Mycket talar för att gärningsmannen hade kunskaper i människans anatomi, det avslöjar analyserna av bl.a. den 7:e halskotan i halskotpelaren. Den teorin stärks av flera sakkunnigutlåtanden inklusive Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).
Vi inleder med lite bakgrund.
Kvarlevorna efter Catrine da Costa påträffades den 18 juli 1984 (två plastsäckar i Karlberg) och den 7 augusti (två dubbelsäckar vid Eugeniavägen) i Stockholm.
I de sista fynden (7 augusti) tycks några av kroppsdelarna varit skickligt avskilda, i motsats till de första fynden (18 juli) där det var mer klumpigt utfört.
Rättsläkaren Jovan Rajs uppgav i protokollet för den andra obduktionen (den 7 augusti) gällande bålen:
”Den sjunde halskotan finns med men dess övre ledytor saknas. Den motsvarande snittytan är jämn och skarp.” (Resten av halsen och huvudet saknades).
Vid obduktionerna analyserades inte vilka verktyg styckaren kan ha använt, det görs normalt senare i den kriminaltekniska undersökningen efter att skeletteringen är genomförd.
Däremot närvarade även flera andra rättsläkare vid obduktionerna, och vid den andra obduktionen var de eniga att gärningsmannen vid vissa moment hade utnyttjat kunskaper om människans anatomi.
Efter obduktionerna skeletterades kroppsdelarna – en process som kan ta flera dagar (med kokning, rengöring, avfettning, avblekning och torkning) – för att sedan överlämnas till kriminalteknisk undersökning.
Den 9 augusti klockan 14:30 – endast två dagar efter det andra fyndet – lämnade rättsläkaren Jovan Rajs en muntlig uppgift via telefon till polisen, troligen på en tidigare förfrågan. Rajs lär sagt att en såg har använts vid styckningen, kanske en motorsåg (med oscillerande sågblad). Det noterades av polisen med tre rader i ett spaningsuppslag. (Det var alltså inget skriftligt formellt utlåtande från Rajs).
Sannolikt avsåg Rajs de kroppsdelar som uppenbarligen hade avskilts klumpigt, framför allt från det första fyndet. Tidsmässigt är det tveksamt om Rajs ännu hade hunnit genomföra en djupare kriminalteknisk undersökning av de sist funna kroppsdelarna, om processen med skeletteringen inte var helt genomförd.
Författaren Per Lindeberg* beskriver detta enligt följande:
”När de två första säckarna hittades hade Jovan Rajs förklarat att gärningsmannen knappast kunde vara någon anatomiskt kunnig person med tanke på hur kroppsdelarna var behandlade. Men fyndet av säckarna på Eugeniavägen fick honom och andra på stationen att ändra uppfattning.
Problemet var att vissa ingrepp på kroppen var klumpigt gjorda, medan andra utförts skickligt […] På samma sätt tycktes huvudet med halsen ha lossats från ryggraden genom ett snitt mellan två av halskotorna, vilket tydde på ett vant handlag.
[…]
Det fanns alltså motsägelsefulla inslag i styckningssättet, vilket gjorde det svårt att dra några entydiga slutsatser om den eller de personer som styckat kroppen. En teori som Rajs började fundera över var om kroppen kanske styckats av en person med anatomiska kunskaper, som försökt förvilla polisen genom att stycka på ett oskickligt sätt.”
(Per Lindeberg, 1999, Döden är en man).
Här kan tilläggas att i den hårt vinklade SVT-dokuserien om styckmordet, så döljs ovanstående bakgrundsuppgifter om rättsläkaren Rajs bedömning och de motsägelsefulla inslagen i styckningssättet.
Berättarrösten Dan Josefsson undanhåller tittarna den informationen, så att Rajs istället framstår som opålitlig, inkompetent och bedräglig.
Den sjunde halskotan (C7)
Det är mycket ovanligt vid styckmord att halsen avskiljs alldeles intill bålen, längst ner på halskotpelaren, eller som i detta fall mellan 6:e och 7:e halskotan. Det brukar ske längre upp på halsen vid de allra flesta styckmord där huvudet avskiljs. I da Costa-fallet kan det misstänkas att gärningsmannen ville spara halskotpelaren.
I sakkunnigutlåtandet från SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) den 10 maj 1988 framgår bland annat att sjunde halskotan har en skada i form av en ”grund avfasning … på kotkroppens bakre, övre rand …”, och som ”kan ha åstadkommits med ett skarpeggat föremål, t ex kniv, som förts framifrån och bakåt med eggen riktad vinkelrätt mot frontalplanet.”
För att upptäcka skadan använde SKL ett ”stereomikroskop med påfallande ljus”, en typ av instrument som ingen av de föregående granskarna tycks haft tillgång till.
När SKL:s detaljerade beskrivning översätts till bild kan det se ut så här, med skadan rödmarkerad:
Bilderna ovan är modifierade från kriminalkommissarie Wincent Langes undersökning av halskotan år 1987.
Bild ovan: skadan markerad med rött (från sidan) – på C7-kotkroppens bakre, övre rand – i en röntgenbild (från en levande person).
