Här en källa till tidigare inlägg gällande att ”obducenten” och ”allmänläkaren” hela sju gånger har sökt och nekats prövningstillstånd och resning hos HFD (Högsta förvaltningsdomstolen), se gula markeringar i bild nedan.
Här kan tilläggas att de två läkarna dessutom vid tre tillfällen sökt och fått avslag av HD (Högsta domstolen).

Bild ovan: från HFD januari 2014, beslut om avslag.

Vid de fyra senaste resningsansökningarna (vars beslut om avslag meddelades 2011, 2012, 2013 och 2014), åberopade ”obducenten” och ”allmänläkaren” samma omständigheter. Besluten i de fyra olika avslagen fattades av olika justitieråd, totalt åtta:
2011: Peter Kindlund, Henrik Jermsten, Erik Nymansson.
2012: Nils Dexe, Margit Knutsson, Olle Stenman.
2013: Mats Melin.
2014: Elisabeth Rynning.

Anm: inte alla turerna i HFD har kommit till allmänhetens kännedom, media tycks inte ha uppmärksammat de senaste resningsbesluten från 2013 och 2014.

---

---

Detta inlägg kompletterar inlägget:
”Oj vilka otursförföljda läkare”.

’Obducenten’ och ’allmänläkaren’ har fått avslag hela tio (10) gånger hos landets högsta rättsinstanser, under åren 1989 till 2014. Vi tittar närmare.

Ett 20-tal domstolsärenden och rättegångar har hanterat da Costa-fallet, ’obducenten’ och ’allmänläkaren’ sedan 1988. Även Europadomstolen lär varit involverad ett par gånger, utan framgång för de två läkarna.

Över hälften av dessa har handlat om resningsansökningar m.m. i olika instanser. Exempelvis till de högsta rättsinstanserna har läkarna vänt sig:
– Sju (7) gånger till Högsta förvaltningsdomstolen, gällande prövningstillstånd samt resningsansökningar, under åren 1992 till 2014. (Källa).
– Tre gånger till Högsta domstolen, gällande prövningstillstånd, resningsansökning samt skadeståndskrav, åren 1988 till 2012.
Resultatet: avslag på ALLT.

Begrepp som ”rättshaverister” får en ny dimension här. Eller ”otursförföljda” om man hellre föredrar det. Dock är Catrine da Costa den med största oturen i det här fallet, hon blev av med livet.

Rättegångar m.m. (inte Europadomstolen), kort version:

*- 1988: Tingsrätten (mars).
*- 1988: Tingsrätten (juli).
– 1988: Svea hovrätt (september).
– 1989: Högsta domstolen.
– 1989: Kammarrätten.
– 1990: Högsta förvaltningsdomstolen.
*- 1991: Kammarrätten.
– 1992: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2000: Högsta domstolen.
– 2001: Svea hovrätt.
– 2001: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2004: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2010: Tingsrätten.
– 2010: Svea hovrätt.
– 2011: Högsta förvaltningsdomstolen (februari).
– 2012: Högsta domstolen (juli).
– 2012: Högsta förvaltningsdomstolen (augusti).
– 2013: Högsta förvaltningsdomstolen (april).
– 2014: Högsta förvaltningsdomstolen (januari).

De markerade åren (1988,1988,1991) i ovanstående lista är rättegångar med full bevisprövning.
I den första rättegången (mars 1988) ville man döma för mord men beslutet revs upp innan domen avkunnades.

De två läkarna dömdes aldrig för något brott, fast det var nära i första rättegången. I domskälen i de två följande rättegångarna (juli 1988 och 1991) bedömdes att läkarna hade begått brott mot griftefriden, men att det då var preskriberat.

Rättegångar m.m, längre version:

’Obducenten’ och ’allmänläkaren’ var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död (år 1984).
’Allmänläkaren’ var även åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter), och ’obducenten’ även för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

Färgmarkeringar: Högsta domstolen = grönt, Högsta förvaltningsdomstolen = mörk orange.

*- 1988 mars:
Tingsrätten beslutade (oenigt) att läkarna var skyldiga, men domen hann inte avkunnas. I väntan på att läkarna skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning uttalade sig nämndemännen i en intervju. Svea hovrätt ansåg att de uttalat sig olämpligt och därmed begått rättegångsfel. Hovrätten ålade därför tingsrätten att göra om rättegången.

*- 1988 juli:
Tingsrätten friade läkarna. Men i domskälen uppgavs ändå att det stod utom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat Catrine (men det brottet var preskriberat).

– 1988 sep:
Svea hovrätt avvisade läkarnas överklagan. (Eftersom läkarna inte hade någon fällande dom).
– 1989 jan:
Högsta domstolen nekade prövningstillstånd angående domskälen.

– 1989:
Justitiekanslern (Hans Stark) kritiserade hovrättens intervention 1988, JK ansåg att rättegångsfel inte hade begåtts.
– 1989:
Socialstyrelsen ansökte hos HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) om att läkarnas legitimationer skulle dras in, vilket också blev HSAN:s beslut (men inte enhälligt).
– 1989:
Kammarrätten upphävde HSANs beslut.
– 1990:
Högsta förvaltningsdomstolen ålade kammarrätten att ompröva ärendet helt inklusive med full bevisföring.

*- 1991 maj:
Kammarrätten gjorde en ny bevisvärdering och fann det vara ställt utom allt rimligt tvivel att de bägge läkarna hade styckat kroppen. Och de beslutade att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå.
– 1992 feb:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslog läkarnas ansökan om prövningstillstånd (från 1991) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2000 okt:
Högsta domstolen avslår en resningsansökan och besvär över domvilla i fråga om hovrättens beslut i sept 1988.
– 2001 feb:
Svea hovrätt avslår talan beträffande tingsrättens dom i juli 1988.

– 2001 maj:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 1999) gällande kammarrättens dom 1991.

– 2004 juli:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2003) gällande kammarrättens dom 1991.

– 2007: läkarna stämde staten på 40 milj kr i skadestånd.

– 2009: mordet på Catrine da Costa preskriberades.

– 2010:
Tingsrätten, avslog läkarnas skadeståndskrav på 40 miljoner kr.
– 2010:
Svea hovrätt, beviljade inte prövningstillstånd gällande skadeståndskravet.

