Författararkiv: Tony

Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet

Mycket talar för att gärningsmannen hade kunskaper i människans anatomi, det avslöjar analyserna av bl.a. den 7:e halskotan i halskotpelaren. Den teorin stärks av flera sakkunnigutlåtanden inklusive Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).

Vi inleder med lite bakgrund.
Kvarlevorna efter Catrine da Costa påträffades den 18 juli 1984 (två plastsäckar i Karlberg) och den 7 augusti (två dubbelsäckar vid Eugeniavägen) i Stockholm.
I de sista fynden (7 augusti) tycks några av kroppsdelarna varit skickligt avskilda, i motsats till de första fynden (18 juli) där det var mer klumpigt utfört.

Rättsläkaren Jovan Rajs uppgav i protokollet för den andra obduktionen (den 7 augusti) gällande bålen:
”Den sjunde halskotan finns med men dess övre ledytor saknas. Den motsvarande snittytan är jämn och skarp.”  (Resten av halsen och huvudet saknades).
Vid obduktionerna analyserades inte vilka verktyg styckaren kan ha använt, det görs normalt senare i den kriminaltekniska undersökningen efter att skeletteringen är genomförd.
Däremot närvarade även flera andra rättsläkare vid obduktionerna, och vid den andra obduktionen var de eniga att gärningsmannen vid vissa moment hade utnyttjat kunskaper om människans anatomi.

Efter obduktionerna skeletterades kroppsdelarna – en process som kan ta flera dagar (med kokning, rengöring, avfettning, avblekning och torkning) – för att sedan överlämnas till kriminalteknisk undersökning.

Den 9 augusti klockan 14:30 – endast två dagar efter det andra fyndet – lämnade rättsläkaren Jovan Rajs en muntlig uppgift via telefon till polisen, troligen på en tidigare förfrågan. Rajs lär sagt att en såg har använts vid styckningen, kanske en motorsåg (med oscillerande sågblad). Det noterades av polisen med tre rader i ett spaningsuppslag. (Det var alltså inget skriftligt formellt utlåtande från Rajs).
Sannolikt avsåg Rajs de kroppsdelar som uppenbarligen hade avskilts klumpigt, framför allt från det första fyndet. Tidsmässigt är det tveksamt om Rajs ännu hade hunnit genomföra en djupare kriminalteknisk undersökning av de sist funna kroppsdelarna, om processen med skeletteringen inte var helt genomförd.

Författaren Per Lindeberg* beskriver detta enligt följande:

”När de två första säckarna hittades hade Jovan Rajs förklarat att gärningsmannen knappast kunde vara någon anatomiskt kunnig person med tanke på hur kroppsdelarna var behandlade. Men fyndet av säckarna på Eugeniavägen fick honom och andra på stationen att ändra uppfattning.
Problemet var att vissa ingrepp på kroppen var klumpigt gjorda, medan andra utförts skickligt […] På samma sätt tycktes huvudet med halsen ha lossats från ryggraden genom ett snitt mellan två av halskotorna, vilket tydde på ett vant handlag.
[…]
Det fanns alltså motsägelsefulla inslag i styckningssättet, vilket gjorde det svårt att dra några entydiga slutsatser om den eller de personer som styckat kroppen. En teori som Rajs började fundera över var om kroppen kanske styckats av en person med anatomiska kunskaper, som försökt förvilla polisen genom att stycka på ett oskickligt sätt.”
(Per Lindeberg, 1999, Döden är en man).

Här kan tilläggas att i den hårt vinklade SVT-dokuserien om styckmordet, så döljs ovanstående bakgrundsuppgifter om rättsläkaren Rajs bedömning och de motsägelsefulla inslagen i styckningssättet.
Berättarrösten Dan Josefsson undanhåller tittarna den informationen, så att Rajs istället framstår som opålitlig, inkompetent och bedräglig.

Den sjunde halskotan (C7)

Det är mycket ovanligt vid styckmord att halsen avskiljs alldeles intill bålen, längst ner på halskotpelaren, eller som i detta fall mellan 6:e och 7:e halskotan. Det brukar ske längre upp på halsen vid de allra flesta styckmord där huvudet avskiljs. I da Costa-fallet kan det misstänkas att gärningsmannen ville spara halskotpelaren.

I sakkunnigutlåtandet från SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) den 10 maj 1988 framgår bland annat att sjunde halskotan har en skada i form av en ”grund avfasning … på kotkroppens bakre, övre rand …”, och som ”kan ha åstadkommits med ett skarpeggat föremål, t ex kniv, som förts framifrån och bakåt med eggen riktad vinkelrätt mot frontalplanet.”
För att upptäcka skadan använde SKL ett ”stereomikroskop med påfallande ljus”, en typ av instrument som ingen av de föregående granskarna tycks haft tillgång till.

När SKL:s detaljerade beskrivning översätts till bild kan det se ut så här, med skadan rödmarkerad:

Bilderna ovan är modifierade från kriminalkommissarie Wincent Langes undersökning av halskotan år 1987.

Bild ovan: skadan markerad med rött (från sidan) – på C7-kotkroppens bakre, övre rand –  i en röntgenbild (från en levande person).

Den föregående granskaren Socialstyrelsens rättsliga råd (eller RR, Rättsliga Rådet) lyckades inte upptäcka någon skada på halskotan vid sin undersökning tre månader tidigare, den 29 februari 1988. I deras utlåtande står: ”Den tillvaratagna 7. halskotan företer ingen skada.”

De tycks inte haft lika kraftfulla instrument som SKL. En annan orsak till att Socialstyrelsen missade skadan kan vara tidsbrist och att de därmed inte var tillräckligt noggranna. Socialstyrelsen la in följande brasklapp i sitt utlåtande (min fetstil):

”Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten, medförande att ett tillförlitligt ställningstagande till styckningssättet och de redskap, som använts vid styckningen av da Costas kropp, för närvarande inte är möjligt.”

I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen också generellt om halsar:
”Delning av halskotpelaren mellan 6. och 7. halskotorna med knivliknande redskap är svår att utföra utan anatomisk kunskap.”

Den 28 december 1987 – ett par månader innan Socialstyrelsens utlåtande – var kriminalkommissarie Wincent Lange klar med sin kriminaltekniska undersökning av samtliga benpreparat från da Costa-fallet, inklusive den sjunde halskotan.

Lange förklarar svårigheten att dela halskotpelaren mellan 6:e och 7:e halskotorna. Under ”Sammanfattning / Diskussion” skriver Lange gällande halsen:

”Halskotpelaren kan sägas vara inkapslad i muskler och senor. Sedan dessa ”genomskurits”
har ”operatören” att med ett eggvasst föremål, en låg kniv eller preparatkniv / skalpell, försiktigt söka sig mellan kotornas olika irrgångar för att kunna sära kotorna åt utan att avsätta skador på kotorna. Till följd av kotornas konstruktion krävs både yrkeskunskap och skicklighet.”

Under ”Slutsats”, som rör undersökningen av samtliga benpreperat från hela kroppen, inte bara halskotan, avslutar Lange med bland annat följande:

”[…] Styckningstekniken kan sägas vara något motsägelsefull. Å ena sidan talar tekniken för yrkeskunskap och skicklighet och å andra sidan om inte fullt så stort kunnande .
I det första avseendet framstår bl a avstyckningen av huvudet som ett skickligt utfört arbete. […]”

I sin undersökning konsulterade Lange även ett trettiotal personer.

Några år innan Langes utlåtande gjordes en undersökning av Anders Wykman, leg läkare och ortoped-kirurg. Wykman analyserade ett urval av benpreparaten (lår, knä m.m. men inte halskotan), och han diskuterade även ingående med kollegor inom det verksamhetsområdet.
I Wykmans utlåtande den 4 februari 1985 skriver han bland annat angående styckningstekniken gällande hela kroppen:

”… håller för troligt att styckningen av Da Costa utförts av en person med ingående kunskaper inom människokroppens anatomi, med erfarenhet av kirurgi eller ortopedi samt med föresatsen att försvåra eventuell brottsutredning genom att medvetet delvis dölja ovanstående kunskaper och erfarenheter.”

Dessförinnan gjorde rättsläkaren Jovan Rajs en liknande bedömning i sitt utlåtande den 23 november 1984.

De som undersökte benpreparaten var följande:

  • 1984, 23 november: Jovan Rajs, rättsläkare.
  • 1985, 4 februari: Anders Wykman, leg läkare, ortoped-kirurg.
  • 1987, 28 december: Wincent Lange, kriminalkommissarie.
  • 1988, 29 februari: Socialstyrelsen / RR, som delvis gick emot de föregående granskarna (men inte gällande halskotan), dock med brasklappen att Socialstyrelsens bedömning inte var ”tillförlitlig” på grund av tidsbrist (se citat ovan).
  • 1988, 10 maj: SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium), där det i utlåtandets slutsatser framgår bland annat: ”Att det i den sjunde halskotan finns en skada som synes ha åstadkommits med kniv”.

SKL:s utlåtande om 7:e halskotan kan sägas stärka övriga granskares bedömning att halsen avskilts skickligt, sannolikt med anatomisk kunskap hos gärningsmannen.

Mera:
– Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa. På 1980-talet kunde våldtäktsmän dömas med sparat spermaprov från offret som stödbevisning.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.

