson tyst om den boken. På sin bloggs presentationssida (“Om mig”) finns den inte medtagen bland övriga av sina böcker och alster som han räknar upp.

Sågen som hittades under mossan vid fyndplatsen

När Zelmanovitsutredningen pågick 1994 uppgav Quick att han haft med sig en såg i Piteå år 1976. När polisen år 1994 sökte med metalldetektor vid platsen där Charles kvarlevor hade påträffats lär de ha hittat en rostig bågsåg:

Sågen, som varit orange, var ca 50 cm lång, dvs den tillhör de mindre modellerna av bågsågar (lämpad för t.ex trädgårdsarbete).

Enligt polisen 1994 hittades sågen under ett sex centimeter tjockt mosslager, längs den sträcka som Quick hade pekat ut, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och hans partner hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen.

Markägaren vittnade att han inte förlorat nån liknande såg.
Och en skogsavverkare som hade arbetat i området under 1970-talet uppgav att man inte använde såna sågar inom skogsbruket.

Sågen kan ha hamnat vid fyndplatsen vid, före eller efter tidpunkten för Charles försvinnande år 1976. Den tekniska undersökningen år 1994 av sågen kunde varken motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter.

Foto ovan: skogsvägen vid fyndplatsen. Ett hundratal meter åt höger in i skogen hittade polisen med metalldetektor sågen under mossan. Enligt polisen 1994 hade Quick tidigare nämnt det breda diket och att vägen lutade svagt.

Sonen och sågen, nya uppgifter 2013

Quicks partner och granne Ö.S, som Quick år 1994 sa hade varit med Quick i Piteå den 12-13 november 1976, hade en son och en dotter som då (1976) var 20 respektive 18 år.
(Anm: Ö.S. begick självmord nio månader efter Zelmanovits försvinnande. Ö.S. var homosexuell och hade ett hemligt förhållande med Quick, enligt uppgift från Quick (Bergwall) år 2012).

År 2013 kontaktade sonen till ÖS en journalist och berättade bland annat om en såg pappan hade haft i bilen 1976. Sågen hade försvunnit ur deras bil vid tiden för Charles Zelmanovits försvinnande. Enligt sonen var det en bågsåg modell mindre, ”två tredjedelar av en vanlig såg”, och den hade varit röd. Sågen som hittades 1994 under mossan hade varit orange. Dock var det 37 år sedan sonen hade sett sågen så möjligheten finns att han mindes färgen fel.

Åklagaren som granskade åtalet mot Quick informerades om sonens uppgifter om sågen, men vidtog ingen åtgärd. (Kort därefter lade åklagaren ned åtalet mot Quick).

Ur Quick-domen gällande mord på Zelmanovits:
”(…) fastighetsägaren Birger Karlsson, att ingenting väsentligt förändrats i skogen sedan 1976, att diket vid vägen funnits redan 1976 och att han inte förlorat någon såg liknande den som upphittats på fastigheten ett stycke från fyndplatsen (…)
(…)
Karl-Birger Karlsson, till styrkande av markbeskaffenheten i anslutning till fyndplatsen och beträffande en anträffad såg.”

Åklagare C.v.d. Kwast, 2015, bok:
”Polisens tekniker undersökte nu skogsområdet runt fyndplatsen med metalldetektor och den väg som Quick anvisat från fyndplatsen och fram till den plats där han sagt att bilen parkerats. Under ett sex centimeter tjockt mosslager hittade teknikerna då en mindre såg. Sågbladet var rostigt och den tekniska undersökningen ledde inte till ett resultat som vare sig kunde motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter.”

Polis S. Penttinen:
(…) polisen vid sök med metalldetektor anträffade en motsvarande såg i skogen under mossan längs den sträckning där SB berättat att han kastat sågen. Sågen anträffades först efter det att SB fört den på tal.”

Författare H. Råstam, 2012, bok:
”Sågen hade förvisso hittats ett hundratal meter ifrån Charles kvarlevor (…)”

Författare D. Josefsson, 2013, bok:
”Polisen hittade nämligen en orange såg som någon glömt i skogen nästan 100 meter från fyndplatsen.”

Senaste mysteriet i Johan Asplund-fallet [LÖST]

Under hösten (2014) har massmedia rapporterat flitigt om en okänd person som på mobiltelefon ska ha spelat in en man som erkänt mord på Johan Asplund. Spekulationer i media. Polisen håller tyst. Om medias uppgifter är korrekta återgivna tycks dock erkännandet vara falskt.
[Uppdatering: i mars 2015 meddelade* polisen att mannen erkänt att det hela var ett påhitt].

Romanförfattaren Leif GW Persson säger sig misstro mannen med mobiltelefonen, som GW påstår sig haft direktkontakt med tidigare via Veckans Brott. Men han sväljer oförbehållsamt uppgiften att det är den s.k. Johanmannen* som tycks vara den utpekade gärningsmannen, ”eftersom alla som är insatta i Johanfallet vet att det är han” som GW uttryckte det gränsande till förtal. GW verkar dock inte ha mycket mer info om mobilmannen än massmedia, polisen tycks hålla tyst även gentemot GW.

Hur som helst, vissa uppgifter som florerar i media indikerar att erkännandet är falskt, som följande visar.

