Nya uppgifter om Violas ”morbror” avslöjar att han agerade märkligt tiden efter att Viola försvann. Var han rentav involverad i försvinnandet? kan man undra.
Viola Widegren
17-åriga Viola Widegrens morbror Hugo B., 35 år, var gift med Violas biologiska moster Paulina. (Dvs inte morbror via blodsband).
Hugo och Paulina var bosatta i Sollefteå, knappt fyra mils bilväg från Violas föräldrahem i byn Holmstrand, postadress Västerbränna.
I boken ”Dödsgåtan Viola Widegren” finns en rad nya uppgifter som inte varit kända för allmänheten tidigare. Några av de uppgifterna avslöjar bland annat följande:
att morbror Hugo med felaktiga påståenden misstänkliggjorde Violas pappa Carl,
att Hugo medverkade till att Carls polisanmälan fördröjdes en dag (så att anmälan gjordes 3:e dagen istället för 2:a dagen efter Violas försvinnande),
att Hugo till polisen överlämnade ett brev som riktade misstankar mot Carl och Faxälven.
Delar ur lokalbefolkningen kritiserade och misstänkliggjorde Carl för att polisanmälan gjordes på tredje dagen, det ryktades att Carl hade väntat med anmälan för att hinna gömma Violas kropp. (Polisen ansåg dock inte att Carl hade dröjt för länge, eftersom Viola inte bodde hemma och att hon kunde hålla sig undan frivilligt).
Tidslinje kvällen Viola försvann och dagarna efteråt:
Söndag kväll 5 december:
Viola gick ut från sitt föräldrahem vid 18:45-tiden. Föräldrarna trodde först att Viola gått på toaletten som låg i byggnaden intill. Efter att en stund senare ha letat i närområdet trodde föräldrarna att Viola åkt tillbaka till elevhemmet i Sollefteå, där hon bodde tillfälligt under ett korttidsvikariat på sjukhuset. Hugo och Paulina B. var bosatta ett par kilometer från elevhemmet, Viola hälsade på dem ibland.
Måndag 6 december: Violas pappa Carl och styvmamman Agnes sökte Viola. De ringde bl.a. till Hugo och Paulina, och berättade då att Viola hade försvunnit och att hon troligen befann sig i Sollefteå.
Tisdag 7 december, vid 16-tiden: I telefonsamtal med Hugo sa Carl att han tänkte polisanmäla försvinnandet. Men Hugo sa att det var för sent på dagen för att kunna göra något åt saken. Carl frågade då Hugo om han kunde göra polisanmälan nästa dag eftersom Carl skulle ut i skogen tidigt och jobba hela onsdagen. Men Hugo tyckte att Carl skulle göra anmälan själv. De kom då överens att Carl skulle polisanmäla efter han kom hem från arbetet på onsdagen.
Onsdag eftermiddag 8 december: Carl ringde polisen och anmälde Violas försvinnande.
11 december: Hugo riktade kritik mot Carl i tidningen Nya Norrland 11 december 1948:
”Det är inte bara det att det dröjde så länge med anmälan om försvinnandet som är underligt, säger hr vid ett samtal med Nya Norrland. Det dröjde också innan de närmaste underrättades.” (ur Dödsgåtan Viola Widegren, sid 96).
Det är märkliga och osanna uttalanden från Hugo, eftersom Carl hade underrättat Hugo redan dagen efter försvinnandet. Och det var Hugo själv som medverkade till att anmälan dröjde till onsdagen.
14 december:
När Hugo skulle förhöras av polisen överlämnade han ett brev som han fått i postlådan. Den anonyma brevskrivaren riktade misstankar mot Carl och att Viola nog var ”gömd” i Faxälven. Utdrag ur brevet (understrykningar visas här med versaler):
”Det finns särskilda orsaker till att jag tillskriver er som ni är släkt till den försvunna Vivi, vi är alla här av den misstanken att hon bragts om livet och gömts i en vak i älven. […] Om det dröjer för länge och är annonserat som SJÄLVMORD blir fadern arvsberättigad. Om vi hittar flickan genast och läkaren kan ge utlåtande på att hon kastats i vattnet död SOM VI ALLA TROR då blir fadern ARVLÖS. Dessutom har vi gott bevis men det ska ske fort.” (ur Dödsgåtan Viola Widegren, sid 111-112).
Brevskrivaren visste tydligen att Hugo var Violas morbror. Frågan är om Hugo var bekant med brevskrivaren, och med ”vi alla” som brevskrivaren refererar till. Eller om det rentav var Hugo själv som skrivit, eller dikterat, brevet?
Anledningen till Hugos agerande
Det kan framstå som att Hugo ville smutskasta och misstänkliggöra Carl, och flytta polisens fokus till Faxälven. Varför gjorde han så? Drogs Hugo med av alla rykten som virvlade omkring på bygden som en masshysteri?
Eller tyckte han illa om Carl sedan tidigare och ville jävlas? Hugo och Paulina B. umgicks inte med Carl och Agnes Widegren sedan flera år tillbaka. Enligt Paulina hade de inget gemensamt längre med jordbrukarna Widegren, sedan Paulinas syster (Carls förra hustru, Violas biologiska mor) avled i svår sjukdom för tio år sedan. Paulinas far kom från en välbärgad handlarfamilj. Dessutom hade relationen med Widegren försämrats ytterligare av en arvstvist två år tidigare efter Violas mormor.
Eller utnyttjade och förstärkte Hugo bygdens ryktesspridning mot Carl därför att Hugo själv var involverad i Violas försvinnande?
Polisförhören med paret B.
Polisen förhörde Hugo och hustrun Paulina en gång vardera, efter att Viola hade försvunnit. Förhören tycks mest handlat om Carls och Agnes kontakter med familjen B. De förhören var några av många förhör som polisen höll med olika personer för att granska Violas hemförhållanden och föräldrar.
Varken Hugo eller Paulina tycks förhörts om sina egna förehavanden söndagskvällen den 5 december när Viola försvann. Det är okänt vad paret B. gjorde den kvällen. Kanske var de hemma i sin bostad i Sollefteå, kanske inte. Kanske en av dem inte var hemma. Frågan tycks aldrig ställts till dem.
Landsvägen strax utanför Widegrens gård
Flygbild ovan: Widegrens bostadshus (röd prick) låg bara tio meter från ”landsvägen” (en mörk grusväg) som sträckte sig västerut till massa byar/orter, och österut till Sollefteå m.m.
På den vägen färdades man t.ex. från Sollefteå för att komma till exempelvis Holmsta, Meåstrand, Tjärnbotten och Edsele. Och till Gideåberg, där det var söndagsdans kvällen Viola försvann. Grannflickan, hennes pojkvän och två bröder tog taxi till söndagsdansen knappt en halvtimma efter att Viola gick ut från Widegrens bostadshus och försvann.
Viola kan alltså gått ut på landsvägen, promenerat en bit och sedan fått lift, utan att ha blivit sedd av taxin eller nån annan.
Paret B. var infödda Sollefteåbor och hade troligen en del bekanta i trakterna runt Sollefteå, så det kan funnits flera skäl att åka landsvägen förbi Widegrens den söndagskvällen.
35-årige Hugo B. var en erfaren bilförare. Dessutom var han telearbetare och kan ha kört i tjänsten, t.ex. på jouruppdrag den söndagen.
Möjligt händelseförlopp kvällen Viola försvann
Hugos agerande ger anledning till spekulationer (tack till funderingar från signatur Kvarnberg). Exempelvis:
Hugo (ensam) med bil på landsvägen råkade passera Widegrens gård en stund efter att Viola hade lämnat föräldrahemmet den söndagskvällen, och Viola fick lift med honom.
De pratade i bilen om Violas problem:
att pappa Carl sagt att Viola måste stanna hemma resten av vintern och göra klart skolstudierna, men att hon ville åka tillbaka till Sollefteå och fortsätta arbeta på sjukhuset för att bli sjukvårdsbiträde (som på den tiden utbildades på arbetsplatsen, dvs sjukhuset).
Hugo stannade bilen en bit från landsvägen i kvällsmörkret för att prata i lugn och ro.
Efter en stund inträffade något som ledde till Violas död, kanske en olyckshändelse.
Hugo fick panik, vågade inte anmäla till polisen, befarade bli oskyldigt misstänkt för brott. Han gömde därför hennes kropp. Berättade inte för någon vad som hänt.
Några dagar senare, när lokalbefolkningens rykten mot Carl börjat virvla omkring på bygden, såg Hugo chansen att leda bort eventuella frågetecken hos hustrun och potentiella misstankar hos polisen, genom att försöka stärka ryktesspridningen mot Carl.
Ovanstående händelseförlopp är spekulationer, som föranletts av Hugos eget beteende. Ett sådant händelseförlopp kan vara en förklaring till hans agerande dagarna efter Viola försvann.
Men andra förklaringar, som inte involverar honom i försvinnandet, är också möjliga.
Vilken förklaring som är den rätta, eller vilka som kan avfärdas, kan inte fastställas här och just nu.
Det som kan fastställas är att Hugo misstänkliggjorde Carl med bl.a. ett falskt påstående, att Hugo medverkade till att fördröja polisanmälan, och att han överlämnade ett anonymt brev som pekade ut Carl som mordmisstänkt* och som riktade fokus mot Faxälven.
*) Kriminalstatspolisen utredde noggrant både Carl och hela familjen Widegren, polisen höll många och långa förhör, men ingen av familjemedlemmarna misstänktes för brott.
Boken ”Dödsgåtan Viola Widegren” av John Karlsson kommenteras och sammanfattas här, enligt tidigare inlägg. Med tidigare okända uppgifter och sin helhetsbild av Violafallet ger boken en djupare förståelse av vad som hände Viola. [Inlägget uppdaterat 12 augusti 2024]
Viola eller ”Vivi” (bild ovan) var alltså en 17-årig tjej som försvann spårlöst en decemberkväll några mil från Sollefteå.
Bokens undertitel är ”Polisutredningen om tjejen som spårlöst försvann”. Boken granskar hela polisutredningen som består av ett par tusen sidor. (Dvs inte bara enstaka förhör som i tidigare inlägg här på bloggen).
Utöver det granskas också sjukjournaler, bouppteckningar, brev till och från Viola, andra gamla dokument inklusive gamla tidningar och tidskrifter.
Många av uppgifterna har detaljerade källhänvisningar, boken innehåller hundratals fotnoter. Boken utkom i april 2024. Läsprov finns här (öppnar nytt fönster).
Spoilervarning! Följande text i detta inlägg visar några exempel på uppgifter i boken.
Många och långa polisförhör
Kriminalstatspolisen övertog utredningen efter några dagar (från ortspolisen), och de höll ett 100-tal förhör med över 70 personer under första året.
