Kategoriarkiv: Catrine da Costa-fallet

Catrines krossade drömmar

Sannolikt var Catrine starkt självmordsbenägen tiden innan dödsfallet. Hon kan ha tagit en överdos. Orsaken kan bl.a. varit att drömmen om ett nytt liv slogs i spillror när äktenskapet sprack med den portugisiske mannen JdC som hon hade barn tillsammans med.

I den litteratur och de källor som finns idag om da Costa-fallet beskrivs att Catrines sista halvår var mycket problematiskt. Hon togs in flera gånger på sjukhus för överdos, och hon sa att hon ville ta livet av sig.

Detta var våren 1984, hon hade tidigare i januari återkommit efter ett halvårs vistelse i Portugal hos sin man JdC som hon varit gift med sedan 1982. De skulle skiljas. Äktenskapet var alltså på väg att lösas upp kort tid innan hon dog.

Catrines dröm hade varit att flytta med sina två barn till sin man JdC i Portugal (se citat nedan). Barnen var omhändertagna av sociala myndigheterna i Sverige.

Nedan visas citat från diverse källor gällande Catrines dröm och om hennes problem. Källorna är bl.a. böcker av Lars Borgnäs (2003), Per Lindeberg (1999 och 2008), Hanna Olsson (1990), Raine Gustafsson (2010), förhör ur förundersökningen från 1980-talet, samt tingsrättsdomen från 1988.

Catrines drömmar om ett nytt liv. Uppgifter från 1983 och framåt:

”…börja kämpa för att få tillbaka båda barnen och åka tillbaks till Portugal. Hon skulle inte sätta sin fot i det här landet något mer för hon klarade inte av det helt enkelt.”

”Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal.”

”Catrine var jätteglad för att hennes båda barn hade kommit till samma fosterhem. Hon tänkte ta dem med sig och återvända till Portugal.”

”da Costas dröm varit att få tillbaka sina omhändertagna barn och tillsammans med dem flytta tillbaka till Portugal.”

”jag vet att Catrin skulle aldrig ta livet av sig själv i alla fall. Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal. Det är jag helt säker på, hon har inte tagit livet av sig själv i alla fall.”
>>> Men Catrines kraschade äktenskap satte stopp för den drömmen (min anm).

”En dödsorsak som det spekulerades i var att da Costa begått självmord. Enligt vårt förmenande, vilket har sin grund i utredningen, verkar detta dock inte troligt. Bl a hade hon för avsikt att resa till Portugal, vilket stöds av att hon kort tid före sin död växlade till sig resevaluta. Hon hade också planer på att skaffa katt och hade enligt Sundberg hört sig för om möjligheten.”
>>> Liksom föregående citat beaktar de inte Catrines kraschade äktenskap. Avsikten med resan till Portugal tycks enbart varit att hämta sina tillhörigheter (se nedan).

Om Catrines spruckna äktenskap:

Förhör med vittne angående juni 1984 (dvs samma månad som Catrine dog):

”Hon har då bland annat sagt att hon vill hyra en stuga av Lindgren på grund av att hon väntade hit sin man från Portugal. De skulle göra klart skilsmässan dem emellan.”
>>> Anm: denna uppgift fick polisen att utreda Catrines man JdC. Inget pekade dock på att JdC varit involverad i hennes död.

Förhör med Catrines man JdC i Portugal:

”hon ringt juni 84 och var ganska deprimerad och sa, att ganska snart skulle hon resa till Portugal för att hämta sina tillhörigheter.”

I P. Lindegrens bok från 1999 trodde han att Catrine redan hade skilt sig under våren:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes frånskilde portugisiske man skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska mer än sextiotusen utlänningsanmälningar hos hotell och uthyrningsbyråer för juni månad 1984 och även kontakta några flygbolag för att kontrollera passagerarlistorna.”
I nästa upplaga från 2008 hade Lindegren dock ändrat sin formulering:
”Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes portugisiske make skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska […]”

Om Catrines problem sista halvåret före sin död i juni 1984:

”Under de sista månaderna i sitt liv har Catrine det svårt. Socialsekreteraren, skyddskonsulenten och polisen har gjort en summarisk sammanfattning av vad som hände då. I januari 1984 har Catrine kommit till Sverige efter att ha varit i Portugal ett halvt år. Mellan januari och juni tas hon flera gånger in på sjukhus för överdos. Hon grips för snatterier och döms i mars till fortsatt skyddstillsyn. I mars ringer hon också till sin socialsekreterare och talar om att ta livet av sig. Den 22 maj är hon på socialbyrån och är enligt anteckningarna ”i ganska bra form”. Hon har då legat inne på psykiatrisk avdelning eftersom hon ”klappat igenom”.”

”En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna.”

”Det senaste halvåret hade Catrine haft det besvärligt med flera sjukhusvistelser efter överdoser, misshandel och allt mer kaotiska yttre förhållanden. De som kände henne visste att hon var mycket barnkär och att hon sörjde över att hennes egna barn tagits om hand av samhället. Trots att hon varken hade bostad eller arbete hoppades hon i det längsta ändå att själv få hand om vårdnaden av sina två söner, som nu hunnit bli nio och tre år gamla.”

Några källor anser det mindre troligt att Catrine dog av självmord eller överdos. Anledningen sägs dels vara rättsläkarens rapport* som finner överdos mindre sannolikt, samt att Catrine under en längre tid hade berättat om sin önskan att flytta till Portugal och börja ett nytt liv. Självmord skulle därmed vara mindre sannolikt – enligt dessa källor – eftersom Catrine hade förhoppningar om en bättre framtid.
MEN de källorna bortser ifrån – eller känner inte till – den kommande skilsmässan och Catrines tidigare dröm om ett nytt liv i Portugal som därmed raserades.

Slutsatser

Så som Catrines situation beskrivs av en rad olika vittnen så talar det för att hon kan varit starkt självmordsbenägen tiden innan hon dog.
Hennes överdoser under våren. En uttalad önskan att ta livet av sig. Hennes kraschade äktenskap, den kommande skilsmässan. Hennes krossade dröm om ett bättre liv tillsammans med sina barn. Heroinmissbruket. Prostitutionen.


MEN, om hon dog av en överdos, eller begick självmord på annat sätt… eller om det var en olyckshändelse, t.ex. i samband med en sexlek som t.ex. ”strypsex”…
Varför skulle någon då stycka kroppen? Om en kropp har styckats så brukar det väl föregåtts av mord?
Ja, men det kan finns andra skäl. Exempelvis om döden inträffade i en bostad eller lokal med koppling till – eller som ägs av – någon som absolut inte vill bli involverad i en polisutredning. Någon som inte litar på polisen, nån som är rädd att bli oskyldigt dömd. Eller någon som har annat att dölja som kan råka avslöjas när polisen börjar intressera sig för den personens liv och bakgrund.

Eventuellt i kombination med andra drivkrafter hos den personen. Då talar vi inte om merparten av befolkningen, utan om en person med rätt bakgrund och personliga förutsättningar. Som är tillräckligt desperat, störd eller/och som har tidigare erfarenhet av våldshandlingar eller av att stycka. Kanske en person som tidigare har skadat eller dödat. Eller som har tidigare vana av styckning i någon form (t.ex. av djur), eller/och hantering av döda människokroppar.
Eller som rentav finner hanteringen intressant, betraktar den som spännande och stimulerande. Som kanske har personlighetsstörning eller psykopatiska drag.



Mera:
– 1984 års analys i annat lyse.




* Enligt rättsläkaren J. Rajs rapport från 1984 verkade det mindre sannolikt att döden orsakats av överdosering. Dock formulerar han sig som att analysen visade att det fanns heroinmarkör, och enligt NUTIDA kunskap kan även mycket små mängder heroinmarkör innebära att döden orsakats av överdos (se tidigare inlägg).
Socialstyrelsens rättsliga råd delade inte heller rättsläkarens utlåtande fullt ut:
”Rådet anser att det inte heller kan uteslutas att hon avlidit till följd av olyckshändelse eller möjligen självmord. Catrine da Costa kan också ha avlidit till följd av en akut förgiftning av heroin/morfin.

