Om Zampo, 25 april 1993, Expressen

F.d. domaren i Högsta domstolen Göran Lambertz har en blogg där han regelbundet skriver om bl.a. Sture Bergwall* och Quickfallet, och argumenterar för att Bergwalls morderkännanden var sanna i de sex mordutredningar och rättegångar där Bergwall dömdes åren 1994 till 2001.

Enligt Lambertz* är det starkaste beviset för Bergwalls skuld de markeringar som likhunden Zampo gjorde*. Framför allt i två av polisutredningarna som ledde till fällande dom, gällande Therese Johannesen och Johan Asplund. De hundmarkeringarna gjordes åren 1996 till 2000.
Zampo markerade även i några andra utredningar, som inte ledde till åtal, exempelvis 1996 på vinden i ett hus där Bergwall hade bott, och 1996 i Lindesberg ang. de norska flyktingpojkarna.

Lambertz förutsätter att Zampo var en optimalt tränad, renodlad likhund. Det finns inte ett uns ifrågasättande av detta i Lambertz resonemang om hundmarkeringarna.
Det är lurigt, eftersom mycket pekar på att likhunden Zampo inte var en renodlad likhund (se nedan). Vilket medför att Lambertz höga bevisvärdering* av hundmarkeringarna bör betraktas som överdriven.

Zampo var ingen renodlad likhund vid 1993-1995

Saliga hunden Zampo, som sen länge befinner sig i himmelen, användes alltså som likhund i Quickutredningarna redan år 1996 (i maj). Men det finns dokumenterade uppgifter från åren dessförinnan att Zampo inte var en renodlad likhund, dvs att han markerade även för annat än likluktmolekyler från människa.

I några tidningsartiklar* från 1993 och 1995 framgår bland annat följande om Zampo (vars hundförare och ägare hette John Sjöberg). Citat (min fetstil):

• – ”Zampo är även tränad till att söka reda på fientliga grodmän som gömmer sig under vattenytan.”  (Expressen, 1993-04-25).
  .
  
• – ”Zampo står i fören på båten med nosen i vädret. Biter i vattnet. När han får vittring på Expressens grodmansfotograf börjar han skälla. Genom att bita i vattenytan markerar han för John var grodmannen döljer sig.”  (Expressen, 1993-04-25).
  .
  
• – ”Zampo klarar av att leta efter både levande och döda människor”  (Tidningarnas Telegrambyrå, 1993-08-28).
  .
  
• – ”På måndagen demonstrerade officeren John Sjöberg sin hund Sampo i räddningsaktion i Norra hamnen inför militär, polis och personal inom både brand- och räddningstjänst. Räddningshunden Sampo är ivrig att få hälsa på dykaren som han spårat upp i Norra hamnen.”  (Helsingborgs Dagblad, 1995-12-05).
  .
  
• – ”Oavsett väder, ljus eller mörker, kan hunden med sitt välutvecklade luktsinne få
  vittring på en drunknad, eller någon i sjönöd. Eller få korn på oljeutsläpp från
  en båt på drygt en kilometers avstånd. Målsättningen är inte att hunden är bäst i alla lägen, säger John Sjöberg, officer och en försiktig general. Men med sin hund klarar han av vattensökning i till exempel skärgården.”  (Helsingborgs Dagblad, 1995-12-05).
  .
  Anm: i några artiklar stavas Zampo med S, liksom i en av Quick-domarna.

I artiklarna från 1993/1995 så framställs Zampo enbart positivt. Kritiken mot honom och Quickutredningarna kom inte förrän många år senare, framför allt efter år 2008 (då Bergwall efter sju års drogfrihet och ”tystnad” tog tillbaka sina morderkännanden).

Zampo aldrig renodlad likhund?

Zampo började som sagt användas maj 1996 i Quickutredningarna. Ovanstående senaste artikeln är från december 1995.
Det verkar osannolikt att Zampos ägare John Sjöberg på den korta tiden hade lyckats träna Zampo till att markera ENBART för mänsklig liklukt.

Frågan är om det överhuvudtaget var möjligt att med hård träning ”omprogrammera” Zampo från att markera för både död och levande människa inklusive grodmän, till att med HÖG PRECISION enbart markera för död människa? Det är svårt att lära gamla hundar sitta, sägs det, år 1996 var Zampo sju år gammal eller typ i 50-årsåldern om han varit en mänsklig tvåbening. (Zampo var född april 1989).

År 2001 den 18 mars (då Zampo var 12 år, eller 84 människoår), skrev Sjöberg dokumentet ”Kompletterande upplysningar till sökrapport 98-06-23 Ryggen och 99-05-28 Åviken, Västerå”, där han förklarar skillnaden mellan att hunden har ”visat intresse” och ”markerat”. Där skrev Sjöberg även följande:
”[…] Sedan 1989 har Zampo och jag tränat specifikt för att söka efter och markera vittring av människor i en mängd skilda miljöer.”
”[…] Zampo har även visat att han flera år efter deponering och borttransport kan upptäcka, identifiera och i förekommande fall markera kvarlämnad vittring efter människa, eller visa intresse för men ej markera vittring från exempelvis djurben”.

Sjöberg talade enbart om ”människor”, inte döda sådana. Tillsammans med nämnda artiklar ovan så blir det tydligt vad John uttrycker i dokumentet ovan:
Zampo var tränad att markera för människor, både döda och i VISSA SITUATIONER ÄVEN levande människor, men inte för djur, varken döda eller levande.

Slutsats:
Zampo var en likhund, men ingen renodlad likhund. Inte före 1996 och inte heller efter.

Men, men…

Men, det gjordes väl flera tester som visade att Zampo markerade rätt?
Och hur kunde Bergwall peka på en viss plats och att hunden sedan markerade precis där Bergwall pekat? Och vid flera olika tillfällen?
Svaren blir följande.

 Ja det lär ha gjorts ett par tester som visade att Zampo markerade för (döda) mänskliga kvarlevor. Första testet innehöll dock frågetecken. Det gjordes 1997 av norska polisen i samarbete med professor Per Holck (han med ”benbitarna”). Man grävde ner följande i sju hål:
fragment från död människa i tre hål, och i vardera av de övriga hålen en träkolsbit, ett djurben, och ingenting i de två återstående hålen.
Zampo markerade fem av de sju hålen: de tre med människorester, samt hålet med träkol och det ena tomma hålet. Dvs två felmarkerade objekt av sju.

De två felmarkeringarna förklarades med att spaden man hade grävt med (som inte hade använts till alla de sju hålen) hade varit kontaminerad med likluktmolekyler. Vilket iofs är möjligt, men i ett mer professionellt test hade man knappast gjort det misstaget.
Då gjordes ett nytt test, på annan plats, med enbart fyra hål innehållande en köttbit i tre av hålen och en träkolsbit i det fjärde. Zampo markerade inget av de fyra hålen. En svaghet är att det testet inte hade fler objekt inklusive ett med mänsklig rest som Zampo borde markerat.

Vid ett annat tillfälle utfördes ett inomhustest av arkeologen Roger Blidmo, med arkeologiskt mänskligt material på tre ställen. Där lär Zampo markerat alla tre korrekt.
(En något mer detaljerad beskrivning av testerna finns i åklagare Kwasts bok om Quickfallet).
Det borde utförts utomhustest av specialutbildad personal som mer professionellt klarlade Zampos förmåga, precision osv. Men det gjordes inte.
Det finns inte heller någon dokumentation över hur Zampo tränades.

Angående Bergwalls utpekanden av platser:
det finns inga dokument i Quickutredningarna som KLART OCH TYDLIGT visar att Bergwall i förväg pekade ut en specifik liten yta och då berättade att han precis där hade dödat eller styckat en viss människa, och exakt var den platsen var belägen, dokumenterat t.ex. på en karta. Därefter följt av en hundmarkering av nämnda yta, också det korrekt dokumenterat.
…Men det finns alltså inte.
Det som hände under polisutredningarna var att Bergwall ofta nämnde större områden, ibland flera, där polisen sedan sökte. Ibland markerade hunden för nåt, och då delgavs Bergwall resultatet och då berättade han detaljer. Det framställdes eller misstolkades sedan som att Bergwall i förväg, detaljerat hade pekat ut just den specifika platsen där hunden senare markerade.

Vill man ställa nämnde Lambertz mot väggen så kan man uppmana honom att presentera belägg för sina påståenden. Dvs kopior på originaldokument som visar:

– När/var/hur Bergwall pekade.
– När/var/hur Zampo markerade.
Och: om/var Zampo markerade även på andra platser i sökområdet.

Det vill säga belägg som håller för kritisk granskning, inte enbart för generös tolkning. Förhandstipset är att han kommer att vägra, eller misslyckas.

Bild ovan: några kvadratmeter nånstans i Åvike (Åvikebruk), utanför Sundsvall. Bergwall uppgavs ha pekat ut den platsen vid vallning år 1993, och år 1999 lär Zampo markerat där vid sökning i ett större område på ca 5 hektar (ca 200×250 meter).
Men det finns inga korrekt daterade dokument som tydligt visar att Bergwall uppgav att styckning skett på den markytan (enligt bild ovan), och att hunden sedan markerade just där.

För den som ändå vill använda argument som att:
…Det spelar ingen roll var i de stora områdena Zampo markerade…
…därför att sannolikheten för flera felmarkeringar är mikroskopisk.
I så fall behöver man visa att sannolikheten verkligen är mikroskopisk. Gör en utomhusstudie där en icke renodlad likhund (som även markerar för grodmän eller annat…) avsöker ett dussintal, slumpvis valda, större områden på minst fem hektar vardera. Hur många markeringar kommer hunden att göra? är frågan.