Förhören med Violas föräldrar och lillasyster var omfattande, sammanlagt tretton förhör hölls med de tre familjemedlemmarna:
Med pappan Carl hölls fem förhör, det längsta förhöret varade 6,5 timmar.
Med mamman Agnes hölls sex förhör, det längsta förhöret varade 5,5 timmar.
Statspolisen var sunt kritiska, de försökte hitta viktiga avvikelser i familjemedlemmarnas uppgifter, det framgår bland annat av polisens noteringar med penna i förhörsutskrifterna. Men inget framkom som gav anledning att misstänka att någon av dem ljög.
Ingen av de tre familjemedlemmarna var formellt brottsmisstänkta av polisen. Inte heller någon annan var brottsmisstänkt.
I allra första förhöret med respektive familjemedlem nämndes visserligen inte att Viola fått näsblod av en örfil. Det förklarades i nästföljande förhör med att de inte ansett det vara en viktigt uppgift, eftersom det bara var ”lite näsblod” som snabbt upphörde. På den tiden var fysisk bestraffning tillåten och fullt laglig så länge det inte medförde skada som inte ansågs som ringa. Örfilar och näsblod ansågs som ringa och överskred inte gränsen för vad som var lagligt.
Bland ortsbefolkningen cirkulerade massor av rykten och mordmisstankar, och till polisen inkom anonyma tips om mord och var Violas kropp fanns. Den envisa ryktesfloran samt den enorma medieuppmärksamheten tycks också varit anledningen till att kriminalstatspolisen lade stora resurser på fallet.
Några misstag och svagheter i polisutredningen
Polisutredningen var till stora delar noggrant och väl utförd, bortsett från några misstag som exempelvis:
Polisen missade att undersöka Violas oskyddade tillhörigheter på elevhemmet, bl.a. hennes resväska som innehöll massa brev, anteckningar med mera, som förvarades olåst så att vem som helst kunde kliva in rota bland de sakerna.
Det dröjde 11 månader innan polisen insåg det misstaget. Under den tiden kan det försvunnit / stulits viktiga ledtrådar, särskilt om försvinnandet hade en förhistoria (t.ex. Violas sjukdom, studiepress, brott eller annat som hon eller annan kan tänkas skrivit om i brev, anteckningar eller dagbok). Det misstaget berodde på ett missförstånd mellan polisledningen och spaningsledaren, vilket sedan hemlighölls bakom sekretess. .
Överst på Violas adresslista, som polisen fick tag i efter 11 månader, finns en kvinna som polisen aldrig förhörde och som inte omnämns någonstans i utredningen eller i något av de 100-tal förhör som polisen höll med olika personer. Hon tycks varit en av de personer som Viola ofta hade kontakt med sedan en tid tillbaka. Den kvinnan kan haft viktig information eller nåt hon ville dölja och som kunde framkommit i skickligt utförda förhör.
Det är okänt om de två uteblivna utredningsåtgärderna hade någon inverkan på utredningens slutresultat. Om det t.ex. aldrig fanns någon ledtråd bland Violas tillhörigheter i resväskan på elevhemmet så spelade förstås det misstaget knappast någon roll. Men i annat fall kan det misstaget varit orsaken till att Violagåtan förblev olöst.
De oöppnade breven till Viola
I polisutredningen fanns ett trettiotal öppnade brev till Viola (framför allt från den brevvänklubb som Viola var med i). Bokens granskning hittade också fem oöppnade brev till Viola, brev som dåtida polisen missade eller ignorerade. Ett av de fem breven var från en tysk kille som en kort tid innan Violas försvinnande skrev att han planerat en resa till Sverige. Boken resonerar kring ett möjligt händelseförlopp som involverar den killen.
Nya uppgifter om Violas sjukdom
Olika källor har genom alla år uppgett att Viola opererades för brusten blindtarm vid första sjukhusvistelsen (hösten året innan hon försvann), och att en ”böld” togs bort vid den andra sjukhusvistelsen (våren samma år som hennes försvinnande).
I boken avslöjas att ”brusten blindtarm” var en osäker uppgift, sjukdomsförloppet var inte typiskt för brusten blindtarm (appendix). Och i sjukjournalen angavs ”man finner icke säkert appendix”. Man kan av misstag tagit bort höger äggledare, i värsta fall även delar av eller hela höger äggstock. Flera sådana misstag finns dokumenterade i media i andra fall genom åren.
Det framgår också att den odefinierade ”bölden” vid vårens operation var inflammation i vänster äggstock och äggledare, och att båda togs bort.
Violas två sjukhusvistelser föregående höst och på våren, och som varade sammanlagt över fyra månader, medförde nedsatt förmåga att få egna barn. I värsta fall förlorade barnkära Viola helt möjligheten till egna barn.
Detta har inte varit allmänt känt tidigare, och stärker i viss mån teorin om självmord.
Det seglivade, falska ryktet om Violas sjukdom
I boken avslöjas att Viola föregående höst inte alls hade legat hemma ”alldeles för länge” med magsmärtor innan hon fick komma till sjukhus, så som flera källor uppgett genom åren. Det falska ryktet uppstod på Violas tid och har sedan spridits i tidningar och böcker ända fram till nutid. Violas föräldrar Carl och Agnes fick under många år utstå felaktig kritik och misstänkliggörande på grund av detta.
Enligt bokens granskning av Violas sjukjournal samt polisförhör med Violas väninna så hade Viola endast feber, och hon vägrade att åka till läkare. Hon sa att hon ville klara sig själv så länge som möjligt.
Efter drygt en veckas feber, utan magbesvär, tvingade pappan Carl henne till Garnisons-sjukhuset, den 26 september. Där konstaterade läkare att hon var”fullständigt besvärsfri”.
Det var först tredje dagen på sjukhuset som Viola plötsligt fick smärtor till _vänster_ i buken, och hon flyttades då från sjukhuset till lasarettet. Två dar senare opererades hon för misstänkt inflammation i blindtarmsbihanget (appendix), vilket var en osäker diagnos (se ovan).
Bukröntgen kort tid efter operationen gav misstanke om inflammation på vänster sida av buken. Viola behandlades därefter på lasarettet med flera antibiotikakurer, och hon skrevs ut från lasarettet den 26 november, två månader efter att hon anlänt till sjukhuset.
Cirka fyra månader senare fick Viola smärtor till vänster i buken, och hon lades in på lasarettet den 27 mars. Efter sex veckor tog man bort hennes vänstra äggstock och äggledare. Den våren fick Viola ligga över två månader på lasarettet. Hon skrevs ut den 4 juni, nästan exakt ett halvår innan hon försvann den 5 december.
Violas lillebror som dog
Ett år innan Viola försvann, när hon var inlagd på lasarettet i Sollefteå första gången för ”blindtarmen”, dog hennes nyfödda lillebror. Några dagar senare skrev Viola från lasarettet till väninnan Inga-Maj (citat ur boken, sid 39):
”Pappa har varit hit i dag också, å då rymde jag med honom ner till BB, och hälsa på mamma. Du vet jag har fått en liten bror men han har dött. Jag är så arg så jag tror jag spricker i bitar, när man äntligen har fått en bror, då ska han dö. Och jag som så gärna ville ha en bror.”
Mamman Agnes var prematurföderska, pojken kom 2,5 månader för tidigt. (Hennes 8-åriga dotter hade bara varit en månad för tidig och klarat sig).
De föregående åren hade flera av Violas närmaste avlidit: hennes biologiska mormor, morfar och längre tillbaka Violas biologiska mamma.
Pengarna Viola ärvde
Vid 12 års ålder ärvde Viola 1672 kronor från sin biologiska morfar (ca 37.000 kr i nutida penningvärde).
Vid 15 år ärvde hon 7207 kronor från sin biologiska mormor (ca 163.000 kr i nutida värde).
De pengarna kunde lyftas tidigast när Viola blev myndig (21 år), eller tidigare med tillstånd av överförmyndaren samt av Carl som var Violas förmyndare.
Carl lånade 4000 kronor av Violas arv mot en inteckning i gården. Anmärkning: Viola ärvde inte efter sin biologiska mor (som dog av tuberkulos och diabetes när Viola var 6 år) eftersom make/maka ärver före bröstarvingar.
Violas studier och arbete
Vid 13 års ålder, kort tid efter att familjen flyttat till Västerbränna utanför Sollefteå, blev Viola klar med 6-årig folkskola. Hon hade bra betyg men inte toppbetyg (ett litet a, inga stora A, bland ämnesbetygen). Mindre bra var bl.a. ”Räkning” och ”Naturkunnighet” (betyg Ba). Engelska fanns inte på schemat.
Året därpå, när Viola var 14 år, köptes en 3-årig distanskurs för realexamen till Viola (motsvarande nutida grundskoleexamen), för en del av arvet efter morfar. Där ingick både engelska och tyska. Planen var att bli föreståndare för en poststation.
Vid 15 års ålder svalnade Violas intresse för distanskursen. Och hon började jobba i mataffärer. Fick betyg B- i ett svenskprov, inte fullt godkänd.
När 16-åriga Viola blev sjuk och inlagd två månader på lasarettet, blev hon intresserad av arbete inom sjukvården. Viola och familjen ändrade planerna från poststationsföreståndare till sjuksköterska. Det diskuterades att Viola efter realexamen kunde studera 2-3 år på sjuksköterskeskola på annan ort. (På den tiden räckte realexamen som förkunskap).
Men på våren året därpå blev Viola sjuk igen, med över två månader på lasarettet.
Framåt sommaren-hösten ville 17-åriga Viola söka jobb inom nästan vilket yrke som helst, bland annat som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige. Mamma Agnes hade frågat Viola om hon skulle trivas med det, Viola hade svarat resolut: ”Ja, gör jag inte det så sticker jag hem igen, det är inte mer med det.”
Distansstudierna för realexamen tycks gått dåligt för Viola, troligen på grund av de långa sjukhusvistelserna, att hon tappat intresset eller/och att det helt enkelt var för svårt. Hon kan haft problem med matematik och naturvetenskapliga ämnen som gått mindre bra i folkskolan.
I början på oktober sökte Viola arbete på Garnisonssjukhuset i Sollefteå, hon fick ett korttidsvikariat som extra sjukvårdsbiträde. Vikariatet förlängdes sedan i omgångar. Viola hade tillåtelse av föräldrarna att bo i stan (Sollefteå) med villkoren att hon skötte sina skolstudier och att hon hälsade på ibland hemma hos föräldrarna i Västerbränna.
Det var långa, slitsamma arbetsdagar på sjukhuset, framgår i brev Viola skrev till en väninna. Viola trivdes med arbetet, men det blev knappast nån tid över till studierna.