Mera om halskotorna:

”Kotornas konstruktion är komplicerad. Från kotkroppen, längst framåt, följer ryggmärgskanalen. I höjd med denna sticker höger resp vänster sidoutskott ut, och bakåt, ut mot själva nacken, finns det bakre taggutskottet. På över och undersidan, strax invid ryggmärgskanalen, finns de övre resp nedre ledutskotten med sina ledytor.
Det innebär, att den övre kotans nedre ledutskott sjunker in emot den nedanförliggande kotans övre ledutskott.
Det innebär med andra ord, att de två kotorna sjunker in mot och över varandra.
Detta tillsammans med att ledutskotten/ledytorna bildar en trubbig vinkel gör det mycket svårt att med vilket hjälpmedel som helst sära två kotor åt utan att skada, speciellt ledutskotten.”
(Beskrivning av 6:e och 7:e halskotorna. Ur W. Langes utlåtande).

Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa

När Catrine da Costas kvarlevor påträffades saknades bland annat könsorganet, hela halsen och huvudet. Här ges en förklaring till frånvaron av det förstnämnda. På den tiden kunde våldtäktsmän dömas med spermaprov från offret som stödbevisning.

Detta gräsliga ämne hålls kortfattat, så här.
GM (gärningsmannen) dödade Catrine exempelvis vid en strypsexlek som urartade.
Den psykopatiske GM beslutade att genomföra en transportstyckning eftersom GM annars sannolikt skulle bli avslöjad om inte offret flyttades till annan plats i ett annat område i storstaden Stockholm.

Om GM var intresserad av kriminalteknik och rättsmedicinsk forskning så var det välbekant för honom att det fanns viss möjlighet att identifiera en man utifrån hans sädesceller, om de hittades i offret.
Därför måste GM:s spermier inuti Catrine avlägsnas.

På den tiden, sommaren 1984, var DNA-tekniken under stark utveckling, forskning pågick intensivt över hela världen, alla anade att det bara var en tidsfråga innan målet skulle nås:
att med DNA-teknik kunna identifiera specifika individer, bättre än med fingeravtryck.
(Och mycket riktigt, samma höst, den 10 september 1984, kom genombrottet när den brittiske genetikern Sir Alec Jeffreys gjorde upptäckten som ledde till tekniken för ”genetic fingerprinting” och DNA-profilering).

Men under flera år dessförinnan (åtminstone sedan 1981) sparade och kylförvarade polisen i USA rutinmässigt spermaprov från våldtäktsoffer, eftersom viss enklare identifiering då kunde göras med blodprov från den misstänkte. Det kunde användas som stödbevisning, alternativt för att exkludera eller fria en misstänkt person.

Sommaren 1984 då Catrine da Costa mördades kunde man i en svensk tidningsnotis den 10 juli läsa om en man som i USA hade dömts för våldtäkt, och där bevisningen bland annat utgjordes av ett bevarat spermaprov från våldtäktsoffret:

”När det gäller grova brott minskar chanserna för våldtäktsmän att undgå följder i framtiden. Den sperma de lämnar efter sig är bättre än det bästa fingeravtryck. Det blir snart möjligt att knäcka DNA-koden i sädesceller.
I Californien tog man spermaprov från [ett våldtäktsoffer] och jämförde med ett blodprov från en misstänkt. Varianterna i blodet stämde med spermamönstret. Med hjälp av detta och av andra bevis fälldes han för fyra våldtäktsbrott. Än är inte laboratorietesterna tillräckligt förfinade för att upptäcka var mans unika sädescellsavtryck, men metoden är under utveckling.” (1984-07-10, Aftonbladet).

För dåtida kriminaltekniskt intresserade läsare var det fallet knappast en nyhet, och det var ett av flera fall senaste åren där den typen av sperma- och blodanalyser hade använts i våldtäktsfall i USA.

Och därför blev det självklart för psykopaten GM att avlägsna könsorganet på Catrines döda kropp, att städa bort de spår som annars kunde komma att fälla honom.

För en vanlig medborgare kan det verka ofattbart att någon skär bort en kvinnas underliv.
Ja det är minst lika ofattbart som att någon styckar en människokropp.
I Catrines fall var det dock precis vad som hände. Det vet vi helt säkert.

Man kan i detta sammanhang påminna om att Catrine da Costas ADRESSBOK innehöll flera läkare som sexkunder, som hon fått narkotika av, och som hon även hade varit hemma hos på sexbesök.
Så det är en fullt rimlig teori att styckmördaren var en person med ovanstående kunskaper om det aktuella forskningsläget inom identifiering med sperma och inom DNA-tekniken, t.ex. en läkare eller annan med liknande kunskaper.

Mera:
– Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet.
– Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
– Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.

Bilder överst från Geralt (”spermier”) och Sammy-Sander (blodig man).

Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie

Här faktakontrolleras ett urval uppgifter ur SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” som sändes i december 2024. Dom e luriga, säger Catrine.

Inlägget vänder sig till läsare som ogillar lögner och manipulation. Syftet med denna faktagranskning är att undersöka hur sanningsenliga uppgifterna i SVT:s dokumentär är. Syftet är inte att ta ställning till ”läkarnas” skuld eller oskuld.
Dokumentärserien som granskas är producerad av Sveriges Television samt Dan Josefsson och Johannes Hallbom.

SVT:s manipulation med fotohandlarens svägerska

Angående fotohandlarparet som i november 1987 vittnade att en ”läkare” hade lämnat in en filmrulle med hemska ”styckningsbilder” för framkallning i deras fotobutik vid midsommartid 1984.

Berättarrösten Dan Josefsson säger att fotohandlaren i sitt första polisförhör sagt att ”tjejerna” i fotobutiken också hade sett ”styckningsbilderna”, att hans svägerska var en av ”tjejerna”, men att svägerskan i polisförhör sagt att hon inte hade sett bilderna. Josefsson ger sedan tittarna intrycket att fotohandlarparet inbillat sig ”styckningsbilderna” genom att blanda ihop dem med några bilder från ett bårhus.

SVT-dokumentären manipulerar tittarna bl.a. på följande sätt:

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att hon kan varit sjuk den dagen då mannen lämnade in filmrullen och hämtade bilderna.

– SVT utelämnar att svägerskan sa att hon inte hört talas om bilderna därför att fotohandlaren hade ”tystnadsplikt”, och ”han är ju så rädd, vi får ju aldrig titta i några kort… för att då kan man mista kunder” (dvs om kunderna fick reda på att fotobutiken svikit deras förtroende).
Tidigare hade svägerskan sett otäcka ”bårhusbilder” och andra obehagliga bilder, sa hon i förhöret. Men det verkar som att fotohandlarparet sedan dess hade skärpt rutinerna kring tystnadsplikten.

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att när hon nyligen hörde talas om styckningsbilderna så hade hon trott att det var bårhusbilderna man talade om.
Berättarrösten Dan Josefsson påstår istället felaktigt att svägerskan sagt att fotohandlarparet nog blandat ihop de påstådda bilderna från styckmordet med bårhusbilderna. Med andra ord:
Josefsson ger tittarna intrycket att styckningsbilderna var påhittade, och han undanhåller uppgifter som ger en förklaring till att svägerskan inte hade sett bilderna.

SVT-dokumentären spelar också upp lite av det ljudinspelade polisförhöret med svägerskan år 1987.* (Det är en av dokumentärens flera ljuduppspelningar av olika gamla förhör m.m).
Men SVT har i hemlighet manipulerat genom att klippa ut ord från olika delar av förhöret och sammanfogat till nya meningar.
Tittarna får intrycket att det är originalinspelningen av förhöret år 1987 som spelas upp.
I bild visar SVT samtidigt en kassettbandspelare där man kan se att ljudbandet roterar, som om det vore en originaluppspelning. (Tryck på videon nedan för att lyssna).

I SVT:s manipulerade ljuduppspelning inleds svägerskans ord med den gulmarkerade texten vid #4 i bilden ovan, och fortsätter sedan med #5 osv.
Det är skickligt gjort, lyssnarna märker inte att det är klippt.

På bilden ovan syns en av de bortklippta meningarna: ”Men det var för att dom hade tystnadsplikten.” (efter sekvens #5), som var svägerskans förklaring till varför fotohandlarparet inte hade berättat för henne om bilderna. (Svägerskan kan varit besviken över att fotohandlaren inte tycks litat på henne, att det fanns risk hon skulle sprida uppgifter om kundernas bilder).

Frågan uppstår: är det vanligt förekommande att SVT och Dan Josefsson i sina ”dokumentärer” manipulerar gamla inspelade polisförhör, när den förhörde inte säger vad som passar Josefssons önskemål eller agenda?

Detta förhör (med svägerskan) är dessutom den första och hittills enda ljuduppspelning som jag kontrollerat i SVT:s dokumentärserie. Är resten lika manipulerat? Eller värre? Och hur är det med SVT:s tidigare dokumentärer om andra rättsfall?

Mera om fotohandlarparet: fotokonfrontationen m.m.

Här länkas till en färsk artikel av Lars Borgnäs som bland annat går igenom fotokonfrontationen med fotohandlarparet (som båda pekade ut ”allmänläkaren” som mannen med filmrullen). Artikeln hävdar att SVT-dokumentärens kritik mot konfrontationen bygger på en rapport av en professor Pär-Anders Granhag som klippt bort viktiga replikskiften ur konfrontationen och därmed dragit felaktiga slutsatser om utpekandena:
”SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta” (Lars Borgnäs, januari 2025).

Förutom fotokonfrontationerna tar Borgnäs artikel även upp:

Att barnets ”berättelse” inte hade någon betydelse för utgången i Kammarrätten år 1991, de fäste ingen vikt vid barnet och mamman.
Borgnäs: ”I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet.”

Att ”Josefsson blandar ihop väderprognos och faktiskt väder”, gällande SVT-dokumentärens påstående att det inte var varmt och soligt väder den dagen en dam med hund (”hunddamen”) hade sett de två läkarna med ett barn i barnvagn nära rättsläkarstation på annandag pingst 1984.
I dokumentären visar Josefsson ett inslag från Rapports rikstäckande väderprognos som meddelade ”svalt över lag i hela landet”.
Borgnäs: ”Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.”

