Författararkiv: Tony

Senaste mysteriet i Johan Asplund-fallet [LÖST]

Under hösten (2014) har massmedia rapporterat flitigt om en okänd person som på mobiltelefon ska ha spelat in en man som erkänt mord på Johan Asplund. Spekulationer i media. Polisen håller tyst. Om medias uppgifter är korrekta återgivna tycks dock erkännandet vara falskt.
[Uppdatering: i mars 2015 meddelade* polisen att mannen erkänt att det hela var ett påhitt].

Romanförfattaren Leif GW Persson säger sig misstro mannen med mobiltelefonen, som GW påstår sig haft direktkontakt med tidigare via Veckans Brott. Men han sväljer oförbehållsamt uppgiften att det är den s.k. Johanmannen* som tycks vara den utpekade gärningsmannen, ”eftersom alla som är insatta i Johanfallet vet att det är han” som GW uttryckte det gränsande till förtal. GW verkar dock inte ha mycket mer info om mobilmannen än massmedia, polisen tycks hålla tyst även gentemot GW.

Hur som helst, vissa uppgifter som florerar i media indikerar att erkännandet är falskt, som följande visar.

Brännugnen som inte existerade

I det påstådda erkännandet uppges i media (Aftonbladet, 2014-11-24) att:
”Flera av Johans tillhörigheter bränner mannen upp i en brännugn på Sundsvalls sjukhus där han under natten bryter sig in.”

Om uppgiftslämnaren sagt detta så ljuger han. Det fanns ingen brännugn då på Sundsvalls sjukhus. Däremot fanns det ett containerrum för riskavfall, vars innehåll transporterades till en tipp för förbränning, dock inte på helgdagar (Johan försvann en fredag). Detta klargörs i domen 1985 gällande det enskilda åtal som föräldrarna Asplund väckte mot fruns före detta make, den s.k. ”Johanmannen”.

Inbrottet som aldrig inträffat

Ovanstående citat från nämnda artikel följs av:
”Uppgiften stämmer väl överens med en utredning som gjordes i början på 80-talet – det fanns brytmärken på dörren in till brännugnen på sjukhuset.”

Men detta tycks inte heller stämma. Magnetlåset till containerrummet var visserligen ur funktion då, men något inbrott eller brytmärken tycks inte ha konstaterats där. Enligt vaktmästaren kan det varit något fel i det elektriska systemet.
Däremot hade sjukhuset några veckor tidigare haft inbrott på ett annat ställe på sjukhuset, en avdelning där både en dörr och ett medicinskåp brutits upp med något slags verktyg. (Den tjuven var ute efter narkotika).

Pepsi-Colaburken

Mobilmannen påstår även (enligt media) att förövaren bjudit Johan på muffins och Pepsi-Cola:
”Mannen övertalade Johan att de innan skolan skulle åka och fika – han skulle bjuda på muffins och Pepsicola”

I tingsrättsdomen 1985 uppges att någon hade sett en färgburk, ett stänkskydd (till bilen) och ett muffinspaket i Johanmannens soptunna vid hans sommarstuga. Dock ingen Pepsicolaburk. I hovrättsdomen 1986 (där ”Johanmannen” frikändes) har färgburken dock försvunnit och istället dyker en tom Pepsicolaburk upp. Möjligen tack vare målsägandenas fantasifulla gärningsbeskrivning där de flera gånger nämner muffins och Pepsicolaburk. Anm: där framförs även detaljerade fantasier om hur Johanmannen skurit upp Johans halspulsåder:
”….mellan 12.00 – 12.30 fullföljt uppsåtet att skada Johan till livet genom att med kniv döda honom på så sätt att halspulsådern snittats upp nedom ena örat. Johan har sedan fått förblöda i ett skogsdike alldeles intill bilen….”
(Anm: dessa uppenbara fantasier reagerade även hovrätten på i sitt beslut att helt frikänna Johanmannen, se nedan).

