Kategoriarkiv: Sökmetoder & spårning

Metoder för att hitta objekt dolda under markytan, i vatten m.m.

Tre likhundar och en studie om liklukt utan kropp

Här granskas en studie om tränade hundars förmåga att identifiera luktmolekyler från nyss avliden människa. Två av tre hundar presterade FELFRITT för små bitar av matta som kontaminerats i tio minuter utan direktkontakt med kroppen.

Basco, Kalle och Lady är namnen på de tre alerta fyrbeningarna i den studie som granskas här (bild ovan). Så kallade likhundar eller ”cadaver dogs”. Studien genomfördes år 2006 i Hamburg i Tyskland, av Oesterhelweg m.fl*, med publicering online 2007-2008.

Initiativet till studien lär uppkommit på grund av ett mordfall där en man misstänktes ha mördat sin fru på en segeltur. Ingen kropp hittades, men en likhund markerade för mänsklig liklukt på en matta i sovrummet i parets lustjakt.

Under två månaders tid – när tillfälle gavs från ordinarie polisjobbet – luktade de tre hundarna i mängder av glasburkar. Varje sök eller sökrunda (”search”) bestod av sex burkar (se bild), varav högst en burk innehöll liklukt från människa. Vissa sökrundor bestod enbart av (sex) burkar utan liklukt. Totalt genomfördes 354 sökrundor.

I varje glasburk låg en 20×20-centimeters bit av ny matta. Vissa mattbitar hade vid studiens början kontaminerats i två respektive tio minuter med lukt från människa som varit död mindre än tre timmar.
Kontamineringen skedde utan direktkontakt med den avlidnes hud, som var torr och utan skador. Kroppen inneslöts i ny bomullsfilt, mattbitar placerades under filten i angivet antal minuter.

Det fanns även mattbitar som kontaminerats med lukt från levande människa, samt mattbitar som inte hade kontaminerats (åtminstone inte medvetet…).
Hundarnas luktförmåga testades dessutom med kadaverin (cadaverine) som är en av många beståndsdelar i liklukt från både djur och människor.
Ingen av de tre hundarna markerade för lukt från levande människa eller från kadaverin.

Resultat, 10-minuters kontaminering

Bäst resultat blev det med tiominuters-mattbitar. I studiens tabell 3 (nedan) framgår att Basco och Lady var felfria. Även Kalle hade bra resultat. (Ju högre värden i tabellen desto bättre resultat. 100 är bäst, 0 är sämst).

Förklaring till några av begreppen i tabellen:

”Sensitivity” ger svar på frågan: Hur stor andel av alla sökrundor med liklukt markerade hunden korrekt?
Exempel: om det fanns liklukt i 63 sökrundor, och hunden markerade korrekt i 60 av dem, då är sensitiviteten 95 %. (60/63).
”Specificity” ger svar på frågan: Hur stor andel av alla sökrundor utan liklukt ignorerade hunden korrekt? (dvs som hunden inte markerade).
Exempel: om 47 sökrundor var utan liklukt och hunden ignorerade 43 av dem (och markerade fyra av de 47), då är specificiteten 91 %. (43/47).
”PPV” (precisionen) svarar på frågan: Hur stor andel av de sökrundor som hunden markerade innehöll mänsklig liklukt?
Exempel: om hunden markerade i 64 sökrundor och om 60 av dem innehöll mänsklig liklukt, då är PPV 94 %. (60/64).

Totalt för de tre hundarna för tiominuters-mattbitarna så var noggrannheten (”accuracy”) 98 procent. Även sensitiviteten och PPV var 98 procent.

Resultat, 2-minuters kontaminering

Med tvåminuters-mattbitarna blev resultatet begripligt nog mindre bra. Men ändå imponerande, med tanke på att de mattbitarna endast hade legat i två minuter under en ny bomullsfilt som omslöt en nyligen avliden kropp (vars hud var torr och utan skador).

I studiens tabell 2 (nedan) framgår att Basco och Lady även här var felfria i några av resultaten, men också mindre bra i andra resultat. Kalle presterade delvis bättre med tvåminuters-mattbitarna, och delvis bättre än Basco och Lady.

Totalt för de tre hundarna för tvåminuters-mattbitar så var noggrannheten (”accuracy”) 94 procent. Sensitiviteten var 86 procent och PPV 94 procent.

Felkällor och svagheter

Ingen vet säkert om de mattbitar som ansågs vara Okontaminerade verkligen var det. Om (osynliga) likluktmolekyler överförs av misstag, trots rigorösa rutiner, exempelvis via en personals rockärm eller på annat sätt till en ”okontaminerad” mattbit så kan det räcka för att hunden ska markera. Vilket då i studien registreras som en felaktig markering (s.k. falsk positiv), när det i själva verket var en korrekt markering (s.k. sann positiv).

Med andra ord så kan dessa lukttränade hundar ha presterat (ännu) bättre än vad som framkommer i nämnda studie, även om sannolikheten för att så är fallet tycks liten.

Dagens moderna vetenskap har ingen metod för att instrumentellt mäta mängden mänskliga likluktmolekyler, eller förekomsten eller frånvaron av liklukt. Hundarnas resultat kan inte bekräftas med mätinstrument, studiens resultat kan inte reproduceras instrumentellt.
Kunskapsläget är på stenåldersnivå jämfört med jyckarnas luktförmåga. ”The dog’s ability to smell seems to be far superior to the level of science today.”

