Vem finansierade spelfilmen ”Quick”? Här är svaren… och några frågetecken.

År 2013 planerade SVT (Sveriges statliga television) tillsammans med filmrättighetsinnehavarna att göra en miniserie av journalisten Hannes Råstams bok om Thomas Quick.
Men SVT drog sig ur. Orsaken kan vara att SVT redan hade gjort en slags ”miniserie” i form av tre stycken entimmas hårdvinklade ”dokumentärer” signerade Råstam. (Och som SVT sände 21 gånger före och under resningsprocesserna åren 2008 till 2010*).

Det kunde blivit för mycket skattemedel på Quick för medborgarna att svälja, och att SVT därför övergav projektet med miniserien 2013.
Men fem år senare kom SVT in i matchen igen (se nedan).

Svaret på inledande frågan är att filmen ”Quick” – som hade premiär 20 september 2019 – har finansierats av flera statligt styrda skattemedelsfinansierade verksamheter, samt av investeringsbolag. Och eventuellt av nån privat aktör.
Exakt hur mycket filmen kostat är okänt men enligt producenten Helena Danielsson hos Brain Academy hade de en ”väl tilltagen budget, 40 miljoner”.

Så här ser det ut enligt diverse källor* (utom privat aktör):

– Svenska Filminstitutet (den verksamheten drivs helt med skattemedel).
Pengar skyfflades till Quick-filmen av konsulenten Helen Ahlsson som är verksam inom ”Moving Sweden” hos Svenska Filminstitutet.

Enligt uppgift är produktionsbeloppet ”minst 500 000 kronor och högst 6 miljoner kronor.”
Moving Sweden är ett samarbete mellan SVT och Svenska Filminstitutet.
Enligt deras avtal ”får SVT visa långfilmen fyra (4) månader efter att den har haft premiär på festival och/eller bio”.

– Film i Väst (drivs med skattemedel).
Film i Väst är ”efter Svenska Filminstitutet den väsentligaste finansiären av filmproduktion i Sverige”.
Film i Väst ägs av Västra Götalandsregionen (är politiskt styrt).

– Umedia, utländskt inverteringsbolag.
De lär i genomsnitt investerat motsvarande ca 9 miljoner svenska kronor per film de senaste femton åren, enligt deras webbplats. (Totalt 500 miljoner dollar på ca 435 filmer världen över sedan 2004).

– Nordisk Film eller/och Nordisk film- och TV-fond. Närmare uppgifter saknas f.n.

– TV4. (Anges endast i några källor). Närmare uppgifter saknas f.n.

– Privata aktörer? (Anges inte i källorna).
Knappast nån skulle bli förvånad om t.ex. romanförfattaren Leif GW Persson diskret har pytsat in några miljoner. GW har tidigare medverkat i en engelsk Quickfilm för några år sedan. Och senare varit involverad i produktionen av en svensk Quick-tv-serie i en reklamkanal.
Han har även erbjudit sig (hotat) att finansiera rättsliga åtgärder mot vissa oliktänkande personer rörande Quickärendet.

Redan år 2012 rapporterade media att de båda romanförfattarna GW och Jan Guillou ville ”hämnas” gällande Quickfallet:
”GW & GUILLOU satsar miljoner på HÄMNDPLAN” (bild höger, förstasidan av Aftonbladet 6 sept 2012):

Ur artikeltexten:
”De satsar miljoner – på hämnd (…) Det kan finnas skadeståndsgrundande historier som man kan jävlas mot dem med, om det kniper satsar jag gärna några miljoner på att utreda det, säger Leif GW Persson och tillägger att han för diskussioner med en advokat.
(…)
– Det är mest Leif (GW) som har tänkt i den här frågan, men jag är definitivt intresserad. Vi är ju bra på sånt här. Finanserna är inget problem. (…)”

Det tycks varit GW som var den mest drivande av de båda. GW sa sig vilja finansiera en skadeståndsprocess mot polis, åklagare samt vårdpersonal på Säter sjukhus. Det blev dock inget med den saken, som bekant. Istället blev det andra Quickproduktioner (se ovan), och kanske även nu den senaste Quickfilmen.

Sammanfattning

Budgeten var 40 miljoner enligt producenten, enligt en källa.
Exempelvis hälften kan då ha finansierats av:
– Svenska Filminstitutet samt Film i Väst (se ovan),
– och Umedia, om vi utgår från deras genomsnitt (se ovan).

Och resterande miljoner från exempelvis en eller flera av följande:
– Nordisk film och TV-fond / Nordisk Film.
– TV4.
– Privat? (t.ex. GW)

Tilläggas bör att svensk filmproduktion ofta bekostas med skattemedel.
Och att vi lever i en grandios ankdamm.