Borgnäs artikel avslutas med:

””Det svenska styckmordet” är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt. Den är att likna vid en partsinlaga, som rundar centrala omständigheter och ger en felaktig redovisning av avgörande fakta i fallet. Den har föga gemensamt med den sakliga och sanna journalistik man borde kunna förvänta sig av public service-företaget Sveriges Television.

Sannolikt har ytterst få av alla dem som hyllar ”Det svenska styckmordet” satt sig in i detaljerna kring bevisningen och gett sig själva möjlighet att bedöma dokumentärens tillförlitlighet. Många litar blint på den och stämmer in i kravet på upprättelse för de båda läkarna. Den aningslösheten hos journalister, krönikörer, ledarskribenter och andra opinionsbildare som tar ställning i flock utan egna kunskaper, är både häpnadsväckande och skrämmande.”

Fler vilseledande uppgifter

SVT och berättarrösten Dan Josefsson använder alltså en rad metoder, inklusive klipp-och-klistra, för att manipulera sina tittare / lyssnare. Här visas ännu ett exempel ur det digra materialet.

En poliskvinna uppgav i januari 1988 att hon på försommaren 1984 hade sett Catrine och ”obducenten” tillsammans på tunnelbanan, båda klädda i svarta skinnkläder.*
Och att dagarna innan polisen den 18 juli påträffade de första säckarna intill p-platsen vid Karlberg, så hade poliskvinnan och några poliskollegor känt en hemsk lukt när de fystränade på fotbollsplan vid Karlberg. När de var klara med träningen hade lukten trängt in i deras bilar på p-platsen. Poliskvinnan hade också sett plastsäckar ståendes där.
Och att sista gången poliskvinnan sett Catrine var på försommaren (troligen några dagar innan Catrine försvann).

Berättarrösten Dan Josefsson ger tittarna intrycket att poliskvinnan hade fel eller ljög på alla punkter.
Josefsson säger (under dramatisk ljud- och bildsättning) att poliskvinnan istället kan sett obducentens flickvän, som var punkare, på tunnelbanan. Och att det inte alls hade luktat starkt från säckarna, enligt en polis som var med vid platsundersökningen. Och att säckarna hade legat dolda under lövverk och därför inte kunnat iakttagits av poliskvinnan. Och att poliskvinnan sagt att hon sett Catrine några dagar innan de första säckarna hittades, men att det är omöjligt eftersom Catrine då varit död en månad.

Tittarna manipuleras på följande sätt:

  • SVT utelämnar att poliskvinnan hade träffat både ”obducenten” och Catrine flera gånger tidigare och kände dem väl till utseendet. ”Obducenten” hade hållit flera lektioner för polisskolan. Och Catrine hade poliskvinnan sett och pratat med flera gånger ute på stan (Catrine var prostituerad och saknade fast bostad).
  • SVT utelämnar att polisens inledande platsundersökning gjordes nattetid, mellan kl. 00:25 och 01:05, och att det duggregnade hela tiden (framgår i polisens rapport), vilket förklarar att säckarna inte luktade starkt som på dagtid när det var varmare och solen sken.
  • SVT utelämnar även att mannen som rapporterat säckfyndet uppgett att säckarna ”luktade mycket illa”.
  • SVT utelämnar att säckarna som poliskvinnan hade sett kan varit några andra säckar som stod där tillfälligt. (Hon hade ju inte konstaterat att lukten kom från just de säckarna).
  • Josefsson dumtolkar poliskvinnans svar på frågan om hon hade sett Catrine ”på försommaren också”. Poliskvinnan hade svarat: ”Ja, bara några dagar innan hade jag gjort det.” (och därefter fortsatte förhöret med annat). Josefsson tolkar det som några dagar innan kvarlevorna påträffades den 18 juli, dvs då Catrine var död. Men ”försommaren” (som frågan gällde) är inte i juli, och sannolikt var det omkring pingst i juni poliskvinnan syftade på, dvs strax innan Catrine försvann.
  • SVT undanhåller även poliskvinnans förklaring till att hon inte hörde av sig förrän flera år senare: hon hade trott att polisen redan hade belägg för att ”obducenten” och Catrine varit tillsammans. När poliskvinnan i början på 1988 fick reda på att så inte var fallet, så hörde hon av sig till utredarna.
    Anledningen till att hon mindes tillfället då hon sett dem tillsammans i tunnelbanan var att hon ”tyckte det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans … från olika samhällsskikt”.

SVT och Josefsson vill uppenbarligen få oinsatta tittare att betrakta poliskvinnan som fullständigt opålitlig. Det är viktigt för Josefsson eftersom hon var ett av vittnesmålen som kammarrätten år 1991 lade vikt vid.
I kammarrättens indiciekedja ingick bl.a. poliskvinnan, fotohandlarparet, ”hunddamen” (se ovan), samt flera utlåtanden från sakkunniga att gärningsmannen vid vissa moment i styckningen haft ingående kunskaper i anatomi samt kunskaper i kirurgi och ortopedi.
(Och liksom i andra indiciemål händer förstås att olika åklagare och olika domstolar värderar indiciebevisning helt olika).

Mera. I inlägget ”Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet” visas hur SVT och berättarrösten Josefsson förvränger och utelämnar uppgifter så att rättsläkaren Jovan Rajs framstår som inkompetent och opålitlig.

Det finns fler exempel på att SVT:s dokuserie är vinklad och vilseledande, men för att undvika bli långrandig stannar vi här. Eventuellt kommer detta inlägg att kompletteras längre fram.

Se även:
– Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.
SVT-dokumentären nämner inte heller att ”obducenten” och ”allmänläkaren” har varit i ett tjugotal domstolsärenden och rättegångar under åren 1988 till 2014 gällande da Costa-fallet, samt även i Europadomstolen, utan framgång. Tio gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser Högsta Domstolen och Högsta FörvaltningsDomstolen.

– Mera som SVT utelämnar om fotohandlaren och filmrullen:

SVT utelämnar att mannen som hade lämnat in filmrullen sagt att han var läkare eller patolog eller obducent från patologen, att det var något med polisen, ett ”hemligt projekt”, att han brukade anlita ett annat fotolaboratorium men att det var stängt, och att de inte fick prata om bilderna med vänner och bekanta, och mannen hade varit noga med att inga kopior av bilderna fanns kvar hos fotobutiken.

SVT utelämnar att de anställda i butiken var, förutom fotohandlarparet, fotohandlarens svägerska samt ytterligare en kvinna och två män.
Fotohandlarparet uppgav att de tidigare fått in obehagliga bilder, bland annat från ett bårhus, från operationer på S:t Görans sjukhus, och porrbilder från privatpersoner.
Bland kunderna var det ”mycket läkare, otroligt mycket doktorer”, ”många från Karolinska”.

SVT utelämnar fotohandlarparets förklaring till att de inte reagerat tidigare när tidningarna skrev om styckmordet på Catrine da Costa. Förklaringen var att mannen som lämnat filmrullen verkat yngre än den som var misstänkt av polisen, att mannen sagt att han var läkare och det var ett hemligt projekt med koppling till polisen, att bilderna tycktes vara från en ”officiell miljö” eller sjukhusliknande miljö.
Det verkar som att fotohandlarparet ansett det osannolikt att en styckmördare skulle lämnat bilder på brottet till en fotobutik.

SVT utelämnar vittnesmålet från en pensionerad civiljägmästare, som vittnade att han varit kund i fotobutiken i många år, och att han vid ett besök sett att fotohandlaren ”reagerade mycket starkt för en film som han just höll på att framkalla”, och att detta troligen ägde rum den 20 juni 1984.

– Den manipulerade ljudinspelningen av förhöret med svägerskan finns i avsnitt 3 av SVT-dokuserien, vid tiden 47:40.
– Om poliskvinnan, finns i avsnitt 4 av SVT-dokuserien, vid tiden 10:00 till 15:00.

Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär

Under december 2024 släppte SVT fyra så kallade dokumentärfilmer om styckmordet på Catrine da Costa i Stockholm 1984. Nu har de filmerna beskådats i en fleratimmars maratontittning.

Innan vi kommer in på SVT:s dokumentärer, först en kort bakgrund.
Den 27-åriga tvåbarnsmamman Catrine da Costa, född Bäckström, var narkoman och prostituerad på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Catrine saknade fast bostad, hon övernattade hos flera olika personer. Barnen var tvångsomhändertagna.

Under den kyliga och regniga sommaren 1984 påträffades Catrines kvarlevor i flera plastsäckar. Fynden gjordes utomhus och vid två tillfällen: den 18 juli och den 7 augusti. Döden bedömdes ha inträffat i juni, under pingsthelgen.
På grund av regnet och det kalla vädret så var de inneslutna kroppsdelarna ganska välbevarade. Kroppen kunde identifieras med fingeravtryck.

Men dödsorsaken kunde inte fastställas. Hela halsen och huvudet saknades, liksom könsorganet / underlivet.* Troligen blev hon mördad (statistiskt mest sannolikt). Kanske dog hon i samband med en strypsexlek hemma hos en sexköpare.
(I Catrines adressbok framgick att hon haft sexkontakter med bland annat flera läkare som hon fått narkotika av, och att hon även varit hemma hos dem).

Några år senare åtalades två läkare, ”obducenten” och ”allmänläkaren”, misstänkta för mord och styckningen (brott mot griftefriden), samt flera andra brott. År 1988 friades båda av tingsrätten, men i domskälen skrevs att rätten ansåg det bevisat att båda hade begått brott mot griftefriden men att det var preskriberat och att de därför inte kunde åtalas för det brottet.
År 1991 prövades fallet igen i kammarrätten, med samma resultat. Detta ledde senare till att båda förlorade sina läkarlegitimationer.

