Kategoriarkiv: Catrine da Costa-fallet

Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet

Mycket talar för att gärningsmannen hade kunskaper i människans anatomi, det avslöjar analyserna av bl.a. den 7:e halskotan i halskotpelaren. Den teorin stärks av flera sakkunnigutlåtanden inklusive Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).

Vi inleder med lite bakgrund.
Kvarlevorna efter Catrine da Costa påträffades den 18 juli 1984 (två plastsäckar i Karlberg) och den 7 augusti (två dubbelsäckar vid Eugeniavägen) i Stockholm.
I de sista fynden (7 augusti) tycks några av kroppsdelarna varit skickligt avskilda, i motsats till de första fynden (18 juli) där det var mer klumpigt utfört.

Rättsläkaren Jovan Rajs uppgav i protokollet för den andra obduktionen (den 7 augusti) gällande bålen:
”Den sjunde halskotan finns med men dess övre ledytor saknas. Den motsvarande snittytan är jämn och skarp.”  (Resten av halsen och huvudet saknades).
Vid obduktionerna analyserades inte vilka verktyg styckaren kan ha använt, det görs normalt senare i den kriminaltekniska undersökningen efter att skeletteringen är genomförd.
Däremot närvarade även flera andra rättsläkare vid obduktionerna, och vid den andra obduktionen var de eniga att gärningsmannen vid vissa moment hade utnyttjat kunskaper om människans anatomi.

Efter obduktionerna skeletterades kroppsdelarna – en process som kan ta flera dagar (med kokning, rengöring, avfettning, avblekning och torkning) – för att sedan överlämnas till kriminalteknisk undersökning.

Den 9 augusti klockan 14:30 – endast två dagar efter det andra fyndet – lämnade rättsläkaren Jovan Rajs en muntlig uppgift via telefon till polisen, troligen på en tidigare förfrågan. Rajs lär sagt att en såg har använts vid styckningen, kanske en motorsåg (med oscillerande sågblad). Det noterades av polisen med tre rader i ett spaningsuppslag. (Det var alltså inget skriftligt formellt utlåtande från Rajs).
Sannolikt avsåg Rajs de kroppsdelar som uppenbarligen hade avskilts klumpigt, framför allt från det första fyndet. Tidsmässigt är det tveksamt om Rajs ännu hade hunnit genomföra en djupare kriminalteknisk undersökning av de sist funna kroppsdelarna, om processen med skeletteringen inte var helt genomförd.

Författaren Per Lindeberg* beskriver detta enligt följande:

”När de två första säckarna hittades hade Jovan Rajs förklarat att gärningsmannen knappast kunde vara någon anatomiskt kunnig person med tanke på hur kroppsdelarna var behandlade. Men fyndet av säckarna på Eugeniavägen fick honom och andra på stationen att ändra uppfattning.
Problemet var att vissa ingrepp på kroppen var klumpigt gjorda, medan andra utförts skickligt […] På samma sätt tycktes huvudet med halsen ha lossats från ryggraden genom ett snitt mellan två av halskotorna, vilket tydde på ett vant handlag.
[…]
Det fanns alltså motsägelsefulla inslag i styckningssättet, vilket gjorde det svårt att dra några entydiga slutsatser om den eller de personer som styckat kroppen. En teori som Rajs började fundera över var om kroppen kanske styckats av en person med anatomiska kunskaper, som försökt förvilla polisen genom att stycka på ett oskickligt
sätt.
(Per Lindeberg, 1999, Döden är en man).

Här kan tilläggas att i den hårt vinklade SVT-dokuserien om styckmordet, så döljs ovanstående bakgrundsuppgifter om rättsläkaren Rajs bedömning och de motsägelsefulla inslagen i styckningssättet.
Berättarrösten Dan Josefsson undanhåller tittarna den informationen, så att Rajs istället framstår som opålitlig, inkompetent och bedräglig.

Den sjunde halskotan (C7)

Det är mycket ovanligt vid styckmord att halsen avskiljs alldeles intill bålen, längst ner på halskotpelaren, eller som i detta fall mellan 6:e och 7:e halskotan. Det brukar ske längre upp på halsen vid de allra flesta styckmord där huvudet avskiljs. I da Costa-fallet kan det misstänkas att gärningsmannen ville spara halskotpelaren.

I sakkunnigutlåtandet från SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) den 10 maj 1988 framgår bland annat att sjunde halskotan har en skada i form av en ”grund avfasning … på kotkroppens bakre, övre rand …”, och som ”kan ha åstadkommits med ett skarpeggat föremål, t ex kniv, som förts framifrån och bakåt med eggen riktad vinkelrätt mot frontalplanet.”
För att upptäcka skadan använde SKL ett ”stereomikroskop med påfallande ljus”, en typ av instrument som ingen av de föregående granskarna tycks haft tillgång till.

När SKL:s detaljerade beskrivning översätts till bild kan det se ut så här, med skadan rödmarkerad:

Bilderna ovan är modifierade från kriminalkommissarie Wincent Langes undersökning av halskotan år 1987.

Bild ovan: skadan markerad med rött (från sidan) – på C7-kotkroppens bakre, övre rand –  i en röntgenbild (från en levande person).


Den föregående granskaren Socialstyrelsens rättsliga råd (eller RR, Rättsliga Rådet) lyckades inte upptäcka någon skada på halskotan vid sin undersökning tre månader tidigare, den 29 februari 1988. I deras utlåtande står: ”Den tillvaratagna 7. halskotan företer ingen skada.”

De tycks inte haft lika kraftfulla instrument som SKL. En annan orsak till att Socialstyrelsen missade skadan kan vara tidsbrist och att de därmed inte var tillräckligt noggranna. Socialstyrelsen la in följande brasklapp i sitt utlåtande (min fetstil):

Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten, medförande att ett tillförlitligt ställningstagande till styckningssättet och de redskap, som använts vid styckningen av da Costas kropp, för närvarande inte är möjligt.

I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen också generellt om halsar:
Delning av halskotpelaren mellan 6. och 7. halskotorna med knivliknande redskap är svår att utföra utan anatomisk kunskap.”


Den 28 december 1987 – ett par månader innan Socialstyrelsens utlåtande – var kriminalkommissarie Wincent Lange klar med sin kriminaltekniska undersökning av samtliga benpreparat från da Costa-fallet, inklusive den sjunde halskotan.

Lange förklarar svårigheten att dela halskotpelaren mellan 6:e och 7:e halskotorna. Under ”Sammanfattning / Diskussion” skriver Lange gällande halsen:

”Halskotpelaren kan sägas vara inkapslad i muskler och senor. Sedan dessa ”genomskurits” har ”operatören” att med ett eggvasst föremål, en låg kniv eller preparatkniv / skalpell, försiktigt söka sig mellan kotornas olika irrgångar för att kunna sära kotorna åt utan att avsätta skador på kotorna. Till följd av kotornas konstruktion krävs både yrkeskunskap och skicklighet.

Under ”Slutsats”, som rör undersökningen av samtliga benpreparat från hela kroppen, inte bara halskotan, avslutar Lange med bland annat följande:

”[…] Styckningstekniken kan sägas vara något motsägelsefull. Å ena sidan talar tekniken för yrkeskunskap och skicklighet och å andra sidan om inte fullt så stort kunnande .
I det första avseendet framstår bl a avstyckningen av huvudet som ett skickligt utfört arbete. […]”

I sin undersökning konsulterade Lange även ett trettiotal personer.


Några år innan Langes utlåtande gjordes en undersökning av Anders Wykman, leg läkare och ortoped-kirurg. Wykman analyserade ett urval av benpreparaten (höft, lår, knä m.m. men inte halskotan), och han diskuterade även ingående med kollegor inom det verksamhetsområdet.
I Wykmans utlåtande den 4 februari 1985 skriver han bland annat angående styckningstekniken gällande hela kroppen:

”… håller för troligt att styckningen av Da Costa utförts av en person med ingående kunskaper inom människokroppens anatomi, med erfarenhet av kirurgi eller ortopedi samt med föresatsen att försvåra eventuell brottsutredning genom att medvetet delvis dölja ovanstående kunskaper och erfarenheter.

Dessförinnan gjorde rättsläkaren Jovan Rajs en liknande bedömning i sitt utlåtande den 23 november 1984.

De som undersökte benpreparaten var följande:

  • 1984, 23 november: Jovan Rajs, rättsläkare.
  • 1985, 4 februari: Anders Wykman, leg läkare, ortoped-kirurg.
  • 1987, 28 december: Wincent Lange, kriminalkommissarie.
  • 1988, 29 februari: Socialstyrelsen / RR, som delvis gick emot de föregående granskarna (men inte gällande halskotan), dock med brasklappen att Socialstyrelsens bedömning inte var ”tillförlitlig” på grund av tidsbrist (se citat ovan).
  • 1988, 10 maj: SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium), där det i utlåtandets slutsatser framgår bland annat: ”Att det i den sjunde halskotan finns en skada som synes ha åstadkommits med kniv”.

SKL:s utlåtande om 7:e halskotan kan sägas stärka övriga granskares bedömning att halsen avskilts skickligt, sannolikt med anatomisk kunskap hos gärningsmannen.




Mera:
Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa. På 1980-talet kunde våldtäktsmän dömas med sparat spermaprov från offret som stödbevisning.
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.



Mera om halskotorna:

”Kotornas konstruktion är komplicerad. Från kotkroppen, längst framåt, följer ryggmärgskanalen. I höjd med denna sticker höger resp vänster sidoutskott ut, och bakåt, ut mot själva nacken, finns det bakre taggutskottet. På över och undersidan, strax invid ryggmärgskanalen, finns de övre resp nedre ledutskotten med sina ledytor.
Det innebär, att den övre kotans nedre ledutskott sjunker in emot den nedanförliggande kotans övre ledutskott.
Det innebär med andra ord, att de två kotorna sjunker in mot och över varandra.
Detta tillsammans med att ledutskotten/ledytorna bildar en trubbig vinkel gör det mycket svårt att med vilket hjälpmedel som helst sära två kotor åt utan att skada, speciellt ledutskotten.”
(Beskrivning av 6:e och 7:e halskotorna. Ur W. Langes utlåtande).

