I Bergwallkommissionens 716-sidors rapport framgår att det inte kan bevisas att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quickfallet. Kommissionen utdelar dock annan minneskritik.

– Inledning.
– Kommissionens minneskritik.
– Hur terapin såg ut i VERKLIGHETEN.
– Kommissionens tvivel på nutida Bergwall.

Bergwallkommissionens rapport* blev klar juni 2015. Ur den kan man bl.a. dra följande slutsatser gällande vården och rättsväsendet åren 1992-2001 i fallet Thomas Quick:

 Kommissionen hittade INGA BEVIS för att vården eller rättsväsendet tillämpade teorin om bortträngda* minnen.

Kommissionen hittade INGA BEVIS för att terapeuterna använde metoder för att avtäcka bortträngda minnen.

 I kommissionens rapport finns flera uppgifter som TALAR EMOT att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quicks fall.

 Kommissionen kritiserar vården och polisen för att man lyssnade för mycket på Quick och accepterade Quicks egen förklaring att han hade svårt att minnas och berätta om morden.

 Kommissionen menar att sakkunnige psykologens bedömning – att Quicks svårighet att minnas berodde på att Quick medvetet avvärjde eller förträngde mordminnen – gav viss vetenskaplig legitimitet till Quicks egna förklaringar. Och att det medförde att polis, åklagare och domstol fick ett mindre kritiskt synsätt till Quicks uppgifter.

Kommissionen hittade alltså inga bevis för att vården eller rättsväsendet skulle ha arbetat utifrån teorin om bortträngda minnen. Och således inte heller använt metoder för att avtäcka bortträngda minnen (som t.ex. hypnos eller guidad visualisering).

Däremot utgick vården och polisen ifrån – enligt kommissionen – att Quick MEDVETET trängde undan, förträngde eller avvärjde mordminnen.
Den typen av minneshantering är INTE ifrågasatt eller kontroversiell bland minnesforskare. Till skillnad från bortträngda* minnen och avtäckning av bortträngda minnen, som är starkt ifrågasatt sedan flera decennier tillbaka.

Och det är anledningen till att kritiker som t.ex. frilansjournalisten Dan Josefsson med bestämdhet hävdar att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quickfallet. Därför att då får Josefsson hela forskarvärldens kritiska syn på sin sida, och det stärker Josefssons trovärdighet och boksäljande.

Massmedia håller dock tyst om att Bergwallkommissionen inte hittade bevis för bortträngda minnen i Quickfallet. Det skulle ju rasera en del av den kritiska Quickbild som massmedia har byggt upp de senaste åren.

Kommissionens minneskritik

Den minneskritik Bergwallkommissionen utdelar är exempelvis att terapeuter m.fl. gjorde fel som lyssnade mycket på Thomas Quicks berättelser, och att man godtog Quicks egen förklaring att han hade svårt att minnas gamla mordhändelser, att han hade svårt att närma sig och berätta detaljer om morden.
Ur kommissionens rapport:
”En allt för okritisk anpassning skedde till [Quicks] egen förklaring till varför han hade så svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att närma sig och berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter, så kallade ”medvetna avvikelser”. Förklaringen tycks inte ha ifrågasatts av utredarna. En bidragande orsak till det var sannolikt den legitimitet som förklaringsmodellen, i vart fall indirekt, fick av såväl [Quicks] psykoterapeuter som den psykolog som anlitades som rådgivare till polis och åklagare. Utredarnas tilltro till förklaringsmodellen innebar att knapphändiga eller felaktiga svar inte behövde betyda annat än att [Quicks] hade svårt att berätta eller att det handlade om ”medvetna avvikelser”.”

I rapporten sägs också att den uppmärksamhet Quick fick av omgivningen kan ha uppmuntrat honom att fabulera ännu mer, kanske så långt att han ljög så han trodde sig själv och på så sätt ”i snävt definierad mening” skapade ”falska minnen”.
Men observera att Bergwall i nutid har uppgett att han ljög medvetet, och att skälen enligt honom var att få uppmärksamhet och att han VILLE bli dömd för mord. Så några falska minnen i ordets rätta bemärkelse var det aldrig frågan om.

Hur terapin såg ut i VERKLIGHETEN

Bland det mest relevanta i frågan om Quicks terapi BORDE vara hur terapin såg ut i praktiken. I följande inlägg visas en rad sådana konkreta exempel, från både dåtid och senare:
”Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas”.

Flera av uppgifterna i det inlägget är från 1990-talet, och således inga nutida efterhandskonstruktioner. Där ges inblickar i hur terapin gick till i verkligheten. Det framgår att terapeuterna mestadels hade en passiv, lyssnande roll, och att Quick var aktiv och förberedde sig noga genom att i förväg skriva ned sina mordberättelser i anteckningsblock.

Redan här kan man ana att det inte förekom plantering av falska minnen, inte heller avtäckning av bortträngda minnen eller andra liknande aktiviteter från terapeutens sida.
Det är tydligt att mordberättelserna formulerades och framfördes av en aktiv, självgående Quick, utan påverkan från terapeuterna.

Exempelvis i en notering från 1993 uppger chefsöverläkaren att terapeuten Kjell:
”mest sitter tyst och att patienten [Quick] börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

I en annan uppgift från 1998 uppgav terapeuten Ståhle att deras roll var huvudsakligen lyssnande, och att:
”terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs.”

I ett längre textstycke från 1990-talet beskriver Quick/Bergwall själv ingående hur han skrev ned sina mordberättelser i förväg, innan han hade samtal med terapeuten.

Kommissionens tvivel på nutida Bergwall

Bergwallkommissionen är inte övertygad om att Bergwalls nutida uppgifter är helt sanna, eller att Quicks morderkännanden enbart var fabulerande. Det framgår på flera ställen i rapporten där man resonerar kring Quicks/Bergwalls ”sällsynta” och ”extraordinära fallenhet för fabulerande och manipulerande”. Kommissionen pekar på möjligheten att Bergwall i nutid kan ha vilselett kommissionen.

Några exempel ur kommissionens rapport:

”När Bergwall nu återtagit sina morderkännanden och sina berättelser om traumatiska barndomsupplevelser så är, enligt min mening, frågan om bortträngda minnen avförd. Frågan blir i stället: Byggde hans berättande på falska minnen, framkallade i terapin och under brottsutredningarna, eller rörde det sig om rent fabulerande? Kan det bland all osanning ha dolt sig uppgifter som faktiskt varit sanna?
Vårdpersonalen, psykoterapeuterna, de poliser vi mött och åklagaren säger samstämmigt att många av de uppgifter Sture Bergwall lämnade trodde de aldrig på. I de fallen rörde det sig med all sannolikhet om rent fabulerande.” (sid 663).

”Sture Bergwalls väl belagda fabulerande och manipulerande förmågor gör att man måste förhålla sig kritiskt även till vad han berättat under senare år. Jag utesluter inte att hans nya berättelser kan vara tillrättalagda – han kan inte utan förbehåll betraktas som fullt ut trovärdig i de intervjuer och förhör han gett i samband med att han tog tillbaka sina erkännanden och senare. Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.

Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.

Det kan också vara klokt inta en försiktig hållning till Sture Bergwalls uppgifter i kommissionens samtal med honom. Han kan mycket väl ha avlyssnat oss som intervjuare och anpassat sitt berättande på motsvarande sätt som han gjort tidigare.”
(sid 664-665).

”Sture Bergwall har ofta framträtt i en offerroll. Den nu förhärskande publika bilden är att han varit ett offer för vården (psykoterapin och läkemedelsbehandlingen) och för rättsväsendet (polisutredningarna, åklagaren, i viss mån också domstolarna), en bild som varit väl ägnad att stödja resningsprocesserna. Enligt min bedömning är det delvis korrekt att vården och rättsväsendet bidragit till att Bergwallsaken utvecklats så illa som den gjort.
Men jag vill samtidigt påpeka att offerrollen inte är ny för Sture Bergwall. Den har varit ett genomgående tema i Sture Bergwalls liv, något som blivit uppenbart under vårt utredningsarbete.”
[…]
”Vid rättegångarna, i intervjuer och i sin bok Kvarblivelse talade Bergwall om den stora skuld han bar på, om hur ångesten och sorgen ständigt plågade honom och hur denna plåga utgjorde det ultimata straffet för hans illgärningar. I boken och under terapin talade han mer om sig själv som offer än som gärningsman. Också i det material Margit Norell bevarade uttryckte Bergwall ofta att han var ett offer.”
[…]
”Huvudtemat i artikeln var dock att han blivit sviken av dem som ifrågasatt hans berättelser, främst Leif GW Persson och Kerstin Koorti. Han hade blivit ett offer för deras misstrogenhet.” (sid 667-669).