1984 års analys i annat lyse

Med rättsläkaren Jovan Rajs analys från 1984 sedd i annat ljus – dvs efter att världen begåvats med ytterligare några decenniers erfarenhet inom rättskemi – så kan det vara mer troligt att Catrine da Costas dödsorsak var en överdos heroin.

Inledning:

År 1999 försökte tv-programmet ”Efterlyst” lura svenska folket att Catrine da Costa omöjligen kunde ha avlidit på annandag pingst 1984. Det var romanförfattaren Leif GW Persson och kriminalaren Bo Åström som i ”Efterlyst” felaktigt hävdade att det tar två-tre dagar för injicerat heroin att omvandlas till morfin. GW och Åström menade att eftersom ett vittne uppgett att Catrine tagit heroin på pingstdagens morgon, och eftersom man inte hittat något heroin i hennes kvarlevor, så måste hon ha avlidit senare än annandag pingst. GW och Åström hävdade att ”obducenten” och ”allmänläkaren” därmed inte kunde vara skyldiga eftersom de hade alibi för de efterföljande dagarna.

Åström sa att det var ”blytungt”, och GW hänvisade till ”den vetenskapliga litteraturen”.
Men ack så fel de hade…

Sanningen är att injicerat heroin omvandlas till morfin på några timmar.
Dvs Catrine kan mycket väl ha avlidit annandag pingst. Eller redan på pingstdagen, den 10 juni 1984 (då sista kända iakttagelsen gjordes av Catrine i livet).


I obduktionsprotokollet* 1984 konstaterade rättsläkare J. Rajs bl.a. följande utifrån rättskemisk analys av muskulaturen i Catrines kvarlevor:
a) att där fanns närvaro av morfin,
b) att ”det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”,
c) att ”graden av heroinpåverkan” ej på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död,
d) att hon bragts om livet genom antingen strypning, eller våld mot huvud eller hals. (Anm: huvudet och halsen återfanns aldrig).

Frågan är vad exakt man fick fram av den rättskemiska analysen 1984, och vad man hade för kunskaper att tolka resultaten?

Nutida fakta är att heroin omvandlas till s.k. 6-MAM, ”6-monoacetyl-morfin”, inom 10-15 minuter efter injicering, och därefter till morfin inom några timmar. Vid förekomst av 6-MAM vet man med säkerhet att personen tagit heroin. Man kan säga att 6-MAM är en heroinmarkör.

Men några timmar efter injicering, när heroinet omvandlats helt till morfin, då går det inte längre att avgöra om det funnits heroin i kroppen eller inte. (Undantag: i urin kan 6-MAM förekomma ytterligare några timmar).

Rättsläkaren J. Rajs uttryckte aningen luddigt att ”det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”. Det kan tolkas som förekomst av 6-MAM. I annat fall hade man inte – enligt nutida kunskaper – kunnat bestämma att det var en ”nedbrytningsprodukt av heroin”.
J. Rajs skriver även att ”graden av heroinpåverkan” inte på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död, vilket också ger intrycket att analysen visade en heroinmarkör men i små mängder (vilket inte utesluter dödlig dos, se nedan).

En annan möjlighet är att kunskapsläget* 1984 var sådant att man trodde att morfin allmänt var en heroinmarkör, och att det inte finns mer specificerade uppgifter från den analysen. I så fall vet vi endast att Catrine hade morfin i kroppen, inte om eller när hon tagit heroin.

Med andra ord: om analysen 1984 visade förekomst av morfinderivatet 6-MAM så hade Catrine injicerat heroin högst några timmar innan hon dog eller dödades.

Dödlig dos?

I de dokument som f.n. finns tillgängliga på Internet verkar det som att J. Rajs inte angav något mätvärde för förekomsten av den ”nedbrytningsprodukt av heroin” som hittades. (Däremot angavs ett mätvärde för förekomsten av etylalkohol, se källor nedan).

Dock, enligt senare erfarenheter* inom rättskemi så lär mängden 6-MAM inte vara avgörande för huruvida den aktuella dosen heroin var dödlig eller inte. Blotta förekomsten av 6-MAM är en indikator på att döden kan ha inträffat av en överdos heroin. Dvs även mycket små mängder 6-MAM kan indikera en dödlig dos heroin.

Nya ljuset hamnar närmare ”arkitekten”?

Som nämndes i inläggets inledning fanns det ett vittne som sett Catrine ta heroin på pingstdagens morgon. Vittnet var den s.k. ”arkitekten”, och det var hemma i hans bostad.
Polisen kontaktade honom i augusti 1984, efter fynd #2 av Catrines kvarlevor vid Eugeniavägen, eftersom det var dokumenterat att han hade haft tidigare kontakt med Catrine.
Arkitekten uppgav då att Catrine kommit hem till honom tidigt på pingstdagens morgon. Hon hade tagit heroin, sovit några timmar och sedan hade han släppt av henne vid Kungsträdgården.

Polisen utredde dock aldrig ”arkitekten”. Ingen husrannsakan gjordes hos honom. Hans bil eller bostad undersöktes aldrig.



Den som vill läsa mer om avslöjandet av GW:s och Åströms lurendrejeri i tv-programmet ”Efterlyst” år 1999 gällande heroin och morfin, eller om hur polisen underlät att utreda ”arkitekten”, kan med fördel göra det i Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003). T.ex. kapitel ”Klockrent och blytungt” (sid 43-49), och kapitel ”Arkitekten som försvann” (sid 153 ff).

Detta inlägg kompletterar Borgnäs spaning om heroinet. Borgnäs kommer i sin bok fram till ungefär samma som ovan, efter att ha kontaktat flera experter inom rättskemi. Dock tar han inte upp J. Rajs konstaterande i obduktionsprotokollet att det hittade morfinet enligt den (då) allmänt rådande uppfattningen var en nedbrytningsprodukt av heroin, samt att Rajs gjorde en bedömning av ”graden av heroinpåverkan”, vilket sammantaget antyder att analysen visade en heroinmarkör.




Källa, obduktionsprotokoll:

 

Källa, om 6-monoacetyl-morfin: ur ”Forensic Pathology: Principles and Practice”, David Dolinak, Evan Matshes, Emma O. Lew (2005). Citat sida 493:

”Complete metabolism of heroin to 6-MAM occurs within 10 to 15 minutes. 6-MAM is considered specific for heroin and will remain longer in sequestered fluids such as vitreous fluid and urine. The metabolite 6-MAM will in turn be broken down into morphine, which is not specific for heroin. The total metabolism of heroin to morphine is complete within a few hours. Hence, toxicology testing on a person who died acutely of heroin toxicity may reveal only small levels of 6-MAM and morphine. One must remember that in many fatal drug-related cases, a very high or outright toxic level of a drug need not be present; sometimes the mere presence of a drug in the right circumstances can be responsible for an individual’s death. Such is the case with cocaine and methamphetamine and, similarly, the quantity of 6-MAM and morphine detected is not as important as the mere presence of these compounds in explaining a heroin toxic death.”

Källa, hur kunskapsläget var 1984: är alltså f.n. oklart. En antydan ges möjligen av sökning hos Google books, som f.n. lär ha scannat 20% av alla unika titlar i världen, där hittades flera titlar från 1965 och framåt där 6-MAM eller 6-monoacetylmorphine behandlas, men först i titlar från åttiotalet diskuteras det som heroinmarkör.

Källa, om ”Efterlyst”: Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003), sid 43-49.

