Kategoriarkiv: Thomas Quick-fallet

Ny film om Quick, slår inte the real deal

En film vid namn ”Quick” har sett dagens ljus. Det är en spelfilm, dvs handlingen är fiktiv (påhittad), som visserligen bygger på en verklig händelse. Som spelfilm betraktad är ”Quick” en stunds hyfsad verklighetsflykt. Filmen har några duktiga skådespelare, men de bleknar vid jämförelse med skådespelarinsatserna hos den äkta Thomas Quick (eller Sture Bergwall som han heter egentligen).

Varför nöja sig med fiction när man kan få the real deal? Här följer en liten sammanställning av autentiska ljudklipp med Thomas Quick, från åren 1995 (oktober), 1996 (april) och 1997 (november).
Lyssna på några smakprov av Quicks fabulösa skådespelartalanger:
Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997. (textvideo, 3 min. 20 sek. Sammanställt från material som publicerats flitigt i SVT och annan massmedia).

I första klippet, från en konfrontation år 1995, berättar Quick lugnt hur han tidigare hade umgåtts med en man (Farebrink). Mannen nekar och protesterar mot Quicks påståenden. (Se även ”Kompletterande uppgifter” nedan).

I andra klippet, från en vallning den 26 april 1996, är Quick upprörd, skakar och darrar på rösten, när han förklarar hur han med kniv dödade och skar upp en liten flicka. I tredje klippet, från samma dag, skriker Quick på sig själv.

I fjärde och sista klippet, från en telefonintervju 1997, talar Quick lugnt och avslappnat om sin kommande bok ”Kvarblivelse”. Han säger bl.a. att ”jag försöker ge en ANING begriplighet till det obegripliga”.

Bild nedan, från 26 april 1996, Quick förklarar upprört – men ändå välformulerat – hur ett mord hade gått till:

Mer från den äkta Quick

Quicks gruvliga ångestfyllda beskrivning i ljudklippet ovan, hur han plockade ut en flickas inre organ för att söka hennes ”rädsla” vid ryggraden, var troligen noga planerad och formulerad i förväg.

Kvarblivelse (baksidan)

Att Quick planerade sina uppgifter noggrant framgår i hans egen bok ”Kvarblivelse” (1998). Följande exempel gäller Quicks förberedelser inför nästa dags terapistund (sid 51-52):

”Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.

När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem.

Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.

Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle nedtecknade alltså författarämnet Quick sina minnen på sjutton sidor i sitt skrivblock. Nästkommande dag läste han högt för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Och det var så det gick det till under Quick-åren:
han var drivande och planerade i förväg. Terapeuterna hade en lyssnande, mer passiv roll. Det framkommer i flera källor från den tiden, ända sedan 1993.

Kompletterande uppgifter

Fram till 1997 (före sista ljudklippet ovan) avkunnades följande morddomar mot Quick:

  • 1994, november: Charles Zelmanovits.
  • 1996, januari: makarna Stegehuis, kallat tältmorden i Appojaure, eller morden på holländska paret.
  • 1997, maj; Yenon Levi.

 Ljudklippet från 1995, 12 oktober, från en konfrontation med en Jonny Farebrink gällande ”tältmorden”.

Drygt tjugo år dessförinnan hade Quick och Farebrink varit intagna samtidigt på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall (år 1972). De kan alltså ha träffats då. Men vid konfrontationen 1995 förnekade Farebrink kännedom om Quick. (Vilket inte är förvånande med tanke på polisens mordmisstankar samt Quicks sexpåståenden om Farebrink).

Farebrink lär också tidigare varit aktuell i utredningen av tältmorden, innan Quick kom in i bilden. (Tältmorden begicks 1984, fredagen 13 juli).

 Ljudklippen från 1996, 26 april, vallning utomhus:
I dessa två klipp, som kommer från samma dag, 26 april 1996, är Quick tidvis mycket känslomässig. Han darrar på rösten och skakar. I ena klippet skriker han ilsket (på sig själv).

Orsaken är lättbegriplig. Quick beskriver detaljerat ett mycket otäckt brott, hur han skurit upp en liten flicka, plockat ut hennes inälvor, för att med handen hitta ”rädslan” vid hennes ryggrad…
Att då darra på rösten och skaka i kroppen är en naturlig reaktion, det insåg Quick säkerligen och det förstår alla med normal inlevelseförmåga. Quick gav intrycket att han våndades kraftigt av allt det fruktansvärda han sade sig ha gjort med flickan.
(Vi utgår här ifrån att det Quick sa om flickan var påhittat. Men även om det var sant så förändras inte resonemanget, i så fall var det minst lika stor anledning att darra och visa starka känslor).