– 2011 feb:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2010) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2012 juli:
Högsta domstolen, beviljade inte prövningstillstånd i hovrätten gällande skadeståndskravet. Fann att de flesta anspråk var preskriberade och resten grundlösa. Tingsrättens dom stod därför fast.

– 2012 aug:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2012 jan) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2013 apr: Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2012 nov) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2014 jan:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2013 maj) gällande kammarrättens dom från 1991.

– Dessutom:
ett par vändor till Europadomstolen, men det blev avslag där också.

Anm: ovanstående lista bygger delvis på uppgifter från media.

Sviten 2012 till 2104

Bakom sviten med de tre resningsansökningarna 2012–2014 stod läkarnas ombud Lars-Erik Tillinger, en krutgubbe som 1989 var en av ledamöterna i HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Tillinger var redan då emot att de två läkarnas legitimationer skulle återkallas.
Tillinger var 92 år när han lämnade in resningsansökan i januari 2012. Han avled vid 97 års ålder (hösten 2017).

---

---

---

* Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, benämndes ”Regeringsrätten” fram t.o.m. 2010.

Källa gällande Högsta förvaltningsdomstolen: Källa till inlägg om styckmordet da Costa.

Här visas diverse uppgifter från och om den s.k. ’Obducenten’. Hade han vad som krävs?

Grundfrågan inför detta inlägg var huruvida OB (’Obducenten’) – som var den ena av de två läkare som anses ha styckat Catrine da Costa – hade de rätta egenskaperna för att begå en sådan handling. Nedan visas några av OB:s personliga egenskaper och hantverksmässiga erfarenheter (enligt uppgifter från polisutredningen), och vad den kombinationen av förutsättningar kan leda till. (Därmed inte sagt att ett sådant brott inte kan begås utifrån helt andra förutsättningar).

Hantverksmässigt

Gällande det praktiska förfarandet – skärandet och hanteringen av döda människokroppar – så hade den trettioåriga OB enligt egen uppgift genomfört totalt ca 1000 (tusen) obduktioner.

Han var alltså mycket van att skära i döda människor, att avlägsna och hantera kroppsdelar från döda människor. Det var en del av hans vardag. Precis som det är för andra rättsläkare m.fl. där det ingår i jobbet att utföra obduktioner. Vilket förstås inte gör dem mer benägna än folk i andra yrkesgrupper att begå brott mot griftefriden.
Men, OB hade även förutsättningar som i kombination med hans omfattande praktiska erfarenhet av isärplockning av döda människor gjorde honom som klippt o skuren för uppgiften.

Personliga egenskaper

Vad som rörde sig i OB:s huvud, hur han tänkte, resonerade och agerade på den tiden finns delvis dokumenterat bl.a. i de polisförhör som gjordes med honom. Inte bara gällande fallet da Costa, utan även rörande hans hustrus något udda död två år tidigare och som OB under en tid misstänktes ha varit involverad i. (Hustrun hade till synes strypt/hängt sig själv med en snara fäst i SÄNGGAVELN i parets sovrum).

I dessa polisförhör med OB, yrkeskollegor och vittnen framträder bilden av en person med psykopatiska drag, dvs känslokyla, störningar i empatiska förmågan, brister i hänsynstagande till andra människor, problem att förstå sociala samspelet. Nedan följer några exempel.

Kollegor och vittnen på rättsläkarstation uppgav att OB var ”skärglad”, dvs att han skar i döda människor när det inte var befogat, t.ex: ”[OB] är allmänt känd för att skära i onödan”.
Exempel: OB skar ut en kvinnas underliv, ovidkommande för obduktionen: ”[OB] stod och grävde och gotta sig, det hade inget att göra med dödsorsaken.”

På direkt fråga i förhör tyckte OB inte att det var besvärande att kollegor betraktade honom som skärglad, därför att det inte binder honom vid brott. Det är visserligen korrekt att det inte binder honom vid brott, men han tycktes inte förstå att det finns andra, mänskliga aspekter som innebär att ”skärglad” uppfattas som besvärande, särskilt inom det yrket.

OB tyckte det är ok att behålla huvuden och andra kroppsdelar från avlidna utan de anhörigas vetskap och tillstånd.
Han ansåg att det inte är fel därför att han tyckte sig behöva kranier m.m. som referens- och studiematerial.
OB tycktes inte förstå den mänskliga aspekten, om etik och respekt för den döde och de anhöriga. Inte ens i efterhand, när han satt i polisförhör.

Kollegor på rättsläkarstationen berättade om OB:s särpräglade intresse för våldsvideor och hans fascination inför strypnings- och hängningsfall.

OB talade ofta om dessa filmer på sin arbetsplats, vilket kollegor reagerade starkt på. Några citat från kollegor:
”[OB] berättade att han hyrde mycket film med perversa drag. [OB] gottade sig i det här”.
”Det är ett naturligt samtalsämne från [OB] sedan lång tid tillbaka”.
”Kan inte finna det riktigt friskt att titta på sånt här. Allra minst när man har ett sånt jobb som vi har”.

Det behöver inte alls vara fel att uttrycka intresse för våldsfilm. Men i vissa sammanhang blir det helt fel, vilket OB inte verkade förstå.

 OB hade (enligt egen uppgift) vid flera tillfällen anlitat prostituerade kvinnor för sexuella tjänster. (Han identifierades även av prostituerade kvinnor som sexkund).

OB övertalade sin hustru att prostituera sig (!), för att få pengar till hans studier.
Visserligen var både prostitution och sexköp lagligt på den tiden, men OB:s agerande stärker bilden ytterligare av en självcentrerad person med bristande hänsyn till andra människor, kanske framför allt till kvinnor.

Ett vittne uppgav att OB:s hustru var rädd för honom. Att hustrun tyckte han var sjuk eftersom han pratade så mycket om strypningar och hängningar och hade bilder av hängningsoffer utlagda hemma i lägenheten.

När OB trodde att hustrun hade tagit livet av sig hemma så ansträngde han sig inte för att ta sig in i lägenheten. Motivering var att ”jag tyckte det var dumt att förstöra inventarierna”. Han ”tyckte det var mer våld än nöden krävde, därför att jag ändå hade den där känslan och vissheten av att det faktiskt var slut”.

OB visste alltså inte om hon var död, döende eller medvetslös och gick att rädda. OB:s agerande gick emot läkaretiken (att rädda liv) och emot vad medkännande människor skulle ha gjort i en liknande situation.
Att OB dessutom i efterhand berättade detta som om det vore ett normalt agerande indikerar sammantaget psykopatiska drag.