Uppgiften från mobilmannen om Pepsicola motsägs i och för sig inte av uppgifterna i domen 1986 men man får intrycket att mobilmannen hämtat uppgifterna från målsägandenas gärningsbeskrivning, dvs deras fantasier där man upprepade gånger formulerar sig kring muffins och Pepsicola, t.ex:
”Johan förmåtts medfölja på en biltur varvid han bjudits på läsk ur en pepsicolaburk samt även fått äta av bakverket muffins. [Johanmannen] har därvid i tid förberett gärningen så att han blandat i något sömnmedel och efter en stund har Johan somnat.”

Mobilmannens uppgifter liknar delvis målsägandenas gärningsbeskrivning i domen 1986. Sömnmedel är dock utbytt mot kloroform, och i mobilmannens version skars det inte i Johans hals, inte ens ”nedom ena örat”…

Att Johan gillade muffins framgår i domarna från 1985-86, åtminstone enligt mamman som uppgav att muffins var Johans ”favoritgodis”. Mobilmannens felaktiga uppgift om brännugnen vittnar dock om att denne inte läst domarna från 1985-86 särskilt noggrant, eller att mobilmannen läst någon artikel från den tiden som uppgett felaktiga uppgifter om brännugn på sjukhuset.

Grävt en grav i frusen mark

I media uppges även att den påstådda gärningsmannen åkte till en plats i skogen och ”Där gräver han nu en grav som han lägger Johan i.” Dock hade det varit vinterkallt i flera veckor innan dess, ända sedan den 22 oktober var det mestadels minusgrader, ända nedåt femton minusgrader som lägst. Under tre dagar strax innan den 7 november var det några enstaka plusgrader, därefter minusgrader igen. Att gräva en grav i skogen bör inte varit lätt, om ens möjligt.

Polisen inte qvicka

Polisen lär ha haft tipset om mobilmannen på sitt bord sedan i somras, dvs i uppåt sex månader. Man kan förstå att de inte kvicka att dra slutsatser i detta ärende, risken är som sagt att det hela är en bluff. En annan aspekt är att brottet är preskriberat. Om det nu ligger något brott bakom: Johan kan ha försvunnit på egen hand genom olyckshändelse.

Johanmannen

Mobilmannens uppgifter (enligt media) ger alltså intrycket att mannen denne syftar på är densamme som Johanmannen – fru Asplunds tidigare pojkvän och sambo – som numera är 75 år gammal.
Johanmannen hade (har?) för övrigt en son i Johans ålder (ett år äldre än Johan). De båda pojkarna lär ha lekt mycket tillsammans sedan sju års ålder.

Johanmannen friades 1986

Man kan passa på att påminna om att Johanmannen blev friad i hovrätten 1986 efter att föräldrarna Asplund väckt enskilt åtal mot honom 1985 (min fetstil):

Hovrätten finner med hänsyn härtill att utredningen i målet inte kan anses innefatta tillräcklig bevisning att Andersson, på det sätt mälsägandena påstått, bemäktigat sig Johan och bortfört honom eller på annat sätt berövat honom friheten. Än mindre har utredningen visat att Andersson uppsåtligen berövat Johan livet eller av oaktsamhet orsakat hans död. Det är anmärkningsvärt att målsägandena i de sistnämnda båda hänseendena framställt sina påståenden utan att ens försöka prestera något som helst objektivt stöd för dem.

Hovrätten friade Johanmannen på samtliga punkter, och de reagerade på föräldrarna Asplunds och advokat Pelle Svenssons fantasier (att och hur Johan blivit dödad) som helt saknade ”objektivt stöd”.
Föräldrarna Asplund var uppenbarligen beredda att gå väldigt långt när de 1985 väckte enskilt åtal mot fru Asplunds f.d. man – ”Johanmannen” – för att sätta dit honom. Det ger en märklig känsla i dagsläget, om vad eller vem som egentligen ligger bakom mobilmannen och det påstådda erkännandet som ska ha spelats in på en mobiltelefon.

