Bok om Kevinfallet kastar sten i glashus

De kritiserar att de misstänktes ha orsakat Kevins död… och sedan misstänkliggör de själva en annan person. Efter att ha levererat vilseledande uppgifter om Kevinfallet. Vi tar en snabbtitt.

I augusti 2020 utkom boken “Berättelsen om Kevinfallet”, eller “Familjen som slutade tiga” som var den ursprungliga officiella förhandstiteln hos bokhandlare och bibliotek fram till sommaren då namnet plötsligt ändrades. (Se bild ovan där båda namnen förekommer i samma annons, innan bokhandlare m.fl. hunnit ändra både text och bild). Boken skulle varit klar hösten 2018 men blev uppskjuten i två år.

Författarna Andreas Slätt och familjen Karlsson-Dahlén skriver inledningsvis att de har “ingen offerkofta på”. Därefter följer cirka trehundra sidor med ofta offerkofta.
Man kritiserar att polisens utredning 1998 misstänkte att de två s.k. bröderna (i familjen Dahlén) hade orsakat fyraårige Kevins död. I slutet av boken vänder författarna blicken mot den s.k. “13-åringen” och misstänkliggör honom för Kevins död.
Författarna gör alltså ungefär samma sak som de kritiserar andra för. En variant på kasta sten i glashus.

Vilka konsekvenser bokens misstänkliggörande får för den idag vuxna “13-åringen” är okänt. Man kan tyvärr anta att hans identitet är känd av ett antal dårfinkar runtom i Sverige. Det kan i värsta fall medföra avsevärda obehag och problem för honom, särskilt med tanke på de känslostormar som SVT och annan media orsakade i landet kring Kevinfallet.

Några av de falska eller vilseledande påståendena i boken “Berättelsen om Kevinfallet” framgår av följande citat (från e-bok, därav inga sidnummer. Mina överstrykningar markerar det falska).

  • – “[…] Söndagen den 16 augusti 1998, ca klockan 18.00–18.15, försvinner Kevin för att ett antal timmar senare hittas död på en lastpall.”
  • – “[…] Familjen Dahlén var inte i Dottevik när Kevin förolyckades. De var på en fisketur ett par mil utanför Arvika.
  • – “[…] Det fanns till och med ett bensinkvitto som visade att de hade varit någon helt annanstans när Kevin dog.”

Det falska här består i att bokens författare ger läsarna intrycket att det är fastställt att familjen inte var i området när Kevin dog.

Enligt åklagare Wargren (från senaste polisutredningen) är sista säkra iakttagelsen av Kevin strax efter klockan 17. Och enligt Wargren och rättsläkare dog Kevin sannolikt i början av tidsperioden mellan kl 17 och 21. (Se tidigare inlägg för citat).
Med andra ord: Kevin kan ha dött exempelvis klockan 17.30 eller däromkring. Dvs en halvtimma innan familjen Dahlén åkte på fisketur med en besökande familj.

Inte heller finns det nåt bensinkvitto som visar att familjen varit “någon helt annanstans när Kevin dog”. Vad som finns är a) en förhörsuppgift från den besökande familjen att de hade åkt i förväg och tankat för 50 kr i sedelautomat vid 18-tiden, och b) en uppgift från mackägaren att en 50-kronors tankning gjordes kl. 17.58.

Polisens fråga till mackägaren var om det skett en 50-kronors tankning vid 18-tiden. Polisen frågade inte om det hade gjorts fler tankningar en stund efter (eller före) kl. 18. På den tiden var det vanligt med 50-kronors och 100-kronorstankningar i sedelautomater.
Men främsta invändningen är förstås att polisen inte vet exakt klockslag när Kevin dog, endast att han dog mellan kl 17 och nån/några timmar framåt, och därför kan man inte veta om familjen var någon annanstans eller inte när Kevin dog. Så det spelar egentligen ingen roll om den besökande familjen tankade kl 18 eller en stund senare.

