Kategoriarkiv: Viola Widegren-fallet

Violas svenskaprov, julfirande och sista (ögon-)blick

Här betraktas ett svenskaprov av Viola Widegren, och hur familjen firade jul. Och de svalnade studierna. Och ögonblicken innan Viola försvann spårlöst för evig tid.

Familjen Widegren bestod av föräldrarna Carl och Agnes samt de två döttrarna Viola och Eva Marie (som var 8 år när sjuttonåriga Viola försvann i december 1948). De hade jordbruk, traktor och sex kor. Carl jobbade även som virkesmätare.

Violas namn var Ingrid Viola Widegren, men hon använde smeknamnet Vivi och bytte W mot V i efternamnet. Det blev: Vivi Videgren, även i formella sammanhang som i brevkontakterna med distansskolan ”Hermods korrespondensinstitut” (se bild ovan).

Följande lilla uppsats i ämnet ”Modersmålet 1” skrev Viola (Vivi) när hon var 15 år, drygt två år innan hon försvann. Det tycks varit Violas första svenskaprov på första året i Hermods distanskurs för realskolestudier. (Det var Violas sjunde* läsår inklusive hennes 6 år i folkskola).
Första sidan av det rättade provet visas på bilden ovan. Läraren daterade rättningarna 8 juli 1946.
Nedan visas avskrift av Violas hela text (extra radbrytningar har lagts in på några ställen).

”Hur julen firas i mitt hem.

Julen är årets största högtid, den infaller den 25 december.
Nu skall jag berätta, om hur julen firas i mitt hem. På julaftonens förmiddag kläder min syster och jag julgranen, med många vackra saker. Kockan fyra har vi ”dopp i grytan”, och sedan blir det väldigt långsamt, innan det blir tid att dricka kaffe, klockan fem. Dansen kring granen börjar vi med klockan sex, och sedan kommer den efterlängtade jultomten och delar ut julklapparna.

I år klädde min syster och jag ut oss till jultomtar. Vi gick till en 80-årig gammal tant. Vi hade med oss en liten gran, som vi klätt med stjärnor, ljus, faggor, glitter, karameller och mycket annat. Min syster hade en liten säck med några julklappar till henne. Jag har alldrig sett den gamla tanten så glad. Hon ville, att vi skulle stanna en stund och dricka kaffe med henne. Det skulle vi ju gärna vilja gjort, men då hade vi ju måst tagit av oss maskerna!

Nästa julmorgon tänker jag följa med till julottan, det tänkte jag i år också, men jag försovde mig.
Juldagen och annandagen brukar vi ha främmande eller också är vi bortbjudna.”


Det som läraren anmärkte på har blå färg i avskriften ovan.
Resultatet blev ”B-” (b minus) enligt lärarens notering, dvs mellan godkänt och underkänt. Dåtidens betygsskala var A-B-C. Läraren anmärkte på felstavningar, kommatecken, faktafel och verbformer (t.ex. ”gick” istället för ”gingo”). Läraren skrev: ”Ni är osäker på verbformerna! Koncentrera uppmärksamheten på dem.”
Man kan anta att det gick bättre i senare prov eftersom pappa Carl efter första året sökte stipendium åt Viola vilket beviljades (för den första Hermods-årskursen av tre), det var på 200 kr. (Avgiften för alla tre kurserna var 600 kr). Stipendium kunde sökas för ett läsår i taget.


I Violas uppsats framgår att familjen firade traditionsenlig svensk julafton. Med julgran, dopp i grytan, dans kring granen (vid 18-tiden), och sedan kom jultomten med julklapparna.
Viola och systern hälsade också på och spred julstämning hos en gammal tant och gav henne julklappar.
Tidigt på juldagens morgon åkte familjen till julottan i kyrkan. Men senaste julen hade Viola försovit sig och därför inte följt med. Pappa Carl och mamma Agnes hade låtit Viola sova istället för att väcka henne.

Uppsatsen ger intrycket att föräldrarna Carl och Agnes var skötsamma och snälla. Och de hade inte tvingat Viola att följa med till julottan tidigt på juldagsmorgonen, utan låtit henne sova sin skönhetssömn.

Detta ligger i linje med vad föräldrarna uppgav i polisförhör ett par år senare efter att Viola hade försvunnit.
Carl och Agnes berättade då att de försökte underlätta för Viola så mycket som möjligt. Föräldrarna ville att Viola skulle bli en fin flicka, med bättre möjligheter än de själva haft.
Agnes sa att de ”passade upp henne” för att hon ”skulle få det riktigt skönt”. Därför behövde hon exempelvis aldrig hjälpa till i stallet:

”Vi har gjort vårt bästa för att lätta upp allt för henne. Hon har aldrig mjölkat korna, aldrig rengjort i stallet.”

Carl hade hoppats att Viola skulle fortsätta studera och bli ”postföreståndarinna”, dvs chef på ett postkontor. Ett välavlönat, statligt och tryggt arbete.
När Viola fick börja en Hermodskurs för tre års realskolestudier (som fortsättning på Violas sex års folkskola), så var planen hos föräldrarna och Viola att det skulle leda till vidare studier för att bli sjuksköterska.


Men studieintresset började svalna efter årskurs 7 när Viola fick tillfälliga butiksjobb (enligt mamma Agnes i polisförhör).
Och de senaste åren (1947-1948) var hon långtidssjuk i flera omgångar, med operationer och komplikationer som följd (brusten blindtarm, bukhinneinflammation, samt operation av en ”böld” följt av infektion och feber).
Under de månaderna fick hon uppskov från kursanordnaren (Hermods).