Källor med mera:
*- www.sciencedirect.com/science/article/….
”Cadaver dogs — A study on detection of contaminated carpet squares” av L. Oesterhelweg m.fl.
Artikeln publicerad 2008, och ”received 3 October 2006; received in revised form 24 January 2007; accepted 28 February 2007, Available online 2 April 2007”.

Mera:
Andelen korrekta markeringar, dvs andelen sant positiva (”korrekt positiva” i studien), motsvaras av Sensitivity.
Andelen felaktiga markeringar, dvs andelen falskt positiva, motsvaras av 100 minus Specificity (i procent).

Dödsdatum och rättsentomologi

Med en rättsentomologisk analys kan man i vissa fall fastställa när en person avled eller dödades. Men inte i da Costa-fallet. Förutsättningarna i det fallet möjliggör inte bestämning av dödsdatum med rättsentomologi. En orsak är att kroppsdelarna hittades inneslutna i plastsäckar och det är högst osäkert när insekter fick åtkomst till kroppen. Det kan ha skett långt efter att säckarna placerats utomhus.

För den som vill veta mer om da Costa-fallet och grotta ner sej i detaljer som kan upplevas som obehagliga, fortsätt läs. Först en kort översikt:

Studier visar att för lik inomhus kan det kan dröja flera dygn innan de hittas av spyflugor och andra insekter.
Säckarna hade blivit perforerade och innehöll många andra insekter förutom fluglarver.
Lufttemperaturen var låg och det var regnrekord.
Vår vanligaste spyfluga är solälskande och föredrar öppna platser.
En rättsentomolog kan med några dagars marginal bedöma när insekter fick åtkomst till en död kropp, vilket kan vara långt senare än dödsdatum.
Det svenska kalla klimatet försvårar tidsbestämningen för rättsentomologen, se t.ex. fallet Vatchareeya Bangsuan.

Bakgrund

Det man vet helt säkert i da Costafallet är att kroppen styckades och inneslöts i plastsäckar.
Den 18 juli 1984 hittades två tillslutna säckar (i buskage under en stor gran), och den 7 augusti hittades ytterligare två tillslutna säckar, som dessutom låg i varsin yttersäck, i buskage ett par kilometer från första fyndplatsen.

Domstolen på 1980-talet ansåg att dödsdatum kunde vara nånstans i intervallet 10 till 21 juni 1984.
Datumet 21 juni 1984 bestämdes av botanikers utlåtande att säckarna som hittades den 7 augusti hade legat där “två månader plus/minus högst två veckor”. Bedömningen gjordes utifrån växtligheten under och vid säckarna. Botanikerns tidsbestämning lär ha gjorts innan man visste att de hittade kvarlevorna tillhörde samma person som på den första fyndplatsen några veckor tidigare.

Det första datumet, 10 juni 1984, sattes utifrån sista säkra iakttagelsen av Catrine da Costa. Åklagarens gärningsbeskrivning utgick från 10 juni.
Säckarna vid första fyndplatsen, den 18 juli, rapporterades av en hundägare som uppgav att han lagt märke till säckarna första gången en månad tidigare, han angav inget datum. Hunden hade inte visat något intresse alls för säckarna.

Mera fakta

– Säckarna vid första fyndplatsen (18 juli) hade små hål i botten (var “perforerade”), troligen orsakat av insekter. Säckarna innehöll – förutom kvarlevor – rikligt med fluglarver, några enstaka okläckta puppor (inga flugor), samt många andra insekter (“gott om andra “kryp”, enligt polisen).

– Säckarna vid fyndplats två (7 augusti) innehöll dessutom kläckta puppor och ”sparsamt med flugor som är grönaktiga, slöa”, enligt rättsläkare.

– Låg temperatur. Den 10 juni 1984, då brotten kan ha begåtts, var temperaturen omkring 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.
Perioden 10 juni till 18 juli var medeltemperaturen utomhus 13,9 grader (enligt SMHI:s korrigerade data), med nattemperaturer ned till omkring tio grader under de första veckorna.
För perioden 18 juli till 7 augusti var medeltemperaturen 16,4 grader.

– Mycket regn. Det var rikligt med nederbörd under juni-augusti, och år 1984 hade regnrekord för juni+juli under åren på 1980-talet.

– Fördröjning. Flera studier har visat det som många redan anade eller visste, nämligen att det kan ta betydligt längre tid för spyflugor och andra insekter att kolonisera en död kropp när den ligger inomhus istället för utomhus. Även om fönster e.dyl. är öppna. Det handlar om uppåt fem dygns fördröjning, i de fall där åtkomst slutligen skedde. Liknande gäller förstås om kroppen är inlindad eller innesluten i något, t.ex. i en plastsäck.

– Om kroppsdelar innesluts i plast en kort tid efter döden så kan kroppsdelarna vara välbevarade även efter lång tid, särskilt om lufttemperaturen är låg (som i da Costafallet). I ett fall i Tyskland lär det hittats kroppsdelar som var relativt väl bevarade men som hade legat två år i plastsäck.

Hypotes (inomhushypotesen)

Ur ovanstående fakta kan vi göra följande hypotes.

Döden inträffade inomhus, styckningen var en transportstyckning (dvs kroppen låg på en för gärningsmannen riskfylld plats och måste därför flyttas).
Brottet utfördes på kvällen eller natten. Fönstren var stängda, av flera skäl (minska upptäcktsrisken, och det var kallt).
Utplacering utomhus av de förslutna säckarna skedde ganska omgående, samma natt.
Inga flugor eller andra insekter hade ännu fått åtkomst till kroppen.

