Författararkiv: Tony

Påsk, mord, och latinamerikanska rytmer

Nu är det påsk, här är tre färgglada påskkycklingar som sjunger o dansar till sambatoner i ett uppträdande i Österrike 2014.
Se och lyssna på ”Samba do Brasil” med Bellini:
– ”Bellini – Samba do Brasil”.


Till minne av:

Lambada-sångerskan Loalwa Braz, som mördades år 2017.

År 1989 hade Loalwa Braz och gruppen Kaoma internationella framgångar med ”Lambada”. De flesta känner nog igen låten mer än hennes namn. Se och lyssna:
– ”Kaoma – Lambada (1989)”.

Mordet på Loalwa skedde i januari 2017. En portugisisk artikel (i globo.com) från 2018 rapporterar att tre män dömdes (i första instans) till 37, 28 respektive 22 års fängelse för rånmord.

Mera latinamerikanska rytmer:

– ”Nossa – Mas Que Nada”.

Varianter av ”Samba do Brasil”:
– ”Bellini – Samba Do Brasil”. (officiell? video).
– ”Bellini – Samba De Janeiro” (fokuserar på refrängen).




PS. Gruppen Bellini är visserligen tysk men musiken låter ganska latinamerikansk eller hur. I uppträdandet överst i detta inlägg (Österrike 2014) var Bellini en av många artister i musikevenemanget ”Starnacht am Wörthersee”. (Hämtat från avdelningen för onödigt vetande).

112, 911, Karis lag, och gamla damens sopnöd

Här är ett minnesknep för barn (och vuxna som saknar nummerminne) att komma ihåg telefonnumret 112 för akuta nödsituationer. På bilderna visar poliskvinnan med fingsarna hur man i tur och ordning pekar på mun-näsa-ögon samtidigt som man säger ”ett”, ”ett”, ”två”.

Varning! Glöm inte att börja från munnen och fortsätta uppåt, till näsan och sedan ögonen.
Börjar du istället från ögonen och fortsätter neråt, med ditt finger, som i den gamla finger-pekar-ramsan ”öga öga näsa mun, här går vägen ner till brunn” (dvs ända neråt naveln eller ”brunnen”) så kan det bli jättekonstigt… åtminstone i en nödsituation.

Nödnumret 112 kan användas i alla EU-länder, dvs i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

Många länder utanför EU använder också 112 som nödnummer. Exempelvis Norge (till polisen), Storbritannien (112 eller 999) och Island.
Omkring hundra länder i världen lär ha 112 som nödnummer.

Endast vid akuta nödsituationer vid fara för liv eller egendom

Nödnumret 112 ska bara användas vid akuta nödsituationer då det är fara för liv, egendom eller miljö.
I andra, inte akuta (nöd-) situationer kan följande nummer användas:
Vid icke akuta polisärenden, ring 114 14.
För sjukvårdsrådgivning, ring 1177.
För information om större olyckor och kriser, ring 113 13.

USA och Kanada

I USA och Kanada är larmnumret 911. (Det lär även fungera med 112). Där tycks inte finnas någon finger-minnesramsa, barnen lär sig 911 ändå. Men andra problem kan uppstå. Som när en kvinna vid namn Kari Hunt blev knivdödad av sin exman i ett hotellrum i Texas.
Deras nioåriga dotter försökte ringa 911 flera gånger men kom inte fram. Hon visste inte att man först måste trycka 9 för att komma ut på linjen utanför hotellet.

Den tragiska händelsen ledde till en ny lag, ”Kari’s law”. Enligt den lagen ska man kunna nå larmtjänsten genom att slå enbart 911 även i hotell, kontorsmiljöer, sjukhus med mera.

Den sjuka och ensamma gamla damens sopnöd

I Hartford, Connecticut (USA) fick larmoperatören Katherine Grady ett 911-samtal från en handikappad 86-årig ensamstående kvinna som inte klarade att flytta sina soptunnor ut till vägen så att sopåkaren kunde tömma dem.

Men istället för att hänvisa till renhållningsverket erbjöd sig larmoperatören Katherine att efter sitt arbetspass hjälpa den nödställda kvinnan.
Se nyhetsinslag: ”911 Dispatcher Answers the Call to Take Out the Trash” (ABC news, 10 aug 2016). Eller lyssna på larmsamtalet:



Mera:
Video ett-ett-två, (Polisen i Västmanlands Facebook).

112 – när det verkligen är akut (sosalarm.se).
112-dagen uppmärksammas i EU (sosalarm.se).
mirror.co.uk/news/…/children-tried-save-mother-murdered (2015):
Children tried to save mother as she was murdered by their dad but couldn’t get through to 911.

Små barn minns mer än vi trott, enligt nutida forskning

För vissa vuxna kan det komma som en diabolisk överraskning att små barn i 1-3-årsåldern kan minnas händelser, t.ex. om den vuxne gjort dumma saker mot barnet i tron att små barn saknar minnesförmåga.

Att barn i åldern 2 till 3 år kan minnas och tala om tidigare händelser i sina liv framgår bland annat i studien* ”Infantile Amnesia Across the Years: A 2‐Year Follow‐up of Children’s Earliest Memories”, av Dr Carole Peterson m.fl. Översättning till svenska:

”Omfattande forskning har visat att 2- och 3-åringar har ett välfungerande minnessystem och lätt kan prata om tidigare händelser, inklusive sådana som inträffade när de var månader eller till och med mer än ett år yngre […]”.

Engelska originaltexten från studien:

”Considerable research has shown that 2- and 3-year-olds have a well-functioning memory system and can readily talk about past events, including ones that occurred when they were months or even more than a year younger (Bahrick, Parker, Fivush, & Levitt, 1998; Cleveland & Reese, 2008; Fivush & Schwarzmueller, 1998; Harley & Reese, 1999; Peterson, 1999; Peterson & McCabe, 2004; Peterson & Rideout, 1998; Van Abbema & Bauer, 2005).”

Observera, det handlar inte om att 2-3-åriga barn kan lämna en redogörelse eller en sammanhängande berättelse, så som äldre barn och vuxna kan göra.
Men det lilla barnet har förmågan att minnas tidigare händelser lång tid tillbaka, och barnet kan uttrycka det verbalt mer eller mindre begripligt eller fragmenterat. Under förutsättning förstås att barnet har börjat tala, vilket vanligen sker omkring 1,5 års ålder, eller tidigare om barnet är tidigt språkligt utvecklat.

Händelser som av barnet upplevs som omskakande eller traumatiska brukar ligga kvar längre tid och starkare i minnet, än vardagliga eller triviala händelser.

Längre fram i barndomen försvinner dock de tidigaste minnena på grund av barndomsamnesi* (eller infantil amnesi), så att vi som äldre barn och vuxna inte längre minns de händelserna.

Mer ur ovanstående studie (fortsättningen på ovanstående citat):

”[…] This is all the more remarkable when one considers that children can also recall many events from several years in the past. For example, Peterson and her colleagues (Peterson & Parsons, 2005; Peterson & Whalen, 2001) found that 7- and 8-year-olds had detailed and mostly accurate memory for injuries they had sustained 5 years previously when they had been only 2 or 3 years old, and likewise Fivush and her colleagues found that former 3- and 4-yearolds recalled a destructive hurricane very well after the passage of 6 years (Fivush, Sales, Goldberg, Bahrick, & Parker, 2004; Sales, Fivush, Parker, & Bahrick, 2005; for reviews of long-term memory in children, see Bauer, 2006, 2007; Peterson, 2002).

Thus, young children demonstrate that they have verbally accessible memory for many events that occurred when they were 2 or 3 years of age and yet adults seem to have no recall of any of those events, and the years in their early lives when those events took place become shrouded by childhood amnesia. […]”

Enligt ovanstående citat ur studien hade 7-8-åriga barn detaljerade minnen av kroppsskador de åsamkades vid 2-3 års ålder. Och 6-åringar mindes en svår orkan som inträffade när barnen var 3-4 år.
Men att de som vuxna inte minns de händelserna på grund av barndomsamnesi.


