De största rånen i Sverige

Under åren 1990-2000 begicks exceptionellt många bank-, post- och värdetransportrån  i Sverige. Totalt anmäldes 2359 rån av den typen:
1253 bankrån, 894 postrån och 212 värdetransportrån.*

I genomsnitt 214 rån per år, under de elva åren. Toppåren var 1990-1994 då det årligen begicks över 300 rån per år.
Även år 2008 begicks osedvanligt många bankrån. Historiskt inträffade flest rån av denna typ under åren cirka 1980 till 2010.

På den tiden härjade flera rånarligor som t.ex. ”militärligan” och ”örnligan”, en samling beväpnade psykopater som ville ha mycket men slippa arbeta hederligt. Som ofta hotade, misshandlade och sköt mot oskyldiga människor i sin jakt på pengar och ”status”.

Största bank-, post- och värdetransportrånen i Sverige

Följande lista visar de rån som gav rånarna störst byte i form av omsättningsbara, användbara pengar.

  1. Arlanda flygplats, 2002, värdetransportrån:
    44 miljoner kronor.
  2. Stockholm, G4S värdedepå, 2009, ”helikopterrånet”:
    39 miljoner.
  3. Gotabanken i Alby, 1992:
    30 miljoner.
  4. Securitas värdedepå i Akalla, 2005:
    26 miljoner.
  5. Arlanda flygplats, Stockholm, 2006:
    19 miljoner.
  6. Hallunda, Stockholm, 2005, värdetransportrån:
    15 miljoner.
  7. Stockholm, 2018, värdetransportrån:
    15 miljoner.
  8. Landvetters flygplats, 2006:
    ”10-tals” miljoner kronor i utländsk valuta.
  9. Linköping, 2009, värdetransportrån:
    10 miljoner.
  10. Göteborg, 1987, värdetransportrån:
    4 miljoner.
  11. Trippelrån i Ullared, 1992, två banker och ett postkontor:
    2 miljoner.
  12. Swedbank i Stockholm, 2013:
    2 miljoner.

Några andra omtalade rån i Sverige

Rån där bytet inte var kontanter eller det är oklart vad bytet gav rånarna i slutändan.

1990: Gotabanken i Stockholm, värdetransportrån, ”930-miljonerskuppen”:
Cirka 930 miljoner kronor i värdepapper (statsskuldväxlar, statsobligationer och postväxlar) som dock spärrades omgående, enligt dåtida tidningsuppgifter. Samt knappt 1 miljon i kontanter.

1993: Moderna Museet, Stockholm:
konstverk till uppskattat värde av 500 miljoner kronor.

2000: Nationalmuseum i Stockholm:
konstverk till uppskattat värde av 300 miljoner kronor.

*) Bank-, post- och värdetransportrån, en analys av rånen under 1990-talet (av Brå, Brottsförebyggande rådet):
bra.se/rapporter/arkiv/2004-10-31-bank–post–och-vardetransportran

Bild (maskerad beväpnad man) av ”Soudnwave”.

BDSM-spåren i Kim Wall-fallet

Dådet begicks natten den 10-11 augusti 2017 i Peter Madsens ubåt ”UC3 Nautilus”.

Tio dagar senare påträffades Kim Walls torso, ilandfluten vid stranden.

Enligt rättsläkare fanns det 14 ”stick” på offrets könsdelar. Polisen Jens Møller talade i dansk tv om ”14 stick”, vilket sedan beskrevs i danska och svenska tidningsartiklar som ”14 knivstick”. Sticken behöver inte nödvändigtvis orsakats av kniv.

Några av sticken ansågs kunnat åsamkats medan Kim Wall var i livet, vilket leder tankarna till BDSM eller till tortyr. Även den danske åklagarens tankar gick åt det hållet. I en omhäktningsförhandling den 5 september 2017 frågade åklagaren om Peter Madsens sexuella vanor och om han har vistats i BDSM-miljöer. Madsen svarade att han varit på ett antal ”kinky” sexfester och att han intresserar sig för ”erotikens mångfald”.
Han nekade dock till att ha haft sexuellt samröre med Wall. Madsen uppgav också att han varit i ubåten med andra kvinnor vid andra tillfällen för att ha sex, bland annat med sin hustru.

Även Kim Wall tycks haft intresse för BDSM, men det är inte fastställt om det var som utövare eller enbart som journalist.
År 2015, två år innan den förödande ubåtsfärden med Madsen, publicerade tidningen The Guardian (på webben) en artikel av Kim Wall. Artikeln handlar bland annat om att hon året dessförinnan hade varit på en BDSM-konferens och hennes intryck därifrån:

Bild ovan: del av Walls artikel om BDSM med mera där hon bland annat beskriver sexlekar med vassa knivar, under samtycke och kontrollerade former.

Knivlek (”knife-play”) handlar bland annat om att partnern (i samförstånd) sticker eller rispar huden med kniv på känsliga delar av kroppen. Citat ur artikeln:
”He then grabs a larger blade, and methodically penetrates the first two layers of skin (the third causes bleeding), leaving a symmetry of pink lines across her belly.”
(Viss mindre blodspillan tycks vara ofrånkomlig vid sådana knivlekar, det kan bli svårt att helt undvika att råka penetrera även det ”tredje hudlagret”).

Följande citat ur Kim Walls artikel kan ge intrycket att hennes intresse för BDSM var mer än enbart journalistens (min fetstil):

”Knife-play may appear extreme to those not versed in BDSM fetishes.
But it can also be curiously sweet.”

Wall skriver att knivlek kan vara märkligt ljuvligt (”curiously sweet”), det kan uppfattas som att hon själv upplever knivlekar som sköna och ljuvliga.
Om Madsen såg artikeln kan det haft inverkan på vad som hände i ubåten, han kan tolkat det som att Wall själv utövade BDSM och ”knife-play” inom en frivillig ram.

Om sticken orsakades av annat än kniv så kan verktyget som användes vara en specifik BDSM-attiralj kallad pigghjul, spikhjul, smärthjul eller Wartenberghjul. Exempel:

Det finns olika varianter av pigghjul med mer eller mindre vassa piggar, en del med kortare avstånd mellan piggarna, vissa har flera rader med piggar:

Det kan förtydligas att BDSM-aktiviteter normalt inte är farliga eller brottsliga. Enligt RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning)* innebär BDSM:

”… att samtyckande personer gemensamt söker njutning genom olika former av maktutbyten. BDSM är ett samlingsbegrepp och står för bondage/disciplin, dominans/submission och sadomasochism. För en del är BDSM ett sätt att krydda till sexlivet lite extra ibland. För andra är det en livsstil. En del gillar vissa delar och vill till exempel endast bli dominerade, andra är allätare och testar gärna olika roller.
Att hålla överenskommelser och att leken är frivillig är viktigt när man utövar BDSM.”

Angående stickmärkena på könsdelarna i Kim Wall-fallet så kan en del av dem möjligen orsakats av den såg som användes vid styckningen (en så kallad fogsvans). Sågen kan hanterats okontrollerat ibland och avsatt ytliga stickliknande märken och rispor. Men i så fall kan det tyckas att det borde framgå av skadornas utseende. Bild: stora, mycket vassa tänder på en fogsvans:

Bakgrund, Kim Wall-fallet på några minuter

Att offret blev just Kim Wall tycks varit en slump. Wall kontaktade (ringde) Peter Madsen på eftermiddagen samma dag (torsdag 10 augusti) för att försöka få en intervju, enligt uppgift från Walls pojkvän Ole*.
Kim Wall hade även fyra månader tidigare (mars-april) försökt få en intervju med Peter Madsen men då inte lyckats, enligt åklagaren*.

Den 10 augusti var sista chansen för intervju innan Kim Wall och Ole skulle resa iväg och sedan flytta till Beijing i Kina.
Wall var angelägen att göra intervjun som skulle ingå i en sedan länge påbörjad artikel som skulle säljas till amerikanska tidskriften Wired.

Kim Wall och Peter Madsen uppges inte haft någon kontakt eller umgåtts för övrigt, enligt åklagaren.
Men de bodde nära varandra, Walls bostad låg mittemellan Madsens verkstad och ubåtskajen på bara två minuters promenadavstånd. (På Refshaleön i Köpenhamn).

Efter Kim Walls telefonsamtal på eftermiddagen gick hon över till Peter Madsens verkstad, där de kom överens att intervjun skulle göras på ubåten samma kväll.
Wall och Ole hade planerat en avskedsfest för sina vänner den kvällen, men intervjun ansågs viktig så de enades att Ole stannade hos gästerna medan Kim Wall gjorde intervjun på ubåten.

Vid 19-tiden samma kväll sms:ade Peter Madsen att ubåten var redo för avfärd, och Kim Wall promenerade till båtkajen. En stund senare passerade ubåten förbi grillplatsen där Ole och gästerna hade samlats, Wall vinkade till dem från ubåtens torn.

Framåt natten då ubåten fortfarande inte återvänt, kontaktade Ole polisen.
Påföljande eftermiddag, fredagen den 11 augusti, räddades Peter Madsen ute på havet av en privatperson, efter att hans ubåt hade sjunkit inför deras åsyn.
Madsen uppgav att han släppt av Kim Wall vid land på kvällen, oskadd, och att han inte visste var hon befann sig.