Brännugnen som inte existerade

I det påstådda erkännandet uppges i media (Aftonbladet, 2014-11-24) att:
”Flera av Johans tillhörigheter bränner mannen upp i en brännugn på Sundsvalls sjukhus där han under natten bryter sig in.”

Om uppgiftslämnaren sagt detta så ljuger han. Det fanns ingen brännugn då på Sundsvalls sjukhus. Däremot fanns det ett containerrum för riskavfall, vars innehåll transporterades till en tipp för förbränning, dock inte på helgdagar (Johan försvann en fredag). Detta klargörs i domen 1985 gällande det enskilda åtal som föräldrarna Asplund väckte mot fruns före detta make, den s.k. ”Johanmannen”.

Inbrottet som aldrig inträffat

Ovanstående citat från nämnda artikel följs av:
”Uppgiften stämmer väl överens med en utredning som gjordes i början på 80-talet – det fanns brytmärken på dörren in till brännugnen på sjukhuset.”

Men detta tycks inte heller stämma. Magnetlåset till containerrummet var visserligen ur funktion då, men något inbrott eller brytmärken tycks inte ha konstaterats där. Enligt vaktmästaren kan det varit något fel i det elektriska systemet.
Däremot hade sjukhuset några veckor tidigare haft inbrott på ett annat ställe på sjukhuset, en avdelning där både en dörr och ett medicinskåp brutits upp med något slags verktyg. (Den tjuven var ute efter narkotika).

Pepsi-Colaburken

Mobilmannen påstår även (enligt media) att förövaren bjudit Johan på muffins och Pepsi-Cola:
”Mannen övertalade Johan att de innan skolan skulle åka och fika – han skulle bjuda på muffins och Pepsicola”

I tingsrättsdomen 1985 uppges att någon hade sett en färgburk, ett stänkskydd (till bilen) och ett muffinspaket i Johanmannens soptunna vid hans sommarstuga. Dock ingen Pepsicolaburk. I hovrättsdomen 1986 (där ”Johanmannen” frikändes) har färgburken dock försvunnit och istället dyker en tom Pepsicolaburk upp. Möjligen tack vare målsägandenas fantasifulla gärningsbeskrivning där de flera gånger nämner muffins och Pepsicolaburk. Anm: där framförs även detaljerade fantasier om hur Johanmannen skurit upp Johans halspulsåder:
”….mellan 12.00 – 12.30 fullföljt uppsåtet att skada Johan till livet genom att med kniv döda honom på så sätt att halspulsådern snittats upp nedom ena örat. Johan har sedan fått förblöda i ett skogsdike alldeles intill bilen….”
(Anm: dessa uppenbara fantasier reagerade även hovrätten på i sitt beslut att helt frikänna Johanmannen, se nedan).

Uppgiften från mobilmannen om Pepsicola motsägs i och för sig inte av uppgifterna i domen 1986 men man får intrycket att mobilmannen hämtat uppgifterna från målsägandenas gärningsbeskrivning, dvs deras fantasier där man upprepade gånger formulerar sig kring muffins och Pepsicola, t.ex:
”Johan förmåtts medfölja på en biltur varvid han bjudits på läsk ur en pepsicolaburk samt även fått äta av bakverket muffins. [Johanmannen] har därvid i tid förberett gärningen så att han blandat i något sömnmedel och efter en stund har Johan somnat.”

Mobilmannens uppgifter liknar delvis målsägandenas gärningsbeskrivning i domen 1986. Sömnmedel är dock utbytt mot kloroform, och i mobilmannens version skars det inte i Johans hals, inte ens ”nedom ena örat”…

Att Johan gillade muffins framgår i domarna från 1985-86, åtminstone enligt mamman som uppgav att muffins var Johans ”favoritgodis”. Mobilmannens felaktiga uppgift om brännugnen vittnar dock om att denne inte läst domarna från 1985-86 särskilt noggrant, eller att mobilmannen läst någon artikel från den tiden som uppgett felaktiga uppgifter om brännugn på sjukhuset.

Grävt en grav i frusen mark

I media uppges även att den påstådda gärningsmannen åkte till en plats i skogen och ”Där gräver han nu en grav som han lägger Johan i.” Dock hade det varit vinterkallt i flera veckor innan dess, ända sedan den 22 oktober var det mestadels minusgrader, ända nedåt femton minusgrader som lägst. Under tre dagar strax innan den 7 november var det några enstaka plusgrader, därefter minusgrader igen. Att gräva en grav i skogen bör inte varit lätt, om ens möjligt.

Polisen inte qvicka

Polisen lär ha haft tipset om mobilmannen på sitt bord sedan i somras, dvs i uppåt sex månader. Man kan förstå att de inte kvicka att dra slutsatser i detta ärende, risken är som sagt att det hela är en bluff. En annan aspekt är att brottet är preskriberat. Om det nu ligger något brott bakom: Johan kan ha försvunnit på egen hand genom olyckshändelse.

Johanmannen

Mobilmannens uppgifter (enligt media) ger alltså intrycket att mannen denne syftar på är densamme som Johanmannen – fru Asplunds tidigare pojkvän och sambo – som numera är 75 år gammal.
Johanmannen hade (har?) för övrigt en son i Johans ålder (ett år äldre än Johan). De båda pojkarna lär ha lekt mycket tillsammans sedan sju års ålder.