Genom åren har läkarna överklagat och krävt skadestånd flertalet gånger men fått avslag ända upp till högsta instans*.
Hela 19 (nitton!) domstolsärenden har hanterat Catrine da Costa-fallet genom åren, varav två rättegångar med full bevisprövning. Även Europadomstolen har varit involverad ett par gånger. Hos Sveriges högsta rättsinstanser har läkarna fått avslag 10 (tio) gånger:
HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) sju gånger, och HD (Högsta domstolen) tre gånger.

SVT:s dokumentärer nu och då

SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” i fyra entimmesavsnitt följer samma mall som tidigare dokumentärer av Dan Josefsson och SVT. Man granskar gamla indiciemål (som är lättare att ifrågasätta än de med teknisk bevisning), de dåtida brottsmisstänkta personerna framställs som oskyldiga och utsatta för rättsövergrepp av några namngivna personer – som framställs som ondsinta eller/och svagbegåvade – inom polisen, rättsväsendet och vården.

Med skicklig dramaturgi, utvalda fakta, övertygande berättande och känslosam stämningsmusik fyller SVT medborgare i hela landet med starka känslor av medlidande och av hat. Medlidande för de personer som dokumentären framställer som oskyldigt brottsmisstänkta/-dömda, och hatkänslor mot de namngivna personer som dokumentären utmålar som orsaken till de oskyldigas olycka.

De tidigare dokumentärerna har lett till att åklagare har lagt ner eller avfört de brottsdömda- eller misstänkta personerna, det gäller Quick- och Kevinfallet (samt även ”saxmordsfallet” som en bieffekt av åklagares avförande i Kevinfallet).
Det betyder inte per automatik att de dokumentärerna var helt sanningsenliga. Att åklagare lade ner de fallen innebär endast att de åklagarna gjorde en annan bevisvärdering än tidigare åklagare. Vilket inte är ovanligt i andra rättsfall även i nutid, att olika åklagare och olika domstolar gör diametralt motsatt värdering på samma underlag.

Den juridiska bakgrunden skiljer sig kraftigt mellan Catrine da Costa-fallet och de tidigare nämnda fallen. Quickfallen (det var 6 domar) prövades endast i tingsrätten, eftersom Quick motsatte sig överklagande, han ville bli dömd för mord. (Hans mål tycks varit att bli mördarförfattare, han publicerade boken ”Kvarblivelse” (1999) där han berättade om sina mord. Men hans planerade bok ”Mordolog” publicerades aldrig. Tilläggas kan att Quick tidigare hade begått flera grova våldsbrott, bl.a. ett dråpförsök med kniv).
Kevinfallet var aldrig ett domstolsärende, de två 7- och 4-åriga bröderna misstänktes ha orsakat Kevins död, sedan lades polisutredningen ner.
Catrine da Costa-fallet däremot har genom åren hanterats i domstol ett tjugotal gånger, varav tio gånger i Sveriges högsta rättsinstanser.

Dåtida polisens utredningsmaterial

Förutsättningarna för den nya SVT-dokumentären om Catrine da Costa-fallet skiljer sig från tidigare dokumentärer bland annat genom att stora delar av dåtida polisens utredningsmaterial, FUP (förundersökningsprotokoll), finns tillgängligt på webben sedan många år tillbaka. (Det är dock okända personers förtjänst, inte SVT:s).

Det innebär att svenska folket faktiskt kan kontrollera sanningshalten i uppgifterna i dokumentären om Catrine da Costa, i motsats till de tidigare SVT-dokumentärerna (där dåtida polisens utredningsmaterial hemlighölls och gör så än idag). För de tittare som anar att den nu aktuella SVT-dokumentären är vinklad och vilseledande finns möjlighet att själv kontrollera detta.

Vad har utelämnats och vinklats i SVT:s nya da Costa-dokumentär?

Efter att häromdan ha sett hela de fyra avsnitten av SVT:s nya da Costa-dokumentär – som spelades upp i något högre hastighet (så att totala speltiden blev 3 timmar istället för 4) och för att slippa höra släpigheten i den långsamma berättarrösten – och efter att dessförinnan ha läst ansenliga delar ur dåtida polisens utredningsmaterial, förhör m.m. –  så kan det konstateras att SVT-dokumentären bland annat utelämnar fakta. Och att det mesta som inte talar till de två ”läkarnas” fördel också utelämnas.

Annica Nordberg

Bland annat utelämnar dokumentären att en av läkarna ett par år tidigare (1982) hade brutit mot rättsläkarstationens regler och i hemlighet i bårhuset skurit av hela halsen och huvudet på Annika Nordberg, en prostituerad kvinna som troligen mördats men där dödsorsaken inte gått att fastställa.
Därefter hade han (tillsammans med en troligen ovetandes kollega) preparerat (skeletterat) halsen och huvudet, tilldelat det ett ärendenummer, och sedan haft det stående i bokhyllan på sitt kontor.
När det upptäcktes misstänkte polisen ett tag att han låg bakom Annikas död. Notera att HELA halsen på Annika var avlägsnad, vilket är mycket ovanligt vid styckmord, på liknande sätt som på Catrine da Costa.
När han sedan blev utskälld av chefen och ifrågasatt av polisen så var hans förklaring att han hade försökt hitta dödsorsaken samt att han behövde referensmaterial. Att det bröt mot stationens regler, att det var etiskt fel och att Annikas anhöriga blivit chockade när de fick reda på att hon begravts utan hals och huvud, tycks varit av underordnad betydelse för honom.
Att dessa detaljer om Annikas hals och huvud utelämnas i dokumentären är fullt begripligt, i annat fall hade det ju gått rakt emot hela dokumentärens syfte.

I kommande blogginlägg planeras att granska några av dokumentärens uppgifter närmare. Och även göra några djupdykningar i dåtida polisutredningens material.

*)
– ”20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014”.
Nitton (19) domstolsärenden och rättegångar har hanterat da Costa-fallet under åren 1988 till 2014, samt även Europadomstolen. Tio (10) gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser HD och HFD.
– Angående kvarlevorna: gärningspersonen hade även avlägsnat inälvorna, och ena bröstet saknades också.

God Jul & Gott Nytt År önskas alla utom seriemördare

Kontrollfråga till dig kära läsare: Är Du en seriemördare?
Om svaret är Nej, så önskas du God Jul och Gott Nytt År!
Om svaret är Ja, eller Kanske, begrunda gänget du hamnat i:

(bindestrecken i seriemördarnamnen ovan ersätter du med mellanslag, så blir det rätt)

Några svenska seriemördare från nu och förr finns också med i urvalet ovan:
Anders Hansson, Hans Marmbo, Hilda Nilsson, John Ingvar Lövgren och Tore Hedin.

Julbild överst från a_scarcy.

Den rödhårige kommunisten / brevbäraren som försvann

En 26-årig brevbärare vid namn Bo ”Bosse” Jansson försvann på Södermalm i Stockholm för länge sen. Bosses politiska färg var röd som kommunism, hårfärgen likaså. Han kan t.o.m. försvunnit på en röd dag (söndag 4 april).

Brevbäraren Bosse Janssons försvinnande den 3-5 april 1976 är bara ett av många ouppklarade försvinnanden genom åren, det är inte unikt, sånt händer ibland. Många försvinnanden uppmärksammas inte alls i media. Några blir omtalade, i Bosses fall dröjde det ett halvår. Därefter följde en handfull artiklar med spekulationer, bland annat med Bosse som hemlig agent för främmande makt…

Röd stjärna, symbol för kommunism

Bosse sågs sista gången lördag 3 april, på jobbet och senare på eftermiddagen av en bekant. Kvällen innan, på fredagen, var han och några arbetskamrater på teater och sedan på pub. Bosse hade briljerat med sina geografikunskaper och tycks varit på gott humör.
Måndag morgon uteblev han från brevbärarjobbet, och senare på eftermiddagen uteblev han från ett möte med en bekant.

Några dagar senare i Bosses lägenhet, vars ytterdörr var låst, hittade polisen hans plånbok (med cirka tvåtusen kronor i dagens penningvärde), och ID-kort, pass, klippkort på SL, armbandsur, lägenhetsnycklar (okänt om det var samtliga nycklar), samt bankböcker med pengar från ett arv efter hans farfar. (Arvet bestod av pengar och aktier, sammanlagt värde över två miljoner kronor i dagens penningvärde). Bland posten under brevinkastet låg en bekräftelse på en bokad resa till Algeriet.

För övrigt såg det ut som vanligt, bokhyllorna var fullproppade med böcker, tidningar, pärmar och grammofonskivor. Sängen var bäddad.
I lägenheten var det god ordning men ganska dammigt. En bekant som hade stått utanför lägenhetsdörren när polisen gick in, sa visserligen senare att han sett ett par tofflor som låg i oordning på hallgolvet. Han tyckte det var konstigt. Men tofflorna kan råkat rubbas av polisen när de gick in, eller så kan Bosse ansett att tofflorna inte förtjänade mer uppmärksamhet den dagen han försvann. Tofflornas placering tycks inte noterats av polisen.

Det var som att Bosse gått ut för att ta en liten kvällspromenad. Kanske var det just så.

Bakgrund

Under Bosses uppväxt- och skoltid beskrivs han av bekanta ha varit ”tystlåten”, ”tafatt”, ”skuggaktig”, han var lång och gänglig, håret var ”knallrött” / ”eldrött” / ”extremt rött”. En kvinnlig kusin sa att Bosse var ett ensamt barn, hade inte många kamrater. Och inga syskon. Enligt kusinen kunde Bosse lära sig tågtidtabeller och kartor utantill. Men flickorna var ointresserade av honom.
I skolan fick Bosse höga betyg, han kallades ”professorn”. På sommarloven arbetade han på postkontoret.

