Kategoriarkiv: Johan Asplund-fallet

Ur Johans perspektiv

Här sammanställs tiden fram till försvinnandet, sett från Johans synvinkel. Han kan haft skäl att avvika från de vanliga rutinerna helt självmant, utan att bli lockad av någon. Tjejen Irenes försvinnande som var förstasidesstoff i flera dagar fram till Johan försvann, kan också ha påverkat Johan. Och att han därefter råkade ut för olycka eller brott.
Uppdaterad 28 januari 2017

Det gäller alltså 11-årige JA (Johan Asplund) som försvann fredagen den 7 november 1980 i Sundsvall. Lägger man samman alla uppgifter om JA som finns tillgängliga offentligt så kastar de möjligen delvis ett annat ljus över försvinnandet.

Tidslinje JA, ur JA:s perspektiv

När JA var 3 år: biologiska pappan BA separerar från mamma och flyttar hemifrån.

5 år: mammas nya sambo ”Ragnar” blir en omtyckt ny pappa. Ragnar hade en egen son i JA:s ålder.

 10 år: ”pappa” Ragnar försvinner, han och mamma separerar.

 10 år: en ”Åke” blir ny pojkvän till mamma, hösten/vintern.

 10 år: Ragnar tillbaka igen, några månader vintern/våren.

 11 år: Ragnar friar men mamma säger nej. (Dock oklart om JA kände till detta).

11 år. Omkring den 20-25 september 1980: en ”Folke” blir ny pojkvän till mamma. Folke hade mörkt förflutet med våld mot tidigare sambor och deras barn. (Det visste troligen inte JA:s mamma).

Dagarna innan och samma morgon som Johans försvinnande hade den lokala morgontidningen stora förstasidesartiklar om den försvunna Irene Andersson (som försvann den 25 oktober). Medierapporteringen om Irenes mystiska försvinnande undgick knappast någon i Sundsvall, inte heller Johan.

 Förstasidan, onsdag 5 november, ”Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”:

 Förstasidan, torsdag 6 november, ”60 militärer söker Iréne”:

 Förstasidan, fredag 7 november, ”Snart två veckor sedan Iréne försvann”:

 Samma morgon som ovan (7 november 1980):
viljor drar åt olika håll mellan JA och mamma, innan Folke och mamma åker till jobbet:
– Mamma beslutar att JA ska ha skjorta på sig i skolan, trots att JA inte gillar skjortknappar.
– JA vill sluta skolan tidigare för att packa inför resa till biologiska pappan BA, mamma säger att det inte behövs därför att de kan hjälpas åt senare på eftermiddagen.
– JA säger att han inte har några pengar, mamma säger han ska få efter skolan.

Första lektionen som väntade i skolan den morgonen kl 08:25 var matematik, ett ämne som JA hade svårt för och fick specialundervisning i (se nedan).

Senare samma dag (fredag 7 november 1980):

När mamma kommer hem till lägenheten på eftermiddagen visar det sig att JA ratat skjortan som mamma lagt på sängen. Istället hade JA valt en tröja, utan knappar, han hade gått emot mammans vilja.
För övrigt var det ”som vanligt ungefär” i lägenheten: tänd lampa, handduk på golvet, ej uppäten frukost, katten ej hemma. Förutom skjortan så var det enligt mamman ”inget ovanligt” för JA.

Mer om JA, som tycks gillat djur och natur

JA var intresserad av djur, enligt mamman. Han ÄLSKADE alla djur, han bar hem allt från myror till grodyngel, och hans största önskan var att få en hund”.
Mamman trodde ”att Johan drömde om att få bli bonde, med kor, grisar och höns”.

JA tycks vistats en del i naturen intill bostadsområdet, där det fanns skog, bergsskrevor, stenrösen, grottor och sankmarker. JA kan t.ex. haft hemliga favoritställen i skogen e.dyl. som han besökte ibland utan någon annans vetskap.
(Notera att det 1980 inte fanns mobiltelefoner, Internet, surfplattor, persondatorer och liknande som lockade en elvaåring. Det fanns två (2) TV-kanaler, som mestadels sände på kvällstid).

JA uppges varit ”överbeskyddad” av mamman, han var ”hårt hållen”, dock i all välmening verkar det som. Det vittnade både biologiska pappan BA och ”pappa” Ragnar om. Några citat från de båda männen:
”[Mamman] har alltid varit mycket mån om Johan och oerhört omtänksam på gränsen till lite larvigt överbeskyddande.” (BA).
”Han tyckte många gånger att [mamman] hade en alltför överbeskyddande attityd gentemot Johan, vilket han ofta framhöll.” (Ragnar).