Mikael Heimann, professor i psykologi, forskar om spädbarns minne, förklarar* varför en del människor felaktigt tror att småbarn inte är kapabla att minnas och tala om tidigare händelser:

”Att vi inte minns något från vår spädaste barndom är förmodligen en bidragande orsak till att man i den klassiska psykologin sade att långtidsminnet utvecklas sent och att vi först vid 18 till 24 månader ålder börjar få medvetna minnen.
Men forskningen visar att det inte stämmer, händelseminnen kan vi lagra mycket tidigare.”*

I citatet ovan av Heiman framgår att vi som vuxna inte minns våra första levnadsår (på grund av barndomsamnesi), och att det kan vara orsaken till missuppfattningen att små barn påstås inte kunna minnas nåt alls.

Heiman uppger vidare att ”Från ett års ålder ökar minnesförmågan markant. Ett barn på 12–13 månader minns en specifik händelse i cirka två månader, ett barn på 18 månader kan minnas en händelse efter sex månader.” Och ännu längre i vissa fall, enligt Carole Petersons studier.

Även barn yngre än 1 år kan minnas tidigare händelser, men kortare tid. I den åldern ökar sedan minnesförmågan markant, månad för månad.


Forna tiders missuppfattning att små barn inte kan minnas händelser kan alltså bero på att man misstolkade fenomenet barndomsamnesi eller infantil amnesi.

Ett exempel på sådan missuppfattning är docent Tomas Erikssons vittnesmål år 2010 i Attunda tingsrätt gällande skadeståndskrav från de två läkarna i da Costaärendet.
Eriksson var begärd av läkarnas försvarare och skulle uttala sig om tillförlitligheten i ”barnets berättelse”. (”Barnet” var en 2-3-årig flicka som antogs ha varit utsatt för något mycket skrämmande vid 1,5 års ålder).
Docent Eriksson utbrast med emfas i rättssalen att barn inte kan minnas något förrän de är 3-4 år gamla, ”eftersom det inte finns nånting att fastna i!”:

(Fakta är dock att minnen kan ”fastna” hos barn i 1-2-årsåldern och finnas kvar i månader och ibland över ett år).

Annat som Eriksson sa var korrekt men irrelevant för da Costafallet, exempelvis att små barn inte kan lämna ”redogörelser” och att man som vuxen inte minns sina tidigaste barndomsår.
Inget av det hade med da Costafallet att göra eftersom det inte handlade om att barnet hade lämnat en redogörelse eller sammanhängande berättelse, och inte heller handlade det om en vuxens minnen.

I samma rättegång år 2010 hördes även en annan docent, Nils Wiklund, som inte höll med docent Eriksson gällande små barns minnesförmåga. Wiklund sa (citat ur tingsrättsdomen 2010, min fetstil):

”Det går inte att säga något generellt om hur gammalt ett barn måste vara för att kunna redogöra för ett sammanhang. Man kan i för sig tänka sig att ett litet barn kan såväl förmedla ett innehåll som återspegla en verklighet så fort barnet överhuvudtaget kan yttra några ord.
När det handlar om en rättsprocess som rör misstankar om övergrepp är det dock viktigt att sådana utsagor bedöms noga.
Men det är ingenting som hindrar att även ett litet barn mycket väl skulle kunna förmedla en verklighet.


Uppgifter om små barns minne återfinns även i svenska vårdguiden*. Där uppges bland annat att barn i ettårsåldern kan minnas händelser som inträffade för flera månader sedan:

”I ettårsåldern lär sig barn mycket nytt genom att göra samma sak om och om igen. […] I den här åldern är det vanligt att barn gör detta:
– Börjar känna igen sig själv på bild och i spegeln.
– Kommer ihåg var saker finns, till exempel att nallen ligger i sängen och att skorna står i hallen.
– Minns saker hen har upplevt flera månader tillbaka i tiden.

Och, att barn mellan 1 och 2 år kan visualisera en sak genom att höra ett ord:

”Många barn mellan 1 och 2 år gör detta:
– Se likheter och olikheter.
– Förstå ”rätt och fel”.
– Kan få en bild i huvudet när de hör ett ord, utan att saken är närvarande.
– Utveckla och tydligt visa sin egen vilja.”

De uppgifterna i vårdguiden uppdaterades 2024-09-02, och granskarna var:
Gustaf Waxegård, psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, Barnkliniken och FOU.
Amanda Wikerstål, psykolog, Familjehälsan.
Martin Jägervall, barnläkare, barnneurolog, BVC- och skolläkare.

Sammanfattning, små barns minne

Små barn kan minnas händelser. Små barn har förmågan till ”episodiskt minne” eller ”explicit minne”, men inte lika utvecklat som hos äldre barn och vuxna.
Vid 6 månaders ålder kan barn komma ihåg en händelse några veckor, vid 12 månaders ålder ett par månader, och längre fram över ett år.

Barn i 1,5 årsåldern kan visualisera en sak (få en bild i huvudet) när de hör ett ord, utan att saken är närvarande.

Efter att barn börjat tala, omkring 1,5 års ålder, eller tidigare om barnet är språkligt tidigt utvecklat, så kan barn verbalt uttrycka sina minnen eller minnesfragment mer eller mindre begripligt.
Kopplingen mellan språkutveckling och minnesförmåga är viktig: ju mer språkligt avancerat ett barn är, desto bättre kan barnet organisera och beskriva sina minnen. Dessa tidiga minnen kan dock vara vaga och baserade på fragment av upplevelser snarare än tydliga, detaljerade återberättelser eller redogörelser.

Generellt kan barn börja utveckla mer stabila och återkallande minnen vid omkring 3-4 års ålder. Enligt nutida rättsliga riktlinjer hålls därför inte förhör med barn förrän i den åldern.

Vid 3-4 års ålder eller äldre försvinner de tidigaste minnena, vilket medför att äldre barn och vuxna inte längre minns sina tidigaste levnadsår. Det kallas barndomsamnesi eller infantil amnesi*. Det är stor variation mellan olika individer vid vilken ålder amnesin inträffar.

Att vi som vuxna inte minns våra första levnadsår kan vara en anledning till att man tidigare trodde att små barn inte minns något.




*)
– Studie av Carole Peterson m.fl: ”Infantile Amnesia Across the Years: A 2‐Year Follow‐up of Children’s Earliest Memories” (pdf-fil, 2011).
– Artikel med Mikael Heimann: ”Spädbarn minns mer än vi trott” (Svd, 2012-08-06).
– Svenska vårdguiden, om ”Barnets utveckling 1-2 år” (2024-09-02).
– Inlägg om barndomsamnesi: ”Minnet hos barn och vuxna”. (2018).

I vissa källor jämställs barndomsamnesi med infantil amnesi. I andra källor uppges infantil amnesi vara den glömska som uppstår hos barn upp till cirka 2 år, t.ex. när minnet av en händelse försvinner efter några månader hos ett 12-månaders barn. Och barndomsamnesi är då barn 3-4 år eller äldre glömmer tidigare händelser.



Bild överst, flicka, avLoaivat”.

Skolskjutningen i Örebro där tio personer mördades

Videoklippet ovan är från en elev som låste in sig på toaletten då skolskjutningen började. Eleven ställde sig på handfatet, ifall skytten skulle skjuta genom dörren. I klippet hörs åtta snabba skott (av totalt sjuttio skott).

Strax efter klockan 12.30 på tisdagen den 4 februari 2025 fick polisen i Örebro larm om pågående dödligt våld vid Campus Risbergska skolan där bl.a. komvux (kommunal vuxenundervisning) bedriver utbildning.
Följande är vad som framkommit hittills i olika media. Vissa uppgifter kan komma att ändras.

Polisen var på plats efter sex minuter. Klockan 12:39 ljöd brandlarmet. Skjutningen pågick 12-15 minuter, sista skottet hördes klockan 12:45.
Tio personer sköts till döds (sju kvinnor och tre män). Sex personer fick skottskador. Därefter begick gärningsmannen, 35-årige Rickard Andersson, självmord.

Majoriteten av personerna som sköts lär ha utländsk bakgrund och är kvinnor. Å andra sidan lär majoriteten av eleverna på komvux ha utländsk bakgrund och vara kvinnor*. Det kan vara orsaken till att de är överrepresenterade bland de personer som blev skjutna, de råkade befinna sig nära RAs väg genom skolans korridorer och klassrum.
Enligt polisen verkar RA gjort ett slumpmässigt urval av offer.