Styckmördaren undanröjde spermier i Catrine da Costa

När Catrine da Costas kvarlevor påträffades saknades bland annat könsorganet, hela halsen och huvudet. Här ges en förklaring till frånvaron av det förstnämnda. På den tiden kunde våldtäktsmän dömas med spermaprov från offret som stödbevisning.

Detta gräsliga ämne hålls kortfattat, så här.
GM (gärningsmannen) dödade Catrine exempelvis vid en strypsexlek som urartade.
Den psykopatiske GM beslutade att genomföra en transportstyckning eftersom GM annars sannolikt skulle bli avslöjad om inte offret flyttades till annan plats i ett annat område i storstaden Stockholm.

Om GM var intresserad av kriminalteknik och rättsmedicinsk forskning så var det välbekant för honom att det fanns viss möjlighet att identifiera en man utifrån hans sädesceller, om de hittades i offret.
Därför måste GM:s spermier inuti Catrine avlägsnas.

På den tiden, sommaren 1984, var DNA-tekniken under stark utveckling, forskning pågick intensivt över hela världen, alla anade att det bara var en tidsfråga innan målet skulle nås:
att med DNA-teknik kunna identifiera specifika individer, bättre än med fingeravtryck.
(Och mycket riktigt, samma höst, den 10 september 1984, kom genombrottet när den brittiske genetikern Sir Alec Jeffreys gjorde upptäckten som ledde till tekniken för ”genetic fingerprinting” och DNA-profilering).

Men under flera år dessförinnan (åtminstone sedan 1981) sparade och kylförvarade polisen i USA rutinmässigt spermaprov från våldtäktsoffer, eftersom viss enklare identifiering då kunde göras med blodprov från den misstänkte. Det kunde användas som stödbevisning, alternativt för att exkludera eller fria en misstänkt person.

Sommaren 1984 då Catrine da Costa mördades kunde man i en svensk tidningsnotis den 10 juli läsa om en man som i USA hade dömts för våldtäkt, och där bevisningen bland annat utgjordes av ett bevarat spermaprov från våldtäktsoffret:

”När det gäller grova brott minskar chanserna för våldtäktsmän att undgå följder i framtiden. Den sperma de lämnar efter sig är bättre än det bästa fingeravtryck. Det blir snart möjligt att knäcka DNA-koden i sädesceller.
I Californien tog man spermaprov från [ett våldtäktsoffer] och jämförde med ett blodprov från en misstänkt. Varianterna i blodet stämde med spermamönstret. Med hjälp av detta och av andra bevis fälldes han för fyra våldtäktsbrott. Än är inte laboratorietesterna tillräckligt förfinade för att upptäcka var mans unika sädescellsavtryck, men metoden är under utveckling.”
(1984-07-10, Aftonbladet).

För dåtida kriminaltekniskt intresserade läsare var det fallet knappast en nyhet, och det var ett av flera fall senaste åren där den typen av sperma- och blodanalyser hade använts i våldtäktsfall i USA.

Och därför blev det självklart för psykopaten GM att avlägsna könsorganet på Catrines döda kropp, att städa bort de spår som annars kunde komma att fälla honom.

För en vanlig medborgare kan det verka ofattbart att någon skär bort en kvinnas underliv.
Ja det är minst lika ofattbart som att någon styckar en människokropp.
I Catrines fall var det dock precis vad som hände. Det vet vi helt säkert.



Man kan i detta sammanhang påminna om att Catrine da Costas ADRESSBOK innehöll flera läkare som sexkunder, som hon fått narkotika av, och som hon även hade varit hemma hos på sexbesök.
Så det är en fullt rimlig teori att styckmördaren var en person med ovanstående kunskaper om det aktuella forskningsläget inom identifiering med sperma och inom DNA-tekniken, t.ex. en läkare eller annan med liknande kunskaper.



Mera:
Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet.

Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie.
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.


Bilder överst från Geralt (”spermier”) och Sammy-Sander (blodig man).

Faktakoll av uppgifter i SVT:s styckmord-dokuserie

Här faktakontrolleras ett urval uppgifter ur SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” som sändes i december 2024. Dom e luriga, säger Catrine.

Inlägget vänder sig till läsare som ogillar lögner och manipulation. Syftet med denna faktagranskning är att undersöka hur sanningsenliga uppgifterna i SVT:s dokumentär är. Syftet är inte att ta ställning till ”läkarnas” skuld eller oskuld.
Dokumentärserien som granskas är producerad av Sveriges Television samt Dan Josefsson och Johannes Hallbom.

SVT:s manipulation med fotohandlarens svägerska

Angående fotohandlarparet som i november 1987 vittnade att en ”läkare” hade lämnat in en filmrulle med hemska ”styckningsbilder” för framkallning i deras fotobutik vid midsommartid 1984.

Berättarrösten Dan Josefsson säger att fotohandlaren i sitt första polisförhör sagt att ”tjejerna” i fotobutiken också hade sett ”styckningsbilderna”, att hans svägerska var en av ”tjejerna”, men att svägerskan i polisförhör sagt att hon inte hade sett bilderna. Josefsson ger sedan tittarna intrycket att fotohandlarparet inbillat sig ”styckningsbilderna” genom att blanda ihop dem med några bilder från ett bårhus.

SVT-dokumentären manipulerar tittarna bl.a. på följande sätt:

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att hon kan varit sjuk den dagen då mannen lämnade in filmrullen och hämtade bilderna.

– SVT utelämnar att svägerskan sa att hon inte hört talas om bilderna därför att fotohandlaren hade ”tystnadsplikt”, och ”han är ju så rädd, vi får ju aldrig titta i några kort… för att då kan man mista kunder” (dvs om kunderna fick reda på att fotobutiken svikit deras förtroende).
Tidigare hade svägerskan sett otäcka ”bårhusbilder” och andra obehagliga bilder, sa hon i förhöret. Men det verkar som att fotohandlarparet sedan dess hade skärpt rutinerna kring tystnadsplikten.

– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att när hon nyligen hörde talas om styckningsbilderna så hade hon trott att det var bårhusbilderna man talade om.
Berättarrösten Dan Josefsson påstår istället felaktigt att svägerskan sagt att fotohandlarparet nog blandat ihop de påstådda bilderna från styckmordet med bårhusbilderna. Med andra ord:
Josefsson ger tittarna intrycket att styckningsbilderna var påhittade, och han undanhåller uppgifter som ger en förklaring till att svägerskan inte hade sett bilderna.

SVT-dokumentären spelar också upp lite av det ljudinspelade polisförhöret med svägerskan år 1987.* (Det är en av dokumentärens flera ljuduppspelningar av olika gamla förhör m.m).
Men SVT har i hemlighet manipulerat genom att klippa ut ord från olika delar av förhöret och sammanfogat till nya meningar.
Tittarna får intrycket att det är originalinspelningen av förhöret år 1987 som spelas upp.
I bild visar SVT samtidigt en kassettbandspelare där man kan se att ljudbandet roterar, som om det vore en originaluppspelning. (Tryck på videon nedan för att lyssna).

I SVT:s manipulerade ljuduppspelning inleds svägerskans ord med den gulmarkerade texten vid #4 i bilden ovan, och fortsätter sedan med #5 osv.
Det är skickligt gjort, lyssnarna märker inte att det är klippt.

På bilden ovan syns en av de bortklippta meningarna: ”Men det var för att dom hade tystnadsplikten.” (efter sekvens #5), som var svägerskans förklaring till varför fotohandlarparet inte hade berättat för henne om bilderna. (Svägerskan kan varit besviken över att fotohandlaren inte tycks litat på henne, att det fanns risk hon skulle sprida uppgifter om kundernas bilder).

Frågan uppstår: är det vanligt förekommande att SVT och Dan Josefsson i sina ”dokumentärer” manipulerar gamla inspelade polisförhör, när den förhörde inte säger vad som passar Josefssons önskemål eller agenda?

Detta förhör (med svägerskan) är dessutom den första och hittills enda ljuduppspelning som jag kontrollerat i SVT:s dokumentärserie. Är resten lika manipulerat? Eller värre? Och hur är det med SVT:s tidigare dokumentärer om andra rättsfall?

Mera om fotohandlarparet: fotokonfrontationen m.m.

Här länkas till en färsk artikel av Lars Borgnäs som bland annat går igenom fotokonfrontationen med fotohandlarparet (som båda pekade ut ”allmänläkaren” som mannen med filmrullen). Artikeln hävdar att SVT-dokumentärens kritik mot konfrontationen bygger på en rapport av en professor Pär-Anders Granhag som klippt bort viktiga replikskiften ur konfrontationen och därmed dragit felaktiga slutsatser om utpekandena:
SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta” (Lars Borgnäs, januari 2025).

Förutom fotokonfrontationerna tar Borgnäs artikel även upp:

Att barnets ”berättelse” inte hade någon betydelse för utgången i Kammarrätten år 1991, de fäste ingen vikt vid barnet och mamman.
Borgnäs: ”I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet.”

Att ”Josefsson blandar ihop väderprognos och faktiskt väder”, gällande SVT-dokumentärens påstående att det inte var varmt och soligt väder den dagen en dam med hund (”hunddamen”) hade sett de två läkarna med ett barn i barnvagn nära rättsläkarstation på annandag pingst 1984.
I dokumentären visar Josefsson ett inslag från Rapports rikstäckande väderprognos som meddelade ”svalt över lag i hela landet”.
Borgnäs: ”Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.”

Borgnäs artikel avslutas med:

””Det svenska styckmordet” är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt. Den är att likna vid en partsinlaga, som rundar centrala omständigheter och ger en felaktig redovisning av avgörande fakta i fallet. Den har föga gemensamt med den sakliga och sanna journalistik man borde kunna förvänta sig av public service-företaget Sveriges Television.

Sannolikt har ytterst få av alla dem som hyllar ”Det svenska styckmordet” satt sig in i detaljerna kring bevisningen och gett sig själva möjlighet att bedöma dokumentärens tillförlitlighet. Många litar blint på den och stämmer in i kravet på upprättelse för de båda läkarna. Den aningslösheten hos journalister, krönikörer, ledarskribenter och andra opinionsbildare som tar ställning i flock utan egna kunskaper, är både häpnadsväckande och skrämmande.”