JA gillade inte skjortor med knappar, i motsats till mamman som gärna ville att han skulle ha skjorta. (Möjligen kan det varit så att JA inte hade optimal finmotorik för knappknäppning, det varierar mellan individer).

JA fick tidvis specialundervisning i skolan. ”I Johans klass undervisade två speciallärare […] Hon känner till att Johan tidvis fick specialundervisning i svenska och matematik; ”Johan behövde ibland hjälp med att komma på knepet hur man skulle gå till väga för att lösa problemet.”.
JA:s specialbehov kan möjligen varit en av orsakerna till mammans extra omtänksamhet som uppfattades som överbeskydd av de båda män som hon haft längre förhållanden med.

Matematik var första lektionens ämne dagen JA försvann:
”Ett par av hans kamrater ska ha sett honom i Bosvedjeskolan innan den första lektionen, matematik kl 8.25, skulle börja. Men han kom aldrig till 5 A:s klassrum.” (ST, 10 nov 1980).

Om mammans nye pojkvän ”Folke”

”Folke” blev ihop med mamman drygt en månad innan JA försvann.
Två tidigare sambor till Folke vittnade senare att han hade varit fysiskt våldsam mot dem, och otrevlig mot deras barn som de hade från andra förhållanden. Och att Folke tidigare varit intagen (patient) i 3-4 år på mentalsjukhuset Beckomberga. (För övrigt samma sjukhus där JA:s föräldrar en gång hade lärt känna varandra, som anställda).
Vid tiden för JAs försvinnande jobbade Folke som lärarvikarie på vårdskolan, på samma arbetsplats som JAs mamma.
Mammans förhållande med ”Folke” upphörde direkt efter JAs försvinnande. Enligt dem själva var det aldrig något ”djupt” förhållande.

Anm: ”Folke” är inte den man som misstänkliggjordes och i media kallades ”Johanmannen” (=”Ragnar”). Folke påstods ha alibi, i annat fall bör han varit mer sannolik som misstänkt. Men Folke kan ändå haft negativ inverkan på JA så att han gav sig iväg (se Sammanfattning).

Sammanfattning

Barn går emot föräldrarna ibland, det är normalt. Liksom att de har hemligheter som föräldrarna inte känner till.
JA kan varit missnöjd med sin situation, både den morgonen och sedan en tid tillbaka. Något som mamman kanske inte såg eller insåg. Året dessförinnan försvann ”pappa” Ragnar som JA var fäst vid. Därefter blev det turbulent med främmande personer i hemmet. JA visste kanske att Ragnar hade friat men fått nej av mamma. Folke kan varit otrevlig mot JA, utan mammans vetskap. Och JA:s vilja gick åt annat håll än mammans morgonen han försvann.

Möjligen uppstod JA:s tanke den morgonen att göra något annat, trotsa mamma, gå iväg en stund till skogen intill och snön. Att det stod matematik på schemat första lektionen kan ha underlättat beslutet, JA hade problem med det ämnet.

JA kan också tagit intryck av medierapporteringen om den försvunna Irene, som var på lokaltidningens förstasida samma morgon som JA försvann och även de två föregående dagarna (samt några artiklar dessförinnan).

Att försvinnandet skedde bara en dryg månad efter att ”Folke” kom in i JA:s liv väcker också frågor, med tanke på Folkes till synes mörka bakgrund. Folke uppges haft alibi för den morgonen.
Men om Folke hade givit JA skäl att ogilla Folke, betett sig illa mot JA, så kan det varit en bidragande orsak till att JA avvek från sina vanliga rutiner den morgonen.



Källor m.m:
– Dokumentärfilmen ”Ett barn försvinner”, Studio S, 1983, Elwin (där en rad personer inkl. båda föräldrarna intervjuas och berättar ingående om JAs försvinnande).
Domarna från tingsrätten 1985 och hovrätten 1986.
Boken ”Fallet Johan” (1986) av Göran Elwin.
Samt media.

– ”Ragnar” och ”Folke” är inte deras riktiga namn. (Samma som i Elwins bok).
I media kallades ”Ragnar” ofta för ”Johanmannen”.

– Ang. domarna i tings- och hovrätten:
Redan samma dag som JA försvann misstänkliggjorde föräldrarna ”Ragnar” (”Johanmannen”) på mycket lösa grunder. Han blev sedan misstänkt i polisutredningen och förhördes vid flera tillfällen, men avfördes efter några veckor från utredningen.

Några år senare anlitade JA:s föräldrar sin barndomskamrat advokat Pelle Svensson som väckte enskilt åtal för människorov (kidnappning) alternativt olaga frihetsberövande. (Människorov kan ge betydligt längre straff, ända upp till livstid). 1985 lyckades föräldrarna få Ragnar dömd på indicier, av Sundsvalls tingsrätt, till två års fängelse för olaga frihetsberövande.