Boken ”Raines dagbok” och Catrine da Costa

Här följer en kort presentation av Raine Gustafsson, hans bok ”Raines dagbok” och vad han skriver om sin vän Catrine da Costa som styckmördades* 1984.

Raine Gustafsson.

Raine Gustafsson blev bekant med Catrine da Costa då han inledde ett förhållande med en kvinna som kallades Kicki. Det var år 1975.

Vid den tiden bodde Catrine hemma hos Kicki tillsammans med ytterligare två väninnor. Det var alltså genom Kicki som Raine lärde känna Catrine da Costa.

Raine berättar i sin bok att Catrine hade kontakt med några läkare som tillhandahöll valium. Raine visste inte vilka läkarna var, men det kan varit samma läkare som det s.k. dagboksvittnet* M.S. vittnade om, och som domstolen ansåg var de som hade styckat Catrine, dvs den så kallade ”Obducenten” och ”Allmänläkaren”.

Även M.S. var bekant med både Kicki och Catrine. Liksom Raine hade M.S. träffat Catrine genom Kicki, men något år senare än Raine.

Raine levde ett hårt liv som missbrukare, fängelsekund och hemlös. Anledningen till hans flertaliga fängelsevistelser från tonåren upp till 30-40-årsåldern tycks varit diverse egendomsbrott (inbrott, stölder m.m). Enligt Raine har han ”aldrig suttit inne för våldsbrott”.

När Raine var 46 år (1998) började han föra dagbok om livet som hemlös i Stockholm. Hans dagbokstexter publicerades åren 1998 till 2011 i gatutidningen ”Situation Sthlm”. En del av dessa texter blev sedermera boken ”Raines dagbok” som utkom 2010. Den handlar inte om da Costa-fallet, men Raine nämner ändå sin gamla bekant Catrine da Costa.

Catrine och de två läkarna

Raine skriver bl.a. följande om Catrine da Costa (ur ”Raines dagbok”, sid 65-66):

”Läste i gårdagens Metro att preskriptionstiden för dråp går ut om en vecka angående Catrine, som blev styckmördad 1984. I mitten av sjuttiotalet bodde jag ihop med min före detta och Catrine, som hade varit klasskamrater i skolan. I mars 1984 muckade jag från ett fängelsestraff och var tillsammans med Catrine några veckor. Vi bodde på ett hotell som hon betalade, för lägenheten jag fick i samband med frigivningen var ju helt omöblerad.
En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna. Enligt henne själv hade hon träffat några läkare som gav henne hur mycket valium och annat fludder som helst. Jag vet inte om det var samma läkare som misstänktes för att ha styckmördat henne.”

Raine, 17 år.

I mars 1984 muckade alltså Raine från fängelset och var ihop med Catrine några veckor. Catrine berättade då för Raine om några läkare som tillhandahöll valium. Detta var ca tre månader innan Catrine miste livet.

Mer om när Raine lärde känna Catrine hemma hos Kicki år 1975 (sid 232 i ”Raines dagbok”):

”Hela sidan tio av söndagens DN handlar om Catrine. Det är precis tjugo år sedan hon blev mördad. Tio år innan bodde hon hemma hos Kicki, när Kicki och jag blev tillsammans. Hon och Kicki var barndomsvänner. Fast jag hade flera egna lägenheter trivdes jag hemma hos Kicki.
Förutom Catrine hade Kicki två väninnor till som bodde i lägenheten. Alla fyra var sjutton—arton år, söta, skärpta och trevliga. Själv var jag 22 år och vilken kille i den åldern har något emot fyra fina tjejer?”



Kronologi Catrine da Costa, Raine, Kicki m.fl:

Catrine da Costa

  • 1956: Catrine föddes i Luleå.
  • 1959: flyttade till Stockholm.
  • 1961: föräldrarna skils.
  • 1970: bodde på Råsundav, Solna, hos mamma.
  • 1973: flyttade från mamma.
  • 1975: C födde en son, som omhändertogs av soc.mynd.
  • 1975: C blev bekant med Raine, genom C:s barndomskamrat Kicki.
  • 1975: Raine och Kicki gifte sig.
  • 1976: C blev bekant med M.S. (”dagboksvittnet”), genom Kicki.
  • 1979, mars: Raine och Kicki skilde sig.
  • 1979: C träffade JdC i Portugal. Han reste med henne till Sverige, greps vid ankomsten för narkotikabrott.
  • 1980, febr: JdC utvisades ur Sverige. C bodde med honom i Portugal (f.n. okänt hur länge).
  • 1981-82: C födde en son (JdC:s). Var på besök i Sverige några veckor, nyfödda sonen var sjuk. Sonen omhändertogs av socialen.
    C gifte sig med JdC, den 21/10 1982, f.n. okänt var.
  • 1983, 30 maj–2 juni: C träffade M.S. på Karolinska Sjukhuset, där båda var inlagda pga äggledarinflammation. (M.S. skrev om detta i sin dagbok).
  • 1983-84, dec-jan?: C återkom till Sverige efter ett halvår i Portugal.
  • 1984, mars: C träffade Raine som bodde några veckor hos henne på hotell.
  • 1984, 3-8 juni: C träffade M.S. (som skrev om detta i sin dagbok).
  • 1984: juni: C förberedde en resa till Portugal (bl.a. växlade hon resevaluta kort tid före sin död). Enligt vittne skulle hon hämta sina tillhörigheter där, eftersom hon och JdC skulle skiljas.
  • 1984, juni, vid/efter pingst: C död.

Anm: vissa datum och uppgifter ovan varierar mellan olika källor. Sammanställningen kan komma att ändras. OBS: det finns ingen koppling mellan dessa personer och Catrines död, varken gällande Raine, Kicki, M.S. eller JdC.


Bakgrund Raine, Kicki och ”dagboksvittnet” M.S:

  • Raine Gustafsson, född 1952-11-10.
  • ”Kicki”, född 1956-06-22.
  • De lärde känna varandra när Kicki var tretton år, 1969. Inledde ett förhållande 1975 och gifte sig samma år. Raine hade då permission från Kumlaanstalten.
    De skilde sig 1979 men umgicks därefter ända fram till Raines död sommaren 2012.
    Kicki behöll Raines efternamn efter de hade skilt sig, hon bär än idag hans efternamn tillsammans med sitt eget.
  • M.S. (”dagboksvittnet”), född 1957. Lärde känna Kicki 1975 och Catrine 1976.
    M.S. betraktade Kicki och Catrine som sina bästa vänner. M.S. avled 2013.


Mera ur ”Raines dagbok” (sid 253):

”Alla mina bästa vänner är döda. De har försvunnit genom allt från sjukdomar till självmord. Minst ett dussin tjejer har blivit mördade genom åren.”




– * Boken ”Raines dagbok: Tolv år på gatorna i Stockholm 1998-2010” (Raine Gustafsson, 2010).
– * ”Dagboksvittnet” M.S. vittnade i rättegången mot ”allmänläkaren” och ”obducenten”. I hennes dagbok fanns bl.a. återberättat vad Catrine da Costa sagt om två läkare. Tillsammans med flera andra vittnesuppgifter ansåg rätten det vara ställt utom allt rimligt tvivel att det var ”allmänläkaren” och ”obducenten” som avsågs.
Många år senare (1999) kampanjade bl.a. författaren P.Lindeberg och J.Guillou mot dagboksvittnet och pekade ut henne som lögnare, man påstod att hon hade förfalskat sin dagbok. Polisen utredde det hela vilket resulterade i att hon friades från misstankar. Till förtret för Guillou & company.
– * Styckmord: Catrines dödsorsak är okänd, man vet inte om hon mördades eller dog på annat sätt. Att detta fall ofta kallas styckmord kan bero på att styckning vanligen har föregåtts av mord, eller att som i detta fall styckningen framstod som offensiv och av sexualsadistisk karaktär.

Bilder dumpningsplats Eugeniavägen. Karta körväg.