Fler vilseledande uppgifter

SVT och berättarrösten Dan Josefsson använder alltså en rad metoder, inklusive klipp-och-klistra, för att manipulera sina tittare / lyssnare. Här visas ännu ett exempel ur det digra materialet.

En poliskvinna uppgav i januari 1988 att hon på försommaren 1984 hade sett Catrine och ”obducenten” tillsammans på tunnelbanan, båda klädda i svarta skinnkläder.*
Och att dagarna innan polisen den 18 juli påträffade de första säckarna intill p-platsen vid Karlberg, så hade poliskvinnan och några poliskollegor känt en hemsk lukt när de fystränade på fotbollsplan vid Karlberg. När de var klara med träningen hade lukten trängt in i deras bilar på p-platsen. Poliskvinnan hade också sett plastsäckar ståendes där.
Och att sista gången poliskvinnan sett Catrine var på försommaren (troligen några dagar innan Catrine försvann).

Berättarrösten Dan Josefsson ger tittarna intrycket att poliskvinnan hade fel eller ljög på alla punkter.
Josefsson säger (under dramatisk ljud- och bildsättning) att poliskvinnan istället kan sett obducentens flickvän, som var punkare, på tunnelbanan. Och att det inte alls hade luktat starkt från säckarna, enligt en polis som var med vid platsundersökningen. Och att säckarna hade legat dolda under lövverk och därför inte kunnat iakttagits av poliskvinnan. Och att poliskvinnan sagt att hon sett Catrine några dagar innan de första säckarna hittades, men att det är omöjligt eftersom Catrine då varit död en månad.

Tittarna manipuleras på följande sätt:

  • SVT utelämnar att poliskvinnan hade träffat både ”obducenten” och Catrine flera gånger tidigare och kände dem väl till utseendet. ”Obducenten” hade hållit flera lektioner för polisskolan. Och Catrine hade poliskvinnan sett och pratat med flera gånger ute på stan (Catrine var prostituerad och saknade fast bostad).
  • SVT utelämnar att polisens inledande platsundersökning gjordes nattetid, mellan kl. 00:25 och 01:05, och att det duggregnade hela tiden (framgår i polisens rapport), vilket förklarar att säckarna inte luktade starkt som på dagtid när det var varmare och solen sken.
  • SVT utelämnar även att mannen som rapporterat säckfyndet uppgett att säckarna ”luktade mycket illa”.
  • SVT utelämnar att säckarna som poliskvinnan hade sett kan varit några andra säckar som stod där tillfälligt. (Hon hade ju inte konstaterat att lukten kom från just de säckarna).
  • Josefsson dumtolkar poliskvinnans svar på frågan om hon hade sett Catrine ”på försommaren också”. Poliskvinnan hade svarat: ”Ja, bara några dagar innan hade jag gjort det.” (och därefter fortsatte förhöret med annat). Josefsson tolkar det som några dagar innan kvarlevorna påträffades den 18 juli, dvs då Catrine var död. Men ”försommaren” (som frågan gällde) är inte i juli, och sannolikt var det omkring pingst i juni poliskvinnan syftade på, dvs strax innan Catrine försvann.
  • SVT undanhåller även poliskvinnans förklaring till att hon inte hörde av sig förrän flera år senare: hon hade trott att polisen redan hade belägg för att ”obducenten” och Catrine varit tillsammans. När poliskvinnan i början på 1988 fick reda på att så inte var fallet, så hörde hon av sig till utredarna.
    Anledningen till att hon mindes tillfället då hon sett dem tillsammans i tunnelbanan var att hon ”tyckte det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans … från olika samhällsskikt”.

SVT och Josefsson vill uppenbarligen få oinsatta tittare att betrakta poliskvinnan som fullständigt opålitlig. Det är viktigt för Josefsson eftersom hon var ett av vittnesmålen som kammarrätten år 1991 lade vikt vid.
I kammarrättens indiciekedja ingick bl.a. poliskvinnan, fotohandlarparet, ”hunddamen” (se ovan), samt flera utlåtanden från sakkunniga att gärningsmannen vid vissa moment i styckningen haft ingående kunskaper i anatomi samt kunskaper i kirurgi och ortopedi.
(Och liksom i andra indiciemål händer förstås att olika åklagare och olika domstolar värderar indiciebevisning helt olika).


Mera:
i ”Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet” visas hur SVT och berättarrösten Josefsson förvränger och utelämnar uppgifter så att rättsläkaren Jovan Rajs framstår som inkompetent och opålitlig.


Det finns fler exempel på att SVT:s dokuserie är vinklad och vilseledande, men för att undvika bli långrandig stannar vi här. Eventuellt kommer detta inlägg att kompletteras längre fram.



Se även:
Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.
SVT-dokumentären nämner inte heller att ”obducenten” och ”allmänläkaren” har varit i ett tjugotal domstolsärenden och rättegångar under åren 1988 till 2014 gällande da Costa-fallet, samt även i Europadomstolen, utan framgång. Tio gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser Högsta Domstolen och Högsta FörvaltningsDomstolen.




– Mera som SVT utelämnar om fotohandlaren och filmrullen:

SVT utelämnar att mannen som hade lämnat in filmrullen sagt att han var läkare eller patolog eller obducent från patologen, att det var något med polisen, ett ”hemligt projekt”, att han brukade anlita ett annat fotolaboratorium men att det var stängt, och att de inte fick prata om bilderna med vänner och bekanta, och mannen hade varit noga med att inga kopior av bilderna fanns kvar hos fotobutiken.

SVT utelämnar att de anställda i butiken var, förutom fotohandlarparet, fotohandlarens svägerska samt ytterligare en kvinna och två män.
Fotohandlarparet uppgav att de tidigare fått in obehagliga bilder, bland annat från ett bårhus, från operationer på S:t Görans sjukhus, och porrbilder från privatpersoner.
Bland kunderna var det ”mycket läkare, otroligt mycket doktorer”, ”många från Karolinska”.

SVT utelämnar fotohandlarparets förklaring till att de inte reagerat tidigare när tidningarna skrev om styckmordet på Catrine da Costa. Förklaringen var att mannen som lämnat filmrullen verkat yngre än den som var misstänkt av polisen, att mannen sagt att han var läkare och det var ett hemligt projekt med koppling till polisen, att bilderna tycktes vara från en ”officiell miljö” eller sjukhusliknande miljö.
Det verkar som att fotohandlarparet ansett det osannolikt att en styckmördare skulle lämnat bilder på brottet till en fotobutik.

SVT utelämnar vittnesmålet från en pensionerad civiljägmästare, som vittnade att han varit kund i fotobutiken i många år, och att han vid ett besök sett att fotohandlaren ”reagerade mycket starkt för en film som han just höll på att framkalla”, och att detta troligen ägde rum den 20 juni 1984.

– Den manipulerade ljudinspelningen av förhöret med svägerskan finns i avsnitt 3 av SVT-dokuserien, vid tiden 47:40.
– Om poliskvinnan, finns i avsnitt 4 av SVT-dokuserien, vid tiden 10:00 till 15:00.

Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär

Under december 2024 släppte SVT fyra så kallade dokumentärfilmer om styckmordet på Catrine da Costa i Stockholm 1984. Nu har de filmerna beskådats i en fleratimmars maratontittning.

Innan vi kommer in på SVT:s dokumentärer, först en kort bakgrund.
Den 27-åriga tvåbarnsmamman Catrine da Costa, född Bäckström, var narkoman och prostituerad på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Catrine saknade fast bostad, hon övernattade hos flera olika personer. Barnen var tvångsomhändertagna.

Under den kyliga och regniga sommaren 1984 påträffades Catrines kvarlevor i flera plastsäckar. Fynden gjordes utomhus och vid två tillfällen: den 18 juli och den 7 augusti. Döden bedömdes ha inträffat i juni, under pingsthelgen.
På grund av regnet och det kalla vädret så var de inneslutna kroppsdelarna ganska välbevarade. Kroppen kunde identifieras med fingeravtryck.

Men dödsorsaken kunde inte fastställas. Hela halsen och huvudet saknades, liksom könsorganet / underlivet.* Troligen blev hon mördad (statistiskt mest sannolikt). Kanske dog hon i samband med en strypsexlek hemma hos en sexköpare.
(I Catrines adressbok framgick att hon haft sexkontakter med bland annat flera läkare som hon fått narkotika av, och att hon även varit hemma hos dem).

Några år senare åtalades två läkare, ”obducenten” och ”allmänläkaren”, misstänkta för mord och styckningen (brott mot griftefriden), samt flera andra brott. År 1988 friades båda av tingsrätten, men i domskälen skrevs att rätten ansåg det bevisat att båda hade begått brott mot griftefriden men att det var preskriberat och att de därför inte kunde åtalas för det brottet.
År 1991 prövades fallet igen i kammarrätten, med samma resultat. Detta ledde senare till att båda förlorade sina läkarlegitimationer.

Genom åren har läkarna överklagat och krävt skadestånd flertalet gånger men fått avslag ända upp till högsta instans*.
Hela 19 (nitton!) domstolsärenden har hanterat Catrine da Costa-fallet genom åren, varav två rättegångar med full bevisprövning. Även Europadomstolen har varit involverad ett par gånger. Hos Sveriges högsta rättsinstanser har läkarna fått avslag 10 (tio) gånger:
HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) sju gånger, och HD (Högsta domstolen) tre gånger.

SVT:s dokumentärer nu och då

SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” i fyra entimmesavsnitt följer samma mall som tidigare dokumentärer av Dan Josefsson och SVT. Man granskar gamla indiciemål (som är lättare att ifrågasätta än de med teknisk bevisning), de dåtida brottsmisstänkta personerna framställs som oskyldiga och utsatta för rättsövergrepp av några namngivna personer – som framställs som ondsinta eller/och svagbegåvade – inom polisen, rättsväsendet och vården.

Med skicklig dramaturgi, utvalda fakta, övertygande berättande och känslosam stämningsmusik fyller SVT medborgare i hela landet med starka känslor av medlidande och av hat. Medlidande för de personer som dokumentären framställer som oskyldigt brottsmisstänkta/-dömda, och hatkänslor mot de namngivna personer som dokumentären utmålar som orsaken till de oskyldigas olycka.