Efter överklagande från båda parter (advokat Svensson ville döma för både människorov och mord) så friades Ragnar 1986 av en enig hovrätt.
Hovrätten utdelade även kritik mot advokat Svensson för att inte ha haft ”något som helst objektivt stöd” för bevisningen mot Johanmannen.

Fem meters lucka hittade inte Irene och Johan

Knappt två veckor innan 11-årige Johan Asplund försvann spårlöst så försvann 22-åriga Iréne Andersson. Här är en kort inblick. Samt några frågor utan svar. Och om fem meters lucka.

Lördag kväll den 25 oktober 1980 försvinner 22-åriga Iréne Andersson strax utanför Sundsvall. Torsdagen den 30 oktober börjar lokala Sundsvalls tidning skriva om Irenes försvinnande. Bland annat ställs frågan på förstasidan: ”Blev kvinnan bortförd i bil?”

En vecka senare var det dags igen, artiklarna om Irenes försvinnande både föregår och sammanfaller tidsmässigt med Johan Asplunds försvinnande. Tre dagar i följd, inklusive samma morgon som Johan försvann, är Irenes försvinnande förstasidesstoff i lokaltidningen:

  • Onsdag 5 november:
    ”Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”.
  • Torsdag 6 november:
    ”60 militärer söker Iréne”.
  • Fredag 7 november, samma dag som Johan försvann:
    ”Snart två veckor sedan Iréne försvann”.

Den 10 november kommer personal från mordkommissionen i Stockholm för att bistå Sundsvallspolisen med Irene-fallet.
Några dagar senare kopplas kommissionen även in på Johan-fallet. ”De tror på en snabb lösning av båda fallen”, skriver lokaltidningen.

Den 18 november släpps ”Johanmannen”* efter att ha förhörts vid flera tillfällen.
Inget anhållande gjordes av någon av de misstänkta i varken Johan- eller Irene-fallet.

Fredag den 5 december 1980 åker riksmordkommissionen hem. ”Mordkommissionen lämnar Sundsvall.” ”Jag är mycket besviken”, säger kriminalkommissarie Otto Andersson som då hade lett det största spaningspådraget i länets polisiära historia.
Ur artikel: ”Ingen möda har sparats […] Ett 50-tal polismän har jobbat med fallet, dagar, kvällar och nätter. Engagemanget har varit totalt.
Frivilliga i tusental har gått skallgång. Kvadratmil stora områden har trampats med fem meters lucka. […]”

Sammanfattningsvis så florerade misstankar om brott bakom båda fallen, men inte med samma gärningsperson, under vintern 1980-1981. Polisen hade några misstänkta som snart avfördes från utredningarna.

Sommaren 1981 – nio månader senare – hittades Irene av en slump i skogsområdet där hon hade försvunnit och där omfattande sökinsatser tidigare hade gjorts.
Kvarlevorna, fyndplatsen samt omständigheterna vid försvinnandet visade att sannolikt inget brott låg bakom Irenes försvinnande.

Fyndet visade också att ”fem meters lucka” i skallgångarna inte varit tillräckligt finmaskigt för att hitta Irene. Och inte heller för att hitta Johan, om han fanns i sökområdena i Bosvedjans omgivningar.

Övrigt

Många invånare i Bosvedjan (där Johan och mamman bodde) kände säkert till det omskrivna Irene-fallet och följde det i lokaltidningen tiden innan Johan försvann. Även Johan och mamman.

När sedan även Johan försvann så ökade skriverierna i media. Oroliga föräldrar började skjutsa sina barn till och från skolan. Det spekulerades bland invånarna i Bosvedjan och övriga Sundsvall om huruvida brott hade begåtts, och om det kunde vara samma gärningsperson bakom båda försvinnandena.

Man kan undra hur Johan påverkades av skriverierna om Irenes försvinnande?
Och sedan: hur inverkade Irenes försvinnande på hur folk i Sundsvall uppfattade Johans försvinnande? På dem som senare kom att vittna till Johanmannens* nackdel? Folk som var övertygade om att brott hade begåtts.

Se där, ytterligare några frågor som aldrig lär få några svar. Samt en insikt om fem meters lucka.



Källor m.m:
Skallgångsbilden som inleder inlägget är inte från Irene- eller Johanfallet.
* ”Johanmannen” var Johans mammas ex-sambo, han hade bott hos mamman och Johan i fyra år fram till 1979.

Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund

Om kvarlevorna finns under markytan t.ex. i skogarna vid Bosvedjan så skulle en rätt tränad liksökhund idag kunna hitta Johan Asplund. Trots att det gått 35 år sedan han försvann.
Uppdaterad 21 september 2015

I ett tidigare inlägg ifrågasätts om polisens hundar 1980 hade rätt kvalifikationer för att kunna hitta Johan när de sökte i skogarna vid hans bostad i Bosvedjan och andra områden. Under de senaste decennierna har kunskapen ökat kring träning och specialisering av liksökhundar. Exempelvis finns nu i Sverige den första certifierade arkeologihunden, specialiserad på mänskliga benrester.

Arkeologihunden Fabel med sin tränare Sophie.

Fabel – Sveriges första certifierade arkeologihund

Fabel är schäfern som hittar nedgrävda gamla människoben ned till 1,5 meters djup. Fabel är tränad av arkeologen Sophie Vallulv. Ur artikel ”En nos i arkeologins tjänst”, GP, 16 september 2015 (min fetstil):

[…] Det blev många timmars träning varje dag och efter ett och ett halvt år hade hon en hund som med 94 procents säkerhet kunde skilja människoben från djurben.
Slutprovet fick Fabel göra vid Sandby borg på Öland, en fornborg där en massaker tros ha ägt rum på 400-talet.
– Jag och hunden visste inte var benen låg, men en arkeolog från länsmuseet i Kalmar visste.
Fabel kunde markera för benrester på en och en halv meters djup. Arbetet har resulterat i en masteruppsats i experimentell arkeologi och dessutom ett nystartat företag, som ska erbjuda tjänster åt arkeologer.

Sophie Vallulv har fått frågor från andra hundägare hur man gör. Men vem som helst har inte rätt att hantera mänskliga kvarlevor. Själv har hon fått låna ben från olika institutioner och sedan har hon tränat hunden med bomullstussar som legat intill sådana ben. Fabel själv har aldrig varit i närheten av att få gnaga på gamla människoben. […]
Källa, GP, 2015.

Notera att hunden inte bara kan hitta gamla benrester (där övrigt av kroppen är borta sedan länge), den kan även skilja människoben från djurben. Det tycks alltså finnas goda möjligheter att en liksökhund än idag skulle kunna hitta Johans kvarlevor om de inte ligger alltför djupt.

Mer om likhundar som hittar nedgrävda mänskliga benrester

Ur nedanstående citat från 2008 till 2014 kan man ana utvecklingen det senaste decenniet. 2008 talade man om att hitta 25 år gamla benrester ”2 feet deep” (0,6 meter). År 2014 nämns möjligheten ”hundratals år”, och man visar hur tjugo år gamla benrester hittades ”15 feet down” (4,5 meter). År 2015 (ovan) konstateras vetenskapligt att hunden Fabel kan spåra 1600 år gamla benrester på 1,5 meters markdjup.
Anm: möjligt sökdjup beror på typ av mark/jord, hur kompakt den är m.m, benresternas ålder, träningen m.m.

Några citat från 2008 till 2014:

syracuse.com/news (2014):
Experts: Cadaver dogs 95 percent accurate, can smell remains 15 feet underground.
A well-trained cadaver dog almost never gets it wrong, according to experts.

If the dog has the proper training in picking up the full range of scents of human decomposition, his accuracy rate is about 95 percent, said Sharon Ward, a cadaver dog trainer in Portland, Ore.
[…] Depending on the type of soil, its aeration and the presence of tree roots in the ground, a cadaver dog can pick up the scent of remains deep underground
[…] the remains of 1994 kidnap victim […] All three dogs put their noses in the same area and alerted, she said. She told the police to bring in a bulldozer, and they found a body 15 feet down, Ward said.

Cadaver dogs are trained to not alert on dead animals in the area — only human remains, she said.
[…] How old can the skeletal remains be? Hundreds of years, said Cat Warren, a cadaver dog expert from North Carolina who published a book, ”What the Dog Knows: The Science and Wonder of Working Dogs.” But she and Ward both warned that the dogs are like people. They do make mistakes sometimes. ”The dogs are not magic,” Warren said. ”It depends on their training.”
Källa, 2014.

aboutforensics.co.uk (2013):
”Depending on the use of the cadaver dog, they will be trained to detect specific decomposition odours. For example, some may be trained to detect odours associated with the early stages of decomposition, whereas others may be required to locate older remains. Some dogs are specifically trained to detect dead bodies underwater, with the canine situated on a shoreline or boat. A newer concept is that of historical human remains detection dogs, which are trained to locate historical or archaeological graves.”
Källa, 2013.

slate.com/articles/ (2012):
Can cadaver dogs really sniff out 30-year-old remains?
Yes, if you have the right dog. Genetics matter: beagles, bloodhounds, German shepherds, and Labrador retrievers are best, although many breeds are appropriate as long as the dogs prove smart and eager to please. Education is also crucial.
Källa, 2012.

independent.co.uk/news/ (2008):
”But how good are dogs at detecting a skeleton from which all the flesh has fallen away? The anthropologist Keith Jacobi of the University of Alabama has investigated this at a police-dog training facility, where human remains ranging from fresh to skeletonised have been buried (the remains were bequeathed by donors).

