Under december 2024 släppte SVT fyra så kallade dokumentärfilmer om styckmordet på Catrine da Costa i Stockholm 1984. Nu har de filmerna beskådats i en fleratimmars maratontittning.
Innan vi kommer in på SVT:s dokumentärer, först en kort bakgrund.
Den 27-åriga tvåbarnsmamman Catrine da Costa, född Bäckström, var narkoman och prostituerad på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Catrine saknade fast bostad, hon övernattade hos flera olika personer. Barnen var tvångsomhändertagna.
Under den kyliga och regniga sommaren 1984 påträffades Catrines kvarlevor i flera plastsäckar. Fynden gjordes utomhus och vid två tillfällen: den 18 juli och den 7 augusti. Döden bedömdes ha inträffat i juni, under pingsthelgen.
På grund av regnet och det kalla vädret så var de inneslutna kroppsdelarna ganska välbevarade. Kroppen kunde identifieras med fingeravtryck.
Men dödsorsaken kunde inte fastställas. Hela halsen och huvudet saknades, liksom könsorganet / underlivet.* Troligen blev hon mördad (statistiskt mest sannolikt). Kanske dog hon i samband med en strypsexlek hemma hos en sexköpare.
(I Catrines adressbok framgick att hon haft sexkontakter med bland annat flera läkare som hon fått narkotika av, och att hon även varit hemma hos dem).
Några år senare åtalades två läkare, ”obducenten” och ”allmänläkaren”, misstänkta för mord och styckningen (brott mot griftefriden), samt flera andra brott. År 1988 friades båda av tingsrätten, men i domskälen skrevs att rätten ansåg det bevisat att båda hade begått brott mot griftefriden men att det var preskriberat och att de därför inte kunde åtalas för det brottet.
År 1991 prövades fallet igen i kammarrätten, med samma resultat. Detta ledde senare till att båda förlorade sina läkarlegitimationer.
Genom åren har läkarna överklagat och krävt skadestånd flertalet gånger men fått avslag ända upp till högsta instans*.
Hela 19 (nitton!) domstolsärenden i Sverige har hanterat Catrine da Costa-fallet genom åren, varav två rättegångar med full bevisprövning. Även Europadomstolen har varit involverad ett par gånger. Hos Sveriges högsta rättsinstanser har läkarna fått avslag 10 (tio) gånger:
HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) sju gånger, och HD (Högsta domstolen) tre gånger.
SVT:s dokumentärer nu och då
SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” i fyra entimmesavsnitt följer samma mall som tidigare dokumentärer av Dan Josefsson och SVT. Man granskar gamla indiciemål (som är lättare att ifrågasätta än de med teknisk bevisning), de dåtida brottsmisstänkta personerna framställs som oskyldiga och utsatta för rättsövergrepp av några namngivna personer – som framställs som ondsinta eller/och svagbegåvade – inom polisen, rättsväsendet och vården.
Med skicklig dramaturgi, utvalda fakta, övertygande berättande och känslosam stämningsmusik fyller SVT medborgare i hela landet med starka känslor av medlidande och av hat. Medlidande för de personer som dokumentären framställer som oskyldigt brottsmisstänkta/-dömda, och hatkänslor mot de namngivna personer som dokumentären utmålar som orsaken till de oskyldigas olycka.
De tidigare dokumentärerna har lett till att åklagare har lagt ner eller avfört de brottsdömda- eller misstänkta personerna, det gäller Quick- och Kevinfallet (samt även ”saxmordsfallet” som en bieffekt av åklagares avförande i Kevinfallet).
Det betyder inte per automatik att de dokumentärerna var helt sanningsenliga. Att åklagare lade ner de fallen innebär endast att de åklagarna gjorde en annan bevisvärdering än tidigare åklagare. Vilket inte är ovanligt i andra rättsfall även i nutid, att olika åklagare och olika domstolar gör diametralt motsatt värdering på samma underlag.
