Här faktakontrolleras ett urval uppgifter ur SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” som sändes i december 2024. Dom e luriga, säger Catrine.
Inlägget vänder sig till läsare som ogillar lögner och manipulation. Syftet med denna faktagranskning är att undersöka hur sanningsenliga uppgifterna i SVT:s dokumentär är. Syftet är inte att ta ställning till ”läkarnas” skuld eller oskuld.
Dokumentärserien som granskas är producerad av Sveriges Television samt Dan Josefsson och Johannes Hallbom.
SVT:s manipulation med fotohandlarens svägerska
Angående fotohandlarparet som i november 1987 vittnade att en ”läkare” hade lämnat in en filmrulle med hemska ”styckningsbilder” för framkallning i deras fotobutik vid midsommartid 1984.
Berättarrösten Dan Josefsson säger att fotohandlaren i sitt första polisförhör sagt att ”tjejerna” i fotobutiken också hade sett ”styckningsbilderna”, att hans svägerska var en av ”tjejerna”, men att svägerskan i polisförhör sagt att hon inte hade sett bilderna. Josefsson ger sedan tittarna intrycket att fotohandlarparet inbillat sig ”styckningsbilderna” genom att blanda ihop dem med några bilder från ett bårhus.
SVT-dokumentären manipulerar tittarna bl.a. på följande sätt:
– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att hon kan varit sjuk den dagen då mannen lämnade in filmrullen och hämtade bilderna.
– SVT utelämnar att svägerskan sa att hon inte hört talas om bilderna därför att fotohandlaren hade ”tystnadsplikt”, och ”han är ju så rädd, vi får ju aldrig titta i några kort… för att då kan man mista kunder” (dvs om kunderna fick reda på att fotobutiken svikit deras förtroende).
Tidigare hade svägerskan sett otäcka ”bårhusbilder” och andra obehagliga bilder, sa hon i förhöret. Men det verkar som att fotohandlarparet sedan dess hade skärpt rutinerna kring tystnadsplikten.
– SVT utelämnar att svägerskan sa i förhöret att när hon nyligen hörde talas om styckningsbilderna så hade hon trott att det var bårhusbilderna man talade om.
Berättarrösten Dan Josefsson påstår istället felaktigt att svägerskan sagt att fotohandlarparet nog blandat ihop de påstådda bilderna från styckmordet med bårhusbilderna. Med andra ord:
Josefsson ger tittarna intrycket att styckningsbilderna var påhittade, och han undanhåller uppgifter som ger en förklaring till att svägerskan inte hade sett bilderna.
SVT-dokumentären spelar också upp lite av det ljudinspelade polisförhöret med svägerskan år 1987.* (Det är en av dokumentärens flera ljuduppspelningar av olika gamla förhör m.m).
Men SVT har i hemlighet manipulerat genom att klippa ut ord från olika delar av förhöret och sammanfogat till nya meningar.
Tittarna får intrycket att det är originalinspelningen av förhöret år 1987 som spelas upp.
I bild visar SVT samtidigt en kassettbandspelare där man kan se att ljudbandet roterar, som om det vore en originaluppspelning. (Tryck på videon nedan för att lyssna).
I SVT:s manipulerade ljuduppspelning inleds svägerskans ord med den gulmarkerade texten vid #4 i bilden ovan, och fortsätter sedan med #5 osv.
Det är skickligt gjort, lyssnarna märker inte att det är klippt.
På bilden ovan syns en av de bortklippta meningarna: ”Men det var för att dom hade tystnadsplikten.” (efter sekvens #5), som var svägerskans förklaring till varför fotohandlarparet inte hade berättat för henne om bilderna. (Svägerskan kan varit besviken över att fotohandlaren inte tycks litat på henne, att det fanns risk hon skulle sprida uppgifter om kundernas bilder).
Frågan uppstår: är det vanligt förekommande att SVT och Dan Josefsson i sina ”dokumentärer” manipulerar gamla inspelade polisförhör, när den förhörde inte säger vad som passar Josefssons önskemål eller agenda?
Detta förhör (med svägerskan) är dessutom den första och hittills enda ljuduppspelning som jag kontrollerat i SVT:s dokumentärserie. Är resten lika manipulerat? Eller värre? Och hur är det med SVT:s tidigare dokumentärer om andra rättsfall?
Mera om fotohandlarparet: fotokonfrontationen m.m.