Efter att OB:s hustru dött frågade han fruns mamma om hon ville att han skulle ordna kremeringen ”vid sidan om”, dvs på rättsläkarstation. (Mamman hade blivit arg och svarat ”Hon är ingen hund!”).

OB närvarade inte vid jordfästningen av sin hustru. Anledningen var enligt hustruns mamma att: ”Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något”.
I de två ovanstånde exemplen bekräftas återigen OB:s bristande empatiska förmåga.

 Sju veckor efter att OB:s hustru hittats död i en snara fäst i deras sänggavel, publicerades i tidningen Svensk Polis en artikel om hängningar som OB hade skrivit. Rubriken var ”Hängning är nästan alltid självmord”. OB hade inte stoppat publiceringen av artikeln. Han påstod att det inte varit möjligt, vilket inte var sant enligt tidningens chefredaktör.

Vid obduktion av en flicka som omkommit i en trafikolycka letade OB efter spermier i hennes underliv. En kollega tyckte det var ”sjukt beteende” för det hade inget att göra med dödsorsaken.
I ett polisförhör förklarade OB att han velat ”öva upp sin diagnostiska säkerhet”, han sa att det ”är ingalunda en enkel undersökning” att leta spermier. OB uppgav att han betraktar varje fall som ”ett övningsobjekt” eller lärdomsobjekt.

Vid en föreläsning hade OB plötsligt nämnt sin döda fru på ett sätt som väckte obehag hos åhörarna. ”Ja min fru begick ju självmord – ja hon gick ju förresten här när hon gjorde sin utbildning.”
Flera av åhörarna uppgav att de ”hade uppfattat honom som ytterst känslokall, och även funderat om han var psykopat”.

I förhör uppgav OB att han behöll huvuden och kroppsdelar från avlidna, utan de anhörigas vetskap (se även stycke längre upp i detta inlägg). Huvuden preparerades så att både kranium och halskotpelare sparades. Exempel ur två förhör med OB:

– ”Varför jag tillvaratog kraniet, jo det kan jag säga. Den huvudsakliga anledningen var att undersöka halskotpelaren.”

– ”Ja det, jag vill minnas att det var både kranium och halskotpelare som jag sparade, preparerade fram.”

Att spara halskotpelaren var viktigt för OB eftersom han var mycket intresserad av strypnings- och hängningsfall. Troligen ville han studera hur strypningen eller hängningen hade påverkat vävnad, struphuvud och skelett.

För att få med så mycket som möjligt av halsarna / halskotpelarna tycks avskiljningen gjorts vid halskota 6 eller 7, dvs längst ner på halsen:

På kvarlevorna efter Catrine da Costa hade halsen avskilts på liknande sätt:
mellan kota 6 och 7 enligt obduktionsrapporten.
Det är mycket ovanligt i styckningsfall att det görs såpass långt ner.
Varken hals eller huvud har någonsin återfunnits i da Costa-fallet.

Motiv och händelseförlopp

Ur diverse källor samt ovanstående uppgifter om OB görs följande antaganden om motiv och händelseförlopp.

Skälet till styckningen var i första hand att bli av med kroppen, dvs en transportstyckning. De befann sig på en plats som hade anknytning till OB, i annat fall hade kroppen kunnat lämnas kvar.

Till saken hör också att OB gillade att skära utanför sina arbetsuppgifter (se ovan), och här yppade sig tillfället att göra precis som han ville utan att följa strikta regler. Det var befriande att ”leka” lite, att utföra galna moment han aldrig skulle kunna på ordinarie arbetstid med kollegor som iakttog. OB skred därför till verket med viss entusiasm.

En annan förklaring till att vissa moment i styckningen utfördes skickligt medan andra utfördes mindre skickligt, kan vara att OB ville undvika att det blev uppenbart att styckningen utförts av en obducent eller yrkesman. Han ville undvika att sätta sin ’signatur’ på styckningen. Ungefär som en anonym pappersbrevskrivare som gör medvetna avvikelser i sin handstil.

Anledningen till att OB överhuvudtaget hamnade i den situationen var att han anlitat den prostituerade kvinnan för att utforska något strypningsrelaterat eller helt enkelt leka strypsex, i utbyte mot morfin eller heroin som OB hade tillgång till.
Han hade inte planerat att döda henne.
Hon avled exempelvis av strypning eller hängning/kvävning, eventuellt med överdos som bidragande orsak. (Senare rön visar att morfinhalten hos en avliden kan vara låg även om överdosering skett).

Anledningen till avskiljandet av huvud+hals var att OB sparade de delarna för närmare granskning, i ett slags forskningssyfte. Liksom han hade gjort i andra fall pga sitt intresse av strypning och hängning (se ovan).

Och anledningen till att underliv inklusive livmoder avlägsnades var att få bort spår efter hans sädesvätska (se ovan om tidigare uppgifter att han letade spermier i trafikoffer).

Inga försök gjordes att försvåra polisens identifiering av offret, i annat fall hade offrets fingrar (fingeravtryck) också avlägsnats.

Säckarna med kroppsdelar dumpades på platser som inte hade anknytning till OB. Han räknade med att de snart skulle hittas. (Se även tidigare inlägg med beskrivning som visar varför utplaceringen gjordes på flera platser: Bilder dumpningsplats Eugeniavägen. Karta körväg).

Komplettering 2016-04-26

Några läsare har framfört synpunkter som kan vara värda att kommentera. Obs: här görs fördjupning i detaljer som kan vara ännu mer obehagliga än ovan.

”Man kan inte utesluta att dödsorsaken var knivhugg i buken”.
SVAR: det stämmer att det inte kan uteslutas, eftersom buken och innanmätet inte återfanns. Dödsorsaken är okänd. Antagandena ovan bygger på uppgifter från och om OB.

”Gärningsmannen ville dölja dödsorsaken genom att avlägsna huvudet”.
SVAR: det låter märkligt. Mer sannolikt i detta fall är att hals+huvud avlägsnades för att studera skadorna av strypningen eller kvävningen.

