Häromdan hamnade nåt smått mystifikt på bordet i musikform, frågan var Meningen bakom surrealismen? Vid närmare eftertanke, så självklart, som kan hända efter intensiva dagar, kvällar och nätter. Så här lät det, fritt översatt:

Vi skippade den lätta fandango-dansen, gjorde hjulningar över golvet, jag kände mig lite sjösjuk, men publiken ropade efter mer. Rummet surrade hårdare, när taket flög iväg. När vi ropade efter en drink till, då kom servitören med en bricka.
Och så var det senare, när ”mjölnaren” berättade, att hennes ansikte först bara spöklikt, blev en vitare nyans av blek.
Hon sa, det finns ingen anledning, och sanningen är tydlig att se. Men jag gick igenom mina spelkort, ville inte lämna henne, en av sexton vestal-jungfrur, på väg till kusten. Och även om mina ögon var öppna, kunde de lika gärna varit stängda.
Och så var det senare, när ”mjölnaren” berättade, att hennes ansikte först bara spöklikt, blev en vitare nyans av blek.

… och så vidare, förmedlat för länge sen, långt före vår tid, på den psykedeliska popscenen fast med klassiska och barockinspirerade influenser, på engelska av en grupp britter med namnet ”Procol Harum”, i deras Johann Sebastian Bach-influerade ”A whiter shade of pale” som börjar så här:

Bild av Lavillia.