Sommaren 1948, efter de långa sjukhusvistelserna, sökte Viola jobb som ”springflicka” i en tobaksaffär, och hon sa att hon ville jobba som hembiträde eller som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige.

I oktober 1948 fick 17-åriga Viola en veckas vikariat som vårdbiträde eller sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Sollefteå. Det korta vikariatet förnyades sedan flera gånger under de följande månaderna.
Några dar innan Viola försvann söndag 5 december så hade hon fått ett nytt vikariat med början måndag 6 december och en vecka framåt.

Tidigare i oktober hade föräldrarna gett henne tillåtelse att flytta hemifrån till stan med villkoret att hon skötte studierna och att hon ibland besökte föräldrarna.

Men Viola läste inte tillräckligt, hade hon sagt till en bekant.
Kanske var det så att Viola hade gett upp studierna men inte förmådde berätta det för föräldrarna.

Minuterna före försvinnandet, och Violas sista blick

Söndag kväll vid 17-tiden den 5 december 1948 satte sig Viola på bussen i Sollefteå för att motvilligt besöka föräldrarna några mil utanför stan. Enligt föräldrarna hade hon dessförinnan i flera veckor:
”i telefon snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.”

Viola anlände vid 18.30-tiden. Hon gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”:
”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”

Föräldrarna upplevde Viola ”som förbytt” och ”elak”. De kände inte igen hennes uppförande.
En ordväxling uppstod, pappa Carl örfilade Viola, hon fick lite näsblod. (Det var tio år sedan Carl gav Viola en örfil, då hon var sju år och hade försvunnit en kväll och Carl hittade henne klockan ett på natten i närheten av Faxälven).
Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart realskoleexamen, men hon ville tillbaka till stan. Och Viola ifrågasatte föräldrarnas krav att hon måste besöka dem.

Carl sa därefter till Viola ”säg att du stannar hemma”, med en röst som ”låtit ängslig och icke hård och befallande. Det hade verkat som om Widegren varit ängslig att han skulle mista Vivi.” (Det berättade mamma Agnes senare i polisförhör).

Viola svarade att hon lovade att stanna hemma.
En stunds tystnad följde. Viola satt ner. Agnes såg Violas blick och fick känslan att hon ”fått någon idé”.
Viola reste sig och gick lugnt ut ur rummet. Hon såg sig i väggspegeln medan hon gick mot ytterdörren.
Agnes hörde ytterdörren stängas. Det var sista livstecknet från Viola.


I polisförhör med Agnes framgår följande om den allra sista minuten:

”Då fru Widegren såg Vivis blick fick hon den uppfattningen, att Vivi fått någon ide. ”Det var en speglande blick, EJ dyster och bekymrad blick, fru Widegren fått av Vivi. Vivi gick därpå lugnt ut från sovalkoven och ut i tamburen.

Då hon gått, hade hon sett sig i spegeln, som hängde mellan dörrarna till sovalkoven och tamburen. Fru Widegren trodde att Vivi gått ut i tamburen för att hänga av sig kappan.

Fru Widegren fick emellertid höra att ytterdörren stängts och då förstod hon att Vivi gått ut. Till sin man yttrade hon också att hon trodde att Vivi gick ut.”

En stund senare konstaterade föräldrarna att Viola inte var på toaletten (som var belägen invid ladugården). De trodde då att Viola tagit sig tillbaka till stan.




Uppgifterna ovan kommer framför allt från polisförhör från 1948 med Agnes, Carl och dottern Eva Marie.

* Sjunde läsåret = 6 år obligatorisk ”folkskola” + första året realskola på distans, år 1946. Tanken var att hon skulle läsa 3 år realskola på distans, dvs totalt nio läsår (motsvarar ungefär dagens grundskola). Pga flera månadslånga sjukdomsperioder så fick hon uppskov i studierna. Vid försvinnandet i december 1948 så var studierna inte klara.

Violas okända läkarrecept på ”uppiggningsmedel” kvällen hon försvann

Efter läsarfrågor om Viola Widegrens läkarrecept som nämns i ett äldre Mysterium24-inlägg* kommer här svaren plus lite till.

Viola Widegren

När 17-åriga Viola ”Vivi” Widegren försvann spårlöst tidigt en söndag kväll i början på december, så lämnade hon kvar hatten och handväskan på köksbordet i föräldrahemmet. Detta är välkända uppgifter. Likaså att den kvarlämnade handväskan innehöll en ansenlig summa av hennes lön från ett tillfälligt jobb som vårdbiträde.

De uppgifterna brukar nämnas i alla berättelser om Violafallet som har framförts sedan dess, i tidningar, tidskrifter, böcker, radio och tv. (Av nån anledning har detta fall uppmärksammats mycket i många år).

Men under alla dessa år tycks ingen utomstående granskat mer av innehållet i Violas handväska. Ingen utom författaren Sture Lönnerstrand år 1951 (se nedan), och Mysterium24 för några år sedan*.

I handväskan fanns bland annat läkarrecept på uppiggande medel, som på den tiden vanligen innehöll amfetamin. Effekten av ett sånt preparat kan ha medverkat till händelseutvecklingen. Enligt föräldrarna var Viola ”helt förändrad” den kvällen, de kände inte igen hennes beteende.
Och detta var inte heller första gången som Viola hade försvunnit.