Gällande hunden Zampos markeringar så gör vi här följande heltäckande antaganden om de tillfällen då hunden användes i Quickutredningar:
– I samtliga fall, eller i vissa fall, eller i inget fall, markerade hunden för vissa molekyler från levande människa, eller annat.
– I samtliga fall, eller i vissa fall, eller i inget fall, markerade hunden för molekyler från död människa.
Just det. Att Zampo inte var en renodlad likhund måste inte innebära att han i Quickutredningarna aldrig markerade för mänsklig liklukt… Hu vad kusligt det blev.

* Angående hundmarkeringarna:
– I några av hundsöken i Quickfallen användes även norsk likhund (inte samtidigt), men de flesta områden som Zampo sökte i användes INTE norsk likhund också.
– På någon enstaka plats markerade även norsk likhund där Zampo markerade.
– På flera platser markerade INTE norsk likhund där Zampo markerade.
– Vid ingen av de markerade platserna hittades några synliga mänskliga kvarlevor. (Men det kan förstås ändå funnits mänskliga likluktmolekyler där).

* Från Göran Lambertz blogg, 1 juli 2021, ur ”Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2021”:
”6. Det starkaste beviset för Quicks skuld är likhundarnas markeringar. Och jag har nu ställt de här frågorna så många gånger att det har blivit tjatigt men – tror jag – också övertygat dom som tänkt efter: ”Hur bar Quick sig åt för att peka på ett ställe som hunden någon tid senare skulle komma att markera på? Och hur bar han sig åt för att göra det tio gånger?” – Det enda svar jag har fått från rättsskandalanhängarna, förutom rena dumheter, är att ”så kan det inte ha gått till”. Men just så gick det faktiskt till. Och försök gärna svara på frågan: Hur bar han sig åt? – Så småningom trillar polletten ner även hos de allra mest troende.”

* Om bevisvärdering:
En annan sak som kan vara lurig med Lambertz är hans matematiska beräkningar av bevisvärdet i Quickmålen. Sifferexercisen kan ge det falska intrycket att hans bevisvärdering är bättre än andras värdering.
Lambertz sifferhantering tycks börjat i hans bok Quickologi (2015), där han bl.a. pedagogiskt med siffror illustrerar för noviser hur bevisvärdering går till. Han förklarar också i boken att det inte ska tolkas strikt matematiskt… vilket kritikerna gjorde ändå, förstås. Så efter ett tag ändrade han sig och började söka en matematisk formel för att räkna samman bevis. Numera är hans beräkningar matematiskt korrekta, men slutresultatet avgörs självklart helt och hållet av hans egna bedömningar av bevisvärdet liksom vid vanlig traditionell bevisvärdering.

* Om Sture Bergwall:
han bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002. Det var året efter att Säter rättspsyk hade stoppat Quicks bensomedicinering. Det året (2001) hade Quick också blivit starkt ifrågasatt i media, vilket enligt honom själv var anledningen till att han slutade samarbeta med polisen.
Men sina morderkännanden tog Bergwall inte tillbaka förrän år 2008, efter sju års drogfrihet och ”tystnad”. Då hade han hållit fast vid sina mord i 15 år, varav 7 år som drogfri.

Mera:
Tre likhundar och en studie om liklukt utan kropp.

Vem finansierade spelfilmen ”Quick”? Här är svaren… och några frågetecken.

År 2013 planerade SVT (Sveriges statliga television) tillsammans med filmrättighetsinnehavarna att göra en miniserie av journalisten Hannes Råstams bok om Thomas Quick.
Men SVT drog sig ur. Orsaken kan vara att SVT redan hade gjort en slags ”miniserie” i form av tre stycken entimmas hårdvinklade ”dokumentärer” signerade Råstam. (Och som SVT sände 21 gånger före och under resningsprocesserna åren 2008 till 2010*).

Det kunde blivit för mycket skattemedel på Quick för medborgarna att svälja, och att SVT därför övergav projektet med miniserien 2013.
Men fem år senare kom SVT in i matchen igen (se nedan).

Svaret på inledande frågan är att filmen ”Quick” – som hade premiär 20 september 2019 – har finansierats av flera statligt styrda skattemedelsfinansierade verksamheter, samt av investeringsbolag. Och eventuellt av nån privat aktör.
Exakt hur mycket filmen kostat är okänt men enligt producenten Helena Danielsson hos Brain Academy hade de en ”väl tilltagen budget, 40 miljoner”.

Så här ser det ut enligt diverse källor* (utom privat aktör):

– Svenska Filminstitutet (den verksamheten drivs helt med skattemedel).
Pengar skyfflades till Quick-filmen av konsulenten Helen Ahlsson som är verksam inom ”Moving Sweden” hos Svenska Filminstitutet.

Enligt uppgift är produktionsbeloppet ”minst 500 000 kronor och högst 6 miljoner kronor.”
Moving Sweden är ett samarbete mellan SVT och Svenska Filminstitutet.
Enligt deras avtal ”får SVT visa långfilmen fyra (4) månader efter att den har haft premiär på festival och/eller bio”.

– Film i Väst (drivs med skattemedel).
Film i Väst är ”efter Svenska Filminstitutet den väsentligaste finansiären av filmproduktion i Sverige”.
Film i Väst ägs av Västra Götalandsregionen (är politiskt styrt).

– Umedia, utländskt inverteringsbolag.
De lär i genomsnitt investerat motsvarande ca 9 miljoner svenska kronor per film de senaste femton åren, enligt deras webbplats. (Totalt 500 miljoner dollar på ca 435 filmer världen över sedan 2004).

– Nordisk Film eller/och Nordisk film- och TV-fond. Närmare uppgifter saknas f.n.

– TV4. (Anges endast i några källor). Närmare uppgifter saknas f.n.

– Privata aktörer? (Anges inte i källorna).
Knappast nån skulle bli förvånad om t.ex. romanförfattaren Leif GW Persson diskret har pytsat in några miljoner. GW har tidigare medverkat i en engelsk Quickfilm för några år sedan. Och senare varit involverad i produktionen av en svensk Quick-tv-serie i en reklamkanal.
Han har även erbjudit sig (hotat) att finansiera rättsliga åtgärder mot vissa oliktänkande personer rörande Quickärendet.

Redan år 2012 rapporterade media att de båda romanförfattarna GW och Jan Guillou ville ”hämnas” gällande Quickfallet:
”GW & GUILLOU satsar miljoner på HÄMNDPLAN” (bild höger, förstasidan av Aftonbladet 6 sept 2012):

Ur artikeltexten:
”De satsar miljoner – på hämnd (…) Det kan finnas skadeståndsgrundande historier som man kan jävlas mot dem med, om det kniper satsar jag gärna några miljoner på att utreda det, säger Leif GW Persson och tillägger att han för diskussioner med en advokat.
(…)
– Det är mest Leif (GW) som har tänkt i den här frågan, men jag är definitivt intresserad. Vi är ju bra på sånt här. Finanserna är inget problem. (…)”

Det tycks varit GW som var den mest drivande av de båda. GW sa sig vilja finansiera en skadeståndsprocess mot polis, åklagare samt vårdpersonal på Säter sjukhus. Det blev dock inget med den saken, som bekant. Istället blev det andra Quickproduktioner (se ovan), och kanske även nu den senaste Quickfilmen.

Sammanfattning

Budgeten var 40 miljoner enligt producenten, enligt en källa.
Exempelvis hälften kan då ha finansierats av:
– Svenska Filminstitutet samt Film i Väst (se ovan),
– och Umedia, om vi utgår från deras genomsnitt (se ovan).

Och resterande miljoner från exempelvis en eller flera av följande:
– Nordisk film och TV-fond / Nordisk Film.
– TV4.
– Privat? (t.ex. GW)

Tilläggas bör att svensk filmproduktion ofta bekostas med skattemedel.
Och att vi lever i en grandios ankdamm.

Vi avslutar med några tänkvärda ord från en av skådespelarna som tycks uppleva viss osäkerhet både inför dåtida och nutida rättssystemet:
”– Då litade vi på rättsväsendet, nu gör vi det också. Det är så störande och en otrygg känsla, att rättsväsendet som man tror är en klippa, kan vara så flexibelt, säger David Dencik.”

Mera:
– ”Ny film om Quick, slår inte the real deal”.
– ”Hjärntvätt föregick resningsprocesserna”. (Om de tre Quick-”dokumentärerna” som SVT sände före och under resningsprocesserna åren 2008 till 2010*).

* Resningsprocesserna pågick från april 2009 till juli 2013.
SVT sände Råstams tre Quick-”dokumentärer” 21 gånger från december 2008 till augusti 2010.
De tre filmerna fanns även att se på SVT Play.
Den första resningsansökan (av sex) lämnades in i april 2009, beviljades i december 2009, och åtalet lades ner i maj 2010.
Den andra resningsansökan lämnades i april 2010, beviljades i september 2010, och åtalet lades ner i mars 2011. Osv.

*Källor (olänkade, om inte din webbläsare länkar automatiskt):
– povfilm.se/53/att-filmatisera-fallet-thomas-quick  (Intervju med producenten).
– www.filmbransch.se/nu-borjar-inspelningen-av-storfilmen-quick
– press.nordiskfilm.se/pressweb/56fbb641e68e8/post/quick-en-av-tre-filmer-som-kan-bli-sveriges-oscarsbidrag
– www.filminstitutet.se  (Se meny ”Sök stöd”).
– www.filmivast.se  (Film i Väst).
– www.vgregion.se  (Västra Götalandsregionen).
– www.umedia.eu/en/  (Umedia).
– www.nordiskfilm.se (Nordisk Film).
– www.norden.org/sv/organisation/nordisk-film-och-tv-fond
– www.resume.se/nyheter/artiklar/2014/10/14/peter-settman-startar-bolag-med-nice/
– www.brainacademy.se

Mer info:
Filmproducent är Helena Danielsson med bolaget Brain Academy som startades 2014 och leds av grundaren Peter Settman och Helena Danielsson.