Efter x antal dygn tar sig flugor eller fluglarver in genom säcken (säckarna). Exempelvis fluga genom litet hål som marklevande insekter åstadkommit (se från polisrapport ovan om säckarna). Eller fluga lägger ägg nära litet hål och när äggen kläcks inom ett par dygn letar sig de små larverna in genom hålet.

Låg utomhustemperatur och skuggig placering ger låg temperatur i säckarna.
Och det rikliga regnet leder bort värme som orsakas av larvernas egen ämnesomsättning. (Låg temperatur medför att flugans olika stadier ägg-larv-puppa tar längre tid).

Om en rättsentomolog hade gjort en analys så hade utlåtandet kunnat användas till att fastställa ungefär när flugorna eller larverna fått ÅTKOMST till kroppen.
Men oavsett vilken hypotes man väljer så är det inte möjligt att fastställa dödsdatum i detta fall. (Om inte gärningsmannen plötsligt erkänner nu 35 år senare).

Solälskande fluga stärker inomhushypotesen

En detalj värd att nämnas är att vår vanligaste spyfluga är SOLÄLSKANDE och föredrar ÖPPNA platser. Det är den grönskimrande så kallade guldflugan, eller Lucilia sericata på latin (eng. common green bottle fly).

Om det var den arten som hittades på första fyndplatsen så stärker det i viss mån inomhushypotesen (se ovan), och att flugor inte hade åtkomst förrän en tid efter att säckarna hade dumpats utomhus.

Rättsentomologi i Sverige, och några svårigheter

Rättsentomologiska metoder har tillämpats i Sverige sedan början på tvåtusentalet. Det svenska klimatet försvårar tidsbestämningen eftersom vintern stoppar upp processen, och tidigare har det saknats tillräcklig kunskap om hur det påverkar insekterna. I USA har metoden använts sedan 1980-talet, den är också vanlig i exempelvis Frankrike och Tyskland.

Anders Lindström som är rättsentomolog kan med några dagars marginal tala om hur länge insekterna har levt på en kropp som varit död minst ett par-tre dygn (beroende på när äggläggning och kläckning till larver skedde).
Enklast blir det om kroppen legat öppet och utomhus ända sedan döden inträffade, och helst med hyfsad sommarvärme. I andra fall kan det bli knepigare att fastställa dödsdatum, som framgår nedan.

Polisen anlitar Anders vid olika typer av brott, förutom mord också t.ex. vid tjuvskytte av vilda djur. Det är dock ganska sällan som polisen behöver hans kunskaper i mordfall, enligt Anders.

Ännu ett exempel på ett knepigt fall för rättsentomologen (förutom da Costa-fallet) är mordet på Vatchareeya Bangsuan i Boden. Hon försvann den 4 maj 2013 och hennes kroppsdelar hittades arton dygn senare, den 21-22 maj.
Där kunde Anders Lindström inte vara mer precis än att insekterna funnits på hennes kropp sedan nån gång under de första åtta dygnen 4:e till 12:e maj. Det hade varit såpass kallt den tiden, med medeltemperatur under tio plusgrader, och då utvecklas inte ägg/larver eller så sker överhuvudtaget ingen äggläggning.

Studie, tabell

Nedan visas resultat från en studie över medel-utvecklingstid, i Frankrike (2017). Dvs tiden det tar för de olika stadierna ägg-larv-puppa-fluga vid olika lufttemperaturer. Arten är samma som nämns ovan, dvs guldfluga eller Lucilia sericata.
Anm: i andra studier med samma art men i annat geografiskt område kan resultatet bli annat.

De blå-inringade värdena är tiden i timmar från ägg till fluga vid 30 respektive 12 grader (C) lufttemperatur. Det är stor skillnad i tid beroende på temperatur:
11 dygn (268 tim) vid 30 grader, och 62 dygn (1488 tim) vid 12 grader. Blir det ännu kallare kan processen avstanna eller gå i viloläge.

I en annan studie skedde ingen kläckning från puppa till fluga (adult emergence) då temperaturen understeg 17 grader, till skillnad från ovanstående studie där sådan kläckning tydligen skedde ända ned till tio grader (efter 121 dygn, 2904 tim).

I Sverige vid normala sommartemperaturer tar hela processen ägg-larv-puppa-fluga vanligen 30 till 35 dygn, enligt Anders Lindström. (Är det varmare eller kallare tar det kortare respektive längre tid).

Resultaten i olika studier i olika länder kan skilja sig åt något. Det antas bero på flera faktorer, bl.a. att det finns skillnader inom samma art i olika delar av världen.
Exempelvis i ett geografiskt område kan utvecklingstiden vara något längre vid en given temperatur än i ett annat område. Detta nämns i ovanstående studie från Frankrike.
I en studie från Österrike sägs: ”In addition, our results vary from those of other investigators, suggesting a different thermal behavior of the holarctic blowfly L. sericata in various zoogeographic regions”.

Sammanfattning da Costa-fallet

I säckarna på första fyndplatsen, 18 juli 1984, fanns rikligt med fluglarver, några enstaka okläckta puppor (inga flugor), samt många andra insekter (“gott om andra “kryp”, enligt polisen).
Säckarna vid andra fyndplatsen, 7 augusti, innehöll kläckta puppor och ”sparsamt med flugor som är grönaktiga, slöa”.

