Referat av rannsakningen (domstolsförhöret) i rådhusrätten (tingsrätten) med Anna Brita Persson i november 1864. Detta var efter Annas erkännande och före rådhusrättens livstidsdom.
(Dödsdomen halshuggning kom senare, av hovrätten, vilket sedan slutligen ändrades igen till livstids straffarbete).

Texten återges med extra radbrytningar, bilder m.m. för att göra den aningen mer lättillgänglig (än originaltexten, bild höger).

---

”Mörderskan Anna Brita Perssons bekännelse.”

”Vi ha förut omnämnt, hurusom denna grofva förbryterska, hvilken natten mellan den 25 och 26 Oktober 1862, hemma uti sin bostad uti Göteborg, mördade pigan Lotta Andreasdotter från Wångsered, efter vid Göteborgs rådhusrätt undergången ransakning, förpassades hit till straff- och arbetsfängelset å Norrmalm, der hon intogs den 9 dennes.

Under den långvariga ransakning, som med henne egde rum i Göteborg, hvarunder många besvärande omständigheter mot henne förekommo, nekade hon, såsom bekant, med otrolig hårdnackenhet till sitt brott, utan att låta inverka på sig af föreställningar, varningar och råd från domstolens sida eller från sina själasörjare — ja, icke ens det svaghetstillstånd hvari hon en tid befann sig under ransakningen, då hon i fängelset framfödde ett barn, hvilket efter några veckors förlopp afled — förmådde böja hennes trotsiga sinne till ånger och erkännande af sin förbrytelse.

Desto anmärkningsvärdare är derföre den totala förändring i hela hennes väsende, som synes ha inträdt efter hennes ankomst hit; ty redan efter trenne dagars vistande vid norra straff-fängelset, eller den 12 dennes, uppenbarade hon, under ett enskildt samtal med hofpredikanten Sundel sitt inre beklagansvärda tillstånd samt afgaf en, såsom det synes, uppriktig bekännelse, hvilken hon sedermera samma dag upprepade såväl inför honom som direktören och bevakningsbefälhafvaren vid fängelset.
[…]
  [Utelämnad lång text med beskrivning av rådhusrättens ledamöter m.m]
[…]
Då hennes nu afgifna bekännelse emellertid i vissa delar icke öfverensstämmer med åtskilliga upplysningar och omständigheter, som förekomma i Göteborgs rådhusrätts protokoller, hvarför med skäl dragits i tvifvelsmål, att hon icke fullkomligt hållit sig till sanningen, utan sökt åt den hemska gerningen ge ett mildrande utseende, förklarade ordföranden, att det vore nödigt höra henne om några detaljer, för hvilket ändamål han ställde en mängd frågor till henne, hvilka hon med reda besvarade, ehuru hon i vissa delar ej kunde förklara mot henne förekommande omständigheter.

Det torde vara öfverflödigt att upprepa alla de upplysningar om mordet, som vunnits vid Göteborgs rådhusrätt, äfvensom Anna Brita Perssons bekännelse, då allt detta genom föregående referater är kändt, hvarför vi inskränka oss till det hufvudsakligaste, som förekom vid nu sednast hållna förhör.

Till en början fick den tilltalade närmare beskrifva lokalen der brottet begåtts, och inhemtades deraf, att det rum hustru Persson och hennes man, hvilken varit arbetare vid gasverket i Göteborg, der bebott, var beläget två trappor upp på en vind samt inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak.
Detta bestod, såsom vanligt är, af en dubbel panel, öfver och under takbjelkarne, och var mellanrummet fyldt med sågspån och andra fyllnadsmaterialier.
Från vinden kunde man komma upp på rumstaket efter en sluttande brandkupa eller skorstenspipa, som böjde sig deröfver. Ett par plankor i detta taks öfverpanel hade varit lossade och fyllningen på en plats midt i taket borttagen, hvilket tomrum tjenat till gömställe för det lurendrejerigods Persson emottog af besättningen på ångbåtar, som från Göteborg gjorde resor på utlandet, och hvarmed hon länge handlat.