Följande morgon, lördag 12 augusti, ändrade han sig och uppgav att Kim Wall var död:
“Allerede inden den drabssigtede raket- og ubådsbygger Peter Madsen blev fremstillet i grundlovsforhør i Københavns Byret, havde han til politiet fortalt, at journalisten Kim Wall var død.”

I den påföljande häktningsförhandlingen samma dag uppgav Madsen att Wall dött genom olycka då hon fick en tung järnlucka i huvudet, och att han begravt henne till sjöss.
Under lördagen bärgades ubåten som inte låg på djupt vatten.

Nästa dag, söndag 13 augusti, undersökte tekniker ubåten invändigt. Det upptäcktes att den hade sänkts avsiktligt. I ubåten påträffades Kim Walls trosor och strumpbyxor. Samt blodspår som visade sig komma från Wall.
Walls DNA hittades på Peter Madsens högra hand, i nacken och i näsborren.

Den 21 augusti påträffade en cyklist Kim Walls torso ilandfluten vid stranden. Vid torson var det fäst korta järnrör. Förutom 14 stickmärken på könsdelarna fanns det ett par större, djupare stick i bålen. (Madsen hade inte lyckats sänka torson till havsbotten med järnrör och med de två djupare sticken som syftade till att släppa ut luft).

En dryg månad senare (i oktober) hittades fler kroppsdelar, på havsbotten i Kögebukten, med hjälp av likhundar på båtar. Kroppsdelarna samt kläder låg i påsar nedtyngda med korta järnrör. Även sågen (fogsvansen), som använts till styckningen, hittades på havsbotten.

Den 14 oktober erkände Madsen att han styckat Wall, men nekade till att ha dödat henne. Han uppgav att hon kan ha dött av avgasförgiftning medan han vistades uppe på däck en stund. Madsen nekade till att ha haft sexuellt samröre med Wall.

Den 21 och 29 november hittades armarna på Kögebuktens botten, nedtyngda med korta järnrör.
Den 8 december 2017 offentliggjorde polisen att Madsens DNA inte förekommer i svenska DNA-register.

Kartbild: Refshaleön (där ubåtsfärden startade) i Köpenhamn, och Kögebukten där flera fynd påträffades.

Rättegångarna

Ubåtsbyggaren Peter Madsen erkände styckningen av frilansjournalisten Kim Wall. Men Madsen förnekade mord och sexualbrott som han också dömdes för. Han hävdade att dödsorsaken berodde på handhavandefel med ventiler och att det troligen medförde syrebrist p.g.a. avgaser och undertryck i ubåten, så att tornluckan inte gick att få upp då han själv befann sig på tornet (i ytläge).
I polisutredningen före rättegångarna lämnade han andra förklaringar.
Rättsläkare kunde inte fastställa dödsorsaken.

Madsens förklaring till styckningen var att han inte ville ha en död kropp ombord, han uppgav att han befann sig i självmordspsykos efter dödsolyckan och inte betedde sig rationellt.
Styckningen hade enligt Madsen utförts därför att han inte lyckades transportera kroppen i sin helhet i det trånga utrymmet flera meter rakt upp till tornluckan. Spåren efter spännband hade enligt Madsen uppstått i den hanteringen.

Domstolen ansåg det bevisat att det var mord och att Madsen under en tid hade planerat sexualbrott och mord på en kvinna. Bevisningen bestod bland annat av sökhistorik i dator gällande tortyr och mord på kvinnor, verktyg m.m. som togs med på ubåtsfärden (en träsåg, spännband, buntband, kniv, skruvmejsel, järnrör), tecken på att Wall bundits med spännband, stickmärken på könsdelarna. Några kvinnor vittnade att Madsen kort tid innan hade frågat dem om de ville följa med på en ubåtsfärd, och några vittnade om Madsens psykopatiska karaktärsdrag.

Enligt rättsläkare hade några av sticken på könet uppkommit när Wall var i livet eller strax efter, vilket enligt domstolen tyder på tortyr.
Madsen hade egna förklaringar till de flesta uppgifterna. Sakerna han hade med sig på ubåten hade andra användningsområden, enligt Madsen (t.ex. att de korta järnrören skulle använts vid en planerad dykning för att leta efter tappade nycklar).
Men för stickmärkena på könsorganet lämnade han ingen förklaring, det ville Madsen inte tala om.

Domstolen ansåg att dådet var planerat. Vad som talar emot planering är bland annat det klumpiga förfarandet med den sänkta ubåten. I ubåten hittades bland annat några av Kim Walls kläder och flera forensiska spår (blod). Och det var inte djupt där ubåten sänktes (7 meter, ubåten var cirka 6 meter hög inklusive periskopet). Motorns hastighetsregulator var inställd på max och ubåtens kurs var satt mot djupt vatten, så ett halvdant försök hade gjorts att ubåten skulle hamna ute på djupt vatten.
Och Madsen lyckades inte sänka torson, som tillsammans med fynden i ubåten ledde till bevisning mot honom och som fick polisen att använda liksökhundar för att hitta fler kroppsdelar på havsbotten.

Skiss: den privatbyggda ubåten ”UC3 Nautilus”. Längd ca 18 meter. Höjd cirka 6 meter inklusive periskopet. Bredd ca 2 meter. Vikt 40 ton. Maxhastighet 9 knop (ca 17 km/h). Plats för 8 personer.

Madsen lär varit van att planera noggrant och i stora projekt (ubåts- och raketprojekt). Han bör insett att om han for ut på havet med en kvinna i många människors åsyn och kom tillbaka från ubåtsfärden utan henne, så kommer polisen att genomsöka ubåten med avancerad teknik. Och att sänka en människokropp till havsbotten kräver knappast större planering, men även det misslyckades han med.
Den ursprungliga planen för ubåtsfärden kan sett annorlunda ut, men att något gick snett och att det sedan följdes av panikåtgärder.

Bild: ubåten på land efter att den bärgats av polisen den 12 augusti 2017.

I april 2018 dömdes Peter Madsen av Københavns Byret (danska motsvarigheten till svenska tingsrätten) till livstids fängelse för mord, sexualbrott och brott mot griftefriden (styckningen). Han överklagade domen, men endast strafflängden. Enligt hans advokat innebar inte detta att han erkände mord och sexualbrott, utan det handlade om annat:
“- Peter Madsen anerkender den dom, som byretten har afsagt over ham. Der er ikke tale om en erkendelse af noget, som han ikke tidligere har erkendt, […] Min klient er nået dertil, at nu ønsker han ikke mere. Den her tur i ‘møllen’, den skal han ikke igennem igen – hverken for ham selv, de pårørende eller vidner, siger Betina Hald Engmark.”

Dvs det uppgavs att Madsens överklagande av enbart strafflängden inte betyder att han erkände mord och sexualbrott. Och att ett skäl att endast överklaga längden på straffet var att Madsen inte ville att han, Kim Walls anhöriga och vittnena skulle behöva uppleva den “resan i kvarnen” en gång till. Tro’t den som vill. Man skulle ändå kunna tolka det uteblivna överklagandet av skuldfrågan som ett slags erkännande.

I september 2018 fastställde Østre Landsret i Köpenhamn (danska hovrätten) den tidigare domen, dvs livstids fängelse.

Ett slags sent ”erkännande”

År 2020, ett par år efter den slutgiltiga domen, intervjuades Peter Madsen via telefon av journalisten Kristian Linnemann, vilket blev till dokumentären ”De hemmelige optagelser med Peter Madsen”.

I dokumentären framkom bland annat att Madsen i telefonintervjuerna erkände att han dödade Kim Wall. Han uppges dock inte sagt hur han dödade henne, han svarade endast ja på frågan om det var han som dödade henne. Här är några citat* från olika källor vad Madsen sagt 2020:

”Det är mitt fel att hon är död. Och det är mitt fel eftersom jag begick brottet.
Allt är mitt fel, säger han i dokumentären, enligt Ekstrabladet som har tagit del av hela materialet.”

”Hon hade förmågan att se in i några centrala problem i min situation och röra vid dem. Det tragiska är att hon då trampade på en landmina – som exploderade.”

”När hon försvann fanns ingen olyckshändelse som kunde förklara försvinnandet.
Jag minns varje millisekund av den där ubåts-turen, men jag vet inte vad som hände konkret, specifikt och fysiologiskt vad som ledde till Kims död.”

Sista citatet ovan kan uppfattas som att Madsen egentligen beskriver det han sagt tidigare: att Kim Wall kanske dog av syrebrist pga felställda ventiler och trilskande tornlucka, men att Madsen inte vet dödsorsaken, att han inte vet ”konkret, specifikt och fysiologiskt vad som ledde till Kims död”.

De övriga citaten ovan, ”allt är mitt fel”, och att han upplevde att Wall ”rörde vid” ”några centrala problem i min situation”, och därmed ”trampade på” Madsens inre ”landmina som exploderade”, kan innebära att Madsens omtalade schabbel med ubåtens ventiler egentligen var en avsiktlig handling, och att han sedan var maktlös då tornluckan inte gick att öppna utifrån, alternativt att han avsiktligt höll luckan låst en lång stund. Med andra ord: ”det är mitt fel att hon är död”, han dödade henne.