Sommaren 1984 var medeltemperaturen utomhus låg under juni till augusti, med låga nattemperaturer. I kombination med det rikliga regnandet som kyler ytterligare så kan fluglarvernas utveckling periodvis avstannat eller gått i viloläge.
Exempelvis den 10 juni, sista säkra iakttagelsen av Catrine da Costa, var temperaturen ca 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.

Att säckarna vid fyndplats #2, som upptäcktes tre veckor senare, innehöll kläckta puppor och flugor indikerar att de säckarna placerades ut ungefär samma datum som säckarna på fyndplats #1 den 18 juli.
Dvs på fyndplats #2 hade larverna haft längre tid att utvecklas än vid fyndplats #1.
Hade fyndplats #1 hittats samtidigt som fyndplats #2, så hade sannolikt även säckarna på fyndplats #1 innehållit kläckta puppor och flugor. (Kanske i ännu större utsträckning eftersom det inte var dubbla säckar på fyndplats #1).

MEN eftersom det är okänt NÄR insekter fick tillgång till kroppsdelarna (eftersom de var instängda i kraftiga plastsäckar, och det var en kall och regnig period när brottet skedde), så är det omöjligt att fastställa dödsdatum utifrån utvecklingsstadierna för larver, puppor och flugor.

I andra fall där man vet att kroppen ända från brottstillfället legat oskyddad och utomhus så är det ändå viktigt att rättsentomologen har korrekta studier att tillgå, helst från det egna geografiska området eller egna landet, för att kunna göra en korrekt bedömning.

Mera:
– Kall och regnig sommar i Stockholm 1984.
– Fyndplats 1 (Karlbergsparken).
– Fyndplats 2 (Eugeniavägen).

Mer info:
Den första insekten som hittar en död kropp är ofta spyflugan. De kan i gynnsamma fall inom några timmar efter dödsögonblicket känna lukten på över en kilometers avstånd om kroppen ligger öppet och utomhus. Befinner sig flugan i närheten så kan den vara framme inom några minuter, om kroppen ligger öppet och utomhus.
Är kroppen belägen inomhus så kan det dröja flera dygn, med öppet fönster, innan flugor hittar dit och det inte är för låg utomhustemperatur.
I Sverige finns ett femtiotal arter spyflugor, varav ett tiotal Lucilia-arter.

Flugbild överst av ”Virvoreanu-Laurentiu”.

Dessa fantastiska supersniffande vovvar och deras tränare

I Kim Wall-fallet hör vi talas om dem igen: de enastående vältränade svenska likhundarna, liksökhundarna, kriminalsökhundarna, specialsökhundarna, sökhundarna – kärt barn har många namn – med sina smått övernaturliga NOSAR, näsor, snokar, eller vad man nu vill kalla dessa högpresterande vovvars luktorgan.

De skickliga hundarna och deras tränare, som hjälpte danska polisen, lyckades lokalisera några av offrets kroppsdelar som låg i nedtyngda påsar 10-12 meter ner på havsbotten.

Hunden står längst fram på relingen och sniffar med nosen medan båten far fram på havets yta. Hundföraren sitter bakom och läser av hundens reaktioner.

Från kroppsdelarna nere på havets botten frigörs luktmolekyler, de färdas långt i vattnet med strömmarna, upp mot havsytan, upp i luften, råkar hamna i vovvens supersnok och pling! Hunden markerar genom att inta en viss position. Varpå hundföraren markerar deras geografiska läge i sin GPS.

Nästan lika häpnadsväckande är nästa steg: att polisen utifrån uppgifter om de aktuella havsströmmarna beräknar ungefär var på havsbotten kroppsdelarna bör finnas. I detta fall upp till tusen meter från platsen där hunden på båten markerade att luktmolekyler från död människa poppat in i nosen.

Sökbåten färdades delvis längs den rutt man visste att mord-ubåten tagit under sin ca femton timmars färd längs danska kusten utanför Köpenhamn. Att fastställa rutten var möjligt tack vare försvarsmaktens radarövervakning i Öresund. Polisen kunde alltså i efterhand se exakt hur ubåten rört sig då den varit i ytläge, vilket lär varit merparten av tiden förutom två tillfällen då ubåten befann sig i undervattensläge.

Bild ovan: karta över det område ubåten rörde sig torsdag-fredag 10-11 augusti 2017. Ubåtens exakta rutt tycks inte offentliggjorts men vissa platser har nämnts vilket överförts till kartbilden ovan. Färden startade vid Refshaleön på kvällen torsdag 10 augusti. Först bar det iväg norrut upp till Middelgrunden, därefter söderut.
Det tycks framför allt varit fynden kring den 6 oktober i Kögebukten som likhundar lyckades spåra.

Hundmarkering som bevis

Enbart markering från en liksökhund används i vissa fall som en del av bevisningen i rättegång.

En rätt tränad liksökhund är oerhört träffsäker, den kan uppfatta enstaka luktmolekyler från en död människa även om kroppen inte finns kvar på platsen. En sådan hund markerar endast för död människa, inte för djur, spillning eller annat.

Om en liksökhund markerar kvarleva från död människa men inga synliga rester från kroppen hittas, så kan en sådan markering tillsammans med hundförarens uppgifter utgöra bevisning i en rättegång. Men det är inte okontroversiellt. Nedan några exempel.

Kate Prout (UK)
När Kate Prout försvann 2007 föll misstankarna på hennes man Adrian som nekade. Det fanns inga spår efter kamp, blod eller liknande, men en liksökhund markerade för död människa i parets vardagsrum.
2010 dömes Adrian för mord, bevisningen utgjordes av indicier samt hundens markering.
Senare erkände han och kvarlevorna efter hustrun kunde därmed hittas.