Så räcker ett mindre lagbrott eller förseelse snart ett större handen. Detta gömställe, som förut dolt lurendrejerigods, dolde sednare det stympade liket af Andreasdotter. Å vindstaket upplyste hon vidare, att ett fönster fanns, hvarigenom dagern föll in på vinden.

Vi öfvergå nu till de vigtigaste frågor ordföranden framställde och det hufvudsakliga som Persson svarade derpå.

Ordföranden: När skurade du rummet?

Persson: Lördagsaftonen. (Mordet skulle, enligt Perssons bekännelse, ha blifvit begånget natten mot söndagen den 26 Oktober 1862.)

Ordf.: Skurade du då hela golfvet; äfven platsen under sängen?

Persson: Ja, jag skurade äfven under sängen.

Ordf.: Säg mig, hvilade sängens botten på golfvet eller hade den fötter?

Persson: Den hvilade på fötter, så höga som en stols.

Ordf. (betraktar henne uppmärksamt): Voro fötterna verkligen så höga?

Persson: Ja.

Ordf.: Nå, när du skurat slut, hvad kunde klockan då vara?

Persson: Hon var omkring sju.

Ordf.: Nå, hvad företog du dig efter skurningen.?

Persson: Jo, jag och Andreasdotter (denna hade de båda föregående nätterna legat hos hustru Persson och hade varit tillsammans med henne hela lördagen) följdes åt ned till engelska ångbåten Harlequin, för att träffa Winker (ett af Persson uppgifvet namn på en af besättningen).
Åt nämnde Winker hade Persson för Andreasdotters räkning lemnat 70 rdr till uppköp af smuggelgods, men för beloppet kunde denne icke förmås att redogöra, utan hade vid flera tillfällen afspisat dem med tomma löften, hvarföre Andreasdotter, som fruktade att förlora sina penningar, denna afton liksom tillförene varit ond på Persson och framkastat hotelser mot henne att angifva henne för lurendrejeri, derest hon icke återskaffade henne summan.

Oaktadt Persson förut blifvit gjord uppmärksam på, att någon person med namnet Winker ej under den af Persson uppgifna tid funnits bland besättningen, har hon dock vidhållit, sednast i sin bekännelse, att mannen, hvilken kunde så mycket svenska, att han förmådde göra sig begriplig för henne, såvidt hon fattat, egt detta namn.

Ordf.: Nå, hur länge dröjde du nere vid ångbåten?
Persson: Åh, en stund, hvarefter jag skildes från Lotta och begaf mig ensam hem, då hon ej ville följa med.

Härefter upprepade hon hvad i bekännelsen förekommer, nemligen att Andreasdotter, en stund efter Perssons hemkomst, eller omkring 1/4 till 9, äfven kommit efter, åtföljd af nämnde Winker samt ett par andra, för Persson obekanta sjömän, hvilka talat ett främmande språk, som hon ej förstod, samt huru dessa bjudit på traktering ur medhafda buteljer, hvilkas innehåll hon uppgaf ha varit sött och smakat som lemonad.

Ordf.: Lade ni er omedelbart, sedan sjömännen (dessa dröjde blott en kort stund efter Perssons uppgift) gått?

Persson: Ja. (Persson och Lotta Andreasdotter lågo i samma säng).

Ordf.: Hur låg Lotta?

Persson: Hon låg närmast väggen och som jag tror vänd åt denna; jag sjelf låg vänd utåt rummet.

