Tobias, mordoffer
Häromveckan begärde familjen i Kevinfallet ersättning* från regeringen för att polisen år 1998 misstänkte att familjens två söner hade orsakat 4-årige Kevins död i Arvika.
Men, kära läsare, glöm då inte bort pojken i saxmordfallet, han borde i så fall också få ersättning i form av en hög pengar.
Polisen misstänkte år 2001 att den pojken hade huggit ihjäl sin klasskompis 11-åriga Tobias Lindquist (bild) i Hovsjö, Södertälje med en sax. Ärendet gick inte vidare till domstol eftersom pojken var minderårig och ej straffmyndig (liksom ”kevinbröderna”).
Saxmordpojken avfördes som misstänkt i mars 2019, efter en mediekampanj som uppstod i svallvågorna efter att ”kevinbröderna” hade avförts som misstänkta år 2018 tack vare den känslofyllda kampanjen om Kevinfallet som media hade drivit sedan våren 2017.
Det var en annan åklagare än i Kevinfallet som fattade det slutliga beslutet i saxmordfallet. Tre (3) föregående åklagare hade vid olika granskningar (2001, 2017, 2018) bedömt att den ursprungliga saxmordutredningen var bra utförd och att saxmordpojken skulle kvarstå som misstänkt. Men en fjärde åklagare klarade inte (?) medietrycket och gjorde en annan bevisvärdering (på exakt samma bevis).
Men brödernas föräldrar hjälpte ju till att peka ut bröderna som misstänkta, hur ska man se på det?
”Kevinbrödernas” föräldrar lämnade 1998 flera uppgifter som misstänkliggjorde bröderna. Men numera (bort-)förklarar föräldrarna sina uppgifter genom att påstå att de var påhittade under påverkan av ”narkotikaklassade mediciner” som de fick och därför att polisen hotat ta barnen ifrån dem.
Föräldrarna berättade 1998 exempelvis att de haft problem med att ena brodern hade ovanan att ta struptag på andra barn, och att bröderna kommit inrusande och sagt att de sett Kevin ligga vid vattnet (vilket föräldrarna då hade ignorerat och istället åkte familjen iväg på en fisketur). Pappan skrev t.o.m. ned sådana redogörelser på papper.
Har föräldrarna under alla dessa år inte själva vetat om att uppgifterna som de lämnade 1998 var falska? (om de var falska).
Om föräldrarna visste att deras uppgifter från 1998 var falska så borde de för länge sedan ha avvisat och tagit avstånd från de uppgifterna. På så sätt hade preskriptionstiden även kunnat brytas, så att de hade sluppit få avslag på skadeståndsbegäran som lämnades till JK häromåret.
Men om föräldrarna säger sig INTE ha vetat att deras egna uppgifter om sina egna barn var falska – om de var falska – då kan det bli svårt att ta deras nutida påståenden som sanningar.
Ska även fler som varit misstänkta men inte häktade få ersättning?
Sedan uppstår frågan gällande ytterligare personer som liksom ”kevinbröderna” och saxmordpojken varit misstänkta för mord eller annat grovt brott, men inte häktade (och förstås inte heller dömda i domstol), och sedan har avförts från polisutredningen.
Hur lång tid ska det ha gått mellan misstanke och avskrivning för att få ersättning?
20 år? 10 år? 5 år? 1 år? 1 månad?
Från det ena till det andra… Kevinstiftelsens tre år av misslyckad jakt på stipendiater
År 2018 startade nämnda familj inklusive ”kevinbröderna” en insamlingsstiftelse ”till Kevins ära”. Ändamålet med Kevinstiftelsen uppgavs vara att under våren varje år utse två stipendiater, två personer som ”kämpat sig till examen i såväl grundskola som gymnasieskola”, eller ”någon som kämpat mot alla odds och lyckats”.
Stipendierna är på 5 tusen kr vardera. (Dock inte i kontanter: ”…Kevinstiftelsen kommer betala den faktura som är kopplad till stipendiaternas val av förkovring”).
MEN det har gått dåligt att hitta någon som vill ha det stipendiet, och som uppfyller kriterierna.
Bild ovan: ur kvartsidesannons ”Ansök om stipendie från Kevinstiftelsen” i lokaltidningen.
Sedan starten av Kevinsstiftelsen år 2018 och fram till hösten 2020 hade de:
– fått in cirka 70 tusen kronor i gåvor och andra intäkter,
– och spenderat cirka 20 tusen kr av dem.
enligt förra årets årsredovisning. (De har brutet räkenskapsår, 1 oktober till 30 september).
Merparten av de kostnaderna bör vara annonseringen våren 2019 i pappers-lokaltidningen, fyra stycken kvartsidesannonser (ganska stora annonser alltså).
Men inga ansökningar inkom då enligt kriterierna, så inget stipendium delades ut första året.
Under stiftelsens andra år hade coronapandemin börjat så smått, och ett halvhjärtat försök gjordes på deras blogg att hitta stipendiater. Sen blev det tyst. Och det blev inga stipendiater andra året heller.
Inte heller tredje året, dvs 2021 som pågår nu, har det utsetts nån stipendiat enligt de ursprungliga kriterierna.
Dock såg man sig nödgad att ändå trolla fram två stipendiater, men enligt andra kriterier än de ursprungliga. Man raggade helt enkelt själv upp två stipendiater, som fick 5 tusen kr vardera:
en innebandyspelare och en förening.
…Istället för att vänta ytterligare ett fjärde år på att två relevanta personer ska söka deras stipendium.
Skälet kan vara Sveriges stiftelselag, som kräver att stiftelsen inte försummar sitt ändamål längre tid än ett par år, om inte ”synnerliga skäl” föreligger. Enligt 11 kap:
”2 a § En insamlingsstiftelse ska under en period om tre sammanhängande räkenskapsår använda minst tre fjärdedelar av sina intäkter för stiftelsens ändamål, om det inte finns synnerliga skäl. Lag (2009:244).”
Pandemin kan möjligen ses som ”synnerliga skäl”… Men eftersom Kevinstiftelsens stipendier vänder sig till personer som klarat svårigheter och ”kämpat mot alla odds”, och de flesta studenter faktiskt HAR klarat examen TROTS pandemin, så blir det underligt när Kevinstiftelsen skyller på pandemin.
Sanningen är väl att folks intresse för Kevinstiftelsens stipendier har varit obefintligt under dessa tre åren, men det vill man helst inte tala öppet om.
Mera, om deras bok:
Bok om Kevinfallet kastar sten i glashus. (Där familjen bl.a. misstänkliggör en annan pojke för att ha orsakat Kevins död).
* Önskat belopp i begäran till regeringen är okänt, men förra året (2020) sökte ”kevinbröderna” 20 miljoner kr i skadestånd hos Justitiekanslern, men fick avslag pga preskription.
– ”Saxmordet i Hovsjö, Södertälje, 2001”.
Ang. Kenvinstiftelsen och stiftelselagen: under en period på tre år måste en insamlingsstiftelse använda minst tre fjärdedelar av sina intäkter för stiftelsens ändamål. Enligt förra årets redovisning hade Kevinstiftelsen bara använt drygt en fjärdedel. Där har de ytterligare nåt att beakta i sin verksamhet.