Flygbilder och foton på dumpningsplatsen vid dåvarande Eugeniavägens industriområde. Och karta med kortast dåvarande bilväg mellan de två fyndplatser där säckar hittades.

Flygfoton Eugeniavägens industriområde och Karolinska m.m.

Bild ovan: röd ring=rättsläkarstationen. Gul pil=dumpningsplats Eugeniavägen. Sett från sydväst. 1968?

Bild ovan: gul pil=dumpningsplats Eugeniavägen. Sett från söder. 1977.

Bild ovan: röd pil=dumpningsplats Eugeniavägen. Årtal okänt.

Färdväg dumpning

Nedanstående karta visar hur gm (gärningsmannen/-männen) kan ha färdats när säckarna dumpades vid Eugeniavägens industriområde samt vid Karlbergsparken (Ekelundsvägen). Vägbeskrivningen utgår från domen gällande den s.k. ’obducenten’ och ’allmänläkaren’.

Karta ovan:
#1 = rättsläkarstationen.
#2 = ungefärligt område på Eugeniavägen (i industriområdet) där gm vänder och kör tillbaka för att dumpa. Ett annat alternativ är att gm dumpar direkt vid #3 och därefter vänder bilen. Anm: den delen av Eugeniavägen som sträcker sig genom industriområdet är en återvändsgata, det var skyltat vid infarten (vid #3 på kartan ovan).
#3 = första dumpningsplatsen (Eugeniavägen 17).
#4 = andra dumpningsplatsen (Ekelundsvägen vid Karlbergsparken).
Det är ca 1,7 km fågelvägen mellan de två dumpningsplatserna.

På det gamla, förfallna och rivningshotade Eugeniavägens industriområde, mellan Karolinska sjukhuset och SJ:s järnvägsspår, fanns över femtio småföretag som inom några år skulle tvingas flytta då hela området skulle rivas för ett motorvägsbygge (Norra Länken). Dumpningsplatsen låg nära infarten till industriområdet.

Dumpningsplatsen i utkanten av industrområdet

Dumpningsplatsen (fyndplatsen) ligger till vänster strax efter att man svängt in på den del av Eugeniavägen som leder till Eugeniavägens industriområde (från gult till grönt på bilden nedan):

Bild ovan: Eugeniavägen leder dels till Norrbackainstitutet (vid Karolinska sjukhuset), och dels till Eugeniavägens industriområde.

Dumpningsplats Eugeniavägen i bilder

Gärningsmannen valde troligen denna plats därför att den låg i utkanten av ett gammalt nedgånget, igenvuxet, smått förfallet och rivningshotat industriområde med inga eller få aktiviteter nattetid.

Strax efter att gm svängt in på vägen till Eugeniaområdets industriområde ser gm en lämplig dumpningsplats på vänster sida:

Dumpningsplatsen är dold av högt buskage intill det gamla skjulet där ingen tycks varit på länge (även högt buskage framför skjulets dörr).

Gm kör långsamt förbi och vidare en bit in på Eugeniavägens industriområde för att förvissa sig om att inga nattliga aktiviteter pågår där, med folk som riskerar att överraska gm.
Gm vänder sedan bilen och kör tillbaka. Gm närmar sig dumpningsplatsen, nu på gm:s högra sida, på väg ut från industriområdet:

Gm stannar vid skjulet på Eugeniavägen 17:

…och förbi en bit så att bakluckan befinner sig intill buskaget vid sidan om skjulet.
Gm stiger ur bilen, öppnar bagageluckan och lyfter ut en av säckarna (de väger cirka tio kg vardera), tar ett steg åt sidan och kastar iväg säcken, ut över buskarna, den landar bakom buskaget. Kanske lät det överraskande mycket när säcken slog i marken. Gm tar ett steg tillbaka, lyssnar spänt igen.
Gm lyfter ut nästa säck och hivar iväg den, säcken dunsar ner bakom buskaget.

Gm blir störd av något, stänger bagageluckan och kör iväg ut från Eugeniavägen. Färden går sedan med de övriga säckarna mot Ekelundsvägen vid Karlbergsparken.

Om dumpningen

Utplaceringen av säckarna kan alltså ha skett i omvänd ordning än hur de hittades – som i ovanstående tänkbara händelseförlopp – och samtliga säckar kan ha utplacerats inom ett kort tidsintervall, på samma kväll/natt.

  • Mindre risk att dumpa allt samtidigt. Vid dumpning med längre tids mellanrum finns risk att något uppstår som medför att polisen har ökad uppmärksamhet eller rentav att säckarna hittas.
  • Mer sannolikt att gm söker sig till en mer avskild, inte mindre avskild, dumpningsplats om gm blir störd.
  • Den prydligt ihopvikta handduken vid dumpningsplats Karlbergsparken antyder att dumpningen var klar och avslutad. Den ihopvikta handduken antyder också att gm var en ordningsam person.

Några tidigare inlägg om Catrine da Costa-fallet

– Den ordningsamme gärningsmannen. (Bl.a. om handduken vid fyndplats 1).
– Kall och regnig sommar i Stockholm 1984.
– Fyndplats 1. Karlbergsparken. (Andra dumpningsplatsen, enligt ovanstående beskrivning).
– Fyndplats 2. Eugeniavägen. (Första dumpningsplatsen, enligt ovanst. beskrivning).

Bevisningen mot ’Obducenten’ och ’Allmänläkaren’

Bevisningen m.m. från 1988 redovisas här.

Ingen av de två läkarna dömdes för brott. Däremot ansåg tingsrätten det vara ställt utom rimligt tvivel att de hade styckat Catrine da Costa, men det brottet var preskriberat.

Skälet till att de friades gällande mord var bl.a. att tingsrätten inte utom rimligt tvivel kunde fastställa att Catrine hade bragts om livet, den exakta dödsorsaken kunde inte fastställas.
MEN även om tingsrätten hade kunnat dra slutsatsen att Catrine bragts om livet så skulle man ändå ha friat dem, därför att det var flera (två) gärningsmän, en inte unik situation i rättshistorien. (Se mer under ’Citat ur domen’ nedan).

Anm: förutom att Obducenten och Allmänläkaren var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, så var även Allmänläkaren åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter). Och Obducenten var även åtalad för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

Vittnesbevisningen m.m:

  • Fotohandlarkvinnans berättelse om fotografiernas inlämnande (bilder med en styckad kropp).
  • Fotohandlarmannens berättelse om fotografiernas inlämnande.
  • En kund i fotobutiken,  befann sig där då fotohandlarparet reagerade över nämnda fotografier.
  • Dagboksvittnet, vännen som Catrine da Costa hade berättat för om sin samvaro med två läkare och den enes dotter.
  • Dotterns märkliga uppträdande, bevittnat av flera personer, bl.a. personal på daghemmet och personal/utredare på sjukhus.
  • Dotterns mamma, vittnade om Allmänläkaren (hennes make) och Obducenten.
  • Rättsläkaren som obducerade Catrine och som bedömde att styckningen var av offensiv och sexualsadistisk karaktär, och att gärningsmannen/männen haft allmänna kunskaper i kirurgi och ortopedi och specialkunskaper i anatomi och obduktionsteknik.
  • En polis som sett Obducenten och Catrine tillsammans i tunnelbanan våren 1984.
  • Ett femtiotal prostituerade kvinnor identifierade Obducenten och uppgav att de träffat denne på Malmskillnadsgatan. Av dessa hade 23 kvinnor haft sexuella kontakter med Obducenten. Ytterligare 80 kvinnor ”trodde” sig känna igen Obducenten. (Fotovisning företogs med 130 kvinnor, de flesta fick titta i ett album med 13 kända ”torskar”. Totalt hörde polisen 188 kvinnor från Malmskillnadsgatan).
  • En botaniker, som bedömde att säckarna vid fyndplats 2 (den 7 aug 1984) hade placerats där två månader tidigare plus/minus högst två veckor. (Se ”Citat ur domen”).
  • Tre sakkunniga: en rättsläkare, en läkare, samt chefen för tekniska roteln. Deras utlåtande bedömdes av tingrätten ge stöd för att styckningen ”inte helt igenom kunnat utföras av lekmän” (Se Citat ur domen nedan). Tingsrätten hade då även beaktat Socialstyrelsens utlåtande som till vissa delar skilde sig från övriga sakkunniga.
  • En djurskötare på rättsläkarstationen, samt en rättsläkare och dennes hustru, hade sett en obehörig – Obducenten – vid djuravdelningen, på annandag pingst (11 juni).
  • En kvinna som sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen, sannolikt på annandag pingst 1984. Hon pekade ut läkarna som de män hon sett.
  • En kvinna som sett Obducenten tillsammans med Catrine i Gamla Stan 1982.
  • ……….