”Även om personer med samma extraordinära fallenhet för fabulerande och manipulerande som Sture Bergwall är sällsynta, är det uppenbart att vården (och rättsväsendet) behöver skyddsmekanismer mot manipulation. Frågan är hur detta kan åstadkommas utan att vården förlorar sig i cynism och misstänkliggörande.” (sid 675).

* ”Bortträngda” minnen: är – enligt teorin – traumatiska (mycket omskakande) minnen som personen ifråga är helt omedveten om. Men som finns kvar i det undermedvetna och med vissa metoder kan avtäckas, enligt den starkt kritiserade teorin.

Här kan tilläggas att det är INDIVIDUELLT vilka händelser som upplevs som traumatiska och ger traumatiska minnen. En mördarens mordminnen måste inte vara traumatiska minnen. Om mördaren t.ex. är psykopat, saknar empati, är psykiskt störd, eller/och om mördaren var drogpåverkad, så behöver mordet inte upplevas som en traumatisk eller omskakande händelse. Då kan en sån person hantera minnet av mordet i stort sett som vilka andra minnen som helst. Låta det mer eller mindre falla i glömska eller förtränga det genom att låta tankarna upptas av annat. Det är inte ”bortträngda minnen”, det är inte traumatiska minnen. Personen är medveten om mordhändelsen, men vill kanske inte berätta om den och förnekar därför helt eller delvis minnet av händelsen inför omvärlden.

* Bergwallkommissionens rapport, SOU 2015:52: hemsida | pdf-fil (5 juni 2015).

Sjutton (17) gånger sände SVT de vinklade Quickfilmerna fram till före hovrättens första resningsbeslut. Därefter sändes de vid ytterligare fyra tillfällen. Totalt tjugoen (21) gånger.

SVT och journalisten Hannes Råstam gjorde totalt tre tv-filmer om Quickfallet:  ”Thomas Quick” del 1 och 2, samt ”Att skapa en seriemördare: Thomas Quick”.
Den tredje filmen var i stort sett en sammanfattning av de två första, och dess specifika syfte framgår av att den sändes intensivt i SVT månaden innan hovrättens första resningsbeslut väntades.

Kort bakgrund:

De filmerna tillkom därför att Sture Bergwall (Thomas Quick*) tog tillbaka sina morderkännanden efter några möten med Råstam år 2008 på Säter rättspsyk där Bergwall var intagen.
DOCK, vid de första mötena med Råstam stod Bergwall fast vid sina mord (trots att han då hade varit drogfri i sju år). Många före Råstam hade kallat Quick/Bergwall för mytoman och några hade försökt få honom att medge det, men misslyckats.

Det var först efter att Råstam träffat Bergwall flera gånger och presenterat en plan för att lägga skulden på vården och på polisen, som Bergwall tog tillbaka sina morderkännanden. Med den listiga planen slapp Bergwall få skulden för allt sitt ljugande genom åren.

Samtliga mord som Quick/Bergwall erkände var kalla fall, dvs polisutredningarna hade lagts ner för länge sen. Några av fallen hade dessutom ansetts vara försvinnanden, inte mord.

Quicks samtliga erkännanden inleddes med att han angav sig själv, dvs hans erkännanden var helt ”självgående”. Polisen hade INTE ursprungligen misstänkt Quick för nåt av de mord han erkände.
Inledningsvis, omkring 1992, var polisen också skeptisk till Quicks morderkännanden eftersom han var intagen på rättspsyk. Men när Quick började lämna uppgifter som man ansåg att bara mördaren kan ha känt till, så förändrades läget.

Programtablå SVT, tidslinje

Filmernas centrala budskap är samma som i Råstams bok som utkom några år senare, de innehåller samma vinklade uppgifter om vården och de rättsliga skeendena.

Nedan visas samtliga 21 st sändningstillfällen i SVT2, SVT1 och SVT24 av Råstams tre tv-filmer om Quick. Här visas även när första resningsansökan lämnades in, när den beviljades och när åtalet lades ned, samt när bröderna Bergwalls bok utkom.

• 2008-12-14, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2008-12-20, kl 14:25-15:25, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2008-12-20, kl 21:00-22:00, SVT24: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
  .
• 2008-12-21, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2008-12-23, kl 15:35-16:35, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2008-12-27, kl 21:00-22:00, SVT24: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
  .
• 2009-04-21: första resningsansökan lämnas in av Bergwalls advokat. (Gällande Yenon Levi).
• 2009-05-18: Boken ”Thomas Quick är död” publiceras. Författare bröderna Sture Bergwall och Sten-Ove Bergwall.
  .
• 2009-07-05, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2009-07-09, kl 16:40-17:40, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
• 2009-07-11, kl 16:30-17:30, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 1 av 2.
  .
• 2009-07-12, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2009-07-16, kl 16:40-17:40, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
• 2009-07-18, kl 14:30-15:30, SVT2: Dokument inifrån:
  Thomas Quick, Del 2 av 2.
  .
• 2009-11-08, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-09*, kl 04:15-05:15, SVT1: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-12, kl 15:10-16:10, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-14, kl 12:30-13:30, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2009-11-14, kl 21:30-22:30, SVT24: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
  .
• 2009-12-17: resning beviljas av Svea hovrätt, gällande Yenon Levi.
• 2010-04-20: andra resningsansökan lämnas in av Bergwalls advokat, gällande Therese Johannesen.
• 2010 maj: åtalet gällande Yenon Levi läggs ned.
  .
• 2010-08-22, kl 20:00-21:00, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010-08-23*, kl 01:00-02:00, SVT1: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010-08-26, kl 16:20-17:20, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010-08-28, kl 13:00-13:59, SVT2: Dokument inifrån:
  Att skapa en seriemördare: Thomas Quick.
• 2010 september: resning beviljas av Svea hovrätt, gällande Therese Johannesen.
  .
  

Råstams tredje film om Quickfallet visades alltså första gången den 8 november 2009, cirka en månad innan hovrätten väntades fatta sitt beslut om resning. Samma månad sändes den filmen ytterligare fyra gånger, dvs totalt fem gånger.

Den 13 november 2009 skrev Johan Croneman i DN:

”Hur kommer det sig förresten att det plötsligt kommer en del 3 om Thomas Quick, just nu? En tredje del som egentligen mest sammanfattar del 1 & del 2.
[…]
Är det så att ett beslut om resningsansökan är nära förestående? Ja, så är det faktiskt, det lär kunna komma under de två sista veckorna i november. Thomas Quicks försvarare har fått ut sitt budskap vid exakt rätt tidpunkt. Igen.”

Råstams filmer om Quick sändes 21 gånger, varav 17 gånger före hovrättens första resningsbeslut

Det är uppenbart att syftet med alla dessa tv-filmvisningarna var att påverka resningsprocessen, resningsåklagarna och hovrättsdomarna. Att få dem välvilligt inställda till tanken på resning och nedläggning. Råstam och SVT:s frenetiska malande med sina vinklade uppgifter, vid sjutton sändningstillfällen före första resningsbeslutet, fungerade som en slags hjärntvätt.

Råstams och SVT:s påverkan på resningsåklagarnas stackars mänskliga psyken syftade också till att få en mildare bevisvärdering av de indicier som en gång hade fällt Bergwall. Och resningsåklagarnas bevisvärdering ledde som bekant till att åtalen lades ned istället för att gå till domstolsprövning. Inte bara i några av fallen, utan i samtliga sex fall, och utan något motstånd gentemot Bergwalls försvarare, och utan att förhöra Bergwall närmare.

Det bör stå helt klart att resningsåklagarna var under stark påverkan av Råstams lyckosamma mediestrategi. Frågan är väl om de överhuvudtaget var vid sina sinnens fulla bruk.

Tidningarnas Quick-drev startade 2008

Det fanns misstroende mot Quicks morderkännanden långt innan Bergwall (Quick) år 2008 tog tillbaka sina morderkännanden.
T.ex. år 2001 riktades kritik i media mot Quick, han kallades för mytoman. Vilket ledde till att han slutade samarbeta med polisen, men han vidhöll fortfarande att han hade mördat.
Även åren dessförinnan, på 1990-talet, hade Quicks morderkännanden ifrågasatts.

Det stora mediedrevet inleddes 2008, efter Bergwalls uttalande att han aldrig hade mördat någon.
Nedan visas några exempel på tidningsartiklar 2008-2009, fram till före hovrätten beviljade första resningen. Begrepp som ”rättsskandal” florerade i mediedrevet redan på den tiden.