Eller så gick det till som i åklagarens gärningsbeskrivning: att Madsen länge hade planerat tortyr och mord på en kvinna i ubåten, att han torterade Kim Wall och sedan högg huvudet av henne. Det tycks dock i så fall innebära att Madsen inte hade någon genomtänkt plan för vad han skulle göra efteråt.

Mera:
– Tiden före mordet på Kim Wall.
– Dessa fantastiska supersniffande vovvar och deras tränare.

Om Kim Wall:
”Kim Wall was an independent journalist writing about identity, gender, pop-culture, social justice and foreign policy.
Her work has appeared in Harpers, The Guardian, New York Times, Foreign Policy, Vice Magazine, Slate, South China Morning Post, The Atlantic, Roads & Kingdoms, and TIME, among other publications. Her writing has been translated to several languages.
[…] Kim graduated with honors from Columbia University, where she studied masters degrees in Journalism & International Affairs. She holds a B.Sc in International Relations from London School of Economics & Political Science (LSE).
(Text från minnessidan rememberingkimwall.com/about (2025), tidigare kim-wall.com)

Om Peter Madsen (uppgifter från år 2017):
”Peter Madsen, 46 år, dansk konstruktör och entreprenör inom raketmotorer, raketbränsle och ubåtar. Han har varit med att formge och konstruera tre fungerande ubåtar, bland annat UC3 Nautilus som lär vara världens största hembyggda ubåt. Och konstruerat raketmotorer och utvecklat raketbränsle, vilket han fått flera priser för. Han är gift, har inga barn.”

*)
– Kim Walls artikel från 2015 om BDSM med mera:
theguardian.com/lifeandstyle/2015/feb/10/fetish-lovers-fifty-shades-of-grey-stonewall-moment .
– RFSU om BDSM: rfsu.se/sex-och-relationer/for-dig-som-undrar/allt-om-sex/olika-satt-att-ha-sex/bdsm/ .
Några källor om ”erkännandet” år 2020:
– expressen.se/kvallsposten/madsens-hustru-rasar-fordes-bakom-ljuset  (sept 2020).
– svt.se/nyheter/utrikes/peter-madsen-erkanner-mordet-pa-kim-wall (okt 2020).
– Kort klipp med ljudinspelning ur journalisten Kristian Linnemanns telefonsamtal med Peter Madsen år 2020  (från danska Dplay, www.dplay.dk/programmer/de-hemmelige-optagelser-med-peter-madsen, som dock inte finns längre):

 

Tiden före mordet på Kim Wall

Här är inledningen på ”Ubådssagen” som fallet kallas i Danmark, dvs mordet på Kim Wall i Peter Madsens ubåt. Vi börjar fem månader bakåt i tiden och sträcker oss fram till före mordet. Uppgifterna kommer bl.a. från Walls pojkvän Ole och den danske åklagaren.

Mars 2017:

I mars 2017 flyttade den svenska frilansjournalisten Kim Wall med sin danske pojkvän Ole till musikkollektivet ”Musikværftet” på Refshaleøen (i Danmark), nära havet.
Huset låg mittemellan ubåtsbyggarens Peter Madsens verkstad och ubåtskajen:

Flygfoto: del av Refshaleön, med Kim Walls bostad mellan verkstaden och ubåtens kajplats.

Det var två minuters promenad från Walls bostad till Madsens verkstad, och samma sträcka åt motsatta hållet till kajen där ubåten låg förtöjd.
I samma hus som Walls bostad fanns en bar med uteplats och öppen eld, där Madsen ibland satt som ”en lugn och tyst kille” enligt vittnen.

Mars-april 2017:

Kim Wall kontaktade Peter Madsen under perioden 4 mars till 3 april 2017, hon ville intervjua honom för en artikel i den amerikanska tidskriften Wired om ”rymdkapplöpningen på Refshaleön”.
Walls artikel skulle handla om de två danska, konkurrerande raketbyggarna Peter Madsen och Copenhagen Suborbitals.

Förutom ubåtar konstruerade och utvecklade Peter Madsen även raketer och raketbränsle. Han kallades ”Raket-Madsen” och var en av grundarna till Copenhagen Suborbitals. Madsen hade lämnat det projektet för tre år sedan, och sedan dess konkurrerade de två raketbyggarna med varandra.

Men Kim Wall fick ingen intervju med Peter Madsen den gången (enligt den danske åklagaren Jakob Buch-Jepsen)*

10 augusti 2017, torsdag:

Knappt fem månader senare, torsdagen den 10 augusti 2017, förberedde Kim Wall och hennes pojkvän Ole en avskedsfest på kvällen för sina vänner, eftersom paret hade planerat att nästa dag besöka ett bröllop på Jylland och sedan flytta till Beijing i Kina.
Festen skulle äga rum utomhus, på norra delen av Refshaleön.

Tidigt i våras hade Kim Wall försökt få en intervju med Peter Madsen men inte lyckats.
Intervjun med Copenhagen Suborbitals var avklarad, men det saknades intervju med Peter Madsen.
Detta var sista chansen för Wall att göra klart artikeln som skulle säljas till tidskriften Wired. (enligt Ole)*. Och ”plånboken behövde påfyllning inför året i Kina”.

Klockan 16:38:
Kim Wall ringde till Peter Madsen på torsdagseftermiddagen klockan 16:38, telefonsamtalet varade 3 minuter och 54 sekunder. (Enligt åklagaren Buch-Jepsen)*. Hon lär frågat Peter Madsen om han ville ställa upp på en intervju.

Därefter frågade Kim Wall pojkvännen Ole om han och en kamrat kunde förbereda festen på egen hand, medan hon gick över till Madsens verkstad för en kopp te och en kort intervju. (Enligt Ole)*.

Medan Kim Wall besökte Peter Madsen fortsatte Ole och kamraten förberedelserna inför avskedsfesten och de bar mat och öl till en plats vid havet. Där pågick arbetet inför en festival som skulle äga rum nästa dag, så Ole valde en plats vid sidan om festivalförberedelserna.

Klockan 17:30 (cirka):
Efter cirka 45 minuter kom Kim Wall tillbaka från besöket hos Peter Madsen (enligt Ole)*. Då bör klockan varit omkring 17:30.
Enligt Ole berättade Kim Wall exalterat att intervjun kommer att göras i ubåten. (Det tycks alltså inte gjorts nån intervju under de 40 minuterna hon var hos Madsen).

När Ole och kamraten ”uttryckte avund och entusiasm” inför Kim Walls kommande ”ubåtsäventyr”, sa hon till Ole att ”om du är så avundsjuk, varför följer du inte med?”
Ole svarade att det ”inte finns nåt han hellre vill, att åka på ubåtsäventyr, men att gästerna är på väg och att en av oss måste stanna här och ta emot dem”.
Kim Wall frågade då om det är ok att hon lämnar festen, Ole svarade att det självklart är ok.
Citat ur Oles berättelse*:

”Du siger, at hvis jeg er »so jealous, why don’t you join?« Der er ikke noget, jeg hellere vil! Sammen med dig på ubådseventyr, lyder som den perfekte aktivitet. Men jeg siger nej. Gæsterne er på vej, og én af os bliver nødt til at blive her og tage imod, siger jeg. Du spørger, om jeg synes, at det er okay, at du tager af sted — selvfølgelig er det det.”

En stund senare vid vattnet, ett tiotal vänner hade anlänt till avskedsfesten vid grillarna. Himlen är nästan molnfri, det är varmt, havet är lugnt. Kim Wall talar med gästerna, Ole talar med gästerna om Kim Wall, han är för stolt och för spänd på hennes undervattensäventyr för att tala om nåt annat.

Klockan 18:53:
Kim Wall får ett mms från Peter Madsen, med en bild på ubåten ”UC3 Nautilus” och meddelandet att skeppet är klart för avfärd och väntar på reportern från tidskriften Wired:
”»Skibet er klar og i god stand. Venter bare på magasinet Wired’s reporter«

Klockan 18:54, Kim Wall svarar entusiastiskt att hon är bara några minuter bort:
”Fantastisk. Er blot nogle få minutter herfra”

Kim Wall säger hejdå till gästerna, hon och Ole går i riktning mot ubåten, de stannar, kysser varandra, hon fortsätter till utbåtskajen.
Kort därefter får Ole ett meddelande från Wall, och en bild på ubåten som ”ser mörk ut i kvällssolens motljus”.

Klockan 19.01:
Ole får meddelande från Kim Wall att ubåten har lämnat kajen, färden har börjat.

Klockan 19.15 (cirka):
Ole får meddelandet ”driving past”, båten passerar nu platsen där Ole och gästerna befinner sig. Han läser meddelandet högt, de tittar ut mot havet och ser ubåten med Kim Wall vinkande i ubåtstornet.
Ole tänker: ”Solnedgångens ljus reducerar dig till en tvådimensionell silhuett, men tydliggör dina rörelser. Scenen är vacker. Du är för bra för att vara sann.”