Journalisten Råstam framställde dock det hela visuellt, med videoklipp, i sina Quickfilmer åren 2008-2009, så att berättelsens starka känslomässiga karaktär förminskades.
Råstam pekade på videoklippen och menade att darrandet och skakandet orsakades av kraftig medicinering. Vilket framstår som en enögd slutsats.

Det mest troliga är att darrande rösten och skakande kroppen var ett uttryck för Quicks skådespelartalanger alternativt för sann ånger (beroende på vad man tror om sanningshalten i Quicks bekännelser).

 Ljudklippet från 1997, 24 november, telefonintervju:
Quicks efterlängtade bok ”Kvarblivelse” skulle ha släppts kort tid efter ovanstående intervju, dvs vid årsskiftet 1997/1998. Men publiceringen sköts upp ett år och bokskrivandet fortsatte (troligen pga av kritik från offrens anhöriga m.fl).

Ett syfte med upplägget i Kvarblivelse tycks varit att få läsaren att tycka synd om Quick och betrakta honom som ett offer (för en hemsk barndom), trots morden. Quick i offerrollen. Följaktligen saknar boken ingående detaljerade våldsskildringar, eftersom det skulle ha motverkat syftet.

En undertitel till Kvarblivelse hade kunnat vara:
”En stackars, stackars seriemördare som själv är ett offer och som djupt ångrar sina brott”. Det tycks varit konceptet.


Bild ovan: the real deal, dvs den äkta Quick, i sitt rum hos Säter rättspsyk, sittandes framför sin dator. På den tiden var bildskärmarna tjocka, som synes. Quicks dator kan varit exempelvis en sån här skrivbordsmodell:

Skrivbordsmodell, men datorlådan kunde ställas på högkant på golvet för den som föredrog det.

Mera:
“Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”. Quick kontaktade flera andra författare och ville att de skulle skriva om honom, efter att hans egen bok ”Kvarblivelse” hade floppat år 1999.
– ”Diagram: Antal artiklar som ifrågasatte Quick 1994-2008”.
– Om du missat ljudklippen: ”Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997”.
– ”SVT och skattemedel bakom filmen “Quick”.

Bakgrund:
Quick/Bergwall är mannen som så att säga lurade hela Sverige… fast det finns osäkerhet exakt NÄR det skedde. Och var det i dåtid eller i nutid som den verkligt stora blåsningen ägde rum, när han fälldes eller när han friades.
Troligen blåstes det både då och nu, säger de medborgare som inser att sanningen sällan är svart eller vit.


[Uppdaterad 25 september 2019]

”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”

Rubriken ovan är från en tidningsartikel som visar hur angelägen Quick (Bergwall) var att bli publicerad. Efter omvärldens svala mottagande av Quicks bok ”Kvarblivelse” år 1999 kontaktade han flera andra författare.

Författaren Sture Bergwall publicerade under namnet Thomas Quick sin mördarbok ”Kvarblivelse” vid årsskiftet 1998/1999. Boken var ett år försenad, och när den äntligen kom ut så omnämndes den knappt i massmedia. Istället kallades han mytoman.

Bergwall och författaren Kerstin Ekman

Efter att ”Kvarblivelse” hade floppat kontaktade Bergwall således författaren Kerstin Ekman, han ville att Ekman skulle skriva hans biografi.
Ur artikeln ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi” (23 juni 1999, Aftonbladet):

Den för flera mord dömde Thomas Quick har i ett brev bett författarinnan Kerstin Ekman att skriva hans biografi. I det norska tv-programmet ”Kerstin Ekman möter Norge” – också sänt i Sverige – har hon sagt att hon tog mycket illa vid sig av förfrågan.

I sin roman ”Händelser vid vatten” använder Kerstin Ekman mordet på ett holländskt par i ett tält i Appojaure som utgångspunkt. Efter det att boken kommit ut erkände Thomas Quick morden. Han är också dömd för dem. För en tid sedan fick så Kerstin Ekman ett brev från Thomas Quick. I det skickade han sina biografiska uppgifter och bad författarinnan att skriva en biografi om honom. I tv-programmet, där hon intervjuades av den norska professorn Eva Bratholm, sa Kerstin Ekman, att hon omedelbart avböjde begäran och att hon också tagit mycket illa vid sig.

Några månader senare publicerade samma tidning en djupare artikel om Kerstin Ekman, där bland annat Bergwalls begäran till Ekman åter omtalades.
Ur artikeln ”Wennman möter Kerstin Ekman” (25 sept 1999, Aftonbladet):

Efter romanen ”Händelser vid vatten” kontaktades du av massmördaren Thomas Quick. Han ville att du skulle skriva hans självbiografi.
– Måste vi prata om det? Han är en så djupt tragisk person…en av dessa psykopater som söker publicitet. Han skickade ett stort bakgrundsmaterial om sig själv. Jag har inte läst det och tänker inte göra det heller. Jag skrev ett ytterst formellt brev tillbaka.