Vid 18 års ålder deltog han i flera Vietnamdemonstrationer. Samma år (1967) bildades det kommunistiska partiet KFML, där Bosse så småningom blev medlem. Det partiet bytte några år senare namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti.

Efter gymnasiet fortsatte Bosse som brevbärare istället för att studera vidare, trots höga betyg.
Året därpå, när han var 20 år, gjorde han sin första resa till det kommunistiska Albanien. Samma år avled hans mamma i cancer.
Vid 21 års ålder bildade han och några bekanta Svensk-albanska föreningen som drömde om revolution i Sverige.
Vid 22 avled hans pappa i lungsjukdomen TBC.

Bosse övertog föräldrarnas lägenhet på bottenvåningen på Folkungagatan 63 i södra centrala Stockholm, på Södermalm som är en liten ö omgiven av vatten (som öar brukar vara).

De följande åren gjorde Bosse flera utrikesresor (på egen hand) till bland annat Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Grekland, Turkiet, Bulgarien.
25 år gammal deltog han i en språkkurs i albanska vid universitetet i Pristina, Jugoslavien.
Året innan han försvann, efter att ha rest till Island tog han flyget från Island till Berlin, därefter via gränsövergången i Berlin vistades han en dag i Östtyskland, och reste sedan hem till Stockholm.

SKPs tidning Gnistan

Förutom brevbärare var 26-årige Bosse alltså aktiv kommunist, längst ut på vänsterkanten, medlem i maoistisk-kommunistiska SKP. Och han var sekreterare i Svensk-albanska föreningen, talade albanska flytande och ledde språkkurser.
Ute på stan sålde Bosse regelbundet partiets tidning Gnistan samt diverse kommunistiska trycksaker och broschyrer.
Bosse brukade då vara klädd i en specialsydd rock med flera fack för de olika skrifterna. De kommunistiska skrifterna såldes av partimedlemmar och partisympatisörer på gator och torg, utanför Systembolag och varuhus och genom dörrknackning.

Man såg Bosse på långt håll när han kom gåendes på stan, med sitt ”knallröda” hår och 1,90 lång, enligt bekanta.
Utöver det politiska engagemanget talade han sällan om sitt privatliv. Bekanta trodde inte han hade någon flickvän eller annan kärleksrelation.

Så vad hände?

Bosse kan alltså lämnat lägenheten lugnt, det fanns åtminstone inga uppenbara tecken på våldsamheter. Att både plånbok, pengar, pass m.m. samt nycklar fanns kvar kan tyda på exempelvis något av följande:

  • Han gick ut för en kort promenad. (Han kan haft fler lägenhetsnycklar). Och råkade ut för en olycka (t.ex. vid vattnet/isen), eller begick självmord (t.ex. från Västerbron), eller blev mördad (t.ex. av kommunisthatare i Stockholm).
  • Eller han följde med någon frivilligt för ett kort ärende utomhus, eller under hot (men utan bråk) blev tvingad t.ex. till en väntande bil, och sedan bortförd eller/och mördad.

Det var knappast ett rån eftersom pengar med mera fanns kvar i lägenheten.
Troligen reste han inte heller iväg frivilligt för att aldrig återvända, eftersom pass, pengar med mera var kvar.
Om han låste ute sig själv (om dörrlåset var av typen smäcklås) så skulle han nog knackat på hos nån av grannarnas dörrar i samma trappuppgång.

Bosses politiska vänsterengagemang och hans utrikesresor solo var en av anledningarna till att det långt senare spekulerades i tidningar att han kanske var spion eller agent, och att han blivit bortförd av främmande makt. En annan anledning var att det framkom att Säpo (svenska säkerhetspolisen) hade uppgifter om honom. Men det tycks handlat om Säpos rutinmässiga fotografering och registrering av kommunister som deltog i demonstrationer, inte att Bosse hade koppling till annat lands säkerhetstjänst eller liknande.
Medlemmar i KFML/SKP och liknande rörelser ville nog gärna tro att de och deras verksamhet hade mycket större betydelse än de egentligen hade.

En mer jordnära och inrikes förklaring till försvinnandet än agentspekulationerna, kan grundas i någon av följande uppgifter:

  • Från Bosses lägenhet var det fem minuters promenad till närmaste vatten. Det tidiga aprilvädret hade gjort isarna runtomkring ön sköra. Folk går på isar av mer eller mindre välbetänkta skäl. Eller blir jagade ut på isen.
  • På ytterligare några minuters promenadavstånd finns den 26 meter höga Västerbron. Vid den tiden fanns det inga självmordsräcken längs bron.
  • Bland starkt antikommunistiska sammanslutningar i Stockholm på den tiden, som Demokratisk allians och Contra, kan det funnits enskilda individer som var våldsbenägna och som såg rött vid blotta åsynen av en kommunist. Och röde Bosse syntes på långt håll…
  • Fem månader innan Bosse försvann fick han brev från värnpliktskontoret, troligen en kallelse till en repetitionsövning. De skickas vanligen ut ett halvår i förväg, så hans försvinnande skedde troligen kort tid innan han skulle tvingas inställa sig till rep.övningen.

Åke, brevbärararbetskamrat till Bosse, också kommunist och medlem i SKP, sa i en tidningsintervju ett halvår senare (i den första tidningsartikeln om Bosse), att han hade grubblat mycket på Bosses försvinnande.
Tidigare hade Åke inte sett Bosse som självmordsbenägen, men nu trodde Åke att Bosse burit på en ensamhetskänsla som till slut knäckte honom. Åke kunde därför inte se någon annan förklaring än självmord, och att Bosse ville försvinna i det tysta.

Att Bosse verkat på gott humör innan han försvann kan förklaras med att självmordsbenägna personer ofta lever upp, blir synbart gladare, när de väl bestämt sig.

Men, hemlig agent som blev kidnappad av främmande makt är mer spännande än olycka eller självmord… eller mord utfört av lokala kommunisthatare.

Uppgifterna om Bosse kommer från en handfull tidningsartiklar samt boken ”Brevbäraren som försvann” av Anders Sundelin (2019).
Sundelin är i Bosses ålder, också kommunist och på den tiden medlem i SKP (det uppger han själv i boken). Sundelin har genom åren funderat mycket på Bosses öde, Sundelin lär t.o.m. rest till Albanien för att se om där fanns spår efter Bosse (vilket det inte gjorde).
Sundelins bok slutar med en slags uppgivenhet och ett konstaterande att Sundelin inte längre tror på agenter och liknande:
”Jag kommer aldrig att få veta vad som hände Bosse Jansson, hur han tog sig härifrån, varför han gjorde det, om det skedde frivilligt eller inte. Den tid han var här bland oss är sedan länge förbi. Vi andra har gått vidare i livet, några har dött. Bara Bosse Jansson finns kvar med sina röda kalufs, sina långa smala fingrar, sin särart.
Jag tror ingenting längre. Alla hypoteser har rämnat.”

Viola och morbrormysteriet

Nya uppgifter om Violas ”morbror” avslöjar att han agerade märkligt tiden efter att Viola försvann. Var han rentav involverad i försvinnandet? kan man undra.

Viola Widegren

17-åriga Viola Widegrens morbror Hugo B., 35 år, var gift med Violas biologiska moster Paulina. (Dvs inte morbror via blodsband).
Hugo och Paulina var bosatta i Sollefteå, knappt fyra mils bilväg från Violas föräldrahem i byn Holmstrand, postadress Västerbränna.

I boken ”Dödsgåtan Viola Widegren” finns en rad nya uppgifter som inte varit kända för allmänheten tidigare. Några av de uppgifterna avslöjar bland annat följande:

  • att morbror Hugo med felaktiga påståenden misstänkliggjorde Violas pappa Carl,
  • att Hugo medverkade till att Carls polisanmälan fördröjdes en dag (så att anmälan gjordes 3:e dagen istället för 2:a dagen efter Violas försvinnande),
  • att Hugo till polisen överlämnade ett brev som riktade misstankar mot Carl och Faxälven.

Delar ur lokalbefolkningen kritiserade och misstänkliggjorde Carl för att polisanmälan gjordes på tredje dagen, det ryktades att Carl hade väntat med anmälan för att hinna gömma Violas kropp. (Polisen ansåg dock inte att Carl hade dröjt för länge, eftersom Viola inte bodde hemma och att hon kunde hålla sig undan frivilligt).

Tidslinje kvällen Viola försvann och dagarna efteråt:

Söndag kväll 5 december:
Viola gick ut från sitt föräldrahem vid 18:45-tiden. Föräldrarna trodde först att Viola gått på toaletten som låg i byggnaden intill. Efter att en stund senare ha letat i närområdet trodde föräldrarna att Viola åkt tillbaka till elevhemmet i Sollefteå, där hon bodde tillfälligt under ett korttidsvikariat på sjukhuset. Hugo och Paulina B. var bosatta ett par kilometer från elevhemmet, Viola hälsade på dem ibland.

Måndag 6 december:
Violas pappa Carl och styvmamman Agnes sökte Viola. De ringde bl.a. till Hugo och Paulina, och berättade då att Viola hade försvunnit och att hon troligen befann sig i Sollefteå.

Tisdag 7 december, vid 16-tiden:
I telefonsamtal med Hugo sa Carl att han tänkte polisanmäla försvinnandet. Men Hugo sa att det var för sent på dagen för att kunna göra något åt saken. Carl frågade då Hugo om han kunde göra polisanmälan nästa dag eftersom Carl skulle ut i skogen tidigt och jobba hela onsdagen. Men Hugo tyckte att Carl skulle göra anmälan själv. De kom då överens att Carl skulle polisanmäla efter han kom hem från arbetet på onsdagen.