I obduktionsrapporten antas att dödsorsaken var våld mot huvud eller hals, t.ex. strypning. Och att gärningsmannen bland annat ville försvåra identifiering (inte att dölja dödsorsaken). Men rättsläkarens utlåtande tycks utgått från fynden som gjordes inledningsvis, vid obduktionstillfället, samt statistik. Inte från de uppgifter om OB som framkom senare i polisförhör, t.ex. att han skurit omotiverat i underliv och tagit både halsar och huvud från avlidna utan anhörigas vetskap. Avsaknaden av huvud och hals kan alltså ha annan förklaring än att försvåra identifiering.

”Offrets kropp var ”mycket blodfattig” och att det betyder att hon dog av blödande skada istället för strypning?”
SVAR: det kan men måste inte varit så. I obduktionsrapporten framgår följande:
– ”tämligen bleka, blodfattiga lungor med diskreta förändringar av den typ som kan ses hos injektionsnarkomaner”
– ”tämligen väl bevarad, blek och blodfattig skelettmuskulatur”
Det bleka och blodfattiga kan bero på att styckningen påbörjats kort tid efter döden, vilket också antas i rättsläkarens rapport.

”Offret kan inte kan ha strypts därför att lungorna inte var blodfyllda?”
SVAR: det är en falsk premiss eftersom död genom strypning eller kvävning inte behöver medföra att lungorna fylls med blod.

---

Om diverse kroppsdelar

På skissen ovan från obduktionsrapporten är streckskuggade områden delar som aldrig återfanns. Anledningen till vissa av momenten kan vara följande:

• Hals/huvud sparades som sagt i studiesyfte.
• Kvinnobröst sparades pga upplevt symbolvärde, som trofé eller souvenir. (Möjligen var tanken att båda skulle sparas men det ena råkade hamna i en av säckarna).
• Underliv inklusive livmoder avlägsnades för att få bort spår efter gm.

Notera att det framkom i förhör att OB tidigare hade avlägsnat underliv samt försökt räkna spermier, utan att det var befogat (se ovan). I samband med detta avlägsnades även annat innanmäte, av praktiska skäl för fortsatta hanteringen.

Ovan antas att gärningsmannen har ”lekt”, alternativt medvetet försökt dölja att gärningsmannen var en yrkesman, vilket medförde att vissa moment i styckningen utfördes mindre skickligt.

Sammanfattning

Det centrala som framkommer i detta inlägg är att OB hade både yrkesmässiga färdigheter, personliga egenskaper (psykopatiska drag) och annan bakgrund som gjorde honom lämpad att utföra handlingen att stycka Catrine da Costa.
Så svaret på frågan i inledningen blir: Ja, uppenbarligen hade OB vad som krävs.
En helt annan fråga är om det var han som styckade da Costa, där blir svaret: vet inte.

---

---

Mera:
– Statistik hals/huvud och da Costa-fallet.

---

---

---

Källor: Förhör med OB, 28 oktober 1987. Förhör med OB, 1 december 1987. Förhör med OB och ’Allmänläkaren’, 10 december 1987. Förhör med OB, 29 oktober 1987. Obduktionsprotokoll D:nr F 2278/84, D:nr F 2461/84. Sakkunnigutlåtande av W.Lange, 1987-12-28. Med mera.

Sannolikt var Catrine starkt självmordsbenägen tiden innan dödsfallet. Hon kan ha tagit en överdos. Orsaken kan bl.a. varit att drömmen om ett nytt liv slogs i spillror när äktenskapet sprack med den portugisiske mannen JdC som hon hade barn tillsammans med.

I den litteratur och de källor som finns idag om da Costa-fallet beskrivs att Catrines sista halvår var mycket problematiskt. Hon togs in flera gånger på sjukhus för överdos, och hon sa att hon ville ta livet av sig.

Detta var våren 1984, hon hade tidigare i januari återkommit efter ett halvårs vistelse i Portugal hos sin man JdC som hon varit gift med sedan 1982. De skulle skiljas. Äktenskapet var alltså på väg att lösas upp kort tid innan hon dog.

Catrines dröm hade varit att flytta med sina två barn till sin man JdC i Portugal (se citat nedan). Barnen var omhändertagna av sociala myndigheterna i Sverige.

Nedan visas citat från diverse källor gällande Catrines dröm och om hennes problem. Källorna är bl.a. böcker av Lars Borgnäs (2003), Per Lindeberg (1999 och 2008), Hanna Olsson (1990), Raine Gustafsson (2010), förhör ur förundersökningen från 1980-talet, samt tingsrättsdomen från 1988.

Catrines drömmar om ett nytt liv. Uppgifter från 1983 och framåt:

”…börja kämpa för att få tillbaka båda barnen och åka tillbaks till Portugal. Hon skulle inte sätta sin fot i det här landet något mer för hon klarade inte av det helt enkelt.”

”Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal.”

”Catrine var jätteglad för att hennes båda barn hade kommit till samma fosterhem. Hon tänkte ta dem med sig och återvända till Portugal.”

”da Costas dröm varit att få tillbaka sina omhändertagna barn och tillsammans med dem flytta tillbaka till Portugal.”

”jag vet att Catrin skulle aldrig ta livet av sig själv i alla fall. Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal. Det är jag helt säker på, hon har inte tagit livet av sig själv i alla fall.”
>>> Men Catrines kraschade äktenskap satte stopp för den drömmen (min anm).

”En dödsorsak som det spekulerades i var att da Costa begått självmord. Enligt vårt förmenande, vilket har sin grund i utredningen, verkar detta dock inte troligt. Bl a hade hon för avsikt att resa till Portugal, vilket stöds av att hon kort tid före sin död växlade till sig resevaluta. Hon hade också planer på att skaffa katt och hade enligt Sundberg hört sig för om möjligheten.”
>>> Liksom föregående citat beaktar de inte Catrines kraschade äktenskap. Avsikten med resan till Portugal tycks enbart varit att hämta sina tillhörigheter (se nedan).

Om Catrines spruckna äktenskap:

Förhör med vittne angående juni 1984 (dvs samma månad som Catrine dog):

”Hon har då bland annat sagt att hon vill hyra en stuga av Lindgren på grund av att hon väntade hit sin man från Portugal. De skulle göra klart skilsmässan dem emellan.”
>>> Anm: denna uppgift fick polisen att utreda Catrines man JdC. Inget pekade dock på att JdC varit involverad i hennes död.