Enligt boken verkar det som att Viola under hösten övergett planen att bli sjuksköterska, utan att tala med föräldrarna, och att hon satte upp ett annat mål. På den tiden kunde man nämligen bli sjukvårdsbiträde och undersköterska utan egentliga skolstudier. Citat ur boken, sid 59 (min fetstil):
”Kanske började Viola nu inse att hon kunde bli sjukvårdsbiträde – istället för sjuksköterska – utan att behöva kämpa med realexamen och därefter högre skolstudier. På den tiden utbildades sjukvårdsbiträdena på arbetsplatsen. Sjukhusen bedrev själva också vidareutbildning till undersköterskor. (De utbildningsformerna kom senare att ändras till yrkesskolor och vårdskolor). Genom att flytta målet från sjuksköterska till sjukvårdsbiträde och undersköterska, skulle Viola slippa de tråkiga skolstudierna ensam hemma i Västerbränna följt av flera års studier på sjuksköterskeskola.”
På så vis kunde Viola få möjlighet att arbeta inom sjukvården som hon så gärna ville, även om hon skulle misslyckas med distanskursen eller om betygen inte skulle räcka för att komma in på sjuksköterskola.
Men distanskursen hade kostat ganska mycket pengar, och Viola var omvittnat sparsam, hur skulle hon hantera ett sånt misslyckande? kan varit en fråga hon brottades med. Och hur skulle hon i så fall berätta för föräldrarna om sin nya plan?
Kvällen Viola försvann
Viola hade inte varit hemma i Västerbränna sedan oktober, när hon i början på december ringde hem och sa att hon fått ett nytt vikariat och inte kunde komma hem.
När föräldrarna sedan av en slump fick reda på att hon var ledig flera dagar, började Carl misstänka att Viola hamnat ”i dåligt sällskap”. Och hon hade inte följt överenskommelsen att besöka föräldrarna. Och lillasyster var ledsen för att Viola inte varit hemma på länge. Carl ringde elevhemmet och sa att Viola måste komma hem för att prata.
När Viola kom till Västerbränna med bussen klockan 18.30 den 5 december, efter 1,5 timmas bussfärd i vintermörkret, hälsade hon inte på nån, tog inte av sig kappan, utan började direkt konfrontera Carl med ”hög röst”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad ni vill mig!”.
Därefter utbröt ett tio minuters gräl. Carl tyckte att Viola var ”som förbytt” och ”fullkomligt hysterisk”, och han sa att hon måste stanna hemma resten av vintern för att läsa klart distanskursen. Viola ”skrek” att hon hade lovat sjukhuset att arbeta, grälet fortsatte. Under grälet fick Viola flera örfilar, varav en orsakade ”lite näsblod”.
Därefter lugnade det ner sig, Viola sa att hon skulle stanna hemma. Hon satt på sängen 5 minuter, därefter gick hon ut lugnt och stilla, som för att gå till toaletten som fanns i byggnaden intill. Hon lämnade kvar sin hatt och handväska på köksbordet.
När Viola inte kom tillbaka från toaletten gick Carl ut och sökte i närområdet, och han tittade in hos grannen, och cyklade en bit på landsvägen och sökte.
Familjen trodde att Viola tagit sig tillbaka till stan där hon hade både arbetskamrater och släktingar.
Carl trodde att Viola hade lämnat kvar hatten och handväskan därför att hon insåg att Carl annars skulle förstått av hon tänkte ge sig av tillbaka till stan.
Så gick det till enligt föräldrarna och lillasystern, enligt de omfattande förhören som statspolisen höll med de tre familjemedlemmarna.
Tiden efter försvinnandet
På måndag morgon, dan efter försvinnandet, när telefonväxeln öppnat, ringde Agnes runt till folk i stan. Carl stannade hemma från arbetet och sökte i hemtrakterna, ifall Viola inte hade tagit sig tillbaka till stan. Nere vid älven såg Carl inga spår i snön på stigen, och de tunna isflaken ovanpå älvens tjocka is var obrutna, så han trodde inte att Viola gått ner i den naturliga vaken som fanns där. Carl ringde också till flera personer inklusive till sjukhuset.
På tisdagen fortsatte föräldrarna söka. På eftermiddan i ett telefonsamtal med Violas mosters man Hugo Boman sa Carl att han tänkte polisanmäla försvinnandet då, men Hugo avrådde Carl eftersom det redan var mörkt ute.
De kom då överens att Carl skulle polisanmäla på onsdag eftermiddag efter arbetet. Vilket Carl sedan gjorde.
Därför trodde familjen att Viola levde
Carl, Agnes och Violas lillasyster trodde i många år att Viola hade rymt och höll sig undan. Deras tro grundades på och stärktes av flera uppgifter, exempelvis:
Enligt Carl hade det inte funnits spår i snön på stigen vid älven eller andra tecken på att Viola gått ner i den naturliga vaken.
Det ansågs inte troligt att Viola begett sig ut i den otillgängliga skogen, och med den klädseln hon hade då: kjol och kappa (och nån form av lättare skor).
Viola hade talat med sin väninna om att rymma långt bort. De rymningsplanerna avfärdades visserligen långt senare av väninnan som ”ungdomliga fantasier”. Men Carl trodde inte det, och enligt honom visade det att ”Violas sinne var riktat utåt, hon ville ut i världen.”
Viola använde ofta ordet ”rymma” i olika sammanhang, enligt Carl. Det framgår även i brev från Viola (t.ex. när hon var inlagd på sjukhus så ville hon ”rymma” hem).
Carl tyckte att det ”bevisade hennes läggning”, och: ”Såvida det inte passa henne så var det bara tal om sticka eller rymma”.
Viola hade försvunnit tidigare vid minst ett tillfälle, en kväll när hon var sju år. Carl hade sökt och till slut hittat henne klockan ett på natten i närheten av älven.
Flera utomstående sa och skrev att de trodde Viola hade rymt och att hon levde, bland andra författaren Sture Lönnerstrand, författaren Jan Fridegård, och andra brevskrivare.
De många iakttagelser av Viola som tidningarna rapporterade om under många år, med folk som påstod att de hade sett Viola, och ibland även talat med henne efter försvinnandet, stärkte familjen Widegrens tro.
Elva månader efter försvinnandet hittade polisen de bruna promenadskorna som Viola enligt signalementen hade burit kvällen hon försvann. Skorna låg i elevhemmet bland Violas tillhörigheter (som polisen missat att undersöka, och som Carl inte hade vågat hämta på grund av ortsbornas hot och mordbeskyllningar).
DESSUTOM saknades Violas svarta mockaskor med hög klack…
Det tolkades av familjen Widegren som att Viola varit där och bytt skor efter att hon lämnade föräldrahemmet kvällen hon försvann. Det blev ännu ett skäl att tro att Viola hade rymt och levde.
(Uppgiften om skorna på elevhemmet är en av bokens uppgifter som inte varit kända för allmänheten tidigare).
Dödshoten mot familjen Widegren
Under lång tid trakasserades och förföljdes familjen Widegren skriftligen och muntligen, med brev, telefonterror och direkta konfrontationer. Familjen fick motta flera dödshot. Ett par månader efter Violas försvinnande skickade Carl telegram till polisen: ”Familjen har genom ord och skrift blivit hotad till livet. Var vänlig vidtag omedelbart åtgärder.”
Nån hade skrivit att gården skulle flyga i luften en natt. Andra skrev att naglarna skulle brännas av dem, att familjemedlemmarna skulle dränkas som råttor, att Carl skulle lynchas.
Ett av dödshotbreven består av fyra handskrivna sidor och återges i sin helhet i boken. Brevskrivarens handstil är prydlig, till skillnad från innehållet. Brevet inleds (citat ur boken, sid 269):
”Mördare! Ni har 7 dagar kvar att leva, du, din häxkäring och din satunge. Din fräcka djävul, erkänner du mordet på din dotter inom dessa 7 dagar så klarar ni er, annars ska ni torteras och dö. Försök inte att neka, ty jag vet att ni mördat henne. Du ska tala om var ni gömt henne. Ni bar ju ut henne, neka inte. […]”
Bilden ovan är ur boken (sid 269, del av brevets första sida).
I brevet beskrivs detaljerat hur Carl, Agnes och Violas 8-åriga lillasyster ska torteras om de inte erkänner, t.ex. ”Ni ska få ögonen utbrända med glödande kol, ni ska få små skärsår över hela kroppen och däri ska droppas outspädd lut.”
Bakom det hotbrevet låg troligen en ortsbo, kanske flera. I brevet står: ”vi är nämligen två som tänker utföra dådet. Det är inte första gången vi pressat folk att erkänna. Tänk på att jag finns i din närhet varje dag, men jag är ingen granne till dig. Jag är en person som du minst av allt anar.”
En rad udda detaljer…
… finns också i boken, där inte alla har med försvinnandet att göra men som visar hur det var för Viola, familjen och folket på den tiden.
Några exempel:
– Violas pappa Carl hade en bror som också hette Karl (med k), bosatt i Umeå, och som liksom Carl också hade två döttrar.
Det blev förvirrande för Sollefteå-bygdens illasinnade ryktesspridare, som trodde att Karls två döttrar var Carls barn och att de hade omhändertagits av myndigheterna på grund av Carls 8-åriga dotter (som i hotbrev kallades ”satunge” och ”slynunge”).
– Ett tackbrev några år tidigare till Viola från Norge hade öppnats (”geöffnet”) av nazisternas brevcensur och stämplats med hakkorset. (Bild, detalj från bild i boken).
Brevskrivaren tackade för en rock som Viola (Vivi) hade skickat med hjälpsändning till de krigsdrabbade i det ockuperade Norge. Brevet, som skrevs av mamman till 7-årige Asbjörn, inleds ”Kjare milde gode Vivi!” Mamman tackar Viola för ”den gode varme rocken” som sonen fått, och hon beskriver hur familjen efter senaste explosionen måste bo 10 vuxna och 3 barn i ett litet rum.
– Ett av många tips till polisen var ett ”horoskop” som landade på spaningsledarens Janne Sundins bord några månader efter Violas försvinnande (bild, detalj ur boken).
Han skickade det vidare till SKA (Statens kriminaltekniska anstalt) med begäran om analys.
Underlaget som Sundin bifogade till forensikerna på SKA ”bestod av sex tättskrivna sidor med astrologiska symboler och beräkningar, Violas, Carls och Agnes namn och födelsedatum, samt uttryck som: ’Detta tyder på våldsam död’. Undertecknat av ’Felix Straube, Kramfors, Stadshotellet’.” (sid 232 i boken).