De tidigare dokumentärerna har lett till att åklagare har lagt ner eller avfört de brottsdömda- eller misstänkta personerna, det gäller Quick- och Kevinfallet (samt även ”saxmordsfallet” som en bieffekt av åklagares avförande i Kevinfallet).
Det betyder inte per automatik att de dokumentärerna var helt sanningsenliga. Att åklagare lade ner de fallen innebär endast att de åklagarna gjorde en annan bevisvärdering än tidigare åklagare. Vilket inte är ovanligt i andra rättsfall även i nutid, att olika åklagare och olika domstolar gör diametralt motsatt värdering på samma underlag.

Den juridiska bakgrunden skiljer sig kraftigt mellan Catrine da Costa-fallet och de tidigare nämnda fallen. Quickfallen (det var 6 domar) prövades endast i tingsrätten, eftersom Quick motsatte sig överklagande, han ville bli dömd för mord. (Hans mål tycks varit att bli mördarförfattare, han publicerade boken ”Kvarblivelse” (1999) där han berättade om sina mord. Men hans planerade bok ”Mordolog” publicerades aldrig. Tilläggas kan att Quick tidigare hade begått flera grova våldsbrott, bl.a. ett dråpförsök med kniv).
Kevinfallet var aldrig ett domstolsärende, de två 7- och 4-åriga bröderna misstänktes ha orsakat Kevins död, sedan lades polisutredningen ner.
Catrine da Costa-fallet däremot har genom åren hanterats i domstol ett tjugotal gånger, varav tio gånger i Sveriges högsta rättsinstanser.

Dåtida polisens utredningsmaterial

Förutsättningarna för den nya SVT-dokumentären om Catrine da Costa-fallet skiljer sig från tidigare dokumentärer bland annat genom att stora delar av dåtida polisens utredningsmaterial, FUP (förundersökningsprotokoll), finns tillgängligt på webben sedan många år tillbaka. (Det är dock okända personers förtjänst, inte SVT:s).

Det innebär att svenska folket faktiskt kan kontrollera sanningshalten i uppgifterna i dokumentären om Catrine da Costa, i motsats till de tidigare SVT-dokumentärerna (där dåtida polisens utredningsmaterial hemlighölls och gör så än idag). För de tittare som anar att den nu aktuella SVT-dokumentären är vinklad och vilseledande finns möjlighet att själv kontrollera detta.

Vad har utelämnats och vinklats i SVT:s nya da Costa-dokumentär?

Efter att häromdan ha sett hela de fyra avsnitten av SVT:s nya da Costa-dokumentär – som spelades upp i något högre hastighet (så att totala speltiden blev 3 timmar istället för 4) och för att slippa höra släpigheten i den långsamma berättarrösten – och efter att dessförinnan ha läst ansenliga delar ur dåtida polisens utredningsmaterial, förhör m.m. –  så kan det konstateras att SVT-dokumentären bland annat utelämnar fakta. Och att det mesta som inte talar till de två ”läkarnas” fördel också utelämnas.

Annica Nordberg

Bland annat utelämnar dokumentären att en av läkarna ett par år tidigare (1982) hade brutit mot rättsläkarstationens regler och i hemlighet i bårhuset skurit av hela halsen och huvudet på Annika Nordberg, en prostituerad kvinna som troligen mördats men där dödsorsaken inte gått att fastställa.
Därefter hade han (tillsammans med en troligen ovetandes kollega) preparerat (skeletterat) halsen och huvudet, tilldelat det ett ärendenummer, och sedan haft det stående i bokhyllan på sitt kontor.
När det upptäcktes misstänkte polisen ett tag att han låg bakom Annikas död. Notera att HELA halsen på Annika var avlägsnad, vilket är mycket ovanligt vid styckmord, på liknande sätt som på Catrine da Costa.
När han sedan blev utskälld av chefen och ifrågasatt av polisen så var hans förklaring att han hade försökt hitta dödsorsaken samt att han behövde referensmaterial. Att det bröt mot stationens regler, att det var etiskt fel och att Annikas anhöriga blivit chockade när de fick reda på att hon begravts utan hals och huvud, tycks varit av underordnad betydelse för honom.
Att dessa detaljer om Annikas hals och huvud utelämnas i dokumentären är fullt begripligt, i annat fall hade det ju gått rakt emot hela dokumentärens syfte.

I kommande blogginlägg planeras att granska några av dokumentärens uppgifter närmare. Och även göra några djupdykningar i dåtida polisutredningens material.




*)
– ”20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014”.
Nitton (19) domstolsärenden och rättegångar har hanterat da Costa-fallet under åren 1988 till 2014, samt även Europadomstolen. Tio (10) gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser HD och HFD.
– Angående kvarlevorna: gärningspersonen hade även avlägsnat inälvorna, och ena bröstet saknades också.

Dödsdatum och rättsentomologi

Med en rättsentomologisk analys kan man i vissa fall fastställa när en person avled eller dödades. Men inte i da Costa-fallet. Förutsättningarna i det fallet möjliggör inte bestämning av dödsdatum med rättsentomologi. En orsak är att kroppsdelarna hittades inneslutna i plastsäckar och det är högst osäkert när insekter fick åtkomst till kroppen. Det kan ha skett långt efter att säckarna placerats utomhus.

För den som vill veta mer om da Costa-fallet och grotta ner sej i detaljer som kan upplevas som obehagliga, fortsätt läs. Först en kort översikt:

Studier visar att för lik inomhus kan det kan dröja flera dygn innan de hittas av spyflugor och andra insekter.
Säckarna hade blivit perforerade och innehöll många andra insekter förutom fluglarver.
Lufttemperaturen var låg och det var regnrekord.
Vår vanligaste spyfluga är solälskande och föredrar öppna platser.
En rättsentomolog kan med några dagars marginal bedöma när insekter fick åtkomst till en död kropp, vilket kan vara långt senare än dödsdatum.
Det svenska kalla klimatet försvårar tidsbestämningen för rättsentomologen, se t.ex. fallet Vatchareeya Bangsuan.

Bakgrund

Det man vet helt säkert i da Costafallet är att kroppen styckades och inneslöts i plastsäckar.
Den 18 juli 1984 hittades två tillslutna säckar (i buskage under en stor gran), och den 7 augusti hittades ytterligare två tillslutna säckar, som dessutom låg i varsin yttersäck, i buskage ett par kilometer från första fyndplatsen.

Domstolen på 1980-talet ansåg att dödsdatum kunde vara nånstans i intervallet 10 till 21 juni 1984.
Datumet 21 juni 1984 bestämdes av botanikers utlåtande att säckarna som hittades den 7 augusti hade legat där “två månader plus/minus högst två veckor”. Bedömningen gjordes utifrån växtligheten under och vid säckarna. Botanikerns tidsbestämning lär ha gjorts innan man visste att de hittade kvarlevorna tillhörde samma person som på den första fyndplatsen några veckor tidigare.

Det första datumet, 10 juni 1984, sattes utifrån sista säkra iakttagelsen av Catrine da Costa. Åklagarens gärningsbeskrivning utgick från 10 juni.
Säckarna vid första fyndplatsen, den 18 juli, rapporterades av en hundägare som uppgav att han lagt märke till säckarna första gången en månad tidigare, han angav inget datum. Hunden hade inte visat något intresse alls för säckarna.

Mera fakta

– Säckarna vid första fyndplatsen (18 juli) hade små hål i botten (var “perforerade”), troligen orsakat av insekter. Säckarna innehöll – förutom kvarlevor – rikligt med fluglarver, några enstaka okläckta puppor (inga flugor), samt många andra insekter (“gott om andra “kryp”, enligt polisen).

– Säckarna vid fyndplats två (7 augusti) innehöll dessutom kläckta puppor och ”sparsamt med flugor som är grönaktiga, slöa”, enligt rättsläkare.

Låg temperatur. Den 10 juni 1984, då brotten kan ha begåtts, var temperaturen omkring 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.
Perioden 10 juni till 18 juli var medeltemperaturen utomhus 13,9 grader (enligt SMHI:s korrigerade data), med nattemperaturer ned till omkring tio grader under de första veckorna.
För perioden 18 juli till 7 augusti var medeltemperaturen 16,4 grader.

Mycket regn. Det var rikligt med nederbörd under juni-augusti, och år 1984 hade regnrekord för juni+juli under åren på 1980-talet.

Fördröjning. Flera studier har visat det som många redan anade eller visste, nämligen att det kan ta betydligt längre tid för spyflugor och andra insekter att kolonisera en död kropp när den ligger inomhus istället för utomhus. Även om fönster e.dyl. är öppna. Det handlar om uppåt fem dygns fördröjning, i de fall där åtkomst slutligen skedde. Liknande gäller förstås om kroppen är inlindad eller innesluten i något, t.ex. i en plastsäck.

– Om kroppsdelar innesluts i plast en kort tid efter döden så kan kroppsdelarna vara välbevarade även efter lång tid, särskilt om lufttemperaturen är låg (som i da Costafallet). I ett fall i Tyskland lär det hittats kroppsdelar som var relativt väl bevarade men som hade legat två år i plastsäck.

Hypotes (inomhushypotesen)

Ur ovanstående fakta kan vi göra följande hypotes.

Döden inträffade inomhus, styckningen var en transportstyckning (dvs kroppen låg på en för gärningsmannen riskfylld plats och måste därför flyttas).
Brottet utfördes på kvällen eller natten. Fönstren var stängda, av flera skäl (minska upptäcktsrisken, och det var kallt).
Utplacering utomhus av de förslutna säckarna skedde ganska omgående, samma natt.
Inga flugor eller andra insekter hade ännu fått åtkomst till kroppen.

Efter x antal dygn tar sig flugor eller fluglarver in genom säcken (säckarna). Exempelvis fluga genom litet hål som marklevande insekter åstadkommit (se från polisrapport ovan om säckarna). Eller fluga lägger ägg nära litet hål och när äggen kläcks inom ett par dygn letar sig de små larverna in genom hålet.