OBS: tingsrätten bortsåg från de två sista vittnena i ovanstående lista (som hade sett de två läkarna med barnvagn vid rättsläkarstation, samt i Gamla Stan 1982).
De tillmättes inte någon betydelse vid tingsrättens prövning av målet. (Sid 64 och 61 i domen juli 1988).

Forts följer…………

Citat ur domen 1988:

Senast möjliga dag då Catrine dog, enligt tingsrätten, sid 59:

”Enligt tingsrättens mening kan [Botanikerns] vittnesmål läggas till grund för den bedömningen att Catrine da Costa dött senast den 21 juni 1984.”

Ang. kunden i fotobutiken, sid 59:

”Makarnas berättelse om denna händelse vinner sådant stöd av vad vittnet [Kund i fotobutiken] uppgett att tingsrätten finner styrkt att händelsen verkligen inträffat. Genom [Kundens] uppgifter har tidpunkten för händelsen kunnat bestämmas till den 21 juni 1984.”

Notera att tingsrätten var öppna för möjligheten att Catrine dog senare än åklagarens beskrivning, så sent som den 21 juni 1984.

Att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän, sid 61:

”Det redovisade materialet utgör emellertid enligt tingsrättens mening ett starkt stöd för att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän och för att det vid styckningen har brukats sådana eggverktyg son brukar användas vid obduktioner. Härtill kommer att makarna Schröders vittnesmål talar för att den styckning som de sett bilder av hade skett i sjukhusmiljö.”

Ang. de två läkarnas skuld gällande styckning, sid 64:

”Vid en samlad bedömning av det upptagna – främst [Fotohandlarparets] berättelse om fotografiernas inlämnande, Catrine da Costas egna uppgifter till [Dagboksvittnet] om sin samvaro med två läkare och den enes dotter, samt [Dotterns] uppträdande – finner tingsrätten, att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkare och den lilla flicka, som Catrine da Costa talat om med [Dagboksvittnet], är identiska med [Obducenten], [Allmänläkaren] och [Dottern] samt att [Obducenten] och [Allmänläkaren] tillsammans och i närvaro av [Dottern] styckat Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg.”

Avslutande formulering ang. styckningen, sid 67:

”För fullständighetens skull bör läggas till att [Obducentens] och [Allmänläkarens] styckning av Catrine da Costes kropp är att betrakta som brott mot griftefrid. Åklagaren har emellertid inte väckt åtal för denne gärning, för vilken preskription inträdde sommaren 1986.”

Motiveringen för frikännande gällande mord, sid 66-67 (min fetstil):

”Många omständigheter talar alltså starkt för att Catrine da Costa blev bragd om livet genom brott, som är att bedöma som mord, eller genom brott, som är att bedöma som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Emellertid kan enligt tingsrättens mening utredningen härom i målet inte sägas ha nått så långt att den saken kan sägas vara ställd utom varje rimligt tvivel. Redan detta gör att [Obducenten] och [Allmänläkaren] inte kan fällas till ansvar i målet för de gärningar som avses med åtalspunkten 2.

Det bör emellertid anmärkas att, även om tingsrätten på grundval av föreliggande utredning i målet skulle ansett sig ha kunnat dra slutsatsen att Catrine da Costa bragts om livet, så hade den utredningen inte gett tingsrätten tillräckligt underlag för ståndpunkttagande att det skulle vara ställt utom allt rimligt tvivel att den påstådda gärningen (alt. gärningarna) utförts gemensamt och i samråd mellan [Obducenten] och [Allmänläkaren] eller av den ene av dem. Det är följden av att två personer är inblandade. Även om det alltså i målet skulle ha utretts att Catrine da Costa bragts om livet, så skulle tingsrätten haft att frikänna dem. Åtalet i dess helhet skall således lämnas utan bifall.”

Övrigt: Sagt och gjort av Obducenten (ej bevisning)

  • Obducenten antog att Catrin dog den 10 juni:
    ”Det är ytterst rimligt att anta att da Costas död inträffat under söndagen den 10 juni, då det överensstämmer väl med total avsaknad av vittnesuppgifter efter kl. 10.30 den 10 juni 1984 samt vidare den påvisade låga koncentrationen av heroin i kroppen och uppgiften om da Costas heroininjicering hos arkitekt A. Det är [Obducentens] uppfattning.” (Gedda, sid 126-127).
  • Obducenten hade frågat sin svärmor om hon ville att hennes dotter skulle kremeras ”vid sidan om”, på rättsläkarstation. Obducenten närvarade inte heller vid jordfästningen. Anm: obducentens fru hade hittats hängd, han hade misstänkts för mord.
    (Fingerade namn: Ann-Britt=svärmor, Anne-Catherine=Obducentens fru):
    ”Därefter gick det inte lång tid innan hon kremerades. Det var Obducenten som ordnade med kremeringen.
    – Han frågade om han skulle fixa det ”vid sidan om”, säger Ann-Britt. På rättsläkarstationen alltså. Men då satte jag mig emot. Jag blev arg och sa: Hon är ingen hund! Så gick Anne-Catherines pappa och hennes bror och ordnade med jordfästning.
    Platsen bestämdes av Obducenten. Det blev S :t Botvids kapell i Huddinge söder om Stockholm. Där spreds Anne-Catherines aska, i minneslunden.
    – Hade ni någon anknytning dit?
    – Nej, men hans mamma bodde i närheten.
    – Var närheten till hans mamma avgörande?
    – Så uppfattade jag det.
    – Var han med vid jordfästningen?
    – Nej. Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något. Men jag reagerade inte. Jag hade slutat reagera vid det laget.” (Borgnäs, sid 255-256).
  • Obducenten övertygad om att Allmänläkaren hade styckat Catrine:
    ”Obducenten uppgav i de första förhören att han, utifrån Barnets uppgifter, var övertygad om att Allmänläkaren var skyldig till styckningen av da Costa.”
    /…/
    H sa då att Obducenten uppenbarligen var övertygad om att Allmänläkaren på något sätt
    hade varit med vid styckningen, och Obducenten menade att detta var hans uppfattning utifrån två saker. Den ena var att det i Barnets berättelse hade framkommit alldeles för mycket för att hon skulle ha varit sinnessjuk eller påverkad av någon annan. Han trodde att det funnits något i berättelsen som faktiskt stämt. Det andra var att Allmänläkaren under detta förhör inte haft någon som helst rimlig förklaring, eller ens försökt prestera en tänkbar situation eller händelse som kunnat förklara vad som hade kunnat ge upphov till det som Barnet senare berättat. Han menade att det verkade som det hela inte tycktes bekomma Allmänläkaren.” (Styrlin-Nyberg)
  • ………

Sagt och gjort av Allmänläkaren:

…… Forts. följer …..