Här rotar vi runt lite mer i Violas handväska och funderar en stund över saker och ting.


Rubriker:
Polisens inventering av Violas handväska.
Föremål som utelämnades vid polisens inventering.
Dåtidens uppiggande medel, och Violas långa arbetsdagar och kvällar.
Viola var helt förändrad, enligt föräldrarna.
Violas tidigare nattliga försvinnande vid älven.
Sammanfattning.


Polisens inventering av Violas handväska

I statspolisens inventering av innehållet i Violas handväska uppges att kriminalöverkonstapel J. Sundin ”har i närvaro av makarna Widegren i deras hem undersökt handväskan och föremålen däri”.
I den kvarlämnade handväskan fanns bland annat ett avlöningskuvert, och 110 kr och 66 öre i kontanter (motsvarar ca 2175 kr år 2021), kvitton på diverse inköp och ett armbandsur.

Kriminalöverkonstapel Sundin redovisade dock inte samtliga föremål som fanns i handväskan. Inventeringen avslutades med följande ord:

”Vidare fanns i väskan diverse smärre föremål som tycktes sakna betydelse i fallet. Bland dem kan nämnas spegel, läppstift, ask med ett halssmycke och en brosch i form av silverkors sådant som sjuksystrar brukar ha, några bitar karameller, litet garn och ett slags tygfläta.”

Några av de ”betydelselösa” föremålen nämndes kortfattat. De övriga föremålen utelämnades helt.

Föremål som utelämnades vid polisens inventering

Sture Lönnerstrand

Författaren Sture Lönnerstrand bedrev en egen ”utredning” om Violas försvinnande. Det gjordes i samförstånd med Violas föräldrar, och:
”med herr Widegrens fulla vetskap och tillåtelse”, som Lönnerstrand uttryckte det i ett brev till polisen. (”Herr Widegren” var Violas pappa, Carl).

Lönnerstrand skrev flera artiklar om Violafallet, i tidskrifter och dagstidningar. År 1951 publicerade Lönnerstrand boken ”Sanningen om Viola Widegren : flickan som försvann”.
Boken handlar bl.a. om Lönnerstrands ”utredning” av fallet och hans hypotes att Viola hade rymt med en man från sjukhuset. Och att hon skulle ge sig tillkänna när hon blev myndig då hon kunde förfoga över pengaarvet från sin biologiska mor. (Dvs nästkommande år, 1952, när Viola fyllde 21 år).

MEN det intressanta är Lönnerstrands dokumentation av innehållet i Violas handväska (se nedan), inte hans hypoteser om Violas försvinnande.

Kort tid efter boksläppet publicerade Lönnerstrand en tidningsartikel där han nämnde några av föremålen i Violas handväska, och det visas ett fotografi med några av föremålen numrerade. Fotografiet tycks fungera som utfyllnad för att lätta upp textmassan. Artikelns fokus ligger inte på dessa föremål utan handlar bl.a. om ovan nämnda hyptotes om försvinnandet.

Bild ovan: ur nämnda artikel (22 juli 1951, Aftonbladet), fotografi med numrerade föremål från Violas handväska, och med följande bildtext:

”Det enda spår helgumflickan lämnade efter sig var handväskan, som bl.a. innehöll:
1) ransoneringskort, 2) ett urklipp av en intervju med en svensk-amerikanska med rubriken ”Låt pengar göra pengar råder kritisk Multrå-mrs”, 3) 110 kr. i sedlar och några växelmynt, 4) två recept på ”uppiggningsmedel” utfärdade av en läkare vid Sollefteå lasarett.”

Några av de föremål som utelämnades i polisens inventering var alltså ransoneringskort, en tidningsartikel och två läkarrecept.

Violas ransoneringskort gällde troligen kaffe, te eller annat som fortfarande var ransonerat åren efter andra världskriget.
Det som sticker ut är läkarrecepten på ”uppiggningsmedel”, och tidningsurklippet som handlar om att få pengar att växa. Det sistnämnda intresserade nog Viola eftersom hon hade ett arv som väntade henne när hon blev myndig, ett arv efter hennes biologiska mamma som avled i tuberkulos då Viola var sex år.

Dåtidens uppiggande medel, och Violas långa arbetsdagar och kvällar

Några av 1940-talets populära, receptbelagda uppiggningsmedel var exempelvis Fenedrin, Benzedrine, Leodrin, Sympametin, Mecodrin, Eufodrinal, Psykoton och Pervitin.
Några var receptfria under de inledande åren, för att sedan bli receptbelagda.
Den typen av preparat (ofta i pillerform) innehöll det centralstimulerande ämnet amfetamin eller amfetaminliknande ämnen, men förstås i mycket lägre doser än vid tungt narkotikamissbruk.

Förutom uppiggande effekt så kan en användare av sådana preparat bl.a. uppleva ökat självförtroende, känna sig orädd, och bli mer pratsam*.

Det var nog enkelt för Viola, som dessutom jobbade på sjukhuset, att få en läkare att skriva ut nåt uppiggande.
Viola hade goda skäl att vara trött, det var långa dagar och kvällar med arbete och studier. Hon jobbade tillfälligt som vårdbiträde hela dagarna från kl 7 på morgonen. Varannan dag var det lång arbetsdag som inte slutade förrän kl 20 på kvällen.