Bianca Jones (USA)
Tvååriga Bianca Jones försvann 2011, pappan Lane hävdade att hon blivit bortförd av beväpnade män. Den åttaåriga systern vittnade att pappan varit våldsam mot henne när hon kissat på sig. En liksökhund markerade för död människa i en garderob i barnens sovrum och i pappans bil.
2012 dömdes pappan för mord, där hundens markering var en del av bevisningen. Det fanns ingen teknisk bevisning.

Tips för den som vill söka fler liknande utländska mordfall där markering av liksökhund varit en del av bevisningen i fällande dom eller i utredningen:
Guadeloupe Montano (1990), Susan Pilley (2010), Cori Baker (2007), Amir Jennings (2011), Shakara Dickens (2010).

En annan typ av användning av hundmarkering som bevis är med s.k. ID-hundar eller ”dofthundar”, som används för att avgöra om en misstänkt hållit i t.ex. ett hittat mordvapen.

Sverige

I Sverige har hundmarkering använts som en del av bevisningen i mordåtal. Några exempel:

Dubbelmordet i Hells Angels lokal utanför Göteborg, år 2001. En liksökhund markerade att människolik funnits i lokalen. De båda kropparna hittades senare i en bergtäkt. En man dömdes för mord, bevisen utgjordes bl.a. av dna-spår i lokalen från de mördade männen, telefonsamtalslistor samt hundens markering. (12 sep 2002, Aftonbladet).

En sjubarnspappa i Malmö försvann sommaren 2016. Hans kropp har inte hittats. I en misstänkt mans bil som påträffades några månader efter försvinnandet fanns blod från pappan. En liksökhund markerade i bilen för död människa. (Den hunden är tränad att markera endast för lukt från människolik, inte för blod eller annat).
Rätten ansåg att mannen utsatt pappan för dödligt våld. Men eftersom uppsåt inte kunde fastställas dömdes mannen för grov misshandel och grovt vållande till annans död, istället för mord. (25 augusti 2017, Sydsvenskan).

Hundmarkering = Skäligen misstänkt…

Markering från liksökhund kan i vissa fall motsvara misstankegraden skäligen misstänkt. (Dvs det behövs ytterligare bevisning för att kunna leda till åtal, som i exemplen ovan).
I följande dokument från ett kanadensiskt företag som utbildar hundförare till polis och militär finns ytterligare några exempel på rättsfall där markering av liksökhund ingick i bevisningen, med förklaring hur man resonerade kring detta.
www.policek9.com/Fleck/Cadaver%20Dogs.pdf
(Där nämns även en hundförare som dömdes för att ha planterat bevis, lämningar från död människa).

Mera:
– Foruminlägg Cadaver Dog Alert Convictions without a body (några av exemplen ovan är hämtade därifrån).
– Kate Prout: gloucestershirelive.co.uk, dailymail.co.uk.
– Bianca Jones: detroit.cbslocal.com, cbsnews.com, dailymail.co.uk, detroit.cbslocal.com.

Hitta gravar med radar utan spadar

Här visas några exempel hur man med GPR (georadar) hittar gamla gravplatser m.m. utan att gräva först.

GPR = Ground Penetrating Radar, Ground Probing Radar, eller georadar. Eller ”markradar” när det gäller undersökningar vid markytan.
GPR har många användningsområden för att lokalisera diverse dolda objekt, här tas endast upp nedgrävda kroppar (men kropparna tas inte upp, liksom). Tekniken bakom GPR utelämnas i detta inlägg, förutom att det som penetrerar marken är elektromagnetiska vågor (radiovågor), med frekvenser från några MHz till flera tusen MHz. Låga frekvenser används vid stora djup (hundratals meter) och större objekt, höga frekvenser vid mindre djup (några decimeter) och mindre objekt.

GPR-instrument finns i olika storlekar, från mindre, handhållna, till större som dras/rullas längs marken med handkraft eller med fordon. De handhållna används för mindre djup, t.ex. för att hitta rör och ledningar i golv, väggar o.dyl.

När man söker kroppar nedgrävda på någon eller några meters djup i marken är utrustningen något större och kan vara buren av en anordning med hjul som ska underlätta mätning vid längre sträckor. Kan t.ex se ut så här:

När GPR-instrumentet förflyttas en mätsträcka erhålls data som kan presenteras som ett tvådimensionellt, vertikalt tvärsnitt ned i marken. Ett objekt kan komma att indikeras på radarbilden likt ett uppochnedvänt U. Ibland är u-formen mindre framträdande, beroende på objektets täthet och elektriska/magnetiska egenskaper och hur det skiljer sig från det omgivande jordlagret.

Med en GPR-mätning kan man fastställa exakt var ett objekt finns beläget i horisontalled. Däremot kan det vara vanskligt att avgöra exakt hur djupt ned i marken objektet finns, vilket beror på att det är svårt att exakt fastställa hur marklagret just där är beskaffat och hur det påverkar radarns elektromagnetiska vågor. Men man kan ändå göra hyfsade uppskattningar.

Exempel från en arkeologisk utgrävning

I nedanstående montage har man vandrat över graven ett antal mätningar från vänster till höger (eller vice versa) med några decimeters mellanrum. De 2D-radarbilder (vertikala tvärsnitt ned i marken) som genererats av GPR:en vid varje vandring över graven, framgår också på bilden (A,B,C,D…)

Rutnät och 3D

Ovanstående exempel ger alltså data som kan återges på bild som vertikala tvärsnitt ned i marken, där horisontella axeln är mätsträckan på marken (sträckan man vandrade med sin GPR), och vertikala axeln är markdjupet. En enstaka sådan radarbild erhålls genom förflytta GPR:en en enstaka sträcka.