In one study involving four dogs and their handlers, Jacobi says the dogs were able to detect remains at all stages of decomposition. Performance varied between dogs, but some could locate skeletonised remains buried in an area of 300ft by 150ft. ”The few single human vertebrae I used in the study were well over 25 years old, and dry bone,” Jacobi says. ”This made the discovery of one of these vertebrae, which we buried in dense woods 2ft deep, by a cadaver dog pretty remarkable.”
Källa, 2008.



Mera: Vetenskapens värld i SVT om hunden Fabel. Kan ses till 5 mars 2016. Börjar 38:30 in i programmet.

Om surhål, rotvältor och Johan

I skogarna vid Bosvedjan tycks det funnits gott om ställen för en liten pojke att försvinna i. Genom olyckshändelse eller på annat sätt. Surhål, rotvältor, bergsskrevor, grottor.
Uppdaterad 21 september 2015

I juni 1986, drygt fem år efter Johan Asplunds försvinnande, genomförde hans föräldrar en ny sökinsats i skogarna intill Bosvedjan. Tillsammans med pappans gamle brottarvän advokaten Pelle Svensson och ytterligare en bekant, samt en metalldetektor, begav de fyra sig ut i skogen intill Johans bostad och sökte bland rotvältor, surhål, grottor, bergsskrevor och stenrösen. Det lär även funnits gott om sankmarker inom gångavstånd från Johans bostad i Bosvedjan. Samtliga låg nära promenadstigar.
Uppenbarligen ansåg föräldrarna att polisens eftersökningar 1980 kanske inte hade varit tillräckligt noggranna.

Föräldrarnas sökinsats gav inget resultat. Finns Johan kvar där nånstans bland sankmarkerna och bergen vid Bosvedjan? Trampade Johan ned i ett djupt surhål? Ramlade han ned i en bergsskreva? Hamnade han under en rotvälta? Eller blev han tagen av ”Johanmannen” som bodde i Sundsvall, eller rentav av Bergwall som bodde i Falun (men som hade varit bosatt i Sundsvall många år tidigare när han var intagen på Sidsjöns sjukhus)?

Om Surhål / Blöthål

Johans föräldrar sökte bland annat i surhål, det framgår i följande beskrivning av deras eftersökning 1986. Ur ”Fallet Johan” av Göran Elwin, sid 7:
”De letar i stenrösen, trevar sig in i grottor och känner ner i surhål, men framför allt tittar de efter rotvältor med avsågade stammar.”

Nedan visas några exempel på olyckor gällande surhål.

Artikel ”Kvinna saknas i fjällen”, Dagens Nyheter, 1993-06-08 (min fetstil):
”En 32-årig kvinna från Laholm är sedan tre dygn spårlöst försvunnen i Härjedalsfjällen i närheten av Mittådalen. Ett stort räddningspådrag har med hjälp av ridande polis och helikopter genomsökt ett sex kvadratmil stort område.
– Kvinnan försvann i ett område med sämsta tänkbara terräng. Tjärnar, myrar och stora surhål avlöser varandra. Man kan passera nästan intill en människa utan att märka något. Och går man ned i ett av de otaliga surhålen kan man försvinna helt på nolltid, säger Christer Ramsell vid polisen i Funäsdalen. […]”
Anm: Mittådalen ligger ca 25 mil väster om Sundsvall.

Artikel ”Nedgången kvinna drogs ur surhål” (i Dalarna), DT, 2002-09-14 (min fetstil):
”Klockan 14 30 i går ringde en man till SOS och berättade att en medelålders kvinna gått ner sig i en myr och fastnat. Själv tordes han inte gå ut på myren. Han var rädd för att hans också skulle fastna.
Stationen i Tandådalen ryckte, något undrande, ut med full styrka: fem man i brandbil, bandvagn och dubbelbemannad ambulans. Efter några minuter och en kilometers färd var de framme vid olyckssplatsen. Knappt 100 meter från vägen fanns kvinnan, nedsjunken till midjan i ett blöthål. Bandvagnen stannade på vägen. Räddningsstyrkan med ambulanspersonalen i spetsen tog sig fram till den nödställda till fots och efter tio minuter var hon på fast mark igen. […]”

Artikel ”Pojke räddades ur gyttjan” (i nordvästra Skåne), DN, 1994-04-20:
”Klockan är halv elva på kvällen, det är nollgradigt och åttaårige Johan är fortfarande försvunnen. En av polisens hundar markerar flera gånger att den hittat något och springer ut i den sanka kärrmarken. Och när polisen riktar sin strålkastare ut mot gyttjan ser de Johans huvud och ena axel sticka upp ur dyn.
– Egentligen är det otroligt, säger Leif Swahn, vakthavande befäl vid Ängelholmspolisen. Hade vi inte hittat honom då hade han inte klarat sig. […]”.