> Åklagare: Quick tar tillbaka erkännanden, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-11-19
> Ingen tänkande människa har ju trott på honom, Aftonbladet, 2008-11-20
> Quick uppges ta tillbaka erkännanden av mord, Dagens Nyheter, 2008-11-20
> Thomas Quick begär troligen resning, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-11-20
> Största rättsskandalen någonsin, Aftonbladet, 2008-12-14
> Johans familj: Äntligen, Kvällsposten, 2008-12-14
> ”Det här är en rättsskandal”, Expressen, 2008-12-14
> SVT-dokumentär i kväll: DÄRFÖR TOG THOMAS QUICK TILLBAKA ALLT, GT, 2008-12-14
> Avslöjad av video, Expressen, 2008-12-14
> Advokaten: Dömd på falskt erkännande, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-12-14
> Utredarna anmäls, Aftonbladet, 2008-12-15
> Fakta: Dokumentären om Quick, Tidningarnas Telegrambyrå, 2008-12-15
> Så ska han bli frikänd, GT, 2008-12-15
> Starka mediciner bakom Quicks erkännanden, Göteborgs-Posten 1, 2008-12-15
> Skandalen kostade min familjs heder, Expressen, 2008-12-15
> Thomas Quick måste få resning, Dagens Nyheter, 2008-12-18
> En gåta att Quick åtalades, Aftonbladet, 2008-12-22
> Quick skyller på terapin, Dagens Nyheter, 2008-12-22
> Bevis mot Quick i Norge ifrågasätts, Sydsvenskan, 2008-12-22
> Hannes Råstam ska ha tack, GT, 2009-01-07
> Läkare: ”Åklagaren krävde förmåner för Quick – trots mordmisstankarna”, Expressen, 2009-02-10
> Olustiga påtryckningar från van der Kwast, Dagens Nyheter, 2009-02-10
> 17 april söker Quick resning, Falu Kuriren, 2009-04-01
> Quick skriver bok med brodern, Södra Dalarnes Tidning, 2009-04-08
> Nu begär han resning: ”Skönt”, Expressen, 2009-04-21
> Rättssäkerhet skött av tv, Expressen, 2009-05-13
> Quick: Här är min sanning, Kvällsposten, 2009-05-23
> Han fick Quick att ändra sig, Falu Kuriren, 2009-05-27
> Seriemord eller justitiemord?, Svenska Dagbladet, 2009-06-03
> Thomas Quick är död Quick – den stora rättsskandalen, Nya Ludvika Tidning, 2009-06-11
> Strukturell defekt bakom rättsskandal?, Göteborgs-Posten 1, 2009-06-15
> Nuddar bara vid skandalen, Svenska Dagbladet, 2009-07-07
> Ny tv-film om Thomas Quick, Nya Ludvika Tidning, 2009-11-07
> Professor lät Quick bestämma medicindos, Dagens Nyheter, 2009-11-08

Även i många tidningsartiklar fick Råstams och SVT:s budskap stort utrymme.
Förutom SVT:s tre tv-filmer som sändes flitigt så gjordes även debattprogram och andra tv-program om Quickfallet under dessa år. Sveriges Radio låg inte heller på latsidan med radioprogram om Quick.

Från 2008 och några år framåt pågick ett massivt tryck från media inklusive SVT och SR, som på ett eller annat sätt påverkade hela Sverige inklusive varje enskild juristhjärna inom rättsväsendet.

Ögonblick av klarsyn

I Bergwallkommissionens rapport* som publicerades för några månader sedan (juni 2015) reflekterar utredare Daniel Tarschys över Bergwalls trovärdighet. Tarschys har ett ögonblick av klarsyn och funderar på om Bergwall kanske har blåst även kommissionen (sid 664):

”Sture Bergwalls väl belagda fabulerande och manipulerande förmågor gör att man måste förhålla sig kritiskt även till vad han berättat under senare år. Jag utesluter inte att hans nya berättelser kan vara tillrättalagda – han kan inte utan förbehåll betraktas som fullt ut trovärdig i de intervjuer och förhör han gett i samband med att han tog tillbaka sina erkännanden och senare.
Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.”

”Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.”

”Det kan också vara klokt inta en försiktig hållning till Sture Bergwalls uppgifter i kommissionens samtal med honom. Han kan mycket väl ha avlyssnat oss som intervjuare och anpassat sitt berättande på motsvarande sätt som han gjort tidigare.”

Mera:
– Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas.
– Falskt fundament i Bergwalls förklaring [Utskrivningsmyten].

* Sture Bergwall bytte namn till Thomas Quick år 1992, och bytte sedan tillbaka till Sture Bergwall år 2002.
Han tog inte tillbaka sina morderkännanden förrän år 2008, efter sju års drogfrihet och ”tystnad”. Då hade han hållit fast vid sina morderkännanden i 15 år.

* Bergwallkommissionens rapport (juni 2015):
– ”www.regeringen.se/…rapport-fran-bergwallkommissionen.pdf”

* Info om tv-sändningar:
– Svensk Mediedatabas (sökord: ”Hannes Råstam” Quick typ:tv).

Rubriken ovan är från en tidningsartikel som visar hur angelägen Quick (Bergwall) var att bli publicerad. Efter omvärldens svala mottagande av Quicks bok ”Kvarblivelse” år 1999 kontaktade han flera andra författare.

Författaren Sture Bergwall publicerade under namnet Thomas Quick sin mördarbok ”Kvarblivelse” vid årsskiftet 1998/1999. Boken var ett år försenad, och när den äntligen kom ut så omnämndes den knappt i media. Istället kallades han mytoman.
Bergwall planerade redan då nästa bok som hade arbetsnamnet ”Mordolog”. (Men den kom aldrig att publiceras).

Bergwall och författaren Kerstin Ekman

Efter att ”Kvarblivelse” hade floppat kontaktade Bergwall således författaren Kerstin Ekman, han ville att Ekman skulle skriva hans biografi.
Ur artikeln ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi” (23 juni 1999, Aftonbladet):

”Den för flera mord dömde Thomas Quick har i ett brev bett författarinnan Kerstin Ekman att skriva hans biografi. I det norska tv-programmet ”Kerstin Ekman möter Norge” – också sänt i Sverige – har hon sagt att hon tog mycket illa vid sig av förfrågan.

I sin roman ”Händelser vid vatten” använder Kerstin Ekman mordet på ett holländskt par i ett tält i Appojaure som utgångspunkt. Efter det att boken kommit ut erkände Thomas Quick morden. Han är också dömd för dem. För en tid sedan fick så Kerstin Ekman ett brev från Thomas Quick. I det skickade han sina biografiska uppgifter och bad författarinnan att skriva en biografi om honom. I tv-programmet, där hon intervjuades av den norska professorn Eva Bratholm, sa Kerstin Ekman, att hon omedelbart avböjde begäran och att hon också tagit mycket illa vid sig.”

Några månader senare publicerade samma tidning en djupare artikel om Kerstin Ekman, där bland annat Bergwalls begäran till Ekman åter omtalades.
Där uppges att Bergwall hade skickat ”ett stort bakgrundsmaterial” om sig själv till Ekman, men att han fått nobben.

Ur artikeln ”Wennman möter Kerstin Ekman” (25 sept 1999, Aftonbladet):

”Efter romanen ”Händelser vid vatten” kontaktades du av massmördaren Thomas Quick. Han ville att du skulle skriva hans självbiografi.
– Måste vi prata om det? Han är en så djupt tragisk person…en av dessa psykopater som söker publicitet. Han skickade ett stort bakgrundsmaterial om sig själv. Jag har inte läst det och tänker inte göra det heller. Jag skrev ett ytterst formellt brev tillbaka.”

Bergwall och författaren Kristina Hjertén von Gedda

Några år senare gick det dock bättre. Då kontaktade Bergwall en annan författare, Kristina Hjertén von Gedda.

Hösten 2003 – under den period som Bergwall numera kallar de ”tysta åren” och de drogfria åren – lyckades Bergwall få Gedda att intervjua honom. Det resulterade i ett kapitel i Geddas bok ”Bortom allt rimligt tvivel” som utkom 2005.

Några citat ur Geddas bok, i kapitlet om Sture Bergwall:

Sidan 44:
”Nu tar jag mitt ansvar, mina offers anhöriga får svar på sina frågor, gärningsmannen, alltså jag, har gått in för att lindra deras skuld – jag blir nästan tårögd – rättegången blir till ett slags reningsbad för dem att tvätta bort den egna skulden. Barnet är dött och jag rår för det. Dom var inte där och kunde rädda barnet, den skulden tar jag ifrån dom och lägger på mig själv.”

Sidan 67:
”Det första mordet var i Växjö, där jag tog mitt namn (Thomas). Honom la jag i en vedbod, placerade honom på ett väldigt speciellt sätt.”