Boken tar även upp den i massmedia omtalade “anteckningen” som pappa Wiene gjorde under polisutredningen 1998. Citat ur boken:

  • “Precis som det varit för Eva mindes han ingenting efteråt, men förhörsprotokollet daterat 981019 visar att han under en natt, efter att ha fått narkotikaklassade läkemedel, plötsligt ”minns” att Christian ritat en teckning av Kevin vid flytbryggan, varpå Weine själv ritade en teckning med samma motiv och gav den till polisen när de kom för att förhöra honom.
    Denna teckning blev i polisens ögon ett bevis för att Weines barn var skyldiga till ett mord.”

Bokens författare förminskar det till en “teckning”, men i själva verket innehöll merparten av pappersbladet en handskriven text där pappa Weine beskrev när bröderna kom inspringande och sa att Kevin ligger nere vid vattnet. Under texten ritade Weine en fyrkant och ett kryss, så som den ena sonen uppgavs ha ritat på ett papper samma dag som Kevin dog.

Så här såg “teckningen” ut så som den avbildas i massmedia:

Texten som pappan Weine ska ha skrivit lyder enligt följande:

… “i dörröppningen till köket, för att jag skulle gå in i köket (det var lite trångt när ___ var där) för att hämta draglådan i städskrubben.
Jag tog fram draglådan för att se om allt var OKEJ då kommer Christian och ___ med papper och penna och Christian ritar vart Kevin ligger i vattnet och jag svarar DET TROR JAG INTE PÅ och knycklar ihop lappen och kastar det i soporna. Ungefär så såg den lappen ut.”

(Maskningarna indikeras med “___”). Notera att texten tycks vara en fortsättning från en föregående sida, det kan ha varit en smärre uppsats.

Även mamman Eva lämnade uppgifter, mycket mer detaljerade, om det händelseförloppet.
Men idag (bort-)förklaras föräldrarnas uppgifter om barnen med följande:

a) att föräldrarna inte minns att de sagt, skrivit och ritat dessa saker,
b) att de var påverkade av narkotiska läkemedel,
c) att hans ord inte var hans, de var hennes ord,
d) att hennes ord inte var hennes, de var polisens,
e) att polisen och socialtjänsten tvingade föräldrarna att säga saker under hot att ta barnen ifrån dem.

Ganska heltäckande eller hur. I stort sett allting skulle kunna bortförklaras med ovanstående uppsättning förklaringsmodeller.

Det kan göras fler kommentarer till nämnda bok men det skulle bli långrandigt. Men man kan undra varför bokens författare så frenetiskt försöker få läsarna att tro att familjen inte var hemma när Kevin dog? Räcker det inte att polisens misstankar mot dem har försvunnit?

En anledning kan vara följande:
om föräldrarna, dvs Weine och Eva Dahlén, ignorerade barnens uppgifter att Kevin ligger vid vattnet, och istället åkte och fiskade, så är deras agerande inte särskilt smickrande för dem. Tanken att Kevin kanske hade levt idag om föräldrarna hade rusat ner till stranden kan nog vara ganska svår att bära.
I så fall är det begripligt att föräldrarna då (1998) hade svårt att berätta om det, och idag (2020) inte vill kännas vid sina uppgifter överhuvudtaget. Tyvärr görs detta på bekostnad av att flera andra personer pekas ut som klandervärda.

Nämnda bok som helhet kraschar som en melon tappad från hög höjd ned i betongen. Kladdigt värre för bokens upphovspersoner, ingen vacker syn. Att författarna efter diverse vilseledanden och falska påståenden misstänkliggör en annan person för Kevins död, blir slutgiltiga spiken i kistan för den boken. Åtminstone för den här läsaren.


Mera:
– “Röran i omständigheterna kring döden

Mera mera:
vid polisens presskonferens i mars 2018 spekulerade åklagare Wargren att ett skrik som några personer hört vid 18-tiden kunde vara Kevins dödsskrik. Men det var som sagt bara spekulation. (Och det gällde ett bostadsområde med många barnfamiljer, barn kan skrika hjärtskärande med full kraft men av helt andra skäl än vara utsatta för dödshot). Senare uppgav Wargren att Kevin kan ha dött redan strax efter kl. 17.