Den anklagade berättade härefter, såsom hennes bekännelse innehåller, att Andreasdotter efter att Persson sofvit en stund, steg upp under klagan, att hon mådde illa samt sade sig skola gå ut på vinden, för att kräkas, emedan hon ej ville orena det nyskurade golfvet. Hon gick ut i blotta linnet, såsom hon legat, hvarefter Persson, sedan hon påtagit sig en kjol, gick efter henne, för att se huru det stod till med henne. Då hon utkom, fann hon Lotta, hvilken enligt Perssons utsago ett par dagar förut mått illa, stående å vinden. Något ljus hade hon ej tändt, utan upplystes vinden af det genom vindsfönstret fallande månskenet.

Persson förde derefter Lotta till en bjelke, efter hvad referenten kunde fatta utgörande en del af takstolarne. På denna bjelke satte sig, Andreasdotter lutade sitt hufvud mot Perssons venstra bröst, så att Perssons venstra hand var bunden.

I detta ögonblick, påstår Persson, upprann hos henne den förfärliga tanken att ombringa Andreasdotter, hvarefter hon omedelbart uppsträckte den högra handen, som hon hade ledig, och fattade den hvasslipade rakknif, hvarmed dådet föröfvades, och hvilken låg ofvanför på ett gömställe å takstolen, hvarest de plägade lägga nyckeln till rummet, då de gingo bort.

Ordf.: Behöfde du ej resa dig upp, för att fatta denna?

Persson: Nej, jag behöfde blott sträcka upp handen. Rakknifven låg i en näsduk, som var löst lindad omkring densamma, så att duken föll till golfvet af sig sjelf, hvarefter jag, genom att sätta knifven mot kjolen, öppnade den.

Ordf.: Gjorde Andreasdotter ingen rörelse derunder, eller märkte hon ej att du tog knifven?

Persson: Nej, jag vet icke ens om hon var vaken; jag tror att hon hade insomnat.

Ordf.: Nå, och du skar till med all kraft?

Persson (rysande): Jag vet ej; jag var i en förvirrad sinnesstämning, men jag förmodar att jag gjorde det.

Ordföranden begärde en rakknif, som framlemnades, och sökte visa det otroliga i att Persson, då en rakknif är mycket svår att fatta om, skulle kunnat med ett enda snitt, som träffade bakdelen af Andreasdotters hals, ombringa henne. ”Du lyfte kanske upp hakan på henne och skar henne framifrån?” sporde han.

Persson: Nej, jag tilldelade henne såret, såssom hon satt framålutad med hufvudet mot mitt bröst. Omedelbart efter gerningen rusade jag upp och skyndade in i skrubben (en dylik var anbragt inne i rummet) samt kastade mig på en der stående soffa.

Ordf.: Hur lång tid kunde ha förflutit emellan det ögonblick, då Andreasdotter gick ut på vinden och det, då du efter mordet inkom?

Persson: jag vet ej, men jag tror, att det icke kunde vara mera än en qvart.

Ordf.: Vet du huru mycket klockan var då du efter mordgerningen åter inkom i rummet? Var hon 12?

Persson: Jag tände ej heller då på ljus, så att jag såg på klockan.
(I rummet fanns en dylik, men utan slagverk.)

Ordf.: Hvad företog du dig sedan?

Persson: Jag kunde icke ligga stilla, utan jag vankade fram och tillbaka; sednare tände jag ljus och gick ut på vinden.

Ordf.: Detta skedde förmodligen, för att se om Andreasdotter var död, och din afsigt var väl i detta fall att dölja ditt brott?

Persson: Ja! Utkommen, fann jag Andreasdotter ligga raklång, baklänges på golfvet. Jag tog nu en tågstump, som låg på vinden, och hvarmed ved plägade uppbäras, samt bandt om Lottas veka lif, för att släpa henne upp på rumstaket och dölja henne på det der befintliga gömstället.

Ordf.: Var Andreasdotter storväxt?

Persson: Hon var vid min längd samt starkt och groft byggd.

Ordf.: Du förmådde icke släpa henne dit, synnerligast som dina krafter voro försvagade af det tillstånd, hvari du befann dig? (Persson var i hög grossess.)