Bergwall skickade alltså ”ett stort bakgrundsmaterial om sig själv” till Ekman, men fick nobben.

Bergwall och författaren Kristina Hjertén von Gedda

Några år senare gick det dock bättre. Då kontaktade Bergwall en annan författare, Kristina Hjertén von Gedda.

Hösten 2003 – under den period som Bergwall numera kallar de ”tysta åren” – lyckades Bergwall få Gedda att intervjua honom, vilket resulterade i ett kapitel i Geddas bok ”Bortom allt rimligt tvivel” som utkom 2005.

Bergwall och författaren Janne Mattsson

En tredje författare som författaren Bergwall hade kontakt med var Janne Mattsson, som år 2002 publicerade en hel bok om Bergwall (Quick), ”Gåtan Thomas Quick”.

Att Bergwall kontaktade flera författare och ville att de skulle skriva om honom som den mördare han då framställde sig själv som*, framgår även i Bergwallkommissionens rapport från 2015 (sid 664):
”Detta hindrade inte att han tog kontakt med författare och bad dem skriva om hans fall. På Bergwalls initiativ ägnade t.ex. Kristina Hjertén von Gedda ett avsnitt i boken ”Bortom allt rimligt tvivel – Fyra svenska rättsfall”, åt Bergwall.”


* Sture Bergwall framställde sig själv som mördare åren 1992 fram till 2008, dvs i drygt femton år. Under tio av de femton åren hette han Thomas Quick (1992-2002).

Dan Josefssons egna bortträngda minnen

Frilansjournalisten Dan Josefsson har de senaste åren anklagat en rad personer för att tro på ”bortträngda minnen” och att denna tro orsakade att Thomas Quick dömdes för mord. Lustigt nog skrev Josefsson dessförinnan en bok om sina egna bortträngda minnen och hur de spökar i hans vuxna liv.

Dan Josefsson har de senaste åren slungat ut anklagelser (spekulationer) att psykvården, polisen, åklagare och minnesforskare på 1990-talet arbetade utifrån teorin om bortträngda minnen och att det var därför Thomas Quick dömdes för mord.

Men Josefsson uppger sig även ha problem med sina egna bortträngda minnen, det framgår i hans bok ”Den mörka hemligheten” som utkom hösten 2011:

Ett par år efter ovanstående bok utkom Josefsson med boken ”Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga” (2013)…
…där Josefsson anklagar i stort sett alla som vistats i närheten av Quick för att tro på bortträngda minnen.

Josefssons bortträngda minnen

I baksidestexten till Josefssons bok ”Den mörka hemligheten” (2011) uppges bl.a:

”Den mörka hemligheten” visar med hjälp av modern forskning att svårigheter med att forma ett tryggt vuxenliv ofta beror på att vi haft svåra upplevelser i den tidiga barndomen eller under uppväxten. Det kan röra sig om våld och andra övergrepp, /…/
… om vi vill leva som välmående, harmoniska människor som kan skapa kärleksfulla och trygga relationer måste vi förstå det tidiga traumats mekanismer och göra något åt saken.”

I förordet skriver Josefsson sedan om hur han som vuxen gick i terapi hos en psykolog och psykoterapeut, och hur upplevelserna under de ”första levnadsåren” orsakar problem i vuxenlivet.
(Anm: det uppges inte vad de svåra upplevelserna i barndomen bestod av. Anledningen sägs vara av hänsyn till att berörda personer fortfarande är i livet, enligt en intervju som gjordes i programmet ”En bok en författare” 2011).

Längre in i ”Den mörka hemligheten” beskriver Josefsson hur traumatiska händelser trängs bort i minnet med så kallad dissociation (sid 62-63, min fetstil):

”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.”

Enligt Josefsson syftar ”dissociation” på bortträngning av traumatiska minnen.
Det framgår i hans senare debattartikel där han anklagar minnesforskaren Sven Å Christianson och justitierådet Göran Lambertz för att tro på bortträngda minnen (DN, 2014-02-20, min fetstil):

”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, och det är omöjligt för Christianson att förneka att han trodde på bortträngningshypotesen under 1990-talet.”

I Josefssons debattartikel ovan framgår mycket tydligt att han hävdar att både ”avvärjande” och ”dissociation” syftar på bortträngning av traumatiska minnen.