Sidan 76:
”Du har anklagat din bror Sten-Ove för att ha deltagit i mordet på John Asplund?
’Gärningen står jag för.’
Så han var inte med då?
’Jo, men inte på ett medvetet plan.’”

Anm: i bokens Källor uppges att ”Intervjuerna med Sture Bergwall gjordes hösten 2003.”

Bergwall och författaren Janne Mattsson

En tredje författare som författaren Bergwall hade kontakt med var Janne Mattsson. År 2002 publicerade Mattsson en hel bok om Bergwall:
”Gåtan Thomas Quick”.

Några citat ur Mattssons bok (e-bok):

Om hur många Quick har dödat:
”Thomas Quick tycks själv inte veta, eller vilja veta, hur många de är. Han skakar bara på huvudet och vill inte ens tänka denna tanke helt ut.
– Jag har aldrig räknat dom, jag kan inte göra det. Det är alldeles för ohyggligt. Och ju tydligare jag ser mina offer desto svårare blir det att försöka separera sig själv från dem och att se dem i deras utsatta situation.”

Om studierna inför konfirmationen i St. Stefans kapell i Hälsingegården:
”– Ganska snart började prästen utnyttja mig sexuellt, även om jag själv inte uppfattade det som ett utnyttjande då. Men utnyttjare och utnyttjade hittar alltid varandra.
Den sexuella relationen mellan Thomas Quick och prästmannen skulle fortgå fram till dess Quick några år senare flyttade till Uppsala för att gå på Fjellstedtska gymnasiet. Samtidigt fortsatte prästen att förföra sina unga konfirmander, vilket naturligtvis inte kunde hållas hemligt i längden. Det hade kunnat få mycket allvarliga följder för denne kyrkans tjänare. Men skandalen polisanmäldes aldrig utan tystades ner. Han fråntogs dock rätten till konfirmationsundervisning.”

Att Bergwall kontaktade flera författare och ville att de skulle skriva om honom som den mördare han då framställde sig som*, framgår även i Bergwallkommissionens rapport från 2015 (sid 664):
”Detta hindrade inte att han tog kontakt med författare och bad dem skriva om hans fall. På Bergwalls initiativ ägnade t.ex. Kristina Hjertén von Gedda ett avsnitt i boken ”Bortom allt rimligt tvivel – Fyra svenska rättsfall”, åt Bergwall.”

* Sture Bergwall framställde sig själv som mördare åren 1992 fram till 2008, dvs i drygt femton år. (År 2002 blev han drogfri men han fortsatte vidhålla sina mord de följande sex åren). Under tio av de femton åren hette han Thomas Quick (1992-2002). 

Vid årsskiftet 1998/1999 utkom Quick med boken ”Kvarblivelse” där han berättar om några av de personer han hävdade att han hade mördat, och om hans skuld, ånger och egna lidande.
I boken finns även traditionella dikter av Bergwall, samt sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare.

Texterna och dikterna handlar mestadels om att Bergwall är offer för sin barndom, och om några av mordoffren och den ånger Bergwall långt senare kom att uppleva. Syftet tycks vara att få medkänsla, följaktligen saknar boken ingående detaljskildringar av morden eftersom det hade motverkat syftet.

Om sitt eget stora lidande (pga ångern, skulden och det lidande han orsakat), skriver Bergwall bl.a:
”Det kan, måhända, finnas moraliska aspekter på detta mitt lidande men oavsett de slutsatser dessa aspekter kan ge, så lider jag. Jag lider i mig och jag lider med det lidande jag orsakat.”

Mera:
– ”Quick/Bergwall om Zelmanovits och förlåt” (Om Quicks bok ”Kvarblivelse”).

Författaren Sture Bergwalls blogg är stängd och tycks hålla på att försvinna från sökmotorerna. Det kan tyda på att Bergwalls försvar förbereder en större skadeståndsprocess, och att man anser att innehållet på hans blogg kan störa den processen. Eller så har Bergwall tröttnat på att blogga…

När jag häromdan (juli 2015) råkade trycka på länken ”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”  i krönikan ”Förtalsbonanza” hos Magasinet Paragraf, så visade det sig att Bergwalls blogg numera är stängd. Den bloggen har varit online i fem år, sedan maj 2010, och innehåller flera hundra blogginlägg.

Lite efterforskning visade att Bergwall stängde bloggen omkring den 10 juni 2015, några dar efter att Bergwallkommissionens rapport var klar. Han vidtog då två åtgärder:
1: Stoppade sökrobotar från att besöka hans bloggsidor*.
2: Stängde bloggen för allmänheten*.

Den första av ovanstående åtgärder medför att sökmotorer (Google, Bing, m.fl) plockar bort bloggsidorna från sökmotorsidorna, det brukar ta uppåt några månader. Vilket medför att bloggsidor som sökmotorerna har SPARAT (cachade sidor) inte längre kan nås av allmänheten. (I annat fall kan besökarna läsa bloggsidorna även om bloggen är stängd. Se exempel nedan på en sådan cachad sida som ännu inte hunnit försvinna från Google).

De två ovanstående åtgärderna visar att Bergwall inte längre vill att de hundratals blogginlägg han skrivit ska vara tillgängliga för allmänheten, varken direkt eller via sökmotorers sparade/cachade bloggsidor. Men varför var det så bråttom för Bergwall att få bort sidorna? kan man fråga sig.

Exempel på Bergwalls bloggtexter

Nedan visas några citat från Bergwalls numera stängda blogg, från bloggsidor som är cachade.
Uppenbarligen finns det en del uttalanden på hans blogg som inte fungerar så bra ihop med ett eventuellt kommande skadeståndsanspråk.

”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2012/09/02/parentes-goran-lambertz-och-sanningen/
Anm: här är Bergwall tydlig med att han ljög för att bli fälld i domstol. Det inlägget är daterat sept 2012, då var han fortfarande inlåst och hade tre morddomar kvar att överklaga.

”Jag har baxat den jag var till hitsidan av det oerhörda bedrägeriet som iscensattes av mig, av andra, av oss tillsammans”
Källa: http://sturebergwall.wordpress.com/2013/11/25/aterblickar-vem-ar-din-bror/
Anm: här använder Bergwall själv uttrycket ”bedrägeri” om sitt agerande på nittiotalet.

”Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt. När jag ringde Claes Borgström så var mina första ord till honom: – Är du beredd att värna om min rättssäkerhet?
Jag hoppades, någonstans i mig där jag var nykter, att ett advokatbyte skulle leda till att erkännandena skulle upphöra, att min advokat skulle säga: – Stopp och belägg!”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2010/05/27/22/
Anm: Bergwall klargör att han ljög medvetet, och att han visste att det var fel att ljuga.
Angående advokatbytet på nittiotalet så uppgav Bergwall då en helt annan anledning till bytet. Då ansåg han att mordutredningen (Zelmanovits) hade gått för långsamt, därför ville han byta advokat.
Ur tidningsartikel från 1995:
”Efter två och ett halvt år lämnar advokat Gunnar Lundgren uppdraget som Quicks försvarare i en rad mordfall. Nytt ombud blir advokat Claes Borgström. Enligt Lundgren anser Quick att utredningen gått för långsamt.”

”Kedjad vid mina svar fördes jag till domstol och dömdes för brott jag var fjärran.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/01/02/parentes-jag-ar-mitt-liv-del-23/
Anm: Bergwalls anser att hans egna uppgifter förde honom till domstolen.

”Minnesexperten var aldrig intresserad av hur det hade varit. ”Berätta om hur du som pojke plågade djur, om hur du fantiserade om att göra dina föräldrar illa”, hetsade han. Han fick vad han ville ha medan jag tyst grät över alla jag svek och över hur illa jag gjorde mig själv.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/01/14/parentes-jag-ar-mitt-liv-del-27/
Anm: här lyckas han framställa sig själv som offer för sina egna uppgifter och berättelser.

”Nästintill ofattbart smärtsamma är de år jag levde under annat namn och de sju år i absolut tystnad som följde. Jag bär detta idag, i det som är mitt liv nu.
Min styrka är att jag i grunden fått erfara vad det är att vara sann. För mig är det ingen klyscha att säga att sanningen befriar – jag vet att det är så.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/02/22/parentes-jag-ar-mitt-liv-del-44/
Anm: samma uttryck, ”sanningen befriar”,  använde Bergwall under Quickåren. Men då handlade det om hur hans morderkännanden ”befriade” honom. Att han blev fri genom att erkänna sina mord. Och hur han därmed gick från ”kvarblivelse” (fångad i det förflutna) till ”tillblivelse” (leva i nuet), enligt hans bok ”Kvarblivelse” från 1998.