Persson: (Under det hennes kropp genomfors af en skälfvande rysning och bäfvan.) Nej, jag förmådde det icke!

Ordf.: Du tog en bandknif? Hvar låg den?

Persson: Den låg på sitt vanliga ställe i vedkontoret på vinden. På framställd fråga, hvartill denna plägade begagnas, upplyste Persson, att hennes man sysselsatte sig ibland med träskoarbete, och begagnade den dervid. Knifven var omkring 3 qvarter lång, hade två fingers bredd, och sutto skaften å båda sidor i rät vinkel mot bladets bak.

Ordf.: Hur förmådde du dermed afhugga Andreasdotters lår? Läkarattesten innehåller, att dessa voro stympade nedanför ljumskarne.

Persson: Ah, det gick så hastigt. Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget. Sedan släpade jag först upp bålen på rumstaket, hvarefter jag uppbar de styckade lemmarne. Om jag tog de sednare på en gång, eller i tvenne omgångar, kan jag ej erinra mig.

Ordf.: Och du nedlade liket på det omnämnda gömstället? Men var ej mellanrummet för trångt, för att dölja detsamma? Gjorde du ingenting mer? Lade du ej sågspån öfver lemmarne och trampade derpå samt spikade sedan till de lossade plankorna?

Persson: Nej! Jag lade bräderna löst öfver!
Åter inkommen, fann jag på en soffa i rummet Andrdasdotters kläder hvilka jag nu tog, utan att undersöka dem vidare än att jag i ytterklädningens ficka tog en portmonnä, med deri liggande 36 rdr. Kläderna bar jag äfven upp på rumstaket samt lade dem på samma gömsställe som kroppen. Sedan tvättade jag upp blodet på vinden, begagnande dervid vattnet i den skurbalja, som stod qvar efter skurningen.

Persson berättade derefter hurusom hennes man, hvilken plägade om nätterna vara borta på arbete vid gasverket, hemkom på söndagsmorgonen, mellan kl. 6-7, samt hurusom han, sedan han druckit kaffe, som Persson före hans ankomst kokat, lade sig att sofva.

Ordf.: Märkte han ingenting, inga blodfläckar, eller sådant?

Persson: Nej, men han frågade efter Lotta. (Persson uppgaf, att hon lemnat honom något undvikande svar på hans fråga.)

Ordf.: Känner du Dimming?

Persson. Ja, det var han som slipade rakknifven. Den tillhörde min far, och jag hade vid ett besök hos honom hemma på landet mottagit den, för att låta slipa honom.

Ordf.: Hvar hade du denna rakknif förvarad före mordets begående?

Persson,: Den plägade ligga i en spegellåda inuti rummet.

Ordf.: Hur vill du då förklara, att rakknifven just denna dag kom att ligga ute på vinden å det der befintliga gömstället under takstolen?

Persson: Jo, det kom sig deraf, att jag under dagens lopp sökt efter bud, för att hemskicka den till min far, men då jag ej träffade något sådant, hade jag af en händelse lagt den på detta ställe.

Ordf.: Brukade du ej vanligen efter skurning bära ned och slå ut skurvattnet?.

Persson: Jo!

Ordf.: Hur kan du då förklara, att just denna gång skurbaljan med vattnet kom att stå qvar på vinden?

Persson: Det föranleddes deraf, att vi på aftonen hade haft så brådtom ned till ångbåten. för att träffa Winker, att jag ej medhann att slå ut vattnet.

Ordf.: Du har sagt, att du skurade golfvet och rummet om lördagsqvällen. Hur vill du då förklara, att på väggen, just der Andreasdotter legat, blodfläckar blifvit observerade, att sängkläderna i sängen voro blodfläckade, att blod syntes å sängbotten, och att under sängen en massa lefrad blod befann sig, som synbarligen droppat från sängen, äfvensom att blodfläckar funnits å golfvet?