Förhör med Catrines man JdC i Portugal:

”hon ringt juni 84 och var ganska deprimerad och sa, att ganska snart skulle hon resa till Portugal för att hämta sina tillhörigheter.”

I P. Lindegrens bok från 1999 trodde han att Catrine redan hade skilt sig under våren:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes frånskilde portugisiske man skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska mer än sextiotusen utlänningsanmälningar hos hotell och uthyrningsbyråer för juni månad 1984 och även kontakta några flygbolag för att kontrollera passagerarlistorna.”
I nästa upplaga från 2008 hade Lindegren dock ändrat sin formulering:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes portugisiske make skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska […]”

Om Catrines problem sista halvåret före sin död i juni 1984:

”Under de sista månaderna i sitt liv har Catrine det svårt. Socialsekreteraren, skyddskonsulenten och polisen har gjort en summarisk sammanfattning av vad som hände då. I januari 1984 har Catrine kommit till Sverige efter att ha varit i Portugal ett halvt år. Mellan januari och juni tas hon flera gånger in på sjukhus för överdos. Hon grips för snatterier och döms i mars till fortsatt skyddstillsyn. I mars ringer hon också till sin socialsekreterare och talar om att ta livet av sig. Den 22 maj är hon på socialbyrån och är enligt anteckningarna ”i ganska bra form”. Hon har då legat inne på psykiatrisk avdelning eftersom hon ”klappat igenom”.”

”En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna.”

”Det senaste halvåret hade Catrine haft det besvärligt med flera sjukhusvistelser efter överdoser, misshandel och allt mer kaotiska yttre förhållanden. De som kände henne visste att hon var mycket barnkär och att hon sörjde över att hennes egna barn tagits om hand av samhället. Trots att hon varken hade bostad eller arbete hoppades hon i det längsta ändå att själv få hand om vårdnaden av sina två söner, som nu hunnit bli nio och tre år gamla.”

Några källor anser det mindre troligt att Catrine dog av självmord eller överdos. Anledningen sägs dels vara rättsläkarens rapport* som finner överdos mindre sannolikt, samt att Catrine under en längre tid hade berättat om sin önskan att flytta till Portugal och börja ett nytt liv. Självmord skulle därmed vara mindre sannolikt – enligt dessa källor – eftersom Catrine hade förhoppningar om en bättre framtid.
MEN de källorna bortser ifrån – eller känner inte till – den kommande skilsmässan och Catrines tidigare dröm om ett nytt liv i Portugal som därmed raserades.

Slutsatser

Så som Catrines situation beskrivs av en rad olika vittnen så talar det för att hon kan varit starkt självmordsbenägen tiden innan hon dog.
Hennes överdoser under våren. En uttalad önskan att ta livet av sig. Hennes kraschade äktenskap, den kommande skilsmässan. Hennes krossade dröm om ett bättre liv tillsammans med sina barn. Heroinmissbruket. Prostitutionen.

---

MEN, om hon dog av en överdos, eller begick självmord på annat sätt… eller om det var en olyckshändelse, t.ex. i samband med en sexlek som t.ex. ”strypsex”…
Varför skulle någon då stycka kroppen? Om en kropp har styckats så brukar det väl föregåtts av mord?
Ja, men det kan finns andra skäl. Exempelvis om döden inträffade i en bostad eller lokal med koppling till – eller som ägs av – någon som absolut inte vill bli involverad i en polisutredning. Någon som inte litar på polisen, nån som är rädd att bli oskyldigt dömd. Eller någon som har annat att dölja som kan råka avslöjas när polisen börjar intressera sig för den personens liv och bakgrund.

Eventuellt i kombination med andra drivkrafter hos den personen. Då talar vi inte om merparten av befolkningen, utan om en person med rätt bakgrund och personliga förutsättningar. Som är tillräckligt desperat, störd eller/och som har tidigare erfarenhet av våldshandlingar eller av att stycka. Kanske en person som tidigare har skadat eller dödat. Eller som har tidigare vana av styckning i någon form (t.ex. av djur), eller/och hantering av döda människokroppar.
Eller som rentav finner hanteringen intressant, betraktar den som spännande och stimulerande. Som kanske har personlighetsstörning eller psykopatiska drag.

---

---

Mera:
– 1984 års analys i annat lyse.

---

---

---

* Enligt rättsläkaren J. Rajs rapport från 1984 verkade det mindre sannolikt att döden orsakats av överdosering. Dock formulerar han sig som att analysen visade att det fanns heroinmarkör, och enligt NUTIDA kunskap kan även mycket små mängder heroinmarkör innebära att döden orsakats av överdos (se tidigare inlägg).
Socialstyrelsens rättsliga råd delade inte heller rättsläkarens utlåtande fullt ut:
”Rådet anser att det inte heller kan uteslutas att hon avlidit till följd av olyckshändelse eller möjligen självmord. Catrine da Costa kan också ha avlidit till följd av en akut förgiftning av heroin/morfin.”

Med rättsläkaren Jovan Rajs analys från 1984 sedd i annat ljus – dvs efter att världen begåvats med ytterligare några decenniers erfarenhet inom rättskemi – så kan det vara mer troligt att Catrine da Costas dödsorsak var en överdos heroin.

Inledning:

År 1999 försökte tv-programmet ”Efterlyst” lura svenska folket att Catrine da Costa omöjligen kunde ha avlidit på annandag pingst 1984. Det var romanförfattaren Leif GW Persson och kriminalaren Bo Åström som i ”Efterlyst” felaktigt hävdade att det tar två-tre dagar för injicerat heroin att omvandlas till morfin. GW och Åström menade att eftersom ett vittne uppgett att Catrine tagit heroin på pingstdagens morgon, och eftersom man inte hittat något heroin i hennes kvarlevor, så måste hon ha avlidit senare än annandag pingst. GW och Åström hävdade att ”obducenten” och ”allmänläkaren” därmed inte kunde vara skyldiga eftersom de hade alibi för de efterföljande dagarna.

Åström sa att det var ”blytungt”, och GW hänvisade till ”den vetenskapliga litteraturen”.
Men ack så fel de hade…

Sanningen är att injicerat heroin omvandlas till morfin på några timmar.
Dvs Catrine kan mycket väl ha avlidit annandag pingst. Eller redan på pingstdagen, den 10 juni 1984 (då sista kända iakttagelsen gjordes av Catrine i livet).

