Boken ”Dödsgåtan Viola Widegren” av John Karlsson kommenteras och sammanfattas här, enligt tidigare inlägg. Med tidigare okända uppgifter och sin helhetsbild av Violafallet ger boken en djupare förståelse av vad som hände Viola.
[Inlägget uppdaterat 12 augusti 2024]
Viola eller ”Vivi” (bild ovan) var alltså en 17-årig tjej som försvann spårlöst en decemberkväll några mil från Sollefteå.
Bokens undertitel är ”Polisutredningen om tjejen som spårlöst försvann”. Boken granskar hela polisutredningen som består av ett par tusen sidor. (Dvs inte bara enstaka förhör som i tidigare inlägg här på bloggen).
Utöver det granskas också sjukjournaler, bouppteckningar, brev till och från Viola, andra gamla dokument inklusive gamla tidningar och tidskrifter.
Många av uppgifterna har detaljerade källhänvisningar, boken innehåller hundratals fotnoter.
Boken utkom i april 2024. Läsprov finns här (öppnar nytt fönster).
Spoilervarning! Följande text i detta inlägg visar några exempel på uppgifter i boken.
Många och långa polisförhör
Kriminalstatspolisen övertog utredningen efter några dagar (från ortspolisen), och de höll ett 100-tal förhör med över 70 personer under första året.
Förhören med Violas föräldrar och lillasyster var omfattande, sammanlagt tretton förhör hölls med de tre familjemedlemmarna:
- Med pappan Carl hölls fem förhör, det längsta förhöret varade 6,5 timmar.
- Med mamman Agnes hölls sex förhör, det längsta förhöret varade 5,5 timmar.
- Violas syster förhördes två gånger, längsta förhöret varade 1 timma 15 minuter.
Statspolisen var sunt kritiska, de försökte hitta viktiga avvikelser i familjemedlemmarnas uppgifter, det framgår bland annat av polisens noteringar med penna i förhörsutskrifterna. Men inget framkom som gav anledning att misstänka att någon av dem ljög.
Ingen av de tre familjemedlemmarna var formellt brottsmisstänkta av polisen. Inte heller någon annan var brottsmisstänkt.
I allra första förhöret med respektive familjemedlem nämndes visserligen inte att Viola fått näsblod av en örfil. Det förklarades i nästföljande förhör med att de inte ansett det vara en viktigt uppgift, eftersom det bara var ”lite näsblod” som snabbt upphörde. På den tiden var fysisk bestraffning tillåten och fullt laglig så länge det inte medförde skada som inte ansågs som ringa. Örfilar och näsblod ansågs som ringa och överskred inte gränsen för vad som var lagligt.
Bland ortsbefolkningen cirkulerade massor av rykten och mordmisstankar, och till polisen inkom anonyma tips om mord och var Violas kropp fanns. Den envisa ryktesfloran samt den enorma medieuppmärksamheten tycks också varit anledningen till att kriminalstatspolisen lade stora resurser på fallet.
Några misstag och svagheter i polisutredningen
Polisutredningen var till stora delar noggrant och väl utförd, bortsett från några misstag som exempelvis:
- Polisen missade att undersöka Violas oskyddade tillhörigheter på elevhemmet, bl.a. hennes resväska som innehöll massa brev, anteckningar med mera, som förvarades olåst så att vem som helst kunde kliva in rota bland de sakerna.
Det dröjde 11 månader innan polisen insåg det misstaget. Under den tiden kan det försvunnit / stulits viktiga ledtrådar, särskilt om försvinnandet hade en förhistoria (t.ex. Violas sjukdom, studiepress, brott eller annat som hon eller annan kan tänkas skrivit om i brev, anteckningar eller dagbok).
Det misstaget berodde på ett missförstånd mellan polisledningen och spaningsledaren, vilket sedan hemlighölls bakom sekretess.
. - Överst på Violas adresslista, som polisen fick tag i efter 11 månader, finns en kvinna som polisen aldrig förhörde och som inte omnämns någonstans i utredningen eller i något av de 100-tal förhör som polisen höll med olika personer. Hon tycks varit en av de personer som Viola ofta hade kontakt med sedan en tid tillbaka. Den kvinnan kan haft viktig information eller nåt hon ville dölja och som kunde framkommit i skickligt utförda förhör.
