Knappt två veckor innan 11-årige Johan Asplund försvann spårlöst så försvann 22-åriga Iréne Andersson. Här är en kort inblick. Samt några frågor utan svar. Och om fem meters lucka.
Lördag kväll den 25 oktober 1980 försvinner 22-åriga Iréne Andersson strax utanför Sundsvall. Torsdagen den 30 oktober börjar lokala Sundsvalls tidning skriva om Irenes försvinnande. Bland annat ställs frågan på förstasidan: ”Blev kvinnan bortförd i bil?”
En vecka senare var det dags igen, artiklarna om Irenes försvinnande både föregår och sammanfaller tidsmässigt med Johan Asplunds försvinnande. Tre dagar i följd, inklusive samma morgon som Johan försvann, är Irenes försvinnande förstasidesstoff i lokaltidningen:
- Onsdag 5 november:
”Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”. - Torsdag 6 november:
”60 militärer söker Iréne”. - Fredag 7 november, samma dag som Johan försvann:
”Snart två veckor sedan Iréne försvann”.
Den 10 november kommer personal från mordkommissionen i Stockholm för att bistå Sundsvallspolisen med Irene-fallet.
Några dagar senare kopplas kommissionen även in på Johan-fallet. ”De tror på en snabb lösning av båda fallen”, skriver lokaltidningen.
Den 18 november släpps ”Johanmannen”* efter att ha förhörts vid flera tillfällen.
Inget anhållande gjordes av någon av de misstänkta i varken Johan- eller Irene-fallet.
Fredag den 5 december 1980 åker riksmordkommissionen hem. ”Mordkommissionen lämnar Sundsvall.” ”Jag är mycket besviken”, säger kriminalkommissarie Otto Andersson som då hade lett det största spaningspådraget i länets polisiära historia.
Ur artikel: ”Ingen möda har sparats […] Ett 50-tal polismän har jobbat med fallet, dagar, kvällar och nätter. Engagemanget har varit totalt.
Frivilliga i tusental har gått skallgång. Kvadratmil stora områden har trampats med fem meters lucka. […]”
Sammanfattningsvis så florerade misstankar om brott bakom båda fallen, men inte med samma gärningsperson, under vintern 1980-1981. Polisen hade några misstänkta som snart avfördes från utredningarna.
Sommaren 1981 – nio månader senare – hittades Irene av en slump i skogsområdet där hon hade försvunnit och där omfattande sökinsatser tidigare hade gjorts.
Kvarlevorna, fyndplatsen samt omständigheterna vid försvinnandet visade att sannolikt inget brott låg bakom Irenes försvinnande.
Fyndet visade också att ”fem meters lucka” i skallgångarna inte varit tillräckligt finmaskigt för att hitta Irene. Och inte heller för att hitta Johan, om han fanns i sökområdena i Bosvedjans omgivningar.
Övrigt
Många invånare i Bosvedjan (där Johan och mamman bodde) kände säkert till det omskrivna Irene-fallet och följde det i lokaltidningen tiden innan Johan försvann. Även Johan och mamman.
När sedan även Johan försvann så ökade skriverierna i media. Oroliga föräldrar började skjutsa sina barn till och från skolan. Det spekulerades bland invånarna i Bosvedjan och övriga Sundsvall om huruvida brott hade begåtts, och om det kunde vara samma gärningsperson bakom båda försvinnandena.
Man kan undra hur Johan påverkades av skriverierna om Irenes försvinnande?
Och sedan: hur inverkade Irenes försvinnande på hur folk i Sundsvall uppfattade Johans försvinnande? På dem som senare kom att vittna till Johanmannens* nackdel? Folk som var övertygade om att brott hade begåtts.
Se där, ytterligare några frågor som aldrig lär få några svar. Samt en insikt om fem meters lucka.
Källor m.m:
Skallgångsbilden som inleder inlägget är inte från Irene- eller Johanfallet.
* ”Johanmannen” var Johans mammas ex-sambo, han hade bott hos mamman och Johan i fyra år fram till 1979.