– www.svt.se/kultur/film/filmrecension-masterligt-skadespeleri-i-quick
Filmrecension i SVT, av Fredrik Sahlin, som även skriver:
”När man ser David Denciks faktiskt rörande porträtt av en förvirrad och jagsvag människa är det lätt att glömma bort att det rör sig om en person som är dömd för sexuella övergrepp på unga pojkar, och som ställt till mycket skada på många sätt. Här framstår han mest som ett offer, om än ett gravt stört sådant, en mysfarbror indragen i ett maktspel. Vilket inte känns helt oproblematiskt.”
…Sista meningen ovan kan ersättas med: Vilket känns mycket problematiskt.

En film vid namn ”Quick” har sett dagens ljus. Det är en spelfilm, dvs handlingen är fiktiv (påhittad), som visserligen bygger på en verklig händelse. Som spelfilm betraktad är ”Quick” en stunds hyfsad verklighetsflykt. Filmen har några duktiga skådespelare, men de bleknar vid jämförelse med skådespelarinsatserna hos den äkta Thomas Quick (eller Sture Bergwall som han heter egentligen).

Varför nöja sig med fiction när man kan få the real deal? Här följer en liten sammanställning av autentiska ljudklipp med Thomas Quick, från åren 1995 (oktober), 1996 (april) och 1997 (november).
Lyssna på några smakprov av Quicks fabulösa skådespelartalanger:
Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997. (textvideo, 3 min. 20 sek. Sammanställt från material som publicerats flitigt i SVT och annan massmedia).

I första klippet, från en konfrontation år 1995, berättar Quick lugnt hur han tidigare hade umgåtts med en man (Farebrink). Mannen nekar och protesterar mot Quicks påståenden. (Se även ”Kompletterande uppgifter” nedan).

I andra klippet, från en vallning den 26 april 1996, är Quick upprörd, skakar och darrar på rösten, när han förklarar hur han med kniv dödade och skar upp en liten flicka. I tredje klippet, från samma dag, skriker Quick på sig själv.

I fjärde och sista klippet, från en telefonintervju 1997, talar Quick lugnt och avslappnat om sin kommande bok ”Kvarblivelse”. Han säger bl.a. att ”jag försöker ge en ANING begriplighet till det obegripliga”.

Bild nedan, från 26 april 1996, Quick förklarar upprört – men ändå välformulerat – hur ett mord hade gått till:

Mer från den äkta Quick

Quicks gruvliga ångestfyllda beskrivning i ljudklippet ovan, hur han plockade ut en flickas inre organ för att söka hennes ”rädsla” vid ryggraden, var troligen noga planerad och formulerad i förväg.

Kvarblivelse (baksidan)

Att Quick planerade sina uppgifter noggrant framgår i hans egen bok ”Kvarblivelse” (1998). Följande exempel gäller Quicks förberedelser inför nästa dags terapistund (sid 51-52):

”Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.

När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem.

Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.

Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle nedtecknade alltså författarämnet Quick sina minnen på sjutton sidor i sitt skrivblock. Nästkommande dag läste han högt för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Och det var så det gick det till under Quick-åren:
han var drivande och planerade i förväg. Terapeuterna hade en lyssnande, mer passiv roll. Det framkommer i flera källor från den tiden, ända sedan 1993.

Kompletterande uppgifter

Fram till 1997 (före sista ljudklippet ovan) avkunnades följande morddomar mot Quick:

• 1994, november: Charles Zelmanovits.
• 1996, januari: makarna Stegehuis, kallat tältmorden i Appojaure, eller morden på holländska paret.
• 1997, maj; Yenon Levi.

 Ljudklippet från 1995, 12 oktober, från en konfrontation med en Jonny Farebrink gällande ”tältmorden”.

Drygt tjugo år dessförinnan hade Quick och Farebrink varit intagna samtidigt på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall (år 1972). De kan alltså ha träffats då. Men vid konfrontationen 1995 förnekade Farebrink kännedom om Quick. (Vilket inte är förvånande med tanke på polisens mordmisstankar samt Quicks sexpåståenden om Farebrink).

Farebrink lär också tidigare varit aktuell i utredningen av tältmorden, innan Quick kom in i bilden. (Tältmorden begicks 1984, fredagen 13 juli).

 Ljudklippen från 1996, 26 april, vallning utomhus:
I dessa två klipp, som kommer från samma dag, 26 april 1996, är Quick tidvis mycket känslomässig. Han darrar på rösten och skakar. I ena klippet skriker han ilsket (på sig själv).

Orsaken är lättbegriplig. Quick beskriver detaljerat ett mycket otäckt brott, hur han skurit upp en liten flicka, plockat ut hennes inälvor, för att med handen hitta ”rädslan” vid hennes ryggrad…
Att då darra på rösten och skaka i kroppen är en naturlig reaktion, det insåg Quick säkerligen och det förstår alla med normal inlevelseförmåga. Quick gav intrycket att han våndades kraftigt av allt det fruktansvärda han sade sig ha gjort med flickan.
(Vi utgår här ifrån att det Quick sa om flickan var påhittat. Men även om det var sant så förändras inte resonemanget, i så fall var det minst lika stor anledning att darra och visa starka känslor).

Journalisten Råstam framställde dock det hela visuellt, med videoklipp, i sina Quickfilmer åren 2008-2009, så att berättelsens starka känslomässiga karaktär förminskades.
Råstam pekade på videoklippen och menade att darrandet och skakandet orsakades av kraftig medicinering. Vilket framstår som en enögd slutsats.

Det mest troliga är att darrande rösten och skakande kroppen var ett uttryck för Quicks skådespelartalanger alternativt för sann ånger (beroende på vad man tror om sanningshalten i Quicks bekännelser).

 Ljudklippet från 1997, 24 november, telefonintervju:
Quicks efterlängtade bok ”Kvarblivelse” skulle ha släppts kort tid efter ovanstående intervju, dvs vid årsskiftet 1997/1998. Men publiceringen sköts upp ett år och bokskrivandet fortsatte (troligen pga av kritik från offrens anhöriga m.fl).

Ett syfte med upplägget i Kvarblivelse tycks varit att få läsaren att tycka synd om Quick och betrakta honom som ett offer (för en hemsk barndom), trots morden. Quick i offerrollen. Följaktligen saknar boken ingående detaljerade våldsskildringar, eftersom det skulle ha motverkat syftet.

En undertitel till Kvarblivelse hade kunnat vara:
”En stackars, stackars seriemördare som själv är ett offer och som djupt ångrar sina brott”. Det tycks varit konceptet.

Bild ovan: the real deal, dvs den äkta Quick, i sitt rum på Säter rättspsyk, sittandes framför sin dator. På den tiden var bildskärmarna tjocka, som synes. Quicks dator kan varit exempelvis en sån här skrivbordsmodell:

Skrivbordsmodell, men datorlådan kunde ställas på högkant på golvet för den som föredrog det.

Mera:
– “Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”. Quick kontaktade flera andra författare och ville att de skulle skriva om honom, efter att hans egen bok ”Kvarblivelse” hade floppat år 1999.
– Om du missat ljudklippen: ”Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997”.
– ”SVT och skattemedel bakom filmen “Quick”.

Bakgrund:
Quick/Bergwall är mannen som så att säga lurade hela Sverige… fast det finns osäkerhet exakt NÄR det skedde. Och var det i dåtid eller i nutid som den verkligt stora blåsningen ägde rum, när han fälldes eller när han friades.
Troligen blåstes det både då och nu, säger de medborgare som inser att sanningen sällan är svart eller vit.

Häromveckan meddelades att författaren Sture Bergwall (Thomas Quick) fick avslag på sitt skadeståndskrav på 15 miljoner kronor. Det gällde ersättning för psykiskt lidande pga ”felaktigt frihetsberövande” i tjugo år (1994-2014), som påstås ha orsakats av de sex morddomarna under 1994 till 2001 och som han senare friades från.

Beslutet* från JK (Justitiekansler Anna Skarhed) kan sammanfattas så här:

Det finns inte tillräckligt underlag för slutsatsen att frihetsberövandet var felaktigt.
Med andra ord, det går inte att med säkerhet fastställa att det var morddomarna som orsakade SB:s kvarblivelse* på Säter rättspsyk.
Han var nämligen sedan 1991 redan intagen på rättspsyk för andra grova brott. Det bedömdes då att han behövde stanna där lång tid. År 1992 började han självmant berätta att han hade mördat. Cirka två år senare, november 1994, dömdes han första gången för mord.

Diagnosen allvarligt psykiskt störd ställdes alltså långt innan hans första morderkännande och den första morddomen. Och liknande diagnos ställdes under de femton åren (1993-2008) som han vidhöll att han hade mördat. Och även under de fem åren efter att han återtagit och annullerat sina detaljerade mordberättelser om hur han dödat och skändat offren.

Dessutom gäller preskription för tiden fram till oktober 2007. Gränsen är tio år, skadeståndskravet inkom oktober 2017.

JK förtydligar också att även om det hade funnits ett tydligt orsakssamband mellan frihetsberövandet och morddomarna, så hade det ändå kunnat bli avslag eller nedsatt skadestånd. Eftersom Bergwall själv mycket aktivt agerade för att bli dömd. Och det agerandet från hans sida pågick i många år. Citat ur beslutet:

”Det kan tilläggas att Justitiekanslern gör motsvarande bedömning av frågan om orsakssamband avseende den del av anspråket som nu har avslagits på grund av preskription samt att mycket talar för att det, om AA ansågs ha rätt till ersättning, skulle finnas skäl att jämka denna enligt 6 § frihetsberövandelagen. På grund av utgången i ärendet saknas det dock anledning för Justitiekanslern att gå närmare in på dessa frågor.
[…]
I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs vissa undantag från rätten till ersättning. Av paragrafens första stycke framgår att den skadelidande inte har rätt till ersättning enligt 2–5 §§, om den personen själv uppsåtligen har föranlett åtgärden. I samma bestämmelses tredje stycke anges vidare att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.”