Det är okänt om de två uteblivna utredningsåtgärderna hade någon inverkan på utredningens slutresultat. Om det t.ex. aldrig fanns någon ledtråd bland Violas tillhörigheter i resväskan på elevhemmet så spelade förstås det misstaget knappast någon roll. Men i annat fall kan det misstaget varit orsaken till att Violagåtan förblev olöst.
De oöppnade breven till Viola
I polisutredningen fanns ett trettiotal öppnade brev till Viola (framför allt från den brevvänklubb som Viola var med i). Bokens granskning hittade också fem oöppnade brev till Viola, brev som dåtida polisen missade eller ignorerade. Ett av de fem breven var från en tysk kille som en kort tid innan Violas försvinnande skrev att han planerat en resa till Sverige. Boken resonerar kring ett möjligt händelseförlopp som involverar den killen.
Nya uppgifter om Violas sjukdom
Olika källor har genom alla år uppgett att Viola opererades för brusten blindtarm vid första sjukhusvistelsen (hösten året innan hon försvann), och att en ”böld” togs bort vid den andra sjukhusvistelsen (våren samma år som hennes försvinnande).
I boken avslöjas att ”brusten blindtarm” var en osäker uppgift, sjukdomsförloppet var inte typiskt för brusten blindtarm (appendix). Och i sjukjournalen angavs ”man finner icke säkert appendix”. Man kan av misstag tagit bort höger äggledare, i värsta fall även delar av eller hela höger äggstock. Flera sådana misstag finns dokumenterade i media i andra fall genom åren.
Det framgår också att den odefinierade ”bölden” vid vårens operation var inflammation i vänster äggstock och äggledare, och att båda togs bort.
Violas två sjukhusvistelser föregående höst och på våren, och som varade sammanlagt över fyra månader, medförde nedsatt förmåga att få egna barn. I värsta fall förlorade barnkära Viola helt möjligheten till egna barn.
Detta har inte varit allmänt känt tidigare, och stärker i viss mån teorin om självmord.
Det seglivade, falska ryktet om Violas sjukdom
I boken avslöjas att Viola föregående höst inte alls hade legat hemma ”alldeles för länge” med magsmärtor innan hon fick komma till sjukhus, så som flera källor uppgett genom åren. Det falska ryktet uppstod på Violas tid och har sedan spridits i tidningar och böcker ända fram till nutid. Violas föräldrar Carl och Agnes fick under många år utstå felaktig kritik och misstänkliggörande på grund av detta.
Enligt bokens granskning av Violas sjukjournal samt polisförhör med Violas väninna så hade Viola endast feber, och hon vägrade att åka till läkare. Hon sa att hon ville klara sig själv så länge som möjligt.
Efter drygt en veckas feber, utan magbesvär, tvingade pappan Carl henne till Garnisons-sjukhuset, den 26 september. Där konstaterade läkare att hon var ”fullständigt besvärsfri”.
Det var först tredje dagen på sjukhuset som Viola plötsligt fick smärtor till _vänster_ i buken, och hon flyttades då från sjukhuset till lasarettet. Två dar senare opererades hon för misstänkt inflammation i blindtarmsbihanget (appendix), vilket var en osäker diagnos (se ovan).
Bukröntgen kort tid efter operationen gav misstanke om inflammation på vänster sida av buken. Viola behandlades därefter på lasarettet med flera antibiotikakurer, och hon skrevs ut från lasarettet den 26 november, två månader efter att hon anlänt till sjukhuset.
Cirka fyra månader senare fick Viola smärtor till vänster i buken, och hon lades in på lasarettet den 27 mars. Efter sex veckor tog man bort hennes vänstra äggstock och äggledare. Den våren fick Viola ligga över två månader på lasarettet. Hon skrevs ut den 4 juni, nästan exakt ett halvår innan hon försvann den 5 december.
Violas lillebror som dog
Ett år innan Viola försvann, när hon var inlagd på lasarettet i Sollefteå första gången för ”blindtarmen”, dog hennes nyfödda lillebror. Några dagar senare skrev Viola från lasarettet till väninnan Inga-Maj (citat ur boken, sid 39):
”Pappa har varit hit i dag också, å då rymde jag med honom ner till BB, och hälsa på mamma. Du vet jag har fått en liten bror men han har dött. Jag är så arg så jag tror jag spricker i bitar, när man äntligen har fått en bror, då ska han dö. Och jag som så gärna ville ha en bror.”