---

I obduktionsprotokollet* 1984 konstaterade rättsläkare J. Rajs bl.a. följande utifrån rättskemisk analys av muskulaturen i Catrines kvarlevor:
a) att där fanns närvaro av morfin,
b) att ”det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”,
c) att ”graden av heroinpåverkan” ej på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död,
d) att hon bragts om livet genom antingen strypning, eller våld mot huvud eller hals. (Anm: huvudet och halsen återfanns aldrig).

Frågan är vad exakt man fick fram av den rättskemiska analysen 1984, och vad man hade för kunskaper att tolka resultaten?

Nutida fakta är att heroin omvandlas till s.k. 6-MAM, ”6-monoacetyl-morfin”, inom 10-15 minuter efter injicering, och därefter till morfin inom några timmar. Vid förekomst av 6-MAM vet man med säkerhet att personen tagit heroin. Man kan säga att 6-MAM är en heroinmarkör.

Men några timmar efter injicering, när heroinet omvandlats helt till morfin, då går det inte längre att avgöra om det funnits heroin i kroppen eller inte. (Undantag: i urin kan 6-MAM förekomma ytterligare några timmar).

Rättsläkaren J. Rajs uttryckte aningen luddigt att ”det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”. Det kan tolkas som förekomst av 6-MAM. I annat fall hade man inte – enligt nutida kunskaper – kunnat bestämma att det var en ”nedbrytningsprodukt av heroin”.
J. Rajs skriver även att ”graden av heroinpåverkan” inte på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död, vilket också ger intrycket att analysen visade en heroinmarkör men i små mängder (vilket inte utesluter dödlig dos, se nedan).

En annan möjlighet är att kunskapsläget* 1984 var sådant att man trodde att morfin allmänt var en heroinmarkör, och att det inte finns mer specificerade uppgifter från den analysen. I så fall vet vi endast att Catrine hade morfin i kroppen, inte om eller när hon tagit heroin.

Med andra ord: om analysen 1984 visade förekomst av morfinderivatet 6-MAM så hade Catrine injicerat heroin högst några timmar innan hon dog eller dödades.

Dödlig dos?

I de dokument som f.n. finns tillgängliga på Internet verkar det som att J. Rajs inte angav något mätvärde för förekomsten av den ”nedbrytningsprodukt av heroin” som hittades. (Däremot angavs ett mätvärde för förekomsten av etylalkohol, se källor nedan).

Dock, enligt senare erfarenheter* inom rättskemi så lär mängden 6-MAM inte vara avgörande för huruvida den aktuella dosen heroin var dödlig eller inte. Blotta förekomsten av 6-MAM är en indikator på att döden kan ha inträffat av en överdos heroin. Dvs även mycket små mängder 6-MAM kan indikera en dödlig dos heroin.

Nya ljuset hamnar närmare ”arkitekten”?

Som nämndes i inläggets inledning fanns det ett vittne som sett Catrine ta heroin på pingstdagens morgon. Vittnet var den s.k. ”arkitekten”, och det var hemma i hans bostad.
Polisen kontaktade honom i augusti 1984, efter fynd #2 av Catrines kvarlevor vid Eugeniavägen, eftersom det var dokumenterat att han hade haft tidigare kontakt med Catrine.
Arkitekten uppgav då att Catrine kommit hem till honom tidigt på pingstdagens morgon. Hon hade tagit heroin, sovit några timmar och sedan hade han släppt av henne vid Kungsträdgården.

Polisen utredde dock aldrig ”arkitekten”. Ingen husrannsakan gjordes hos honom. Hans bil eller bostad undersöktes aldrig.

---

---

Den som vill läsa mer om avslöjandet av GW:s och Åströms lurendrejeri i tv-programmet ”Efterlyst” år 1999 gällande heroin och morfin, eller om hur polisen underlät att utreda ”arkitekten”, kan med fördel göra det i Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003). T.ex. kapitel ”Klockrent och blytungt” (sid 43-49), och kapitel ”Arkitekten som försvann” (sid 153 ff).

Detta inlägg kompletterar Borgnäs spaning om heroinet. Borgnäs kommer i sin bok fram till ungefär samma som ovan, efter att ha kontaktat flera experter inom rättskemi. Dock tar han inte upp J. Rajs konstaterande i obduktionsprotokollet att det hittade morfinet enligt den (då) allmänt rådande uppfattningen var en nedbrytningsprodukt av heroin, samt att Rajs gjorde en bedömning av ”graden av heroinpåverkan”, vilket sammantaget antyder att analysen visade en heroinmarkör.

---

---

---

Källa, obduktionsprotokoll:

 

Källa, om 6-monoacetyl-morfin: ur ”Forensic Pathology: Principles and Practice”, David Dolinak, Evan Matshes, Emma O. Lew (2005). Citat sida 493:

”Complete metabolism of heroin to 6-MAM occurs within 10 to 15 minutes. 6-MAM is considered specific for heroin and will remain longer in sequestered fluids such as vitreous fluid and urine. The metabolite 6-MAM will in turn be broken down into morphine, which is not specific for heroin. The total metabolism of heroin to morphine is complete within a few hours. Hence, toxicology testing on a person who died acutely of heroin toxicity may reveal only small levels of 6-MAM and morphine. One must remember that in many fatal drug-related cases, a very high or outright toxic level of a drug need not be present; sometimes the mere presence of a drug in the right circumstances can be responsible for an individual’s death. Such is the case with cocaine and methamphetamine and, similarly, the quantity of 6-MAM and morphine detected is not as important as the mere presence of these compounds in explaining a heroin toxic death.”

Källa, hur kunskapsläget var 1984: är alltså f.n. oklart. En antydan ges möjligen av sökning hos Google books, som f.n. lär ha scannat 20% av alla unika titlar i världen, där hittades flera titlar från 1965 och framåt där 6-MAM eller 6-monoacetylmorphine behandlas, men först i titlar från åttiotalet diskuteras det som heroinmarkör.

Källa, om ”Efterlyst”: Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003), sid 43-49.

Här följer en kort presentation av Raine Gustafsson, hans bok ”Raines dagbok” och vad han skriver om sin vän Catrine da Costa som styckmördades* 1984.

Raine Gustafsson blev bekant med Catrine da Costa då han inledde ett förhållande med en kvinna som kallades Kicki. Det var år 1975.