”Jag tror att det var så det kom sig att jag en dag sa till terapeuten:
– Jag har begått skändliga handlingar, sådana som inte syns i min anamnes.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/11/25/aterblickar-vem-ar-din-bror/

”Jag har flera bokprojekt i tankarna. […]
Jag kommer också att skriva om livet, det som är och som vi alla lever, om natur, längtan, om vart och varthän. I det skrivande tänker jag använda mig  av, om jag kan, ett poetiskt språk.”
Källa: sturebergwall.wordpress.com/2013/12/18/parentes-jag-kommer-att-skriva/
Anm: författaren Bergwall tycks ha ständigt pågående bokprojekt, både förr och nu.

Bloggstängningen gjordes kort tid efter Bergwallkommissionens rapport

Bergwallkommissionens rapport kom den 5 juni (efter 1,5 års arbete). Bergwalls blogg stängde fem dagar senare.
I den rapporten riktades kritik mot rättsväsende och vården. (Någon djupare granskning av resningprocessen gjordes inte). I rapporten fanns visserligen även några tvivel på sanningshalten i Bergwalls nutida uppgifter, inklusive en referens till en annan intagen som inte kände igen den nya mediebilden av Bergwall.
Men merparten av rapporten kan sägas gå i samma spår som Bergwalls nutida uppgifter (och i rakt motsatt riktning mot hans DÅTIDA uppgifter). Dvs till fördel för nutida Bergwall.

Med det stödet i ryggen kan Bergwallförsvaret nu anse det vara dags att lägga fram det STORA skadeståndsanspråket. Då pratar vi inte om några futtiga hundratusen som i tidigare anmälningar gällande förtal, utan om mångmiljonbelopp. Det står mycket på spel och då gäller det för Bergwall att ligga lågt och inte komma med uttalanden, blogginlägg m.m. som kan störa en sådan mångmiljonprocess. (Likt hans bloggrubriker som visas ovan i detta inlägg).

Detta kan vara anledningen till att bloggen stängts och så skyndsamt som möjligt plockas bort från sökmotorerna.

Eller så har Bergwall helt enkelt tröttnat på att blogga. Men i så fall kan man fråga sig varför han så snabbt som möjligt vill ha bort allt blogginnehåll från sökmotorerna och allmänhetens ögon.

Mera:

Att Bergwall stoppade sökrobotar den 10 juni framgår av filen robots.txt där datum för ändringen framgår:
# This file was generated on Wed, 10 Jun 2015 16:11:46 +0000
User-agent: *
Disallow: /wp-login.php
User-agent: *
Disallow: /

https://sturebergwall.wordpress.com/robots.txt

Att stoppa sökrobotor görs enkelt av bloggägaren (Bergwall) på bloggens administrationssida, och då skapas automatiskt filen ”robots.txt”.

Anm: följande direktiv i robots.txt stoppar sökrobotar för hela bloggen:
User-agent: *
Disallow: /
Se en.wikipedia.org/wiki/Robots_exclusion_standard

Google-cachad sida:
Den senast google-sparade sidan är daterad 10 juni. Dvs inga sidor har sparats av Google efter den 10 juni 2015 beroende på att Bergwall stoppade sökrobotarna den 10 juni.

Tips:
För att se allt som Google eller Bing har just nu om Bergwalls blogg, skriv följande rad i deras sökfält:
site:sturebergwall.wordpress.com
Anm: kommandot ”site:” fungerar hos båda sökmotorerna.

Ända sedan år 2008 – då Sture Bergwall efter femton år tog tillbaka sina morderkännanden – har det felaktigt hävdats att Bergwall började erkänna mord därför att Säter rättspsykiatriska klinik planerade utskrivning av honom år 1992. (Året dessförinnan, i juni 1991, hade han dömts för bankrån samt grov stöld*).
Det har påståtts att han hellre ville stanna kvar i den trygga miljön än att bli frisläppt, och att det var därför han började berätta att han hade mördat.

Men i Bergwallkommissionens rapport* som utkom nyligen (juni 2015) finns flera uppgifter som visar att Bergwall inte alls var på väg att skrivas ut. Att det tvärtom bedömdes att han skulle stanna kvar mycket länge på rättspsyk.

Uppgiften om utskrivning motsägs exempelvis av följande (enligt sidan 102 i kommissionens rapport):

• I ett utlåtande från överläkaren i början av år 1992 uppges bland annat att ”vården beräknas bli mycket långvarig”.
• Journalerna hos rättspsyk från den tiden innehåller inga uppgifter om utskrivning av Bergwall.
• Flera i personalen på rättspsyk uppger att det inte var aktuellt med utskrivning.

Enligt kommissionen finns det dock en notering hos kommunen, hos kommunens bostadsbolag, att utskrivning var aktuell. Men det tycks vara Bergwalls egen (felaktiga) uppgift som han uppgav till bostadsbolaget när han sökte bostad hos dem.
Hans ansökan lär ha lämnats till det kommunala bostadsbolaget i augusti 1992. När Bergwall en kort tid senare i september blev erbjuden en lägenhet så återtog han ansökan.

En anledning till att Bergwall sökte lägenhet kan varit att han ville ha ett rum på stan att vistas i då han hade frigång eller permissioner från Säter rättspsyk.
Men det verkar inte sannolikt att han skulle ha missuppfattat läget och verkligen trodde att han skulle friges. Han dömdes alltså i juni 1991 för grova brott, dvs bara ett år tidigare, så han bör förstått att frigivning inte redan var aktuell 1992.

Samma utskrivningslögn år 2002 men med annan vinkel

Det falska påståendet om utskrivning återfinns även i Janne Mattssons bok* ”Gåtan Thomas Quick” som utkom 2002.
Men den gången uppgav Bergwall (Quick) att han stannade kvar på rättspsyk därför att han var för farlig att skrivas ut.
Ur Mattssons e-bok (min fetstil):

”Men vid ett besök i den nya lägenheten drabbas Thomas Quick av en så stark längtan till sitt tidigare destruktiva liv att han inte vågar flytta ut från sjukhuset.
– Då var det helt klart för utskrivning. Men jag kände att det här kommer att gå åt skogen, att jag fortfarande var farlig. Det hade väl terapin hjälpt mig att inse.

Hade han inte själv satt stopp för utskrivningen, så hade han kunnat slå sig till ro i småstadsidyllen Hedemora och fortsätta att fara runt i riket och döda och skända oskyldiga offer. Men nu valde han en kanske livslång inlåsning på sjukhus istället för en hägrande frihet.”

Mattsson tycks förlitat sig helt på Bergwalls ord, det sägs inget i boken om att Mattsson kontrollerade Bergwalls uppgifter.

Sammanfattning

År 1992 etablerar Bergwall den felaktiga uppgiften att han skulle skrivas ut, en uppgift som användes vid flera olika tillfällen:

• År 1992:
  för att få en lägenhet hos bostadsbolaget.
• År 2002:
  för att hävda hur farlig han var, och att han därför valt att stanna kvar på rättspsyk.
• År 2008 (då han efter 15 år tagit tillbaka sina morderkännanden):
  som förklaring till varför han började bekänna mord, därför att han ville stanna kvar i tryggheten.

Den felaktiga uppgiften om utskrivning har alltså använts vid minst tre olika tillfällen med olika syften.

Komplettering 2018:
även i JK:s avslag juni 2018 på Bergwalls ersättningskrav för frihetsberövande, kommenteras påståendet om utskrivning 1992:

”Att så skulle ha varit fallet motsägs emellertid dels av ett utlåtande från avdelningens överläkare daterat i början av 1992 där det angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”, dels av den omständigheten att en förestående utskrivning överhuvudtaget inte berörs i AA:s journaler vid den tiden.”

* Angående bankrån m.m. I juni 1991 dömdes Bergwall av hovrätten för grovt rån (bankrån med gisslantagande, dec 1990) samt grov stöld (begicks feb 1990, ett fingerat rån mot sin arbetsgivare bingohallen). Bytet blev 200 tusen kr samt 180 tusen kr, varav delar av de pengarna aldrig återfanns.
Hovrätten ogillade delvis tingsrättsdomen som förutom grovt rån och grov stöld även hade dömt honom för mordbrand och grovt bedrägeri.

* Bergwallkommissionens rapport, juni 2015:
– www.regeringen.se/…rapport-fran-bergwallkommissionen.pdf
(sidan 102).

– Bok ”Gåtan Thomas Quick”, av Janne Mattsson, 2002.