Låg utomhustemperatur och skuggig placering ger låg temperatur i säckarna.
Och det rikliga regnet leder bort värme som orsakas av larvernas egen ämnesomsättning. (Låg temperatur medför att flugans olika stadier ägg-larv-puppa tar längre tid).

Om en rättsentomolog hade gjort en analys så hade utlåtandet kunnat användas till att fastställa ungefär när flugorna eller larverna fått ÅTKOMST till kroppen.
Men oavsett vilken hypotes man väljer så är det inte möjligt att fastställa dödsdatum i detta fall. (Om inte gärningsmannen plötsligt erkänner nu 35 år senare).

Solälskande fluga stärker inomhushypotesen

En detalj värd att nämnas är att vår vanligaste spyfluga är SOLÄLSKANDE och föredrar ÖPPNA platser. Det är den grönskimrande så kallade guldflugan, eller Lucilia sericata på latin (eng. common green bottle fly).

Om det var den arten som hittades på första fyndplatsen så stärker det i viss mån inomhushypotesen (se ovan), och att flugor inte hade åtkomst förrän en tid efter att säckarna hade dumpats utomhus.

Rättsentomologi i Sverige, och några svårigheter

Rättsentomologiska metoder har tillämpats i Sverige sedan början på tvåtusentalet. Det svenska klimatet försvårar tidsbestämningen eftersom vintern stoppar upp processen, och tidigare har det saknats tillräcklig kunskap om hur det påverkar insekterna. I USA har metoden använts sedan 1980-talet, den är också vanlig i exempelvis Frankrike och Tyskland.

Anders Lindström som är rättsentomolog kan med några dagars marginal tala om hur länge insekterna har levt på en kropp som varit död minst ett par-tre dygn (beroende på när äggläggning och kläckning till larver skedde).
Enklast blir det om kroppen legat öppet och utomhus ända sedan döden inträffade, och helst med hyfsad sommarvärme. I andra fall kan det bli knepigare att fastställa dödsdatum, som framgår nedan.

Polisen anlitar Anders vid olika typer av brott, förutom mord också t.ex. vid tjuvskytte av vilda djur. Det är dock ganska sällan som polisen behöver hans kunskaper i mordfall, enligt Anders.

Ännu ett exempel på ett knepigt fall för rättsentomologen (förutom da Costa-fallet) är mordet på Vatchareeya Bangsuan i Boden. Hon försvann den 4 maj 2013 och hennes kroppsdelar hittades arton dygn senare, den 21-22 maj.
Där kunde Anders Lindström inte vara mer precis än att insekterna funnits på hennes kropp sedan nån gång under de första åtta dygnen 4:e till 12:e maj. Det hade varit såpass kallt den tiden, med medeltemperatur under tio plusgrader, och då utvecklas inte ägg/larver eller så sker överhuvudtaget ingen äggläggning.

Studie, tabell

Nedan visas resultat från en studie över medel-utvecklingstid, i Frankrike (2017). Dvs tiden det tar för de olika stadierna ägg-larv-puppa-fluga vid olika lufttemperaturer. Arten är samma som nämns ovan, dvs guldfluga eller Lucilia sericata.
Anm: i andra studier med samma art men i annat geografiskt område kan resultatet bli annat.

De blå-inringade värdena är tiden i timmar från ägg till fluga vid 30 respektive 12 grader (C) lufttemperatur. Det är stor skillnad i tid beroende på temperatur:
11 dygn (268 tim) vid 30 grader, och 62 dygn (1488 tim) vid 12 grader. Blir det ännu kallare kan processen avstanna eller gå i viloläge.

I en annan studie skedde ingen kläckning från puppa till fluga (adult emergence) då temperaturen understeg 17 grader, till skillnad från ovanstående studie där sådan kläckning tydligen skedde ända ned till tio grader (efter 121 dygn, 2904 tim).

I Sverige vid normala sommartemperaturer tar hela processen ägg-larv-puppa-fluga vanligen 30 till 35 dygn, enligt Anders Lindström. (Är det varmare eller kallare tar det kortare respektive längre tid).

Resultaten i olika studier i olika länder kan skilja sig åt något. Det antas bero på flera faktorer, bl.a. att det finns skillnader inom samma art i olika delar av världen.
Exempelvis i ett geografiskt område kan utvecklingstiden vara något längre vid en given temperatur än i ett annat område. Detta nämns i ovanstående studie från Frankrike.
I en studie från Österrike sägs: ”In addition, our results vary from those of other investigators, suggesting a different thermal behavior of the holarctic blowfly L. sericata in various zoogeographic regions”.

Sammanfattning da Costa-fallet

I säckarna på första fyndplatsen, 18 juli 1984, fanns rikligt med fluglarver, några enstaka okläckta puppor (inga flugor), samt många andra insekter (“gott om andra “kryp”, enligt polisen).
Säckarna vid andra fyndplatsen, 7 augusti, innehöll kläckta puppor och ”sparsamt med flugor som är grönaktiga, slöa”.

Sommaren 1984 var medeltemperaturen utomhus låg under juni till augusti, med låga nattemperaturer. I kombination med det rikliga regnandet som kyler ytterligare så kan fluglarvernas utveckling periodvis avstannat eller gått i viloläge.
Exempelvis den 10 juni, sista säkra iakttagelsen av Catrine da Costa, var temperaturen ca 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.

Att säckarna vid fyndplats #2, som upptäcktes tre veckor senare, innehöll kläckta puppor och flugor indikerar att de säckarna placerades ut ungefär samma datum som säckarna på fyndplats #1 den 18 juli.
Dvs på fyndplats #2 hade larverna haft längre tid att utvecklas än vid fyndplats #1.
Hade fyndplats #1 hittats samtidigt som fyndplats #2, så hade sannolikt även säckarna på fyndplats #1 innehållit kläckta puppor och flugor. (Kanske i ännu större utsträckning eftersom det inte var dubbla säckar på fyndplats #1).

MEN eftersom det är okänt NÄR insekter fick tillgång till kroppsdelarna (eftersom de var instängda i kraftiga plastsäckar, och det var en kall och regnig period), så är det omöjligt att fastställa dödsdatum utifrån utvecklingsstadierna för larver, puppor och flugor.

I andra fall där man vet att kroppen ända från brottstillfället legat oskyddad och utomhus så är det ändå viktigt att rättsentomologen har korrekta studier att tillgå, helst från det egna geografiska området eller egna landet, för att kunna göra en korrekt bedömning.



Mera:
Kall och regnig sommar i Stockholm 1984.
Fyndplats 1 (Karlbergsparken).
Fyndplats 2 (Eugeniavägen).




Mer info:
Den första insekten som hittar en död kropp är ofta spyflugan. De kan i gynnsamma fall inom några timmar efter dödsögonblicket känna lukten på över en kilometers avstånd om kroppen ligger öppet och utomhus. Befinner sig flugan i närheten så kan den vara framme inom några minuter, om kroppen ligger öppet och utomhus.
Är kroppen belägen inomhus så kan det dröja flera dygn, med öppet fönster, innan flugor hittar dit och det inte är för låg utomhustemperatur.
I Sverige finns ett femtiotal arter spyflugor, varav ett tiotal Lucilia-arter.

Flugbild överst av ”Virvoreanu-Laurentiu”.

Källa till inlägg om styckmordet da Costa

Här en källa till tidigare inlägg gällande att ”obducenten” och ”allmänläkaren” hela sju gånger har sökt och nekats prövningstillstånd och resning hos HFD (Högsta förvaltningsdomstolen), se gula markeringar i bild nedan. (Åren 2013 och 2014 har inte uppmärksammats i massmedia).
Här kan tilläggas att de två läkarna dessutom vid tre tillfällen sökt och fått avslag av HD (Högsta domstolen).

Bild ovan: från HFD januari 2014, beslut om avslag.

Vid de fyra senaste resningsansökningarna (vars beslut om avslag meddelades 2011, 2012, 2013 och 2014), åberopade ”obducenten” och ”allmänläkaren” samma omständigheter. Besluten i de fyra olika avslagen fattades av olika justitieråd, totalt åtta:
2011: Peter Kindlund, Henrik Jermsten, Erik Nymansson.
2012: Nils Dexe, Margit Knutsson, Olle Stenman.
2013: Mats Melin.
2014: Elisabeth Rynning.

Anm: inte alla turerna i HFD har kommit till allmänhetens kännedom, media tycks inte ha uppmärksammat de senaste resningsbesluten från 2013 och 2014.



Detta inlägg kompletterar inlägget:
20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014”.

20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014

Ett 20-tal domstolsärenden och rättegångar har hanterat da Costa-fallet, ’obducenten’ och ’allmänläkaren’ sedan 1988. Även Europadomstolen lär varit involverad ett par gånger, utan framgång för de två läkarna. Vi tittar närmare.

Catrine da Costa

Under åren 1988 till 2014 har ’obducentens’ och ’allmänläkarens’ ärende hanterats i ett tjugotal domstolar, inklusive Europadomstolen, varav avslag hela tio gånger hos Sveriges högsta rättsinstanser.

Hälften av de tjugo domstolsärendena har handlat om resningsansökningar m.m. i olika instanser. Exempelvis till de högsta rättsinstanserna har läkarna vänt sig:
Sju (7) gånger till Högsta förvaltningsdomstolen, gällande prövningstillstånd samt resningsansökningar, under åren 1992 till 2014. (Källa).
Tre gånger till Högsta domstolen, gällande prövningstillstånd, resningsansökning samt skadeståndskrav, åren 1988 till 2012.
Resultatet: avslag på ALLT.

Begrepp som ”rättshaverister” får en ny dimension här, eller otursförföljda om man hellre föredrar det. Dock är Catrine da Costa den med största oturen i det här fallet, hon blev av med livet.

Rättegångar m.m. (inte Europadomstolen), kort version:

*- 1988: Tingsrätten (mars).
*- 1988: Tingsrätten (juli).
– 1988: Svea hovrätt (september).
– 1989: Högsta domstolen.
– 1989: Kammarrätten.
– 1990: Högsta förvaltningsdomstolen.
*- 1991: Kammarrätten.
– 1992: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2000: Högsta domstolen.
– 2001: Svea hovrätt.
– 2001: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2004: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2010: Tingsrätten.
– 2010: Svea hovrätt.
– 2011: Högsta förvaltningsdomstolen (februari).
– 2012: Högsta domstolen (juli).
– 2012: Högsta förvaltningsdomstolen (augusti).
– 2013: Högsta förvaltningsdomstolen (april).
– 2014: Högsta förvaltningsdomstolen (januari).