Info

  • Fotohandlarparet = makarna som drev den fotobutik i Solna där film med bilder föreställande en styckad kropp enligt uppgift lämnats in av Allmänläkaren för framkallning.
  • Dagboksvittnet = Kvinna som varit bekant med Catrine i 8-9 år (sedan 1975-76) och som förde dagbok.
  • Dottern = ’Allmänläkarens’ dotter, som var 1,5 år då Catrine hittades död.



Anm: de flesta namn utom Catrines är anonymiserade.

Den ordningsamme gärningsmannen

Vid fyndplats Karlbergsparken hittades även en handduk intill de svarta hopknutna sopsäckarna. Handduken låg prydligt ihopvikt, vilket indikerar att gärningsmannen var en ordningsam person.

Det skulle dröja tjugo år innan polisen kunde fastställa att handduken sannolikt hade en koppling till da Costa-fallet. År 2005 kunde man med ny* DNA-teknik visa att ett av tio hårsstrån som hade sparats från handduken 1984 sannolikt tillhörde Catrine da Costa.

Man kunde även konstatera att inget av de övriga nio hårstråna tillhörde ’obducenten’ eller ’allmänläkaren’. Vilket inte bevisade att de är oskyldiga, men det öppnade upp möjligheten att hitta alternativa gärningsmän. En handfull personer har sedan dess DNA-testats men utan större framgång.
De nio hårstråna behöver förstås inte ha kommit från gm (gärningsmannen), handduken kan ha tillhört Catrine eller nån annan än gm och använts av fler personer.

Inga spår av blod på handduken

Polisen hittade inga spår av blod eller sperma på handduken. Den hade troligen inte använts vid själva våldshanteringen eller under tiden säckarna packades och knöts ihop.

En ordningsam gärningsman

Enligt polisens protokoll låg handduken ”snyggt hoplagd med två vikningar” intill säckarna. Den som placerat handduken där tycks vara en ordningsam person. Säckarna var också ordentligt hopknutna. Ordning och reda.

Möjligt händelseförlopp:
Nattetid. Gm tog med sig handduken när säckarna skulle dumpas ifall det skulle regna och bli söligt. Det var som bekant en regnig och kall sommar.
Gm körde med bil till Eugenivägen 17, dumpade de två dubbelsäckarna, men blev störd av något och körde vidare. Efter en stunds sökande med bilen kom gm till Karlbergsparken där de kvarvarande enkelsäckarna dumpades. Gm torkade sig sedan om händerna med handduken, medan gm slängde ett öga i bilens bagageutrymme för att kontrollera att inget glömts kvar.

Därefter vek gm ihop handduken, snyggt och prydligt – två gånger – böjde sig ned och placerade handduken intill säckarna.
Den handlingen markerade också att nu var det avslutat och klart.

Om dumpningen

Säckarna dumpades alltså i omvänd ordning som de hittades (enligt ovanstående hypotes).

Dumpningsplatsen vid Karlbergsparken låg mer undanskymt belägen än platsen vid Eugeniavägen (som var i utkanten av ett mindre industriområde). Om gm blev störd vid första dumpningen, så är det mer sannolikt att han sökte sig till en plats som är MER avskild (som vid Karlbergsparken), inte mindre avskild.

Och samtliga säckar utplacerades inom ett kort tidsintervall, på samma natt.
Om dumpningen istället hade utförts i två etapper, med längre tids mellanrum, så finns risk att säckarna på första platsen hittades innan gm var klar med allt. I så fall medför även det korta avståndet mellan dumpningsplatserna (1,7 km fågelvägen) en ökad risk. Polisens med fleras uppmärksamhet är troligen större omkring det området än längre därifrån.
Därför är det säkrare för en gm att dumpa allt samma natt.

Angående dubbelsäckarna vid den första dumpningsplatsen, Eugeniavägen, så kan gm använt dubbla säckar därför att innehållet i de säckarna upplevdes som större eller tyngre. Eller/och så fanns det inte tillräckligt många säckar för att ha dubbelt på alla. Den oknutna yttersäcken underlättade även bärandet.

Mer om handduken

Följande nedtecknades av polisen på åttiotalet, innan man kunde visa att ett av hårstråna på handduken sannolikt kom från Catrine:

En mörkblå frottehandduk, ca 85 cm lång och ca 50 cm bred, fållad runt om med mörkblått band. Försedd med en etikett; Green Hills, Fashion Towels. Handduken låg snyggt hoplagd med två vikningar. Eftersom handduken anträffades på marken ca 0,5 m från den plats plastsäckarna hittades på, i den riktning säckarna rimligen borde ha kommit dit på, kunde det inte uteslutas att handduken hade samband med säckarna.

Salufördes av firma Robert Ditzinger med försäljningsställe i Stockholm, vid Norrmalmstorg, samt i Göteborg, Sundsvall och Örebro. Handdukar med aktuell märkning hade firman salufört i ca tio år. Med ledning av färg och storlek var det troligt att handdukar av den typen saluförts i ca tre år. Handduken såldes i stora mängder och kostade i handeln 49.50 kr.

Bild ovan: foto på handduken. Bildtext: ”Foto av handduk som anträffats vid fyndplatsen Karlberg.”




* Angående dna-teknik: S.k. mitokondrieanalys, inte lika säker som traditionell DNA-analys. (Traditionell DNA-analys var inte möjlig eftersom hårstråna saknade hårsäckar). Däremot är mitokondrieanalys tillräcklig för att med 100% säkerhet UTESLUTA att ett dna-prov tillhör en viss person.
Anm: mtDNA i ett av hårstråna matchade ett hårstrå som man fått från Catrines mamma, alltså var det sannolikt Catrines hår.

Kall och regnig sommar i Stockholm 1984

Sommaren då Catrine da Costa dog var en kall och regnig sommar. Det var en av flera orsaker till att de kroppsdelar som hittades inuti ihopknutna plastsäckar var ”påfallande väl bevarade” som Socialstyrelsen uttryckte det fyra år senare.

Sista kända iakttagelsen av Catrine i livet gjordes söndag 10 juni 1984, en kylig och regnig pingstdag.
Första fyndet (F1) gjordes 18 juli. Två svarta plast-sopsäckar.
Andra fyndet (F2) gjordes 7 augusti. Två, dubbla, svarta plast-sopsäckar.

Inneslutningen i plastsäckar medför att innehållet bryts ner långsammare.
Även låg temperatur och rikligt regnande är viktiga faktorer som bromsar nedbrytningsprocessen:


Bild ovan: utomhustemperatur (grader Celsius) och nederbörd (mm) den 9 juni till 8 augusti 1984 i Stockholm.

Notera de två ”luckorna” med finare väder före F1 och F2. De dagarna med högre temperatur och mindre regn medförde att nedbrytningsprocesserna gynnades. Och det började lukta omkring säckarna. (Regnuppehåll medför även att värme inte leds bort från säckarna i samma utsträckning som när det regnar).

Efter F1 sjönk temperaturen igen och nedbrytningsprocessen bromsades åter upp.
Dvs mellan de två luckorna med bättre väder var det kallare, med regn och blåst. När det regnade kan temperaturen i säckarna t.o.m. varit lägre än den uppmätta lufttemperaturen.

Ännu kallare var det vid försvinnandet den 10 juni, och troligen då brottet begicks. Då var temperaturen omkring 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.
Därefter fram till F1 var det ofta nedåt 10 grader på natten, med några dagars undantag. Mellan F1 och F2 var det något högre temperaturer.

Socialstyrelsens miss (pga tidsbrist?)

Socialstyrelsen granskade fallet nästan fyra år efter brottet, deras utlåtande är daterat 29 februari 1988. De skriver bl.a. att kroppsdelarna i säckarna var påfallande väl bevarade och att det därför kan misstänkas att de inte hade legat utomhus så länge som framkom i polisutredningen 1984.