Johanmannen friades 1986

Man kan passa på att påminna om att Johanmannen blev friad i hovrätten 1986 efter att föräldrarna Asplund väckt enskilt åtal mot honom 1985 (min fetstil):

Hovrätten finner med hänsyn härtill att utredningen i målet inte kan anses innefatta tillräcklig bevisning att Andersson, på det sätt mälsägandena påstått, bemäktigat sig Johan och bortfört honom eller på annat sätt berövat honom friheten. Än mindre har utredningen visat att Andersson uppsåtligen berövat Johan livet eller av oaktsamhet orsakat hans död. Det är anmärkningsvärt att målsägandena i de sistnämnda båda hänseendena framställt sina påståenden utan att ens försöka prestera något som helst objektivt stöd för dem.

Hovrätten friade Johanmannen på samtliga punkter, och de reagerade på föräldrarna Asplunds och advokat Pelle Svenssons fantasier (att och hur Johan blivit dödad) som helt saknade ”objektivt stöd”.
Föräldrarna Asplund var uppenbarligen beredda att gå väldigt långt när de 1985 väckte enskilt åtal mot fru Asplunds f.d. man – ”Johanmannen” – för att sätta dit honom. Det ger en märklig känsla i dagsläget, om vad eller vem som egentligen ligger bakom mobilmannen och det påstådda erkännandet som ska ha spelats in på en mobiltelefon.

————–
Källor: Aftonbladet, 2014-11-24. Domarna 1985-86.
* ”Johanmannen” är Johans mammas tidigare pojkvän och sambo. Mamman har sedan åttiotalet varit övertygad om att Johanmannen står bakom Johans försvinnande 1980. Polisutredningen 1980 lades ned. Mamman och Johans biologiska pappa väckte då enskilt åtal mot Johanmannen 1985. Tingsrätten dömde Johanmannen mot sitt nekande till två års fängelse för olaga frihetsberövande, men han överklagade och friades i hovrätten 1986. Föräldrarna Asplund försökte då gå vidare till Högsta Domstolen men fick avslag.
—
* Uppdatering mars 2015: Inget erkännande i tipsarens telefon (polisens hemsida).
Ur polisens meddelande:
”Polisens utredning visar att det aldrig funnits något erkännande i tipset och att det inte finns någon inspelning eller någon ljudfil som tipsaren uppgivit.
Polisen i Västernorrland fick under 2014 in ett tips som enligt uppgifts-lämnaren skulle styrka att en namngiven person erkänt att han mördat Johan Asplund. Tipsaren uppgav även att han hade erkännandet inspelat som video-/ljudfil i sin mobiltelefon.
Polisen har bearbetat och följt upp tipset. Vi har hållit förhör med de personer som bedömts kunna ha uppgifter att lämna av betydelse i ärendet. Polisen har tagit tipslämnarens mobiltelefon i beslag och låtit expertkompetens, IT-forensiker vid rikskriminalpolisen samt personal vid SKL, undersöka den. Undersökningen av mobiltelefonen visar att det inte finns någon video/ljudfil med det så kallade ”erkännandet”.
Vid kompletterande förhör med tipslämnaren i februari 2015 har denne tagit tillbaka de uppgifter som initialt lämnats till polisen. Tipslämnaren har bekräftat att han hittat på uppgifterna om erkännandet och även uppgifterna om video-/ljudfilen. Tipslämnaren säger sig ha handlat i syfte att försöka skapa klarhet kring vad som hänt med Johan Asplund.
[…]
Polisen har upprättat en anmälan där tipsaren misstänks för förtal.”

Bevisningen mot ’Obducenten’ och ’Allmänläkaren’

Bevisningen m.m. från 1988 redovisas här.

Ingen av de två läkarna dömdes för brott. Däremot ansåg tingsrätten det vara ställt utom rimligt tvivel att de hade styckat Catrine da Costa, men det brottet var preskriberat.

Skälet till att de friades gällande mord var bl.a. att tingsrätten inte utom rimligt tvivel kunde fastställa att Catrine hade bragts om livet, den exakta dödsorsaken kunde inte fastställas.
MEN även om tingsrätten hade kunnat dra slutsatsen att Catrine bragts om livet så skulle man ändå ha friat dem, därför att det var flera (två) gärningsmän, en inte unik situation i rättshistorien. (Se mer under ’Citat ur domen’ nedan).