* Komplettering 2018, JK:s avslag juni 2018:
– www.jk.se/beslut-och-yttranden/2018/06/…

Här visas hur Quick (Bergwall) kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen och domstolen. Vi gör här antagandet att han numera talar sanning om att han tidigare ljög under de femton år som han vidhöll mord på Charles Zelmanovits.

När domstolen år 1994 dömde Thomas Quick (Sture Bergwall) för mord på Charles Zelmanovits så bestod bevisningen av en mängd uppgifter som Quick självmant hade lämnat till polisen under Zelmanovitsutredningen 1993-1994. (Quick ville dömas för mord).
Det var mestadels uppgifter som polisen och domstolen ansåg att endast mördaren kan ha känt till.

Många år senare, år 2008 efter att ha tagit tillbaka sina morderkännanden, sa Bergwall att han hade efterforskat uppgifter i media för att lura polisen och domstolen. Men han lämnade inga närmare detaljer om detta.

Nedan visas en del av de bevisuppgifterna, med förslag på hur Quick/Bergwall kan ha gått tillväga. Vi går i Quicks fotspår, så att säga, för att se hur han gjorde i Zelmanovitsfallet.

Rubriker:

• Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
• Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
• Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
• Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
  
• Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
• Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
• Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
• Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
• Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit hemifrån just de dagarna.
• Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
• Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
• Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
• Bakgrund.
• Förtydligande.
• Sammanfattning.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

• Mikrofilm / tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. i Falun eller i Stockholm).
• Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
• Telefon / brev, t.ex. kontakta en botaniker gällande information om mossor (se nedan).
• Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen och domstolen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

På Säter rättspsyk i Falun såg Quick den 11 december 1993 en liten notis i Dagens Nyheter med några knapphändiga uppgifter om att de mänskliga kvarlevor som hade påträffats i Piteå några månader tidigare, tillhörde en Charles Zelmanovits som var 15 år när han försvann.

På biblioteket hittade Quick en mer uttömmande artikel i Piteås lokaltidning Piteå-Tidningen från den 11 december 1993. Där fanns bl.a. följande uppgifter:
– fyndplatsen ligger i en skog på Pitholmsheden
– ungefär tre kilometer från Pitholmskolan,
– och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad Piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Karta ovan: X1 till X4 ligger var och en ca 300 meter från närmaste väg. Plats X2 är mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskliknande område och X3/X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i tidningsartikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

Quick besökte biblioteket och letade i tidigare nummer av Piteå-Tidningen. I en drygt två månader gammal artikel från den 28 sept 1993 hittade Quick några bilder från fyndplatsen i en skog. På de bilderna syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
I den artikeln kunde Quick även läsa att kvarlevorna var övervuxna ”av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån aktuella tidningsuppgifter att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram eller beställde via fjärrlån mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste gå igenom och läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november 1976. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: ”pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 ”någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid ”vägskälet vid brandstationen i Munksund”. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

• Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
• Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
• Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
• Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
• Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.

Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (”Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Bild ovan: Quicks skiss av fyndplatsens läge. Några beteckningar i skissen: ”Väg”, ”Timmerstapel”, ”Kroppen”, ”Bilen”, ”FAST” (=huset som låg utom synhåll från bilen och fyndplatsen).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta. Exempelvis avståndet mellan fyndplatsen och huset var i verkligheten mycket större, och kurvan däremellan saknas på skissen).
Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som är brukligt på kartor.

Quicks metoder var utstuderade, han hade mycket noggrant tänkt igenom hur han skulle framstå som allra mest trovärdig.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

Karta ovan (”Gula kartan”): bäckens riktning är markerad med blå pil.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå 1976, och som hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds.

Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. Det vidhåller Bergwall än idag, och han säger att han tog med ÖS i morderkännandet därför att han tyckte det passade bra eftersom ÖS inte levde längre då erkännandet gjordes år 1993.

1976 bodde ÖS granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn i 20-årsåldern. Quick/Bergwall var då 26 år.

ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann/mördades.

ÖS änka bekräftade i vittnesmål 1994 att ÖS var homosexuell, och enligt änkans dagbok hade ÖS inte varit hemma de dagarna i november 1976 när Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I några av Quicks morderkännanden förekom detaljerade uppgifter om hur Quick hade styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Quick kunde förstås inte veta i förväg att ÖS änka skulle vittna om att ÖS inte varit hemma de dagarna som Charles försvann.

Quick hade återigen en väldig TUR att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi. Att hon istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans den 12-13 november 1976.

Tack vare änkans vittnesmål så kunde Quick fortsätta hävda och ”bevisa” med diverse uppgifter ”som bara mördaren kan ha känt till” att han hade dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Hade Quick planterat en såg i skogen på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet? Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående TUR. Han uppgav för polisen att han och hans partner ÖS haft en såg med sig i skogen 1976.
När polisen sedan sökte där med metalldetektor 1994 så hittade de en rostig såg under sex centimeter mossa, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och partnern ÖS hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen. Av sågens skick och läge under mossan kunde polisen dra slutsatsen att den kunde ha legat där länge.

Bild ovan: den rostiga sågen som hittades på fyndplatsen 1993. En bågsåg av mindre modell, ca 50 cm lång, lämpad för t.ex. trädgårdsarbete.

Markägaren vittnade att han inte hade förlorat nån liknande såg.
Och en skogsavverkare som hade arbetat i det området uppgav att man inte använde såna sågar inom skogsbruket.
De vittnesmålen är ytterligare exempel på hur TURSAM Quick var i sitt morderkännande.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det?

Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan (som nämnts tidigare ovan):

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut.
Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike.
Och Quick hade åter tur, hans beskrivning stämde.

Foto ovan: till höger skymtar det breda diket vid skogsvägen som leder förbi fyndplatsen.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av ”mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: ”Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. ”Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.

Quick sökte nån som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han kontaktade Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna.
En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter TUR, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att granska ”Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Timmer i väntan på transport framåt våren.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket.
Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976. Årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.

Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och timmerstapeln, stärkte Quicks berättelse ytterligare, att han hade varit på platsen och strypt Charles till döds.

Bakgrund

15-årige Charles Zelmanovits försvann spårlöst en kall novembernatt 1976 i Piteå. Hans kvarlevor påträffades i skogen av en jägare sjutton år senare (1993). Dödsorsaken kunde inte fastställas. Brott kunde varken styrkas eller uteslutas.

År 1992 började Quick antyda inför vårdpersonalen på Säter rättspsyk att han kan ha begått mord. Efter några diffusa morderkännanden så berättade Quick att han även hade dödat Charles Zelmanovits.
Därefter kontaktades polisen (1993, man avvaktade alltså ganska länge innan polisen kontaktades).

Quick uppgav bl.a. att hans partner Ö.S. också hade varit på platsen, han hade chockats och börjat gråta när Quick ströp Charles till döds. Polisen kunde dock inte förhöra ÖS eftersom han begick självmord nio månader efter ”mordet”.

Quick var intagen på Säter rättspsyk sedan 1991 för grovt rån (bankrån, med gisslantagande), samt grov stöld mot Falu bingohall (han hade fejkat ett rån mot honom på bingohallen där han jobbade).
Tingsrätten hade även dömt för mordbrand och grovt bedrägeri, men det ändrades av hovrätten.
I hans tidigare historik fanns även flera grova våldsbrott, varav ett dråpförsök med kniv (1974) då en man var mycket nära att dö. (”Thomas Quick högg 12 gånger”, Aftonbladet).

Prognosen var att han skulle behöva stanna mycket lång tid på rättspsyk. Det var alltså inte aktuellt med frigivning 1992 som det har påståtts av Bergwall m.fl. som förklaring till varför han började erkänna mord (det konstaterades i Bergwallkommissionens granskning 2015).

Vid resningen åren efter 2008 framkom att Bergwall på 1990-talet även hade ljugit för att bli placerad på rättspsyk istället för i fängelse. I Bergwallkommissionens rapport år 2015 reserverade de sig därför för möjligheten att Bergwall även kan ha ljugit i nutid i samband med resningsprocesserna (sida 664 i deras rapport):
”Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.”

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord inklusive Zelmanovits innehåller hans bok ”Kvarblivelse” (1998) även egna dikter samt 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav några publicerades i dagstidningar på 1970-talet).
En del av texterna om Zelmanovits skrev Quick redan 1994, dvs 4-5 år innan boken var klar.

Då ”Kvarblivelse” utkom vid årsskiftet 1998/1999 – efter ett års försening – planerade han nästa mördarbok, under arbetsnamnet ”Mordolog”. (Men den kom aldrig att publiceras).