Om Rotvältor

Rotvältor är träd som fallit och slitit upp hål i marken där rötterna varit.

Rotvälta. Grotta eller koja som kan bli en dödsfälla om den slår igen.

1986 sökte Johans föräldrar vid rotvältor (som sannolikt även polisen hade gjort 1980). Deras teori var, enligt Elwin sid 7:
”En mördare som vill gömma en kropp kan lägga den i hålet efter en rotvälta och såga av trädets topp. Då förskjuts tyngdpunkten och rotvältan fjädrar tillbaka, slår till som en råttfälla över hålet och döljer kroppen.”

Den animerade bilden ovan visar hur rotvältan slår igen blixtsnabbt när man sågar av stammen.
En rotvälta kan dock slå igen av sig själv, utan sågning. T.ex. om trädet knäcktes då det träffade marken så att endast en mindre del av trädet håller rotvältan uppe.

Det verkar mindre sannolikt att en mördare skulle ställa sig och såga i en trädstam vid den döda kroppen för att få en rotfälla att slå igen för att dölja kroppen (som i föräldrarnas antagande i citatet ovan från Elwins bok). I äldre tidningsartiklar där man hittat mordoffer i rotvältor så tycks de varit nedgrävda eller nedstoppade i rotvältorna, dvs rotvältorna var fortfarande mer eller mindre öppna.

Mer om rotvältor
Ur artikel ”Skogen livsfarlig lekplats efter höstens stormar”, Helsingborgs Dagblad, 1996-04-02 (min fetstil):
”Det finns närmare 20 miljoner potentiella dödsfällor i skogar, parker och strövområden. […]
Farliga kojor. En välta kan väga lika mycket som en personbil och skogsstyrelsen liknar den fallande vältan vid en kross. Inuti finns det ofta stenar och hårda, kantiga rötter. Och den kan falla åt båda hållen. Skogsstyrelsen varnar speciellt för vältor i strövområden och parker. Ofta finns ris kvar runt vältorna från när träden sågades upp. Påsklediga barn kan lätt frestas att använda riset till att bygga en koja med vältan som en av väggarna. Det räcker att någon kliver på vältan eller befinner sig i dess närhet för att den ska slå igen och katastrofen kan vara ett faktum. Enligt Anders Olsson på skogsstyrelsen är det inte ovanligt med olyckor där vältor faller över människor. Oftast handlar det om skogsarbetare som råkar illa ut.”

Polisens hundar 1980

Varken polisens eftersökning 1980 eller föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav något resultat. Hur noggrant sökte polisen med hundar 1980 i skogarna vid Bosvedjan? I de artiklar och intervjuer som hittats här uppges endast sparsamt att polisen ”hade hundar ute” vid eftersökningarna (inte närmare specificerat som liksökhundar e.dyl). Hade de hundarna de egenskaper som krävdes, var hundarna renodlade liksökhundar? Hur väl tränade var de för liksökning, kan man undra.
Exempelvis enligt polisens hundförare år 2013 så är det först på senare år som polisen satsat på hundar som enbart markerar för mänsklig förruttnelse (tidigare anlitades privattränade liksökhundar). Det har skett en kompetensutveckling genom åren, både hos polisens egna hundar och gällande sökhundar generellt. Frågan är då hur kapabla hundarna var som användes 1980 vid eftersökningarna av Johan Asplund, och hur väl de hundarna användes.

Senaste mysteriet i Johan Asplund-fallet [LÖST]

Under hösten (2014) har massmedia rapporterat flitigt om en okänd person som på mobiltelefon ska ha spelat in en man som erkänt mord på Johan Asplund. Spekulationer i media. Polisen håller tyst. Om medias uppgifter är korrekta återgivna tycks dock erkännandet vara falskt.
[
Uppdatering: i mars 2015 meddelade* polisen att mannen erkänt att det hela var ett påhitt].