Anm: förutom att Obducenten och Allmänläkaren var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, så var även Allmänläkaren åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter). Och Obducenten var även åtalad för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

Vittnesbevisningen m.m:

Fotohandlarkvinnans berättelse om fotografiernas inlämnande (bilder med en styckad kropp).
Fotohandlarmannens berättelse om fotografiernas inlämnande.
En kund i fotobutiken, befann sig där då fotohandlarparet reagerade över nämnda fotografier.
Dagboksvittnet, vännen som Catrine da Costa hade berättat för om sin samvaro med två läkare och den enes dotter.
Dotterns märkliga uppträdande, bevittnat av flera personer, bl.a. personal på daghemmet och personal/utredare på sjukhus.
Dotterns mamma, vittnade om Allmänläkaren (hennes make) och Obducenten.
Rättsläkaren som obducerade Catrine och som bedömde att styckningen var av offensiv och sexualsadistisk karaktär, och att gärningsmannen/männen haft allmänna kunskaper i kirurgi och ortopedi och specialkunskaper i anatomi och obduktionsteknik.
En polis som sett Obducenten och Catrine tillsammans i tunnelbanan våren 1984.
Ett femtiotal prostituerade kvinnor identifierade Obducenten och uppgav att de träffat denne på Malmskillnadsgatan. Av dessa hade 23 kvinnor haft sexuella kontakter med Obducenten. Ytterligare 80 kvinnor ”trodde” sig känna igen Obducenten. (Fotovisning företogs med 130 kvinnor, de flesta fick titta i ett album med 13 kända ”torskar”. Totalt hörde polisen 188 kvinnor från Malmskillnadsgatan).
En botaniker, som bedömde att säckarna vid fyndplats 2 (den 7 aug 1984) hade placerats där två månader tidigare plus/minus högst två veckor. (Se ”Citat ur domen”).
Tre sakkunniga: en rättsläkare, en läkare, samt chefen för tekniska roteln. Deras utlåtande bedömdes av tingrätten ge stöd för att styckningen ”inte helt igenom kunnat utföras av lekmän” (Se Citat ur domen nedan). Tingsrätten hade då även beaktat Socialstyrelsens utlåtande som till vissa delar skilde sig från övriga sakkunniga.
En djurskötare på rättsläkarstationen, samt en rättsläkare och dennes hustru, hade sett en obehörig – Obducenten – vid djuravdelningen, på annandag pingst (11 juni).
En kvinna som sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen, sannolikt på annandag pingst 1984. Hon pekade ut läkarna som de män hon sett.
En kvinna som sett Obducenten tillsammans med Catrine i Gamla Stan 1982.
……….

OBS: tingsrätten bortsåg från de två sista vittnena i ovanstående lista (som hade sett de två läkarna med barnvagn vid rättsläkarstation, samt i Gamla Stan 1982).
De tillmättes inte någon betydelse vid tingsrättens prövning av målet. (Sid 64 och 61 i domen juli 1988).

Forts följer…………

Citat ur domen 1988:

Senast möjliga dag då Catrine dog, enligt tingsrätten, sid 59:

”Enligt tingsrättens mening kan [Botanikerns] vittnesmål läggas till grund för den bedömningen att Catrine da Costa dött senast den 21 juni 1984.”

Ang. kunden i fotobutiken, sid 59:

”Makarnas berättelse om denna händelse vinner sådant stöd av vad vittnet [Kund i fotobutiken] uppgett att tingsrätten finner styrkt att händelsen verkligen inträffat. Genom [Kundens] uppgifter har tidpunkten för händelsen kunnat bestämmas till den 21 juni 1984.”

Notera att tingsrätten var öppna för möjligheten att Catrine dog senare än åklagarens beskrivning, så sent som den 21 juni 1984.

Att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän, sid 61:

”Det redovisade materialet utgör emellertid enligt tingsrättens mening ett starkt stöd för att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän och för att det vid styckningen har brukats sådana eggverktyg son brukar användas vid obduktioner. Härtill kommer att makarna Schröders vittnesmål talar för att den styckning som de sett bilder av hade skett i sjukhusmiljö.”

Ang. de två läkarnas skuld gällande styckning, sid 64:

”Vid en samlad bedömning av det upptagna – främst [Fotohandlarparets] berättelse om fotografiernas inlämnande, Catrine da Costas egna uppgifter till [Dagboksvittnet] om sin samvaro med två läkare och den enes dotter, samt [Dotterns] uppträdande – finner tingsrätten, att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkare och den lilla flicka, som Catrine da Costa talat om med [Dagboksvittnet], är identiska med [Obducenten], [Allmänläkaren] och [Dottern] samt att [Obducenten] och [Allmänläkaren] tillsammans och i närvaro av [Dottern] styckat Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg.”

Avslutande formulering ang. styckningen, sid 67:

”För fullständighetens skull bör läggas till att [Obducentens] och [Allmänläkarens] styckning av Catrine da Costes kropp är att betrakta som brott mot griftefrid. Åklagaren har emellertid inte väckt åtal för denne gärning, för vilken preskription inträdde sommaren 1986.”

Motiveringen för frikännande gällande mord, sid 66-67 (min fetstil):

”Många omständigheter talar alltså starkt för att Catrine da Costa blev bragd om livet genom brott, som är att bedöma som mord, eller genom brott, som är att bedöma som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Emellertid kan enligt tingsrättens mening utredningen härom i målet inte sägas ha nått så långt att den saken kan sägas vara ställd utom varje rimligt tvivel. Redan detta gör att [Obducenten] och [Allmänläkaren] inte kan fällas till ansvar i målet för de gärningar som avses med åtalspunkten 2.