Gör man upprepade mätningar parallellt längs ett givet rutnät, och har den programvara som krävs, så utökas möjligheterna till tredimensionell visning.

Ovan visas några vanliga rörelseschema i form av rutnät, för att erhålla tredimensionella presentationer. Man behöver alltså göra flera mätningar vilket kan ta en stund om det är större markytor.

Testmätning med rutnät och 3D

Här ska finnas två gravplatser, ett barn och en vuxen. Kring dem har man markerat kanten på rutnätet som bildar en kvadrat på ca 3×3 meter (10×10 feet).

Vid en enstaka mätning, då man vandrade en gång tvärs över båda gravarna (från kvadratens ena kant till den andra, t.ex. från vänster till höger på bilden ovan), erhölls följande tvärsnitt i vertikalled ned i marken:

De två gula pilarna visar var kropparna finns. Anm: det går inte att se att det är mänskliga kvarlevor, det kunde lika gärna varit andra typer av objekt. Det man ser är att det finns en avvikelse (anomali) i jordlagret.
På bilden framgår också att de befinner sig på ca en meters djup (3-4 feet), och att man vandrade tre meter (10 feet) med sin GPR vid den mätningen.

Efter att ha vandrat med GPR:en fram och tillbaka på längden och tvären enligt det markerade rutnätet, vilket lär ha tagit ca 25 minuter i ovanstående 3×3 meters test, kan en tredimensionell återgivning presenteras.

På följande bilder visas ett horisontellt tvärsnitt, dvs man har plockat ut en tunn skiva (slice) från den tredimensionella återgivningen, på det djup ned i marken där kropparna ligger:

På de två ovanstående bilderna ser man alltså kropparna ovanifrån. Ovanliggande och underliggande marklager är bortplockade, vi ser enbart den skiva (slice) som innehåller data från ett visst djup ned i marken.
Anm: man får intrycket att endast den vuxna kroppen begravdes med kista.
Anm: den mörka rektangeln är ytan där man inte vandrade med GPR:en pga att gravstenarna är placerade där.

Fler exempel

Här har man också mätt i rutnät, skapat en tredimensionell presentation, och plockat ut en skiva/slice (eller horisontellt tvärsnitt) från 3 feets djup (knappt en meter) där en kropp uppges ligga begravd:

Följande 2D vertikala tvärsnitt visar samma kropp som ovanstående 3D-bild:

GPR 3D från kyrkogård:

Källor m.m:
– Case Studies (sensoft.ca)
– Locate Homicide Victim and the Gun (gprforensics.com)
– Ground Penetrating Radar for Forensic Investigations (geophysical.com)
– Ground Penetrating Radar Explained (geophysical.com)
– Ground Penetrating Radar (GPR) Explained (malags.com)
– Ground-penetrating radar (wikipedia.org)

Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund

Om kvarlevorna finns under markytan t.ex. i skogarna vid Bosvedjan så skulle en rätt tränad liksökhund idag kunna hitta Johan Asplund. Trots att det gått 35 år sedan han försvann.
Uppdaterad 21 september 2015

I ett tidigare inlägg ifrågasätts om polisens hundar 1980 hade rätt kvalifikationer för att kunna hitta Johan när de sökte i skogarna vid hans bostad i Bosvedjan och andra områden. Under de senaste decennierna har kunskapen ökat kring träning och specialisering av liksökhundar. Exempelvis finns nu i Sverige den första certifierade arkeologihunden, specialiserad på mänskliga benrester.

Arkeologihunden Fabel med sin tränare Sophie.

Fabel – Sveriges första certifierade arkeologihund

Fabel är schäfern som hittar nedgrävda gamla människoben ned till 1,5 meters djup. Fabel är tränad av arkeologen Sophie Vallulv. Ur artikel ”En nos i arkeologins tjänst”, GP, 16 september 2015 (min fetstil):

[…] Det blev många timmars träning varje dag och efter ett och ett halvt år hade hon en hund som med 94 procents säkerhet kunde skilja människoben från djurben.
Slutprovet fick Fabel göra vid Sandby borg på Öland, en fornborg där en massaker tros ha ägt rum på 400-talet.
– Jag och hunden visste inte var benen låg, men en arkeolog från länsmuseet i Kalmar visste.
Fabel kunde markera för benrester på en och en halv meters djup. Arbetet har resulterat i en masteruppsats i experimentell arkeologi och dessutom ett nystartat företag, som ska erbjuda tjänster åt arkeologer.

Sophie Vallulv har fått frågor från andra hundägare hur man gör. Men vem som helst har inte rätt att hantera mänskliga kvarlevor. Själv har hon fått låna ben från olika institutioner och sedan har hon tränat hunden med bomullstussar som legat intill sådana ben. Fabel själv har aldrig varit i närheten av att få gnaga på gamla människoben. […]
– Källa, GP, 2015.

Notera att hunden inte bara kan hitta gamla benrester (där övrigt av kroppen är borta sedan länge), den kan även skilja människoben från djurben. Det tycks alltså finnas goda möjligheter att en liksökhund än idag skulle kunna hitta Johans kvarlevor om de inte ligger alltför djupt.