Ovanstående citat kan sägas passa mycket bra in här, det är nästan så man kan tro att 6 § frihetsberövandelagen tillkommit nyligen med just detta fall i åtanke. Men så är det knappast, de formuleringarna i lagtexten är från 1998 eller äldre.

Fyra år från frikännandet till skadeståndskravet

Bergwalls skadeståndskrav inlämnades inte förrän fyra år efter att han friats från morddomarna. I andra resningsfall sker det vanligen inom några månader efter friande dom.
Det fleråriga dröjsmålet tyder på stor osäkerhet, och förstärker intrycket av en grandios resningsblåsning.

År 2013 lade åklagare ned det sista mordåtalet mot Bergwall/Quick. Och efter begäran från Bergwall om frikännande dom, så friade tingsrätten automatiskt (på samma sätt som för de övriga domarna), det skedde samma år.
Inga nya rättegångar hölls.
Därefter tog det ytterligare ett år innan han frigavs från rättspsyk (2014), men han var alltså friad från morddomarna sedan 2013.
Skadeståndskravet lämnades till JK i oktober 2017. Avslag meddelades i juni 2018.

Advokaten Angelica Rigborn förklarade svävande det fleråriga dröjsmålet med att ”vi väntat på ett utlåtande som också ingår i anmälan”. Men det är förstås verklighetsfrämmande att det skulle behöva dröja flera år.

Stämma staten – igen

Nu har Bergwalls advokat uppgett att de kan komma att stämma staten. Det har de gjort tidigare, i april 2015, fast då av andra skäl och med mindre pengar i potten.
Och utan framgång.
På den tiden hade Bergwall och dåvarande advokaten ett aktiebolag tillsammans som hette ”Schnelles Geld” (”snabba pengar” på tyska).

Det finns också möjlighet för staten att skänka några skopor av skattebetalarnas pengar även om personen ifråga inte är berättigad till skadestånd. Så kallat ”ex gratia”, dvs av nån slags välvilja (”av nåd”).
Så hoppet tycks inte ute att håva in en säck pengar eller två.

* ”Schnelles Geld” i rubriken, se stycke ”Stämma staten” ovan.

* JK:s beslut: www.jk.se/beslut-och-yttranden/2018/06/10674-17-41 .

* Uttrycket ”kvarblivelse” är titeln på Sture Bergwalls (Thomas Quicks) debutbok som utkom i omkring 1998/1999 när han stod på toppen av sin storhet som dömd och berömd. Då lär titelns innebörd varit ”fångad av det förflutna”.

Mer än tre år efter att han släpptes ut i mars 2014 kräver författaren Sture Bergwall (Thomas Quick) nu femton miljoner kronor i skadestånd för sin tid som (självförvållat) frihetsberövad.

FEMTON är också antalet år som Bergwall vidhöll att han hade mördat folk (1993 till 2008).
Först var det åren 1993 till 2001 då han mycket aktivt strävade efter att bli dömd i domstol, genom att lämna graverande uppgifter och plädera för att han hade mördat. I tal och skrift (och med teckningar), i polisförhör och i domstolar, i vården, i tidningsartiklar som han författade själv, i radiointervjuer, och i sin egen seriemördar-bok ”Kvarblivelse” där han skrev om några av sina mord och mordoffer. Boken utkom årsskiftet 1998-1999 och innehåller 286 sidor. Han planerade då även en nästa bok kallad ”Mordolog”.

Därefter i nästan sju års tid (2002–2008) och utan medicinering fortsatte han att vidhålla sina mord. Samtidigt som flera personer försökte riva upp morddomarna, t.ex. advokat Pelle Svensson år 2006. Men Bergwall höll fast vid sina morderkännanden.

I november 2008 tvärvände han efter att journalisten Hannes Råstam visat hur Bergwall kunde flytta skulden från sig själv till omgivningen, till ett antal personer inom polisen, rättsväsendet och vården, och hur Bergwall då kunde byta offerroll och författarinriktning.

Dömd till rättspsyk kan vara ansvarig för sina handlingar

Enligt lagen kan den som själv medverkar till frihetsberövandet inte fullt ut räkna med att JK säger ja till skadestånd*.

Ska Bergwall per automatik betraktas som otillräknelig (ej ansvarig för sina handlingar) därför att han var i rättspsykiatrisk vård?
Svar nej. Man kan ha en allvarlig psykisk störning utan att för den skull vara otillräknelig. Endast en mindre del av de gärningsmän som får diagnosen allvarligt psykiskt störda och som placeras på rättspsyk skulle klassas som otillräkneliga, om det fanns ett sådant begrepp i svensk lag.

En dömd kan placeras på rättspsykiatrisk klinik istället för fängelse om det fanns en allvarlig psykisk störning när brottet begicks. Det finns flera olika typer av allvarliga psykiska störningar. Den allvarliga störning Bergwall ansågs ha ligger knappast inom ramen för otillräknelighet. Nyckelorden i det fallet tycks varit sadism, pedofili, impulskontrollstörning. (Bergwall bedömdes också vara ”allmänintellektuellt välbegåvad och ha god verbal förmåga”, enligt Rättsmedicinalverkets utlåtande från 2013 som även innehåller historik).

Dessutom: efter att erkännandena dragits tillbaka 2008 hävdade Bergwall att han hade fabulerat och skådespelat vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 i syfte att slippa fängelse (för brott begångna 1990), han ville hellre placeras på rättspsyk. I så fall lyckades han bra med det skådespeleriet… men det kan ligga honom i fatet nu.

Om medicinerna

Gällande medicineringens eventuella inverkan på morderkännandena så tycks det inte gjorts någon detaljerad oberoende granskning. Bergwallkommissionen använde delvis material som Bergwalls advokat och en docent Dåderman skapat. Kommissionen riktar viss kritik mot det materialet:
”Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn).”

Kommissionen tycks inte granskat medicineringen i detalj, utan de drog den övergripande slutsatsen att fram till de första morderkännandena var doseringen konventionell utan biverkningar, och att doseringen därefter under de följande åtta åren ökade gradvis. Vilket förstås verkar rimligt.

Man kan notera att i perioden för den första polisutredningen och rättegången 1993-1994 (Zelmanovits-fallet) så hade Bergwall ett frivilligt uppehåll i medicineringen i över en månad (mars 1994), pga en tillfällig flytt till Växjö. Under den medicinfria tiden tog han heller inte tillbaka sina uppgifter om mord, så man kan nog lugnt bortse från medicinernas påverkan åtminstone i Zelmanovits-utredningen.

Om Bergwallkommissionen med mera

Fler uppgifter från Bergwallkommissionens rapport är bl.a. några brasklappar där det uppges att man inte kan utesluta att Bergwall kan ha fabulerat även inför kommissionen.
Och att kommissionen inte hittade några egentliga bevis för att teorin om bortträngda minnen hade tillämpats på Bergwall.
Och att kommissionen hittade flera uppgifter som visade att Bergwall inte alls var på väg att skrivas ut 1992, dvs det går rakt emot Bergwallförsvarets påstående.

Och att en medfånge inför kommissionen tyckte att skriverierna kring Bergwall inte stämde:

”Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.”

De sista resterna av Bergwalls sedan år 2015 stängda blogg försvann från Google i somras (2017). På den bloggen fanns en del texter skrivna av Bergwall som inte precis är gynnsamma vid ett skadeståndskrav där försvaret försöker trolla bort hans ansvar. T.ex. formuleringar som:
”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”,
och: ”Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt.”.

För några år sedan tillfrågades Bergwall hur mycket ansvar han själv ansåg att han hade i det här fallet. Svaret var då ”en tredjedel”. De övriga två tredjedelarna tyckte han att vården och rättsväsendet skulle dela på.
Vi får se om justitiekanslern går på Bergwalls linje eller om de hittar en egen väg.

* Om möjligheten till skadestånd:
– ”Svårt att få skadestånd för tiden som frihetsberövad” (SVD, 15 september 2016).
– ”Rättsexpert: Bergwall kan nekas skadestånd” (SVT, 16 april 2015).

Här visas sexton av Bergwalls Quickoffer, dvs personer som författaren Sture Bergwall under namnet Thomas Quick erkände att han hade mördat åren 1964 till 1993.
Samt en karta med fyndplatserna.

De var KALLA FALL när Quick började erkänna mord. Dvs polisen hade slutat utreda de morden eller försvinnandena.

Merparten av offren mördades eller försvann på en helg eller fredag. (I Yenon Levy-fallet är det dock inte klarlagt vilken veckodag mordet inträffade). Sammanställning:

• 1964 lördag 16 maj: Thomas Blomgren, Växjö.
• 1967 söndag 16 april: Alvar Larsson, Sirkön.
• 1971 torsdag 17 juni: Reine (eller Raine) Svensson, Sundsvall.
• 1976 lördag 13 nov: Charles Zelmanovitz, Piteå.
• 1976 söndag 12 dec: Benny Forsgren, Söderhamn.
• 1980 fredag 7 nov: Johan Asplund, Sundsvall.
• 1981 fredag 21 aug: Trine Jensen, Oslo.
• 1981 fredag 28 aug: Marianne Rugaas Knutsen, Risör, Norge.
• 1981 onsdag 25 nov: Magnus Nork, Jönköping.
• 1983 onsdag 7 sept: Olle Högbom, Sundsvall.
• 1984 fredag 13 juli: Janni och Marinus Stegehuis, Appojaure.
• 1985 tisdag 25 juni: Gry Storvik, Oslo.
• 1988 sön-lör 5-11 juni: Yenon Levy, Rörshyttan (Falun).
• 1988 söndag 3 juli: Therese Johannesen*, Drammen, Norge.
• 1993 fredag 22 okt: Örjan Sellin, Sigtuna (Stockholm).