Den egentliga anledningen till att Quick/Bergwall började erkänna mord kan varit att han hade storslagna författarplaner, som en slags äkta mördarförfattare.
Quick uppfattade sitt eget skrivande som mycket viktigt, det framgår exempelvis av följande formulering (ur Kvarblivelse, 1998, sid 125):

”Jag hittar inte den våg som kan väga
eller den måttstock som kan mäta
hur viktigt mitt arbete är,
vad mitt berättande kan betyda.”

Men ”Kvarblivelse” floppade år 1999, det blev ingen sådan författarkarriär för Thomas Quick.

Efter 2008 då Sture Bergwall efter femton år tog tillbaka alla sina morderkännanden, så har han publicerat ytterligare två böcker som i stort sett handlar om att han inte har mördat någon.

Förtydligande

Samtliga beskrivningar ovan av Quicks efterforskningar om Zelmanovits är antaganden.
Efter att Bergwall (Quick) år 2008 tog tillbaka sina morderkännanden så medgav han att han hade sökt information i tidningsartiklar på biblioteket för att kunna lämna uppgifter ”som bara mördaren kände till”. Men han gick inte närmare in på detaljer hur han hade gjort. Vi vet alltså inte exakt hur Quick fick fram alla uppgifter.

Vi vet inte heller om Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte orsakat hans död, det skulle i så fall vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade och som han lämnade till polisen.

Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå. Och att han var mytoman i femton år, från 1993 fram till den 17 september 2008 då journalisten Hannes Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv faktiskt aldrig hade tänkt på tidigare. (Nämligen att skylla sina morderkännanden på psykvården, på medicineringen och på polisen).

Sammanfattning

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, papperstidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade.
Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Och att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur sin dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.

Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i ovanstående texter. Exempelvis att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en ”vägsugga”, fler uppgifter om Charles och om kroppsdelar, samt ytterligare en rad detaljer.
Alla uppgifter behöver dock inte varit efterforskade av Quick, vissa uppgifter kan ha överförts till Quick av polisen / förhörsledarna p.g.a. misstag, slarv eller inkompetens.

* Om ”Gula kartan”: Lantmäteriets ”Ekonomiska karta”, numera kallad Fastighetskartan.
* Om flygfoto: Quick kan fått tag i detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden) men de är från 1950-talet.

I sin bok ”Kvarblivelse” (1998) skriver Thomas Quick (Sture Bergwall) även en del om Charles Zelmanovits, mestadels om hur Quick söker förlåtelse för att ha dödat Charles. Här är några exempel.

I Quicks bok ”Kvarblivelse” som utkom vid årsskiftet 1998/1999 (bild höger) finns ett dussintal textstycken av varierande längd där Quick berättar om Charles Zelmanovits. Bland annat om den ånger som Quick känner över att ha dödat Charles.

En del av de texterna skrev Quick redan 1994, medan Zelmanovits-utredningen pågick. Charles nämns ofta, den enda person som nämns oftare i bokens 286 sidor är Quicks mamma (som enligt Quick begick övergrepp).

Nedan visas ett urval ur Quicks bok och ur texterna om Charles Zelmanovits.

Quick förklarar att han är Bergwall

Boken ”Kvarblivelse” inleds med att Quick förklarar att han är Bergwall. Och att Quick är den som tar ansvar för Bergwalls brott. Ur boken, sid 16 (min fetstil):

”Jag heter Thomas Quick. Jag är Sture Bergwall. Som Sture Bergwall var jag det försvarslösa barnet, den ogärningsman som dödade.
Jag heter Thomas Quick och som bärare av det namnet är jag den Sture Bergwall som idag tar ansvaret för mina ogärningar och som vågar minnas min utsatthet som liten.”

Quick framställde sig som det försvarslösa barnet.

Quick skriver om ”lilla Sture, mitt lilla jag” (Kvarblivelse, sid 92, min fetstil):

”lilla Stures knutna hand blev min vuxne näves skydd mot det farliga som hotade. Lilla Stures gråt mmm:ade och de tårar som ville rulla utmed pojkens kinder hindrades av skräcken för att väcka än mera ondska, de kunde inte väta det lilla ansiktet med lite svalka därför att den skuld han kände inte kunde ökas. Lilla Stures minnen, min kropp och själs dagbok, fyllde snabbt den vuxne mannen min kropp vuxit till.
[…]
Lilla Sture, mitt lilla jag, den så sargade pojken ropade med hela den kvarblivna rädslan och fruktan. I och genom min vuxna kropp blev detta skrik på hjälp till ett berättande, med ett språk utan ord, om vad jag tidigt hade upplevt.”

Quick tänder två ljus för Zelmanovits

Quick berättar att han dödade Charles, men till skillnad från vid polisförhören och rättegången så finns det i boken inga bestialiska detaljer om mordet. Troligen därför att Quick ville att läsarna skulle se honom som ett offer (för sin barndom) och tycka synd om honom.

Quick framställer sig som väldigt ångerfull. Han säger förlåt och han önskar att Charles död kunde göras ogjord, att Charles kunde bringas åter i livet.

Det mesta om Charles i boken ”Kvarblivelse” handlar om ånger, förlåt och förklaring.
Som i följande text där Quick vill tända två ljus, ett för Charles och ett för Charles mamma (Ur Kvarblivelse, sid 105, min fetstil):

”[…] Ett till C:s minne där jag även för mina tankar till det liv som var hans, det liv jag släckte.
– Kära C, jag såg inte ditt hela liv och jag tror inte att jag såg det därför att jag själv inte ägde något. Du blev mitt offer och om jag kunde vända tillbaka, så skulle min djupa ånger och sanna skuld genast göra det gjorda ogjort. Det är så sorgligt att den renaste ånger inte i något avseende kan förändra skeenden som varit. Jag ser ditt liv och jag önskar… Vad jag önskar att du även i dag hade fått leva det!

Det andra ljuset vill jag tända för C:s mamma som ännu lever och där jag vill tro och hoppas att det vuxna jag hon var när C försvann, hittade vägar att hantera det trauma hennes sons försvinnande innebar. Jag hoppas att hon klarade av att behålla det som var hennes liv och att hennes tillsammanhet med andra människor visade liv, även om höstens mörker var svårt att undvika.
Jag vill viska förlåt och då vill jag tro att hon uppfattar det med sitt levande liv. Jag vill tro och jag önskar, med all sann godhet jag äger, att de djupa sår jag rev i hennes liv när jag dödade hennes son, har slutat att blöda och att de ärr hon säkert ännu ser och känner, vill påminna henne om det liv C.Z. levde, att de inte speglar något som han aldrig hann leva.

Jag ser Dig, C.Z. mamma och kanske kan Ditt liv bland andra, någonstans fånga min blick och känna att det förlåt de visar är äkta, att de säger förlåt men inte vågar be om förlåtelse. Att jag nu ser C.Z. och därmed även Dig, väcker i mig en respekt för Dig där jag inte kan be om förlåtelse. Jag tycker att en sådan bön, en vädjan riktad till en bestämd person, rymmer så mycket krav. Jag tog Din sons liv, det liv som levde så mycket mera hos honom och hos Dig i er delade livssämja – ingenstans har jag rätt att ställa krav på Dig. Jag säger förlåt men upptäcker hur begränsat mitt språk är ty jag kan inte beskriva vad detta ord rymmer, vad jag önskar att Du skulle se i det.”

Quick författar före rättegången

”Kvarblivelse” (baksidan)

Kort tid före rättegången 1994 skrev Quick om sina tankar kring Charles och Quicks ängslan att möta Charles mamma i rättegången. (Kanske var boken planerad redan då, vem vet).

Ur Kvarblivelse, sid 103 (min fetstil, och Quicks kursiveringar är ersatta med understreck):

”Jag mötte pojken och jag kunde lustmörda honom då jag inte såg hans sanna liv, inte ägde kontakt med mitt eget. Den sorg och smärta, ledsamhet och ångest jag kände igår när jag tänkte på C.Z. var sann då och så tung att bära. Idag, när jag plötsligt ser C.Z. blir min sorg större och min ångest smärtar än mera därför att dessa känslor finns där C.Z. hela liv är synligt, hans verkliga liv i sin omutliga verklighet.

Jag är ”glad” över dagens upptäckt samtidigt som den känns svår i betydelsen att jag vid rättegången kommer att möta verkligheten i dess verkliga skepnad. Det innebär samtidigt att jag (redan nu) våndas mer inför det min vuxenhet gjort, att jag förfäras mera när jag ser C.Z.:s mamma och vet att hennes son blev mitt offer. Jag berövade hennes son livet och därmed också en del av hennes liv.
I går ängslades jag inför att möta hennes hat, förstod och accepterade dess rättmätiga plats. Jag gör det också idag men mera: C.Z. och hans mamma var liv i självklar gemenskap, var liv i varandras vida referenser där de som levande människor hämtade så mycket av det som är liv. De behövde aldrig ifrågasätta delandet eller till varandra det givande som äkta liv ger av sig självt och som finner plats hos mottagaren utan att denne behöver bereda plats ­ – att ge av liv och ta emot liv är liv.