Mamman Agnes var prematurföderska, pojken kom 2,5 månader för tidigt. (Hennes 8-åriga dotter hade bara varit en månad för tidig och klarat sig).
De föregående åren hade flera av Violas närmaste avlidit: hennes biologiska mormor, morfar och längre tillbaka Violas biologiska mamma.
Pengarna Viola ärvde
Vid 12 års ålder ärvde Viola 1672 kronor från sin biologiska morfar (ca 37.000 kr i nutida penningvärde).
Vid 15 år ärvde hon 7207 kronor från sin biologiska mormor (ca 163.000 kr i nutida värde).
De pengarna kunde lyftas tidigast när Viola blev myndig (21 år), eller tidigare med tillstånd av överförmyndaren samt av Carl som var Violas förmyndare.
Carl lånade 4000 kronor av Violas arv mot en inteckning i gården.
Anmärkning: Viola ärvde inte efter sin biologiska mor (som dog av tuberkulos och diabetes när Viola var 6 år) eftersom make/maka ärver före bröstarvingar.
Violas studier och arbete
Vid 13 års ålder, kort tid efter att familjen flyttat till Västerbränna utanför Sollefteå, blev Viola klar med 6-årig folkskola. Hon hade bra betyg men inte toppbetyg (ett litet a, inga stora A, bland ämnesbetygen). Mindre bra var bl.a. ”Räkning” och ”Naturkunnighet” (betyg Ba). Engelska fanns inte på schemat.
Året därpå, när Viola var 14 år, köptes en 3-årig distanskurs för realexamen till Viola (motsvarande nutida grundskoleexamen), för en del av arvet efter morfar. Där ingick både engelska och tyska. Planen var att bli föreståndare för en poststation.
Vid 15 års ålder svalnade Violas intresse för distanskursen. Och hon började jobba i mataffärer. Fick betyg B- i ett svenskprov, inte fullt godkänd.
När 16-åriga Viola blev sjuk och inlagd två månader på lasarettet, blev hon intresserad av arbete inom sjukvården. Viola och familjen ändrade planerna från poststationsföreståndare till sjuksköterska. Det diskuterades att Viola efter realexamen kunde studera 2-3 år på sjuksköterskeskola på annan ort. (På den tiden räckte realexamen som förkunskap).
Men på våren året därpå blev Viola sjuk igen, med över två månader på lasarettet.
Framåt sommaren-hösten ville 17-åriga Viola söka jobb inom nästan vilket yrke som helst, bland annat som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige. Mamma Agnes hade frågat Viola om hon skulle trivas med det, Viola hade svarat resolut: ”Ja, gör jag inte det så sticker jag hem igen, det är inte mer med det.”
Distansstudierna för realexamen tycks gått dåligt för Viola, troligen på grund av de långa sjukhusvistelserna, att hon tappat intresset eller/och att det helt enkelt var för svårt. Hon kan haft problem med matematik och naturvetenskapliga ämnen som gått mindre bra i folkskolan.
I början på oktober sökte Viola arbete på Garnisonssjukhuset i Sollefteå, hon fick ett korttidsvikariat som extra sjukvårdsbiträde. Vikariatet förlängdes sedan i omgångar. Viola hade tillåtelse av föräldrarna att bo i stan (Sollefteå) med villkoren att hon skötte sina skolstudier och att hon hälsade på ibland hemma hos föräldrarna i Västerbränna.
Det var långa, slitsamma arbetsdagar på sjukhuset, framgår i brev Viola skrev till en väninna. Viola trivdes med arbetet, men det blev knappast nån tid över till studierna.
Enligt boken verkar det som att Viola under hösten övergett planen att bli sjuksköterska, utan att tala med föräldrarna, och att hon satte upp ett annat mål. På den tiden kunde man nämligen bli sjukvårdsbiträde och undersköterska utan egentliga skolstudier. Citat ur boken, sid 59 (min fetstil):
”Kanske började Viola nu inse att hon kunde bli sjukvårdsbiträde – istället för sjuksköterska – utan att behöva kämpa med realexamen och därefter högre skolstudier. På den tiden utbildades sjukvårdsbiträdena på arbetsplatsen. Sjukhusen bedrev själva också vidareutbildning till undersköterskor. (De utbildningsformerna kom senare att ändras till yrkesskolor och vårdskolor).