Persson svarade, att anledningen dertill att sängkläderna varit fläckade af blod, om så varit, möjligen härledt sig deraf, att hon en tid förut haft blodflöde, hvarjemte det äfven hända att mannen stundom blödit näsblod, då han legat. Hvad fläckarne på golfvet angick, hade dessa möjligen åstadkommits deraf, att hon under mordgerningens begående trampat i blod, och derigenom åstadkommit fläckar på golfvet. Orsaken till stänket på väggen och blodlefrarne under sängen kunde hon ej förklara; men trodde, att det blod, som fanns å väggen, möjligen vore efter det sjelfmord, som begåtts af en person, som bott i rummet innan Persson ditinflyttade.

Ordf. anmärkte, att sjelfmordet föröfvats i skrubben, och ej ute i rummet, hvilket Persson bejakade.

Ordf.: Nå,. låtom oss antaga denna förklaring; men det förekommer en ännu svårare omständighet, som synes tydligt visa, att du mördat Andreasdotter under det hon sofvande låg i sängen. Detta inverkar visserligen ej så mycket på saken, men det är nödvändigt att få sanningen i alla dess minsta omständigheter i dagen.

I Göteborgs rådhusrätts protokoller förekommer, att du lånat en sängkudde af en qvinna vid namn Carlsson. Denna kudde var stoppad med en mängd lappar.

Persson: Ja. Kort efter Lottas död kom Carlsson och återfordrade dynan, men jag sade henne, att öfverdraget var smutsigt så att jag skulle tvätta detta först. Jag sprättade derföre upp dynan och kastade lapparne i skrubben.

Ordf.: Märkte du ej då, att öfverdraget var blodigt, likasom lapparne?

Persson: Nej!

Ordf.: Jaså! Hon säger, att hon ej märkte, att de voro blodiga. (Ordf. fortsätter): (Till protokollsföraren.) Protokollerna upplysa vidare, att Carlsson, samma dag du häktades, återtog det tomma, rentvättade öfverdraget, som hon fann i din bostad, och instoppade deri lapparne, hvilka hon upptäckte i skrubben. Följande natt använde hon dynan till hufvudkudde, men då hon om morgonen uppsteg, märkte hon å lakanet blodfläckar, som kommit från dynan. Vid närmare undersökning befanns nu lapparne, hvarmed dynan var stoppad, genomdränkta af blod. Hur vill du förklara denna märkvärdiga omständighet, så framt du icke mördat Andreasdotter i sängen, liggande just på denna dyna?

Persson (efter en stunds tystnad): Jag kan ej förklara detta!

Ordf. gjorde härefter Persson en mängd frågor, gående ut på att utforska motiverna till brottet, förutsättande dervid, att dessa skulle varit begäret att åtkomma Andreasdotters pengar, hvilken, efter hvad under ransakningen vid Göteborgs rådhusrätt yppats, förmodades vid tillfället innehaft en större summa. Persson bestred, att mordgerningen haft något annat motiv, än det, att hon fruktat att Andreasdotter skulle sätta sin hotelse i verket och att angifva henne för smuggling. Hon bedyrade flera gånger, att hon ej tillegnat sig något mer af hennes tillhörigheter än den ofvannämnda portmonän, lemnande dock obestridt att icke Andreasdotter i kläderna kunnat hafva mera penningar förstuckna, men hon hade ej undersökt kläderna.

För öfrigt vidgick hon, hvad rådhusrättens protokoller innehålla, nemligen att hon till flera personer fällt utlåtanden om Lottas försvinnande, hvarigenonä hon afsett att från sig afvända all misstanke om brottet.

Mot den mördade sade hon sig för öfrigt ej hyst något ondt i sinnet, förrän den olyckliga stunden, då brottet begicks.

Vi förbigå en mängd frågor och svar, hvilka sakna intresse, för att komma till slutet af ransakningen, som hos alla de närvarande framkallade den högsta spänning.