Onsdag eftermiddag 8 december:
Carl ringde polisen och anmälde Violas försvinnande.

11 december:
Hugo riktade kritik mot Carl i tidningen Nya Norrland 11 december 1948:

”Det är inte bara det att det dröjde så länge med anmälan om försvinnandet som är underligt, säger hr vid ett samtal med Nya Norrland. Det dröjde också innan de närmaste underrättades.”
(ur Dödsgåtan Viola Widegren, sid 96).

Det är märkliga och osanna uttalanden från Hugo, eftersom Carl hade underrättat Hugo redan dagen efter försvinnandet. Och det var Hugo själv som medverkade till att anmälan dröjde till onsdagen.

14 december:
När Hugo skulle förhöras av polisen överlämnade han ett brev som han fått i postlådan. Den anonyma brevskrivaren riktade misstankar mot Carl och att Viola nog var ”gömd” i Faxälven. Utdrag ur brevet (understrykningar visas här med versaler):

”Det finns särskilda orsaker till att jag tillskriver er som ni är släkt till den försvunna Vivi, vi är alla här av den misstanken att hon bragts om livet och gömts i en vak i älven.
[…]
Om det dröjer för länge och är annonserat som SJÄLVMORD blir fadern arvsberättigad. Om vi hittar flickan genast och läkaren kan ge utlåtande på att hon kastats i vattnet död SOM VI ALLA TROR då blir fadern ARVLÖS. Dessutom har vi gott bevis men det ska ske fort.”
(ur Dödsgåtan Viola Widegren, sid 111-112).

Brevskrivaren visste tydligen att Hugo var Violas morbror. Frågan är om Hugo var bekant med brevskrivaren, och med ”vi alla” som brevskrivaren refererar till. Eller om det rentav var Hugo själv som skrivit, eller dikterat, brevet?

Anledningen till Hugos agerande

Det kan framstå som att Hugo ville smutskasta och misstänkliggöra Carl, och flytta polisens fokus till Faxälven.
Varför gjorde han så? Drogs Hugo med av alla rykten som virvlade omkring på bygden som en masshysteri?
Eller tyckte han illa om Carl sedan tidigare och ville jävlas? Hugo och Paulina B. umgicks inte med Carl och Agnes Widegren sedan flera år tillbaka. Enligt Paulina hade de inget gemensamt längre med jordbrukarna Widegren, sedan Paulinas syster (Carls förra hustru, Violas biologiska mor) avled i svår sjukdom för tio år sedan. Paulinas far kom från en välbärgad handlarfamilj. Dessutom hade relationen med Widegren försämrats ytterligare av en arvstvist två år tidigare efter Violas mormor.

Eller utnyttjade och förstärkte Hugo bygdens ryktesspridning mot Carl därför att Hugo själv var involverad i Violas försvinnande?

Polisförhören med paret B.

Polisen förhörde Hugo och hustrun Paulina en gång vardera, efter att Viola hade försvunnit. Förhören tycks mest handlat om Carls och Agnes kontakter med familjen B. De förhören var några av många förhör som polisen höll med olika personer för att granska Violas hemförhållanden och föräldrar.

Varken Hugo eller Paulina tycks förhörts om sina egna förehavanden söndagskvällen den 5 december när Viola försvann. Det är okänt vad paret B. gjorde den kvällen. Kanske var de hemma i sin bostad i Sollefteå, kanske inte. Kanske en av dem inte var hemma. Frågan tycks aldrig ställts till dem.

Landsvägen strax utanför Widegrens gård

Flygbild ovan: Widegrens bostadshus (röd prick) låg bara tio meter från ”landsvägen” (en mörk grusväg) som sträckte sig västerut till massa byar/orter, och österut till Sollefteå m.m.

På den vägen färdades man t.ex. från Sollefteå för att komma till exempelvis Holmsta, Meåstrand, Tjärnbotten och Edsele. Och till Gideåberg, där det var söndagsdans kvällen Viola försvann. Grannflickan, hennes pojkvän och två bröder tog taxi till söndagsdansen knappt en halvtimma efter att Viola gick ut från Widegrens bostadshus och försvann.
Viola kan alltså gått ut på landsvägen, promenerat en bit och sedan fått lift, utan att ha blivit sedd av taxin eller nån annan.

Paret B. var infödda Sollefteåbor och hade troligen en del bekanta i trakterna runt Sollefteå, så det kan funnits flera skäl att åka landsvägen förbi Widegrens den söndagskvällen.
35-årige Hugo B. var en erfaren bilförare. Dessutom var han telearbetare och kan ha kört i tjänsten, t.ex. på jouruppdrag den söndagen.

Möjligt händelseförlopp kvällen Viola försvann

Hugos agerande ger anledning till spekulationer (tack till funderingar från signatur Kvarnberg). Exempelvis:

Hugo (ensam) med bil på landsvägen råkade passera Widegrens gård en stund efter att Viola hade lämnat föräldrahemmet den söndagskvällen, och Viola fick lift med honom.
De pratade i bilen om Violas problem:
att pappa Carl sagt att Viola måste stanna hemma resten av vintern och göra klart skolstudierna, men att hon ville åka tillbaka till Sollefteå och fortsätta arbeta på sjukhuset för att bli sjukvårdsbiträde (som på den tiden utbildades på arbetsplatsen, dvs sjukhuset).

Hugo stannade bilen en bit från landsvägen i kvällsmörkret för att prata i lugn och ro.
Efter en stund inträffade något som ledde till Violas död, kanske en olyckshändelse.
Hugo fick panik, vågade inte anmäla till polisen, befarade bli oskyldigt misstänkt för brott. Han gömde därför hennes kropp. Berättade inte för någon vad som hänt.

Några dagar senare, när lokalbefolkningens rykten mot Carl börjat virvla omkring på bygden, såg Hugo chansen att leda bort eventuella frågetecken hos hustrun och potentiella misstankar hos polisen, genom att försöka stärka ryktesspridningen mot Carl.

Ovanstående händelseförlopp är spekulationer, som föranletts av Hugos eget beteende. Ett sådant händelseförlopp kan vara en förklaring till hans agerande dagarna efter Viola försvann.
Men andra förklaringar, som inte involverar honom i försvinnandet, är också möjliga.
Vilken förklaring som är den rätta, eller vilka som kan avfärdas, kan inte fastställas här och just nu.

Det som kan fastställas är att Hugo misstänkliggjorde Carl med bl.a. ett falskt påstående, att Hugo medverkade till att fördröja polisanmälan, och att han överlämnade ett anonymt brev som pekade ut Carl som mordmisstänkt* och som riktade fokus mot Faxälven.

*) Kriminalstatspolisen utredde noggrant både Carl och hela familjen Widegren, polisen höll många och långa förhör, men ingen av familjemedlemmarna misstänktes för brott.

Dödliga mattor, pedaler, bilkrascher och Brändövägen

En lite udda orsak till dödliga singelolyckor i hög hastighet kan vara BILMATTOR. Dvs den lilla mattan, ofta av gummi, som är placerad under förarens fötter, vid pedalerna.
I vissa fall kan gaspedalen fastna i mattkanten, t.ex. om mattan ligger aningen fel eller inte har rätt storlek, eller inte är gjord för just den bilmodellen.

Exempel:
föraren trycker ner gaspedalen för en kort, snabb acceleration. Men när föraren släpper upp pedalen så fortsätter bilen med full fart. Föraren får panik, förstår inte vad som händer.
Föraren inser inte att mattan håller kvar pedalen i nedre läget.
Då kan det gå t.ex. så här:

Följande är de säkraste akuta åtgärderna som fungerar för alla bilmärken och modeller när gasen hängt sig:

  1. Lägg in neutralläge (automatlåda), eller frikoppla med kopplingspedalen och lägg in friläge (manuell växellåda). Då kommer motorn visserligen att rusa på högvarv, men motorn driver inte bilen längre.
  2. Bromsa med fotbromsen. Med vissa bilar kan man börja med att fotbromsa, se kommentar nedan.
  3. Stäng inte av motorn förrän bilen slutat rulla, eftersom styrning och bromsar kan försvåras om motorn inte är igång. Det går visserligen att styra och bromsa när motorn är avstängd men det kan gå trögare, man kan tvingas använda mer muskelkraft. (Gäller moderna bilar med servostyrning och servobromsar).
    På vissa bilar kan dessutom ratten komma att låsas och omöjliggöra styrning.
    Om man ändå vill stänga av motorn medan bilen rullar, så bör man veta att på vissa nyckelfria bilar måste stoppknappen i så fall hållas intryckt flera sekunder (t.ex. 3 sekunder) för att motorn ska stängas av, det räcker inte med ett kort tryck som då bilen står still.

Om situationen är lugnare, långsammare och mer under kontroll kan man försöka få loss gaspedalen genom att med foten eller handen dra gummimattan bakåt så att pedalen frigörs, eller med tån peta upp gaspedalen.

Kommentar om punkt 2 ovan (bromsa):
en del bilars bromssystem övertrumfar gasen, dvs bromsar och gasar man samtidigt så kommer bromsen att få högre prioritet och bilen bromsar.
Vet man säkert att ens bil fungerar så, kan man som första åtgärd trycka på bromsen.
Men det har hänt att broms över gas inte fungerar, ett praktexempel är biltillverkaren Toyotas problem för några år sedan (broms-över-gasproblemett nämns i slutet av videon):
”Toyota’s $2,300,000,000 Mistake”. Där tycks föraren tryckt på bromsen (då gaspedalen troligen fastnat i mattan), men bromsen fungerade inte. (Varning: i denna video återges en dödskrasch och hela telefonsamtalet till larmcentralen ända till kraschögonblicket. Det var en av de tre passagerarna som ringde. Samtliga i bilen omkom).