Genom att flytta målet från sjuksköterska till sjukvårdsbiträde och undersköterska, skulle Viola slippa de tråkiga skolstudierna ensam hemma i Västerbränna följt av flera års studier på sjuksköterskeskola.”
På så vis kunde Viola få möjlighet att arbeta inom sjukvården som hon så gärna ville, även om hon skulle misslyckas med distanskursen eller om betygen inte skulle räcka för att komma in på sjuksköterskola.
Men distanskursen hade kostat ganska mycket pengar, och Viola var omvittnat sparsam, hur skulle hon hantera ett sånt misslyckande? kan varit en fråga hon brottades med. Och hur skulle hon i så fall berätta för föräldrarna om sin nya plan?
Kvällen Viola försvann
Viola hade inte varit hemma i Västerbränna sedan oktober, när hon i början på december ringde hem och sa att hon fått ett nytt vikariat och inte kunde komma hem.
När föräldrarna sedan av en slump fick reda på att hon var ledig flera dagar, började Carl misstänka att Viola hamnat ”i dåligt sällskap”. Och hon hade inte följt överenskommelsen att besöka föräldrarna. Och lillasyster var ledsen för att Viola inte varit hemma på länge. Carl ringde elevhemmet och sa att Viola måste komma hem för att prata.
När Viola kom till Västerbränna med bussen klockan 18.30 den 5 december, efter 1,5 timmas bussfärd i vintermörkret, hälsade hon inte på nån, tog inte av sig kappan, utan började direkt konfrontera Carl med ”hög röst”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad ni vill mig!”.
Därefter utbröt ett tio minuters gräl. Carl tyckte att Viola var ”som förbytt” och ”fullkomligt hysterisk”, och han sa att hon måste stanna hemma resten av vintern för att läsa klart distanskursen. Viola ”skrek” att hon hade lovat sjukhuset att arbeta, grälet fortsatte. Under grälet fick Viola flera örfilar, varav en orsakade ”lite näsblod”.
Därefter lugnade det ner sig, Viola sa att hon skulle stanna hemma. Hon satt på sängen 5 minuter, därefter gick hon ut lugnt och stilla, som för att gå till toaletten som fanns i byggnaden intill. Hon lämnade kvar sin hatt och handväska på köksbordet.
När Viola inte kom tillbaka från toaletten gick Carl ut och sökte i närområdet, och han tittade in hos grannen, och cyklade en bit på landsvägen och sökte.
Familjen trodde att Viola tagit sig tillbaka till stan där hon hade både arbetskamrater och släktingar.
Carl trodde att Viola hade lämnat kvar hatten och handväskan därför att hon insåg att Carl annars skulle förstått av hon tänkte ge sig av tillbaka till stan.
Så gick det till enligt föräldrarna och lillasystern, enligt de omfattande förhören som statspolisen höll med de tre familjemedlemmarna.
Tiden efter försvinnandet
På måndag morgon, dan efter försvinnandet, när telefonväxeln öppnat, ringde Agnes runt till folk i stan. Carl stannade hemma från arbetet och sökte i hemtrakterna, ifall Viola inte hade tagit sig tillbaka till stan. Nere vid älven såg Carl inga spår i snön på stigen, och de tunna isflaken ovanpå älvens tjocka is var obrutna, så han trodde inte att Viola gått ner i den naturliga vaken som fanns där. Carl ringde också till flera personer inklusive till sjukhuset.
På tisdagen fortsatte föräldrarna söka. På eftermiddan i ett telefonsamtal med Violas mosters man Hugo Boman sa Carl att han tänkte polisanmäla försvinnandet då, men Hugo avrådde Carl eftersom det redan var mörkt ute.
De kom då överens att Carl skulle polisanmäla på onsdag eftermiddag efter arbetet. Vilket Carl sedan gjorde.
Därför trodde familjen att Viola levde
Carl, Agnes och Violas lillasyster trodde i många år att Viola hade rymt och höll sig undan. Deras tro grundades på och stärktes av flera uppgifter, exempelvis:
- Enligt Carl hade det inte funnits spår i snön på stigen vid älven eller andra tecken på att Viola gått ner i den naturliga vaken.
- Det ansågs inte troligt att Viola begett sig ut i den otillgängliga skogen, och med den klädseln hon hade då: kjol och kappa (och nån form av lättare skor).
- Viola hade talat med sin väninna om att rymma långt bort. De rymningsplanerna avfärdades visserligen långt senare av väninnan som ”ungdomliga fantasier”. Men Carl trodde inte det, och enligt honom visade det att ”Violas sinne var riktat utåt, hon ville ut i världen.”