De markerade åren (1988,1988,1991) i ovanstående lista är rättegångar med full bevisprövning.
I den första rättegången (mars 1988) ville man döma för mord men beslutet revs upp innan domen avkunnades.

De två läkarna dömdes aldrig för något brott, fast det var nära i första rättegången. I domskälen i de två följande rättegångarna (juli 1988 och 1991) bedömdes att läkarna hade begått brott mot griftefriden, men att det då var preskriberat.

Rättegångar m.m, längre version:

’Obducenten’ och ’allmänläkaren’ var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död (år 1984).
’Allmänläkaren’ var även åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter), och ’obducenten’ även för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

Färgmarkeringar: Högsta domstolen = grönt, Högsta förvaltningsdomstolen = mörk orange.

*- 1988 mars:
Tingsrätten beslutade (oenigt) att läkarna var skyldiga, men domen hann inte avkunnas. I väntan på att läkarna skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning uttalade sig nämndemännen i en intervju. Svea hovrätt ansåg att de uttalat sig olämpligt och därmed begått rättegångsfel. Hovrätten ålade därför tingsrätten att göra om rättegången.

*- 1988 juli:
Tingsrätten friade läkarna. Men i domskälen uppgavs ändå att det stod utom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat Catrine (men det brottet var preskriberat).

– 1988 sep:
Svea hovrätt avvisade läkarnas överklagan. (Eftersom läkarna inte hade någon fällande dom).
– 1989 jan:
Högsta domstolen nekade prövningstillstånd angående domskälen.

– 1989:
Justitiekanslern (Hans Stark) kritiserade hovrättens intervention 1988, JK ansåg att rättegångsfel inte hade begåtts.
– 1989:
Socialstyrelsen ansökte hos HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) om att läkarnas legitimationer skulle dras in, vilket också blev HSAN:s beslut (men inte enhälligt).
– 1989:
Kammarrätten upphävde HSANs beslut.
– 1990:
Högsta förvaltningsdomstolen ålade kammarrätten att ompröva ärendet helt inklusive med full bevisföring.

*- 1991 maj:
Kammarrätten gjorde en ny bevisvärdering och fann det vara ställt utom allt rimligt tvivel att de bägge läkarna hade styckat kroppen. Och de beslutade att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå.
– 1992 feb:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslog läkarnas ansökan om prövningstillstånd (från 1991) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2000 okt:
Högsta domstolen avslår en resningsansökan och besvär över domvilla i fråga om hovrättens beslut i sept 1988.
– 2001 feb:
Svea hovrätt avslår talan beträffande tingsrättens dom i juli 1988.

– 2001 maj:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 1999) gällande kammarrättens dom 1991.

– 2004 juli:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2003) gällande kammarrättens dom 1991.

– 2007: läkarna stämde staten på 40 milj kr i skadestånd.

– 2009: mordet på Catrine da Costa preskriberades.

– 2010:
Tingsrätten, avslog läkarnas skadeståndskrav på 40 miljoner kr.
– 2010:
Svea hovrätt, beviljade inte prövningstillstånd gällande skadeståndskravet.

– 2011 feb:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2010) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2012 juli:
Högsta domstolen, beviljade inte prövningstillstånd i hovrätten gällande skadeståndskravet. Fann att de flesta anspråk var preskriberade och resten grundlösa. Tingsrättens dom stod därför fast.

– 2012 aug:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2012 jan) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2013 apr: Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2012 nov) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2014 jan:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2013 maj) gällande kammarrättens dom från 1991.

– Dessutom:
ett par vändor till Europadomstolen, men det blev avslag där också.

Anm: ovanstående lista bygger delvis på uppgifter från media.

Sviten 2012 till 2104

Bakom sviten med de tre resningsansökningarna 2012–2014 stod läkarnas ombud Lars-Erik Tillinger, en krutgubbe som 1989 var en av ledamöterna i HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Tillinger var redan då emot att de två läkarnas legitimationer skulle återkallas.
Tillinger var 92 år när han lämnade in resningsansökan i januari 2012. Han avled vid 97 års ålder (hösten 2017).




* Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, benämndes ”Regeringsrätten” fram t.o.m. 2010.

Källa gällande Högsta förvaltningsdomstolen: Källa till inlägg om styckmordet da Costa.

Statistik hals/huvud och da Costa-fallet

Här samlas statistik gällande huvud/hals vid styckmord. Resultatet hittills visar att det tycks vara mycket ovanligt att avskiljandet sker så långt ned på halsen som i da Costa-fallet. Och nej, inga blodiga detaljer redovisas här.

Detta inlägg knyter an till inlägget ”Egenskaper hos ‘Obducenten’ i daCosta-fallet” där det framkom att OB (”Obducenten”) i da Costa-fallet i hemlighet hade avlägsnat huvud och hals från avlidna. OB var fixerad vid hängningar / strypningar och avlägsnade huvud+halsar i ett slags studiesyfte.
I da Costa-fallet var huvud och hela halsen avlägsnad (mellan C6-C7), och återfanns aldrig.

Frågan & Svaret (tills vidare)

FRÅGAN är: vid styckmordsfall där huvud har avskilts, hur vanligt är det att avskiljandet sker såpass långt ned att hela eller större delen av halskotpelaren också avlägsnas?

SVARET är att avskiljandet brukar ske längre upp. Avskiljandet i da Costa-fallet kan ha varit mycket ovanligt, i de cirka femtio fallen nedan har några enstaka avskilts så långt ned.

Om halskotpelaren

Halskotpelaren (cervical vertebrae) består av sju kotor benämnda C1 till C7, där C1 är längst upp och C7 längst ner på halskotpelaren:

Underlag just nu

Nedanstående uppgifter är vad som hittats vid några kortare sökningar. Enbart engelskspråkigt material har sökts. Kommer kanske att kompletteras senare med fler uppgifter.

Sök #1: sökning på enskilda styckmordsfall. Tolv hittade.
– Styckningen angivet mellan kotor nummer, och antal fall:
C1-2: 1
C2-3: 0
C3-4: 4
C4-5: 1
C5-6: 1
C6-7: 0

– Fall med annan angivelse:
”head was severed at the third cervical vertebrae”.
”neck severed at the third cervical vertebra”.
”head had been severed at the fourth cervical vertebrae”.
”was disconnected on the level of the fifth vertebrae”.
”had been severed at the seventh cervical vertebra” (kidnappad, kristen 63-årig man, Egypten).

Sök #2: sökning på studier/statistik från rättsläkare.
– Ur ”An Autopsy Evaluation of Complete Decapitation Injuries”, Indien. De 26 fallen i studien fördelar sig enligt (tabell 5):
C1-2:  3,85%
C2-3: 92,31%
C3-4:  3,85%

Sök #3: sökning på studier/statistik, från rättsläkare.
– Ur ”Medico-legal evaluation of deaths due to decapitation”, Turkiet. De 19 fallen i studien fördelar sig enligt:
C1-2: 53%
C3-4: 47%



Mera:
Egenskaper hos ’Obducenten’ i da Costa-fallet.



Komplettering 2016-05-10:
En läsare menar att gärningsmannen kan ha avskilt längre upp, och kotor ned till C7 har avlägsnats vid senare tillfälle.
SVAR: det kan inte uteslutas. Men statistiken ur fynden ovan visar att det i så fall är mycket ovanligt förekommande.

Egenskaper hos ’Obducenten’ i da Costa-fallet

Här visas diverse uppgifter från och om den s.k. ’Obducenten’. Hade han vad som krävs?

Grundfrågan inför detta inlägg var huruvida OB (’Obducenten’) – som var den ena av de två läkare som anses ha styckat Catrine da Costa – hade de rätta egenskaperna för att begå en sådan handling. Nedan visas några av OB:s personliga egenskaper och hantverksmässiga erfarenheter (enligt uppgifter från polisutredningen), och vad den kombinationen av förutsättningar kan leda till. (Därmed inte sagt att ett sådant brott inte kan begås utifrån helt andra förutsättningar).

Hantverksmässigt

Gällande det praktiska förfarandet – skärandet och hanteringen av döda människokroppar – så hade den trettioåriga OB enligt egen uppgift genomfört totalt ca 1000 (tusen) obduktioner.

Han var alltså mycket van att skära i döda människor, att avlägsna och hantera kroppsdelar från döda människor. Det var en del av hans vardag. Precis som det är för andra rättsläkare m.fl. där det ingår i jobbet att utföra obduktioner. Vilket förstås inte gör dem mer benägna än folk i andra yrkesgrupper att begå brott mot griftefriden.
Men, OB hade även förutsättningar som i kombination med hans omfattande praktiska erfarenhet av isärplockning av döda människor gjorde honom som klippt o skuren för uppgiften.

Personliga egenskaper

Vad som rörde sig i OB:s huvud, hur han tänkte, resonerade och agerade på den tiden finns delvis dokumenterat bl.a. i de polisförhör som gjordes med honom. Inte bara gällande fallet da Costa, utan även rörande hans hustrus något udda död två år tidigare och som OB under en tid misstänktes ha varit involverad i. (Hustrun hade till synes strypt/hängt sig själv med en snara fäst i SÄNGGAVELN i parets sovrum).

I dessa polisförhör med OB, yrkeskollegor och vittnen framträder bilden av en person med psykopatiska drag, dvs känslokyla, störningar i empatiska förmågan, brister i hänsynstagande till andra människor, problem att förstå sociala samspelet. Nedan följer några exempel.

Kollegor och vittnen på rättsläkarstation uppgav att OB var ”skärglad”, dvs att han skar i döda människor när det inte var befogat, t.ex: ”[OB] är allmänt känd för att skära i onödan”.
Exempel: OB skar ut en kvinnas underliv, ovidkommande för obduktionen: ”[OB] stod och grävde och gotta sig, det hade inget att göra med dödsorsaken.”