Mera i boken
Boken fördjupar sig i skospåren som hittades i snön vid älven, i polisens eftersökningar på land och i vatten (bland annat de 24 dagarnas dyksökningar i älven under loppet av 14 månader), förhören som hölls med Violas 8-åriga lillasyster, de vaga tipsen som inkom till polisen om sexbrott mot Viola, den mystiske ”midnattsmannen”, Violas pengaarv, de utländska brevklubbvännerna, ryktena och dödshoten, Carls många kritiska brev till polisen, med mera.
De nya uppgifterna om Violas motgångar stärker teorin om självmord eller olycka. Bokens uppgifter öppnar också för andra alternativ, som att Viola sökte sig tillbaka till stan och sedan höll sig undan eller senare utsattes för brott. Det konstateras också att mord inte kan uteslutas.
Boken går igenom olika hypoteser om vad som hände vid försvinnandet, och tiden efteråt. Och hur det sedan gick för familjen Widegren. Det dröjde många år innan förtalet och ryktesspridningen upphörde, vilket var kopplat till en specifik händelse som inträffade 14 år efter att Viola försvann.
Violas kropp hittades aldrig.
I många år efter försvinnandet framstod Carl och familjen som övertygade att Viola var i livet. Att hon hade rymt och höll sig undan.
I ett av de många och långa kritiska brev som Carl skickade till polisen under flera år efter Violas försvinnande (brev som allmänheten inte fick kännedom om), där Carl begärde och krävde att polisen skulle återuppta spaningarna efter Viola, skrev han bland annat (citat ur boken, sid 292):
”Hade mina synpunkter blivit beaktade tror jag snart fallet ej behövt bliva Sveriges största kriminalgåta. Det måste väl stå klart för varje vettig människa att söker man en person som med 99 % säkerhet finnes i livet och man uteslutande söker under jorden och vattnet, kan den lättaste gåta bli svår nog.”
Dödförklaringen av Viola, efter 20 år
Avslutningsvis berättas i boken om Cornelis Vreeswijks avskedsvisa ”Felicia adjö” som utkom och började spelas i radio tjugo år efter Violas försvinnande.
Ett halvår efter att Cornelis visa börjat höras runtom i landet, ansökte Carl till häradsrätten om dödförklaring av Viola. Carl sa till journalister: ”Jag tror inte längre på ett under.” (sid 295 i boken).
Carl kan berörts av Cornelis visa om hur Felicia försvann spårlöst, men att hoppet nu var ute att hon var vid liv. Citat ur Cornelis vistext: ”Felicia är död, död är mitt enda hopp
Försvunnen hennes kropp
Av näcken blev hon tagen
Och ned i älven dragen
Hon flyter aldrig opp
Felicia är död, försvunnen hennes kropp”.
Tryck för att lyssna på avskedsvisan ”Felicia adjö” med Cornelis Vreeswijk:
Dödsgåtan Viola Widegren ger en ny och djupare bild av dåtida ”Sveriges största kriminalgåta”, och en inblick i helt andra tider som rådde då. Rekommenderas starkt!
Bilder ovan: Viola, brev, brevdetalj, horoskop: från ”Dödsgåtan Viola Widegren” av John Karlsson
Här på bloggen finns flera inlägg om mysteriet Viola Widegren, så det fallet är extra intressant härifrån sett.
För några år sedan utkom ett par Violaböcker innehållande inget nytt under solen.
Men senaste Violaboken ser lovande ut, en trehundrasidors ”dokumentärbok”: Dödsgåtan Viola Widegren
– Polisutredningen om tjejen som spårlöst försvann av John Karlsson
Ur beskrivning hos bokhandlarna:
”… Denna dokumentärbok ger en inträngande skildring av händelserna och en djupgranskning av den digra polisutredningen. Boken innehåller uppgifter som aldrig publicerats tidigare, många detaljer ur polisutredningen, samt polisens misstag som kan gjort gåtan olösbar. …”
Mer ur beskrivningen:
”… Antal sidor i boken: 334. Innehållsförteckning: – Inledning och förord – Familjen och Viola 0-15 år – Sjuk vid lingonplockningen, Viola vägrar läkare – Sjukhus 2 månader, ”icke säkert” blindtarmen – Falskt rykte mot Carl – Sjukhus igen, 2 månader – ”Jag måste höra om ni lever”, skriver Viola – Korttidsvikariat som extra sjukvårdsbiträde – De utländska brevklubbvännerna – Tiden innan Viola försvann – Kvällen då Viola försvann för alltid – Dagarna efter försvinnandet fram till polisanmälan – Polisutredningen inleds – Förhören med Violas lillasyster, 8 år – Midnattsmannen – Violas pengar. Och Carls mark. – Skospåren i snön vid älven. Timmervältan. Vädret. – Om Janne Sundin. Och Sture Lönnerstrand – Sökinsatserna på land och i vatten – Polisens misstag som kan gjort gåtan olöslig – Violas bortglömda adresslista. Och en ny bästis – Tipsen, iakttagelserna och uppenbarelserna – Ryktena och dödshoten – Carls kritik mot polisen – Viola dödförklaras, efter tjugo år – Tankar & teorier – Så gick det sedan för familjen – Källor och noter”
Senare kommer boken att kommenteras här på bloggen.
Här betraktas ett svenskaprov av Viola Widegren, och hur familjen firade jul. Och de svalnade studierna. Och ögonblicken innan Viola försvann spårlöst för evig tid.
Familjen Widegren bestod av föräldrarna Carl och Agnes samt de två döttrarna Viola och Eva Marie (som var 8 år när sjuttonåriga Viola försvann i december 1948). De hade jordbruk, kor, grisar, häst, höns, och en traktor. Samt en motorcykel som Carl använde i sitt andra jobb som virkesmätare runtom i skogarna.
Violas namn var Ingrid Viola Widegren, men hon använde smeknamnet Vivi och bytte W mot V i efternamnet. Det blev: Vivi Videgren, även i formella sammanhang som i brevkontakterna med distansskolan ”Hermods korrespondensinstitut” (se bild ovan).
Följande lilla uppsats i ämnet ”Modersmålet 1” skrev Viola (Vivi) när hon var 15 år, drygt två år innan hon försvann. Det tycks varit Violas första svenskaprov på första året i Hermods distanskurs för realskolestudier. (Det var Violas sjunde* läsår inklusive hennes 6 år i folkskola).
Första sidan av det rättade provet visas på bilden ovan. Läraren daterade rättningarna 8 juli 1946.
Nedan visas avskrift av Violas hela text (extra radbrytningar har lagts in på några ställen).
”Hur julen firas i mitt hem.
Julen är årets största högtid, den infaller den 25 december. Nu skall jag berätta,om hur julen firas i mitt hem. På julaftonens förmiddag kläder min syster och jag julgranen, med många vackra saker. Kockan fyra har vi ”dopp i grytan”, och sedan blir det väldigt långsamt, innan det blir tid att dricka kaffe, klockan fem. Dansen kring granen börjar vi med klockan sex, och sedan kommer den efterlängtade jultomten och delar ut julklapparna.
I år klädde min syster och jag ut oss till jultomtar. Vi gick till en 80-årig gammal tant. Vi hade med oss en liten gran, som vi klätt med stjärnor, ljus, faggor, glitter, karameller och mycket annat. Min syster hade en liten säck med några julklappar till henne. Jag har alldrig sett den gamla tanten så glad. Hon ville, att vi skulle stanna en stund och dricka kaffe med henne. Det skulle vi ju gärna vilja gjort, men då hade vi ju måst tagit av oss maskerna!
Nästa julmorgon tänker jag följa med till julottan, det tänkte jag i år också, men jag försovde mig. Juldagen och annandagen brukar vi ha främmande eller också är vi bortbjudna.”
Det som läraren anmärkte på har blå färg i avskriften ovan.
Resultatet blev ”B-” (b minus) enligt lärarens notering, dvs mellan godkänt och underkänt. Dåtidens betygsskala var A-B-C. Läraren anmärkte på felstavningar, kommatecken, faktafel och verbformer (t.ex. ”gick” istället för ”gingo”). Läraren skrev: ”Ni är osäker på verbformerna! Koncentrera uppmärksamheten på dem.” Man kan anta att det gick bättre i senare prov eftersom pappa Carl efter första året sökte stipendium åt Viola vilket beviljades (för den första Hermods-årskursen av tre), det var på 200 kr. (Avgiften för alla tre kurserna var 600 kr). Stipendium kunde sökas för ett läsår i taget.
I Violas uppsatsframgår att familjen firade traditionsenlig svensk julafton. Med julgran, dopp i grytan, dans kring granen (vid 18-tiden), och sedan kom jultomten med julklapparna.
Viola och systern hälsade också på och spred julstämning hos en gammal tant och gav henne julklappar.
Tidigt på juldagens morgon åkte familjen till julottan i kyrkan. Men senaste julen hade Viola försovit sig och därför inte följt med. Pappa Carl och mamma Agnes hade låtit Viola sova istället för att väcka henne.
Uppsatsen ger intrycket att föräldrarna Carl och Agnes var skötsamma och snälla. Och de hade inte tvingat Viola att följa med till julottan tidigt på juldagsmorgonen, utan låtit henne sova sin skönhetssömn.
Detta ligger i linje med vad föräldrarna uppgav i polisförhör ett par år senare efter att Viola hade försvunnit.
Carl och Agnes berättade då att de försökte underlätta för Viola så mycket som möjligt. Föräldrarna ville att Viola skulle bli en fin flicka, med bättre möjligheter än de själva haft.
Agnes sa att de ”passade upp henne” för att hon ”skulle få det riktigt skönt”. Därför behövde hon exempelvis aldrig hjälpa till i stallet:
”Vi har gjort vårt bästa för att lätta upp allt för henne. Hon har aldrig mjölkat korna, aldrig rengjort i stallet.”
Carl hade hoppats att Viola skulle fortsätta studera och bli ”postföreståndarinna”, dvs chef på ett postkontor. Ett välavlönat, statligt och tryggt arbete.
När Viola fick börja en Hermodskurs för tre års realskolestudier (som fortsättning på Violas sex års folkskola), så var planen hos föräldrarna och Viola att det skulle leda till vidare studier för att bli sjuksköterska.
Men studieintresset började svalna efter årskurs 7 när Viola fick tillfälliga butiksjobb (enligt mamma Agnes i polisförhör).
Och de senaste åren (1947-1948) var hon långtidssjuk i flera omgångar, med operationer och komplikationer som följd (brusten blindtarm, bukhinneinflammation, samt operation av en ”böld” följt av infektion och feber). Uppdatering juli 2024: Violas vänstra äggstock och äggledare togs bort vid operationen av ”bölden”. Och den ”brustna blindtarmen” var en osäker uppgift. (Enligt boken ”Dödsgåtan Viola Widegren”).
Under de månaderna fick hon uppskov från kursanordnaren (Hermods).