Ordf.: Enligt dina uppgifter, skulle du i sällskap med Lotta varit borta på lördagsaftonen mellan kl. 7-8. Göteborgs rådhusrätts protokoller upplysa deremot att ett vittne under nämnde tid sökte dig i ditt hem, der han bultade på, då han fann dörren stängd. Men han har tagit på sin ed, att han lyssnande hörde någon vara inne i rummet, och att det lät såsom något tungt sakta släpats öfver golfvet. Huru vill och kan du förklara detta?

Persson (efter en stunds paus, hvarunder en rysning skakade hennes kropp). Jag kan icke förklara detta!

Ordf.: Du har haft någon hjelp. Det är osannolikt, att du ensam kunnat föröfva detta gräsliga brott, och att du, som befann dig i ett sådant tillstånd, skulle förmått ensam släpa liket efter en storväxt qvinna upp på rumstaket. Jag uppmanar dig allvarligt att säga sanningen, fullkomligt och uppriktigt, samt såmedelst försona dig med Gud och det samhälle, mot hvars lagar du så svårt förbrutit dig. (Med något skarpare ton) Qvinna du har haft hjelp härvid?

En lång paus inträdde, hvarunder Perssons blick lyste dyster och hemsk, och en fullkomlig dödstystnad herrskade i rummet, der förhöret hölls. Så väl domstolens ledamöter, som de närvarande afbidade under stark spänning Perssons svar.

Persson: (med ljudlös röst) Ja! jag har haft hjelp!

Nu ökades spänningen om möjligt ännu mera, och ordföranden, som syntes vänta att få höra något nytt uppslag i denna dunkla sak, teg en stund, för att ej afbryta Persson, som likväl endast stirrade framför sig, liksom hon sett ett fantom.

-Ordf.: Nå, säg mig namnet på din medbrottsling?

Persson (efter en lång ny paus): Det var — djefvulen!

Ordf. (öfverraskad): Jaså! Den onde anden – ja! jag kan väl tro, att han var närvarande; men hade du ingen annan medbrottsling?

Persson:. Nej, jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande.

Ordf.: Det återstår dig nu slutligen att förklara det hastiga omslaget i ditt väsende. Du har under hela ransakningen visat en ovanlig hårdnackenhet och oböjlighet, så länge du vistades i Göteborg. Hur kommer sig detta?

Persson: Jag var hård till sinnes och man bemötte mig med mycken stränghet och hårdhet i Göteborg. Då jag hitkom rönte jag genast väl vilja, och min själasörjare tilltalade mig med så milda och goda ord, att jag kände mitt hjerta vekna. Jag skulle aldrig ha bekänt om jag fått stanna qvar i Göteborg, — nej, aldrig! Äfven här försökte jag kämpa emot mig sjelf i det yttersta, men det var omöjligt, och jag finner mig nu lycklig och nöjd, sedan jag fått lätta mitt skuldbelastade samvete.

Hon anhöll såsom en gunst att få här qvarstanna för undergående af vidare ransakning, såvidt sådan kom i fråga, samt uttalade sin förskräckelse för att återvända till Göteborg.

Ordf. förklarade att hennes bön skulle i protokollet antecknas, ehuru han ej kunde meddela henne något bestämdt svar derpå.

Rätten uppsteg, sedan ordföranden tillkännagifvit att ransakningen var afslutad, och Anna Brita Persson fick afträda. Hon skred sakta ur rummet, kastande derunder på domstolens ledamöter och de närvarande blickar, som tydligen uttryckte tacksamhet för den mildhet hvarmed hon blifvit behandlad.”

---

---

---

Ovanstående referat är från den 30 november 1864 i Aftonbladet, under rubriken ”Rättegångs- och Polissaker”. Texten har digitaliserats med ett ocr-program. Radbrytningar och några bilder har lagts in, och några ord har fetstilats.

Mera:
– ”Sveriges första kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862”.
– ”Annas man försvann, kände sorg i Göteborg”.