Vi avslutar med några tänkvärda ord från en av skådespelarna som tycks uppleva viss osäkerhet både inför dåtida och nutida rättssystemet:
”– Då litade vi på rättsväsendet, nu gör vi det också. Det är så störande och en otrygg känsla, att rättsväsendet som man tror är en klippa, kan vara så flexibelt, säger David Dencik.”

Mera:
– ”Ny film om Quick, slår inte the real deal”.
– ”Hjärntvätt föregick resningsprocesserna”. (Om de tre Quick-”dokumentärerna” som SVT sände före och under resningsprocesserna åren 2008 till 2010*).

* Resningsprocesserna pågick från april 2009 till juli 2013.
SVT sände Råstams tre Quick-”dokumentärer” 21 gånger från december 2008 till augusti 2010.
De tre filmerna fanns även att se på SVT Play.
Den första resningsansökan (av sex) lämnades in i april 2009, beviljades i december 2009, och åtalet lades ner i maj 2010.
Den andra resningsansökan lämnades i april 2010, beviljades i september 2010, och åtalet lades ner i mars 2011. Osv.

*Källor (olänkade, om inte din webbläsare länkar automatiskt):
– povfilm.se/53/att-filmatisera-fallet-thomas-quick  (Intervju med producenten).
– www.filmbransch.se/nu-borjar-inspelningen-av-storfilmen-quick
– press.nordiskfilm.se/pressweb/56fbb641e68e8/post/quick-en-av-tre-filmer-som-kan-bli-sveriges-oscarsbidrag
– www.filminstitutet.se  (Se meny ”Sök stöd”).
– www.filmivast.se  (Film i Väst).
– www.vgregion.se  (Västra Götalandsregionen).
– www.umedia.eu/en/  (Umedia).
– www.nordiskfilm.se (Nordisk Film).
– www.norden.org/sv/organisation/nordisk-film-och-tv-fond
– www.resume.se/nyheter/artiklar/2014/10/14/peter-settman-startar-bolag-med-nice/
– www.brainacademy.se

Mer info:
Filmproducent är Helena Danielsson med bolaget Brain Academy som startades 2014 och leds av grundaren Peter Settman och Helena Danielsson.

– www.svt.se/kultur/film/filmrecension-masterligt-skadespeleri-i-quick
Filmrecension i SVT, av Fredrik Sahlin, som även skriver:
”När man ser David Denciks faktiskt rörande porträtt av en förvirrad och jagsvag människa är det lätt att glömma bort att det rör sig om en person som är dömd för sexuella övergrepp på unga pojkar, och som ställt till mycket skada på många sätt. Här framstår han mest som ett offer, om än ett gravt stört sådant, en mysfarbror indragen i ett maktspel. Vilket inte känns helt oproblematiskt.”
…Sista meningen ovan kan ersättas med: Vilket känns mycket problematiskt.

En film vid namn ”Quick” har sett dagens ljus. Det är en spelfilm, dvs handlingen är fiktiv (påhittad), som visserligen bygger på en verklig händelse. Som spelfilm betraktad är ”Quick” en stunds hyfsad verklighetsflykt. Filmen har några duktiga skådespelare, men de bleknar vid jämförelse med skådespelarinsatserna hos den äkta Thomas Quick (eller Sture Bergwall som han heter egentligen).

Varför nöja sig med fiction när man kan få the real deal? Här följer en liten sammanställning av autentiska ljudklipp med Thomas Quick, från åren 1995 (oktober), 1996 (april) och 1997 (november).
Lyssna på några smakprov av Quicks fabulösa skådespelartalanger:
Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997. (textvideo, 3 min. 20 sek. Sammanställt från material som publicerats flitigt i SVT och annan massmedia).

I första klippet, från en konfrontation år 1995, berättar Quick lugnt hur han tidigare hade umgåtts med en man (Farebrink). Mannen nekar och protesterar mot Quicks påståenden. (Se även ”Kompletterande uppgifter” nedan).

I andra klippet, från en vallning den 26 april 1996, är Quick upprörd, skakar och darrar på rösten, när han förklarar hur han med kniv dödade och skar upp en liten flicka. I tredje klippet, från samma dag, skriker Quick på sig själv.

I fjärde och sista klippet, från en telefonintervju 1997, talar Quick lugnt och avslappnat om sin kommande bok ”Kvarblivelse”. Han säger bl.a. att ”jag försöker ge en ANING begriplighet till det obegripliga”.

Bild nedan, från 26 april 1996, Quick förklarar upprört – men ändå välformulerat – hur ett mord hade gått till:

Mer från den äkta Quick

Quicks gruvliga ångestfyllda beskrivning i ljudklippet ovan, hur han plockade ut en flickas inre organ för att söka hennes ”rädsla” vid ryggraden, var troligen noga planerad och formulerad i förväg.

Kvarblivelse (baksidan)

Att Quick planerade sina uppgifter noggrant framgår i hans egen bok ”Kvarblivelse” (1998). Följande exempel gäller Quicks förberedelser inför nästa dags terapistund (sid 51-52):

”Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.