Sammanfattning

Dan Josefsson berättar i sin bok ”Den mörka hemligheten” att han har gått i psykoterapi och där återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom.
I boken uttrycker Josefsson bortträngda minnen som dissociation, vilket enligt hans debattartikel syftar på bortträngning av (traumatiska) minnen.

Numera håller Josefsson tyst om den boken. På sin bloggs presentationssida (“Om mig”) finns den inte medtagen bland övriga av sina böcker och alster som han räknar upp.

Quicks kärnor av sanning

Fabulerade Thomas Quick* om precis allting? Knappast troligt. Även lögner brukar innehålla kärnor av sanning.

Ett exempel på en sådan kärna av sanning är den sanna händelsen att Quicks storasyster gick bort och att Quick deltog vid begravningsstunden i Linköping. En händelse som han senare lindade in i lögner, det kan bevisas eftersom Quicks besök vid begravningen 1998 även omtalades i media.

Denna händelse beskrevs av Bergwall (f.d. Quick*) hösten 2003 – efter nästan två års drogfrihet – enligt följande (i en intervju* på Säter med författaren Kristina von Gedda):

”Vi syskon var ju så ensamma var och en. Min äldsta syster Runa dog 1997. Hennes död berättar mycket om oss syskon.
Jag kom till begravningen med Birgitta och en vårdare. Vi kommer in i kyrkan och ser ett trettiotal helt okända människor, ingen av mina syskon var där. Inte ens Gun. Det var så skriande tydligt ensamt.

När jag kom tillbaka dagen därpå ringde jag Gun. Hon spelade förvånad. ’Var du där? Jo, när vi skulle ge oss iväg började det snöa och då vågade vi inte åka…’ Och alla de andra syskonen hade plötsligt också fått förhinder. De kom inte för att de ville inte bli påminda om så mycket, den första av syskonen hade dött, det tror jag väckte starka känslor.

Runa hade inga egna barn, hon levde med en man, vi hade inte mycket kontakt, men 1996-97 skrev vi en hel del brev till varandra. Hon berättade bland annat om vår farfar, som skulle ha förgripit sig på sönerna, alltså vår far och hans bröder, när de var 13-14 år. Arvet som man bär med sig kan man säga. Vi talade aldrig om mina upplevelser men jag fick intrycket att hon visste fast hon inte hann berätta allt in­nan hon dog. Hon stödde mig på sitt sätt. Jag utsattes mest och värst. Och jag tror att flera av mina syskon visste om det.”

Bergwall hade alltså varit drogfri* i nästan två år (enligt uppgift från Bergwall i nutid) när han berättade detta för K. Gedda. Notera även Bergwalls påstående att systern hade berättat att farfar hade förgripit sig på sönerna, att det gått i arv och att Bergwall själv ”utsattes mest och värst”. (Dvs gällande de sexuella övergrepp från sin far som Quick hävdade att han utsattes för i sin barndom).

Systerns begravningsstund hade dock rapporterats i media år 1998, och då lät det bl.a. så här (Expressen 5 mars 1998):

”Seriemördaren Thomas Quick dök i går överraskande upp vid sin storasysters begravning i Linköping. Han kom med en röd ros i handen.
– Det var ledsamt – inte minst att möta mina syskon, förklarade han för Expressen efteråt.
/…/
När Thomas Quick kom in i kapellet hade syskonen och de övriga begravningsgästerna satt sig. Den avlidnas närmaste satt längst fram.”

Sanningen var alltså att syskonen hade varit närvarande på systerns begravning, och där träffat Quick. De hade inte stannat hemma, som Bergwall påstod. Och systern gick bort 1998, inte 1997.
Årtal är lätt att minnas fel. Men påståendena om uteblivna syskon och telefonsamtalet angående snön är sannolikt lögner. Kanske även påståendet om systerns berättelse om farfars övergrepp m.m.

Fakta i Bergwalls berättelse 2003 var att själva begravningen hade ägt rum, och att Bergwall hade varit där. Men de övriga uppgifterna var falska eller felaktiga.
Tillämpar man denna vetskap på Quicks mordberättelser så framstår de möjligen i ett annat ljus. För även i de berättelserna lär det ha funnits kärnor av sanning.

——————————-
* Quick = Bergwall: Sture Bergwall bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002.
* År 2001 avslutade Säter rättspsyk Quicks medicinering och man utförde återkommande drogkontroller och kroppsvisitationer, vilket även lär ha stoppat Quicks användning av illegala droger.
* Bok: ”Bortom allt rimligt tvivel”, Kristina Hjerten von Gedda, 2005. Sid 65. Och sid 271: info att intervjuerna gjordes hösten 2003.