Här länkas till en färsk artikel av Lars Borgnäs som bland annat går igenom fotokonfrontationen med fotohandlarparet (som båda pekade ut ”allmänläkaren” som mannen med filmrullen). Artikeln hävdar att SVT-dokumentärens kritik mot konfrontationen bygger på en rapport av en professor Pär-Anders Granhag som klippt bort viktiga replikskiften ur konfrontationen och därmed dragit felaktiga slutsatser om utpekandena:
”SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta” (Lars Borgnäs, januari 2025).
Förutom fotokonfrontationerna tar Borgnäs artikel även upp:
Att barnets ”berättelse” inte hade någon betydelse för utgången i Kammarrätten år 1991, de fäste ingen vikt vid barnet och mamman.
Borgnäs: ”I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet.”
Att ”Josefsson blandar ihop väderprognos och faktiskt väder”, gällande SVT-dokumentärens påstående att det inte var varmt och soligt väder den dagen en dam med hund (”hunddamen”) hade sett de två läkarna med ett barn i barnvagn nära rättsläkarstation på annandag pingst 1984.
I dokumentären visar Josefsson ett inslag från Rapports rikstäckande väderprognos som meddelade ”svalt över lag i hela landet”.
Borgnäs: ”Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.”
Borgnäs artikel avslutas med:
””Det svenska styckmordet” är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt. Den är att likna vid en partsinlaga, som rundar centrala omständigheter och ger en felaktig redovisning av avgörande fakta i fallet. Den har föga gemensamt med den sakliga och sanna journalistik man borde kunna förvänta sig av public service-företaget Sveriges Television.
Sannolikt har ytterst få av alla dem som hyllar ”Det svenska styckmordet” satt sig in i detaljerna kring bevisningen och gett sig själva möjlighet att bedöma dokumentärens tillförlitlighet. Många litar blint på den och stämmer in i kravet på upprättelse för de båda läkarna. Den aningslösheten hos journalister, krönikörer, ledarskribenter och andra opinionsbildare som tar ställning i flock utan egna kunskaper, är både häpnadsväckande och skrämmande.”
Fler vilseledande uppgifter
SVT och berättarrösten Dan Josefsson använder alltså en rad metoder, inklusive klipp-och-klistra, för att manipulera sina tittare / lyssnare. Här visas ännu ett exempel ur det digra materialet.
En poliskvinna uppgav i januari 1988 att hon på försommaren 1984 hade sett Catrine och ”obducenten” tillsammans på tunnelbanan, båda klädda i svarta skinnkläder.*
Och att dagarna innan polisen den 18 juli påträffade de första säckarna intill p-platsen vid Karlberg, så hade poliskvinnan och några poliskollegor känt en hemsk lukt när de fystränade på fotbollsplan vid Karlberg. När de var klara med träningen hade lukten trängt in i deras bilar på p-platsen. Poliskvinnan hade också sett plastsäckar ståendes där.
Och att sista gången poliskvinnan sett Catrine var på försommaren (troligen några dagar innan Catrine försvann).
Berättarrösten Dan Josefsson ger tittarna intrycket att poliskvinnan hade fel eller ljög på alla punkter.
Josefsson säger (under dramatisk ljud- och bildsättning) att poliskvinnan istället kan sett obducentens flickvän, som var punkare, på tunnelbanan. Och att det inte alls hade luktat starkt från säckarna, enligt en polis som var med vid platsundersökningen. Och att säckarna hade legat dolda under lövverk och därför inte kunnat iakttagits av poliskvinnan. Och att poliskvinnan sagt att hon sett Catrine några dagar innan de första säckarna hittades, men att det är omöjligt eftersom Catrine då varit död en månad.
Tittarna manipuleras på följande sätt:
- SVT utelämnar att poliskvinnan hade träffat både ”obducenten” och Catrine flera gånger tidigare och kände dem väl till utseendet. ”Obducenten” hade hållit flera lektioner för polisskolan. Och Catrine hade poliskvinnan sett och pratat med flera gånger ute på stan (Catrine var prostituerad och saknade fast bostad).
- SVT utelämnar att polisens inledande platsundersökning gjordes nattetid, mellan kl. 00:25 och 01:05, och att det duggregnade hela tiden (framgår i polisens rapport), vilket förklarar att säckarna inte luktade starkt som på dagtid när det var varmare och solen sken.
- SVT utelämnar även att mannen som rapporterat säckfyndet uppgett att säckarna ”luktade mycket illa”.
- SVT utelämnar att säckarna som poliskvinnan hade sett kan varit några andra säckar som stod där tillfälligt. (Hon hade ju inte konstaterat att lukten kom från just de säckarna).