På direkt fråga i förhör tyckte OB inte att det var besvärande att kollegor betraktade honom som skärglad, därför att det inte binder honom vid brott. Det är visserligen korrekt att det inte binder honom vid brott, men han tycktes inte förstå att det finns andra, mänskliga aspekter som innebär att ”skärglad” uppfattas som besvärande, särskilt inom det yrket.

OB tyckte det är ok att behålla huvuden och andra kroppsdelar från avlidna utan de anhörigas vetskap och tillstånd.
Han ansåg att det inte är fel därför att han tyckte sig behöva kranier m.m. som referens- och studiematerial.
OB tycktes inte förstå den mänskliga aspekten, om etik och respekt för den döde och de anhöriga. Inte ens i efterhand, när han satt i polisförhör.

Halskotpelare var extra intressanta för OB.

Kollegor på rättsläkarstationen berättade om OB:s särpräglade intresse för våldsvideor och hans fascination inför strypnings- och hängningsfall.

Våldsfilm från 1980-talet.

OB talade ofta om dessa filmer på sin arbetsplats, vilket kollegor reagerade starkt på. Några citat från kollegor:
”[OB] berättade att han hyrde mycket film med perversa drag. [OB] gottade sig i det här”.
”Det är ett naturligt samtalsämne från [OB] sedan lång tid tillbaka”.
”Kan inte finna det riktigt friskt att titta på sånt här. Allra minst när man har ett sånt jobb som vi har”.

Det behöver inte alls vara fel att uttrycka intresse för våldsfilm. Men i vissa sammanhang blir det helt fel, vilket OB inte verkade förstå.

 OB hade (enligt egen uppgift) vid flera tillfällen anlitat prostituerade kvinnor för sexuella tjänster. (Han identifierades även av prostituerade kvinnor som sexkund).

OB övertalade sin hustru att prostituera sig (!), för att få pengar till hans studier.
Visserligen var både prostitution och sexköp lagligt på den tiden, men OB:s agerande stärker bilden ytterligare av en självcentrerad person med bristande hänsyn till andra människor, kanske framför allt till kvinnor.

Ett vittne uppgav att OB:s hustru var rädd för honom. Att hustrun tyckte han var sjuk eftersom han pratade så mycket om strypningar och hängningar och hade bilder av hängningsoffer utlagda hemma i lägenheten.

När OB trodde att hustrun hade tagit livet av sig hemma så ansträngde han sig inte för att ta sig in i lägenheten. Motivering var att ”jag tyckte det var dumt att förstöra inventarierna”. Han ”tyckte det var mer våld än nöden krävde, därför att jag ändå hade den där känslan och vissheten av att det faktiskt var slut”.

OB visste alltså inte om hon var död, döende eller medvetslös och gick att rädda. OB:s agerande gick emot läkaretiken (att rädda liv) och emot vad medkännande människor skulle ha gjort i en liknande situation.
Att OB dessutom i efterhand berättade detta som om det vore ett normalt agerande indikerar sammantaget psykopatiska drag.

Efter att OB:s hustru dött frågade han fruns mamma om hon ville att han skulle ordna kremeringen ”vid sidan om”, dvs på rättsläkarstation. (Mamman hade blivit arg och svarat ”Hon är ingen hund!”).

OB närvarade inte vid jordfästningen av sin hustru. Anledningen var enligt hustruns mamma att: ”Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något”.
I de två ovanstånde exemplen bekräftas återigen OB:s bristande empatiska förmåga.

 Sju veckor efter att OB:s hustru hittats död i en snara fäst i deras sänggavel, publicerades i tidningen Svensk Polis en artikel om hängningar som OB hade skrivit. Rubriken var ”Hängning är nästan alltid självmord”. OB hade inte stoppat publiceringen av artikeln. Han påstod att det inte varit möjligt, vilket inte var sant enligt tidningens chefredaktör.

Artikel ”Hängning är nästan alltid självmord”.

Vid obduktion av en flicka som omkommit i en trafikolycka letade OB efter spermier i hennes underliv. En kollega tyckte det var ”sjukt beteende” för det hade inget att göra med dödsorsaken.
I ett polisförhör förklarade OB att han velat ”öva upp sin diagnostiska säkerhet”, han sa att det ”är ingalunda en enkel undersökning” att leta spermier. OB uppgav att han betraktar varje fall som ”ett övningsobjekt” eller lärdomsobjekt.

Vid en föreläsning hade OB plötsligt nämnt sin döda fru på ett sätt som väckte obehag hos åhörarna. ”Ja min fru begick ju självmord – ja hon gick ju förresten här när hon gjorde sin utbildning.”
Flera av åhörarna uppgav att de ”hade uppfattat honom som ytterst känslokall, och även funderat om han var psykopat”.

I förhör uppgav OB att han behöll huvuden och kroppsdelar från avlidna, utan de anhörigas vetskap (se även stycke längre upp i detta inlägg). Huvuden preparerades så att både kranium och halskotpelare sparades. Exempel ur två förhör med OB:

– ”Varför jag tillvaratog kraniet, jo det kan jag säga. Den huvudsakliga anledningen var att undersöka halskotpelaren.”

– ”Ja det, jag vill minnas att det var både kranium och halskotpelare som jag sparade, preparerade fram.”

Att spara halskotpelaren var viktigt för OB eftersom han var mycket intresserad av strypnings- och hängningsfall. Troligen ville han studera hur strypningen eller hängningen hade påverkat vävnad, struphuvud och skelett.

För att få med så mycket som möjligt av halsarna / halskotpelarna tycks avskiljningen gjorts vid halskota 6 eller 7, dvs längst ner på halsen:

Halskotpelare (Cervical vertebrae).

På kvarlevorna efter Catrine da Costa hade halsen avskilts på liknande sätt:
mellan kota 6 och 7 enligt obduktionsrapporten.
OBS att sjunde kotan hade ”en skada som synes åstadkommits med kniv”, enligt SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) i maj 1988.
Och att det anses vara svårt för en person utan anatomisk kunskap att utföra en sådan delning (enligt Socialstyrelsens rättsliga råd, februari 1988, med flera).

Det är mycket ovanligt i styckningsfall att delning görs såpass långt ner.

Varken hals eller huvud har någonsin återfunnits i da Costa-fallet.

Motiv och händelseförlopp

Ur diverse källor samt ovanstående uppgifter om OB görs följande antaganden om motiv och händelseförlopp.

Skälet till styckningen var i första hand att bli av med kroppen, dvs en transportstyckning. De befann sig på en plats som hade anknytning till OB, i annat fall hade kroppen kunnat lämnas kvar.

Till saken hör också att OB gillade att skära utanför sina arbetsuppgifter (se ovan), och här yppade sig tillfället att göra precis som han ville utan att följa strikta regler. Det var befriande att ”leka” lite, att utföra galna moment han aldrig skulle kunna på ordinarie arbetstid med kollegor som iakttog. OB skred därför till verket med viss entusiasm.

En annan förklaring till att vissa moment i styckningen utfördes skickligt medan andra utfördes mindre skickligt, kan vara att OB ville undvika att det blev uppenbart att styckningen utförts av en obducent eller yrkesman. Han ville undvika att sätta sin ’signatur’ på styckningen. Ungefär som en anonym pappersbrevskrivare som gör medvetna avvikelser i sin handstil.

Anledningen till att OB överhuvudtaget hamnade i den situationen var att han anlitat den prostituerade kvinnan för att utforska något strypningsrelaterat eller helt enkelt leka strypsex, i utbyte mot morfin eller heroin som OB hade tillgång till.
Han hade inte planerat att döda henne.
Hon avled exempelvis av strypning eller hängning/kvävning, eventuellt med överdos som bidragande orsak. (Senare rön visar att morfinhalten hos en avliden kan vara låg även om överdosering skett).

Anledningen till avskiljandet av huvud+hals var att OB sparade de delarna för närmare granskning, i ett slags forskningssyfte. Liksom han hade gjort i andra fall pga sitt intresse av strypning och hängning (se ovan).

Och anledningen till att underliv inklusive livmoder avlägsnades var att få bort spår efter hans sädesvätska (se ovan om tidigare uppgifter att han letade spermier i trafikoffer).

Inga försök gjordes att försvåra polisens identifiering av offret, i annat fall hade offrets fingrar (fingeravtryck) också avlägsnats.

Säckarna med kroppsdelar dumpades på platser som inte hade anknytning till OB. Han räknade med att de snart skulle hittas. (Se även tidigare inlägg med beskrivning som visar varför utplaceringen gjordes på flera platser: Bilder dumpningsplats Eugeniavägen. Karta körväg).

Komplettering 2016-04-26

Några läsare har framfört synpunkter som kan vara värda att kommentera. Obs: här görs fördjupning i detaljer som kan vara ännu mer obehagliga än ovan.

”Man kan inte utesluta att dödsorsaken var knivhugg i buken”.
SVAR: det stämmer att det inte kan uteslutas, eftersom buken och innanmätet inte återfanns. Dödsorsaken är okänd. Antagandena ovan bygger på uppgifter från och om OB.

”Gärningsmannen ville dölja dödsorsaken genom att avlägsna huvudet”.
SVAR: det låter märkligt. Mer sannolikt i detta fall är att hals+huvud avlägsnades för att studera skadorna av strypningen eller kvävningen.

I obduktionsrapporten antas att dödsorsaken var våld mot huvud eller hals, t.ex. strypning. Och att gärningsmannen bland annat ville försvåra identifiering (inte att dölja dödsorsaken). Men rättsläkarens utlåtande tycks utgått från fynden som gjordes inledningsvis, vid obduktionstillfället, samt statistik. Inte från de uppgifter om OB som framkom senare i polisförhör, t.ex. att han skurit omotiverat i underliv och tagit både halsar och huvud från avlidna utan anhörigas vetskap. Avsaknaden av huvud och hals kan alltså ha annan förklaring än att försvåra identifiering.

”Offrets kropp var ”mycket blodfattig” och att det betyder att hon dog av blödande skada istället för strypning?”
SVAR: det kan men måste inte varit så. I obduktionsrapporten framgår följande:
”tämligen bleka, blodfattiga lungor med diskreta förändringar av den typ som kan ses hos injektionsnarkomaner”
– ”tämligen väl bevarad, blek och blodfattig skelettmuskulatur”
Det bleka och blodfattiga kan bero på att styckningen påbörjats kort tid efter döden, vilket också antas i rättsläkarens rapport.