Fetstil = som Quick dömdes för.

Karta över fyndplatserna

När morden begicks (enligt Quick) så var han bosatt i Falun.

Merparten av fyndplatserna ligger nära en europaväg (E4, E45, E16 eller E18).
Platserna är lätta att komma till med bil, inga längre sträckor på småvägar.

Nästan alla fyndplatserna ligger nära hav eller sjö. Även t.ex. Appojaure-dubbelmordet (vid sjön Voulep Appojaure), Sirkön (vid sjön Åsnen), Rörshyttan (vid Bysjön), Sigtuna (vid Mälaren), Jönköping (vid Vättern).

Förklaringar:

• Röda markeringar med blå kant betecknar mord som Quick dömdes för. (6 markeringar, 6 rättegångar. Appojaure var dubbelmord, Oslo var två mordtillfällen. Dvs totalt åtta mord som han dömdes för).
• Röda markeringar utan blå kant betecknar mord som Quick erkände men inte dömdes för.
• Sundsvall och Oslo har tre brottstillfällen vardera. Övriga röda markeringar betecknar 1 brottstillfälle (Appojaure räknas som 1 brottstillfälle).
  Det är totalt 16 brottstillfällen på kartan (dvs mord, enligt Quick).
• Listan omfattar de erkännanden Quick gjorde där en specifik ort/stad har angetts. (I andra erkännanden angavs ingen specifik plats, t.ex. ”nånstans i södra sverige”).

* När Therese Johannesen försvann hade hon axellångt hår, som på bilden i collaget ovan, och hon hade framtänder (som ej var helt utväxta).
I media publicerades ofta missvisande, äldre bilder där hon hade kort hår och helt saknade framtänder.

I Bergwallkommissionens 716-sidors rapport framgår att det inte kan bevisas att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quickfallet. Kommissionen utdelar dock annan minneskritik.

– Inledning.
– Kommissionens minneskritik.
– Hur terapin såg ut i VERKLIGHETEN.
– Kommissionens tvivel på nutida Bergwall.

Bergwallkommissionens rapport* blev klar juni 2015. Ur den kan man bl.a. dra följande slutsatser gällande vården och rättsväsendet åren 1992-2001 i fallet Thomas Quick:

 Kommissionen hittade INGA BEVIS för att vården eller rättsväsendet tillämpade teorin om bortträngda* minnen.

Kommissionen hittade INGA BEVIS för att terapeuterna använde metoder för att avtäcka bortträngda minnen.

 I kommissionens rapport finns flera uppgifter som TALAR EMOT att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quicks fall.

 Kommissionen kritiserar vården och polisen för att man lyssnade för mycket på Quick och accepterade Quicks egen förklaring att han hade svårt att minnas och berätta om morden.

 Kommissionen menar att sakkunnige psykologens bedömning – att Quicks svårighet att minnas berodde på att Quick medvetet avvärjde eller förträngde mordminnen – gav viss vetenskaplig legitimitet till Quicks egna förklaringar. Och att det medförde att polis, åklagare och domstol fick ett mindre kritiskt synsätt till Quicks uppgifter.

Kommissionen hittade alltså inga bevis för att vården eller rättsväsendet skulle ha arbetat utifrån teorin om bortträngda minnen. Och således inte heller använt metoder för att avtäcka bortträngda minnen (som t.ex. hypnos eller guidad visualisering).

Däremot utgick vården och polisen ifrån – enligt kommissionen – att Quick MEDVETET trängde undan, förträngde eller avvärjde mordminnen.
Den typen av minneshantering är INTE ifrågasatt eller kontroversiell bland minnesforskare. Till skillnad från bortträngda* minnen och avtäckning av bortträngda minnen, som är starkt ifrågasatt sedan flera decennier tillbaka.

Och det är anledningen till att kritiker som t.ex. frilansjournalisten Dan Josefsson med bestämdhet hävdar att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quickfallet. Därför att då får Josefsson hela forskarvärldens kritiska syn på sin sida, och det stärker Josefssons trovärdighet och boksäljande.

Massmedia håller dock tyst om att Bergwallkommissionen inte hittade bevis för bortträngda minnen i Quickfallet. Det skulle ju rasera en del av den kritiska Quickbild som massmedia har byggt upp de senaste åren.

Kommissionens minneskritik

Den minneskritik Bergwallkommissionen utdelar är exempelvis att terapeuter m.fl. gjorde fel som lyssnade mycket på Thomas Quicks berättelser, och att man godtog Quicks egen förklaring att han hade svårt att minnas gamla mordhändelser, att han hade svårt att närma sig och berätta detaljer om morden.
Ur kommissionens rapport:
”En allt för okritisk anpassning skedde till [Quicks] egen förklaring till varför han hade så svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att närma sig och berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter, så kallade ”medvetna avvikelser”. Förklaringen tycks inte ha ifrågasatts av utredarna. En bidragande orsak till det var sannolikt den legitimitet som förklaringsmodellen, i vart fall indirekt, fick av såväl [Quicks] psykoterapeuter som den psykolog som anlitades som rådgivare till polis och åklagare. Utredarnas tilltro till förklaringsmodellen innebar att knapphändiga eller felaktiga svar inte behövde betyda annat än att [Quicks] hade svårt att berätta eller att det handlade om ”medvetna avvikelser”.”

I rapporten sägs också att den uppmärksamhet Quick fick av omgivningen kan ha uppmuntrat honom att fabulera ännu mer, kanske så långt att han ljög så han trodde sig själv och på så sätt ”i snävt definierad mening” skapade ”falska minnen”.
Men observera att Bergwall i nutid har uppgett att han ljög medvetet, och att skälen enligt honom var att få uppmärksamhet och att han VILLE bli dömd för mord. Så några falska minnen i ordets rätta bemärkelse var det aldrig frågan om.

Hur terapin såg ut i VERKLIGHETEN

Bland det mest relevanta i frågan om Quicks terapi BORDE vara hur terapin såg ut i praktiken. I följande inlägg visas en rad sådana konkreta exempel, från både dåtid och senare:
”Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas”.

Flera av uppgifterna i det inlägget är från 1990-talet, och således inga nutida efterhandskonstruktioner. Där ges inblickar i hur terapin gick till i verkligheten. Det framgår att terapeuterna mestadels hade en passiv, lyssnande roll, och att Quick var aktiv och förberedde sig noga genom att i förväg skriva ned sina mordberättelser i anteckningsblock.

Redan här kan man ana att det inte förekom plantering av falska minnen, inte heller avtäckning av bortträngda minnen eller andra liknande aktiviteter från terapeutens sida.
Det är tydligt att mordberättelserna formulerades och framfördes av en aktiv, självgående Quick, utan påverkan från terapeuterna.

Exempelvis i en notering från 1993 uppger chefsöverläkaren att terapeuten Kjell:
”mest sitter tyst och att patienten [Quick] börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

I en annan uppgift från 1998 uppgav terapeuten Ståhle att deras roll var huvudsakligen lyssnande, och att:
”terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs.”

I ett längre textstycke från 1990-talet beskriver Quick/Bergwall själv ingående hur han skrev ned sina mordberättelser i förväg, innan han hade samtal med terapeuten.

Kommissionens tvivel på nutida Bergwall

Bergwallkommissionen är inte övertygad om att Bergwalls nutida uppgifter är helt sanna, eller att Quicks morderkännanden enbart var fabulerande. Det framgår på flera ställen i rapporten där man resonerar kring Quicks/Bergwalls ”sällsynta” och ”extraordinära fallenhet för fabulerande och manipulerande”. Kommissionen pekar på möjligheten att Bergwall i nutid kan ha vilselett kommissionen.

Några exempel ur kommissionens rapport:

”När Bergwall nu återtagit sina morderkännanden och sina berättelser om traumatiska barndomsupplevelser så är, enligt min mening, frågan om bortträngda minnen avförd. Frågan blir i stället: Byggde hans berättande på falska minnen, framkallade i terapin och under brottsutredningarna, eller rörde det sig om rent fabulerande? Kan det bland all osanning ha dolt sig uppgifter som faktiskt varit sanna?
Vårdpersonalen, psykoterapeuterna, de poliser vi mött och åklagaren säger samstämmigt att många av de uppgifter Sture Bergwall lämnade trodde de aldrig på. I de fallen rörde det sig med all sannolikhet om rent fabulerande.” (sid 663).

”Sture Bergwalls väl belagda fabulerande och manipulerande förmågor gör att man måste förhålla sig kritiskt även till vad han berättat under senare år. Jag utesluter inte att hans nya berättelser kan vara tillrättalagda – han kan inte utan förbehåll betraktas som fullt ut trovärdig i de intervjuer och förhör han gett i samband med att han tog tillbaka sina erkännanden och senare. Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.

Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.

Det kan också vara klokt inta en försiktig hållning till Sture Bergwalls uppgifter i kommissionens samtal med honom. Han kan mycket väl ha avlyssnat oss som intervjuare och anpassat sitt berättande på motsvarande sätt som han gjort tidigare.”
(sid 664-665).

”Sture Bergwall har ofta framträtt i en offerroll. Den nu förhärskande publika bilden är att han varit ett offer för vården (psykoterapin och läkemedelsbehandlingen) och för rättsväsendet (polisutredningarna, åklagaren, i viss mån också domstolarna), en bild som varit väl ägnad att stödja resningsprocesserna. Enligt min bedömning är det delvis korrekt att vården och rättsväsendet bidragit till att Bergwallsaken utvecklats så illa som den gjort.
Men jag vill samtidigt påpeka att offerrollen inte är ny för Sture Bergwall. Den har varit ett genomgående tema i Sture Bergwalls liv, något som blivit uppenbart under vårt utredningsarbete.”
[…]
”Vid rättegångarna, i intervjuer och i sin bok Kvarblivelse talade Bergwall om den stora skuld han bar på, om hur ångesten och sorgen ständigt plågade honom och hur denna plåga utgjorde det ultimata straffet för hans illgärningar. I boken och under terapin talade han mer om sig själv som offer än som gärningsman. Också i det material Margit Norell bevarade uttryckte Bergwall ofta att han var ett offer.”
[…]
”Huvudtemat i artikeln var dock att han blivit sviken av dem som ifrågasatt hans berättelser, främst Leif GW Persson och Kerstin Koorti. Han hade blivit ett offer för deras misstrogenhet.” (sid 667-669).