- Josefsson dumtolkar poliskvinnans svar på frågan om hon hade sett Catrine ”på försommaren också”. Poliskvinnan hade svarat: ”Ja, bara några dagar innan hade jag gjort det.” (och därefter fortsatte förhöret med annat). Josefsson tolkar det som några dagar innan kvarlevorna påträffades den 18 juli, dvs då Catrine var död. Men ”försommaren” (som frågan gällde) är inte i juli, och sannolikt var det omkring pingst i juni poliskvinnan syftade på, dvs strax innan Catrine försvann.
- SVT undanhåller även poliskvinnans förklaring till att hon inte hörde av sig förrän flera år senare: hon hade trott att polisen redan hade belägg för att ”obducenten” och Catrine varit tillsammans. När poliskvinnan i början på 1988 fick reda på att så inte var fallet, så hörde hon av sig till utredarna.
Anledningen till att hon mindes tillfället då hon sett dem tillsammans i tunnelbanan var att hon ”tyckte det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans … från olika samhällsskikt”.
SVT och Josefsson vill uppenbarligen få oinsatta tittare att betrakta poliskvinnan som fullständigt opålitlig. Det är viktigt för Josefsson eftersom hon var ett av vittnesmålen som kammarrätten år 1991 lade vikt vid.
I kammarrättens indiciekedja ingick bl.a. poliskvinnan, fotohandlarparet, ”hunddamen” (se ovan), samt flera utlåtanden från sakkunniga att gärningsmannen vid vissa moment i styckningen haft ingående kunskaper i anatomi samt kunskaper i kirurgi och ortopedi.
(Och liksom i andra indiciemål händer förstås att olika åklagare och olika domstolar värderar indiciebevisning helt olika).
Mera:
i ”Den sjunde halskotan och styckmördarens skicklighet” visas hur SVT och berättarrösten Josefsson förvränger och utelämnar uppgifter så att rättsläkaren Jovan Rajs framstår som inkompetent och opålitlig.
Det finns fler exempel på att SVT:s dokuserie är vinklad och vilseledande, men för att undvika bli långrandig stannar vi här. Eventuellt kommer detta inlägg att kompletteras längre fram.
Se även:
– Styckmordet på Catrine da Costa och SVT:s dokumentär.
– 20 (tjugo!) domstolsärenden med da Costa-läkarna 1988-2014.
SVT-dokumentären nämner inte heller att ”obducenten” och ”allmänläkaren” har varit i ett tjugotal domstolsärenden och rättegångar under åren 1988 till 2014 gällande da Costa-fallet, samt även i Europadomstolen, utan framgång. Tio gånger har de fått avslag hos Sveriges högsta rättsinstanser Högsta Domstolen och Högsta FörvaltningsDomstolen.
– Mera som SVT utelämnar om fotohandlaren och filmrullen:
SVT utelämnar att mannen som hade lämnat in filmrullen sagt att han var läkare eller patolog eller obducent från patologen, att det var något med polisen, ett ”hemligt projekt”, att han brukade anlita ett annat fotolaboratorium men att det var stängt, och att de inte fick prata om bilderna med vänner och bekanta, och mannen hade varit noga med att inga kopior av bilderna fanns kvar hos fotobutiken.
SVT utelämnar att de anställda i butiken var, förutom fotohandlarparet, fotohandlarens svägerska samt ytterligare en kvinna och två män.
Fotohandlarparet uppgav att de tidigare fått in obehagliga bilder, bland annat från ett bårhus, från operationer på S:t Görans sjukhus, och porrbilder från privatpersoner.
Bland kunderna var det ”mycket läkare, otroligt mycket doktorer”, ”många från Karolinska”.
SVT utelämnar fotohandlarparets förklaring till att de inte reagerat tidigare när tidningarna skrev om styckmordet på Catrine da Costa. Förklaringen var att mannen som lämnat filmrullen verkat yngre än den som var misstänkt av polisen, att mannen sagt att han var läkare och det var ett hemligt projekt med koppling till polisen, att bilderna tycktes vara från en ”officiell miljö” eller sjukhusliknande miljö.
Det verkar som att fotohandlarparet ansett det osannolikt att en styckmördare skulle lämnat bilder på brottet till en fotobutik.
SVT utelämnar vittnesmålet från en pensionerad civiljägmästare, som vittnade att han varit kund i fotobutiken i många år, och att han vid ett besök sett att fotohandlaren ”reagerade mycket starkt för en film som han just höll på att framkalla”, och att detta troligen ägde rum den 20 juni 1984.
– Den manipulerade ljudinspelningen av förhöret med svägerskan finns i avsnitt 3 av SVT-dokuserien, vid tiden 47:40.
– Om poliskvinnan, finns i avsnitt 4 av SVT-dokuserien, vid tiden 10:00 till 15:00.