- Viola använde ofta ordet ”rymma” i olika sammanhang, enligt Carl. Det framgår även i brev från Viola (t.ex. när hon var inlagd på sjukhus så ville hon ”rymma” hem).
Carl tyckte att det ”bevisade hennes läggning”, och: ”Såvida det inte passa henne så var det bara tal om sticka eller rymma”. - Viola hade försvunnit tidigare vid minst ett tillfälle, en kväll när hon var sju år. Carl hade sökt och till slut hittat henne klockan ett på natten i närheten av älven.
- Flera utomstående sa och skrev att de trodde Viola hade rymt och att hon levde, bland andra författaren Sture Lönnerstrand, författaren Jan Fridegård, och andra brevskrivare.
- De många iakttagelser av Viola som tidningarna rapporterade om under många år, med folk som påstod att de hade sett Viola, och ibland även talat med henne efter försvinnandet, stärkte familjen Widegrens tro.
- Elva månader efter försvinnandet hittade polisen de bruna promenadskorna som Viola enligt signalementen hade burit kvällen hon försvann. Skorna låg i elevhemmet bland Violas tillhörigheter (som polisen missat att undersöka, och som Carl inte hade vågat hämta på grund av ortsbornas hot och mordbeskyllningar).
DESSUTOM saknades Violas svarta mockaskor med hög klack…
Det tolkades av familjen Widegren som att Viola varit där och bytt skor efter att hon lämnade föräldrahemmet kvällen hon försvann. Det blev ännu ett skäl att tro att Viola hade rymt och levde.
(Uppgiften om skorna på elevhemmet är en av bokens uppgifter som inte varit kända för allmänheten tidigare).
Dödshoten mot familjen Widegren
Under lång tid trakasserades och förföljdes familjen Widegren skriftligen och muntligen, med brev, telefonterror och direkta konfrontationer. Familjen fick motta flera dödshot. Ett par månader efter Violas försvinnande skickade Carl telegram till polisen:
”Familjen har genom ord och skrift blivit hotad till livet. Var vänlig vidtag omedelbart åtgärder.”
Nån hade skrivit att gården skulle flyga i luften en natt. Andra skrev att naglarna skulle brännas av dem, att familjemedlemmarna skulle dränkas som råttor, att Carl skulle lynchas.
Ett av dödshotbreven består av fyra handskrivna sidor och återges i sin helhet i boken. Brevskrivarens handstil är prydlig, till skillnad från innehållet. Brevet inleds (citat ur boken, sid 269):
”Mördare!
Ni har 7 dagar kvar att leva, du, din häxkäring och din satunge. Din fräcka djävul, erkänner du mordet på din dotter inom dessa 7 dagar så klarar ni er, annars ska ni torteras och dö. Försök inte att neka, ty jag vet att ni mördat henne. Du ska tala om var ni gömt henne. Ni bar ju ut henne, neka inte. […]”
Bilden ovan är ur boken (sid 269, del av brevets första sida).
I brevet beskrivs detaljerat hur Carl, Agnes och Violas 8-åriga lillasyster ska torteras om de inte erkänner, t.ex. ”Ni ska få ögonen utbrända med glödande kol, ni ska få små skärsår över hela kroppen och däri ska droppas outspädd lut.”
Bakom det hotbrevet låg troligen en ortsbo, kanske flera. I brevet står:
”vi är nämligen två som tänker utföra dådet. Det är inte första gången vi pressat folk att erkänna. Tänk på att jag finns i din närhet varje dag, men jag är ingen granne till dig. Jag är en person som du minst av allt anar.”
En rad udda detaljer…
… finns också i boken, där inte alla har med försvinnandet att göra men som visar hur det var för Viola, familjen och folket på den tiden.
Några exempel:
– Violas pappa Carl hade en bror som också hette Karl (med k), bosatt i Umeå, och som liksom Carl också hade två döttrar.
Det blev förvirrande för Sollefteå-bygdens illasinnade ryktesspridare, som trodde att Karls två döttrar var Carls barn och att de hade omhändertagits av myndigheterna på grund av Carls 8-åriga dotter (som i hotbrev kallades ”satunge” och ”slynunge”).
– Ett tackbrev några år tidigare till Viola från Norge hade öppnats (”geöffnet”) av nazisternas brevcensur och stämplats med hakkorset. (Bild, detalj från bild i boken).