Sommaren 1948, efter de långa sjukhusvistelserna, sökte Viola jobb som ”springflicka” i en tobaksaffär, och hon sa att hon ville jobba som hembiträde eller som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige.
I oktober 1948 fick 17-åriga Viola en veckas vikariat som vårdbiträde eller sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Sollefteå. Det korta vikariatet förnyades sedan flera gånger under de följande månaderna.
Några dar innan Viola försvann så hade hon fått ett nytt vikariat med början måndag 6 december och en vecka framåt.
När Viola försvann den 5 december hade hon inte varit hemma hos föräldrarna på en månad. Tidigare i oktober hade föräldrarna gett henne tillåtelse att flytta hemifrån till stan med villkoret att hon skötte studierna och att hon ibland besökte föräldrarna.
Men Viola läste inte tillräckligt, hade hon sagt till en bekant.
Kanske var det så att Viola hade gett upp studierna men inte förmådde berätta det för föräldrarna.
Minuterna före försvinnandet, och Violas sista blick
Söndag kväll vid 17-tiden den 5 december 1948 satte sig Viola på bussen i Sollefteå för att motvilligt besöka föräldrarna några mil utanför stan. Enligt föräldrarna hade hon dessförinnan i flera veckor: ”i telefon snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.”
Viola anlände vid 18.30-tiden. Hon gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”
Föräldrarna upplevde Viola ”som förbytt” och ”elak”. De kände inte igen hennes uppförande.
En ordväxling uppstod, pappa Carl örfilade Viola, hon fick lite näsblod. (Det var tio år sedan Carl agade Viola, då hon var sju år och hade försvunnit en kväll och Carl hittade henne klockan ett på natten i närheten av Faxälven).
Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart realskoleexamen, men hon ville tillbaka till stan.
Carl sa därefter till Viola ”säg att du stannar hemma”, med en röst som ”låtit ängslig och icke hård och befallande. Det hade verkat som om Widegren varit ängslig att han skulle mista Vivi.” (Det berättade mamma Agnes senare i polisförhör).
Viola svarade att hon lovade att stanna hemma.
En stunds tystnad följde. Viola satt ner. Agnes såg Violas blick och fick känslan att hon ”fått någon idé”.
Viola reste sig och gick lugnt ut ur rummet. Hon såg sig i väggspegeln medan hon gick mot ytterdörren.
Agnes hörde ytterdörren stängas. Det var sista livstecknet från Viola.
I polisförhör med Agnes framgår följande om den allra sista minuten:
”Då fru Widegren såg Vivis blick fick hon den uppfattningen, att Vivi fått någon ide. ”Det var en speglande blick, EJ dyster och bekymrad blick, fru Widegren fått av Vivi. Vivi gick därpå lugnt ut från sovalkoven och ut i tamburen.
Då hon gått, hade hon sett sig i spegeln, som hängde mellan dörrarna till sovalkoven och tamburen. Fru Widegren trodde att Vivi gått ut i tamburen för att hänga av sig kappan.
…
Fru Widegren fick emellertid höra att ytterdörren stängts och då förstod hon att Vivi gått ut. Till sin man yttrade hon också att hon trodde att Vivi gick ut.”
Familjen trodde att Viola gick till toaletten, som fanns i huset intill. Violas hatt och handväska låg kvar på köksbordet.
En stund senare konstaterade föräldrarna att Viola inte var på toaletten. De trodde då att Viola tagit sig tillbaka till stan. Uppdatering juli 2024: pappa Carl trodde senare att Viola lämnade kvar hatten och handväskan därför att Viola insåg att Carl annars skulle förstått att hon tänkte sticka tillbaka till stan (enligt boken ”Dödsgåtan Viola Widegren”).
Uppgifterna ovan kommer framför allt från polisförhör från 1948 med Agnes, Carl och dottern Eva Marie.
* Sjunde läsåret = 6 år obligatorisk ”folkskola” + första året realskola på distans, år 1946. Tanken var att hon skulle läsa 3 år realskola på distans, dvs totalt nio läsår (motsvarar ungefär dagens grundskola). Pga flera månadslånga sjukdomsperioder så fick hon uppskov i studierna. Vid försvinnandet i december 1948 så var studierna inte klara.
Efter läsarfrågor om Viola Widegrens läkarrecept som nämns i ett äldre Mysterium24-inlägg* kommer här svaren plus lite till.
Viola Widegren
När 17-åriga Viola ”Vivi” Widegren försvann spårlöst tidigt en söndag kväll i början på december, så lämnade hon kvar hatten och handväskan på köksbordet i föräldrahemmet. Detta är välkända uppgifter. Likaså att den kvarlämnade handväskan innehöll en ansenlig summa av hennes lön från ett tillfälligt jobb som vårdbiträde.
De uppgifterna brukar nämnas i alla berättelser om Violafallet som har framförts sedan dess, i tidningar, tidskrifter, böcker, radio och tv. (Av nån anledning har detta fall uppmärksammats mycket i många år). Men under alla dessa år tycks ingen utomstående granskat mer av innehållet i Violas handväska. Ingen utom författaren Sture Lönnerstrand år 1951 (se nedan), och Mysterium24 för några år sedan*.
I handväskan fanns bland annat läkarrecept på uppiggande medel, som på den tiden vanligen innehöll amfetamin. Effekten av ett sånt preparat kan ha medverkat till händelseutvecklingen. Enligt föräldrarna var Viola ”helt förändrad” den kvällen, de kände inte igen hennes beteende.
Och detta var inte heller första gången som Viola hade försvunnit.
Här rotar vi runt lite mer i Violas handväska och funderar en stund över saker och ting.
Rubriker: Polisens inventering av Violas handväska. Föremål som utelämnades vid polisens inventering. Dåtidens uppiggande medel, och Violas långa arbetsdagar och kvällar. Viola var helt förändrad, enligt föräldrarna. Violas tidigare nattliga försvinnande vid älven. Sammanfattning.
Polisens inventering av Violas handväska
I statspolisens inventering av innehållet i Violas handväska uppges att kriminalöverkonstapel J. Sundin ”har i närvaro av makarna Widegren i deras hem undersökt handväskan och föremålen däri”.
I den kvarlämnade handväskan fanns bland annat ett avlöningskuvert, och 110 kr och 66 öre i kontanter (motsvarar ca 2175 kr år 2021), kvitton på diverse inköp och ett armbandsur.
Kriminalöverkonstapel Sundin redovisade dock inte samtliga föremål som fanns i handväskan. Inventeringen avslutades med följande ord:
”Vidare fanns i väskan diverse smärre föremål som tycktes sakna betydelse i fallet. Bland dem kan nämnas spegel, läppstift, ask med ett halssmycke och en brosch i form av silverkors sådant som sjuksystrar brukar ha, några bitar karameller, litet garn och ett slags tygfläta.”
Några av de ”betydelselösa” föremålen nämndes kortfattat. De övriga föremålen utelämnades helt.
Föremål som utelämnades vid polisens inventering
Sture Lönnerstrand
Författaren Sture Lönnerstrand bedrev en egen ”utredning” om Violas försvinnande. Det gjordes i samförstånd med Violas föräldrar, och: ”med herr Widegrens fulla vetskap och tillåtelse”, som Lönnerstrand uttryckte det i ett brev till polisen.
”Herr Widegren” var alltså Violas pappa Carl, som några år senare skrev artikeln ”Mina lidandes år” där även Lönnerstrand omnämndes: ”Det var en journalist från Stockholm, Sture Lönnerstrand, som gjorde en noggrann undersökning av Violas hela liv; han samlade bl.a. vittnen i hennes flick-bekanta som han intervjuade.”
Lönnerstrand skrev flera artiklar om Violafallet, i tidskrifter och dagstidningar. År 1951 publicerade Lönnerstrand boken ”Sanningen om Viola Widegren : flickan som försvann”. Boken handlar bl.a. om Lönnerstrands ”utredning” av fallet och hans hypotes att Viola hade rymt med en man från sjukhuset. Och att hon skulle ge sig tillkänna när hon blev myndig då hon kunde förfoga över pengaarvet från sina morföräldrar. (Dvs nästkommande år, 1952, när Viola fyllde 21 år).
MEN det intressanta är Lönnerstrands dokumentation av innehållet i Violas handväska (se nedan), inte hans hypoteser om Violas försvinnande.
Kort tid efter boksläppet publicerade Lönnerstrand en tidningsartikel där han nämnde några av föremålen i Violas handväska, och det visas ett fotografi med några av föremålen numrerade. Fotografiet tycks fungera som utfyllnad för att lätta upp textmassan. Artikelns fokus ligger inte på dessa föremål utan handlar bl.a. om ovan nämnda hyptotes om försvinnandet.
Bild ovan: ur nämnda artikel (22 juli 1951, Aftonbladet), fotografi med numrerade föremål från Violas handväska, och med följande bildtext:
”Det enda spår helgumflickan lämnade efter sig var handväskan, som bl.a. innehöll:
1) ransoneringskort, 2) ett urklipp av en intervju med en svensk-amerikanska med rubriken ”Låt pengar göra pengar råder kritisk Multrå-mrs”, 3) 110 kr. i sedlar och några växelmynt, 4) två recept på ”uppiggningsmedel” utfärdade av en läkare vid Sollefteå lasarett.”
Några av de föremål som utelämnades i polisens inventering var alltså ransoneringskort, en tidningsartikel och två läkarrecept.
Violas ransoneringskort gällde troligen kaffe, te eller annat som fortfarande var ransonerat åren efter andra världskriget.
Det som sticker ut är läkarrecepten på ”uppiggningsmedel”, och tidningsurklippet som handlar om att få pengar att växa. Det sistnämnda intresserade nog Viola eftersom hon hade ett arv som väntade henne när hon blev myndig.
Dåtidens uppiggande medel, och Violas långa arbetsdagar och kvällar
Några av 1940-talets populära, receptbelagda uppiggningsmedel var exempelvis Fenedrin, Benzedrine, Leodrin, Sympametin, Mecodrin, Eufodrinal, Psykoton och Pervitin.
Några var receptfria under de inledande åren, för att sedan bli receptbelagda.
Den typen av preparat (ofta i pillerform) innehöll det centralstimulerande ämnet amfetamin eller amfetaminliknande ämnen, men förstås i mycket lägre doser än vid tungt narkotikamissbruk.
Förutom uppiggande effekt så kan en användare av sådana preparat bl.a. uppleva ökat självförtroende, känna sig orädd, och bli mer pratsam*.
Det var nog enkelt för Viola, som dessutom jobbade på sjukhuset, att få en läkare att skriva ut nåt uppiggande.