Och: undvik handbromsen (eller ”nödbromsen” som den också kallas), när bilen rör sig i hög hastighet. Risk för sladd (om handbromsen endast verkar på bakhjulen).

En annan orsak till att bilen skenar iväg med full gas kan vara att föraren helt enkelt trycker på fel pedal: dvs på gaspedalen i tron att det är bromspedalen. Det lär vara vanligare* än man kanske tror. Botemedlet då är förstås att släppa gasen och istället trycka på rätt pedal.

Ytterligare orsak till skenande gas kan vara maskinellt fel, då är den akuta åtgärden neutral-/friläge och/eller broms.

Dödsolyckan häromveckan på Brändövägen i Luleå…

… där tre tonårskillar omkom och en tonårstjej skadades svårt kan berott på att föraren (en av killarna) tillhörde åldersgruppen 18-24 år. Eller på någon av de andra ovan nämnda orsakerna.
Åldersgruppen 18-24 år är överrepresenterad i singelolyckor och antal återkallade körkort, enligt statistik från Transportstyrelsen. Det lär bero på att yngre har ett högre risktagande och mindre erfarenhet.

Den olyckan inträffade natten den 20 oktober 2024 i en kurva efter en smal bro som föregås av en fyrahundra meter lång raksträcka. Flera trafikskyltar på raksträckan informerar om avsmalnande väg och kurva. Bilen körde in i kurvans skyddsräcke, voltade och landade på taket.

Polisens tekniska undersökning av bilen hittade inget fel som kan orsakat olyckan.
Men om gasen hängde sig på grund av bilmattan finns viss risk att det inte framkommer i polisens tekniska undersökning, om gaspedalen i den våldsamma kraschen frigjordes från bottenläget och återgick till normalt läge. I så fall går det knappast att med säkerhet fastställa att mattan var orsaken.
Om inte den svårt skadade tjejen så småningom kan skingra frågetecknen, om föraren strax före kraschen sa eller skrek något som kan förklara vad som hände.

Men gissningsvis var det inte mattan som strulade. Orsaken finns nog att hämta i det statistiska faktumet att den åldersgruppen är överrepresenterad i singelolyckor, med högre risktagande och mindre erfarenhet. Vi får väl se vad som framkommer.

Mera: Ödesdigra feltramp, ibland dödliga.

*) En utredning gjord av NHTSA och NASA i USA, 2011 (gällande Toyota):
https://www.govinfo.gov/…/GOVPUB-TD8-PURL-gpo4082.pdf
visar bland annat att vid kortvariga gashängningar där föraren efteråt påstod att bilen skenade trots att man endast hade tryckt på bromsen, där avslöjade bilarnas ”svarta låda” (som sparar data om bilen före, under och efter en olycka) att endast gaspedalen hade tryckts, inte bromsen. Dvs förarna hade tryckt på gaspedalen i tron att det var bromsen.
Men vid gashängningar där bilen skenade en lång stund, som på motorvägar i en del av videorna ovan, drar utredarna slutsatsen att orsaken istället var gaspedal som fastnat i golvmattan, med full gas som följd. Och att bromsförmågan då kan försvinna om bromspedalen pumpas eller trycks upprepade gånger.

Så blev Sverige ett gangsterland och Europas gangstervärsting

Hur blev Sverige ett gangsterland? Och värsta gangsterlandet i Europa? SVAR: Sverige formades successivt till gangsterland under många år, av naiva politiker och deras anhängare. Här tas en närmare titt.

Som alla vet har Sverige under senaste decenniet förvandlats till ett gangsterland, med massor av dödsskjutningar, sprängningar och andra brott. Sverige sticker ut i Europa. Vårt land betraktas av andra länder som ett skräckexempel. Grannländerna fasar för att den svenska ”smittan” ska sprida sig. Politiker och polis i grannländerna talar om det svenska tillståndet som avskräcker.

Hur kunde det bli så? Varför just SVERIGE av alla länder?

Rekord-året hittills med dödsskjutningar är 2022 med 63 dödsskjutningar av totalt 391 skjutningar det året. Sex gånger fler dödsskjutningar än i Danmark, Norge, Finland TILLSAMMANS.
Följt av år 2023 med 53 dödsskjutningar. Nio gånger fler än i Danmark, Norge, Finland tillsammans.

För sprängningar är 2019 rekordåret med sina 133 detonationer. Av alla länder i hela världen hade endast Mexiko fler sprängningar det året! (av länder som inte var i krig).

”De gängkriminella bedriver narkotikahandel, vapenförsäljning och fuskar åt sig välfärdsmiljarder som på sikt riskerar att hota landets demokrati, menar rikspolischefen”. (2023-10-22, SvD).
Kriminella nätverk har infiltrerat det svenska samhället. (Brå, 2024).

I en FN-rapport 2023 framgår att det omfattande gängvåldet med skjutningar och sprängdåd har riktat världens ögon mot Sverige, som enligt FN-rapporten sticker ut i Europa enligt följande:

  • Sveriges gängvåld och skjutvapenrelaterade dödsfall ”saknar motstycke”.
  • Sverige sticker även ut rörande narkotikahandel och människosmuggling.
  • Sverige ligger över Europa-genomsnittet i flera andra brottskategorier som bl.a. utpressning och beskyddarverksamhet samt cyberbrott.

Det rör sig alltså om en rad olika typer av brott som gangsterSverige utmärker sig med i Europa, utöver de mord, skjutningar och sprängningar som dagligen rapporteras i nyhetsprogrammen.

Men hur gick det till? …

… Varför blev just Sverige ett gangsterland? Började det plötsligt växa gangstrar ur träden i de svenska urskogarna? Troligen inte. En bättre förklaring eller teori följer nedan, och den är INTE främlingsfientlig.

Titta närmare på andelen utrikes födda bosatta i Sverige, jämfört med övriga EU-länder, år 2023:

Diagram1: andel (%) utrikes födda i EU-länderna, år 2023 (Källa: Eurostat*).
Orange=födda utanför EU, blått=födda i andra EU-länder.

Som framgår i diagrammet har flera andra länder, liksom Sverige, också omkring 20 procent utrikes födda. Fem länder har t.o.m. större andel invandrare än Sverige.
Och: enligt andra källor har inget annat EU-land så stora problem med kriminalitet som Sverige.
Sammantaget tyder det på:

  • Grunden till Sveriges gangsterproblem har skapats av Sverige själva. I annat fall skulle fler EU-länder haft problem av samma magnitud som Sverige.

De mest uppenbara orsakerna till Sveriges gangsterproblem är (enligt teorin):

  • Jämfört med andra länder har Sverige haft bristfälliga rutiner, otillräckliga kontrollsystem och alltför generösa regler. Det attraherade kriminella i andra länder.
  • Av de stora invandringsströmmarna till Sverige genom åren har en andel bestått av kriminella och andra brottsbenägna som lockats hit på grund av Sveriges naiva invandringspolitik.

Det är alltså inte invandringen i sig som förvandlat Sverige till ett fuckin’ gangsterland. Nej, grundorsaken är naiva politiker och anhängare vars invandringspolitik uppmuntrade kriminella och andra brottsbenägna personer att söka sig till Sverige.
Många års stora strömmar av hederliga invandrare innehöll tyvärr också en andel kriminella som slank igenom det bristfälliga svenska systemet. Visserligen en mindre andel per år, men som efter många års inflöde växte till tiotusentals kriminella individer i landet.

Diagram2: antal invandrade sedan 1970, fram till 2023, i Sverige, ackumulerat. Källa: SCB*.

År 2023 hade ca 3,7 miljoner personer invandrat till Sverige sedan 1970.* Varav merparten kom hit under de två senaste decennierna.

Det räcker att endast några procent av dessa 3,7 miljoner var kriminella och andra brottsbenägna så blir det väldigt många.
Exempelvis vid endast 3 procent blir det över etthundratusen (>100.000) kriminella o.dyl. som kom till Sverige under de decennierna.
(Och de allra flesta, 97 %, av de 3,7 miljoner invandrarna är INTE kriminella eller brottsbenägna).

Under samma period (1970-2023) utvandrade visserligen ett par miljoner personer (visas inte i diagrammet), men det saknar betydelse om inte de kriminella också utvandrade (vilket de knappast hade anledning att göra).

Under många år släppte Sverige in tiotusentals (eller rentav hundratusentals) kriminella och andra brottsbenägna personer. Som attraherades av ryktet om de dumma svenskarna med sina slappa kontroller, givmilda bidragspengar och naiva makthavare.
De sökte sig till Sverige under falska förespeglingar med målet att leva på brottslig verksamhet och bidrag. Deg utan kneg. Sverige var en SKURKMAGNET i många år.

Ovanstående visar på en av flera faktorer bakom gangsterSveriges tillkomst. Men det är ett svårlöst problem, så de naiva politiker och anhängare som skapade gangsterlandet talar nu hellre om andra faktorer som exempelvis socioekonomisk utsatthet och brist på fritidsgårdar, som orsak till kriminaliteten.

När dåtida kritiker ifrågasatte invandringspolitiken, avfärdades kritikerna som främlingsfientliga och rasister. Ett knep för att undvika diskussion och analys, och som hindrade möjligheten att gemensamt arbeta fram lösningar som kunde ha åtgärdat bristerna.