Brevskrivaren tackade för en rock som Viola (Vivi) hade skickat med hjälpsändning till de krigsdrabbade i det ockuperade Norge. Brevet, som skrevs av mamman till 7-årige Asbjörn, inleds
”Kjare milde gode Vivi!”
Mamman tackar Viola för ”den gode varme rocken” som sonen fått, och hon beskriver hur familjen efter senaste explosionen måste bo 10 vuxna och 3 barn i ett litet rum.
– Ett av många tips till polisen var ett ”horoskop” som landade på spaningsledarens Janne Sundins bord några månader efter Violas försvinnande (bild, detalj ur boken).
Han skickade det vidare till SKA (Statens kriminaltekniska anstalt) med begäran om analys.
Underlaget som Sundin bifogade till forensikerna på SKA ”bestod av sex tättskrivna sidor med astrologiska symboler och beräkningar, Violas, Carls och Agnes namn och födelsedatum, samt uttryck som: ’Detta tyder på våldsam död’. Undertecknat av ’Felix Straube, Kramfors, Stadshotellet’.” (sid 232 i boken).
Mera i boken
Boken fördjupar sig i skospåren som hittades i snön vid älven, i polisens eftersökningar på land och i vatten (bland annat de 24 dagarnas dyksökningar i älven under loppet av 14 månader), förhören som hölls med Violas 8-åriga lillasyster, de vaga tipsen som inkom till polisen om sexbrott mot Viola, den mystiske ”midnattsmannen”, Violas pengaarv, de utländska brevklubbvännerna, ryktena och dödshoten, Carls många kritiska brev till polisen, med mera.
De nya uppgifterna om Violas motgångar stärker teorin om självmord eller olycka. Bokens uppgifter öppnar också för andra alternativ, som att Viola sökte sig tillbaka till stan och sedan höll sig undan eller senare utsattes för brott. Det konstateras också att mord inte kan uteslutas.
Boken går igenom olika hypoteser om vad som hände vid försvinnandet, och tiden efteråt. Och hur det sedan gick för familjen Widegren. Det dröjde många år innan förtalet och ryktesspridningen upphörde, vilket var kopplat till en specifik händelse som inträffade 14 år efter att Viola försvann.
Violas kropp hittades aldrig.
I många år efter försvinnandet framstod Carl och familjen som övertygade att Viola var i livet. Att hon hade rymt och höll sig undan.
I ett av de många och långa kritiska brev som Carl skickade till polisen under flera år efter Violas försvinnande (brev som allmänheten inte fick kännedom om), där Carl begärde och krävde att polisen skulle återuppta spaningarna efter Viola, skrev han bland annat (citat ur boken, sid 292):
”Hade mina synpunkter blivit beaktade tror jag snart fallet ej behövt bliva Sveriges största kriminalgåta.
Det måste väl stå klart för varje vettig människa att söker man en person som med 99 % säkerhet finnes i livet och man uteslutande söker under jorden och vattnet, kan den lättaste gåta bli svår nog.”
Dödförklaringen av Viola, efter 20 år
Avslutningsvis berättas i boken om Cornelis Vreeswijks avskedsvisa ”Felicia adjö” som utkom och började spelas i radio tjugo år efter Violas försvinnande.
Ett halvår efter att Cornelis visa börjat höras runtom i landet, ansökte Carl till häradsrätten om dödförklaring av Viola. Carl sa till journalister: ”Jag tror inte längre på ett under.” (sid 295 i boken).
Carl kan berörts av Cornelis visa om hur Felicia försvann spårlöst, men att hoppet nu var ute att hon var vid liv. Citat ur Cornelis vistext:
”Felicia är död, död är mitt enda hopp
Försvunnen hennes kropp
Av näcken blev hon tagen
Och ned i älven dragen
Hon flyter aldrig opp
Felicia är död, försvunnen hennes kropp”.
Tryck för att lyssna på avskedsvisan ”Felicia adjö” med Cornelis Vreeswijk:
Dödsgåtan Viola Widegren ger en ny och djupare bild av dåtida ”Sveriges största kriminalgåta”, och en inblick i helt andra tider som rådde då. Rekommenderas starkt!
Bilder ovan: Viola, brev, brevdetalj, horoskop: från ”Dödsgåtan Viola Widegren” av John Karlsson