Viola hade goda skäl att vara trött, det var långa dagar och kvällar med arbete och studier. Hon jobbade tillfälligt som vårdbiträde hela dagarna från kl 7 på morgonen. Varannan dag var det lång arbetsdag som inte slutade förrän kl 20 på kvällen.
Och på kvällarna läste Viola distanskurser för grundskoleexamen (”realexamen”, 3 läsår. Tidigare hade hon gått 6 år ”folkskola”). Dvs studierna motsvarade ungefär de tre sista årskurserna i nutida grundskolan. Dock hade hennes distans-studieintresse svalnat efter första läsåret, framkom i polisutredningen, när hon vid 16 års ålder började jobba tillfälligt i en Konsumbutik.
Sedan blev hon dessutom sjuk i två perioder i sammanlagt över tre månader, vid 16 och 17 års ålder, och fick då uppskov från institutet (Hermods) som anordnade kurserna.
Viola var helt förändrad, enligt föräldrarna
Kvällen då Viola försvann hade föräldrarna inte känt igen hennes beteende. När Viola anlände vid 18.30-tiden så gick in i huset utan att hälsa. Hon sa ”med uppbragt stämma”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad det är ni vill mig!”
Här är några exempel från författaren Klas Kohlström (som för övrigt inte nämner läkarrecepten) på hur föräldrarna uppfattade Viola den kvällen. Citat ur Kohlströms artikel i Nordisk kriminalkrönika år 2000 (min fetstil):
”[…] Då Viola väl var hemma, fann föräldrarna sin dotter helt förändrad.De kände inte igen henne.”
”[…] Styvmor häpnar. Aldrig har hon hört maken till ungjänta att vara styv i tonen mot sina egna föräldrar – och detta efter att i veckor, i telefon, ha snäst av deras önskan att få se henne lite mera hemmavid.
– Men vad du är elak, Vivi! säger hon. Ta av dig kappan, och säg att du stannar hemma!”.
”[…] Inne i huset var far och mor fortfarande mycket uppbragta över dotterns näsvisa uppträdande.”
Enligt en annan källa uppgav pappa Carl att: ”Viola var så uppstudsig när hon kom hem. Hon vart elak och knöt näven framför mig.Så har hon aldrig gjort förr, inte mot mej i varje fall”. (ur kapitlet om Viola i boken ”Brottets krönika, del 3” (1959), av Carl Olof Bernhardsson).
Föräldrarna ville att Viola skulle stanna hemma över vintern för att göra klart studierna.
Viola hade flyttat till stan för att jobba/vikariera några veckor som vårdbiträde (innan dess hade hon haft tillfälliga jobb i flera lokala livsmedelsaffärer). Vikariatet förlängdes sedan några veckor i taget.
Vid besöket hos föräldrahemmet kvällen Viola försvann hade hon inte varit hemma på en månad. Villkoren för flytten hemifrån var att hon skötte studierna och hälsade på föräldrarna ibland. Men hon hade inte följt överenskommelsen. Pappa Carl misstänkte att Viola hade ”hamnat i dåligt sällskap”, och han var rädd att hon skulle bli ”gatflicka” (prostituerad).
I Sture Lönnerstrands bok uppges att Viola den kvällen varit ”alldeles som förbytt”, ”stor i truten” och ”högfärdig”. Lönnerstrand undrar: ”Vad i all sin dar hade det flugit i henne egentligen?”.
Varken Lönnerstrand, Kohlström, Bernhardsson eller annan författare nämner nåt om effekterna från uppiggningsmedel och eventuellt amfetaminpreparat som en möjlig förklaring till Violas beteende den kvällen.
På Violas tid var kunskaperna begränsade om såna preparat, så det kan förklara att Lönnerstrand och Bernhardsson år 1951 och 1959 inte funderade i såna banor. Och Kohlström år 2000 kanske inte ens hade upptäckt uppgiften om läkarrecepten, eller inte kopplat samman det med Violas uppförande.
Den kvällen var alltså Viola ”helt förändrad”, ”som förbytt”, mamman hade ”aldrig hört på maken”, och de blev ”mycket uppbragta” över Violas uppförande.
Violas offensiva och ”elaka” uppförande när hon kom till föräldrahemmet kan berott på att hon var irriterad, ARG och UPPRÖRD över att pappa Carl hade tvingat henne att åka och besöka föräldrarna på sin enda lediga dag.
Om Viola dessutom nyligen hade börjat använda ”uppiggningsmedel”, så kan effekten från pillren FÖRSTÄRKT Violas irritation, gjort henne mer djärv och frispråkig, och därmed bidragit till Violas kaxighet hos föräldrarna den kvällen. Och sedan även bidragit till hennes förehavanden efter att hon försvann ut genom dörren, t.ex. genom att hon blev mer orädd och oförsiktig.
Violas tidigare nattliga försvinnande vid älven
Viola var nog inte rädd för att vara ute på kvällarna. Det framgår av ett annat försvinnande som inträffade när Viola var sju år (dvs tio år tidigare). I ett polisförhör berättade Violas mamma (styvmor) Agnes:
”Vid det tillfället hade flickan gått ut en kväll och icke återkommit, utan Widegren hade fått söka henne till vid 1.00-tiden på natten då han påträffat henne tillsammans med två andra personer i närheten av Faxälven.”
Viola hade alltså gått ut en kväll och inte återkommit. Pappa Carl hade sökt efter Viola till ända framåt klockan 01 på natten och slutligen hittat henne i närheten av älven.
Om 17-åriga Viola tog uppiggningsmedel innan hon kom till föräldrarna kvällen då hon försvann för alltid, så kan det också ha medverkat till att minska eventuella betänkligheter att gå ner till älven på egen hand.
Sammanfattning
Dåtidens ”uppiggningsmedel” innehållande amfetamin ordinerades till vanliga, hederliga, arbetande, trötta medborgare som behövde piggas upp. Som t.ex. Viola med sitt arbete på sjukhuset plus studier på kvällarna.
Vi vet inte produktnamnet på Violas ”uppiggningsmedel” eller vad det innehöll. Och vi vet inte om hon hade intagit uppiggningspiller den aktuella kvällen, t.ex. före eller under bussfärden till föräldrahemmet.
Med andra ord: vilken inverkan Violas uppiggningsmedel hade på själva försvinnandet är spekulationer, liksom mycket annat i Violafallet. Dock har funderingarna kring hennes uppiggningsmedel viss substans i form av läkarrecept med mera, i motsats till många andra spekulationer som baseras på rena fantasier.
För att förstå att ett uppiggningsmedel kan ha haft viss betydelse för händelseförloppet kvällen Viola försvann så behöver man känna till följande:
Att Viola hade läkarrecept på uppiggningsmedel.
Att sådana preparat kunde innehålla amfetamin eller liknande.
Att de var fullt lagliga och allmänt accepterade.
Att det fanns uppåt ett tiotal såna produkter med likartat innehåll.
Att amfetamin t.ex. kan öka självsäkerheten, minska rädslor, göra användaren pratsam.
Att Violas föräldrar var mycket förvånade över hennes kaxiga beteende den kvällen.
Att oavsett preparatets aktiva substans – amfetamin eller nåt helt annat – så kan även en placeboeffekt* bidragit till Violas agerande.
Att Viola troligen var mycket upprörd. Både av att hon tvingats åka till föräldrarna på sin lediga dag, och sedan av att pappa Carl sa att hon måste stanna hemma resten av vintern för att slutföra distansstudierna, att hon inte fick återvända till stan. Och slutligen av bråket och örfilen en stund innan hon försvann ut genom dörren.
Och att upprördheten eventuellt i kombination med effekten från preparatet kan ha gjort Viola oförsiktig nere vid älven eller nån annanstans.
Vi kan vara hyfsat säkra på att uppgifterna om Violas läkarrecept på uppiggningsmedel är tillförlitliga, eftersom de kommer från Lönnerstrand som hade nära kontakt med familjen Widegren som givit honom tillåtelse att göra en egen ”utredning” om Violas försvinnande.
Det finns dock möjlighet att detta ”uppiggningsmedel” var av annan typ än som nämns ovan. Vid sjukperioden i maj, då Viola var 17 år, ett halvår före försvinnandet, hade hon ”blodbrist” och fick ”järnmedicin”. Ett av symtomen vid blodbrist är trötthet, och det skulle kunna vara så att receptläkaren eller Lönnerstrand har benämnt denna järnmedicin som ”uppiggningsmedel”. I så fall kvarstår ändå möjligheten att en psykologisk effekt fick Viola att bete sig offensivt och annorlunda (enligt föräldrarna som inte kände igen hennes uppförande och tyckte att hon var helt förändrad).
Den sanna sanningen om Viola kan vara lika oåtkomlig som Faxälvens hemligheter. Liksom alla de människor som drunknat i älvens strömmande vatten de senaste hundra åren.
* Placeboeffekt: förväntanseffekt, dvs att personen upplever en förväntad effekt därför att personen har en stark tilltro till att preparatet ska ge den effekten.
Sjuttonåriga Viola Widegren försvann spårlöst en söndag kväll vintern 1948. Troligen tagen av Faxälven som strömmar förbi på bara några minuters promenadavstånd från föräldrahemmet. [Uppdaterad juli 2024 med uppgifter ur boken ”Dödsgåtan Viola Widegren”]
Blicken riktades mot det här fallet när en polis i förbigående nämnde Viola i en gammal tidningsartikel om en Iréne Anderssons försvinnande: “Att man nu äntligen hittat kroppen är dock en oerhörd lättnad, menar Axel Lundell. – Ja, det var tur. Annars kanske vi fått ett nytt Viola-fall. Vi kanske aldrig hade hittat kroppen om ytterligare en vinter fått gå, säger han.”
Violafallet 1948 är ett genom åren mycket omtalat försvinnande, vars lösning kan vara att Viola råkade halka ned i den elva meter djupa Faxälven efter att hon lämnat hemmet i vredesmod. Därefter packades kroppen in i issörja, forslades så småningom under yt-isen ned till den närbelägna ännu djupare Helgumsjön och kilades fast på nedåt trettio meters djup. (Se mer nedan).
Försvinnandet föregicks av en konflikt med föräldrarna. Viola ville fortsätta jobba och bo i stan (hon hade då varit hemifrån i en månad), ett arrangemang som föräldrarna hade accepterat under förutsättning att Viola lovat att fullfölja sin skolstudier, och att hon besökte föräldrarna ibland när hon var ledig.
Men efter ett missförstånd, eller en liten lögn från Viola? (se nedan), ville far och mor att hon skulle stanna hemma hos dem över vintern tills hennes studier var klara. Konflikten kulminerade när pappan örfilade Viola så att hon fick näsblod.