En av gästerna säger skämtsamt till Ole: ”hon är så mycket coolare än du”, Ole svarar ”Jag vet!”:
»Man, she’s so much cooler than you!«, og jeg svarer »I know!«

4 bilder ovan: Kim Wall och Peter Madsen på ubåtstornet.

Bild ovan: inuti ubåten, kameran riktad rakt upp mot tornluckan och det flera meter långa, trånga lodräta utrymmet där man klättrar upp ur eller ner i ubåten.

Bild ovan: ingången till ”salongen” och ”köket”.

Bild ovan: i ”salongen” kan man ligga på dynorna och beskåda undervattensmiljön genom siktluckorna (små, runda fönster).

Ovan: ubåtens maskinrum.

Klockan 20:15 till 20:16:
Ole får fyra sms från Kim Wall, ubåten ska gå ner i undervattensläge.

Hon skriver lite skämtsamt: ”im still alive btw”,
och: ”but going down now!”, ”i love you !!!!!”, ”he brought coffee and cookies to”.
Det vill säga:
”Jag lever fortfarande förresten”,
”Men går ner nu”, ”Jag älskar dig!!!!”, ”Han har tagit med kaffe och kakor också”.

Att Peter Madsen tagit med kaffe och kakor var sista meddelandet till Ole,
och sista livstecknet från Kim Wall.

*) Källor:
– ekstrabladet.dk/krimi/her-er-kim-walls-sidste-besked/7068435 (8 mars 2018)

– bt.dk/krimi/kim-wall-sendte-smser-til-kaeresten-jeg-er-stadig-i-live (8 mars 2018)

– weekendavisen.dk/…/det-sidste-doegn-med-kim-wall (9 aug 2018)

– tv2.dk/krimi/…kim-walls-kaereste-vidnede-i-retten-det-har-paavirket-alt (22 mars 2018)

– expressen.se/…/nu-far-vi-veta-vad-som-hande-i-ubaten (8 mars 2018)

Påsk, mord, och latinamerikanska rytmer

Nu är det påsk, här är tre färgglada påskkycklingar som sjunger o dansar till sambatoner i ett uppträdande i Österrike 2014.
Se och lyssna på ”Samba do Brasil” med Bellini:
– ”Bellini – Samba do Brasil”.

Till minne av:

Lambada-sångerskan Loalwa Braz, som mördades år 2017.

År 1989 hade Loalwa Braz och gruppen Kaoma internationella framgångar med ”Lambada”. De flesta känner nog igen låten mer än hennes namn. Se och lyssna:
– ”Kaoma – Lambada (1989)”.

Mordet på Loalwa skedde i januari 2017. En portugisisk artikel (i globo.com) från 2018 rapporterar att tre män dömdes (i första instans) till 37, 28 respektive 22 års fängelse för rånmord.

Mera latinamerikanska rytmer

– ”Nossa – Mas Que Nada”.

Varianter av ”Samba do Brasil”:
– ”Bellini – Samba Do Brasil”. (officiell? video).
– ”Bellini – Samba De Janeiro” (fokuserar på refrängen).

PS. Gruppen Bellini är visserligen tysk men musiken låter ganska latinamerikansk eller hur. I uppträdandet överst i detta inlägg (Österrike 2014) var Bellini en av många artister i musikevenemanget ”Starnacht am Wörthersee”. (Hämtat från avdelningen för onödigt vetande).

112, 911, Karis lag, och gamla damens sopnöd

Här är ett minnesknep för barn (och vuxna som saknar nummerminne) att komma ihåg telefonnumret 112 för akuta nödsituationer. På bilderna visar poliskvinnan med fingsarna hur man i tur och ordning pekar på mun-näsa-ögon samtidigt som man säger ”ett”, ”ett”, ”två”.

Varning! Glöm inte att börja från munnen och fortsätta uppåt, till näsan och sedan ögonen.
Börjar du istället från ögonen och fortsätter neråt, med ditt finger, som i den gamla finger-pekar-ramsan ”öga öga näsa mun, här går vägen ner till brunn” (dvs ända neråt naveln eller ”brunnen”) så kan det bli jättekonstigt… åtminstone i en nödsituation.

Nödnumret 112 kan användas i alla EU-länder, dvs i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

Många länder utanför EU använder också 112 som nödnummer. Exempelvis Norge (till polisen), Storbritannien (112 eller 999) och Island.
Omkring hundra länder i världen lär ha 112 som nödnummer.

Endast vid akuta nödsituationer vid fara för liv, egendom eller miljö

Nödnumret 112 ska bara användas vid akuta nödsituationer då det är ”fara för liv, egendom eller miljö”.
I andra, inte akuta (nöd-) situationer kan följande nummer användas:
Vid icke akuta polisärenden, ring 114 14.
För sjukvårdsrådgivning, ring 1177.
För information om större olyckor och kriser, ring 113 13.

USA och Kanada

I USA och Kanada är larmnumret 911. (Det lär även fungera med 112). Där tycks inte finnas någon finger-minnesramsa, barnen lär sig 911 ändå. Men andra problem kan uppstå. Som när en kvinna vid namn Kari Hunt blev knivdödad av sin exman i ett hotellrum i Texas.
Deras nioåriga dotter försökte ringa 911 flera gånger men kom inte fram. Hon visste inte att man först måste trycka 9 för att komma ut på linjen utanför hotellet.

Den tragiska händelsen ledde till en ny lag, ”Kari’s law”. Enligt den lagen ska man kunna nå larmtjänsten genom att slå enbart 911 även i hotell, kontorsmiljöer, sjukhus med mera.

Den sjuka och ensamma gamla damens sopnöd

I Hartford, Connecticut (USA) fick larmoperatören Katherine Grady ett 911-samtal från en handikappad 86-årig ensamstående kvinna som inte klarade att flytta sina soptunnor ut till vägen så att sopåkaren kunde tömma dem.

Men istället för att hänvisa till renhållningsverket erbjöd sig larmoperatören Katherine att efter sitt arbetspass hjälpa den nödställda kvinnan.
Se nyhetsinslag: ”911 Dispatcher Answers the Call to Take Out the Trash” (ABC news, 10 aug 2016). Eller lyssna på larmsamtalet:

Mera:
– Video ett-ett-två, (Polisen i Västmanlands Facebook).
– 112 – när det verkligen är akut (sosalarm.se).
– 112-dagen uppmärksammas i EU (sosalarm.se).
– mirror.co.uk/news/…/children-tried-save-mother-murdered (2015):
Children tried to save mother as she was murdered by their dad but couldn’t get through to 911.

Små barn minns mer än vi trott, enligt nutida forskning

För vissa vuxna kan det komma som en diabolisk överraskning att små barn i 1-3-årsåldern kan minnas händelser, t.ex. om den vuxne gjort dumma saker mot barnet i tron att små barn saknar minnesförmåga.

Att barn i åldern 2 till 3 år kan minnas och tala om tidigare händelser i sina liv framgår bland annat i studien* ”Infantile Amnesia Across the Years: A 2‐Year Follow‐up of Children’s Earliest Memories”, av Dr Carole Peterson m.fl. Översättning till svenska:

”Omfattande forskning har visat att 2- och 3-åringar har ett välfungerande minnessystem och lätt kan prata om tidigare händelser, inklusive sådana som inträffade när de var månader eller till och med mer än ett år yngre […]”.

Engelska originaltexten från studien:

”Considerable research has shown that 2- and 3-year-olds have a well-functioning memory system and can readily talk about past events, including ones that occurred when they were months or even more than a year younger (Bahrick, Parker, Fivush, & Levitt, 1998; Cleveland & Reese, 2008; Fivush & Schwarzmueller, 1998; Harley & Reese, 1999; Peterson, 1999; Peterson & McCabe, 2004; Peterson & Rideout, 1998; Van Abbema & Bauer, 2005).”

Observera, det handlar inte om att 2-3-åriga barn kan lämna en redogörelse eller en sammanhängande berättelse, så som äldre barn och vuxna kan göra.
Men det lilla barnet har förmågan att minnas tidigare händelser lång tid tillbaka, och barnet kan uttrycka det verbalt mer eller mindre begripligt eller fragmenterat. Under förutsättning förstås att barnet har börjat tala, vilket vanligen sker omkring 1,5 års ålder, eller tidigare om barnet är tidigt språkligt utvecklat.

Händelser som av barnet upplevs som omskakande eller traumatiska brukar ligga kvar längre tid och starkare i minnet, än vardagliga eller triviala händelser.

Längre fram i barndomen försvinner dock de tidigaste minnena på grund av barndomsamnesi* (eller infantil amnesi), så att vi som äldre barn och vuxna inte längre minns de händelserna.

Mer ur ovanstående studie (fortsättningen på ovanstående citat):

”[…] This is all the more remarkable when one considers that children can also recall many events from several years in the past. For example, Peterson and her colleagues (Peterson & Parsons, 2005; Peterson & Whalen, 2001) found that 7- and 8-year-olds had detailed and mostly accurate memory for injuries they had sustained 5 years previously when they had been only 2 or 3 years old, and likewise Fivush and her colleagues found that former 3- and 4-yearolds recalled a destructive hurricane very well after the passage of 6 years (Fivush, Sales, Goldberg, Bahrick, & Parker, 2004; Sales, Fivush, Parker, & Bahrick, 2005; for reviews of long-term memory in children, see Bauer, 2006, 2007; Peterson, 2002).