”Även om personer med samma extraordinära fallenhet för fabulerande och manipulerande som Sture Bergwall är sällsynta, är det uppenbart att vården (och rättsväsendet) behöver skyddsmekanismer mot manipulation. Frågan är hur detta kan åstadkommas utan att vården förlorar sig i cynism och misstänkliggörande.” (sid 675).

* ”Bortträngda” minnen: är – enligt teorin – traumatiska (mycket omskakande) minnen som personen ifråga är helt omedveten om. Men som finns kvar i det undermedvetna och med vissa metoder kan avtäckas, enligt den starkt kritiserade teorin.

Här kan tilläggas att det är INDIVIDUELLT vilka händelser som upplevs som traumatiska och ger traumatiska minnen. En mördarens mordminnen måste inte vara traumatiska minnen. Om mördaren t.ex. är psykopat, saknar empati, är psykiskt störd, eller/och om mördaren var drogpåverkad, så behöver mordet inte upplevas som en traumatisk eller omskakande händelse. Då kan en sån person hantera minnet av mordet i stort sett som vilka andra minnen som helst. Låta det mer eller mindre falla i glömska eller förtränga det genom att låta tankarna upptas av annat. Det är inte ”bortträngda minnen”, det är inte traumatiska minnen. Personen är medveten om mordhändelsen, men vill kanske inte berätta om den och förnekar därför helt eller delvis minnet av händelsen inför omvärlden.

* Bergwallkommissionens rapport, SOU 2015:52: hemsida | pdf-fil.

Sjutton (17) gånger sände SVT de vinklade Quickfilmerna fram till före hovrättens första resningsbeslut. Därefter sändes de vid ytterligare fyra tillfällen. Totalt tjugoen (21) gånger.

SVT och journalisten Hannes Råstam gjorde totalt tre tv-filmer om Quickfallet:  ”Thomas Quick” del 1 och 2, samt ”Att skapa en seriemördare: Thomas Quick”.
Den tredje filmen var i stort sett en sammanfattning av de två första, och dess specifika syfte framgår av att den sändes intensivt i SVT månaden innan hovrättens första resningsbeslut väntades.

Kort bakgrund:

De filmerna tillkom därför att Sture Bergwall (Thomas Quick*) tog tillbaka sina morderkännanden efter några möten med Råstam år 2008 på Säter rättspsyk där Bergwall var intagen.
DOCK, vid de första mötena med Råstam stod Bergwall fast vid sina mord (trots att han då hade varit drogfri i sju år). Många före Råstam hade kallat Quick/Bergwall för mytoman och några hade försökt få honom att medge det, men misslyckats.

Det var först efter att Råstam träffat Bergwall flera gånger och presenterat en plan för att lägga skulden på vården och på polisen, som Bergwall tog tillbaka sina morderkännanden. Med den listiga planen slapp Bergwall få skulden för allt sitt ljugande genom åren.

Samtliga mord som Quick/Bergwall erkände var kalla fall, dvs polisutredningarna hade lagts ner för länge sen. Några av fallen hade dessutom ansetts vara försvinnanden, inte mord.

Quicks samtliga erkännanden inleddes med att han angav sig själv, dvs hans erkännanden var helt ”självgående”. Polisen hade INTE ursprungligen misstänkt Quick för nåt av de mord han erkände.
Inledningsvis, omkring 1992, var polisen också skeptisk till Quicks morderkännanden eftersom han var intagen på rättspsyk. Men när Quick började lämna uppgifter som man ansåg att bara mördaren kan ha känt till, så förändrades läget.

Programtablå SVT, tidslinje

Filmernas centrala budskap är samma som i Råstams bok som utkom några år senare, de innehåller samma vinklade uppgifter om vården och de rättsliga skeendena.

Nedan visas samtliga 21 st sändningstillfällen i SVT2, SVT1 och SVT24 av Råstams tre tv-filmer om Quick. Här visas även när första resningsansökan lämnades in, när den beviljades och när åtalet lades ned, samt när bröderna Bergwalls bok utkom.

• 2008-12-14, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2008-12-20, kl 14:25-15:25, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2008-12-20, kl 21:00-22:00, SVT24: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
  .
• 2008-12-21, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2008-12-23, kl 15:35-16:35, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2008-12-27, kl 21:00-22:00, SVT24: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
  .
• 2009-04-21: första resningsansökan lämnas in av Bergwalls advokat. (Gällande Yenon Levi).
• 2009-05-18: Boken ”Thomas Quick är död” publiceras. Författare bröderna Sture Bergwall och Sten-Ove Bergwall.
  .
• 2009-07-05, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2009-07-09, kl 16:40-17:40, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2009-07-11, kl 16:30-17:30, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
  .
• 2009-07-12, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2009-07-16, kl 16:40-17:40, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2009-07-18, kl 14:30-15:30, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
  .
• 2009-11-08, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-09*, kl 04:15-05:15, SVT1: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-12, kl 15:10-16:10, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-14, kl 12:30-13:30, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-14, kl 21:30-22:30, SVT24: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
  .
• 2009-12-17: resning beviljas av Svea hovrätt, gällande Yenon Levi.
• 2010-04-20: andra resningsansökan lämnas in av Bergwalls advokat, gällande Therese Johannesen.
• 2010 maj: åtalet gällande Yenon Levi läggs ned.
  .
• 2010-08-22, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010-08-23*, kl 01:00-02:00, SVT1: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010-08-26, kl 16:20-17:20, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010-08-28, kl 13:00-13:59, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010 september: resning beviljas av Svea hovrätt, gällande Therese Johannesen.
  .
  

Råstams tredje film om Quickfallet visades alltså första gången den 8 november 2009, cirka en månad innan hovrätten väntades fatta sitt beslut om resning. Samma månad sändes den filmen ytterligare fyra gånger, dvs totalt fem gånger.

Den 13 november 2009 skrev Johan Croneman i DN:

”Hur kommer det sig förresten att det plötsligt kommer en del 3 om Thomas Quick, just nu? En tredje del som egentligen mest sammanfattar del 1 & del 2.
[…]
Är det så att ett beslut om resningsansökan är nära förestående? Ja, så är det faktiskt, det lär kunna komma under de två sista veckorna i november. Thomas Quicks försvarare har fått ut sitt budskap vid exakt rätt tidpunkt. Igen.”

Råstams filmer om Quick sändes 21 gånger, varav 17 gånger före hovrättens första resningsbeslut

Det är uppenbart att syftet med alla dessa tv-filmvisningarna var att påverka resningsprocessen, resningsåklagarna och hovrättsdomarna. Att få dem välvilligt inställda till tanken på resning och nedläggning. Råstam och SVT:s frenetiska malande med sina vinklade uppgifter, vid sjutton sändningstillfällen före första resningsbeslutet, fungerade som en slags hjärntvätt.

Råstams och SVT:s påverkan på resningsåklagarnas stackars mänskliga psyken syftade också till att få en mildare bevisvärdering av de indicier som en gång hade fällt Bergwall. Och resningsåklagarnas bevisvärdering ledde som bekant till att åtalen lades ned istället för att gå till domstolsprövning. Inte bara i några av fallen, utan i samtliga sex fall, och utan något motstånd gentemot Bergwalls försvarare, och utan att förhöra Bergwall närmare.

Det bör stå helt klart att resningsåklagarna var under stark påverkan av Råstams lyckosamma mediestrategi. Frågan är väl om de överhuvudtaget var vid sina sinnens fulla bruk.

Tidningarnas Quick-drev startade 2008

Det fanns misstroende mot Quicks morderkännanden långt innan Bergwall (Quick) år 2008 tog tillbaka sina morderkännanden.
T.ex. år 2001 riktades kritik i media mot Quick, han kallades för mytoman. Vilket ledde till att han slutade samarbeta med polisen, men han vidhöll fortfarande att han hade mördat.
Även åren dessförinnan, på 1990-talet, hade Quicks morderkännanden ifrågasatts.

Det stora mediedrevet inleddes 2008, efter Bergwalls uttalande att han aldrig hade mördat någon.
Nedan visas några exempel på tidningsartiklar 2008-2009, fram till före hovrätten beviljade första resningen. Begrepp som ”rättsskandal” florerade i mediedrevet redan på den tiden.