Romanförfattaren Leif GW Persson säger sig misstro mannen med mobiltelefonen, som GW påstår sig haft direktkontakt med tidigare via Veckans Brott. Men han sväljer oförbehållsamt uppgiften att det är den s.k. Johanmannen* som tycks vara den utpekade gärningsmannen, ”eftersom alla som är insatta i Johanfallet vet att det är han” som GW uttryckte det gränsande till förtal. GW verkar dock inte ha mycket mer info om mobilmannen än massmedia, polisen tycks hålla tyst även gentemot GW.

Hur som helst, vissa uppgifter som florerar i media indikerar att erkännandet är falskt, som följande visar.

Brännugnen som inte existerade

I det påstådda erkännandet uppges i media (Aftonbladet, 2014-11-24) att:
”Flera av Johans tillhörigheter bränner mannen upp i en brännugn på Sundsvalls sjukhus där han under natten bryter sig in.”

Om uppgiftslämnaren sagt detta så ljuger han. Det fanns ingen brännugn då på Sundsvalls sjukhus. Däremot fanns det ett containerrum för riskavfall, vars innehåll transporterades till en tipp för förbränning, dock inte på helgdagar (Johan försvann en fredag).  Detta klargörs i domen 1985 gällande det enskilda åtal som föräldrarna Asplund väckte mot fruns före detta make, den s.k. ”Johanmannen”.

Inbrottet som aldrig inträffat

Ovanstående citat från nämnda artikel följs av:
”Uppgiften stämmer väl överens med en utredning som gjordes i början på 80-talet – det fanns brytmärken på dörren in till brännugnen på sjukhuset.”

Men detta tycks inte heller stämma. Magnetlåset till containerrummet var visserligen ur funktion då, men något inbrott eller brytmärken tycks inte ha konstaterats där. Enligt vaktmästaren kan det varit något fel i det elektriska systemet.
Däremot hade sjukhuset några veckor tidigare haft inbrott på ett annat ställe på sjukhuset, en avdelning där både en dörr och ett medicinskåp brutits upp med något slags verktyg. (Den tjuven var ute efter narkotika).

Pepsi-Colaburken

Mobilmannen påstår även (enligt media) att förövaren bjudit Johan på muffins och Pepsi-Cola:
”Mannen övertalade Johan att de innan skolan skulle åka och fika – han skulle bjuda på muffins och Pepsicola”

I tingsrättsdomen 1985 uppges att någon hade sett en färgburk, ett stänkskydd (till bilen) och ett muffinspaket i Johanmannens soptunna vid hans sommarstuga. Dock ingen Pepsicolaburk. I hovrättsdomen 1986 (där ”Johanmannen” frikändes) har färgburken dock försvunnit och istället dyker en tom Pepsicolaburk upp. Möjligen tack vare målsägandenas fantasifulla gärningsbeskrivning där de flera gånger nämner muffins och Pepsicolaburk. Anm: där framförs även detaljerade fantasier om hur Johanmannen skurit upp Johans halspulsåder:
”….mellan 12.00 – 12.30 fullföljt uppsåtet att skada Johan till livet genom att med kniv döda honom på så sätt att halspulsådern snittats upp nedom ena örat. Johan har sedan fått förblöda i ett skogsdike alldeles intill bilen….”
(Anm: dessa uppenbara fantasier reagerade även hovrätten på i sitt beslut att helt frikänna Johanmannen, se nedan).

Uppgiften från mobilmannen om Pepsicola motsägs i och för sig inte av uppgifterna i domen 1986 men man får intrycket att mobilmannen hämtat uppgifterna från målsägandenas gärningsbeskrivning, dvs deras fantasier där man upprepade gånger formulerar sig kring muffins och Pepsicola, t.ex:
”Johan förmåtts medfölja på en biltur varvid han bjudits på läsk ur en pepsicolaburk samt även fått äta av bakverket muffins. [Johanmannen] har därvid i tid förberett gärningen så att han blandat i något sömnmedel och efter en stund har Johan somnat.”

Mobilmannens uppgifter liknar delvis målsägandenas gärningsbeskrivning i domen 1986. Sömnmedel är dock utbytt mot kloroform, och i mobilmannens version skars det inte i Johans hals, inte ens ”nedom ena örat”…

Att Johan gillade muffins framgår i domarna från 1985-86, åtminstone enligt mamman som uppgav att muffins var Johans ”favoritgodis”. Mobilmannens felaktiga uppgift om brännugnen vittnar dock om att denne inte läst domarna från 1985-86 särskilt noggrant, eller att mobilmannen läst någon artikel från den tiden som uppgett felaktiga uppgifter om brännugn på sjukhuset.