Det bör emellertid anmärkas att, även om tingsrätten på grundval av föreliggande utredning i målet skulle ansett sig ha kunnat dra slutsatsen att Catrine da Costa bragts om livet, så hade den utredningen inte gett tingsrätten tillräckligt underlag för ståndpunkttagande att det skulle vara ställt utom allt rimligt tvivel att den påstådda gärningen (alt. gärningarna) utförts gemensamt och i samråd mellan [Obducenten] och [Allmänläkaren] eller av den ene av dem. Det är följden av att två personer är inblandade. Även om det alltså i målet skulle ha utretts att Catrine da Costa bragts om livet, så skulle tingsrätten haft att frikänna dem. Åtalet i dess helhet skall således lämnas utan bifall.”

Övrigt: Sagt och gjort av Obducenten (ej bevisning)

Obducenten antog att Catrin dog den 10 juni:
”Det är ytterst rimligt att anta att da Costas död inträffat under söndagen den 10 juni, då det överensstämmer väl med total avsaknad av vittnesuppgifter efter kl. 10.30 den 10 juni 1984 samt vidare den påvisade låga koncentrationen av heroin i kroppen och uppgiften om da Costas heroininjicering hos arkitekt A. Det är [Obducentens] uppfattning.” (Gedda, sid 126-127).
Obducenten hade frågat sin svärmor om hon ville att hennes dotter skulle kremeras ”vid sidan om”, på rättsläkarstation. Obducenten närvarade inte heller vid jordfästningen. Anm: obducentens fru hade hittats hängd, han hade misstänkts för mord.
(Fingerade namn: Ann-Britt=svärmor, Anne-Catherine=Obducentens fru):
”Därefter gick det inte lång tid innan hon kremerades. Det var Obducenten som ordnade med kremeringen.
– Han frågade om han skulle fixa det ”vid sidan om”, säger Ann-Britt. På rättsläkarstationen alltså. Men då satte jag mig emot. Jag blev arg och sa: Hon är ingen hund! Så gick Anne-Catherines pappa och hennes bror och ordnade med jordfästning.
Platsen bestämdes av Obducenten. Det blev S :t Botvids kapell i Huddinge söder om Stockholm. Där spreds Anne-Catherines aska, i minneslunden.
– Hade ni någon anknytning dit?
– Nej, men hans mamma bodde i närheten.
– Var närheten till hans mamma avgörande?
– Så uppfattade jag det.
– Var han med vid jordfästningen?
– Nej. Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något. Men jag reagerade inte. Jag hade slutat reagera vid det laget.” (Borgnäs, sid 255-256).
Obducenten övertygad om att Allmänläkaren hade styckat Catrine:
”Obducenten uppgav i de första förhören att han, utifrån Barnets uppgifter, var övertygad om att Allmänläkaren var skyldig till styckningen av da Costa.”
/…/
H sa då att Obducenten uppenbarligen var övertygad om att Allmänläkaren på något sätt
hade varit med vid styckningen, och Obducenten menade att detta var hans uppfattning utifrån två saker. Den ena var att det i Barnets berättelse hade framkommit alldeles för mycket för att hon skulle ha varit sinnessjuk eller påverkad av någon annan. Han trodde att det funnits något i berättelsen som faktiskt stämt. Det andra var att Allmänläkaren under detta förhör inte haft någon som helst rimlig förklaring, eller ens försökt prestera en tänkbar situation eller händelse som kunnat förklara vad som hade kunnat ge upphov till det som Barnet senare berättat. Han menade att det verkade som det hela inte tycktes bekomma Allmänläkaren.” (Styrlin-Nyberg)
………

Sagt och gjort av Allmänläkaren:

…… Forts. följer …..

Info

Fotohandlarparet = makarna som drev den fotobutik i Solna där film med bilder föreställande en styckad kropp enligt uppgift lämnats in av Allmänläkaren för framkallning.
Dagboksvittnet = Kvinna som varit bekant med Catrine i 8-9 år (sedan 1975-76) och som förde dagbok.
Dottern = ’Allmänläkarens’ dotter, som var 1,5 år då Catrine hittades död.

Anm: de flesta namn utom Catrines är anonymiserade.

GW:s Quickbok bidde en kvarnsten (runt halsen)

I många år brottades romanförfattaren Leif GW Persson förgäves med att försöka förstå Quickfallet, så att han skulle kunna skriva klart sin Quickbok.

GW:s bokskrivande om seriemördaren Thomas Quick offentliggjordes år 2003 då massmedia tillkännagav att GW och hans kompis psykiater Ulf Åsgård arbetar med en bok om Quickfallet:

”Nu arbetar Leif GW Persson på en bok i ämnet tillsammans med psykiater Ulf Åsgård. Där ska de kritiskt granska utredningarna.”

Ett par år senare, 2005, beklagade sig GW att hans kommande bok om Quickfallet hängde som en kvarnsten runt halsen:

”Den hänger som en kvarnsten runt halsen på mig.
Jag får ingen ordning på den eftersom historien är så enfaldig från början och dessutom tillkrånglad bortom allt förstånd. Man måste kunna skildra historien så inte folk tror att det kommit in ytterligare en galning, berättaren. Men den ska bli färdig.”

En kvarnsten.