> Åklagare: Quick tar tillbaka erkännanden, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-11-19
> Ingen tänkande människa har ju trott på honom, Aftonbladet, 2008-11-20
> Quick uppges ta tillbaka erkännanden av mord, Dagens Nyheter, 2008-11-20
> Thomas Quick begär troligen resning, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-11-20
> Största rättsskandalen någonsin, Aftonbladet, 2008-12-14
> Johans familj: Äntligen, Kvällsposten, 2008-12-14
> ”Det här är en rättsskandal”, Expressen, 2008-12-14
> SVT-dokumentär i kväll: DÄRFÖR TOG THOMAS QUICK TILLBAKA ALLT, GT, 2008-12-14
> Avslöjad av video, Expressen, 2008-12-14
> Advokaten: Dömd på falskt erkännande, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-12-14
> Utredarna anmäls, Aftonbladet, 2008-12-15
> Fakta: Dokumentären om Quick, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-12-15
> Så ska han bli frikänd, GT, 2008-12-15
> Starka mediciner bakom Quicks erkännanden, Göteborgs-Posten 1, 2008-12-15
> Skandalen kostade min familjs heder, Expressen, 2008-12-15
> Thomas Quick måste få resning, Dagens Nyheter, 2008-12-18
> En gåta att Quick åtalades, Aftonbladet, 2008-12-22
> Quick skyller på terapin, Dagens Nyheter, 2008-12-22
> Bevis mot Quick i Norge ifrågasätts, Sydsvenskan, 2008-12-22
> Hannes Råstam ska ha tack, GT, 2009-01-07
> Läkare: ”Åklagaren krävde förmåner för Quick – trots mordmisstankarna”, Expressen, 2009-02-10
> Olustiga påtryckningar från van der Kwast, Dagens Nyheter, 2009-02-10
> 17 april söker Quick resning, Falu Kuriren, 2009-04-01
> Quick skriver bok med brodern, Södra Dalarnes Tidning, 2009-04-08
> Nu begär han resning: ”Skönt”, Expressen, 2009-04-21
> Rättssäkerhet skött av tv, Expressen, 2009-05-13
> Quick: Här är min sanning, Kvällsposten, 2009-05-23
> Han fick Quick att ändra sig, Falu Kuriren, 2009-05-27
> Seriemord eller justitiemord?, Svenska Dagbladet, 2009-06-03
> Thomas Quick är död Quick – den stora rättsskandalen, Nya Ludvika Tidning, 2009-06-11
> Strukturell defekt bakom rättsskandal?, Göteborgs-Posten 1, 2009-06-15
> Nuddar bara vid skandalen, Svenska Dagbladet, 2009-07-07
> Ny tv-film om Thomas Quick, Nya Ludvika Tidning, 2009-11-07
> Professor lät Quick bestämma medicindos, Dagens Nyheter, 2009-11-08

Även i många tidningsartiklar fick Råstams och SVT:s budskap stort utrymme.
Förutom SVT:s tre tv-filmer som sändes flitigt så gjordes även debattprogram och andra tv-program om Quickfallet under dessa år. Sveriges Radio låg inte heller på latsidan med radioprogram om Quick.

Från 2008 och några år framåt pågick ett massivt tryck från media inklusive SVT och SR, som på ett eller annat sätt påverkade hela Sverige inklusive varje enskild juristhjärna inom rättsväsendet.

Ögonblick av klarsyn

I Bergwallkommissionens rapport* som publicerades för några månader sedan (juni 2015) reflekterar utredare Daniel Tarschys över Bergwalls trovärdighet. Tarschys har ett ögonblick av klarsyn och funderar på om Bergwall kanske har blåst även kommissionen (sid 664):

”Sture Bergwalls väl belagda fabulerande och manipulerande förmågor gör att man måste förhålla sig kritiskt även till vad han berättat under senare år. Jag utesluter inte att hans nya berättelser kan vara tillrättalagda – han kan inte utan förbehåll betraktas som fullt ut trovärdig i de intervjuer och förhör han gett i samband med att han tog tillbaka sina erkännanden och senare.
Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.”

”Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.”

”Det kan också vara klokt inta en försiktig hållning till Sture Bergwalls uppgifter i kommissionens samtal med honom. Han kan mycket väl ha avlyssnat oss som intervjuare och anpassat sitt berättande på motsvarande sätt som han gjort tidigare.”

Mera:
– Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas.
– Falskt fundament i Bergwalls förklaring [Utskrivningsmyten].

* Sture Bergwall bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002.
Han tog inte tillbaka sina morderkännanden förrän år 2008, efter sju års drogfrihet och ”tystnad”. Då hade han hållit fast vid sina morderkännanden i 15 år.

* Bergwallkommissionens rapport (juni 2015):
– ”www.regeringen.se/…rapport-fran-bergwallkommissionen.pdf”

* Info om tv-sändningar:
– Svensk Mediedatabas (sökord: ”Hannes Råstam” Quick typ:tv).

Rubriken ovan är från en tidningsartikel som visar hur angelägen Quick (Bergwall) var att bli publicerad. Efter omvärldens svala mottagande av Quicks bok ”Kvarblivelse” år 1999 kontaktade han flera andra författare.

Författaren Sture Bergwall publicerade under namnet Thomas Quick sin mördarbok ”Kvarblivelse” vid årsskiftet 1998/1999. Boken var ett år försenad, och när den äntligen kom ut så omnämndes den knappt i media. Istället kallades han mytoman.
Bergwall planerade redan då nästa bok som hade arbetsnamnet ”Mordolog”. (Men den kom aldrig att publiceras).

Bergwall och författaren Kerstin Ekman

Efter att ”Kvarblivelse” hade floppat kontaktade Bergwall således författaren Kerstin Ekman, han ville att Ekman skulle skriva hans biografi.
Ur artikeln ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi” (23 juni 1999, Aftonbladet):

”Den för flera mord dömde Thomas Quick har i ett brev bett författarinnan Kerstin Ekman att skriva hans biografi. I det norska tv-programmet ”Kerstin Ekman möter Norge” – också sänt i Sverige – har hon sagt att hon tog mycket illa vid sig av förfrågan.

I sin roman ”Händelser vid vatten” använder Kerstin Ekman mordet på ett holländskt par i ett tält i Appojaure som utgångspunkt. Efter det att boken kommit ut erkände Thomas Quick morden. Han är också dömd för dem. För en tid sedan fick så Kerstin Ekman ett brev från Thomas Quick. I det skickade han sina biografiska uppgifter och bad författarinnan att skriva en biografi om honom. I tv-programmet, där hon intervjuades av den norska professorn Eva Bratholm, sa Kerstin Ekman, att hon omedelbart avböjde begäran och att hon också tagit mycket illa vid sig.”

Några månader senare publicerade samma tidning en djupare artikel om Kerstin Ekman, där bland annat Bergwalls begäran till Ekman åter omtalades.
Där uppges att Bergwall hade skickat ”ett stort bakgrundsmaterial” om sig själv till Ekman, men att han fått nobben.

Ur artikeln ”Wennman möter Kerstin Ekman” (25 sept 1999, Aftonbladet):

”Efter romanen ”Händelser vid vatten” kontaktades du av massmördaren Thomas Quick. Han ville att du skulle skriva hans självbiografi.
– Måste vi prata om det? Han är en så djupt tragisk person…en av dessa psykopater som söker publicitet. Han skickade ett stort bakgrundsmaterial om sig själv. Jag har inte läst det och tänker inte göra det heller. Jag skrev ett ytterst formellt brev tillbaka.”

Bergwall och författaren Kristina Hjertén von Gedda

Några år senare gick det dock bättre. Då kontaktade Bergwall en annan författare, Kristina Hjertén von Gedda.

Hösten 2003 – under den period som Bergwall numera kallar de ”tysta åren” och de drogfria åren – lyckades Bergwall få Gedda att intervjua honom. Det resulterade i ett kapitel i Geddas bok ”Bortom allt rimligt tvivel” som utkom 2005.

Några citat ur Geddas bok, i kapitlet om Sture Bergwall:

Sidan 44:
”Nu tar jag mitt ansvar, mina offers anhöriga får svar på sina frågor, gärningsmannen, alltså jag, har gått in för att lindra deras skuld – jag blir nästan tårögd – rättegången blir till ett slags reningsbad för dem att tvätta bort den egna skulden. Barnet är dött och jag rår för det. Dom var inte där och kunde rädda barnet, den skulden tar jag ifrån dom och lägger på mig själv.”

Sidan 67:
”Det första mordet var i Växjö, där jag tog mitt namn (Thomas). Honom la jag i en vedbod, placerade honom på ett väldigt speciellt sätt.”

Sidan 76:
”Du har anklagat din bror Sten-Ove för att ha deltagit i mordet på John Asplund?
’Gärningen står jag för.’
Så han var inte med då?
’Jo, men inte på ett medvetet plan.’”

Anm: i bokens Källor uppges att ”Intervjuerna med Sture Bergwall gjordes hösten 2003.”

Bergwall och författaren Janne Mattsson

En tredje författare som författaren Bergwall hade kontakt med var Janne Mattsson. År 2002 publicerade Mattsson en hel bok om Bergwall:
”Gåtan Thomas Quick”.

Några citat ur Mattssons bok (e-bok):

Om hur många Quick har dödat:
”Thomas Quick tycks själv inte veta, eller vilja veta, hur många de är. Han skakar bara på huvudet och vill inte ens tänka denna tanke helt ut.
– Jag har aldrig räknat dom, jag kan inte göra det. Det är alldeles för ohyggligt. Och ju tydligare jag ser mina offer desto svårare blir det att försöka separera sig själv från dem och att se dem i deras utsatta situation.”

Om studierna inför konfirmationen i St. Stefans kapell i Hälsingegården:
”– Ganska snart började prästen utnyttja mig sexuellt, även om jag själv inte uppfattade det som ett utnyttjande då. Men utnyttjare och utnyttjade hittar alltid varandra.
Den sexuella relationen mellan Thomas Quick och prästmannen skulle fortgå fram till dess Quick några år senare flyttade till Uppsala för att gå på Fjellstedtska gymnasiet. Samtidigt fortsatte prästen att förföra sina unga konfirmander, vilket naturligtvis inte kunde hållas hemligt i längden. Det hade kunnat få mycket allvarliga följder för denne kyrkans tjänare. Men skandalen polisanmäldes aldrig utan tystades ner. Han fråntogs dock rätten till konfirmationsundervisning.”

Att Bergwall kontaktade flera författare och ville att de skulle skriva om honom som den mördare han då framställde sig som*, framgår även i Bergwallkommissionens rapport från 2015 (sid 664):
”Detta hindrade inte att han tog kontakt med författare och bad dem skriva om hans fall. På Bergwalls initiativ ägnade t.ex. Kristina Hjertén von Gedda ett avsnitt i boken ”Bortom allt rimligt tvivel – Fyra svenska rättsfall”, åt Bergwall.”