En viss planläggning verkar dock förekommit i närtid gällande inköp av ammunition och av rökgranater eller rökfacklor.

RA hade tidigare år varit inskriven på den skolan vid flera tillfällen, som vuxenstuderande på komvux, men då avbrutit studierna. Det har bekräftats av polisen.

Han är inte känd av polisen sedan tidigare. Han tycks varit ensamagerande. Ingen koppling till kriminella gäng. I nuläget talar inget för att RA agerat utifrån ett ideologiskt perspektiv, enligt polisen.

Sedan 2011 (då RA var 22 år) hade han jägarexamen och licens på fyra jaktvapen, varav tre hittades intill honom på mordplatsen tillsammans med ett tiotal magasin och en mängd oanvänd ammunition.

Gärningsmannens bakgrund

Enligt tidigare klasskamrater under låg- och mellanstadietiden var RA social och glad.
När han började högstadiet förändrades han och blev mer inåtvänd och skygg, dvs vid 13-14 års ålder. Han uppges ofta gått omkring med luva över huvudet och en hand för ansiktet, han kallades ”Luvan”. En dåtida klasskamrat säger om RA att ”han försvann efter sjunde klass”. Klasskamraten anser att det måste varit någon form av extrem social fobi.

Som 13-åring lär RA haft kontakt med skolpsykolog vid flera tillfällen. Under uppväxten ställdes flera diagnoser på honom, varav minst en neuropsykiatrisk diagnos.

RA gick ut grundskolan utan godkänt i ett enda ämne. Han slutade gymnasiet utan fullständiga betyg, och kallades därför aldrig till mönstring och värnpliktstjänstgöring.

Som tonåring i skolan lär RA gått i en klass med beteckningen SPASP, en specialklass för elever med Aspergers syndrom och autism.
OBS! De allra flesta personer med den neuropsykiatriska funktionsvariationen autism är INTE våldsamma, de begår aldrig våldsbrott. Men det det kan leda till utanförskap, att de blir ensamma och isolerade.

År 2010 (då RA var 21 år) flyttade han hemifrån.
Enligt en släkting var RA hockeyintresserad. Han gillade att köra bil.
År 2017 (när RA var 28 år) bytte han namn från Jonas Rickard Simon till Rickard Andersson, samma efternamn som pappans innan han gifte sig 28 år tidigare.
Som vuxen nolltaxerade RA nio år i rad.

Motivet?

Polisen arbetar nu med att ”bakspåra” RAs levnad för att försöka hitta motivet till massmordet och självmordet. Återstår att se vad man kommer fram till.



Mera om RAs vapen

De fyra vapen RA hade licens på lär varit två halvautomatiska kulgevär och två hagelgevär varav det ena med pumpomladdning. För jakt i Sverige ska de halvautomatiska vara pluggade så att de normalt inte kan laddas med mer än ett fåtal skott (t.ex. högst tre patroner).
Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter för halvautomatiska kulvapen för jakt gäller följande begränsningar för hur många patroner geväret högst kan laddas med: högst 2+1 patroner (2 i magasinet + ett i loppet/patronläget) vid jakt på björn, varg, lo, järv, sälar, bäver, utter, skogshare, skogsmård, iller och fåglar. Och högst 5+1 patroner vid jakt på alla övriga arter.

Inget av RAs vapen var av typen AR-15 (Armalite Rifle), dvs det militärliknande vapen som i nuläget är tillåtna för jakt i Sverige (med ovanstående begränsningar för antal patroner), men som kan komma att förbjudas.



* Om komvux, rapport från Skolverket (2023):
https://www.skolverket.se/…/pdf13001.pdf
Elevernas migrationsbakgrund: ”På grundläggande nivå var 94 procent av eleverna födda utomlands”.
Könsfördelning: ”… 63 procent var kvinnor och 37 procent var män.”

Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet

Mycket talar för att gärningsmannen hade kunskaper i människans anatomi, det avslöjar analyserna av bl.a. den 7:e halskotan i halskotpelaren. Den teorin stärks av flera sakkunnigutlåtanden inklusive Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).

Vi inleder med lite bakgrund.
Kvarlevorna efter Catrine da Costa påträffades den 18 juli 1984 (två plastsäckar i Karlberg) och den 7 augusti (två dubbelsäckar vid Eugeniavägen) i Stockholm.
I de sista fynden (7 augusti) tycks några av kroppsdelarna varit skickligt avskilda, i motsats till de första fynden (18 juli) där det var mer klumpigt utfört.

Rättsläkaren Jovan Rajs uppgav i protokollet för den andra obduktionen (den 7 augusti) gällande bålen:
”Den sjunde halskotan finns med men dess övre ledytor saknas. Den motsvarande snittytan är jämn och skarp.”  (Resten av halsen och huvudet saknades).
Vid obduktionerna analyserades inte vilka verktyg styckaren kan ha använt, det görs normalt senare i den kriminaltekniska undersökningen efter att skeletteringen är genomförd.
Däremot närvarade även flera andra rättsläkare vid obduktionerna, och vid den andra obduktionen var de eniga att gärningsmannen vid vissa moment hade utnyttjat kunskaper om människans anatomi.

Efter obduktionerna skeletterades kroppsdelarna – en process som kan ta flera dagar (med kokning, rengöring, avfettning, avblekning och torkning) – för att sedan överlämnas till kriminalteknisk undersökning.

Den 9 augusti klockan 14:30 – endast två dagar efter det andra fyndet – lämnade rättsläkaren Jovan Rajs en muntlig uppgift via telefon till polisen, troligen på en tidigare förfrågan. Rajs lär sagt att en såg har använts vid styckningen, kanske en motorsåg (med oscillerande sågblad). Det noterades av polisen med tre rader i ett spaningsuppslag. (Det var alltså inget skriftligt formellt utlåtande från Rajs).
Sannolikt avsåg Rajs de kroppsdelar som uppenbarligen hade avskilts klumpigt, framför allt från det första fyndet. Tidsmässigt är det tveksamt om Rajs ännu hade hunnit genomföra en djupare kriminalteknisk undersökning av de sist funna kroppsdelarna, om processen med skeletteringen inte var helt genomförd.

Författaren Per Lindeberg* beskriver detta enligt följande:

”När de två första säckarna hittades hade Jovan Rajs förklarat att gärningsmannen knappast kunde vara någon anatomiskt kunnig person med tanke på hur kroppsdelarna var behandlade. Men fyndet av säckarna på Eugeniavägen fick honom och andra på stationen att ändra uppfattning.
Problemet var att vissa ingrepp på kroppen var klumpigt gjorda, medan andra utförts skickligt […] På samma sätt tycktes huvudet med halsen ha lossats från ryggraden genom ett snitt mellan två av halskotorna, vilket tydde på ett vant handlag.
[…]
Det fanns alltså motsägelsefulla inslag i styckningssättet, vilket gjorde det svårt att dra några entydiga slutsatser om den eller de personer som styckat kroppen. En teori som Rajs började fundera över var om kroppen kanske styckats av en person med anatomiska kunskaper, som försökt förvilla polisen genom att stycka på ett oskickligt
sätt.
(Per Lindeberg, 1999, Döden är en man).

Här kan tilläggas att i den hårt vinklade SVT-dokuserien om styckmordet, så döljs ovanstående bakgrundsuppgifter om rättsläkaren Rajs bedömning och de motsägelsefulla inslagen i styckningssättet.
Berättarrösten Dan Josefsson undanhåller tittarna den informationen, så att Rajs istället framstår som opålitlig, inkompetent och bedräglig.

Den sjunde halskotan (C7)

Det är mycket ovanligt vid styckmord att halsen avskiljs alldeles intill bålen, längst ner på halskotpelaren, eller som i detta fall mellan 6:e och 7:e halskotan. Det brukar ske längre upp på halsen vid de allra flesta styckmord där huvudet avskiljs. I da Costa-fallet kan det misstänkas att gärningsmannen ville spara halskotpelaren.

I sakkunnigutlåtandet från SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) den 10 maj 1988 framgår bland annat att sjunde halskotan har en skada i form av en ”grund avfasning … på kotkroppens bakre, övre rand …”, och som ”kan ha åstadkommits med ett skarpeggat föremål, t ex kniv, som förts framifrån och bakåt med eggen riktad vinkelrätt mot frontalplanet.”
För att upptäcka skadan använde SKL ett ”stereomikroskop med påfallande ljus”, en typ av instrument som ingen av de föregående granskarna tycks haft tillgång till.