Thus, young children demonstrate that they have verbally accessible memory for many events that occurred when they were 2 or 3 years of age and yet adults seem to have no recall of any of those events, and the years in their early lives when those events took place become shrouded by childhood amnesia. […]”

Enligt ovanstående citat ur studien hade 7-8-åriga barn detaljerade minnen av kroppsskador de åsamkades vid 2-3 års ålder. Och 6-åringar mindes en svår orkan som inträffade när barnen var 3-4 år.
Men att de som vuxna inte minns de händelserna på grund av barndomsamnesi.

Mikael Heimann, professor i psykologi, forskar om spädbarns minne, förklarar* varför en del människor felaktigt tror att småbarn inte är kapabla att minnas och tala om tidigare händelser:

”Att vi inte minns något från vår spädaste barndom är förmodligen en bidragande orsak till att man i den klassiska psykologin sade att långtidsminnet utvecklas sent och att vi först vid 18 till 24 månader ålder börjar få medvetna minnen.
Men forskningen visar att det inte stämmer, händelseminnen kan vi lagra mycket tidigare.”*

I citatet ovan av Heiman framgår att vi som vuxna inte minns våra första levnadsår (på grund av barndomsamnesi), och att det kan vara orsaken till missuppfattningen att små barn påstås inte kunna minnas nåt alls.

Heiman uppger vidare att ”Från ett års ålder ökar minnesförmågan markant. Ett barn på 12–13 månader minns en specifik händelse i cirka två månader, ett barn på 18 månader kan minnas en händelse efter sex månader.” Och ännu längre i vissa fall, enligt Carole Petersons studier.

Även barn yngre än 1 år kan minnas tidigare händelser, men kortare tid. I den åldern ökar sedan minnesförmågan markant, månad för månad.

Forna tiders missuppfattning att små barn inte kan minnas händelser kan alltså bero på att man misstolkade fenomenet barndomsamnesi eller infantil amnesi.

Ett exempel på sådan missuppfattning är docent Tomas Erikssons vittnesmål år 2010 i Attunda tingsrätt gällande skadeståndskrav från de två läkarna i da Costaärendet.
Eriksson var begärd av läkarnas försvarare och skulle uttala sig om tillförlitligheten i ”barnets berättelse”. (”Barnet” var en 2-3-årig flicka som antogs ha varit utsatt för något mycket skrämmande vid 1,5 års ålder).
Docent Eriksson utbrast med emfas i rättssalen att barn inte kan minnas något förrän de är 3-4 år gamla, ”eftersom det inte finns nånting att fastna i!”:

(Fakta är dock att minnen kan ”fastna” hos barn i 1-2-årsåldern och finnas kvar i månader och ibland över ett år).

Annat som Eriksson sa var korrekt men irrelevant för da Costafallet, exempelvis att små barn inte kan lämna ”redogörelser” och att man som vuxen inte minns sina tidigaste barndomsår.
Inget av det hade med da Costafallet att göra eftersom det inte handlade om att barnet hade lämnat en redogörelse eller sammanhängande berättelse, och inte heller handlade det om en vuxens minnen.

I samma rättegång år 2010 hördes även en annan docent, Nils Wiklund, som inte höll med docent Eriksson gällande små barns minnesförmåga. Wiklund sa (citat ur tingsrättsdomen 2010, min fetstil):

”Det går inte att säga något generellt om hur gammalt ett barn måste vara för att kunna redogöra för ett sammanhang. Man kan i för sig tänka sig att ett litet barn kan såväl förmedla ett innehåll som återspegla en verklighet så fort barnet överhuvudtaget kan yttra några ord.
När det handlar om en rättsprocess som rör misstankar om övergrepp är det dock viktigt att sådana utsagor bedöms noga.
Men det är ingenting som hindrar att även ett litet barn mycket väl skulle kunna förmedla en verklighet.”

Uppgifter om små barns minne återfinns även i svenska vårdguiden*. Där uppges bland annat att barn i ettårsåldern kan minnas händelser som inträffade för flera månader sedan:

”I ettårsåldern lär sig barn mycket nytt genom att göra samma sak om och om igen. […] I den här åldern är det vanligt att barn gör detta:
– Börjar känna igen sig själv på bild och i spegeln.
– Kommer ihåg var saker finns, till exempel att nallen ligger i sängen och att skorna står i hallen.
– Minns saker hen har upplevt flera månader tillbaka i tiden.”

Och, att barn mellan 1 och 2 år kan visualisera en sak genom att höra ett ord:

”Många barn mellan 1 och 2 år gör detta:
– Se likheter och olikheter.
– Förstå ”rätt och fel”.
– Kan få en bild i huvudet när de hör ett ord, utan att saken är närvarande.
– Utveckla och tydligt visa sin egen vilja.”

De uppgifterna i vårdguiden uppdaterades 2024-09-02, och granskarna var:
Gustaf Waxegård, psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, Barnkliniken och FOU.
Amanda Wikerstål, psykolog, Familjehälsan.
Martin Jägervall, barnläkare, barnneurolog, BVC- och skolläkare.

Sammanfattning, små barns minne

Små barn kan minnas händelser. Små barn har förmågan till ”episodiskt minne” eller ”explicit minne”, men inte lika utvecklat som hos äldre barn och vuxna.
Vid 6 månaders ålder kan barn komma ihåg en händelse några veckor, vid 12 månaders ålder ett par månader, och längre fram över ett år.

Barn i 1,5 årsåldern kan visualisera en sak (få en bild i huvudet) när de hör ett ord, utan att saken är närvarande.

Efter att barn börjat tala, omkring 1,5 års ålder, eller tidigare om barnet är språkligt tidigt utvecklat, så kan barn verbalt uttrycka sina minnen eller minnesfragment mer eller mindre begripligt.
Kopplingen mellan språkutveckling och minnesförmåga är viktig: ju mer språkligt avancerat ett barn är, desto bättre kan barnet organisera och beskriva sina minnen. Dessa tidiga minnen kan dock vara vaga och baserade på fragment av upplevelser snarare än tydliga, detaljerade återberättelser eller redogörelser.

Generellt kan barn börja utveckla mer stabila och återkallande minnen vid omkring 3-4 års ålder. Enligt nutida rättsliga riktlinjer hålls därför inte förhör med barn förrän i den åldern.

Vid 3-4 års ålder eller äldre försvinner de tidigaste minnena, vilket medför att äldre barn och vuxna inte längre minns sina tidigaste levnadsår. Det kallas barndomsamnesi eller infantil amnesi*. Det är stor variation mellan olika individer vid vilken ålder amnesin inträffar.

Att vi som vuxna inte minns våra första levnadsår kan vara en anledning till att man tidigare trodde att små barn inte minns något.

*)
– Studie av Carole Peterson m.fl: ”Infantile Amnesia Across the Years: A 2‐Year Follow‐up of Children’s Earliest Memories” (pdf-fil, 2011).
– Artikel med Mikael Heimann: ”Spädbarn minns mer än vi trott” (Svd, 2012-08-06).
– Svenska vårdguiden, om ”Barnets utveckling 1-2 år” (2024-09-02).
– Inlägg om barndomsamnesi: ”Minnet hos barn och vuxna”. (2018).

I vissa källor jämställs barndomsamnesi med infantil amnesi. I andra källor uppges infantil amnesi vara den glömska som uppstår hos barn upp till cirka 2 år, t.ex. när minnet av en händelse försvinner efter några månader hos ett 12-månaders barn. Och barndomsamnesi är då barn 3-4 år eller äldre glömmer tidigare händelser.

Bild överst, flicka, av ”Loaivat”.

Skolskjutningen i Örebro där tio personer mördades

Videoklippet ovan är från en elev som låste in sig på toaletten då skolskjutningen började. Eleven ställde sig på handfatet, ifall skytten skulle skjuta genom dörren. I klippet hörs åtta snabba skott (av totalt sjuttio skott).

Strax efter klockan 12.30 på tisdagen den 4 februari 2025 fick polisen i Örebro larm om pågående dödligt våld vid Campus Risbergska skolan där bl.a. komvux (kommunal vuxenundervisning) bedriver utbildning.
Följande är vad som framkommit hittills i olika media. Vissa uppgifter kan komma att ändras.

Polisen var på plats efter sex minuter. Klockan 12:39 ljöd brandlarmet. Skjutningen pågick 12-15 minuter, sista skottet hördes klockan 12:45.
Tio personer sköts till döds (sju kvinnor och tre män). Sex personer fick skottskador. Därefter begick gärningsmannen, 35-årige Rickard Andersson, självmord.

Majoriteten av personerna som sköts lär ha utländsk bakgrund och är kvinnor. Å andra sidan lär majoriteten av eleverna på komvux ha utländsk bakgrund och vara kvinnor*. Det kan vara orsaken till att de är överrepresenterade bland de personer som blev skjutna, de råkade befinna sig nära RAs väg genom skolans korridorer och klassrum.
Enligt polisen verkar RA gjort ett slumpmässigt urval av offer.

En viss planläggning verkar dock förekommit i närtid gällande inköp av ammunition och av rökgranater eller rökfacklor.