MEN, i Socialstyrelsens utlåtande nämns inget alls om väderförhållandena. Socialstyrelsen verkar inte varit medvetna om att det fyra år tidigare var en ovanligt kall och regnig period vid Catrine da Costas försvinnande och de därpå följande månaderna.

Det är en grov miss i Socialstyrelsens bedömning, eftersom temperaturen kan vara avgörande för nedbrytningsprocesserna och hållbarheten.
Även regnet kan ha stor inverkan eftersom regnet leder bort värme från säckarna.
Regn kan dessutom vara kallare än lufttemperaturen och därmed kyla ned säckarna ytterligare, till ännu lägre temperatur än den uppmätta lufttemperaturen.

Låg lufttemperatur, rikligt med regn, samt inneslutning i (dubbla) plastsäckar, är alltså främsta förklaringen till att kroppsdelarna uppfattades som ”väl bevarade”.

Att Socialstyrelsen missade en sådan viktig uppgift kan bero på att de hade ont om tid vid sin granskning. I deras utlåtande uppges nämligen följande om tidsbristen: ”Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten”.

Sammanfattning

Fyndplats 1 (18 juli 1984):

det första fyndet gjordes intill en liten parkeringsplats, ”där motionärerna bruka parkera sina bilar inför kvällens träningspass.”
Hundägaren / mannen som rapporterade fyndet hade lagt märke till de svarta sopsäckarna redan en månad tidigare. (Hunden hade dock varit helt ointresserad av säckarna). Ett par veckor innan mannen rapporterade fyndet så hade säckarna börjat lukta illa, vilket sammanfaller med temperaturhöjningen den 6-7 juli och att det hade varit uppehållsväder några dagar. Lukten hade även uppmärksammats av fotbollsspelande poliser som brukade parkera nära fyndplatsen.
Säckarna tycks ha legat i skugga (”under en stor gran” enligt mannen som hittade dem. Enligt polisens protokoll var fyndplats 1 ”väl insynsskyddad under lövverket i en skogsdunge”).

Fyndplats 2 (7 augusti 1984):

det andra och sista fyndet gjordes i en grässlänt intill en liten bilväg i utkanten av ett gammalt industriområde som snart skulle komma att avvecklas inför byggandet av ”norra länken”.
Det var DUBBLA säckar, dvs ökat skydd mot inverkan från omgivning och mot lukt. Även vid detta fyndtillfälle var det några dagars temperaturhöjning kort tid före fyndet.
Botaniker bedömde att säckarna hade legat där i omkring två månader. Bedömningen gjordes genom att analysera växtligheten under och omkring säckarna.
Dubbelsäckarna vid fyndplats 2 tycks också legat helt eller delvis i skugga, strax intill fanns buskage och träd med ymnigt lövverk samt ett skjul.

Det finns alltså flera orsaker till att kroppsdelarna i säckarna var relativt väl bevarade:
de var inneslutna i ihopknuten, tjock* plast, och inre organ hade avlägsnats, och det kalla och regniga vädret samt skuggig fyndplats höll temperaturen under optimal nedbrytningstemperatur.


Mera om fyndplatserna:

– ”Fyndplats 1”.
– ”Fyndplats 2”.




* Tjock plast: sopsäckar i svart plast, tjockare och tåligare än plasten i matkassar o.dyl. Dessutom var detta på 1980-talet, de säckarna tycks varit tjockare än dagens säckar.

Mera om vädret 1984 den aktuella perioden i Stockholm:
Luftens medeltemperatur från försvinnandet fram till första fyndet var 13,9 grader.
Därefter fram till andra fyndet var medeltemperaturen 16,4 grader.
Det var regnrekord under perioden juni till juli 1984, jämfört med hela 1980-talet.
Den mest regnrika dagen den perioden var 14 juli, då det föll 54 mm regn, vilket ligger i rekordskiktet sedan mätningarna startade 1961. Under de 53 år som mätningarna utförts vid den mätstationen har det bara fallit mer nederbörd vid två tillfällen: 1961 (59 mm) och 1994 (56 mm).

Väderkälla: SMHI Öppna data.
SMHI…stockholm_daily_mean_temperature_1756_2017.zip.

Fyndplats 2

Det andra fyndet gällande Catrine da Costa gjordes vid Eugeniavägen 17, en bit nedanför Karolinska Sjukhuset, i Stockholm. Även detta fynd (liksom fynd 1) föregicks av några dar med lite varmare väder och mindre regn än tidigare.

Fyndet bestod av två paket med kroppsdelar i varsin dubbel svart plastsäck (sopsäck). Den inre säcken i respektive paket var hopknuten. Säckarna låg i grässlänten intill ett skjul. Fyndet rapporterades till polisen tisdag den 7 augusti 1984. En gående man hade upptäckt säckarna då han steg åt sidan för två lastbilar som möttes på den smala vägen.

Den ena säcken innehöll överkroppen (ej huvud) och den andra säcken armar och underben. Polisen kunde nu identifiera kroppen med fingeravtryck och konstatera att det var Catrine da Costa.

En botaniker som granskade växtligheten under och vid säckarna konstaterade att de hade legat där i omkring två månader, som hade varit en ovanligt kall och regnig period. Dvs de kan ha dumpats där kort tid efter att Catrine sist sågs i livet den 10 juni.

Karta och bilder från fyndplats 2

Karta ovan: fyndplats 2 (röd pil) strax söder om gränsen mellan Solna och Stockholm kommun.

Flygfoto från 1984: fyndplats 2 (röd pil), där syns även Norrbackainstitutet, Eugeniavägens industriområde och järnvägen.

Bild ovan: skjulets vita nummerskylt och dörrens vita list skymtar på detta foto från polisen.

Två bilder ovan: Eugeniavägen 17. Säckarna låg till vänster om skjulet, bakom det höga buskaget. Det är även högt buskage framför skjulets dörrar, ingen tycks varit därinne på länge.

Bild ovan: här tycks polisen flyttat säckarna för att granska marken där de legat.

Om mannen som hittade säckarna

Säckarna hittades av en promenerande man som arbetade en bit därifrån på Eugeniavägens industriområde. Ur artikel (8 aug 1984, Aftonbladet):

– Jag steg åt sidan för två lastbilar som möttes och lade märke till säckarna i gräset. jag öppnade den ena och såg en säck till inuti, berättar Christer.
Redan då märkte han att det luktade illa, men tänkte att det var slaktavfall. Igår på lunchen tittade Christer närmare:
– Jag petade upp ett hål på den ena säcken. Sedan ringde jag polisen och bad dem komma och ta hand om de illaluktande säckarna.

Det verkar som att säckarna inte var synliga för Christer förrän han tvingades kliva åt sidan för två lastbilar som möttes på den trånga stenbelagda vägen.
Buskaget/gräset var ganska högt vid och framför det gamla skjulet, vilket är en av flera förklaringar till varför ingen uppmärksammade säckarna tidigare.

Kuriosa: Fyndplats 2 försvann några år senare

Eugeniavägen och Eugeniavägens industriområde revs 1987, inför byggnationen av E20 (”norra länken”) som blev klar och invigdes 1991. Planeringen av det arbetet inleddes redan i början på 1980-talet, och företagsverksamheterna i området började avvecklas omkring mitten på 1980-talet .




Mera:
– ”Fyndplats 1”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Fyndplats 1

Det första fyndet från Catrine da Costa gjordes vid Ekelundsvägen vid Karlbergsparken i Solna i Stockholm.
Det bestod av två paket med kroppsdelar invirade i varsin svart, hopknuten plastsäck (sopsäck). Säckarna låg under en stor gran, enligt mannen som hittade dem. Fyndet rapporterades till polisen onsdag 18 juli 1984, men mannen hade lagt märke till dem redan en månad tidigare – dvs kring den 20 juni – men antagit att det var sopor. Den ena säcken innehöll låren (ej underbenen) och den andra säcken innehöll underkroppen. Polisen kunde inte identifiera vem delarna tillhörde.