Och på kvällarna läste Viola distanskurser för grundskoleexamen (”realexamen”, 3 läsår. Tidigare hade hon gått 6 år ”folkskola”). Dvs studierna motsvarade ungefär de tre sista årskurserna i nutida grundskolan. Dock hade hennes distans-studieintresse svalnat efter första läsåret, framkom i polisutredningen, när hon vid 16 års ålder började jobba tillfälligt i en Konsumbutik. Sedan blev hon dessutom sjuk i två perioder i sammanlagt över tre månader, vid 16 och 17 års ålder, och fick då uppskov från institutet (Hermods) som anordnade kurserna.

Viola var helt förändrad, enligt föräldrarna

Kvällen då Viola försvann hade föräldrarna inte känt igen hennes beteende. När Viola anlände vid 18.30-tiden så gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”

Här är några exempel från författaren Klas Kohlström (som för övrigt inte nämner läkarrecepten) på hur föräldrarna uppfattade Viola den kvällen. Citat ur Kohlströms artikel i Nordisk kriminalkrönika år 2000 (min fetstil):

  • ”[…] Då Viola väl var hemma, fann föräldrarna sin dotter helt förändrad. De kände inte igen henne.
  • ”[…] Styvmor häpnar. Aldrig har hon hört maken till ungjänta att vara styv i tonen mot sina egna föräldrar – och detta efter att i veckor, i telefon, ha snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.
    – Men vad du är elak, Vivi! säger hon. Ta av dig kappan, och säg att du stannar hemma!”.
  • ”[…] Inne i huset var far och mor fortfarande mycket uppbragta över dotterns näsvisa uppträdande.”

Enligt en annan källa uppgav pappa Carl att:
”Viola var så uppstudsig när hon kom hem. Hon vart elak och knöt näven framför mig. Så har hon aldrig gjort förr, inte mot mej i varje fall”. (ur kapitlet om Viola i boken ”Brottets krönika, del 3” (1959), av Carl Olof Bernhardsson).


Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern för att göra klart studierna.
Viola hade flyttat till stan för att jobba/vikariera några veckor som vårdbiträde (innan dess hade hon haft tillfälliga jobb i flera lokala livsmedelsaffärer). Vikariatet förlängdes sedan några veckor i taget.
Villkoren för flytten hemifrån var att hon skötte studierna och hälsade på föräldrarna ibland. Men hon hade inte följt överenskommelsen. Pappa Carl hade dessutom hört ryktas att Viola hade ”hamnat i dåligt sällskap”.


I Sture Lönnerstrands bok uppges att Viola den kvällen varit ”alldeles som förbytt”, ”stor i truten” och ”högfärdig”. Lönnerstrand undrar: ”Vad i all sin dar hade det flugit i henne egentligen?”.

Varken Lönnerstrand, Kohlström, Bernhardsson eller annan författare nämner nåt om effekterna från uppiggningsmedel och eventuellt amfetaminpreparat som en möjlig förklaring till Violas beteende den kvällen.
På Violas tid var kunskaperna begränsade om såna preparat, så det kan förklara att Lönnerstrand och Bernhardsson år 1951 och 1959 inte funderade i såna banor. Och Kohlström år 2000 kanske inte ens hade upptäckt uppgiften om läkarrecepten, eller inte kopplat samman det med Violas uppförande.


Den kvällen var alltså Viola ”helt förändrad”, ”som förbytt”, mamman hade ”aldrig hört på maken”, och de blev ”mycket uppbragta” över Violas uppförande.

Violas offensiva och ”elaka” uppförande när hon kom till föräldrahemmet kan berott på att hon var irriterad, ARG och UPPRÖRD över att pappa Carl hade tvingat henne att åka och besöka föräldrarna på sin enda lediga dag.

Om Viola dessutom nyligen hade börjat använda ”uppiggningsmedel”, så kan effekten från pillren FÖRSTÄRKT Violas irritation, gjort henne mer djärv och frispråkig, och därmed bidragit till Violas kaxighet hos föräldrarna den kvällen. Och sedan även bidragit till hennes förehavanden efter att hon försvann ut genom dörren, t.ex. genom att hon blev mer orädd och oförsiktig.

Violas tidigare nattliga försvinnande vid älven

Viola var nog inte rädd för att vara ute på kvällarna. Det framgår av ett annat försvinnande som inträffade när Viola var sju år (dvs tio år tidigare). I ett polisförhör berättade Violas mamma (styvmor) Agnes:

”Vid det tillfället hade flickan gått ut en kväll och icke återkommit, utan Widegren hade fått söka henne till vid 1.00-tiden på natten då han påträffat henne tillsammans med två andra personer i närheten av Faxälven.”

Viola hade alltså gått ut en kväll och inte återkommit. Pappa Carl hade sökt efter Viola till ända framåt klockan 01 på natten och slutligen hittat henne i närheten av älven.

Om 17-åriga Viola tog uppiggningsmedel innan hon kom till föräldrarna kvällen då hon försvann för alltid, så kan det också ha medverkat till att minska eventuella betänkligheter att gå ner till älven på egen hand.

Sammanfattning

Dåtidens ”uppiggningsmedel” innehållande amfetamin ordinerades till vanliga, hederliga, arbetande, trötta medborgare som behövde piggas upp. Som t.ex. Viola med sitt arbete på sjukhuset plus studier på kvällarna.