RA hade tidigare år varit inskriven på den skolan vid flera tillfällen, som vuxenstuderande på komvux, men då avbrutit studierna. Det har bekräftats av polisen.

Han är inte känd av polisen sedan tidigare. Han tycks varit ensamagerande. Ingen koppling till kriminella gäng. I nuläget talar inget för att RA agerat utifrån ett ideologiskt perspektiv, enligt polisen.

Sedan 2011 (då RA var 22 år) hade han jägarexamen och licens på fyra jaktvapen, varav tre hittades intill honom på mordplatsen tillsammans med ett tiotal magasin och en mängd oanvänd ammunition.

Gärningsmannens bakgrund

Enligt tidigare klasskamrater under låg- och mellanstadietiden var RA social och glad.
När han började högstadiet förändrades han och blev mer inåtvänd och skygg, dvs vid 13-14 års ålder. Han uppges ofta gått omkring med luva över huvudet och en hand för ansiktet, han kallades ”Luvan”. En dåtida klasskamrat säger om RA att ”han försvann efter sjunde klass”. Klasskamraten anser att det måste varit någon form av extrem social fobi.

Som 13-åring lär RA haft kontakt med skolpsykolog vid flera tillfällen. Under uppväxten ställdes flera diagnoser på honom, varav minst en neuropsykiatrisk diagnos.

RA gick ut grundskolan utan godkänt i ett enda ämne. Han slutade gymnasiet utan fullständiga betyg, och kallades därför aldrig till mönstring och värnpliktstjänstgöring.

Som tonåring i skolan lär RA gått i en klass med beteckningen SPASP, en specialklass för elever med Aspergers syndrom och autism.
OBS! De allra flesta personer med den neuropsykiatriska funktionsvariationen autism är INTE våldsamma, de begår aldrig våldsbrott. Men det det kan leda till utanförskap, att de blir ensamma och isolerade.

År 2010 (då RA var 21 år) flyttade han hemifrån.
Enligt en släkting var RA hockeyintresserad. Han gillade att köra bil.
År 2017 (när RA var 28 år) bytte han namn från Jonas Rickard Simon till Rickard Andersson, samma efternamn som pappans innan han gifte sig 28 år tidigare.
Som vuxen nolltaxerade RA nio år i rad.

Motivet?

Polisen arbetar nu med att ”bakspåra” RAs levnad för att försöka hitta motivet till massmordet och självmordet. Återstår att se vad man kommer fram till.

Mera om RAs vapen

De fyra vapen RA hade licens på lär varit två halvautomatiska kulgevär och två hagelgevär varav det ena med pumpomladdning. För jakt i Sverige ska de halvautomatiska vara pluggade så att de normalt inte kan laddas med mer än ett fåtal skott (t.ex. högst tre patroner).
Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter för halvautomatiska kulvapen för jakt gäller följande begränsningar för hur många patroner geväret högst kan laddas med: högst 2+1 patroner (2 i magasinet + ett i loppet/patronläget) vid jakt på björn, varg, lo, järv, sälar, bäver, utter, skogshare, skogsmård, iller och fåglar. Och högst 5+1 patroner vid jakt på alla övriga arter.

Inget av RAs vapen var av typen AR-15 (Armalite Rifle), dvs det militärliknande vapen som i nuläget är tillåtna för jakt i Sverige (med ovanstående begränsningar för antal patroner), men som kan komma att förbjudas.

* Om komvux, rapport från Skolverket (2023):
https://www.skolverket.se/…/pdf13001.pdf
Elevernas migrationsbakgrund: ”På grundläggande nivå var 94 procent av eleverna födda utomlands”.
Könsfördelning: ”… 63 procent var kvinnor och 37 procent var män.”

Den sjunde halskotan och styckmördarens precision

Mycket talar för att gärningsmannen hade kunskaper i människans anatomi, det avslöjar analyserna av 7:e halskotan i halskotpelaren som var avskild med kirurgisk precision. Den teorin stärks av flera sakkunnigutlåtanden inklusive Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).

Vi inleder med lite bakgrund.
Kvarlevorna efter Catrine da Costa påträffades den 18 juli 1984 (två plastsäckar i Karlberg) och den 7 augusti (två dubbelsäckar vid Eugeniavägen) i Stockholm.
I de sista fynden (7 augusti) tycks några av kroppsdelarna varit skickligt avskilda, i motsats till de första fynden (18 juli) där det var mer klumpigt utfört.

Rättsläkaren Jovan Rajs uppgav i protokollet för den andra obduktionen (den 7 augusti) gällande bålen:
”Den sjunde halskotan finns med men dess övre ledytor saknas. Den motsvarande snittytan är jämn och skarp.”  (Resten av halsen och huvudet saknades).
Vid obduktionerna analyserades inte vilka verktyg styckaren kan ha använt, det görs normalt senare i den kriminaltekniska undersökningen efter att skeletteringen är genomförd.
Däremot närvarade även flera andra rättsläkare vid obduktionerna, och vid den andra obduktionen var de eniga att gärningsmannen vid vissa moment hade utnyttjat kunskaper om människans anatomi.

Efter obduktionerna skeletterades kroppsdelarna – en process som kan ta flera dagar (med kokning, rengöring, avfettning, avblekning och torkning) – för att sedan överlämnas till kriminalteknisk undersökning.

Den 9 augusti klockan 14:30 – endast två dagar efter det andra fyndet – lämnade rättsläkaren Jovan Rajs en muntlig uppgift via telefon till polisen, troligen på en tidigare förfrågan. Rajs lär sagt att en såg har använts vid styckningen, kanske en motorsåg (med oscillerande sågblad). Det noterades av polisen med tre rader i ett spaningsuppslag. (Det var alltså inget skriftligt formellt utlåtande från Rajs).
Sannolikt avsåg Rajs de kroppsdelar som uppenbarligen hade avskilts klumpigt, framför allt från det första fyndet. Tidsmässigt är det tveksamt om Rajs ännu hade hunnit genomföra en djupare kriminalteknisk undersökning av de sist funna kroppsdelarna, om processen med skeletteringen inte var helt genomförd.

Författaren Per Lindeberg* beskriver detta enligt följande:

”När de två första säckarna hittades hade Jovan Rajs förklarat att gärningsmannen knappast kunde vara någon anatomiskt kunnig person med tanke på hur kroppsdelarna var behandlade. Men fyndet av säckarna på Eugeniavägen fick honom och andra på stationen att ändra uppfattning.
Problemet var att vissa ingrepp på kroppen var klumpigt gjorda, medan andra utförts skickligt […] På samma sätt tycktes huvudet med halsen ha lossats från ryggraden genom ett snitt mellan två av halskotorna, vilket tydde på ett vant handlag.
[…]
Det fanns alltså motsägelsefulla inslag i styckningssättet, vilket gjorde det svårt att dra några entydiga slutsatser om den eller de personer som styckat kroppen. En teori som Rajs började fundera över var om kroppen kanske styckats av en person med anatomiska kunskaper, som försökt förvilla polisen genom att stycka på ett oskickligt sätt.”
(Per Lindeberg, 1999, Döden är en man).

Här kan tilläggas att i den hårt vinklade SVT-dokuserien om styckmordet, så döljs ovanstående bakgrundsuppgifter om rättsläkaren Rajs bedömning och de motsägelsefulla inslagen i styckningssättet.
Berättarrösten Dan Josefsson undanhåller tittarna den informationen, så att Rajs istället framstår som opålitlig, inkompetent och bedräglig.

Den sjunde halskotan (C7)

Det är mycket ovanligt vid styckmord att halsen avskiljs alldeles intill bålen, längst ner på halskotpelaren, eller som i detta fall mellan 6:e och 7:e halskotan. Det är mycket svårare.
Avskiljning brukar ske längre upp på halsen vid de allra flesta styckmord där huvudet avskiljs.

I da Costa-fallet kan det misstänkas att gärningsmannen ville spara halskotpelaren, kanske i studiesyfte, och att det var därför hela halsen avskildes, med precision utan att tillfoga större skada på intilliggande delar.

I sakkunnigutlåtandet från SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) den 10 maj 1988 framgår bland annat att sjunde halskotan har en svårupptäckt liten skada i form av en ”grund avfasning … på kotkroppens bakre, övre rand …”, och som ”kan ha åstadkommits med ett skarpeggat föremål, t ex kniv, som förts framifrån och bakåt med eggen riktad vinkelrätt mot frontalplanet.”
För att upptäcka skadan använde SKL ett ”stereomikroskop med påfallande ljus”, en typ av instrument som ingen av de föregående granskarna tycks haft tillgång till.

När SKL:s detaljerade beskrivning översätts till bild kan det se ut så här, med den svårupptäckta skadan på sjunde halskotan rödmarkerad:

Kotans konstruktion är komplicerad. Det anses mycket svårt att sära två kotor åt utan att orsaka betydande skador på kotan.
Bilderna ovan är modifierade från kriminalkommissarie Wincent Langes undersökning av halskotan år 1987.

Bild ovan: skadan markerad med rött (från sidan) – på C7-kotkroppens bakre, övre rand –  i en röntgenbild (från en levande person).