Den juridiska bakgrunden skiljer sig kraftigt mellan Catrine da Costa-fallet och de tidigare nämnda fallen. Quickfallen (det var 6 domar) prövades endast i tingsrätten, eftersom Quick motsatte sig överklagande, han ville bli dömd för mord. (Hans mål tycks varit att bli mördarförfattare, han publicerade boken ”Kvarblivelse” (1999) där han berättade om sina mord. Men hans planerade bok ”Mordolog” publicerades aldrig. Tilläggas kan att Quick tidigare hade begått flera grova våldsbrott, bl.a. ett dråpförsök med kniv).
Kevinfallet var aldrig ett domstolsärende, de två 7- och 4-åriga bröderna misstänktes ha orsakat Kevins död, sedan lades polisutredningen ner.
Catrine da Costa-fallet däremot har genom åren hanterats i domstol ett tjugotal gånger, varav tio gånger i Sveriges högsta rättsinstanser.
Dåtida polisens utredningsmaterial
Förutsättningarna för den nya SVT-dokumentären om Catrine da Costa-fallet skiljer sig från tidigare dokumentärer bland annat genom att stora delar av dåtida polisens utredningsmaterial, FUP (förundersökningsprotokoll), finns tillgängligt på webben sedan många år tillbaka. (Det är dock okända personers förtjänst, inte SVT:s).
Det innebär att svenska folket faktiskt kan kontrollera sanningshalten i uppgifterna i dokumentären om Catrine da Costa, i motsats till de tidigare SVT-dokumentärerna (där dåtida polisens utredningsmaterial hemlighölls och gör så än idag). För de tittare som anar att den nu aktuella SVT-dokumentären är vinklad och vilseledande finns möjlighet att själv kontrollera detta.
Vad har utelämnats och vinklats i SVT:s nya da Costa-dokumentär?
Efter att häromdan ha sett hela de fyra avsnitten av SVT:s nya da Costa-dokumentär – som spelades upp i något högre hastighet (så att totala speltiden blev 3 timmar istället för 4) och för att slippa höra släpigheten i den långsamma berättarrösten – och efter att dessförinnan ha läst ansenliga delar ur dåtida polisens utredningsmaterial, förhör m.m. – så kan det konstateras att SVT-dokumentären bland annat utelämnar fakta. Och att det mesta som inte talar till de två ”läkarnas” fördel också utelämnas.
Annica Nordberg
Bland annat utelämnar dokumentären att en av läkarna ett par år tidigare (1982) hade brutit mot rättsläkarstationens regler och i hemlighet i bårhuset skurit av hela halsen och huvudet på Annika Nordberg, en prostituerad kvinna som troligen mördats men där dödsorsaken inte gått att fastställa.
Därefter hade han (tillsammans med en troligen ovetandes kollega) preparerat (skeletterat) halsen och huvudet, tilldelat det ett ärendenummer, och sedan haft det stående i bokhyllan på sitt kontor.
När det upptäcktes misstänkte polisen ett tag att han låg bakom Annikas död. Notera att HELA halsen på Annika var avlägsnad, vilket är mycket ovanligt vid styckmord, på liknande sätt som på Catrine da Costa.
När han sedan blev utskälld av chefen och ifrågasatt av polisen så var hans förklaring att han hade försökt hitta dödsorsaken samt att han behövde referensmaterial. Att det bröt mot stationens regler, att det var etiskt fel och att Annikas anhöriga blivit chockade när de fick reda på att hon begravts utan hals och huvud, tycks varit av underordnad betydelse för honom.
Att dessa detaljer om Annikas hals och huvud utelämnas i dokumentären är fullt begripligt, i annat fall hade det ju gått rakt emot hela dokumentärens syfte.
I kommande blogginlägg planeras att granska några av dokumentärens uppgifter närmare. Och även göra några djupdykningar i dåtida polisutredningens material.
*)
– ”20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014”.
Nitton domstolsärenden och rättegångar i Sverige har hanterat da Costa-fallet under åren 1988 till 2014, plus Europadomstolen. Tio (10) gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser HD och HFD.
– Angående kvarlevorna: gärningspersonen hade även avlägsnat inälvorna, och ena bröstet saknades också.
Så var det dax igen, en till Sundsvallsbo träder fram och kommer ihåg saker.