Sanningen var nog att GW hade problem med brottsstatistiken. Som han ofta lutar sig mot. Quicks agerande var liksom UNIKT. Och maximalt vansinnigt.
Om en viss typ av brottsligt agerande inte har inträffat tidigare i historien, så kan det väl inte ha inträffat nu heller, tänkte GW, och så blev det kortslutning uti huvudknoppen när han ändå försökte få grepp om Quickfallet.

GW försöker greppa Quick.

Några år senare hade dock GW tagit nya tag, och var FULL av optimism.
År 2007 utbrast han:

”Boken om Quick har blivit försenad i flera år. Men nu är den färdigskriven och väntas komma ut nästa sommar.”

Tyvärr blev det ingen bok den gången heller.

Ytterligare några år senare var det dags igen, 2009. För då hade det hänt saker. Quick hade året dessförinnan försäkrat omvärlden att han hade ljugit om precis allting de senaste femton åren. Men att han nu enbart talade Sanning.

Ett nytt scenario såg dagens ljus: alla OMKRING Quick var skyldiga, medans Quick själv var oskyldig. Precis tvärtom mot innan, så att säga.

Och GW sa att arbetet med boken tog en oväntad vändning när Quick plötsligt tog tillbaka sina erkännanden. Nu skulle boken minsann bli klar:

”Leif GW Persson hoppas att boken ska vara ute till sommaren.
Tillsammans med sin medförfattare, psykiatern Ulf Åsgård, ska han nu sätta sig ner och redigera det digra råmanuskriptet.
– Vi ska stryka ner materialet så att den här obegripliga historien blir fattbar.”

Men… det gick åt pipan igen. De fick inte ordning på boken då heller. Inte ens när Quick sade sig bära den äkta sanningens prägel. Och tänk om Quick plötsligt ändrade sig igen…

GW har byggt upp sitt namn på att fabulera, att skriva romaner. Vilket är hedervärt för en författare. Som tur är för GW fanns det andra böcker för honom att skriva, andra fabler att berätta.

Källor: artiklar från DN (2003-09-01), TT (2005-09-09), TT (2007-12-09), och GP (2009-01-03).

Rubrikbild, kvarnsten av ”Ohle”.

Mer om GW:
– En ”GW” vill finansiera vänsterextremist som hotar politiker.
– 10 miljoner skäl att skicka en puffra till GW.
– Ofrivillige sittnedkomikern GW och stora puffran i lilla väskan.

Illustrerad översikt: Quick/Bergwall 1993-2008

För den som inte orkar läsa allt om Quickfallet fram till 2008 så bifogas här en illustrerad översikt som beskriver kärnan i det hela.

Svårare än så är det inte.
Thomas Quick (Sture Bergwall) hade bestämt sig för att erkänna mord, och det var vad han gjorde.

OCH han levererade uppgifter som inte kunde avfärdas som påhitt. Även en psyksjuk mytoman kan begå brott, och sedan krydda dessa begångna brott med några doser mytomani. Ungefär så resonerade man på den tiden.

Quick erkände inte bara inför polisen och domstolar, utan för alla i sin omgivning inklusive journalister och massmedia.
Quick var alltid vältalig och välformulerad*.
Han skrev och publicerade en ambitiös bok om sina mord, ”Kvarblivelse” (1998/1999), med det uttalade syftet att få det ”obegripliga begripligt”.
Quick gav intrycket att vara oerhört ångerfull över de mord han begått. Han framstod som mycket angelägen att sona sina brott.

Mera

* Lika vältalig och välformulerad som när han tog tillbaka sina morderkännanden år 2008.

Den ordningsamme gärningsmannen

Vid fyndplats Karlbergsparken hittades även en handduk intill de svarta hopknutna sopsäckarna. Handduken låg prydligt ihopvikt, vilket indikerar att gärningsmannen var en ordningsam person.

Det skulle dröja tjugo år innan polisen kunde fastställa att handduken sannolikt hade en koppling till da Costa-fallet. År 2005 kunde man med ny* DNA-teknik visa att ett av tio hårsstrån som hade sparats från handduken 1984 sannolikt tillhörde Catrine da Costa.

Man kunde även konstatera att inget av de övriga nio hårstråna tillhörde ’obducenten’ eller ’allmänläkaren’. Vilket inte bevisade att de är oskyldiga, men det öppnade upp möjligheten att hitta alternativa gärningsmän. En handfull personer har sedan dess DNA-testats men utan större framgång.
De nio hårstråna behöver förstås inte ha kommit från gm (gärningsmannen), handduken kan ha tillhört Catrine eller nån annan än gm och använts av fler personer.

Inga spår av blod på handduken

Polisen hittade inga spår av blod eller sperma på handduken. Den hade troligen inte använts vid själva våldshanteringen eller under tiden säckarna packades och knöts ihop.

En ordningsam gärningsman

Enligt polisens protokoll låg handduken ”snyggt hoplagd med två vikningar” intill säckarna. Den som placerat handduken där tycks vara en ordningsam person. Säckarna var också ordentligt hopknutna. Ordning och reda.