* Sture Bergwall framställde sig själv som mördare åren 1992 fram till 2008, dvs i drygt femton år. (År 2002 blev han drogfri men han fortsatte vidhålla sina mord de följande sex åren). Under tio av de femton åren hette han Thomas Quick (1992-2002). 

Vid årsskiftet 1998/1999 utkom Quick med boken ”Kvarblivelse” där han berättar om några av de personer han hävdade att han hade mördat, och om hans skuld, ånger och egna lidande.
I boken finns även traditionella dikter av Bergwall, samt sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare.

Texterna och dikterna handlar mestadels om att Bergwall är offer för sin barndom, och om några av mordoffren och den ånger Bergwall långt senare kom att uppleva. Syftet tycks vara att få medkänsla, följaktligen saknar boken ingående detaljskildringar av morden eftersom det hade motverkat syftet.

Om sitt eget stora lidande (pga ångern, skulden och det lidande han orsakat), skriver Bergwall bl.a:
”Det kan, måhända, finnas moraliska aspekter på detta mitt lidande men oavsett de slutsatser dessa aspekter kan ge, så lider jag. Jag lider i mig och jag lider med det lidande jag orsakat.”

Mera:
– ”Quick/Bergwall om Zelmanovits och förlåt” (Om Quicks bok ”Kvarblivelse”).

Författaren Sture Bergwalls blogg är stängd och tycks hålla på att försvinna från sökmotorerna. Det kan tyda på att Bergwalls försvar förbereder en större skadeståndsprocess, och att man anser att innehållet på hans blogg kan störa den processen. Eller så har Bergwall tröttnat på att blogga…

När jag häromdan (juli 2015) råkade trycka på länken ”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”  i krönikan ”Förtalsbonanza” hos Magasinet Paragraf, så visade det sig att Bergwalls blogg numera är stängd. Den bloggen har varit online i fem år, sedan maj 2010, och innehåller flera hundra blogginlägg.

Lite efterforskning visade att Bergwall stängde bloggen omkring den 10 juni 2015, några dar efter att Bergwallkommissionens rapport var klar. Han vidtog då två åtgärder:
1: Stoppade sökrobotar från att besöka hans bloggsidor*.
2: Stängde bloggen för allmänheten*.

Den första av ovanstående åtgärder medför att sökmotorer (Google, Bing, m.fl) plockar bort bloggsidorna från sökmotorsidorna, det brukar ta uppåt några månader. Vilket medför att bloggsidor som sökmotorerna har SPARAT (cachade sidor) inte längre kan nås av allmänheten. (I annat fall kan besökarna läsa bloggsidorna även om bloggen är stängd. Se exempel nedan på en sådan cachad sida som ännu inte hunnit försvinna från Google).

De två ovanstående åtgärderna visar att Bergwall inte längre vill att de hundratals blogginlägg han skrivit ska vara tillgängliga för allmänheten, varken direkt eller via sökmotorers sparade/cachade bloggsidor. Men varför var det så bråttom för Bergwall att få bort sidorna? kan man fråga sig.

Exempel på Bergwalls bloggtexter

Nedan visas några citat från Bergwalls numera stängda blogg, från bloggsidor som är cachade.
Uppenbarligen finns det en del uttalanden på hans blogg som inte fungerar så bra ihop med ett eventuellt kommande skadeståndsanspråk.

”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2012/09/02/parentes-goran-lambertz-och-sanningen/
Anm: här är Bergwall tydlig med att han ljög för att bli fälld i domstol. Det inlägget är daterat sept 2012, då var han fortfarande inlåst och hade tre morddomar kvar att överklaga.

”Jag har baxat den jag var till hitsidan av det oerhörda bedrägeriet som iscensattes av mig, av andra, av oss tillsammans”
Källa: http://sturebergwall.wordpress.com/2013/11/25/aterblickar-vem-ar-din-bror/
Anm: här använder Bergwall själv uttrycket ”bedrägeri” om sitt agerande på nittiotalet.

”Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt. När jag ringde Claes Borgström så var mina första ord till honom: – Är du beredd att värna om min rättssäkerhet?
Jag hoppades, någonstans i mig där jag var nykter, att ett advokatbyte skulle leda till att erkännandena skulle upphöra, att min advokat skulle säga: – Stopp och belägg!”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2010/05/27/22/
Anm: Bergwall klargör att han ljög medvetet, och att han visste att det var fel att ljuga.
Angående advokatbytet på nittiotalet så uppgav Bergwall då en helt annan anledning till bytet. Då ansåg han att mordutredningen (Zelmanovits) hade gått för långsamt, därför ville han byta advokat.
Ur tidningsartikel från 1995:
”Efter två och ett halvt år lämnar advokat Gunnar Lundgren uppdraget som Quicks försvarare i en rad mordfall. Nytt ombud blir advokat Claes Borgström. Enligt Lundgren anser Quick att utredningen gått för långsamt.”

”Kedjad vid mina svar fördes jag till domstol och dömdes för brott jag var fjärran.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/01/02/parentes-jag-ar-mitt-liv-del-23/
Anm: Bergwalls anser att hans egna uppgifter förde honom till domstolen.

”Minnesexperten var aldrig intresserad av hur det hade varit. ”Berätta om hur du som pojke plågade djur, om hur du fantiserade om att göra dina föräldrar illa”, hetsade han. Han fick vad han ville ha medan jag tyst grät över alla jag svek och över hur illa jag gjorde mig själv.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/01/14/parentes-jag-ar-mitt-liv-del-27/
Anm: här lyckas han framställa sig själv som offer för sina egna uppgifter och berättelser.

”Nästintill ofattbart smärtsamma är de år jag levde under annat namn och de sju år i absolut tystnad som följde. Jag bär detta idag, i det som är mitt liv nu.
Min styrka är att jag i grunden fått erfara vad det är att vara sann. För mig är det ingen klyscha att säga att sanningen befriar – jag vet att det är så.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/02/22/parentes-jag-ar-mitt-liv-del-44/
Anm: samma uttryck, ”sanningen befriar”,  använde Bergwall under Quickåren. Men då handlade det om hur hans morderkännanden ”befriade” honom. Att han blev fri genom att erkänna sina mord. Och hur han därmed gick från ”kvarblivelse” (fångad i det förflutna) till ”tillblivelse” (leva i nuet), enligt hans bok ”Kvarblivelse” från 1998.

”Jag tror att det var så det kom sig att jag en dag sa till terapeuten:
– Jag har begått skändliga handlingar, sådana som inte syns i min anamnes.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/11/25/aterblickar-vem-ar-din-bror/

”Jag har flera bokprojekt i tankarna. […]
Jag kommer också att skriva om livet, det som är och som vi alla lever, om natur, längtan, om vart och varthän. I det skrivande tänker jag använda mig  av, om jag kan, ett poetiskt språk.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/12/18/parentes-jag-kommer-att-skriva/
Anm: författaren Bergwall tycks ha ständigt pågående bokprojekt, både förr och nu.

Bloggstängningen gjordes kort tid efter Bergwallkommissionens rapport

Bergwallkommissionens rapport kom den 5 juni (efter 1,5 års arbete). Bergwalls blogg stängde fem dagar senare.
I den rapporten riktades kritik mot rättsväsende och vården. (Någon djupare granskning av resningprocessen gjordes inte). I rapporten fanns visserligen även några tvivel på sanningshalten i Bergwalls nutida uppgifter, inklusive en referens till en annan intagen som inte kände igen den nya mediebilden av Bergwall.
Men merparten av rapporten kan sägas gå i samma spår som Bergwalls nutida uppgifter (och i rakt motsatt riktning mot hans DÅTIDA uppgifter). Dvs till fördel för nutida Bergwall.

Med det stödet i ryggen kan Bergwallförsvaret nu anse det vara dags att lägga fram det STORA skadeståndsanspråket. Då pratar vi inte om några futtiga hundratusen som i tidigare anmälningar gällande förtal, utan om mångmiljonbelopp. Det står mycket på spel och då gäller det för Bergwall att ligga lågt och inte komma med uttalanden, blogginlägg m.m. som kan störa en sådan mångmiljonprocess. (Likt hans bloggrubriker som visas ovan i detta inlägg).

Detta kan vara anledningen till att bloggen stängts och så skyndsamt som möjligt plockas bort från sökmotorerna.

Eller så har Bergwall helt enkelt tröttnat på att blogga. Men i så fall kan man fråga sig varför han så snabbt som möjligt vill ha bort allt blogginnehåll från sökmotorerna och allmänhetens ögon.

Mera:

Att Bergwall stoppade sökrobotar den 10 juni framgår av filen robots.txt där datum för ändringen framgår:
# This file was generated on Wed, 10 Jun 2015 16:11:46 +0000
User-agent: *
Disallow: /wp-login.php
User-agent: *
Disallow: /

https://sturebergwall.wordpress.com/robots.txt

Att stoppa sökrobotor görs enkelt av bloggägaren (Bergwall) på bloggens administrationssida, och då skapas automatiskt filen ”robots.txt”.

Anm: följande direktiv i robots.txt stoppar sökrobotar för hela bloggen:
User-agent: *
Disallow: /
Se en.wikipedia.org/wiki/Robots_exclusion_standard

Google-cachad sida:
Den senast google-sparade sidan är daterad 10 juni. Dvs inga sidor har sparats av Google efter den 10 juni 2015 beroende på att Bergwall stoppade sökrobotarna den 10 juni.

Tips:
För att se allt som Google eller Bing har just nu om Bergwalls blogg, skriv följande rad i deras sökfält:
site:sturebergwall.wordpress.com
Anm: kommandot ”site:” fungerar hos båda sökmotorerna.