Mer om likhundar som hittar nedgrävda mänskliga benrester

Ur nedanstående citat från 2008 till 2014 kan man ana utvecklingen det senaste decenniet. 2008 talade man om att hitta 25 år gamla benrester ”2 feet deep” (0,6 meter). År 2014 nämns möjligheten ”hundratals år”, och man visar hur tjugo år gamla benrester hittades ”15 feet down” (4,5 meter). År 2015 (ovan) konstateras vetenskapligt att hunden Fabel kan spåra 1600 år gamla benrester på 1,5 meters markdjup.
Anm: möjligt sökdjup beror på typ av mark/jord, hur kompakt den är m.m, benresternas ålder, träningen m.m.

Några citat från 2008 till 2014:

syracuse.com/news (2014):
”Experts: Cadaver dogs 95 percent accurate, can smell remains 15 feet underground.
A well-trained cadaver dog almost never gets it wrong, according to experts.
If the dog has the proper training in picking up the full range of scents of human decomposition, his accuracy rate is about 95 percent, said Sharon Ward, a cadaver dog trainer in Portland, Ore.
[…] Depending on the type of soil, its aeration and the presence of tree roots in the ground, a cadaver dog can pick up the scent of remains deep underground
[…] the remains of 1994 kidnap victim […] All three dogs put their noses in the same area and alerted, she said. She told the police to bring in a bulldozer, and they found a body 15 feet down, Ward said.
Cadaver dogs are trained to not alert on dead animals in the area — only human remains, she said.
[…] How old can the skeletal remains be? Hundreds of years, said Cat Warren, a cadaver dog expert from North Carolina who published a book, ”What the Dog Knows: The Science and Wonder of Working Dogs.” But she and Ward both warned that the dogs are like people. They do make mistakes sometimes. ”The dogs are not magic,” Warren said. ”It depends on their training.”
– Källa, 2014.

aboutforensics.co.uk (2013):
”Depending on the use of the cadaver dog, they will be trained to detect specific decomposition odours. For example, some may be trained to detect odours associated with the early stages of decomposition, whereas others may be required to locate older remains. Some dogs are specifically trained to detect dead bodies underwater, with the canine situated on a shoreline or boat. A newer concept is that of historical human remains detection dogs, which are trained to locate historical or archaeological graves.”
– Källa, 2013.

slate.com/articles/ (2012):
Can cadaver dogs really sniff out 30-year-old remains?
Yes, if you have the right dog. Genetics matter: beagles, bloodhounds, German shepherds, and Labrador retrievers are best, although many breeds are appropriate as long as the dogs prove smart and eager to please. Education is also crucial.
– Källa, 2012.

independent.co.uk/news/ (2008):
”But how good are dogs at detecting a skeleton from which all the flesh has fallen away? The anthropologist Keith Jacobi of the University of Alabama has investigated this at a police-dog training facility, where human remains ranging from fresh to skeletonised have been buried (the remains were bequeathed by donors).
In one study involving four dogs and their handlers, Jacobi says the dogs were able to detect remains at all stages of decomposition. Performance varied between dogs, but some could locate skeletonised remains buried in an area of 300ft by 150ft. ”The few single human vertebrae I used in the study were well over 25 years old, and dry bone,” Jacobi says. ”This made the discovery of one of these vertebrae, which we buried in dense woods 2ft deep, by a cadaver dog pretty remarkable.”
– Källa, 2008.

Mera: Vetenskapens värld i SVT om hunden Fabel. Kan ses till 5 mars 2016. Börjar 38:30 in i programmet.

Om surhål, rotvältor och Johan

I skogarna vid Bosvedjan tycks det funnits gott om ställen för en liten pojke att försvinna i. Genom olyckshändelse eller på annat sätt. Surhål, rotvältor, bergsskrevor, grottor.
Uppdaterad 21 september 2015

I juni 1986, drygt fem år efter Johan Asplunds försvinnande, genomförde hans föräldrar en ny sökinsats i skogarna intill Bosvedjan. Tillsammans med pappans gamle brottarvän advokaten Pelle Svensson och ytterligare en bekant, samt en metalldetektor, begav de fyra sig ut i skogen intill Johans bostad och sökte bland rotvältor, surhål, grottor, bergsskrevor och stenrösen. Det lär även funnits gott om sankmarker inom gångavstånd från Johans bostad i Bosvedjan. Samtliga låg nära promenadstigar.
Uppenbarligen ansåg föräldrarna att polisens eftersökningar 1980 kanske inte hade varit tillräckligt noggranna.

Föräldrarnas sökinsats gav inget resultat. Finns Johan kvar där nånstans bland sankmarkerna och bergen vid Bosvedjan? Trampade Johan ned i ett djupt surhål? Ramlade han ned i en bergsskreva? Hamnade han under en rotvälta? Eller blev han tagen av ”Johanmannen” som bodde i Sundsvall, eller rentav av Bergwall som bodde i Falun (men som hade varit bosatt i Sundsvall många år tidigare när han var intagen på Sidsjöns sjukhus)?

Om Surhål / Blöthål

Johans föräldrar sökte bland annat i surhål, det framgår i följande beskrivning av deras eftersökning 1986. Ur ”Fallet Johan” av Göran Elwin, sid 7:
”De letar i stenrösen, trevar sig in i grottor och känner ner i surhål, men framför allt tittar de efter rotvältor med avsågade stammar.”

Nedan visas några exempel på olyckor gällande surhål.