Vi vet inte produktnamnet på Violas ”uppiggningsmedel” eller vad det innehöll. Och vi vet inte om hon hade intagit uppiggningspiller den aktuella kvällen, t.ex. före eller under bussfärden till föräldrahemmet.
Med andra ord: vilken inverkan Violas uppiggningsmedel hade på själva försvinnandet är spekulationer, liksom mycket annat i Violafallet. Dock har funderingarna kring hennes uppiggningsmedel viss substans i form av läkarrecept med mera, i motsats till många andra spekulationer som baseras på rena fantasier.

För att förstå att ett uppiggningsmedel kan ha haft viss betydelse för händelseförloppet kvällen Viola försvann så behöver man känna till följande:

  • Att Viola hade läkarrecept på uppiggningsmedel.
  • Att sådana preparat kunde innehålla amfetamin eller liknande.
  • Att de var fullt lagliga och allmänt accepterade.
  • Att det fanns uppåt ett tiotal såna produkter med likartat innehåll.
  • Att amfetamin t.ex. kan öka självsäkerheten och minska rädslor.
  • Att Violas föräldrar var mycket förvånade över hennes kaxiga beteende den kvällen.
  • Att oavsett preparatets aktiva substans – amfetamin eller nåt helt annat – så kan även en placeboeffekt* bidragit till Violas agerande.
  • Att Viola troligen var mycket upprörd. Både av att hon tvingats åka till föräldrarna på sin lediga dag, och av bråket och örfilen från pappan en stund innan hon försvann ut genom dörren.
  • Och att upprördheten eventuellt i kombination med effekten från preparatet kan ha gjort Viola oförsiktig nere vid älven eller nån annanstans.

Vi kan vara hyfsat säkra på att uppgifterna om Violas läkarrecept på uppiggningsmedel är tillförlitliga, eftersom de kommer från Lönnerstrand som hade nära kontakter med familjen Widegren och med polisen. Familjen Widegren hade även givit tillåtelse till Lönnerstrand att göra en egen ”utredning” om Violas försvinnande.

Den sanna sanningen om Viola kan vara lika oåtkomlig som Faxälvens hemligheter. Liksom alla de människor som har drunknat i älvens vatten de senaste hundra åren.




* Äldre inlägg om Viola (där även läkarrecepten nämns):
– ”Viola, älven och isen”.

* Om dåtidens uppiggningsmedel, dess effekter m.m:
”Bli piggelin, ät Fenedrin!” (lagligt amfetamin förr i tiden)”.

* Placeboeffekt: förväntanseffekt, dvs att personen upplever en förväntad effekt därför att personen har en stark tilltro till att preparatet ska ge den effekten.

Viola, älven och isen

Sjuttonåriga Viola Widegren försvann spårlöst en söndag kväll vintern 1948. Troligen tagen av Faxälven som strömmar förbi på bara några minuters promenadavstånd från föräldrahemmet.

Blicken riktades mot det här fallet när en polis i förbigående nämnde Viola i en gammal tidningsartikel om en Iréne Anderssons försvinnande:
“Att man nu äntligen hittat kroppen är dock en oerhörd lättnad, menar Axel Lundell.
– Ja, det var tur. Annars kanske vi fått ett nytt Viola-fall. Vi kanske aldrig hade hittat kroppen om ytterligare en vinter fått gå, säger han.”

Violafallet 1948 är ett genom åren mycket omtalat försvinnande, vars lösning kan vara att Viola råkade halka ned i den elva meter djupa Faxälven efter att hon lämnat hemmet i vredesmod. Därefter packades kroppen in i issörja, forslades så småningom under yt-isen ned till den närbelägna ännu djupare Helgumsjön och kilades fast på nedåt trettio meters djup. (Se mer nedan).

Försvinnandet föregicks av en konflikt med föräldrarna. Viola ville fortsätta jobba och bo i stan, ett arrangemang som föräldrarna tidigare hade accepterat under förutsättning att Viola lovat att fullfölja sin studier, och att hon besökte föräldrarna ibland när hon var ledig.
Men efter ett missförstånd, eller en liten lögn från Viola? (se nedan), ville far och mor att hon skulle stanna hemma hos dem över vintern tills hennes studier var klara. Konflikten kulminerade när pappan örfilade Viola så att hon fick näsblod.
Hon lämnade då huset, kvar blev handväskan som bl.a. innehöll en tredjedel av hennes lön (det som var kvar efter att hon köpt ganska dyra julklappar till mor, far och lillasyster). Viola hittades aldrig trots mycket omfattande sökinsatser.

Åtskilliga förklaringar till försvinnandet har framförts av folk som sökt uppmärksamhet eller spridit illasinnade rykten. Siare, fjärrskådare, dårfinkar, framburna av media förstås (vem annars). Det ryktades att pappan var mördare och kannibal. Inget polisiärt pekade åt att någon i familjen hade mördat Viola. Siare pekade ut olika platser på familjens tomt där Viola påstods ligga nedgrävd. Polisen vägrade gräva trots att pappan begärde grävningar för att få slut på ryktena. Folk påstods ha mött Viola i utlandet långt efter försvinnandet (vilket lär kunnat bero på att svenska tjejer i utlandet kallade sig Viola Widegren).

Bildcollage ovan: Viola Widegren.

Bakgrund, familjen

Föräldrarna hade tidigare drivit en liten affär, men flyttade när mamman blev svårt sjuk i diabetes och tuberkulos. Pappan började då arbeta i skogen som virkesmätare (”tummare”), och han skötte dottern Viola och sin sängliggande hustru som även vårdades på lasarett under långa perioder. Hustrun dog 1937, då var Viola sex år. Pappan gifte om sig 1938 och ett par år senare fick de en dotter, och Viola fick en (halv-)syster.