Polisen hade ingen aning om att det var Catrine da Costa. Hon var inte ens anmäld som försvunnen. Först tre veckor senare, då fler kroppsdelar hittades (fyndplats 2), lyckades man identifiera henne.

Catrine sågs sist i livet den 10 juni. Döden inträffade alltså troligen någon gång mellan den 10 – 20 juni 1984. Anm: Catrines födelsedag var den 19 juni, så om det inträffade innan dess så var hon 27 år när hon gick bort.

Karta, fyndplats 1 och 2

F1 = fyndplats 1, F2=fyndplats 2.  Anm: kartan är från 1970 (motionsspåret vid F1 finns inte utsatt på senare kartor).

Bilder från fyndplats 1

Bild ovan: parkeringsplatsen invid fyndplats 1. Motionsspåret leder in i Karlbergsparken där det bl.a. fanns en liten fotbollsplan.
Fotot är taget från Essingeleden (Karlsbergsbron) som löper på en betongkonstruktion ovanför marknivå.
Parkeringsplatsen nås via Ekelundsvägen som löper delvis under Essingeleden.

Bild ovan: vy från Karlbergsparken. Den lilla parkeringsplatsen och arbetsvagnen skymtar bakom träden. Karlsbergsbron (Essingeleden) syns till höger.

Mannen som hittade fynd 1

Mannen som hittade säcken (säckarna, det var två) på första fyndplatsen hade lagt märke till säcken redan en månad tidigare, men antagit att det var sopor.
Mannens hund hade inte visat något intresse för varken säcken eller innehållet.

Citat ur artikeln (21 juli 1984, Expressen):

Georg rastar sin schäfer Buster i Karlbergsparken två gånger om dagen – sommar som vinter.
– För en månad sedan lade jag märke till den svarta säcken. Den låg under en stor gran vid parkeringsplatsen. Säcken hade inte funnits där tidigare. Jag brydde mig inte om den eftersom det är rätt vanligt att soppåsar ligger i parken.

– För två veckor sedan började det stinka från säcken. Det luktade allt värre för varje dag. Jag trodde säcken innehöll något dött djur och tänkte ta kontakt med polisen. Men det blev inte av förrän i onsdags, säger Georg.
(…)
Han är förvånad att inte polisen hittade säcken på egen hand.
– Varje dag har det stått två, tre polisbilar på parkeringsplatsen intill granen där säcken låg. Poliserna brukar jogga på motionsslingan eller spela fotboll hundra meter in i parken.
(…)
– Jag har hört att hundar undviker att gå nära döda kroppar. Det stämmer i alla fall på Buster. Han visade inte något intresse för säcken eller dess innehåll.

I en annan tidningsartikel uppges att poliserna hade känt liklukt när de spelade fotboll i parken föregående vecka, men de undersökte aldrig varifrån lukten kom. (20 juli 1984, Aftonbladet).

Den sommaren var en ovanligt kall och regnig sommar. Under några dagar strax före fynd 1 hade det dock varit lite varmare och mindre regn.

Bilder från nutid

Bild ovan: Karlbergsparken, flygfoto (nutid). Röd pil=fyndplats 1, nära Essingeleden.

2 bilder ovan: gatuvy (nutid), fyndplats 1.



Mera:
– ”Fyndplats 2”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Catrine da Costa-fallet

I boken som citeras i inlägget ”Quicks kärnor av sanning” finns även ett kapitel om Catrine da Costa (”Och flickan hon går i ringen”) vilket väckte nyfikenheten på det fallet.

Sammanfattning: Catrine da Costa, född 1956, drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad. Saknade fast bostadsadress. Sågs sist i Kungsträdgården, på pingstdagen söndagen den 10 juni 1984, som var en kall och regnig dag. (Det var för övrigt inledningen på en flera månader lång period med mestadels kallt och regnigt väder).

Drygt en månad efter försvinnandet gjordes det första fyndet, onsdag 18 juli 1984. Då hittades två svarta plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp, vid Talludden under Essingeleden.

Några veckor senare påträffades det andra fyndet, tisdag 7 augusti. Då hittades ytterligare två säckar med kroppsdelar, vid dåvarande Eugeniavägen nedanför Karolinska Sjukhuset, ca 1,7 kilometer från första fyndplatsen. Dock saknades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet. Dessa kroppsdelar återfanns aldrig.

Några år senare åtalades två personer för mord, den s.k. ”allmänläkaren” och ”obducenten” (rättsläkare), men båda friades.

Karta över fyndplatserna med mera (nutid)

Bild ovan: karta över delar av Solna och Stockholm (från 2014).

  1. Fyndplats 1, vid Ekelundsvägen under/jämte Essingeleden, mellan Talludden-Karlberg. Två paket kroppsdelar invirade i varsin hopknuten svart plastsäck (sopsäck).
  2. Fyndplats 2, vid dåvarande Eugeniavägen (finns ej längre, numera överbyggd av E20), nedanför Karolinska Sjukhuset. Två paket kroppsdelar i varsin DUBBEL svart plastsäck (sopsäck), de inre säckarna var hopknutna.
  3. Container som eventuellt kan ha innehållit resterande kroppsdelar. Den stod någonstans vid Karolinska Institutet. Obs denna uppgift kom från en renhållningsarbetare som framåt vintern kontaktade polisen och uppgav att han under sommaren transporterat en mycket illaluktande container från den platsen. Men polisen gjorde inga fynd på soptippen där containern hade tömts.
  4. Rättsläkarstationen, ”obducentens” arbetsplats.
  5. Malmskillnadsgatan, ”prostitutionsstråket”.
  6. Kungsträdgården, där Catrine da Costa sist sågs i livet.

Anm: det är ca 1,7 km fågelvägen mellan fyndplats 1 och 2.

Äldre karta över fyndplatserna m.m.

Bild ovan: karta från 1970, över fyndplatserna F1 och F2 m.m.
Anm: motionsspåret som 1984 löpte intill F1 tycks varit en körbar väg 1970, men den reducerades senare till ett motionsspår och är inte utsatt på senare kartor.

Båda fyndplatserna, F1 och F2, ligger i vegetation, bara några meter från körbar bilväg. Säckarna var inte noggrant gömda men de låg i buskage. Vid båda platserna upptäcktes säckarna av en förbipasserande gående (inte samma person). Andra kan tidigare ha lagt märke till de säckarna men antagit att det var sopor.

F1 ligger vid Ekelundsvägen (jämte Essingeleden) och det dåvarande motionsspåret.
Dåvarande Eugeniavägen är som sagt numera överbyggd och finns inte längre.

Om ”allmänläkaren” och ”obducenten”

En rättsläkare på rättsläkarstationen hade vid flera tillfällen köpt sex hos prostituerade på Malmskillnadsgatan. Hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits.
Rättsläkaren anhölls i december 1984 men släpptes några dagar senare.
1988 åtalades rättsläkaren och en allmänläkare för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen. De åtalade kom i massmedia att kallas ”allmänläkaren” och ”obducenten”.
I mars 1988 fann rätten det vara bevisat att de åtalade gjort sig skyldiga till mord, och man vilandeförklarade målet i avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning. Men efter att en nämndeman därefter hade talat med en journalist så överklagade försvarsadvokaterna tingsrättens beslut.

Rättegången togs om, i tingsrätten samma år (1988). Inför den nya rättegången anlitades fler sakkunniga som ansåg att eftersom vitala organ saknades kunde dödsorsaken inte fastställas och därmed kunde man inte utesluta att Catrine da Costa dött en naturlig död och därefter styckats.
I den nya rättegången friades de båda åtalade från mordmisstankar. I domskälen angav dock tingsrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att de två läkarna hade styckat kroppen, men att brottet var preskriberat.



Mera:
– ”Fyndplats 1”.
– ”Fyndplats 2”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.