Den föregående granskaren Socialstyrelsens rättsliga råd (eller RR, Rättsliga Rådet) lyckades inte upptäcka någon skada på halskotan vid sin undersökning tre månader tidigare, den 29 februari 1988. I deras utlåtande står: ”Den tillvaratagna 7. halskotan företer ingen skada.”
De tycks inte haft lika kraftfulla instrument som SKL. En annan orsak till att Socialstyrelsen missade skadan kan vara tidsbrist och att de därmed inte var tillräckligt noggranna. Socialstyrelsen la in följande brasklapp i sitt utlåtande (min fetstil):
”Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten, medförande att ett tillförlitligt ställningstagande till styckningssättet och de redskap, som använts vid styckningen av da Costas kropp, för närvarande inte är möjligt.”
I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen också generellt om halsar:
”Delning av halskotpelaren mellan 6. och 7. halskotorna med knivliknande redskap är svår att utföra utan anatomisk kunskap.”
Den 28 december 1987 – ett par månader innan Socialstyrelsens utlåtande – var kriminalkommissarie Wincent Lange klar med sin kriminaltekniska undersökning av samtliga benpreparat från da Costa-fallet, inklusive den sjunde halskotan.
Lange förklarar svårigheten att dela halskotpelaren mellan 6:e och 7:e halskotorna. Under ”Sammanfattning / Diskussion” skriver Lange gällande halsen:
”Halskotpelaren kan sägas vara inkapslad i muskler och senor. Sedan dessa ”genomskurits”
har ”operatören” att med ett eggvasst föremål, en låg kniv eller preparatkniv / skalpell, försiktigt söka sig mellan kotornas olika irrgångar för att kunna sära kotorna åt utan att avsätta skador på kotorna. Till följd av kotornas konstruktion krävs både yrkeskunskap och skicklighet.”
Under ”Slutsats”, som rör undersökningen av samtliga benpreperat från hela kroppen, inte bara halskotan, avslutar Lange med bland annat följande:
”[…] Styckningstekniken kan sägas vara något motsägelsefull. Å ena sidan talar tekniken för yrkeskunskap och skicklighet och å andra sidan om inte fullt så stort kunnande .
I det första avseendet framstår bl a avstyckningen av huvudet som ett skickligt utfört arbete. […]”
I sin undersökning konsulterade Lange även ett trettiotal personer.
Några år innan Langes utlåtande gjordes en undersökning av Anders Wykman, leg läkare och ortoped-kirurg. Wykman analyserade ett urval av benpreparaten (lår, knä m.m. men inte halskotan), och han diskuterade även ingående med kollegor inom det verksamhetsområdet.
I Wykmans utlåtande den 4 februari 1985 skriver han bland annat angående styckningstekniken gällande hela kroppen:
”… håller för troligt att styckningen av Da Costa utförts av en person med ingående kunskaper inom människokroppens anatomi, med erfarenhet av kirurgi eller ortopedi samt med föresatsen att försvåra eventuell brottsutredning genom att medvetet delvis dölja ovanstående kunskaper och erfarenheter.”
Dessförinnan gjorde rättsläkaren Jovan Rajs en liknande bedömning i sitt utlåtande den 23 november 1984.
De som undersökte benpreparaten var följande:
- 1984, 23 november: Jovan Rajs, rättsläkare.
- 1985, 4 februari: Anders Wykman, leg läkare, ortoped-kirurg.
- 1987, 28 december: Wincent Lange, kriminalkommissarie.
- 1988, 29 februari: Socialstyrelsen / RR, som delvis gick emot de föregående granskarna (men inte gällande halskotan), dock med brasklappen att Socialstyrelsens bedömning inte var ”tillförlitlig” på grund av tidsbrist (se citat ovan).
- 1988, 10 maj: SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium), där det i utlåtandets slutsatser framgår bland annat: ”Att det i den sjunde halskotan finns en skada som synes ha åstadkommits med kniv”.
SKL:s utlåtande om 7:e halskotan kan sägas stärka övriga granskares bedömning att halsen avskilts skickligt, sannolikt med anatomisk kunskap hos gärningsmannen.
Mera:
– Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa. På 1980-talet kunde våldtäktsmän dömas med sparat spermaprov från offret som stödbevisning.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.
Mera om halskotorna:
”Kotornas konstruktion är komplicerad. Från kotkroppen, längst framåt, följer ryggmärgskanalen. I höjd med denna sticker höger resp vänster sidoutskott ut, och bakåt, ut mot själva nacken, finns det bakre taggutskottet. På över och undersidan, strax invid ryggmärgskanalen, finns de övre resp nedre ledutskotten med sina ledytor.
Det innebär, att den övre kotans nedre ledutskott sjunker in emot den nedanförliggande kotans övre ledutskott.
Det innebär med andra ord, att de två kotorna sjunker in mot och över varandra.
Detta tillsammans med att ledutskotten/ledytorna bildar en trubbig vinkel gör det mycket svårt att med vilket hjälpmedel som helst sära två kotor åt utan att skada, speciellt ledutskotten.”
(Beskrivning av 6:e och 7:e halskotorna. Ur W. Langes utlåtande).