När SKL:s detaljerade beskrivning översätts till bild kan det se ut så här, med skadan rödmarkerad:

Bilderna ovan är modifierade från kriminalkommissarie Wincent Langes undersökning av halskotan år 1987.

Bild ovan: skadan markerad med rött (från sidan) – på C7-kotkroppens bakre, övre rand –  i en röntgenbild (från en levande person).


Den föregående granskaren Socialstyrelsens rättsliga råd (eller RR, Rättsliga Rådet) lyckades inte upptäcka någon skada på halskotan vid sin undersökning tre månader tidigare, den 29 februari 1988. I deras utlåtande står: ”Den tillvaratagna 7. halskotan företer ingen skada.”

De tycks inte haft lika kraftfulla instrument som SKL. En annan orsak till att Socialstyrelsen missade skadan kan vara tidsbrist och att de därmed inte var tillräckligt noggranna. Socialstyrelsen la in följande brasklapp i sitt utlåtande (min fetstil):

Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten, medförande att ett tillförlitligt ställningstagande till styckningssättet och de redskap, som använts vid styckningen av da Costas kropp, för närvarande inte är möjligt.

I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen också generellt om halsar:
Delning av halskotpelaren mellan 6. och 7. halskotorna med knivliknande redskap är svår att utföra utan anatomisk kunskap.”


Den 28 december 1987 – ett par månader innan Socialstyrelsens utlåtande – var kriminalkommissarie Wincent Lange klar med sin kriminaltekniska undersökning av samtliga benpreparat från da Costa-fallet, inklusive den sjunde halskotan.

Lange förklarar svårigheten att dela halskotpelaren mellan 6:e och 7:e halskotorna. Under ”Sammanfattning / Diskussion” skriver Lange gällande halsen:

”Halskotpelaren kan sägas vara inkapslad i muskler och senor. Sedan dessa ”genomskurits” har ”operatören” att med ett eggvasst föremål, en låg kniv eller preparatkniv / skalpell, försiktigt söka sig mellan kotornas olika irrgångar för att kunna sära kotorna åt utan att avsätta skador på kotorna. Till följd av kotornas konstruktion krävs både yrkeskunskap och skicklighet.

Under ”Slutsats”, som rör undersökningen av samtliga benpreparat från hela kroppen, inte bara halskotan, avslutar Lange med bland annat följande:

”[…] Styckningstekniken kan sägas vara något motsägelsefull. Å ena sidan talar tekniken för yrkeskunskap och skicklighet och å andra sidan om inte fullt så stort kunnande .
I det första avseendet framstår bl a avstyckningen av huvudet som ett skickligt utfört arbete. […]”

I sin undersökning konsulterade Lange även ett trettiotal personer.


Några år innan Langes utlåtande gjordes en undersökning av Anders Wykman, leg läkare och ortoped-kirurg. Wykman analyserade ett urval av benpreparaten (höft, lår, knä m.m. men inte halskotan), och han diskuterade även ingående med kollegor inom det verksamhetsområdet.
I Wykmans utlåtande den 4 februari 1985 skriver han bland annat angående styckningstekniken gällande hela kroppen:

”… håller för troligt att styckningen av Da Costa utförts av en person med ingående kunskaper inom människokroppens anatomi, med erfarenhet av kirurgi eller ortopedi samt med föresatsen att försvåra eventuell brottsutredning genom att medvetet delvis dölja ovanstående kunskaper och erfarenheter.

Dessförinnan gjorde rättsläkaren Jovan Rajs en liknande bedömning i sitt utlåtande den 23 november 1984.

De som undersökte benpreparaten var följande:

  • 1984, 23 november: Jovan Rajs, rättsläkare.
  • 1985, 4 februari: Anders Wykman, leg läkare, ortoped-kirurg.
  • 1987, 28 december: Wincent Lange, kriminalkommissarie.
  • 1988, 29 februari: Socialstyrelsen / RR, som delvis gick emot de föregående granskarna (men inte gällande halskotan), dock med brasklappen att Socialstyrelsens bedömning inte var ”tillförlitlig” på grund av tidsbrist (se citat ovan).
  • 1988, 10 maj: SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium), där det i utlåtandets slutsatser framgår bland annat: ”Att det i den sjunde halskotan finns en skada som synes ha åstadkommits med kniv”.

SKL:s utlåtande om 7:e halskotan kan sägas stärka övriga granskares bedömning att halsen avskilts skickligt, sannolikt med anatomisk kunskap hos gärningsmannen.




Mera:
Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa. På 1980-talet kunde våldtäktsmän dömas med sparat spermaprov från offret som stödbevisning.
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.



Mera om halskotorna:

”Kotornas konstruktion är komplicerad. Från kotkroppen, längst framåt, följer ryggmärgskanalen. I höjd med denna sticker höger resp vänster sidoutskott ut, och bakåt, ut mot själva nacken, finns det bakre taggutskottet. På över och undersidan, strax invid ryggmärgskanalen, finns de övre resp nedre ledutskotten med sina ledytor.
Det innebär, att den övre kotans nedre ledutskott sjunker in emot den nedanförliggande kotans övre ledutskott.
Det innebär med andra ord, att de två kotorna sjunker in mot och över varandra.
Detta tillsammans med att ledutskotten/ledytorna bildar en trubbig vinkel gör det mycket svårt att med vilket hjälpmedel som helst sära två kotor åt utan att skada, speciellt ledutskotten.”
(Beskrivning av 6:e och 7:e halskotorna. Ur W. Langes utlåtande).

Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa

När Catrine da Costas kvarlevor påträffades saknades bland annat könsorganet, hela halsen och huvudet. Här ges en förklaring till frånvaron av det förstnämnda. På den tiden kunde våldtäktsmän dömas med spermaprov från offret som stödbevisning.

Detta gräsliga ämne hålls kortfattat, så här.
GM (gärningsmannen) dödade Catrine exempelvis vid en strypsexlek som urartade.
Den psykopatiske GM beslutade att genomföra en transportstyckning eftersom GM annars sannolikt skulle bli avslöjad om inte offret flyttades till annan plats i ett annat område i storstaden Stockholm.

Om GM var intresserad av kriminalteknik och rättsmedicinsk forskning så var det välbekant för honom att det fanns viss möjlighet att identifiera en man utifrån hans sädesceller, om de hittades i offret.
Därför måste GM:s spermier inuti Catrine avlägsnas.

På den tiden, sommaren 1984, var DNA-tekniken under stark utveckling, forskning pågick intensivt över hela världen, alla anade att det bara var en tidsfråga innan målet skulle nås:
att med DNA-teknik kunna identifiera specifika individer, bättre än med fingeravtryck.
(Och mycket riktigt, samma höst, den 10 september 1984, kom genombrottet när den brittiske genetikern Sir Alec Jeffreys gjorde upptäckten som ledde till tekniken för ”genetic fingerprinting” och DNA-profilering).

Men under flera år dessförinnan (åtminstone sedan 1981) sparade och kylförvarade polisen i USA rutinmässigt spermaprov från våldtäktsoffer, eftersom viss enklare identifiering då kunde göras med blodprov från den misstänkte. Det kunde användas som stödbevisning, alternativt för att exkludera eller fria en misstänkt person.

Sommaren 1984 då Catrine da Costa mördades kunde man i en svensk tidningsnotis den 10 juli läsa om en man som i USA hade dömts för våldtäkt, och där bevisningen bland annat utgjordes av ett bevarat spermaprov från våldtäktsoffret:

”När det gäller grova brott minskar chanserna för våldtäktsmän att undgå följder i framtiden. Den sperma de lämnar efter sig är bättre än det bästa fingeravtryck. Det blir snart möjligt att knäcka DNA-koden i sädesceller.
I Californien tog man spermaprov från [ett våldtäktsoffer] och jämförde med ett blodprov från en misstänkt. Varianterna i blodet stämde med spermamönstret. Med hjälp av detta och av andra bevis fälldes han för fyra våldtäktsbrott. Än är inte laboratorietesterna tillräckligt förfinade för att upptäcka var mans unika sädescellsavtryck, men metoden är under utveckling.”
(1984-07-10, Aftonbladet).