Vid den tiden bodde Catrine hemma hos Kicki tillsammans med ytterligare två väninnor. Det var alltså genom Kicki som Raine lärde känna Catrine da Costa.

Raine berättar i sin bok att Catrine hade kontakt med några läkare som tillhandahöll valium. Raine visste inte vilka läkarna var, men det kan varit samma läkare som det s.k. dagboksvittnet* M.S. vittnade om, och som domstolen ansåg var de som hade styckat Catrine, dvs den så kallade ”Obducenten” och ”Allmänläkaren”.

Även M.S. var bekant med både Kicki och Catrine. Liksom Raine hade M.S. träffat Catrine genom Kicki, men något år senare än Raine.

Raine levde ett hårt liv som missbrukare, fängelsekund och hemlös. Anledningen till hans flertaliga fängelsevistelser från tonåren upp till 30-40-årsåldern tycks varit diverse egendomsbrott (inbrott, stölder m.m). Enligt Raine har han ”aldrig suttit inne för våldsbrott”.

När Raine var 46 år (1998) började han föra dagbok om livet som hemlös i Stockholm. Hans dagbokstexter publicerades åren 1998 till 2011 i gatutidningen ”Situation Sthlm”. En del av dessa texter blev sedermera boken ”Raines dagbok” som utkom 2010. Den handlar inte om da Costa-fallet, men Raine nämner ändå sin gamla bekant Catrine da Costa.

Catrine och de två läkarna

Raine skriver bl.a. följande om Catrine da Costa (ur ”Raines dagbok”, sid 65-66):

”Läste i gårdagens Metro att preskriptionstiden för dråp går ut om en vecka angående Catrine, som blev styckmördad 1984. I mitten av sjuttiotalet bodde jag ihop med min före detta och Catrine, som hade varit klasskamrater i skolan. I mars 1984 muckade jag från ett fängelsestraff och var tillsammans med Catrine några veckor. Vi bodde på ett hotell som hon betalade, för lägenheten jag fick i samband med frigivningen var ju helt omöblerad.
En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna. Enligt henne själv hade hon träffat några läkare som gav henne hur mycket valium och annat fludder som helst. Jag vet inte om det var samma läkare som misstänktes för att ha styckmördat henne.”

I mars 1984 muckade alltså Raine från fängelset och var ihop med Catrine några veckor. Catrine berättade då för Raine om några läkare som tillhandahöll valium. Detta var ca tre månader innan Catrine miste livet.

Mer om när Raine lärde känna Catrine hemma hos Kicki år 1975 (sid 232 i ”Raines dagbok”):

”Hela sidan tio av söndagens DN handlar om Catrine. Det är precis tjugo år sedan hon blev mördad. Tio år innan bodde hon hemma hos Kicki, när Kicki och jag blev tillsammans. Hon och Kicki var barndomsvänner. Fast jag hade flera egna lägenheter trivdes jag hemma hos Kicki.
Förutom Catrine hade Kicki två väninnor till som bodde i lägenheten. Alla fyra var sjutton—arton år, söta, skärpta och trevliga. Själv var jag 22 år och vilken kille i den åldern har något emot fyra fina tjejer?”

---

---

Kronologi Catrine da Costa, Raine, Kicki m.fl:

• 1956: Catrine föddes i Luleå.
• 1959: flyttade till Stockholm.
• 1961: föräldrarna skils.
• 1970: bodde på Råsundav, Solna, hos mamma.
• 1973: flyttade från mamma.
• 1975: C födde en son, som omhändertogs av soc.mynd.
• 1975: C blev bekant med Raine, genom C:s barndomskamrat Kicki.
• 1975: Raine och Kicki gifte sig.
• 1976: C blev bekant med M.S. (”dagboksvittnet”), genom Kicki.
• 1979, mars: Raine och Kicki skilde sig.
• 1979: C träffade JdC i Portugal. Han reste med henne till Sverige, greps vid ankomsten för narkotikabrott.
• 1980, febr: JdC utvisades ur Sverige. C bodde med honom i Portugal (f.n. okänt hur länge).
• 1981-82: C födde en son (JdC:s). Var på besök i Sverige några veckor, nyfödda sonen var sjuk. Sonen omhändertogs av socialen.
  C gifte sig med JdC, den 21/10 1982, f.n. okänt var.
• 1983, 30 maj–2 juni: C träffade M.S. på Karolinska Sjukhuset, där båda var inlagda pga äggledarinflammation. (M.S. skrev om detta i sin dagbok).
• 1983-84, dec-jan?: C återkom till Sverige efter ett halvår i Portugal.
• 1984, mars: C träffade Raine som bodde några veckor hos henne på hotell.
• 1984, 3-8 juni: C träffade M.S. (som skrev om detta i sin dagbok).
• 1984: juni: C förberedde en resa till Portugal (bl.a. växlade hon resevaluta kort tid före sin död). Enligt vittne skulle hon hämta sina tillhörigheter där, eftersom hon och JdC skulle skiljas.
• 1984, juni, vid/efter pingst: C död.

Anm: vissa datum och uppgifter ovan varierar mellan olika källor. Sammanställningen kan komma att ändras. OBS: det finns ingen koppling mellan dessa personer och Catrines död, varken gällande Raine, Kicki, M.S. eller JdC.

---

Bakgrund Raine, Kicki och ”dagboksvittnet” M.S:

• Raine Gustafsson, född 1952-11-10.
• ”Kicki”, född 1956-06-22.
• De lärde känna varandra när Kicki var tretton år, 1969. Inledde ett förhållande 1975 och gifte sig samma år. Raine hade då permission från Kumlaanstalten.
  De skilde sig 1979 men umgicks därefter ända fram till Raines död sommaren 2012.
  Kicki behöll Raines efternamn efter de hade skilt sig, hon bär än idag hans efternamn tillsammans med sitt eget.
• M.S. (”dagboksvittnet”), född 1957. Lärde känna Kicki 1975 och Catrine 1976.
  M.S. betraktade Kicki och Catrine som sina bästa vänner. M.S. avled 2013.

---

---

Mera ur ”Raines dagbok” (sid 253):

”Alla mina bästa vänner är döda. De har försvunnit genom allt från sjukdomar till självmord. Minst ett dussin tjejer har blivit mördade genom åren.”