Efter att Viola suttit på sängen fem minuter, situationen hade lugnat ned sig och näsblodet upphört, gick Viola ut lugnt och stilla. Familjen trodde då att hon gick till toaletten som var belägen i huset intill. Kvar på köksbordet låg Violas hatt och handväska som bl.a. innehöll halva hennes lön (det som var kvar efter att hon köpt ganska dyra julklappar till mor, far och lillasyster).
Viola hittades aldrig trots mycket omfattande sökinsatser.
Åtskilliga förklaringar till försvinnandet har framförts av folk som sökt uppmärksamhet eller spridit illasinnade rykten. Siare, fjärrskådare, dårfinkar, framburna av media förstås (vem annars). Det ryktades att pappan var mördare och kannibal. Inget polisiärt pekade åt att någon i familjen hade mördat Viola. Siare pekade ut olika platser på familjens tomt där Viola påstods ligga nedgrävd. Polisen vägrade gräva trots att pappan begärde grävningar för att få slut på ryktena. Folk påstods ha mött Viola i utlandet långt efter försvinnandet (vilket bl.a. lär kunnat bero på att svenska tjejer i utlandet kallade sig Viola Widegren).
Bildcollage ovan: Viola Widegren.
Bakgrund, familjen
Föräldrarna hade tidigare drivit en liten affär, men flyttade när mamman blev svårt sjuk i diabetes och tuberkulos. Pappan började då arbeta i skogen som virkesmätare (”tummare”), och han skötte dottern Viola och sin sängliggande hustru som även vårdades på lasarett under långa perioder. Hustrun dog 1937, då var Viola sex år. Pappan gifte om sig 1938 och ett par år senare fick de en dotter, och Viola fick en (halv-)syster.
Viola lär sagt om sin pappa att ”han är lik farfar, sträng, men from som ett lamm”.
I januari 1944 köpte familjen Widegren en fastighet i byn Holmstrand, postadress Västerbränna, vid Faxälven och flyttade dit. Ett par år senare köpte de även en närliggande fastighet där det fanns ett torp som de hyrde ut till en mamma med två barn.
Bild ovan: gammal karta ur förundersökningen, med familjens bostad markerad (här förtydligat med gul pil). Nutida adress Södra Holmstrand 138, Helgum (enligt Eniro).
Familjens hus låg på några minuters promenadavstånd till Faxälven:
Flygfoto ovan (nutid): familjen Widegrens bostad inringad med rött. Sollefteå ligger cirka fyra mils bilväg därifrån, åt sydost.
Faxälven rinner österut mot Helgumsjön en mil längre ned. I området vid familjens bostad är Faxälven mellan 70-100 meter bred och nedåt elva meter djup.
Om Viola
Viola ”Vivi” Widegren föddes 2 maj 1931. Nedan följer diverse uppgifter om Viola, i kronologisk ordning.
Sedan hösten 1945 studerade Viola till realexamen (via en korrespondenskurs från Hermods), ungefär motsvarande nutida grundskola. Studierna beräknades vara klara framåt våren 1948. Hon hade tidigare läst 6-årig obligatorisk folkskola, och skulle nu fortsätta med 3 år ”realskola”. Planen var att Viola skulle utbilda sig så att hon sedan kunde fortsätta studera till sjuksköterska.
Hösten 1947, brusten blindtarm, Viola var inlagd ett par månader på lasarettet i Sollefteå (brusten blindtarm, infektion i bukhinnan?). Avbrott i studierna. Uppdatering juli 2024: diagnosen var osäker, och sjukdomsförloppet var inte typiskt för brusten blindtarm (enligt boken ”Dödsgåtan Viola Widegren”).
Våren 1948, två månader på lasarettet pga ”komplikationer” (sviter efter infektion?). Nytt avbrott i studierna. Tiden för realexamen flyttades fram ett år, till våren 1949. Uppdatering juli 2024: Violas vänstra äggstock och äggledare togs bort.
Viola läste för lite, lär hon sagt till en kamrat. Studierna tycks inte gått så bra som hon (och föräldrarna) önskade.
Oktober 1948, Viola fick ett kort vikariat (en vecka) på Garnisonssjukhuset som ”sjukvårdsbiträde”. (”Garnis” låg en kilometer från lasarettet). Under de följande två månaderna förnyades vikariatet flera gånger med 1-2 veckor i taget.
Viola fick bo på Garnisonssjukhusets elevhem. Det godkändes av föräldrarna med villkoren att Viola fortsatte studera och att hon besökte föräldrarna ibland när hon var ledig.
Fredag 3 december 1948: Viola fick sin första avlöning från sjukhuset.
Lördag 4 dec: vikariatet upphörde, Viola hade packat och skulle åka hem då hon av sjukhuset fick förlängt en vecka från måndag den 6 dec. Ringde hem och berättade, föräldrarna godkände i tron att vikariatet började omgående lörd 4 dec.
Möjligen ägnade Viola en del av lördagen till att köpa julklappar åt familjen (se nedan).
Söndag 5 dec förmiddag, arg pappa i telefon tyckte att Viola hade ljugit för honom om när vikariatet började. Han krävde att hon skulle komma hem samma dag, han tänkte att hon kanske hade hamnat i ”dåligt sällskap”. Och Violas lillasyster var ledsen för att Viola inte hade varit hemma på en månad.
Till sina arbetskamrater lär Viola sagt att ”om jag får stryk när jag kommer hem, så kommer jag inte tillbaka”. Uppdatering juli 2024, enligt polisförhör med Violas arbetskamrater hade Viola sagt: ”Får jag stryk nu, när jag kommer hem, då kommer jag inte tillbaka i kväll klockan elva”.
Dvs hon sa eller antydde inte att hon aldrig skulle komma tillbaka. Hon lär även sagt till arbetskamrat att hon skulle få stryk om pappan fick reda på hur lite hon hade studerat. Uppdatering juli 2024: arbetskamraten uppgav också att hon aldrig hört Viola säga att hon någonsin hade fått stryk hemma.
Senare på eftermiddagen tog Viola bussen till föräldrahemmet, var framme vid halvsju-tiden på söndagskvällen.
Försvinnandet
När Viola klev in genom dörren till föräldrahemmet vid halvsjutiden lär hon varit irriterad mot föräldrarna över att hon tvingats lägga söndagen på att åka till Västerbränna, enda dagen i veckan hon annars kunde vila och sova ut.
Det uppstod en ordväxling där pappan ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och avsluta realskolestudierna. Även mamman tyckte att hon skulle stanna hemma. Och Viola fick örfilar av pappan så att hon fick näsblod.
Viola satte sig ned en stund på en säng. Hon lär sagt ”Ja, jag ska stanna”. Efter en stund när situationen lugnat ned sig och näsblodet upphört, gick Viola lugnt ut genom ytterdörren, utan att säga något. Familjen trodde att hon gick till toaletten. Då var klockan ca kvart i sju på söndagskvällen.
Hon lämnade huset utan sin hatt och utan sin handväska som bl.a. innehöll 110 kr (=ca tvåtusen kr i dagens penningvärde). I handväskan fanns även kvitton på julklappar som Viola hade köpt till sin styvmamma, sin pappa och till lillasyster. Uppdatering juli 2024: pappa Carl trodde senare att Viola lämnade kvar hatten och handväskan därför att Viola insåg att Carl annars skulle förstått att hon inte tänkte gå till toaletten och därför hindrat henne från att åka tillbaka till stan.
Sökandet
Efter en stund lär pappan sökt Viola i närområdet utan framgång. Påföljande dagarna ringde föräldrarna runt och sökte vidare. De tycks trott att hon i vredesmod tagit sig tillbaka till Sollefteå. Försvinnandet polisanmäldes inte förrän på onsdagen. Polisen tycks inte ansett det märkligt att anmälan dröjde tre dagar, Viola var 17 år, arbetade och bodde inte hemma längre. Uppdatering juli 2024: i polisförhör framkom att pappa Carl ville polisanmäla redan på tisdag eftermiddag (dag två), men blev avrådd av Violas mosters man Hugo Boman som tyckte det var för sent och mörkt för polisen att göra något.
Därefter följde omfattande eftersökningar, flera tillfällen med dykningar i älven, flera skallgångar i området. Pappan, styvmamman och Violas lillasyster förhördes. Polisen hade inga misstankar mot familjen. Men en del folk ute i bygden spred rykten att Viola hade mördats av pappan.
Vädret
Vid försvinnandet lär det varit 2-3 plusgrader, nästan klart, tjäle i marken, barmark, knappt nån snö kvar förutom nedåt älven på gångstigen där snön var ”ungefär en dm djup”. Det hade varit minusgrader några dagar innan dess. På natten/dagen efter försvinnandet sjönk temperaturen till omkring 4 minusgrader. Två dagar efter försvinnandet kom det 4-5 mm nederbörd (snö).
Älven var isbelagd, med ganska tjock is som bar både folk och kreatur. Det fanns en stor, naturlig vak strax utanför stigen mot familjens hus. Kan ha sett ut ungefär så här:
Möjligt händelseförlopp
Viola går ut ur huset, upprörd, kränkt, ledsen. Hon har fått stryk. Örfilar, näsblod. Hon tycker att föräldrarna motarbetar hennes möjlighet att göra det hon trivs med, att jobba på sjukhuset. Studierna går inte som förväntat, realskoleexamen kan komma att misslyckas. Hon hade fått sin första avlöning från sjukhuset, och köpt ganska dyra julklappar till familjen i god tid före jul.
Hon vill hålla sig undan en stund, göra föräldrarna lite oroliga, hämta andan. Snyftande går hon den välkända stigen bort till älven, stigen hon gått många gånger förut under de drygt fyra år familjen bott där.
Framme vid älvkanten vill hon vaska bort örfilar, gråt och näsblod ur ansiktet. Omdömet är nedsatt av det upprörda tillståndet. Viola går sakta fram till isvakens kant, böjer sig ner, sträcker händerna mot vattenytan, halkar och dras ner snabbt i den iskalla, flödande älven. Hinner inte ens skrika.
Om isbildning i strömmande vatten
Isbildning på älvar är delvis annorlunda än på sjöar pga att vattnet är strömmande. I älvar bildas ”kravis” av iskristaller som kan flockas ihop till ett istäcke vid ytan. Och det kan bildas issörja av kravis som kan anhopas som en tjock luddig massa på bottnen och uppåt ytan.
”- Det är emellertid inte säkert att en drunknad direkt sjunker till botten i en flödande älv. Dykaren Juhojuntti förklarade att de väldiga lagren av issörja kan bilda de mest underliga gångar, vari ting kan fastna. Viola kan ha hamnat i en sådan gång och blivit infrusen där. Kanske var det därför man aldrig fann henne på älvbottnen.