Grävt en grav i frusen mark

I media uppges även att den påstådda gärningsmannen åkte till en plats i skogen och ”Där gräver han nu en grav som han lägger Johan i.” Dock hade det varit vinterkallt i flera veckor innan dess, ända sedan den 22 oktober var det mestadels minusgrader, ända nedåt femton minusgrader som lägst. Under tre dagar strax innan den 7 november var det några enstaka plusgrader, därefter minusgrader igen. Att gräva en grav i skogen bör inte varit lätt, om ens möjligt.

Polisen inte qvicka

Polisen lär ha haft tipset om mobilmannen på sitt bord sedan i somras, dvs i uppåt sex månader. Man kan förstå att de inte kvicka att dra slutsatser i detta ärende, risken är som sagt att det hela är en bluff. En annan aspekt är att brottet är preskriberat. Om det nu ligger något brott bakom: Johan kan ha försvunnit på egen hand genom olyckshändelse.

Johanmannen

Mobilmannens uppgifter (enligt media) ger alltså intrycket att mannen denne syftar på är densamme som Johanmannen – fru Asplunds tidigare pojkvän och sambo – som numera är 75 år gammal.
Johanmannen hade (har?) för övrigt en son i Johans ålder (ett år äldre än Johan). De båda pojkarna lär ha lekt mycket tillsammans sedan sju års ålder.

Johanmannen friades 1986

Man kan passa på att påminna om att Johanmannen blev friad i hovrätten 1986 efter att föräldrarna Asplund väckt enskilt åtal mot honom 1985 (min fetstil):

Hovrätten finner med hänsyn härtill att utredningen i målet inte kan anses innefatta tillräcklig bevisning att Andersson, på det sätt mälsägandena påstått, bemäktigat sig Johan och bortfört honom eller på annat sätt berövat honom friheten. Än mindre har utredningen visat att Andersson uppsåtligen berövat Johan livet eller av oaktsamhet orsakat hans död. Det är anmärkningsvärt att målsägandena i de sistnämnda båda hänseendena framställt sina påståenden utan att ens försöka prestera något som helst objektivt stöd för dem.

Hovrätten friade Johanmannen på samtliga punkter, och de reagerade på föräldrarna Asplunds och advokat Pelle Svenssons fantasier (att och hur Johan blivit dödad) som helt saknade ”objektivt stöd”.
Föräldrarna Asplund var uppenbarligen beredda att gå väldigt långt när de 1985 väckte enskilt åtal mot fru Asplunds f.d. man – ”Johanmannen” – för att sätta dit honom. Det ger en märklig känsla i dagsläget, om vad eller vem som egentligen ligger bakom mobilmannen och det påstådda erkännandet som ska ha spelats in på en mobiltelefon.

————–
Källor: Aftonbladet, 2014-11-24. Domarna 1985-86.
* ”Johanmannen” är Johans mammas tidigare pojkvän och sambo. Mamman har sedan åttiotalet varit övertygad om att Johanmannen står bakom Johans försvinnande 1980. Polisutredningen 1980 lades ned. Mamman och Johans biologiska pappa väckte då enskilt åtal mot Johanmannen 1985. Tingsrätten dömde Johanmannen mot sitt nekande till två års fängelse för olaga frihetsberövande, men han överklagade och friades i hovrätten 1986. Föräldrarna Asplund försökte då gå vidare till Högsta Domstolen men fick avslag.

* Uppdatering mars 2015: Inget erkännande i tipsarens telefon (polisens hemsida).
Ur polisens meddelande:
”Polisens utredning visar att det aldrig funnits något erkännande i tipset och att det inte finns någon inspelning eller någon ljudfil som tipsaren uppgivit.
Polisen i Västernorrland fick under 2014 in ett tips som enligt uppgifts-lämnaren skulle styrka att en namngiven person erkänt att han mördat Johan Asplund. Tipsaren uppgav även att han hade erkännandet inspelat som video-/ljudfil i sin mobiltelefon.
Polisen har bearbetat och följt upp tipset. Vi har hållit förhör med de personer som bedömts kunna ha uppgifter att lämna av betydelse i ärendet. Polisen har tagit tipslämnarens mobiltelefon i beslag och låtit expertkompetens, IT-forensiker vid rikskriminalpolisen samt personal vid SKL, undersöka den. Undersökningen av mobiltelefonen visar att det inte finns någon video/ljudfil med det så kallade ”erkännandet”.
Vid kompletterande förhör med tipslämnaren i februari 2015 har denne tagit tillbaka de uppgifter som initialt lämnats till polisen. Tipslämnaren har bekräftat att han hittat på uppgifterna om erkännandet och även uppgifterna om video-/ljudfilen. Tipslämnaren säger sig ha handlat i syfte att försöka skapa klarhet kring vad som hänt med Johan Asplund.
[…]
Polisen har upprättat en anmälan där tipsaren misstänks för förtal.”