Möjligt händelseförlopp:
Nattetid. Gm tog med sig handduken när säckarna skulle dumpas ifall det skulle regna och bli söligt. Det var som bekant en regnig och kall sommar.
Gm körde med bil till Eugenivägen 17, dumpade de två dubbelsäckarna, men blev störd av något och körde vidare. Efter en stunds sökande med bilen kom gm till Karlbergsparken där de kvarvarande enkelsäckarna dumpades. Gm torkade sig sedan om händerna med handduken, medan gm slängde ett öga i bilens bagageutrymme för att kontrollera att inget glömts kvar.

Därefter vek gm ihop handduken, snyggt och prydligt – två gånger – böjde sig ned och placerade handduken intill säckarna.
Den handlingen markerade också att nu var det avslutat och klart.

Om dumpningen

Säckarna dumpades alltså i omvänd ordning som de hittades (enligt ovanstående hypotes).

Dumpningsplatsen vid Karlbergsparken låg mer undanskymt belägen än platsen vid Eugeniavägen (som var i utkanten av ett mindre industriområde). Om gm blev störd vid första dumpningen, så är det mer sannolikt att han sökte sig till en plats som är MER avskild (som vid Karlbergsparken), inte mindre avskild.

Och samtliga säckar utplacerades inom ett kort tidsintervall, på samma natt.
Om dumpningen istället hade utförts i två etapper, med längre tids mellanrum, så finns risk att säckarna på första platsen hittades innan gm var klar med allt. I så fall medför även det korta avståndet mellan dumpningsplatserna (1,7 km fågelvägen) en ökad risk. Polisens med fleras uppmärksamhet är troligen större omkring det området än längre därifrån.
Därför är det säkrare för en gm att dumpa allt samma natt.

Angående dubbelsäckarna vid den första dumpningsplatsen, Eugeniavägen, så kan gm använt dubbla säckar därför att innehållet i de säckarna upplevdes som större eller tyngre. Eller/och så fanns det inte tillräckligt många säckar för att ha dubbelt på alla. Den oknutna yttersäcken underlättade även bärandet.

Mer om handduken

Följande nedtecknades av polisen på åttiotalet, innan man kunde visa att ett av hårstråna på handduken sannolikt kom från Catrine:

En mörkblå frottehandduk, ca 85 cm lång och ca 50 cm bred, fållad runt om med mörkblått band. Försedd med en etikett; Green Hills, Fashion Towels. Handduken låg snyggt hoplagd med två vikningar. Eftersom handduken anträffades på marken ca 0,5 m från den plats plastsäckarna hittades på, i den riktning säckarna rimligen borde ha kommit dit på, kunde det inte uteslutas att handduken hade samband med säckarna.

Salufördes av firma Robert Ditzinger med försäljningsställe i Stockholm, vid Norrmalmstorg, samt i Göteborg, Sundsvall och Örebro. Handdukar med aktuell märkning hade firman salufört i ca tio år. Med ledning av färg och storlek var det troligt att handdukar av den typen saluförts i ca tre år. Handduken såldes i stora mängder och kostade i handeln 49.50 kr.

Bild ovan: foto på handduken. Bildtext: ”Foto av handduk som anträffats vid fyndplatsen Karlberg.”

* Angående dna-teknik: S.k. mitokondrieanalys, inte lika säker som traditionell DNA-analys. (Traditionell DNA-analys var inte möjlig eftersom hårstråna saknade hårsäckar). Däremot är mitokondrieanalys tillräcklig för att med 100% säkerhet UTESLUTA att ett dna-prov tillhör en viss person.
Anm: mtDNA i ett av hårstråna matchade ett hårstrå som man fått från Catrines mamma, alltså var det sannolikt Catrines hår.

Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas

Författaren Quick/Bergwall skrev ned sina mordminnen i förväg. Han levererade sina mordberättelser på egen hand. Terapeuterna på Säter rättspsyk hade i stort sett endast en lyssnande roll.

Nedan visas exempel på hur författaren Thomas Quick (Sture Bergwall) i förväg satte sina mordminnen på pränt, och sedan framförde dem muntligt för första gången inför en åhörare. Quick förberedde sig på egen hand. Han berättade på eget initiativ och av egen kraft. Han använde terapistunderna som premiärscen för sina nya berättelser, sanna som falska. Det framgår i en rad källor som beskriver hur Quicks berättelser tillkom och hur det i praktiken gick tillväga.

Rubriker:
– ”Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”.
– Quick erkände mord i texter.
– Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen.
– ”Terapeuten tog ingenting för givet”.
– ”I min terapi är det jag som berättar”.
– ”Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”.
– Terapeuterna beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande.
– Sammanfattning.

”Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”:

Följande exempel visar resultatet av att Quick formulerade sina mordminnen i förväg på egen hand. När terapeuten kom in i rummet var Quicks berättelse redan klar och redo att framföras för första gången till den troget lyssnande åhöraren.

Dåvarande chefsöverläkaren på Säter rättspsyk, Göran Källberg, uttryckte år 1993 funderingar vid ett samtal med Quicks terapeut Kjell Persson om Quicks terapi. Ur H.Råstams bok (min fetstil):

”Det framgår av Göran Källbergs anteckningar att han vid den här tiden börjat hysa tvivel om hur terapin med Quick gick till. Källberg och Kjell Persson hade råkat mötas på ett tåg och då samtalat om hur den skulle bedrivas om Quick flyttade till Växjö.