I äkta liv möts liv, hos den levande människan är livet ett seende av andras liv och då också det egna livets bekräftelse. Jag mötte C.Z. men min blinda färd hade gömt liv, jag kunde inte se hans hela liv därför att jag själv inte ägde eget liv att spegla det i.”

Quick förklarar hur hans känslokyla banade väg för mord

Quick beskriver hur han haft psykopatiska drag, hur känslokall han var när han dödade Charles, hur bristen på empati banade väg för mord.

Ur Kvarblivelse, sid 104/108 (min fetstil):

”Jag mötte C.Z. men jag såg honom inte. Jag såg bara mina behov, ägde ingen kraft att gömma undan min tankes tankar på att döda honom. Jag såg aldrig C.Z.:s liv och min egen brist på empati banade väg för att låta lustmördaren representera allt det min kropp skrek efter och som mitt skadade liv av känslor önskade. Jag var förövaren och ingenstans offret när jag mördade C.Z.”
[…]
”Jag dödade C.Z. C.Z. var mitt offer och han blev även offer för det som en gång i min tidighet gömde mitt jag – förutsättningen för liv. Idag ser jag C.Z. som den hela C.Z. jag 1976 inte kunde se. Då var min syn kraftigt nedsatt av min egen inre död, av min ödslighets tärande, förtärande. Om knappt tre veckor blir rättegången och då kommer jag att möta denna en gång så levande människan, denna yngling som 1976 ännu var i växt.”
[…]
”Om det så bara var bråkdelar av en sekund, så hann han se döden i mina ögon och förstå att den skulle drabba honom. Jag blundar när jag skriver det men den hemska sanningen, min enorma skuld, finns ändå så synlig.”

Quick förnekade mordminnet inför sig själv

Quick uppger att han inför sig själv hade förnekat minnesbilderna av mordet på Charles Zelmanovits.
Quick skriver (sidan 91):

”Fastän jag under sexuella lekar och samspel med J klart och tydligt ibland kom ihåg C.Z. eller hur jag dödade E, så var dessa tydliga minnesbilder intet; jag mindes men förnekade ändå att dessa bilder fanns hos mig.”

Mordet beskrivs inte som någon traumatisk händelse för Bergwall (som han hette 1976 då Charles Zelmanovits försvann).
Minnet av mordet var inte bortträngt, det var tillgängligt för Bergwall. Minnet av mordet gjorde sig påmint ibland, men han upplevde minnesbilderna ur en psykopats känslokalla perspektiv, de kunde hållas undan som vilka andra minnesbilder som helst.

Det var inget traumatiskt minne. Förrän många år senare, när Bergwalls syn på sitt förflutna började ändras.

Quick kom till insikt och såg människan bakom

På senare år (nittiotalet) förändras Quicks syn på sitt förflutna, han kommer till insikt, upplever medkännande.
Då förändras också hans sätt att se på mordminnet och på människan Charles.

Ur Kvarblivelse, sidan 100:

”När jag dödar C.Z. så dödar jag inte mörka pojkens namnbärare, jag dödar människan i mörka pojken, bakom namnet C.Z.. Jag har vetat om och till delar känt att jag dödat C.Z. men jag har aldrig tidigare känt det jag känner nu, så helt och fullt: Jag dödade MÄNNISKAN C.Z.”

Anm: ”den mörka pojken” är ett uttryck som återkommer i flera av Quicks erkännanden.

Quick, Bergwall, CZ och Al Green

Al Green*, gospel- och soulsångare. En mörkhyad man (eller pojke) med ljus röst, enligt Quick.

I en lång prosadikt om bland annat Charles Zelmanovits skriver Quick att Zelmanotivs röst ”bar spår av” Al Greens ljusa röst. Quicks text avslutas med stor sorg:

”Nu sjunger den igen smärta, den ljusa rösten som är Al Greens:
”- I’m so lonely I could cry.”
Jag skall kasta ljus in i mitt rum
och all ensamhets alla långa tider
finns hos det som ljuset kommer att träffa.
En gnutta ljus.
Flera tunnor av gråt.”

Quick, Bergwall och författarskapet

Quicks beskrivningar av sig själv, sin ånger, sina förlåt, mordminnena som han efter många år hade omvärderat och då försökt förtränga, är trovärdiga beskrivningar om man beaktar att Quick hade ett antal skruvar lösa.
Sedan är det en annan fråga huruvida Quick ljuger helt, delvis eller inte alls. Det vet endast Bergwall själv.

Thomas Quick / Sture Bergwall framställde sig själv som ett skrivande offer och en lidande mördare. Det är väl ungefär vad som krävs för att bli en slags känslosam mördarförfattare.

Sture Bergwall var/är en skrivande person. Förutom texter om sina mord innehåller boken ”Kvarblivelse” även 28 sidor med sjutton kåserier som han skrev tjugo år tidigare (varav nån enstaka lär ha publicerats i en tidning).
Då ”Kvarblivelse” utkom 1998/1999 planerade han nästa mördarbok under arbetsnamnet ”Mordolog”, men den kom aldrig att publiceras.

Mera:
– ””Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”” (Om hur Bergwall kontaktade flera andra författare).

*Al Green: I’m So Lonesome I Could Cry (från 1973).

Frilansjournalisten Dan Josefsson har de senaste åren anklagat en rad personer för att tro på ”bortträngda minnen” och att denna tro orsakade att Thomas Quick dömdes för mord. Lustigt nog skrev Josefsson dessförinnan en bok om sina egna bortträngda minnen och hur de spökar i hans vuxna liv.

Dan Josefsson har de senaste åren slungat ut anklagelser (spekulationer) att psykvården, polisen, åklagare och minnesforskare på 1990-talet arbetade utifrån teorin om bortträngda minnen och att det var därför Thomas Quick dömdes för mord.

Men Josefsson uppger sig även ha problem med sina egna bortträngda minnen, det framgår i hans bok ”Den mörka hemligheten” som utkom hösten 2011:

Ett par år efter ovanstående bok utkom Josefsson med boken ”Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga” (2013)…
…där Josefsson anklagar i stort sett alla som vistats i närheten av Quick för att tro på bortträngda minnen.

Josefssons bortträngda minnen

I baksidestexten till Josefssons bok ”Den mörka hemligheten” (2011) uppges bl.a:

”Den mörka hemligheten” visar med hjälp av modern forskning att svårigheter med att forma ett tryggt vuxenliv ofta beror på att vi haft svåra upplevelser i den tidiga barndomen eller under uppväxten. Det kan röra sig om våld och andra övergrepp, /…/
… om vi vill leva som välmående, harmoniska människor som kan skapa kärleksfulla och trygga relationer måste vi förstå det tidiga traumats mekanismer och göra något åt saken.”

I förordet skriver Josefsson sedan om hur han som vuxen gick i terapi hos en psykolog och psykoterapeut, och hur upplevelserna under de ”första levnadsåren” orsakar problem i vuxenlivet.
(Anm: det uppges inte vad de svåra upplevelserna i barndomen bestod av. Anledningen sägs vara av hänsyn till att berörda personer fortfarande är i livet, enligt en intervju som gjordes i programmet ”En bok en författare” 2011).

Längre in i ”Den mörka hemligheten” beskriver Josefsson hur traumatiska händelser trängs bort i minnet med så kallad dissociation (sid 62-63, min fetstil):

”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.”

Enligt Josefsson syftar ”dissociation” på bortträngning av traumatiska minnen.
Det framgår i hans senare debattartikel där han anklagar minnesforskaren Sven Å Christianson och justitierådet Göran Lambertz för att tro på bortträngda minnen (DN, 2014-02-20, min fetstil):

”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, och det är omöjligt för Christianson att förneka att han trodde på bortträngningshypotesen under 1990-talet.”

I Josefssons debattartikel ovan framgår mycket tydligt att han hävdar att både ”avvärjande” och ”dissociation” syftar på bortträngning av traumatiska minnen.

Sammanfattning

Dan Josefsson berättar i sin bok ”Den mörka hemligheten” att han har gått i psykoterapi och där återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom.
I boken uttrycker Josefsson bortträngda minnen som dissociation, vilket enligt hans debattartikel syftar på bortträngning av (traumatiska) minnen.

Numera håller Josefsson tyst om den boken. På sin bloggs presentationssida (“Om mig”) finns den inte medtagen bland övriga av sina böcker och alster som han räknar upp.