Viola lär sagt om sin pappa att ”han är lik farfar, sträng, men from som ett lamm”.

I januari 1944 köpte familjen Widegren en fastighet i byn Västerbränna vid Faxälven och flyttade dit. Ett par år senare köpte de även en närliggande fastighet där det fanns ett torp som de hyrde ut till en mamma med två barn.

Bild ovan: gammal karta ur förundersökningen, med familjens bostad markerad (här förtydligat med gul pil). Nutida adress Södra Holmstrand 138, Helgum (enligt Eniro).

Familjens hus låg på några minuters promenadavstånd till Faxälven:

Flygfoto ovan (nutid): familjen Widegrens bostad inringad med rött. Sollefteå ligger cirka fyra mils bilväg därifrån, åt sydost.

Faxälven rinner österut mot Helgumsjön som ligger några mil längre ned.
I området vid familjens bostad är Faxälven mellan 70-100 meter bred och nedåt elva meter djup.

Om Viola

Viola ”Vivi” Widegren föddes 2 maj 1931. Nedan följer diverse uppgifter om Viola, i kronologisk ordning.

  • Sedan sommaren 1946 studerade Viola till realexamen (via korrespondens på Hermods), ungefär motsvarande nutida grundskola. Studierna beräknades vara klara framåt våren 1949. Hon hade tidigare läst 6-årig obligatorisk folkskola, och skulle nu fortsätta med 3 år ”realskola”.
  • Hösten 1947, brusten blindtarm, Viola var inlagd ett par månader på lasarettet i Sollefteå (brusten blindtarm, infektion i bukhinnan?)
  • Våren 1948, en månad på lasarettet pga ”komplikationer” (sviter efter infektion?).
    Den långa vistelsen på lasarettet lär gjort Viola intresserad av att jobba med sjukvård.
  • Viola läste för lite, lär hon sagt till en kamrat. Studierna tycks inte gått så bra som hon (och föräldrarna) önskade.
  • Oktober 1948, Viola fick ett kort vikariat (en vecka) på Garnisonssjukhuset som ”sjukvårdsbiträde”. (”Garnis” låg en kilometer från lasarettet). Under de följande två månaderna förnyades vikariatet flera gånger med 1-2 veckor i taget.
    Viola fick bo på Garnisonssjukhusets elevhem. Det godkändes av föräldrarna med villkoren att Viola fortsatte studera och att hon besökte föräldrarna ibland när hon var ledig.
  • Fredag 3 december 1948: Viola fick sin första avlöning från sjukhuset, 365 kr vilket motsvarar 6.617 kr i 2016 års penningvärde.
  • Lördag 4 dec: vikariatet upphörde, Viola hade packat och skulle åka hem då hon av sjukhuset fick förlängt en vecka från måndag den 6 dec. Ringde hem och berättade, föräldrarna godkände i tron att vikariatet började omgående lörd 4 dec.
    Möjligen ägnade Viola en del av lördagen till att köpa julklappar åt familjen (se nedan).
  • Söndag 5 dec förmiddag, arg pappa i telefon tyckte att Viola hade ljugit för honom om när vikariatet började. Han krävde att hon skulle komma hem samma dag.
    Till sina arbetskamrater lär Viola sagt att ”om jag får stryk när jag kommer hem, så kommer jag inte tillbaka”. Hon lär även ha sagt att hon skulle få stryk om pappan fick reda på hur lite hon hade studerat, och att hon då inte skulle tillåtas komma tillbaka till stan och fortsätta jobba.
    Strax efter kl 17 tog Viola bussen till föräldrahemmet, var framme vid halvsju-tiden på söndagskvällen.

Försvinnandet

När Viola klev in genom dörren till föräldrahemmet vid halvsjutiden lär hon varit irriterad mot föräldrarna över att hon tvingats lägga söndagen på att åka till Västerbränna, enda dagen i veckan hon annars kunde vila och sova ut.

Det uppstod en ordväxling där pappan ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och avsluta realskolestudierna. Även mamman tyckte att hon skulle stanna hemma. Och Viola fick örfilar av pappan så att hon fick näsblod.

Viola satte sig ned en stund på en ottoman. Hon lär sagt ”Ja, jag ska stanna”. Efter en stund gick hon lugnt ut genom ytterdörren, utan att säga något, och försvann. Då var klockan ca kvart i sju på söndagskvällen.

Hon lämnade huset utan sin hatt och utan sin handväska som bl.a. innehöll 110 kr (=ca tvåtusen kr i dagens penningvärde).
I handväskan fanns även kvitton på totalt 99 kr och 71 öre (=ca 1.800 kr i nutid), det var kvitton på julklappar som Viola hade köpt till sin styvmamma, sin pappa och sin lillasyster.

Sökandet

Efter en stund lär pappan sökt Viola i närområdet utan framgång. Påföljande dagarna ringde föräldrarna runt och sökte vidare. De tycks trott att hon i vredesmod tagit sig tillbaka till Sollefteå. Försvinnandet polisanmäldes inte förrän på onsdagen. Polisen tycks inte ansett det märkligt att anmälan dröjde tre dagar, Viola var 17 år, arbetade och bodde inte hemma längre.
Därefter följde omfattande eftersökningar, flera tillfällen med dykningar i älven, flera skallgångar i området. Pappan, styvmamman och Violas lillasyster förhördes. Polisen hade inga misstankar mot familjen. Men en del folk ute i bygden spred rykten att Viola hade mördats av pappan.