När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem.

Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.

Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle nedtecknade alltså författarämnet Quick sina minnen på sjutton sidor i sitt skrivblock. Nästkommande dag läste han högt för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Och det var så det gick det till under Quick-åren:
han var drivande och planerade i förväg. Terapeuterna hade en lyssnande, mer passiv roll. Det framkommer i flera källor från den tiden, ända sedan 1993.

Kompletterande uppgifter

Fram till 1997 (före sista ljudklippet ovan) avkunnades följande morddomar mot Quick:

• 1994, november: Charles Zelmanovits.
• 1996, januari: makarna Stegehuis, kallat tältmorden i Appojaure, eller morden på holländska paret.
• 1997, maj; Yenon Levi.

 Ljudklippet från 1995, 12 oktober, från en konfrontation med en Jonny Farebrink gällande ”tältmorden”.

Drygt tjugo år dessförinnan hade Quick och Farebrink varit intagna samtidigt på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall (år 1972). De kan alltså ha träffats då. Men vid konfrontationen 1995 förnekade Farebrink kännedom om Quick. (Vilket inte är förvånande med tanke på polisens mordmisstankar samt Quicks sexpåståenden om Farebrink).

Farebrink lär också tidigare varit aktuell i utredningen av tältmorden, innan Quick kom in i bilden. (Tältmorden begicks 1984, fredagen 13 juli).

 Ljudklippen från 1996, 26 april, vallning utomhus:
I dessa två klipp, som kommer från samma dag, 26 april 1996, är Quick tidvis mycket känslomässig. Han darrar på rösten och skakar. I ena klippet skriker han ilsket (på sig själv).

Orsaken är lättbegriplig. Quick beskriver detaljerat ett mycket otäckt brott, hur han skurit upp en liten flicka, plockat ut hennes inälvor, för att med handen hitta ”rädslan” vid hennes ryggrad…
Att då darra på rösten och skaka i kroppen är en naturlig reaktion, det insåg Quick säkerligen och det förstår alla med normal inlevelseförmåga. Quick gav intrycket att han våndades kraftigt av allt det fruktansvärda han sade sig ha gjort med flickan.
(Vi utgår här ifrån att det Quick sa om flickan var påhittat. Men även om det var sant så förändras inte resonemanget, i så fall var det minst lika stor anledning att darra och visa starka känslor).

Journalisten Råstam framställde dock det hela visuellt, med videoklipp, i sina Quickfilmer åren 2008-2009, så att berättelsens starka känslomässiga karaktär förminskades.
Råstam pekade på videoklippen och menade att darrandet och skakandet orsakades av kraftig medicinering. Vilket framstår som en enögd slutsats.

Det mest troliga är att darrande rösten och skakande kroppen var ett uttryck för Quicks skådespelartalanger alternativt för sann ånger (beroende på vad man tror om sanningshalten i Quicks bekännelser).

 Ljudklippet från 1997, 24 november, telefonintervju:
Quicks efterlängtade bok ”Kvarblivelse” skulle ha släppts kort tid efter ovanstående intervju, dvs vid årsskiftet 1997/1998. Men publiceringen sköts upp ett år och bokskrivandet fortsatte (troligen pga av kritik från offrens anhöriga m.fl).

Ett syfte med upplägget i Kvarblivelse tycks varit att få läsaren att tycka synd om Quick och betrakta honom som ett offer (för en hemsk barndom), trots morden. Quick i offerrollen. Följaktligen är boken inte full med detaljerade våldsskildringar, eftersom det skulle ha motverkat syftet.

En undertitel till Kvarblivelse hade kunnat vara:
”En stackars, stackars seriemördare som själv är ett offer och som djupt ångrar sina brott”. Det tycks varit konceptet.

Bild ovan: the real deal, dvs den äkta Quick, i sitt rum på Säter rättspsyk, sittandes framför sin dator. På den tiden var bildskärmarna tjocka, som synes. Quicks dator kan varit exempelvis en sån här skrivbordsmodell:

Skrivbordsmodell, men datorlådan kunde ställas på högkant på golvet för den som föredrog det.

Mera:
– “Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”. Quick kontaktade flera andra författare och ville att de skulle skriva om honom, efter att hans egen bok ”Kvarblivelse” hade floppat år 1999.
– Om du missat ljudklippen: ”Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997”.
– ”SVT och skattemedel bakom filmen “Quick”.

Bakgrund:
Quick/Bergwall är mannen som så att säga lurade hela Sverige… fast det finns osäkerhet exakt NÄR det skedde. Och var det i dåtid eller i nutid som den verkligt stora blåsningen ägde rum, när han fälldes eller när han friades.
Troligen blåstes det både då och nu, säger de medborgare som inser att sanningen sällan är svart eller vit.