”Offret kan inte kan ha strypts därför att lungorna inte var blodfyllda?”
SVAR: det är en falsk premiss eftersom död genom strypning eller kvävning inte behöver medföra att lungorna fylls med blod.


Om diverse kroppsdelar

På skissen ovan från obduktionsrapporten är streckskuggade områden delar som aldrig återfanns. Anledningen till vissa av momenten kan vara följande:

  • Hals/huvud sparades som sagt i studiesyfte.
  • Kvinnobröst sparades pga upplevt symbolvärde, som trofé eller souvenir. (Möjligen var tanken att båda skulle sparas men det ena råkade hamna i en av säckarna).
  • Underliv inklusive livmoder avlägsnades för att få bort spår efter gm.

Notera att det framkom i förhör att OB tidigare hade avlägsnat underliv samt försökt räkna spermier, utan att det var befogat (se ovan). I samband med detta avlägsnades även annat innanmäte, av praktiska skäl för fortsatta hanteringen.

Ovan antas att gärningsmannen har ”lekt”, alternativt medvetet försökt dölja att gärningsmannen var en yrkesman, vilket medförde att vissa moment i styckningen utfördes mindre skickligt.

Sammanfattning

Det centrala som framkommer i detta inlägg är att OB hade både yrkesmässiga färdigheter, personliga egenskaper (psykopatiska drag) och annan bakgrund som gjorde honom lämpad att utföra handlingen att stycka Catrine da Costa.
Så svaret på frågan i inledningen blir: Ja, uppenbarligen hade OB vad som krävs.
En helt annan fråga är om det var han som styckade da Costa, där blir svaret: vet inte.



Mera:
Statistik hals/huvud och da Costa-fallet.




Källor: Förhör med OB, 28 oktober 1987. Förhör med OB, 1 december 1987. Förhör med OB och ’Allmänläkaren’, 10 december 1987. Förhör med OB, 29 oktober 1987. Obduktionsprotokoll D:nr F 2278/84, D:nr F 2461/84. Sakkunnigutlåtande av W.Lange, 1987-12-28. Med mera.

Catrines krossade drömmar

Sannolikt var Catrine starkt självmordsbenägen tiden innan dödsfallet. Hon kan ha tagit en överdos. Orsaken kan bl.a. varit att drömmen om ett nytt liv slogs i spillror när äktenskapet sprack med den portugisiske mannen JdC som hon hade barn tillsammans med.

I den litteratur och de källor som finns idag om da Costa-fallet beskrivs att Catrines sista halvår var mycket problematiskt. Hon togs in flera gånger på sjukhus för överdos, och hon sa att hon ville ta livet av sig.

Detta var våren 1984, hon hade tidigare i januari återkommit efter ett halvårs vistelse i Portugal hos sin man JdC som hon varit gift med sedan 1982. De skulle skiljas. Äktenskapet var alltså på väg att lösas upp kort tid innan hon dog.

Catrines dröm hade varit att flytta med sina två barn till sin man JdC i Portugal (se citat nedan). Barnen var omhändertagna av sociala myndigheterna i Sverige.

Nedan visas citat från diverse källor gällande Catrines dröm och om hennes problem. Källorna är bl.a. böcker av Lars Borgnäs (2003), Per Lindeberg (1999 och 2008), Hanna Olsson (1990), Raine Gustafsson (2010), förhör ur förundersökningen från 1980-talet, samt tingsrättsdomen från 1988.

Catrines drömmar om ett nytt liv. Uppgifter från 1983 och framåt:

”…börja kämpa för att få tillbaka båda barnen och åka tillbaks till Portugal. Hon skulle inte sätta sin fot i det här landet något mer för hon klarade inte av det helt enkelt.”

”Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal.”

”Catrine var jätteglad för att hennes båda barn hade kommit till samma fosterhem. Hon tänkte ta dem med sig och återvända till Portugal.”

”da Costas dröm varit att få tillbaka sina omhändertagna barn och tillsammans med dem flytta tillbaka till Portugal.”

”jag vet att Catrin skulle aldrig ta livet av sig själv i alla fall. Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal. Det är jag helt säker på, hon har inte tagit livet av sig själv i alla fall.”
>>> Men Catrines kraschade äktenskap satte stopp för den drömmen (min anm).

”En dödsorsak som det spekulerades i var att da Costa begått självmord. Enligt vårt förmenande, vilket har sin grund i utredningen, verkar detta dock inte troligt. Bl a hade hon för avsikt att resa till Portugal, vilket stöds av att hon kort tid före sin död växlade till sig resevaluta. Hon hade också planer på att skaffa katt och hade enligt Sundberg hört sig för om möjligheten.”
>>> Liksom föregående citat beaktar de inte Catrines kraschade äktenskap. Avsikten med resan till Portugal tycks enbart varit att hämta sina tillhörigheter (se nedan).

Om Catrines spruckna äktenskap:

Förhör med vittne angående juni 1984 (dvs samma månad som Catrine dog):

”Hon har då bland annat sagt att hon vill hyra en stuga av Lindgren på grund av att hon väntade hit sin man från Portugal. De skulle göra klart skilsmässan dem emellan.”
>>> Anm: denna uppgift fick polisen att utreda Catrines man JdC. Inget pekade dock på att JdC varit involverad i hennes död.

Förhör med Catrines man JdC i Portugal:

”hon ringt juni 84 och var ganska deprimerad och sa, att ganska snart skulle hon resa till Portugal för att hämta sina tillhörigheter.”

I P. Lindegrens bok från 1999 trodde han att Catrine redan hade skilt sig under våren:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes frånskilde portugisiske man skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska mer än sextiotusen utlänningsanmälningar hos hotell och uthyrningsbyråer för juni månad 1984 och även kontakta några flygbolag för att kontrollera passagerarlistorna.”
I nästa upplaga från 2008 hade Lindegren dock ändrat sin formulering:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes portugisiske make skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska […]”

Om Catrines problem sista halvåret före sin död i juni 1984:

”Under de sista månaderna i sitt liv har Catrine det svårt. Socialsekreteraren, skyddskonsulenten och polisen har gjort en summarisk sammanfattning av vad som hände då. I januari 1984 har Catrine kommit till Sverige efter att ha varit i Portugal ett halvt år. Mellan januari och juni tas hon flera gånger in på sjukhus för överdos. Hon grips för snatterier och döms i mars till fortsatt skyddstillsyn. I mars ringer hon också till sin socialsekreterare och talar om att ta livet av sig. Den 22 maj är hon på socialbyrån och är enligt anteckningarna ”i ganska bra form”. Hon har då legat inne på psykiatrisk avdelning eftersom hon ”klappat igenom”.”

”En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna.”

”Det senaste halvåret hade Catrine haft det besvärligt med flera sjukhusvistelser efter överdoser, misshandel och allt mer kaotiska yttre förhållanden. De som kände henne visste att hon var mycket barnkär och att hon sörjde över att hennes egna barn tagits om hand av samhället. Trots att hon varken hade bostad eller arbete hoppades hon i det längsta ändå att själv få hand om vårdnaden av sina två söner, som nu hunnit bli nio och tre år gamla.”

Några källor anser det mindre troligt att Catrine dog av självmord eller överdos. Anledningen sägs dels vara rättsläkarens rapport* som finner överdos mindre sannolikt, samt att Catrine under en längre tid hade berättat om sin önskan att flytta till Portugal och börja ett nytt liv. Självmord skulle därmed vara mindre sannolikt – enligt dessa källor – eftersom Catrine hade förhoppningar om en bättre framtid.
MEN de källorna bortser ifrån – eller känner inte till – den kommande skilsmässan och Catrines tidigare dröm om ett nytt liv i Portugal som därmed raserades.

Slutsatser

Så som Catrines situation beskrivs av en rad olika vittnen så talar det för att hon kan varit starkt självmordsbenägen tiden innan hon dog.
Hennes överdoser under våren. En uttalad önskan att ta livet av sig. Hennes kraschade äktenskap, den kommande skilsmässan. Hennes krossade dröm om ett bättre liv tillsammans med sina barn. Heroinmissbruket. Prostitutionen.


MEN, om hon dog av en överdos, eller begick självmord på annat sätt… eller om det var en olyckshändelse, t.ex. i samband med en sexlek som t.ex. ”strypsex”…
Varför skulle någon då stycka kroppen? Om en kropp har styckats så brukar det väl föregåtts av mord?
Ja, men det kan finns andra skäl. Exempelvis om döden inträffade i en bostad eller lokal med koppling till – eller som ägs av – någon som absolut inte vill bli involverad i en polisutredning. Någon som inte litar på polisen, nån som är rädd att bli oskyldigt dömd. Eller någon som har annat att dölja som kan råka avslöjas när polisen börjar intressera sig för den personens liv och bakgrund.

Eventuellt i kombination med andra drivkrafter hos den personen. Då talar vi inte om merparten av befolkningen, utan om en person med rätt bakgrund och personliga förutsättningar. Som är tillräckligt desperat, störd eller/och som har tidigare erfarenhet av våldshandlingar eller av att stycka. Kanske en person som tidigare har skadat eller dödat. Eller som har tidigare vana av styckning i någon form (t.ex. av djur), eller/och hantering av döda människokroppar.
Eller som rentav finner hanteringen intressant, betraktar den som spännande och stimulerande. Som kanske har personlighetsstörning eller psykopatiska drag.



Mera:
– 1984 års analys i annat lyse.




* Enligt rättsläkaren J. Rajs rapport från 1984 verkade det mindre sannolikt att döden orsakats av överdosering. Dock formulerar han sig som att analysen visade att det fanns heroinmarkör, och enligt NUTIDA kunskap kan även mycket små mängder heroinmarkör innebära att döden orsakats av överdos (se tidigare inlägg).
Socialstyrelsens rättsliga råd delade inte heller rättsläkarens utlåtande fullt ut:
”Rådet anser att det inte heller kan uteslutas att hon avlidit till följd av olyckshändelse eller möjligen självmord. Catrine da Costa kan också ha avlidit till följd av en akut förgiftning av heroin/morfin.