---

---

---

– * Boken ”Raines dagbok: Tolv år på gatorna i Stockholm 1998-2010” (Raine Gustafsson, 2010).
– * ”Dagboksvittnet” M.S. vittnade i rättegången mot ”allmänläkaren” och ”obducenten”. I hennes dagbok fanns bl.a. återberättat vad Catrine da Costa sagt om två läkare. Tillsammans med flera andra vittnesuppgifter ansåg rätten det vara ställt utom allt rimligt tvivel att det var ”allmänläkaren” och ”obducenten” som avsågs. Många år senare (1999) kampanjade bl.a. författaren P.Lindeberg och J.Guillou mot dagboksvittnet och pekade ut henne som lögnare, man påstod att hon hade förfalskat sin dagbok. Polisen utredde det hela vilket resulterade i att hon friades från misstankar. Till förtret för Guillou & company.
– * Styckmord: Catrines dödsorsak är okänd, man vet inte om hon mördades eller dog på annat sätt. Att detta fall ofta kallas styckmord kan bero på att styckning vanligen har föregåtts av mord, eller att som i detta fall styckningen framstod som offensiv och av sexualsadistisk karaktär.

Flygbilder och foton på dumpningsplatsen vid dåvarande Eugeniavägens industriområde. Och karta med kortast dåvarande bilväg mellan de två fyndplatser där säckar hittades.

Flygfoton Eugeniavägens industriområde och Karolinska m.m.

Bild ovan: röd ring=rättsläkarstationen. Gul pil=dumpningsplats Eugeniavägen. Sett från sydväst. 1968?

Bild ovan: gul pil=dumpningsplats Eugeniavägen. Sett från söder. 1977.

Bild ovan: röd pil=dumpningsplats Eugeniavägen. Årtal okänt.

Färdväg dumpning

Nedanstående karta visar hur gm (gärningsmannen/-männen) kan ha färdats när säckarna dumpades vid Eugeniavägens industriområde samt vid Karlbergsparken (Ekelundsvägen). Vägbeskrivningen utgår från domen gällande den s.k. ’obducenten’ och ’allmänläkaren’.

Karta ovan:
#1 = rättsläkarstationen.
#2 = ungefärligt område på Eugeniavägen (i industriområdet) där gm vänder och kör tillbaka för att dumpa. Ett annat alternativ är att gm dumpar direkt vid #3 och därefter vänder bilen. Anm: den delen av Eugeniavägen som sträcker sig genom industriområdet är en återvändsgata, det var skyltat vid infarten (vid #3 på kartan ovan).
#3 = första dumpningsplatsen (Eugeniavägen 17).
#4 = andra dumpningsplatsen (Ekelundsvägen vid Karlbergsparken).
Det är ca 1,7 km fågelvägen mellan de två dumpningsplatserna.

På det gamla rivningshotade Eugeniavägens industriområde, mellan Karolinska sjukhuset och SJ:s järnvägsspår, fanns över femtio aktiva småföretag som inom några år skulle tvingas flytta sina verksamheter då hela området skulle rivas för ett motorvägsbygge (Norra Länken). Dumpningsplatsen låg nära infarten till industriområdet.

Dumpningsplatsen i utkanten av industrområdet

Dumpningsplatsen (fyndplatsen) ligger till vänster strax efter att man svängt in på den del av Eugeniavägen som leder till Eugeniavägens industriområde (från gult till grönt på bilden nedan):

Bild ovan: Eugeniavägen leder dels till Norrbackainstitutet (vid Karolinska sjukhuset), och dels till Eugeniavägens industriområde.

Dumpningsplats Eugeniavägen i bilder

Gärningsmannen valde troligen denna plats därför att den låg i utkanten av ett rivningshotat industriområde med inga eller få aktiviteter nattetid.

Strax efter att gm svängt in på vägen till Eugeniaområdets industriområde ser gm en lämplig dumpningsplats på vänster sida:

Dumpningsplatsen är dold av högt buskage intill det gamla skjulet där ingen tycks varit på länge (även högt buskage framför skjulets dörr).

Gm kör långsamt förbi och vidare en bit in på Eugeniavägens industriområde för att förvissa sig om att inga nattliga aktiviteter pågår där, med folk som riskerar att överraska gm.
Gm vänder sedan bilen och kör tillbaka. Gm närmar sig dumpningsplatsen, nu på gm:s högra sida, på väg ut från industriområdet:

Gm stannar vid skjulet på Eugeniavägen 17:

…och förbi en bit så att bakluckan befinner sig intill buskaget vid sidan om skjulet.
Gm stiger ur bilen, öppnar bagageluckan och lyfter ut en av säckarna (de väger cirka tio kg vardera), tar ett steg åt sidan och kastar iväg säcken, ut över buskarna, den landar bakom buskaget. Kanske lät det överraskande mycket när säcken slog i marken. Gm tar ett steg tillbaka, lyssnar spänt igen.
Gm lyfter ut nästa säck och hivar iväg den, säcken dunsar ner bakom buskaget.

Gm blir störd av något, stänger bagageluckan och kör iväg ut från Eugeniavägen. Färden går sedan med de övriga säckarna mot Ekelundsvägen vid Karlbergsparken.

Om dumpningen

Utplaceringen av säckarna kan alltså ha skett i omvänd ordning än hur de hittades – som i ovanstående tänkbara händelseförlopp – och samtliga säckar kan ha utplacerats inom ett kort tidsintervall, på samma kväll/natt.

• Mindre risk att dumpa allt samtidigt. Vid dumpning med längre tids mellanrum finns risk att något uppstår som medför att polisen har ökad uppmärksamhet eller rentav att säckarna hittas.
• Mer sannolikt att gm söker sig till en mer avskild, inte mindre avskild, dumpningsplats om gm blir störd.
• Den prydligt ihopvikta handduken vid dumpningsplats Karlbergsparken antyder att dumpningen var klar och avslutad. Den ihopvikta handduken antyder också att gm var en ordningsam person.

Några tidigare inlägg om Catrine da Costa-fallet

– Den ordningsamme gärningsmannen. (Bl.a. om handduken vid fyndplats 1).
– Kall och regnig sommar i Stockholm 1984.
– Fyndplats 1. Karlbergsparken. (Andra dumpningsplatsen, enligt ovanstående beskrivning).
– Fyndplats 2. Eugeniavägen. (Första dumpningsplatsen, enligt ovanst. beskrivning).