”Kjell berättar också att han nu tar på sig ett stort ansvar i och med terapin. [Jag] är samtidigt lite ifrågasättande om det rör sig om terapi. [Kjell] berättar att han mest sitter tyst och patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Chefsöverläkare Göran Källberg ifrågasatte alltså om det överhuvudtaget rör sig om terapi, eftersom terapeuten Kjell Persson uppgett att han mest sitter tyst och att ”patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Vilket onekligen ger intrycket att Quick kom till terapin väl förberedd, med sina mordminnen redan klappade och klara.
Detta var omkring 1993, i inledningen av den period då Quick självmant började erkänna att han hade mördat.

Quick erkände mord i texter:

Quick skrev ned sitt mordminne före terapin och lämnade det sedan till terapeuten. Två exempel från DJ:s e-bok:

1993, mitten på december, gällande fallet Charles Zelmanovits:
”…två dagar senare erkände Sture mordet i en text till Kjell Persson…”
Kjell Persson var Quicks terapeut kring 1992-1993.
1992, oktober, gällande fallet Johan Asplund:
”I oktober skrev han nämligen om mordet i ett brev till Kjell Persson”

Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen:

I Quicks/Bergwalls egen bok ”Kvarblivelse” (1998) beskriver han själv detaljerat hur det kunde gå till när han i förväg skrev ned sina minnen. Birgitta som nämns i texten är Quicks terapeut.
Citat från sidan 51-52:

”Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.
När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem. Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.
Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle skrev Quick hela 17 sidor, som han dagen efter läste upp för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Anm: Quicks bok ”Kvarblivelse” publicerades år 1998/1999, dvs tio år innan han 2008 tog tillbaka sina morderkännanden.

”Terapeuten tog ingenting för givet”:

Angående hur terapeuten Kjell Persson reagerade på Quicks mordberättelse. Janne Mattsson intervjuade Quick på nittiotalet och då ställdes följande fråga till Quick:

”Hur reagerade då Kjell Persson på Quicks berättelser?
– Undrande, frågande, tog ingenting för givet, men lät det finnas där. Han förstod så småningom att det måste ligga något i mina berättelser.”

Här framgår att terapeuten inledningsvis varit tveksam till Quicks berättelser.

”I min terapi är det jag som berättar”:

Ur en intervju med Quick enligt TT 1996-05-07:

”Han förklarade också att det inte förekommer ledande frågor i terapin han genomgår.
– I min terapi är det jag som berättar”.

Vilket överensstämmer med övriga exempel, terapeutens roll var lyssnande.

Att terapeuterna var skeptiska till Quicks inledande diffusa påståenden 1992-1993, det framgår bl.a. av att man avvaktade i flera månader med att kontakta polisen. Vilket var helt korrekt, Quicks påståenden om mord var diffusa och gällde försvinnande samt mord som hade inträffat för många år sedan (Johan Asplund 1980 resp. Thomas Blomgren 1964).
Terapeuterna var sunt skeptiska i en miljö där klientelet lätt kan uppfattas som foliehattar och strålkärringar.

”Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”:

I en av rättegångarna (Therese J, 1998) vittnar Quicks dåvarande terapeut Birgitta om hur Quicks terapi gick tillväga (min fetstil):

”Birgitta Ståhle, som varit Thomas Quicks terapeut sedan april 1994, har bekräftat att denne gradvis närmar sig händelserna, en process som enligt henne kräver stort mod och styrka; vissa detaljer har en sådan ”laddning” att det kan vara svårt att berätta om dem. Hon har vidare berättat att terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs. Birgitta Ståhle har sagt sig inte veta vad som framkommit i polisutredningen; under denna huvudförhandling – hon har varit närvarande under alla förhandlingsdagarna – har hon bättre förstått vad som hänt. Enligt henne har Thomas Quick haft ett behov att få bekräftat att han verkligen begått en så avskyvärd handling som den han utsatt Therese för.”

Terapeutens vittnesmål överensstämmer med övriga källor. Notera att detta inte var samma terapeut som i ett tidigare exempel.
Här har vi alltså två terapeuter som redan 1993 respektive 1998 visade att den terapi Quick erhöll mestadels gick ut på att lyssna på vad Quick redan hade tänkt ut i förväg.

Terapeuternas roll var huvudsakligen lyssnande:

Ur Bergwallkommissionens rapport från år 2015, sid 198 (min fetstil):

”Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidigare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som hade denna uppgift.
Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symbolisera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra traumatiska barndomsberättelser.”

Sammanfattning

De ovanstående exemplen från både dåtid och nutid visar bl.a. att Quick/Bergwall noggrant förberedde sina mordberättelser och erkännanden, före terapistunderna som fungerade som premiärframförande av berättelserna.
Terapeuterna hade en lyssnande roll. De hann knappt sätta sig ned förrän Quick började minnas och berätta.

Källor:
E-bok ”Fallet Thomas Quick”, Hannes Råstam.
E-bok ”Mannen som slutade ljuga”, Dan Josefsson.
Bok ”Kvarblivelse”, Thomas Quick, sid 51-52.
E-bok ”Gåtan Thomas Quick”, Janne Mattsson.
Artikel: TT, 1996-05-07.
Dom: Therese Johannessen.