De föregående granskarna, Socialstyrelsens rättsliga råd (eller RR, Rättsliga Rådet), hade inte lyckats upptäcka den lilla skadan vid sin undersökning tre månader tidigare, den 29 februari 1988. I deras utlåtande står: ”Den tillvaratagna 7. halskotan företer ingen skada.”

De tycks inte haft lika kraftfulla instrument som SKL. En annan orsak till att Socialstyrelsen missade skadan kan vara tidsbrist och att de därmed inte var tillräckligt noggranna. Socialstyrelsen la in följande brasklapp i sitt utlåtande (min fetstil):

”Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten, medförande att ett tillförlitligt ställningstagande till styckningssättet och de redskap, som använts vid styckningen av da Costas kropp, för närvarande inte är möjligt.”

I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen också generellt om halsar:
”Delning av halskotpelaren mellan 6. och 7. halskotorna med knivliknande redskap är svår att utföra utan anatomisk kunskap.”

Den 28 december 1987 – ett par månader innan Socialstyrelsens utlåtande – var kriminalkommissarie Wincent Lange klar med sin kriminaltekniska undersökning av samtliga benpreparat från da Costa-fallet, inklusive den sjunde halskotan.

Lange förklarar svårigheten att dela halskotpelaren mellan 6:e och 7:e halskotorna. Under ”Sammanfattning / Diskussion” skriver Lange gällande halsen:

”Halskotpelaren kan sägas vara inkapslad i muskler och senor. Sedan dessa ”genomskurits” har ”operatören” att med ett eggvasst föremål, en låg kniv eller preparatkniv / skalpell, försiktigt söka sig mellan kotornas olika irrgångar för att kunna sära kotorna åt utan att avsätta skador på kotorna. Till följd av kotornas konstruktion krävs både yrkeskunskap och skicklighet.”

Under ”Slutsats”, som rör undersökningen av samtliga benpreparat från hela kroppen, inte bara halskotan, avslutar Lange med bland annat följande:

”[…] Styckningstekniken kan sägas vara något motsägelsefull. Å ena sidan talar tekniken för yrkeskunskap och skicklighet och å andra sidan om inte fullt så stort kunnande .
I det första avseendet framstår bl a avstyckningen av huvudet som ett skickligt utfört arbete. […]”

I sin undersökning konsulterade Lange även ett trettiotal personer.

Några år innan Langes utlåtande gjordes en undersökning av Anders Wykman, leg läkare och ortoped-kirurg. Wykman analyserade ett urval av benpreparaten (höft, lår, knä m.m. men inte halskotan), och han diskuterade även ingående med kollegor inom det verksamhetsområdet.
I Wykmans utlåtande den 4 februari 1985 skriver han bland annat angående styckningstekniken gällande hela kroppen:

”… håller för troligt att styckningen av Da Costa utförts av en person med ingående kunskaper inom människokroppens anatomi, med erfarenhet av kirurgi eller ortopedi samt med föresatsen att försvåra eventuell brottsutredning genom att medvetet delvis dölja ovanstående kunskaper och erfarenheter.”

Dessförinnan gjorde rättsläkaren Jovan Rajs en liknande bedömning i sitt utlåtande den 23 november 1984.

De som undersökte benpreparaten var följande:

  • 1984, 23 november: Jovan Rajs, rättsläkare.
  • 1985, 4 februari: Anders Wykman, leg läkare, ortoped-kirurg.
  • 1987, 28 december: Wincent Lange, kriminalkommissarie.
  • 1988, 29 februari: Socialstyrelsen / RR, som delvis gick emot de föregående granskarna (men inte gällande halskotan), dock med brasklappen att Socialstyrelsens bedömning inte var ”tillförlitlig” på grund av tidsbrist (se citat ovan).
  • 1988, 10 maj: SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium), där det i utlåtandets slutsatser framgår bland annat: ”Att det i den sjunde halskotan finns en skada som synes ha åstadkommits med kniv”.

SKL:s utlåtande om 7:e halskotan kan sägas stärka övriga granskares bedömning att halsen avskilts skickligt, med kirurgisk precision.

Mera:
– Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa. På 1980-talet kunde våldtäktsmän dömas med sparat spermaprov från offret som stödbevisning.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.

Beskrivning av 6:e och 7:e halskotorna (ur W. Langes utlåtande):

”Kotornas konstruktion är komplicerad. Från kotkroppen, längst framåt, följer ryggmärgskanalen. I höjd med denna sticker höger resp vänster sidoutskott ut, och bakåt, ut mot själva nacken, finns det bakre taggutskottet. På över och undersidan, strax invid ryggmärgskanalen, finns de övre resp nedre ledutskotten med sina ledytor.
Det innebär, att den övre kotans nedre ledutskott sjunker in emot den nedanförliggande kotans övre ledutskott. Det innebär med andra ord, att de två kotorna sjunker in mot och över varandra.
Detta tillsammans med att ledutskotten/ledytorna bildar en trubbig vinkel gör det mycket svårt att med vilket hjälpmedel som helst sära två kotor åt utan att skada, speciellt ledutskotten.”

Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie

Här faktakontrolleras ett urval uppgifter ur SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” som sändes i december 2024. Dom e luriga, säger Catrine.

Inlägget vänder sig till läsare som ogillar lögner och manipulation. Syftet med denna faktagranskning är att undersöka hur sanningsenliga uppgifterna i SVT:s dokumentär är. Syftet är inte att ta ställning till ”läkarnas” skuld eller oskuld.
Dokumentärserien som granskas är producerad av Sveriges Television samt Dan Josefsson och Johannes Hallbom.

SVT:s manipulation med fotohandlarens svägerska

Angående fotohandlarparet som i november 1987 vittnade att en ”läkare” hade lämnat in en filmrulle med hemska ”styckningsbilder” för framkallning i deras fotobutik vid midsommartid 1984.

Berättarrösten Dan Josefsson säger att fotohandlaren i sitt första polisförhör sagt att ”tjejerna” i fotobutiken också hade sett ”styckningsbilderna”, att hans svägerska var en av ”tjejerna”, men att svägerskan i polisförhör sagt att hon inte hade sett bilderna. Josefsson ger sedan tittarna intrycket att fotohandlarparet inbillat sig ”styckningsbilderna” genom att blanda ihop dem med några bilder från ett bårhus.

SVT-dokumentären manipulerar tittarna bl.a. på följande sätt:

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att hon kan varit sjuk den dagen då mannen lämnade in filmrullen och hämtade bilderna.

– SVT utelämnar att svägerskan sa att hon inte hört talas om bilderna därför att fotohandlaren hade ”tystnadsplikt”, och ”han är ju så rädd, vi får ju aldrig titta i några kort… för att då kan man mista kunder” (dvs om kunderna fick reda på att fotobutiken svikit deras förtroende).
Tidigare hade svägerskan sett otäcka ”bårhusbilder” och andra obehagliga bilder, sa hon i förhöret. Men det verkar som att fotohandlarparet sedan dess hade skärpt rutinerna kring tystnadsplikten.

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att när hon nyligen hörde talas om styckningsbilderna så hade hon trott att det var bårhusbilderna man talade om.
Berättarrösten Dan Josefsson påstår istället felaktigt att svägerskan sagt att fotohandlarparet nog blandat ihop de påstådda bilderna från styckmordet med bårhusbilderna. Med andra ord:
Josefsson ger tittarna intrycket att styckningsbilderna var påhittade, och han undanhåller uppgifter som ger en förklaring till att svägerskan inte hade sett bilderna.

SVT-dokumentären spelar också upp lite av det ljudinspelade polisförhöret med svägerskan år 1987.* (Det är en av dokumentärens flera ljuduppspelningar av olika gamla förhör m.m).
Men SVT har i hemlighet manipulerat genom att klippa ut ord från olika delar av förhöret och sammanfogat till nya meningar.
Tittarna får intrycket att det är originalinspelningen av förhöret år 1987 som spelas upp.
I bild visar SVT samtidigt en kassettbandspelare där man kan se att ljudbandet roterar, som om det vore en originaluppspelning. (Tryck på videon nedan för att lyssna).

I SVT:s manipulerade ljuduppspelning inleds svägerskans ord med den gulmarkerade texten vid #4 i bilden ovan, och fortsätter sedan med #5 osv.
Det är skickligt gjort, lyssnarna märker inte att det är klippt.

På bilden ovan syns en av de bortklippta meningarna: ”Men det var för att dom hade tystnadsplikten.” (efter sekvens #5), som var svägerskans förklaring till varför fotohandlarparet inte hade berättat för henne om bilderna. (Svägerskan kan varit besviken över att fotohandlaren inte tycks litat på henne, att det fanns risk hon skulle sprida uppgifter om kundernas bilder).

Frågan uppstår: är det vanligt förekommande att SVT och Dan Josefsson i sina ”dokumentärer” manipulerar gamla inspelade polisförhör, när den förhörde inte säger vad som passar Josefssons önskemål eller agenda?

Detta förhör (med svägerskan) är dessutom den första och hittills enda ljuduppspelning som jag kontrollerat i SVT:s dokumentärserie. Är resten lika manipulerat? Eller värre? Och hur är det med SVT:s tidigare dokumentärer om andra rättsfall?