Vädret

Vid försvinnandet lär det varit 2-3 plusgrader, nästan klart, tjäle i marken, barmark, knappt nån snö kvar förutom nedåt älven på gångstigen där snön var ”ungefär en dm djup”. Det hade varit minusgrader några dagar innan dess. På natten/dagen efter försvinnandet sjönk temperaturen till omkring 4 minusgrader. Två dagar efter försvinnandet kom det 4-5 mm nederbörd (snö).

Älven var isbelagd, ganska blankfrusen, med en stor, naturlig vak strax utanför stigen mot familjens hus. Kan ha sett ut ungefär så här:

Möjligt händelseförlopp

Viola går ut ur huset, upprörd, kränkt, ledsen. Hon har fått stryk. Örfilar, näsblod. Hon tycker att föräldrarna motarbetar hennes möjlighet att göra det hon trivs med, att jobba på sjukhuset. Studierna går inte som förväntat, realskoleexamen kan komma att misslyckas. Hon hade fått sin första avlöning från sjukhuset, och köpt ganska dyra julklappar till familjen i god tid före jul.

Hon vill hålla sig undan en stund, göra dem lite oroliga, och hämta andan. Snyftande går hon den välkända stigen bort till älven, stigen hon gått många gånger förut under de drygt fyra år familjen bott där.

Framme vid älvkanten vill hon vaska bort örfilar, gråt och näsblod ur ansiktet. Omdömet är nedsatt av det upprörda tillståndet. Hon går sakta fram till isvakens kant, böjer sig ner, sträcker händerna mot vattenytan, halkar och dras ner snabbt i den iskalla, flödande älven. Hinner inte ens skrika.

Om isbildning i strömmande vatten

Isbildning på älvar är delvis annorlunda än på sjöar pga att vattnet är strömmande. I älvar bildas ”kravis” av iskristaller som kan flockas ihop till ett istäcke vid ytan. Och det kan bildas issörja av kravis som kan anhopas som en tjock luddig massa på bottnen och uppåt ytan.

”- Det är emellertid inte säkert att en drunknad direkt sjunker till botten i en flödande älv. Dykaren Juhojuntti förklarade att de väldiga lagren av issörja kan bilda de mest underliga gångar, vari ting kan fastna. Viola kan ha hamnat i en sådan gång och blivit infrusen där. Kanske var det därför man aldrig fann henne på älvbottnen.
På våren har hon så flutit med isen ut i den milslånga, bortåt trettio meter djupa Helgumsjön och hamnat där, och vad Helgumsjön en gång lagt i sina gömmor släpper den inte ifrån sig med mindre att den torrläggs.”
(Klas Kohlström, NKK).

Mer om is på och i älvar (SMHI):
Is på älvar.
Is på sjöar och älvar (pdf-fil).

Månljus? Stjärnljus? Kolsvart?

Angående sikten vid stigen till älven på kvällen vid 19-tiden den 5 dec 1948.
Solen hade gått ned tidigare på eftermiddagen. Det tycks inte funnits någon mer bebyggelse eller belysning mellan familjen Widegrens hus och älven. Enligt en källa var det ganska klart väder:
”Tre dagar senare, den 8 december, skulle det bli halvmåne och det var ganska klart väder, så alldeles kolsvart bör det inte ha varit.” (Klas Kohlström, NKK).

Hur klar himlen var går knappast att fastställa närmare. Men vissa uppgifter om månen kan kontrolleras. Att det var nästan halvmåne den 5 dec 1948 tycks stämma.
Däremot verkar månen gått ned vid 18:30-tiden, enligt en källa*. (Och stod som högst ca 4 grader ovanför horisonten den dagen). Men enligt samma källa gick månen ner 1,5 timma senare nästa kväll (6 dec), efter kl. 20, så uppgiften om månens nedgång kan vara osäker.

Dock, i lokaltidningen Nya Norrland, den 18 december 1948, konstaterades att det inte var svårt att på kvällen ta sig ned till älven:

”Spår under snön mot älven svag ledtråd om Vivis öde”.
”Vid samma tillfälle kunde emellertid polisen också konstatera, att det inte förelåg några svårigheter att ens under mörker ta sig ned till älven, vilket tidigare påståtts, och just vid yttersta kanten av timmerupplaget skulle det också gått mycket lätt att komma ut i vattnet, som rann omedelbart intill. På denna plats är älven också relativt djup.”

Viola försvann strax före kl 19. Om det var stjärnklart, och eventuellt måne, så kan hon hittat lätt längs den välbekanta stigen. Och nere vid älven låg isen och snö som reflekterar ljuset och ger synlighet där.

Fler hypoteser

En annan hypotes som har vissa likheter med ovanstående olycksvariant är att Viola blev så ledsen att hon begick självmord genom att kasta sig i älven.
Eller, att självmordstanken ledde till olycka därför att hon blev oförsiktig när hon ville vaska av ansiktet eller när hon gick på isen.

Ytterligare hypoteser som framförts genom åren är rymning och mord.

Bild ovan: En rymningshypotes som involverar olycka är att Viola ville ta sig tillbaka till stan men inte samma väg som hon kom. Utan istället via vägen på andra sidan älven. Och att hon trillat i vaken när hon försökt korsa älven över isen. Vad som talar emot den hypotesen är att det blir långt att vandra, genom skogen, och den sträckan var troligen inte lika välbekant för Viola.