För dåtida kriminaltekniskt intresserade läsare var det fallet knappast en nyhet, och det var ett av flera fall senaste åren där den typen av sperma- och blodanalyser hade använts i våldtäktsfall i USA.

Och därför blev det självklart för psykopaten GM att avlägsna könsorganet på Catrines döda kropp, att städa bort de spår som annars kunde komma att fälla honom.

För en vanlig medborgare kan det verka ofattbart att någon skär bort en kvinnas underliv.
Ja det är minst lika ofattbart som att någon styckar en människokropp.
I Catrines fall var det dock precis vad som hände. Det vet vi helt säkert.



Man kan i detta sammanhang påminna om att Catrine da Costas ADRESSBOK innehöll flera läkare som sexkunder, som hon fått narkotika av, och som hon även hade varit hemma hos på sexbesök.
Så det är en fullt rimlig teori att styckmördaren var en person med ovanstående kunskaper om det aktuella forskningsläget inom identifiering med sperma och inom DNA-tekniken, t.ex. en läkare eller annan med liknande kunskaper.



Mera:
Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet.

Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie.
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.


Bilder överst från Geralt (”spermier”) och Sammy-Sander (blodig man).

Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie

Här faktakontrolleras ett urval uppgifter ur SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” som sändes i december 2024. Dom e luriga, säger Catrine.

Inlägget vänder sig till läsare som ogillar lögner och manipulation. Syftet med denna faktagranskning är att undersöka hur sanningsenliga uppgifterna i SVT:s dokumentär är. Syftet är inte att ta ställning till ”läkarnas” skuld eller oskuld.
Dokumentärserien som granskas är producerad av Sveriges Television samt Dan Josefsson och Johannes Hallbom.

SVT:s manipulation med fotohandlarens svägerska

Angående fotohandlarparet som i november 1987 vittnade att en ”läkare” hade lämnat in en filmrulle med hemska ”styckningsbilder” för framkallning i deras fotobutik vid midsommartid 1984.

Berättarrösten Dan Josefsson säger att fotohandlaren i sitt första polisförhör sagt att ”tjejerna” i fotobutiken också hade sett ”styckningsbilderna”, att hans svägerska var en av ”tjejerna”, men att svägerskan i polisförhör sagt att hon inte hade sett bilderna. Josefsson ger sedan tittarna intrycket att fotohandlarparet inbillat sig ”styckningsbilderna” genom att blanda ihop dem med några bilder från ett bårhus.

SVT-dokumentären manipulerar tittarna bl.a. på följande sätt:

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att hon kan varit sjuk den dagen då mannen lämnade in filmrullen och hämtade bilderna.

– SVT utelämnar att svägerskan sa att hon inte hört talas om bilderna därför att fotohandlaren hade ”tystnadsplikt”, och ”han är ju så rädd, vi får ju aldrig titta i några kort… för att då kan man mista kunder” (dvs om kunderna fick reda på att fotobutiken svikit deras förtroende).
Tidigare hade svägerskan sett otäcka ”bårhusbilder” och andra obehagliga bilder, sa hon i förhöret. Men det verkar som att fotohandlarparet sedan dess hade skärpt rutinerna kring tystnadsplikten.

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att när hon nyligen hörde talas om styckningsbilderna så hade hon trott att det var bårhusbilderna man talade om.
Berättarrösten Dan Josefsson påstår istället felaktigt att svägerskan sagt att fotohandlarparet nog blandat ihop de påstådda bilderna från styckmordet med bårhusbilderna. Med andra ord:
Josefsson ger tittarna intrycket att styckningsbilderna var påhittade, och han undanhåller uppgifter som ger en förklaring till att svägerskan inte hade sett bilderna.

SVT-dokumentären spelar också upp lite av det ljudinspelade polisförhöret med svägerskan år 1987.* (Det är en av dokumentärens flera ljuduppspelningar av olika gamla förhör m.m).
Men SVT har i hemlighet manipulerat genom att klippa ut ord från olika delar av förhöret och sammanfogat till nya meningar.
Tittarna får intrycket att det är originalinspelningen av förhöret år 1987 som spelas upp.
I bild visar SVT samtidigt en kassettbandspelare där man kan se att ljudbandet roterar, som om det vore en originaluppspelning. (Tryck på videon nedan för att lyssna).

I SVT:s manipulerade ljuduppspelning inleds svägerskans ord med den gulmarkerade texten vid #4 i bilden ovan, och fortsätter sedan med #5 osv.
Det är skickligt gjort, lyssnarna märker inte att det är klippt.

På bilden ovan syns en av de bortklippta meningarna: ”Men det var för att dom hade tystnadsplikten.” (efter sekvens #5), som var svägerskans förklaring till varför fotohandlarparet inte hade berättat för henne om bilderna. (Svägerskan kan varit besviken över att fotohandlaren inte tycks litat på henne, att det fanns risk hon skulle sprida uppgifter om kundernas bilder).

Frågan uppstår: är det vanligt förekommande att SVT och Dan Josefsson i sina ”dokumentärer” manipulerar gamla inspelade polisförhör, när den förhörde inte säger vad som passar Josefssons önskemål eller agenda?

Detta förhör (med svägerskan) är dessutom den första och hittills enda ljuduppspelning som jag kontrollerat i SVT:s dokumentärserie. Är resten lika manipulerat? Eller värre? Och hur är det med SVT:s tidigare dokumentärer om andra rättsfall?

Mera om fotohandlarparet: fotokonfrontationen m.m.

Här länkas till en färsk artikel av Lars Borgnäs som bland annat går igenom fotokonfrontationen med fotohandlarparet (som båda pekade ut ”allmänläkaren” som mannen med filmrullen). Artikeln hävdar att SVT-dokumentärens kritik mot konfrontationen bygger på en rapport av en professor Pär-Anders Granhag som klippt bort viktiga replikskiften ur konfrontationen och därmed dragit felaktiga slutsatser om utpekandena:
SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta” (Lars Borgnäs, januari 2025).

Förutom fotokonfrontationerna tar Borgnäs artikel även upp:

Att barnets ”berättelse” inte hade någon betydelse för utgången i Kammarrätten år 1991, de fäste ingen vikt vid barnet och mamman.
Borgnäs: ”I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet.”

Att ”Josefsson blandar ihop väderprognos och faktiskt väder”, gällande SVT-dokumentärens påstående att det inte var varmt och soligt väder den dagen en dam med hund (”hunddamen”) hade sett de två läkarna med ett barn i barnvagn nära rättsläkarstation på annandag pingst 1984.
I dokumentären visar Josefsson ett inslag från Rapports rikstäckande väderprognos som meddelade ”svalt över lag i hela landet”.
Borgnäs: ”Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.”

Borgnäs artikel avslutas med:

””Det svenska styckmordet” är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt. Den är att likna vid en partsinlaga, som rundar centrala omständigheter och ger en felaktig redovisning av avgörande fakta i fallet. Den har föga gemensamt med den sakliga och sanna journalistik man borde kunna förvänta sig av public service-företaget Sveriges Television.

Sannolikt har ytterst få av alla dem som hyllar ”Det svenska styckmordet” satt sig in i detaljerna kring bevisningen och gett sig själva möjlighet att bedöma dokumentärens tillförlitlighet. Många litar blint på den och stämmer in i kravet på upprättelse för de båda läkarna. Den aningslösheten hos journalister, krönikörer, ledarskribenter och andra opinionsbildare som tar ställning i flock utan egna kunskaper, är både häpnadsväckande och skrämmande.”

Fler vilseledande uppgifter

SVT och berättarrösten Dan Josefsson använder alltså en rad metoder, inklusive klipp-och-klistra, för att manipulera sina tittare / lyssnare. Här visas ännu ett exempel ur det digra materialet.

En poliskvinna uppgav i januari 1988 att hon på försommaren 1984 hade sett Catrine och ”obducenten” tillsammans på tunnelbanan, båda klädda i svarta skinnkläder.*
Och att dagarna innan polisen den 18 juli påträffade de första säckarna intill p-platsen vid Karlberg, så hade poliskvinnan och några poliskollegor känt en hemsk lukt när de fystränade på fotbollsplan vid Karlberg. När de var klara med träningen hade lukten trängt in i deras bilar på p-platsen. Poliskvinnan hade också sett plastsäckar ståendes där.
Och att sista gången poliskvinnan sett Catrine var på försommaren (troligen några dagar innan Catrine försvann).