Artikel ”Kvinna saknas i fjällen”, Dagens Nyheter, 1993-06-08 (min fetstil):
”En 32-årig kvinna från Laholm är sedan tre dygn spårlöst försvunnen i Härjedalsfjällen i närheten av Mittådalen. Ett stort räddningspådrag har med hjälp av ridande polis och helikopter genomsökt ett sex kvadratmil stort område.
– Kvinnan försvann i ett område med sämsta tänkbara terräng. Tjärnar, myrar och stora surhål avlöser varandra. Man kan passera nästan intill en människa utan att märka något. Och går man ned i ett av de otaliga surhålen kan man försvinna helt på nolltid, säger Christer Ramsell vid polisen i Funäsdalen. […]”
Anm: Mittådalen ligger ca 25 mil väster om Sundsvall.

Artikel ”Nedgången kvinna drogs ur surhål” (i Dalarna), DT, 2002-09-14 (min fetstil):
”Klockan 14 30 i går ringde en man till SOS och berättade att en medelålders kvinna gått ner sig i en myr och fastnat. Själv tordes han inte gå ut på myren. Han var rädd för att hans också skulle fastna.
Stationen i Tandådalen ryckte, något undrande, ut med full styrka: fem man i brandbil, bandvagn och dubbelbemannad ambulans. Efter några minuter och en kilometers färd var de framme vid olyckssplatsen. Knappt 100 meter från vägen fanns kvinnan, nedsjunken till midjan i ett blöthål. Bandvagnen stannade på vägen. Räddningsstyrkan med ambulanspersonalen i spetsen tog sig fram till den nödställda till fots och efter tio minuter var hon på fast mark igen. […]”

Artikel ”Pojke räddades ur gyttjan” (i nordvästra Skåne), DN, 1994-04-20:
”Klockan är halv elva på kvällen, det är nollgradigt och åttaårige Johan är fortfarande försvunnen. En av polisens hundar markerar flera gånger att den hittat något och springer ut i den sanka kärrmarken. Och när polisen riktar sin strålkastare ut mot gyttjan ser de Johans huvud och ena axel sticka upp ur dyn.
– Egentligen är det otroligt, säger Leif Swahn, vakthavande befäl vid Ängelholmspolisen. Hade vi inte hittat honom då hade han inte klarat sig. […]”.

Om Rotvältor

Rotvältor är träd som fallit och slitit upp hål i marken där rötterna varit.

Rotvälta. Grotta eller koja som kan bli en dödsfälla om den slår igen.

1986 sökte Johans föräldrar vid rotvältor (som sannolikt även polisen hade gjort 1980). Deras teori var, enligt Elwin sid 7:
”En mördare som vill gömma en kropp kan lägga den i hålet efter en rotvälta och såga av trädets topp. Då förskjuts tyngdpunkten och rotvältan fjädrar tillbaka, slår till som en råttfälla över hålet och döljer kroppen.”

Den animerade bilden ovan visar hur rotvältan slår igen blixtsnabbt när man sågar av stammen.
En rotvälta kan dock slå igen av sig själv, utan sågning. T.ex. om trädet knäcktes då det träffade marken så att endast en mindre del av trädet håller rotvältan uppe.

Det verkar mindre sannolikt att en mördare skulle ställa sig och såga i en trädstam vid den döda kroppen för att få en rotfälla att slå igen för att dölja kroppen (som i föräldrarnas antagande i citatet ovan från Elwins bok). I äldre tidningsartiklar där man hittat mordoffer i rotvältor så tycks de varit nedgrävda eller nedstoppade i rotvältorna, dvs rotvältorna var fortfarande mer eller mindre öppna.

Mer om rotvältor
Ur artikel ”Skogen livsfarlig lekplats efter höstens stormar”, Helsingborgs Dagblad, 1996-04-02 (min fetstil):
”Det finns närmare 20 miljoner potentiella dödsfällor i skogar, parker och strövområden. […]
Farliga kojor. En välta kan väga lika mycket som en personbil och skogsstyrelsen liknar den fallande vältan vid en kross. Inuti finns det ofta stenar och hårda, kantiga rötter. Och den kan falla åt båda hållen. Skogsstyrelsen varnar speciellt för vältor i strövområden och parker. Ofta finns ris kvar runt vältorna från när träden sågades upp. Påsklediga barn kan lätt frestas att använda riset till att bygga en koja med vältan som en av väggarna. Det räcker att någon kliver på vältan eller befinner sig i dess närhet för att den ska slå igen och katastrofen kan vara ett faktum. Enligt Anders Olsson på skogsstyrelsen är det inte ovanligt med olyckor där vältor faller över människor. Oftast handlar det om skogsarbetare som råkar illa ut.”

Polisens hundar 1980

Varken polisens eftersökning 1980 eller föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav något resultat. Hur noggrant sökte polisen med hundar 1980 i skogarna vid Bosvedjan? I de artiklar och intervjuer som hittats här uppges endast sparsamt att polisen ”hade hundar ute” vid eftersökningarna (inte närmare specificerat som liksökhundar e.dyl). Hade de hundarna de egenskaper som krävdes, var hundarna renodlade liksökhundar? Hur väl tränade var de för liksökning, kan man undra.
Exempelvis enligt polisens hundförare år 2013 så är det först på senare år som polisen satsat på hundar som enbart markerar för mänsklig förruttnelse (tidigare anlitades privattränade liksökhundar). Det har skett en kompetensutveckling genom åren, både hos polisens egna hundar och gällande sökhundar generellt. Frågan är då hur kapabla hundarna var som användes 1980 vid eftersökningarna av Johan Asplund, och hur väl de hundarna användes.