Eller att hon rymde, oavsett väg, och sedan dess lyckats hålla sig undan från alla sina bekanta och familjen. Eller att hon samma kväll eller en tid senare blev mördad av okänd person.

Vad som talar emot rymning (inklusive ev. mord) är att hon lämnade kvar handväskan med ganska mycket pengar, motsvarande tvåtusen kronor i dagens penningvärde. Det hade knappast en rymmare gjort. Även hatten lämnades kvar.
Både hatt och handväska var viktiga accessoarer för den tidens kvinnor.
Förutom pengar och kvitton innehöll handväskan även bl.a. läppstift, en spegel, ett armbandsur, ett par smycken, och två recept på “uppiggningsmedel” utfärdade av en läkare vid Sollefteå lasarett.

Notera att på den tiden (1940-talet) var det vanligt att läkare ordinerade Fenedrin eller andra liknande amfetamin-preparat som “uppiggande” medel till trötta medborgare. (Viola jobbade mycket på sjukhuset och studerade också på distans till realexamen). Sådana preparat kan göra användaren pigg, orädd, pratsam, m.m.
Produktnamnet framgår dock inte i källorna. Det kan ha varit någon annan typ av (svagare) uppiggande medel som inte var receptbelagt men som den läkaren ändå skrev ut på recept.

Ryktena om pappan som mördare omfattar även kannibalism (citat från Klas Kohlström, NKK):

  • ”En grannfru [ej tidigare nämnd] hade ”med egna ögon” sett konserveringsglas med inlagda människodelar i Widegrens källare.”
  • ”Att det rök så svart hos Widegrens, berodde på att de just höll på att elda upp Viola.”
  • ”Grannpojken såg själv hur fru Widegren stod i la’gårn och kokade pölsa till grisen av Viola.”
  • ”Vanärade Kannibal Widegren …när du redan har henne nedan kragen på dig sjelv och holler som bäst på att smälta sista biten … har du att emotse att få smaka min älgstuttsare …”

För den som önskar finns det många fler mer eller mindre galna påståenden att fantisera kring.

Polisen förhörde hela familjen inklusive den åttaåriga lillasystern. Det fanns inga misstankar mot någon av dem. I första förhöret lär dock pappan tonat ner bråket och inte nämnt näsblodet, vilket senare lär ha spätt på ortsbefolkningens rykten mot honom.

Sammanfattning

Sedan ett par år tillbaka studerade Viola via korrespondenskurs, hon skulle bli klar om några månader.
I oktober hade hon sökt och fått ett vikariat som sjukvårdsbiträde. Hennes föräldrar hade godkänt att hon jobbade, och att hon bodde på elevhemmet i stan. I gengäld hade hon lovat att fortsätta med studierna, och att hälsa på föräldrarna ibland.
Men hon hade studerat ”för lite” och befarade att hon skulle få stryk om pappa fick reda på att hon inte hade skött sina studier.

fredagen före försvinnandet fick Viola sin första lön från sjukhuset.
lördagen fick hon sitt vikariat förlängt från och med måndag. Föräldrarna godkände det. Det verkar som att Viola ljög om att vikariatet började redan samma dag (lördag), orsaken kan varit att hon skulle köpa julklappar till mor, far och lillasyster. (I så fall en behjärtansvärd liten lögn).

söndagen fick föräldrarna reda på att Viola tycks ha ljugit att vikariatet började på lördag. Pappan krävde att Viola skulle komma hem omedelbart. Viola blev irriterad, det tog 1,5 timma med bussen ut till föräldrahemmet, och sista bussen tillbaka till stan gick vid 22-tiden, hon skulle inte vara tillbaka i stan före framåt midnatt.

Viola anlände till föräldrahemmet vid 18:30, ett gräl utbröt, far och mor ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart studierna, pappan örfilade Viola med näsblod som följd. Hon lade sig ner en stund, och gick sedan ut. Lämnade kvar sin hatt och sin handväska som innehöll ganska mycket pengar samt kvitton på de julklappar hon köpt till familjen.

Så långt är det ganska säkra uppgifter. Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Här framhålls olycka som mest sannolika orsak till försvinnandet, men inte i samband med rymning.

Olyckan kan ha skett efter att Viola snyftande gått den välbekanta stigen ned till älven för att hålla sig undan föräldrarna en stund, när hon sedan fick ett infall att vaska av ansiktet med isvakens vatten.
Hennes omdöme var grumlat av det upprörda tillståndet, annars hade hon inte närmat sig vaken på det sättet.
(Ytterligare en faktor kan vara: om de ”uppiggande” medel Viola hade på läkarrecept var av typen Fenedrin e.dyl. (se ovan), så kan det också ha påverkat hennes omdöme. Gjort henne mer orädd, mer riskbenägen).

Orsaken till att kroppen aldrig hittades skulle då bero på de besvärliga isförhållanden som kan råda i strömmande vatten. En kropp kan packas in och döljas i issörja, och sedan forslas med strömmen nedåt älven. I detta fall till den trettio meter djupa sjön som ligger några mil längre ned.




* Källor:
diverse artiklar från både förr och nutid, särskilt artikel av Klas Kohlström i Nordisk Kriminalkrönika 2000.
– Om månen i december 1948 i Sollefteå:
timeanddate.com .

Uppdaterad september 2020 (om läkarrecepten).