Mera om fotohandlarparet: fotokonfrontationen m.m.

Här länkas till en färsk artikel av Lars Borgnäs som bland annat går igenom fotokonfrontationen med fotohandlarparet (som båda pekade ut ”allmänläkaren” som mannen med filmrullen). Artikeln hävdar att SVT-dokumentärens kritik mot konfrontationen bygger på en rapport av en professor Pär-Anders Granhag som klippt bort viktiga replikskiften ur konfrontationen och därmed dragit felaktiga slutsatser om utpekandena:
”SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta” (Lars Borgnäs, januari 2025).

Förutom fotokonfrontationerna tar Borgnäs artikel även upp:

Att barnets ”berättelse” inte hade någon betydelse för utgången i Kammarrätten år 1991, de fäste ingen vikt vid barnet och mamman.
Borgnäs: ”I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet.”

Att ”Josefsson blandar ihop väderprognos och faktiskt väder”, gällande SVT-dokumentärens påstående att det inte var varmt och soligt väder den dagen en dam med hund (”hunddamen”) hade sett de två läkarna med ett barn i barnvagn nära rättsläkarstation på annandag pingst 1984.
I dokumentären visar Josefsson ett inslag från Rapports rikstäckande väderprognos som meddelade ”svalt över lag i hela landet”.
Borgnäs: ”Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.”

Borgnäs artikel avslutas med:

””Det svenska styckmordet” är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt. Den är att likna vid en partsinlaga, som rundar centrala omständigheter och ger en felaktig redovisning av avgörande fakta i fallet. Den har föga gemensamt med den sakliga och sanna journalistik man borde kunna förvänta sig av public service-företaget Sveriges Television.

Sannolikt har ytterst få av alla dem som hyllar ”Det svenska styckmordet” satt sig in i detaljerna kring bevisningen och gett sig själva möjlighet att bedöma dokumentärens tillförlitlighet. Många litar blint på den och stämmer in i kravet på upprättelse för de båda läkarna. Den aningslösheten hos journalister, krönikörer, ledarskribenter och andra opinionsbildare som tar ställning i flock utan egna kunskaper, är både häpnadsväckande och skrämmande.”

Fler vilseledande uppgifter

SVT och berättarrösten Dan Josefsson använder alltså en rad metoder, inklusive klipp-och-klistra, för att manipulera sina tittare / lyssnare. Här visas ännu ett exempel ur det digra materialet.

En poliskvinna uppgav i januari 1988 att hon på försommaren 1984 hade sett Catrine och ”obducenten” tillsammans på tunnelbanan, båda klädda i svarta skinnkläder.*
Och att dagarna innan polisen den 18 juli påträffade de första säckarna intill p-platsen vid Karlberg, så hade poliskvinnan och några poliskollegor känt en hemsk lukt när de fystränade på fotbollsplan vid Karlberg. När de var klara med träningen hade lukten trängt in i deras bilar på p-platsen. Poliskvinnan hade också sett plastsäckar ståendes där.
Och att sista gången poliskvinnan sett Catrine var på försommaren (troligen några dagar innan Catrine försvann).

Berättarrösten Dan Josefsson ger tittarna intrycket att poliskvinnan hade fel eller ljög på alla punkter.
Josefsson säger (under dramatisk ljud- och bildsättning) att poliskvinnan istället kan sett obducentens flickvän, som var punkare, på tunnelbanan. Och att det inte alls hade luktat starkt från säckarna, enligt en polis som var med vid platsundersökningen. Och att säckarna hade legat dolda under lövverk och därför inte kunnat iakttagits av poliskvinnan. Och att poliskvinnan sagt att hon sett Catrine några dagar innan de första säckarna hittades, men att det är omöjligt eftersom Catrine då varit död en månad.

Tittarna manipuleras på följande sätt:

  • SVT utelämnar att poliskvinnan hade träffat både ”obducenten” och Catrine flera gånger tidigare och kände dem väl till utseendet. ”Obducenten” hade hållit flera lektioner för polisskolan. Och Catrine hade poliskvinnan sett och pratat med flera gånger ute på stan (Catrine var prostituerad och saknade fast bostad).
  • SVT utelämnar att polisens inledande platsundersökning gjordes nattetid, mellan kl. 00:25 och 01:05, och att det duggregnade hela tiden (framgår i polisens rapport), vilket förklarar att säckarna inte luktade starkt som på dagtid när det var varmare och solen sken.
  • SVT utelämnar även att mannen som rapporterat säckfyndet uppgett att säckarna ”luktade mycket illa”.
  • SVT utelämnar att säckarna som poliskvinnan hade sett kan varit några andra säckar som stod där tillfälligt. (Hon hade ju inte konstaterat att lukten kom från just de säckarna).
  • Josefsson dumtolkar poliskvinnans svar på frågan om hon hade sett Catrine ”på försommaren också”. Poliskvinnan hade svarat: ”Ja, bara några dagar innan hade jag gjort det.” (och därefter fortsatte förhöret med annat). Josefsson tolkar det som några dagar innan kvarlevorna påträffades den 18 juli, dvs då Catrine var död. Men ”försommaren” (som frågan gällde) är inte i juli, och sannolikt var det omkring pingst i juni poliskvinnan syftade på, dvs strax innan Catrine försvann.
  • SVT undanhåller även poliskvinnans förklaring till att hon inte hörde av sig förrän flera år senare: hon hade trott att polisen redan hade belägg för att ”obducenten” och Catrine varit tillsammans. När poliskvinnan i början på 1988 fick reda på att så inte var fallet, så hörde hon av sig till utredarna.
    Anledningen till att hon mindes tillfället då hon sett dem tillsammans i tunnelbanan var att hon ”tyckte det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans … från olika samhällsskikt”.

SVT och Josefsson vill uppenbarligen få oinsatta tittare att betrakta poliskvinnan som fullständigt opålitlig. Det är viktigt för Josefsson eftersom hon var ett av vittnesmålen som kammarrätten år 1991 lade vikt vid.
I kammarrättens indiciekedja ingick bl.a. poliskvinnan, fotohandlarparet, ”hunddamen” (se ovan), samt flera utlåtanden från sakkunniga att gärningsmannen vid vissa moment i styckningen haft ingående kunskaper i anatomi samt kunskaper i kirurgi och ortopedi.
(Och liksom i andra indiciemål händer förstås att olika åklagare och olika domstolar värderar indiciebevisning helt olika).

Mera:
i ”Den sjunde halskotan och styckmördarens precision” visas hur SVT och berättarrösten Josefsson förvränger och utelämnar uppgifter så att rättsläkaren Jovan Rajs framstår som inkompetent och opålitlig.

Det finns fler exempel på att SVT:s dokuserie är vinklad och vilseledande, men för att undvika bli långrandig stannar vi här. Eventuellt kommer detta inlägg att kompletteras längre fram.

Se även:
– Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.
SVT-dokumentären nämner inte heller att ”obducenten” och ”allmänläkaren” har varit i ett tjugotal domstolsärenden och rättegångar under åren 1988 till 2014 gällande da Costa-fallet, samt även i Europadomstolen, utan framgång. Tio gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser Högsta Domstolen och Högsta FörvaltningsDomstolen.

– Mera som SVT utelämnar om fotohandlaren och filmrullen:

SVT utelämnar att mannen som hade lämnat in filmrullen sagt att han var läkare eller patolog eller obducent från patologen, att det var något med polisen, ett ”hemligt projekt”, att han brukade anlita ett annat fotolaboratorium men att det var stängt, och att de inte fick prata om bilderna med vänner och bekanta, och mannen hade varit noga med att inga kopior av bilderna fanns kvar hos fotobutiken.

SVT utelämnar att de anställda i butiken var, förutom fotohandlarparet, fotohandlarens svägerska samt ytterligare en kvinna och två män.
Fotohandlarparet uppgav att de tidigare fått in obehagliga bilder, bland annat från ett bårhus, från operationer på S:t Görans sjukhus, och porrbilder från privatpersoner.
Bland kunderna var det ”mycket läkare, otroligt mycket doktorer”, ”många från Karolinska”.

SVT utelämnar fotohandlarparets förklaring till att de inte reagerat tidigare när tidningarna skrev om styckmordet på Catrine da Costa. Förklaringen var att mannen som lämnat filmrullen verkat yngre än den som var misstänkt av polisen, att mannen sagt att han var läkare och det var ett hemligt projekt med koppling till polisen, att bilderna tycktes vara från en ”officiell miljö” eller sjukhusliknande miljö.
Det verkar som att fotohandlarparet ansett det osannolikt att en styckmördare skulle lämnat bilder på brottet till en fotobutik.

SVT utelämnar vittnesmålet från en pensionerad civiljägmästare, som vittnade att han varit kund i fotobutiken i många år, och att han vid ett besök sett att fotohandlaren ”reagerade mycket starkt för en film som han just höll på att framkalla”, och att detta troligen ägde rum den 20 juni 1984.

– Den manipulerade ljudinspelningen av förhöret med svägerskan finns i avsnitt 3 av SVT-dokuserien, vid tiden 47:40.
– Om poliskvinnan, finns i avsnitt 4 av SVT-dokuserien, vid tiden 10:00 till 15:00.