Berättarrösten Dan Josefsson ger tittarna intrycket att poliskvinnan hade fel eller ljög på alla punkter.
Josefsson säger (under dramatisk ljud- och bildsättning) att poliskvinnan istället kan sett obducentens flickvän, som var punkare, på tunnelbanan. Och att det inte alls hade luktat starkt från säckarna, enligt en polis som var med vid platsundersökningen. Och att säckarna hade legat dolda under lövverk och därför inte kunnat iakttagits av poliskvinnan. Och att poliskvinnan sagt att hon sett Catrine några dagar innan de första säckarna hittades, men att det är omöjligt eftersom Catrine då varit död en månad.

Tittarna manipuleras på följande sätt:

  • SVT utelämnar att poliskvinnan hade träffat både ”obducenten” och Catrine flera gånger tidigare och kände dem väl till utseendet. ”Obducenten” hade hållit flera lektioner för polisskolan. Och Catrine hade poliskvinnan sett och pratat med flera gånger ute på stan (Catrine var prostituerad och saknade fast bostad).
  • SVT utelämnar att polisens inledande platsundersökning gjordes nattetid, mellan kl. 00:25 och 01:05, och att det duggregnade hela tiden (framgår i polisens rapport), vilket förklarar att säckarna inte luktade starkt som på dagtid när det var varmare och solen sken.
  • SVT utelämnar även att mannen som rapporterat säckfyndet uppgett att säckarna ”luktade mycket illa”.
  • SVT utelämnar att säckarna som poliskvinnan hade sett kan varit några andra säckar som stod där tillfälligt. (Hon hade ju inte konstaterat att lukten kom från just de säckarna).
  • Josefsson dumtolkar poliskvinnans svar på frågan om hon hade sett Catrine ”på försommaren också”. Poliskvinnan hade svarat: ”Ja, bara några dagar innan hade jag gjort det.” (och därefter fortsatte förhöret med annat). Josefsson tolkar det som några dagar innan kvarlevorna påträffades den 18 juli, dvs då Catrine var död. Men ”försommaren” (som frågan gällde) är inte i juli, och sannolikt var det omkring pingst i juni poliskvinnan syftade på, dvs strax innan Catrine försvann.
  • SVT undanhåller även poliskvinnans förklaring till att hon inte hörde av sig förrän flera år senare: hon hade trott att polisen redan hade belägg för att ”obducenten” och Catrine varit tillsammans. När poliskvinnan i början på 1988 fick reda på att så inte var fallet, så hörde hon av sig till utredarna.
    Anledningen till att hon mindes tillfället då hon sett dem tillsammans i tunnelbanan var att hon ”tyckte det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans … från olika samhällsskikt”.

SVT och Josefsson vill uppenbarligen få oinsatta tittare att betrakta poliskvinnan som fullständigt opålitlig. Det är viktigt för Josefsson eftersom hon var ett av vittnesmålen som kammarrätten år 1991 lade vikt vid.
I kammarrättens indiciekedja ingick bl.a. poliskvinnan, fotohandlarparet, ”hunddamen” (se ovan), samt flera utlåtanden från sakkunniga att gärningsmannen vid vissa moment i styckningen haft ingående kunskaper i anatomi samt kunskaper i kirurgi och ortopedi.
(Och liksom i andra indiciemål händer förstås att olika åklagare och olika domstolar värderar indiciebevisning helt olika).


Mera:
i ”Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet” visas hur SVT och berättarrösten Josefsson förvränger och utelämnar uppgifter så att rättsläkaren Jovan Rajs framstår som inkompetent och opålitlig.


Det finns fler exempel på att SVT:s dokuserie är vinklad och vilseledande, men för att undvika bli långrandig stannar vi här. Eventuellt kommer detta inlägg att kompletteras längre fram.



Se även:
Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.
SVT-dokumentären nämner inte heller att ”obducenten” och ”allmänläkaren” har varit i ett tjugotal domstolsärenden och rättegångar under åren 1988 till 2014 gällande da Costa-fallet, samt även i Europadomstolen, utan framgång. Tio gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser Högsta Domstolen och Högsta FörvaltningsDomstolen.




– Mera som SVT utelämnar om fotohandlaren och filmrullen:

SVT utelämnar att mannen som hade lämnat in filmrullen sagt att han var läkare eller patolog eller obducent från patologen, att det var något med polisen, ett ”hemligt projekt”, att han brukade anlita ett annat fotolaboratorium men att det var stängt, och att de inte fick prata om bilderna med vänner och bekanta, och mannen hade varit noga med att inga kopior av bilderna fanns kvar hos fotobutiken.

SVT utelämnar att de anställda i butiken var, förutom fotohandlarparet, fotohandlarens svägerska samt ytterligare en kvinna och två män.
Fotohandlarparet uppgav att de tidigare fått in obehagliga bilder, bland annat från ett bårhus, från operationer på S:t Görans sjukhus, och porrbilder från privatpersoner.
Bland kunderna var det ”mycket läkare, otroligt mycket doktorer”, ”många från Karolinska”.

SVT utelämnar fotohandlarparets förklaring till att de inte reagerat tidigare när tidningarna skrev om styckmordet på Catrine da Costa. Förklaringen var att mannen som lämnat filmrullen verkat yngre än den som var misstänkt av polisen, att mannen sagt att han var läkare och det var ett hemligt projekt med koppling till polisen, att bilderna tycktes vara från en ”officiell miljö” eller sjukhusliknande miljö.
Det verkar som att fotohandlarparet ansett det osannolikt att en styckmördare skulle lämnat bilder på brottet till en fotobutik.

SVT utelämnar vittnesmålet från en pensionerad civiljägmästare, som vittnade att han varit kund i fotobutiken i många år, och att han vid ett besök sett att fotohandlaren ”reagerade mycket starkt för en film som han just höll på att framkalla”, och att detta troligen ägde rum den 20 juni 1984.

– Den manipulerade ljudinspelningen av förhöret med svägerskan finns i avsnitt 3 av SVT-dokuserien, vid tiden 47:40.
– Om poliskvinnan, finns i avsnitt 4 av SVT-dokuserien, vid tiden 10:00 till 15:00.

Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär

Under december 2024 släppte SVT fyra så kallade dokumentärfilmer om styckmordet på Catrine da Costa i Stockholm 1984. Nu har de filmerna beskådats i en fleratimmars maratontittning.

Innan vi kommer in på SVT:s dokumentärer, först en kort bakgrund.
Den 27-åriga tvåbarnsmamman Catrine da Costa, född Bäckström, var narkoman och prostituerad på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Catrine saknade fast bostad, hon övernattade hos flera olika personer. Barnen var tvångsomhändertagna.

Under den kyliga och regniga sommaren 1984 påträffades Catrines kvarlevor i flera plastsäckar. Fynden gjordes utomhus och vid två tillfällen: den 18 juli och den 7 augusti. Döden bedömdes ha inträffat i juni, under pingsthelgen.
På grund av regnet och det kalla vädret så var de inneslutna kroppsdelarna ganska välbevarade. Kroppen kunde identifieras med fingeravtryck.

Men dödsorsaken kunde inte fastställas. Hela halsen och huvudet saknades, liksom könsorganet / underlivet.* Troligen blev hon mördad (statistiskt mest sannolikt). Kanske dog hon i samband med en strypsexlek hemma hos en sexköpare.
(I Catrines adressbok framgick att hon haft sexkontakter med bland annat flera läkare som hon fått narkotika av, och att hon även varit hemma hos dem).

Några år senare åtalades två läkare, ”obducenten” och ”allmänläkaren”, misstänkta för mord och styckningen (brott mot griftefriden), samt flera andra brott. År 1988 friades båda av tingsrätten, men i domskälen skrevs att rätten ansåg det bevisat att båda hade begått brott mot griftefriden men att det var preskriberat och att de därför inte kunde åtalas för det brottet.
År 1991 prövades fallet igen i kammarrätten, med samma resultat. Detta ledde senare till att båda förlorade sina läkarlegitimationer.