På våren har hon så flutit med isen ut i den milslånga, bortåt trettio meter djupa Helgumsjön och hamnat där, och vad Helgumsjön en gång lagt i sina gömmor släpper den inte ifrån sig med mindre att den torrläggs.” (Klas Kohlström, NKK).
Angående sikten vid stigen till älven på kvällen vid 19-tiden den 5 dec 1948.
Solen hade gått ned tidigare på eftermiddagen. Det tycks inte funnits någon mer bebyggelse eller belysning mellan familjen Widegrens hus och älven. Enligt en källa var det ganska klart väder: ”Tre dagar senare, den 8 december, skulle det bli halvmåne och det var ganska klart väder, så alldeles kolsvart bör det inte ha varit.” (Klas Kohlström, NKK).
Hur klar himlen var går knappast att fastställa närmare. Men vissa uppgifter om månen kan kontrolleras. Att det var nästan halvmåne den 5 dec 1948 tycks stämma.
Däremot verkar månen gått ned vid 18:30-tiden, enligt en källa*. (Och stod som högst ca 4 grader ovanför horisonten den dagen). Men enligt samma källa gick månen ner 1,5 timma senare nästa kväll (6 dec), efter kl. 20, så uppgiften om månens nedgång kan vara osäker.
Dock, i lokaltidningen Nya Norrland, den 18 december 1948, konstaterades att det inte var svårt att på kvällen ta sig ned till älven:
”Spår under snön mot älven svag ledtråd om Vivis öde”. ”Vid samma tillfälle kunde emellertid polisen också konstatera, att det inte förelåg några svårigheter att ens under mörker ta sig ned till älven, vilket tidigare påståtts, och just vid yttersta kanten av timmerupplaget skulle det också gått mycket lätt att komma ut i vattnet, som rann omedelbart intill. På denna plats är älven också relativt djup.”
Viola försvann strax före kl 19. Om det var stjärnklart, och eventuellt måne, så kan hon hittat lätt längs den välbekanta stigen. Och nere vid älven låg isen och snö som reflekterar ljuset och ger synlighet där. I annat fall kan Viola förstås haft ficklampa att lysa sig fram med, även på den tiden fanns det små ficklampor som rymdes lätt i t.ex. hennes kappficka.
Fler hypoteser
En annan hypotes som har vissa likheter med ovanstående olycksvariant är att Viola blev så ledsen att hon begick självmord genom att kasta sig i älven.
Eller, att självmordstanken ledde till olycka därför att hon blev oförsiktig när hon ville vaska av ansiktet eller när hon gick på isen.
Ytterligare hypoteser som framförts genom åren är rymning och mord.
Bild ovan: En rymningshypotes som involverar olycka är att Viola ville ta sig tillbaka till stan men inte samma väg som hon kom. Utan istället via vägen på andra sidan älven. Och att hon trillat i vaken när hon försökt korsa älven över isen. Vad som talar emot den hypotesen är att det blir långt att vandra, genom skogen, och den sträckan var troligen inte lika välbekant för Viola.
Eller att hon rymde, oavsett väg, och sedan dess lyckats hålla sig undan från alla sina bekanta och familjen. Eller att hon samma kväll eller en tid senare blev mördad av okänd person.
Vad som talar emot rymning (inklusive ev. mord) är att hon lämnade kvar handväskan med ganska mycket pengar, motsvarande tvåtusen kronor i dagens penningvärde. Det hade knappast en rymmare gjort. Även hatten lämnades kvar. Både hatt och handväska var viktiga accessoarer för den tidens kvinnor. Man får intrycket att Viola bara tänkte gå ut en kort stund, t.ex. till toaletten. Uppdatering juli 2024: en annan möjlig förklaring till att Viola lämnade kvar hatt och handväska är att hon bara ville ge sken av att gå till toaletten, så att hon skulle kunna åka tillbaka till stan (se längre upp i detta inlägg).
Förutom pengar och kvitton innehöll handväskan även bl.a. läppstift, en spegel, ett armbandsur, ett par smycken, och två recept* på “uppiggningsmedel” utfärdade av en läkare vid Sollefteå lasarett. Notera att på den tiden (1940-talet) var det vanligt att läkare ordinerade Fenedrin eller andra liknande amfetamin-preparat som “uppiggande” medel till trötta medborgare. (Viola jobbade mycket på sjukhuset och studerade också på distans till realexamen). Sådana preparat kan göra användaren pigg, orädd, pratsam, m.m. Produktnamnet framgår dock inte i källorna. Det kan ha varit någon annan typ av (svagare) uppiggande medel som inte var receptbelagt men som den läkaren ändå skrev ut på recept.
Ryktena om pappan som mördare omfattar även kannibalism (citat från Klas Kohlström, NKK):
”En grannfru [ej tidigare nämnd] hade ”med egna ögon” sett konserveringsglas med inlagda människodelar i Widegrens källare.”
”Att det rök så svart hos Widegrens, berodde på att de just höll på att elda upp Viola.”
”Grannpojken såg själv hur fru Widegren stod i la’gårn och kokade pölsa till grisen av Viola.”
”Vanärade Kannibal Widegren …när du redan har henne nedan kragen på dig sjelv och holler som bäst på att smälta sista biten … har du att emotse att få smaka min älgstuttsare …”
För den som önskar finns det många fler mer eller mindre galna påståenden att fantisera kring.
Polisen förhörde hela familjen inklusive den åttaåriga lillasystern. Det fanns inga misstankar mot någon av dem. I första förhöret lär dock pappan tonat ner bråket och inte nämnt näsblodet, vilket senare lär ha spätt på ortsbefolkningens rykten mot honom.
Sammanfattning
Sedan ett par år tillbaka studerade Viola via korrespondenskurs, motsvarande nutida grundskolan, hon skulle bli klar om några månader.
I oktober hade hon sökt och fått ett vikariat som sjukvårdsbiträde. Hennes föräldrar hade godkänt att hon jobbade, och att hon bodde på elevhemmet i stan. I gengäld hade hon lovat att fortsätta med studierna, och att hälsa på föräldrarna ibland.
Men hon hade studerat ”för lite” och befarade att hon skulle få stryk om pappa fick reda på att hon inte hade skött sina studier.
På fredagen före försvinnandet fick Viola sin första lön från sjukhuset.
På lördagen fick hon sitt vikariat förlängt från och med måndag. Föräldrarna godkände det. Det verkar som att Viola ljög om att vikariatet började redan samma dag (lördag), orsaken kan varit att hon skulle köpa julklappar till mor, far och lillasyster. (I så fall en behjärtansvärd liten lögn).
På söndagen fick föräldrarna reda på att Viola tycks ha ljugit att vikariatet började på lördag. Pappan krävde att Viola skulle komma hem omedelbart. Viola blev irriterad, det tog 1,5 timma med bussen ut till föräldrahemmet, och sista bussen tillbaka till stan gick vid 22-tiden, hon skulle inte vara tillbaka i stan före framåt midnatt.
Viola anlände till föräldrahemmet vid 18:30, ett gräl utbröt, far och mor ville att Viola skulle stanna hemma över vintern och göra klart skolstudierna, pappan örfilade Viola med näsblod som följd. Hon satte sig ner en stund på sängen, och gick sedan ut lugnt och stilla som för att gå till toaletten (som fanns i huset intill). Hon lämnade kvar sin hatt och sin handväska (skälet kan t.ex. varit att hon tänkte gå till toaletten, eller att hon ville ge sken av att strax komma tillbaka).
Så långt är det ganska säkra uppgifter. Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Här framhålls olycka som mest sannolika orsak till försvinnandet, men inte i samband med rymning.
Olyckan kan ha skett efter att Viola snyftande gått den välbekanta stigen ned till älven för att hålla sig undan föräldrarna en stund, när hon sedan fick ett infall att vaska av ansiktet med isvakens vatten.
Hennes omdöme var grumlat av det upprörda tillståndet, annars hade hon inte närmat sig vaken på det sättet. (Ytterligare en faktor kan vara: om de ”uppiggande” medel Viola hade på läkarrecept var av typen Fenedrin e.dyl. (se ovan), så kan det också ha påverkat hennes omdöme. Gjort henne mer orädd, mer riskbenägen).
Orsaken till att kroppen aldrig hittades skulle då bero på de besvärliga isförhållanden som kan råda i strömmande vatten. En kropp kan packas in och döljas i issörja, och sedan forslas med strömmen nedåt älven. I detta fall till den trettio meter djupa sjön en mil längre ned.
Uppdatering juli 2024:
i boken Dödsgåtan Viola Widegren* presenteras en del nya uppgifter (fler än vad som visas i detta inlägg), uppgifter som tidigare varit okända för allmänheten.
I boken dras inga definitiva slutsatser, men för mig leder de nya uppgifterna samt den djupgående insyn boken ger i fallet till följande slutsatser:
Att det lutar ännu mer (än tidigare) åt att Viola antingen begick självmord i älven, eller råkade ut för olycka med omdömet nedsatt av sitt upprörda tillstånd.
Att det lutar lite mer (än tidigare) åt att Viola faktiskt rymde.
Att det lutar mindre åt att Viola begav sig ut i den otillgängliga skogen, och med den klädseln hon hade då: kjol och kappa (och någon form av lättare skor).
Att det lutar starkt åt att pappan, mamman och lillasystern var sanningsenliga i de omfattande och noggranna förhören med polisen.
Att egentligen inget lutar åt att Viola mördades med någon i familjen som gärningsperson.
Anledningen till självmord skulle då kunna haft en förhistoria, t.ex. att barnkära Viola uppfattade konsekvenserna av sin sjukdom som att hon aldrig skulle kunna få barn. Och/eller att hon upplevde stark studiepress. Och att hon inte fick åka tillbaka till stan och jobba på sjukhuset, utan istället tvingas stanna hemma resten av vintern och plugga distansstudier som inte gick bra. Och att hon inte hade hållit löftet att plugga under tiden hon vikarierade som extra sjukvårdsbiträde.
Dessutom finns en förhörsuppgift från en utomstående att Viola tidigare sagt till sin mamma att Viola tänkte ta livet av sig om hon inte fick arbeta på sjukhuset. (Den uppgiften tycks dock inte nämnts av föräldrarna i något av alla de förhör som hölls med dem).
Tidslinje kvällen Viola försvann och dagarna efteråt:
Viola eller ”Vivi” (bild ovan) var alltså en 17-årig tjej som försvann spårlöst en decemberkväll några mil från Sollefteå.
– Ett tackbrev några år tidigare till Viola från Norge hade öppnats (”geöffnet”) av nazisternas brevcensur och stämplats med hakkorset. (Bild, detalj från bild i boken).
– Ett av många tips till polisen var ett ”horoskop” som landade på spaningsledarens Janne Sundins bord några månader efter Violas försvinnande (bild, detalj ur boken).