Utrikes födda kraftigt överrepresenterade, men ändå få

ATT utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i svenska brottsstatistiken är fastställt. Exempelvis av Brå (Brottsförebyggande rådet) i en rapport* år 2021.
Den statistiken sträcker sig fram till år 2018. De efterföljande åren är sannolikt ännu värre, med tanke på att gängvåldet sedan eskalerade / exploderade, och att döma av ovan nämnda FN-rapport från 2023.

Enligt teorin utgör de kriminella, utrikes födda endast några få procent av de 3,7 miljoner personer som invandrade till Sverige åren 1970 till 2023. Men även om det bara är några få procent så motsvarar det tiotusentals, eller uppåt 100.000, eller ännu fler, kriminella personer.

Här kan tilläggas att enligt Polismyndighetens rapport ”Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige” (från 2024)* bedöms omkring 62.000 personer i Sverige vara aktiva i, eller ha koppling till, kriminella nätverk. (Varav omkring 14.000 personer bedöms vara aktiva i kriminella nätverk, och övriga 48.000 personer bedöms ha koppling till kriminella nätverk).

Vänsterblocket hade makten mesta tiden

Under åren 1970 till 2023 hade ’vänstern’ regeringsmakten cirka 70 procent av tiden*. Det framstår onekligen som att vänsterblocket (S/V/MP/C) har största ansvaret för att Sverige blivit gangsterSverige. (Före 1970 hade vänstern regeringsmakten 25 år i följd). Men även en del högerpolitiker har del i ansvaret.

Man kan fundera på vad som hade hänt om Centerns och dåvarande partiledaren Annie Lööfs extremt naiva vision för tio år sedan hade förverkligats:
att Sverige skulle ta emot 30 miljoner nya invånare. Nästan tio gånger fler än de 3,7 miljonerna som invandrade under 1970-2023. Med Sveriges bristfälliga invandrings- och integrationspolitik kan man ana att nutida gangsterSverige inte enbart hade varit Europas utan hela världens gangstervärstingland.

Tillägg om svensk invandringsstatistik

I diagram1 ovan med data från Eurostat ingår endast andelen utrikes födda, men inte andelen inrikes födda med två utrikes föräldrar.
För Sverige finns den statistiken hos SCB:

År 2023 var andelen utrikes födda 20,6 procent av Sveriges befolkning.
Motsvarande för år 1960 var 4,0 procent.
Andelen med ”utländsk bakgrund” var 27,2 procent (utrikes födda + inrikes födda med två utrikes födda föräldrar) år 2023.

Sammanfattning

Teorin ovan handlar om de våldsamma konsekvenserna av flera decenniers naiv, bristfällig svensk invandringspolitik, och den ackumulerade effekten av att en andel kriminella i invandringsströmmarna genom åren sökte sig till Sverige, hitlockade av ryktet att Sverige är drömlandet för kriminella.
Med åren växte antalet kriminella i Sverige, framför allt under de två senaste decennierna, revirvåldet eskalerade, tills en brytpunkt nåddes för några år sedan och våldet bokstavligen exploderade med mängder av sprängningar och skjutningar.

Att Sveriges invandrings- och integrationspolitik var bristfällig framgår bland annat av att Sveriges gangsterproblematik saknar motstycke bland övriga EU-länder.

Merparten invandrare är hederliga människor, enligt ovanstående förklaring. Invandrare i allmänhet bär inte skuld för gangsterSverige. Den skulden ligger på svenska politiker och deras anhängare. (Samt förstås de kriminella).
Vänsterblocket hade regeringsmakten cirka 70 procent av tiden 1970-2023. (Dessförinnan hade vänstern makten 25 år i följd). Men även högern har del i skulden.
De ansvariga vill inte ta ansvar, de anser att det är ”blame game” att diskutera och analysera deras misstag. Risken är därmed att inga lärdomar dras, att samma och liknande misstag kommer att begås igen. Och igen.

* Källor,  SCB (Statistiska centralbyrån), Brå (Brottsförebyggande rådet), Eurostat, Regeringen m.fl:

– Kriminella nätverk har infiltrerat det svenska samhället:
bra.se/…/2024_2_Mojliggorare-for-kriminella-natverk.pdf  (Brå 2024).

– Utrikes födda är överrepresenterade i brottsstatistiken:
bra.se/2021_9…inrikes_respektive_utrikes_bakgrund.pdf  (Brå 2021, statistik fram till 2018).

– Dödliga våldet och gängkriminaliteten i Sverige sticker ut i Europa:
bra.se/…/2024_6_Doldigt-vald-i-Sverige-sedan-1990.pdf  (Brå 2024, gäller perioden 1990-2021).

– Invandring och utvandring 1970–2023:
scb.se/…/invandring-och-utvandring-efter-kon-och-fodelseland-samt-framskrivning/  (SCB 2024).
Data, excelfil:
scb.se/…/be0401_2024i70.xlsx  (SCB 2024).

– Andelen utrikes födda i EU-länderna, år 2023:
ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/migr_pop3ctb__custom_5499922 (Eurostat, 2024)
Välj ”Download” längre ner på sidan, Custom dataset [migr_pop3ctb__custom_5499922_spreadsheet.xlsx], Spreadsheet.

– Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige (Polisen, 2024), PDF-fil:
polisen.se/…/lagesbild-over-aktiva-gangkriminella-i-sverige-.pdf
Notera att det inte framgår i rapporten hur många av de gängkriminella som är utrikes födda och som erhållit svenskt medborgarskap. Där framgår endast andelen utländska medborgare (19 %) respektive andelen svenska medborgare (80 %) av de som är aktiva i kriminella nätverk.

– Regeringar sedan 1876, i Sverige (Riksdagen, 2024):
riksdagen.se/…/tidigare-regeringsbildningar-och-statsministrar
——

Försvunna i Sundsvall – Vad hände?

Raine, Johan, Olle och Hannes är namnen på några personer som försvunnit i Sundsvall och inte återfunnits:

  • Raine Svensson (alt. Reine), 19 år, försvann den 17 juni 1971.
  • Johan Asplund, 11 år, försvann den 7 november 1980.
  • Olle Högbom, 18 år, försvann den 7 september 1983.
  • På senare tid: Hannes Näslund, 19 år, försvann den 4 maj 2020, enligt Missing Peoples lista på efterlysningar.

På samma sjukhus som Raine arbetade var en viss Sture Bergwall intagen på rättspsyk. Raine hade mot sina föräldrars vilja hoppat av studierna på universitetet i Umeå, och flyttat till Sundsvall för att jobba som sjukvårdare på Sidsjöns sjukhus.
Raine och Sture Bergwall lär ha träffats på kliniken.*
Bergwall skrevs ut ett par veckor innan Raine försvann.
När Bergwall många år senare hävdade att han hade mördat flera personer så uppgav han även Raine. Och Johan och Olle. Men eftersom Raines försvinnande var preskriberat lades uppgifterna om Raine åt sidan.
Raines föräldrar trodde inte på Bergwall, de menade att försvinnandet kan haft andra orsaker som t.ex. att Raine kan varit deprimerad.
Detta om Bergwall är bara en pikant detalj, inlägget handlar inte om Bergwall så därför lämnar vi honom och går raskt vidare.

En till som försvann i Sundsvall är Simon Strid, 28 år, det skedde år 2019.
Några år tidigare, 2016, hade han också varit försvunnen men återkommit. Den gången tycks han varit ute och rest, bland annat till Umeå.
Men försvinnandet 2019 slutade inte lika bra. Simons döda kropp hittades fyra år senare av svampplockare i skogarna kring Söderhamn, tio mil söder om Sundsvall. Dödsorsaken tycks inte kunnat fastställas.

Ett par decennier innan Raine Svenssons försvinnande försvann Viola Widegren, tio mil norr om Sundsvall. (Flera andra personer har försvunnit i de trakterna men de redovisas inte här).
Om Missing People funnits i Sverige på den tiden (deras verksamhet startade 2012), hade Viola, Raine, Johan eller Olle hittats då? Kanske, om de försvunna personerna inte förflyttade sig (eller nån annan inte flyttade dem) långt bort från platsen där de senast iakttogs (som i Simon Strids fall), eller inte försvann i strömmande vattendrag eller i havet (som det finns gott om i eller nära de trakterna).

Att folk kan försvinna av sig själv, i till synes olyckor och utan att vilja begå självmord, i skog, vatten, skorstenar, grottor, ned mellan väggar, och andra underliga platser, framgår av bland annat följande fall (i några fall vet man förstås inte i detalj vad som hände, där skulle kunna ligga brott bakom):

Mera:

* Att Raine och Sture hade träffats på kliniken uppges i en gammal tidningsartikel:
www.st.nu/2013-12-22/det-bortglomda-quickfallet (Sundsvalls Tidning, 22 dec 2013, f.n. inte bakom betalvägg).
Grundprincipen är förstås att Bergwall inte har dödat nån, eftersom han många år efter de fällande tingsrättsdomarna friades av åklagare som lade ner de tidigare åtalen. (Men det gjordes inga nya domstolsprövningar). Det kan dock vara värt att veta att Bergwall tidigare hade begått flera grova brott, bland annat dråpförsök (knivskar en man svårt och lämnade honom att förblöda) och bankrån med gisslan (där en ansenlig del av rånbytet aldrig återfanns). Så han var inte precis vit som snö om man säger så och han kunde vara mycket våldsbenägen.

Sture Bergwall kallade sig Thomas Quick under några år på 1990-2000-talet då han hävdade att han hade mördat flera personer, och då han försökte göra författarkarriär med sin mördarbok
”Kvarblivelse”.
Boken floppade dock, och år 2002 återtog han namnet Bergwall. Men han fortsatte hålla fast vid att han hade mördat, ända till 2008 då han så att säga tog tillbaka allt.