Genom åren har läkarna överklagat och krävt skadestånd flertalet gånger men fått avslag ända upp till högsta instans*.
Hela 19 (nitton!) domstolsärenden har hanterat Catrine da Costa-fallet genom åren, varav två rättegångar med full bevisprövning. Även Europadomstolen har varit involverad ett par gånger. Hos Sveriges högsta rättsinstanser har läkarna fått avslag 10 (tio) gånger:
HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) sju gånger, och HD (Högsta domstolen) tre gånger.

SVT:s dokumentärer nu och då

SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” i fyra entimmesavsnitt följer samma mall som tidigare dokumentärer av Dan Josefsson och SVT. Man granskar gamla indiciemål (som är lättare att ifrågasätta än de med teknisk bevisning), de dåtida brottsmisstänkta personerna framställs som oskyldiga och utsatta för rättsövergrepp av några namngivna personer – som framställs som ondsinta eller/och svagbegåvade – inom polisen, rättsväsendet och vården.

Med skicklig dramaturgi, utvalda fakta, övertygande berättande och känslosam stämningsmusik fyller SVT medborgare i hela landet med starka känslor av medlidande och av hat. Medlidande för de personer som dokumentären framställer som oskyldigt brottsmisstänkta/-dömda, och hatkänslor mot de namngivna personer som dokumentären utmålar som orsaken till de oskyldigas olycka.

De tidigare dokumentärerna har lett till att åklagare har lagt ner eller avfört de brottsdömda- eller misstänkta personerna, det gäller Quick- och Kevinfallet (samt även ”saxmordsfallet” som en bieffekt av åklagares avförande i Kevinfallet).
Det betyder inte per automatik att de dokumentärerna var helt sanningsenliga. Att åklagare lade ner de fallen innebär endast att de åklagarna gjorde en annan bevisvärdering än tidigare åklagare. Vilket inte är ovanligt i andra rättsfall även i nutid, att olika åklagare och olika domstolar gör diametralt motsatt värdering på samma underlag.

Den juridiska bakgrunden skiljer sig kraftigt mellan Catrine da Costa-fallet och de tidigare nämnda fallen. Quickfallen (det var 6 domar) prövades endast i tingsrätten, eftersom Quick motsatte sig överklagande, han ville bli dömd för mord. (Hans mål tycks varit att bli mördarförfattare, han publicerade boken ”Kvarblivelse” (1999) där han berättade om sina mord. Men hans planerade bok ”Mordolog” publicerades aldrig. Tilläggas kan att Quick tidigare hade begått flera grova våldsbrott, bl.a. ett dråpförsök med kniv).
Kevinfallet var aldrig ett domstolsärende, de två 7- och 4-åriga bröderna misstänktes ha orsakat Kevins död, sedan lades polisutredningen ner.
Catrine da Costa-fallet däremot har genom åren hanterats i domstol ett tjugotal gånger, varav tio gånger i Sveriges högsta rättsinstanser.

Dåtida polisens utredningsmaterial

Förutsättningarna för den nya SVT-dokumentären om Catrine da Costa-fallet skiljer sig från tidigare dokumentärer bland annat genom att stora delar av dåtida polisens utredningsmaterial, FUP (förundersökningsprotokoll), finns tillgängligt på webben sedan många år tillbaka. (Det är dock okända personers förtjänst, inte SVT:s).

Det innebär att svenska folket faktiskt kan kontrollera sanningshalten i uppgifterna i dokumentären om Catrine da Costa, i motsats till de tidigare SVT-dokumentärerna (där dåtida polisens utredningsmaterial hemlighölls och gör så än idag). För de tittare som anar att den nu aktuella SVT-dokumentären är vinklad och vilseledande finns möjlighet att själv kontrollera detta.

Vad har utelämnats och vinklats i SVT:s nya da Costa-dokumentär?

Efter att häromdan ha sett hela de fyra avsnitten av SVT:s nya da Costa-dokumentär – som spelades upp i något högre hastighet (så att totala speltiden blev 3 timmar istället för 4) och för att slippa höra släpigheten i den långsamma berättarrösten – och efter att dessförinnan ha läst ansenliga delar ur dåtida polisens utredningsmaterial, förhör m.m. –  så kan det konstateras att SVT-dokumentären bland annat utelämnar fakta. Och att det mesta som inte talar till de två ”läkarnas” fördel också utelämnas.

Annica Nordberg

Bland annat utelämnar dokumentären att en av läkarna ett par år tidigare (1982) hade brutit mot rättsläkarstationens regler och i hemlighet i bårhuset skurit av hela halsen och huvudet på Annika Nordberg, en prostituerad kvinna som troligen mördats men där dödsorsaken inte gått att fastställa.
Därefter hade han (tillsammans med en troligen ovetandes kollega) preparerat (skeletterat) halsen och huvudet, tilldelat det ett ärendenummer, och sedan haft det stående i bokhyllan på sitt kontor.
När det upptäcktes misstänkte polisen ett tag att han låg bakom Annikas död. Notera att HELA halsen på Annika var avlägsnad, vilket är mycket ovanligt vid styckmord, på liknande sätt som på Catrine da Costa.
När han sedan blev utskälld av chefen och ifrågasatt av polisen så var hans förklaring att han hade försökt hitta dödsorsaken samt att han behövde referensmaterial. Att det bröt mot stationens regler, att det var etiskt fel och att Annikas anhöriga blivit chockade när de fick reda på att hon begravts utan hals och huvud, tycks varit av underordnad betydelse för honom.
Att dessa detaljer om Annikas hals och huvud utelämnas i dokumentären är fullt begripligt, i annat fall hade det ju gått rakt emot hela dokumentärens syfte.

I kommande blogginlägg planeras att granska några av dokumentärens uppgifter närmare. Och även göra några djupdykningar i dåtida polisutredningens material.




*)
– ”20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014”.
Nitton (19) domstolsärenden och rättegångar har hanterat da Costa-fallet under åren 1988 till 2014, samt även Europadomstolen. Tio (10) gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser HD och HFD.
– Angående kvarlevorna: gärningspersonen hade även avlägsnat inälvorna, och ena bröstet saknades också.

God Jul & Gott Nytt År önskas alla utom seriemördare


Kontrollfråga till dig kära läsare: Är Du en seriemördare?
Om svaret är Nej, så önskas du God Jul och Gott Nytt År!
Om svaret är Ja, eller Kanske, begrunda gänget du hamnat i:

(bindestrecken i seriemördarnamnen ovan ersätter du med mellanslag, så blir det rätt)

Några svenska seriemördare från nu och förr finns också med i urvalet ovan:
Anders Hansson, Hans Marmbo, Hilda Nilsson, John Ingvar Lövgren och Tore Hedin.


Julbild överst från a_scarcy.

Den rödhårige kommunisten / brevbäraren som försvann

En 26-årig brevbärare vid namn Bo ”Bosse” Jansson försvann på Södermalm i Stockholm för länge sen. Bosses politiska färg var röd som kommunism, hårfärgen likaså. Han kan t.o.m. försvunnit på en röd dag (söndag 4 april).

Brevbäraren Bosse Janssons försvinnande den 3-5 april 1976 är bara ett av många ouppklarade försvinnanden genom åren, det är inte unikt, sånt händer ibland. Många försvinnanden uppmärksammas inte alls i media. Några blir omtalade, i Bosses fall dröjde det ett halvår. Därefter följde en handfull artiklar med spekulationer, bland annat med Bosse som hemlig agent för främmande makt…

Röd stjärna, symbol för kommunism

Bosse sågs sista gången lördag 3 april, på jobbet och senare på eftermiddagen av en bekant. Kvällen innan, på fredagen, var han och några arbetskamrater på teater och sedan på pub. Bosse hade briljerat med sina geografikunskaper och tycks varit på gott humör.
Måndag morgon uteblev han från brevbärarjobbet, och senare på eftermiddagen uteblev han från ett möte med en bekant.

Några dagar senare i Bosses lägenhet, vars ytterdörr var låst, hittade polisen hans plånbok (med cirka tvåtusen kronor i dagens penningvärde), och ID-kort, pass, klippkort på SL, armbandsur, lägenhetsnycklar (okänt om det var samtliga nycklar), samt bankböcker med pengar från ett arv efter hans farfar. (Arvet bestod av pengar och aktier, sammanlagt värde över två miljoner kronor i dagens penningvärde). Bland posten under brevinkastet låg en bekräftelse på en bokad resa till Algeriet.

För övrigt såg det ut som vanligt, bokhyllorna var fullproppade med böcker, tidningar, pärmar och grammofonskivor. Sängen var bäddad.
I lägenheten var det god ordning men ganska dammigt. En bekant som hade stått utanför lägenhetsdörren när polisen gick in, sa visserligen senare att han sett ett par tofflor som låg i oordning på hallgolvet. Han tyckte det var konstigt. Men tofflorna kan råkat rubbas av polisen när de gick in, eller så kan Bosse ansett att tofflorna inte förtjänade mer uppmärksamhet den dagen han försvann. Tofflornas placering tycks inte noterats av polisen.

Det var som att Bosse gått ut för att ta en liten kvällspromenad. Kanske var det just så.

Bakgrund

Under Bosses uppväxt- och skoltid beskrivs han av bekanta ha varit ”tystlåten”, ”tafatt”, ”skuggaktig”, han var lång och gänglig, håret var ”knallrött” / ”eldrött” / ”extremt rött”. En kvinnlig kusin sa att Bosse var ett ensamt barn, hade inte många kamrater. Och inga syskon. Enligt kusinen kunde Bosse lära sig tågtidtabeller och kartor utantill. Men flickorna var ointresserade av honom.
I skolan fick Bosse höga betyg, han kallades ”professorn”. På sommarloven arbetade han på postkontoret.

Vid 18 års ålder deltog han i flera Vietnamdemonstrationer. Samma år (1967) bildades det kommunistiska partiet KFML, där Bosse så småningom blev medlem. Det partiet bytte några år senare namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti.

Efter gymnasiet fortsatte Bosse som brevbärare istället för att studera vidare, trots höga betyg.
Året därpå, när han var 20 år, gjorde han sin första resa till det kommunistiska Albanien. Samma år avled hans mamma i cancer.
Vid 21 års ålder bildade han och några bekanta Svensk-albanska föreningen som drömde om revolution i Sverige.
Vid 22 avled hans pappa i lungsjukdomen TBC.

Bosse övertog föräldrarnas lägenhet på bottenvåningen på Folkungagatan 63 i södra centrala Stockholm, på Södermalm som är en liten ö omgiven av vatten (som öar brukar vara).

De följande åren gjorde Bosse flera utrikesresor (på egen hand) till bland annat Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Grekland, Turkiet, Bulgarien.
25 år gammal deltog han i en språkkurs i albanska vid universitetet i Pristina, Jugoslavien.
Året innan han försvann, efter att ha rest till Island tog han flyget från Island till Berlin, därefter via gränsövergången i Berlin vistades han en dag i Östtyskland, och reste sedan hem till Stockholm.

SKPs tidning Gnistan

Förutom brevbärare var 26-årige Bosse alltså aktiv kommunist, längst ut på vänsterkanten, medlem i maoistisk-kommunistiska SKP. Och han var sekreterare i Svensk-albanska föreningen, talade albanska flytande och ledde språkkurser.
Ute på stan sålde Bosse regelbundet partiets tidning Gnistan samt diverse kommunistiska trycksaker och broschyrer.
Bosse brukade då vara klädd i en specialsydd rock med flera fack för de olika skrifterna. De kommunistiska skrifterna såldes av partimedlemmar och partisympatisörer på gator och torg, utanför Systembolag och varuhus och genom dörrknackning.

Man såg Bosse på långt håll när han kom gåendes på stan, med sitt ”knallröda” hår och 1,90 lång, enligt bekanta.
Utöver det politiska engagemanget talade han sällan om sitt privatliv. Bekanta trodde inte han hade någon flickvän eller annan kärleksrelation.

Så vad hände?

Bosse kan alltså lämnat lägenheten lugnt, det fanns åtminstone inga uppenbara tecken på våldsamheter. Att både plånbok, pengar, pass m.m. samt nycklar fanns kvar kan tyda på exempelvis något av följande:

  • Han gick ut för en kort promenad. (Han kan haft fler lägenhetsnycklar). Och råkade ut för en olycka (t.ex. vid vattnet/isen), eller begick självmord (t.ex. från Västerbron), eller blev mördad (t.ex. av kommunisthatare i Stockholm).
  • Eller han följde med någon frivilligt för ett kort ärende utomhus, eller under hot (men utan bråk) blev tvingad t.ex. till en väntande bil, och sedan bortförd eller/och mördad.

Det var knappast ett rån eftersom pengar med mera fanns kvar i lägenheten.
Troligen reste han inte heller iväg frivilligt för att aldrig återvända, eftersom pass, pengar med mera var kvar.
Om han låste ute sig själv (om dörrlåset var av typen smäcklås) så skulle han nog knackat på hos nån av grannarnas dörrar i samma trappuppgång.

Bosses politiska vänsterengagemang och hans utrikesresor solo var en av anledningarna till att det långt senare spekulerades i tidningar att han kanske var spion eller agent, och att han blivit bortförd av främmande makt. En annan anledning var att det framkom att Säpo (svenska säkerhetspolisen) hade uppgifter om honom. Men det tycks handlat om Säpos rutinmässiga fotografering och registrering av kommunister som deltog i demonstrationer, inte att Bosse hade koppling till annat lands säkerhetstjänst eller liknande.
Medlemmar i KFML/SKP och liknande rörelser ville nog gärna tro att de och deras verksamhet hade mycket större betydelse än de egentligen hade.

En mer jordnära och inrikes förklaring till försvinnandet än agentspekulationerna, kan grundas i någon av följande uppgifter:

  • Från Bosses lägenhet var det fem minuters promenad till närmaste vatten. Det tidiga aprilvädret hade gjort isarna runtomkring ön sköra. Folk går på isar av mer eller mindre välbetänkta skäl. Eller blir jagade ut på isen.
  • På ytterligare några minuters promenadavstånd finns den 26 meter höga Västerbron. Vid den tiden fanns det inga självmordsräcken längs bron.
  • Bland starkt antikommunistiska sammanslutningar i Stockholm på den tiden, som Demokratisk allians och Contra, kan det funnits enskilda individer som var våldsbenägna och som såg rött vid blotta åsynen av en kommunist. Och röde Bosse syntes på långt håll…
  • Fem månader innan Bosse försvann fick han brev från värnpliktskontoret, troligen en kallelse till en repetitionsövning. De skickas vanligen ut ett halvår i förväg, så hans försvinnande skedde troligen kort tid innan han skulle tvingas inställa sig till rep.övningen.

Åke, brevbärararbetskamrat till Bosse, också kommunist och medlem i SKP, sa i en tidningsintervju ett halvår senare (i den första tidningsartikeln om Bosse), att han hade grubblat mycket på Bosses försvinnande.
Tidigare hade Åke inte sett Bosse som självmordsbenägen, men nu trodde Åke att Bosse burit på en ensamhetskänsla som till slut knäckte honom. Åke kunde därför inte se någon annan förklaring än självmord, och att Bosse ville försvinna i det tysta.

Att Bosse verkat på gott humör innan han försvann kan förklaras med att självmordsbenägna personer ofta lever upp, blir synbart gladare, när de väl bestämt sig.

Men, hemlig agent som blev kidnappad av främmande makt är mer spännande än olycka eller självmord… eller mord utfört av lokala kommunisthatare.




Uppgifterna om Bosse kommer från en handfull tidningsartiklar samt boken ”Brevbäraren som försvann” av Anders Sundelin (2019).
Sundelin är i Bosses ålder, också kommunist och på den tiden medlem i SKP (det uppger han själv i boken). Sundelin har genom åren funderat mycket på Bosses öde, Sundelin lär t.o.m. rest till Albanien för att se om där fanns spår efter Bosse (vilket det inte gjorde).

Sundelins bok slutar med en slags uppgivenhet och ett konstaterande att Sundelin inte längre tror på agenter och liknande:
”Jag kommer aldrig att få veta vad som hände Bosse Jansson, hur han tog sig härifrån, varför han gjorde det, om det skedde frivilligt eller inte. Den tid han var här bland oss är sedan länge förbi. Vi andra har gått vidare i livet, några har dött. Bara Bosse Jansson finns kvar med sina röda kalufs, sina långa smala fingrar, sin särart.
Jag tror ingenting längre. Alla hypoteser har rämnat.”