————–
Källor: Aftonbladet, 2014-11-24. Domarna 1985-86.
* ”Johanmannen” är Johans mammas tidigare pojkvän och sambo. Mamman har sedan åttiotalet varit övertygad om att Johanmannen står bakom Johans försvinnande 1980. Polisutredningen 1980 lades ned. Mamman och Johans biologiska pappa väckte då enskilt åtal mot Johanmannen 1985. Tingsrätten dömde Johanmannen mot sitt nekande till två års fängelse för olaga frihetsberövande, men han överklagade och friades i hovrätten 1986. Föräldrarna Asplund försökte då gå vidare till Högsta Domstolen men fick avslag.
—
* Uppdatering mars 2015: Inget erkännande i tipsarens telefon (polisens hemsida).
Ur polisens meddelande:
”Polisens utredning visar att det aldrig funnits något erkännande i tipset och att det inte finns någon inspelning eller någon ljudfil som tipsaren uppgivit.
Polisen i Västernorrland fick under 2014 in ett tips som enligt uppgifts-lämnaren skulle styrka att en namngiven person erkänt att han mördat Johan Asplund. Tipsaren uppgav även att han hade erkännandet inspelat som video-/ljudfil i sin mobiltelefon.
Polisen har bearbetat och följt upp tipset. Vi har hållit förhör med de personer som bedömts kunna ha uppgifter att lämna av betydelse i ärendet. Polisen har tagit tipslämnarens mobiltelefon i beslag och låtit expertkompetens, IT-forensiker vid rikskriminalpolisen samt personal vid SKL, undersöka den. Undersökningen av mobiltelefonen visar att det inte finns någon video/ljudfil med det så kallade ”erkännandet”.
Vid kompletterande förhör med tipslämnaren i februari 2015 har denne tagit tillbaka de uppgifter som initialt lämnats till polisen. Tipslämnaren har bekräftat att han hittat på uppgifterna om erkännandet och även uppgifterna om video-/ljudfilen. Tipslämnaren säger sig ha handlat i syfte att försöka skapa klarhet kring vad som hänt med Johan Asplund.
[…]
Polisen har upprättat en anmälan där tipsaren misstänks för förtal.”

Bevisningen mot ’Obducenten’ och ’Allmänläkaren’

Bevisningen m.m. från 1988 redovisas här.

Ingen av de två läkarna dömdes för brott. Däremot ansåg tingsrätten det vara ställt utom rimligt tvivel att de hade styckat Catrine da Costa, men det brottet var preskriberat.

Skälet till att de friades gällande mord var bl.a. att tingsrätten inte utom rimligt tvivel kunde fastställa att Catrine hade bragts om livet, den exakta dödsorsaken kunde inte fastställas.
MEN även om tingsrätten hade kunnat dra slutsatsen att Catrine bragts om livet så skulle man ändå ha friat dem, därför att det var flera (två) gärningsmän, en inte unik situation i rättshistorien. (Se mer under ’Citat ur domen’ nedan).

Anm: förutom att Obducenten och Allmänläkaren var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, så var även Allmänläkaren åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter). Och Obducenten var även åtalad för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

Vittnesbevisningen m.m:

Fotohandlarkvinnans berättelse om fotografiernas inlämnande (bilder med en styckad kropp).
Fotohandlarmannens berättelse om fotografiernas inlämnande.
En kund i fotobutiken, befann sig där då fotohandlarparet reagerade över nämnda fotografier.
Dagboksvittnet, vännen som Catrine da Costa hade berättat för om sin samvaro med två läkare och den enes dotter.
Dotterns märkliga uppträdande, bevittnat av flera personer, bl.a. personal på daghemmet och personal/utredare på sjukhus.
Dotterns mamma, vittnade om Allmänläkaren (hennes make) och Obducenten.
Rättsläkaren som obducerade Catrine och som bedömde att styckningen var av offensiv och sexualsadistisk karaktär, och att gärningsmannen/männen haft allmänna kunskaper i kirurgi och ortopedi och specialkunskaper i anatomi och obduktionsteknik.
En polis som sett Obducenten och Catrine tillsammans i tunnelbanan våren 1984.
Ett femtiotal prostituerade kvinnor identifierade Obducenten och uppgav att de träffat denne på Malmskillnadsgatan. Av dessa hade 23 kvinnor haft sexuella kontakter med Obducenten. Ytterligare 80 kvinnor ”trodde” sig känna igen Obducenten. (Fotovisning företogs med 130 kvinnor, de flesta fick titta i ett album med 13 kända ”torskar”. Totalt hörde polisen 188 kvinnor från Malmskillnadsgatan).
En botaniker, som bedömde att säckarna vid fyndplats 2 (den 7 aug 1984) hade placerats där två månader tidigare plus/minus högst två veckor. (Se ”Citat ur domen”).
Tre sakkunniga: en rättsläkare, en läkare, samt chefen för tekniska roteln. Deras utlåtande bedömdes av tingrätten ge stöd för att styckningen ”inte helt igenom kunnat utföras av lekmän” (Se Citat ur domen nedan). Tingsrätten hade då även beaktat Socialstyrelsens utlåtande som till vissa delar skilde sig från övriga sakkunniga.
En djurskötare på rättsläkarstationen, samt en rättsläkare och dennes hustru, hade sett en obehörig – Obducenten – vid djuravdelningen, på annandag pingst (11 juni).
En kvinna som sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen, sannolikt på annandag pingst 1984. Hon pekade ut läkarna som de män hon sett.
En kvinna som sett Obducenten tillsammans med Catrine i Gamla Stan 1982.
……….

OBS: tingsrätten bortsåg från de två sista vittnena i ovanstående lista (som hade sett de två läkarna med barnvagn vid rättsläkarstation, samt i Gamla Stan 1982).
De tillmättes inte någon betydelse vid tingsrättens prövning av målet. (Sid 64 och 61 i domen juli 1988).

Forts följer…………

Citat ur domen 1988:

Senast möjliga dag då Catrine dog, enligt tingsrätten, sid 59:

”Enligt tingsrättens mening kan [Botanikerns] vittnesmål läggas till grund för den bedömningen att Catrine da Costa dött senast den 21 juni 1984.”

Ang. kunden i fotobutiken, sid 59:

”Makarnas berättelse om denna händelse vinner sådant stöd av vad vittnet [Kund i fotobutiken] uppgett att tingsrätten finner styrkt att händelsen verkligen inträffat. Genom [Kundens] uppgifter har tidpunkten för händelsen kunnat bestämmas till den 21 juni 1984.”

Notera att tingsrätten var öppna för möjligheten att Catrine dog senare än åklagarens beskrivning, så sent som den 21 juni 1984.

Att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän, sid 61:

”Det redovisade materialet utgör emellertid enligt tingsrättens mening ett starkt stöd för att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän och för att det vid styckningen har brukats sådana eggverktyg son brukar användas vid obduktioner. Härtill kommer att makarna Schröders vittnesmål talar för att den styckning som de sett bilder av hade skett i sjukhusmiljö.”

Ang. de två läkarnas skuld gällande styckning, sid 64:

”Vid en samlad bedömning av det upptagna – främst [Fotohandlarparets] berättelse om fotografiernas inlämnande, Catrine da Costas egna uppgifter till [Dagboksvittnet] om sin samvaro med två läkare och den enes dotter, samt [Dotterns] uppträdande – finner tingsrätten, att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkare och den lilla flicka, som Catrine da Costa talat om med [Dagboksvittnet], är identiska med [Obducenten], [Allmänläkaren] och [Dottern] samt att [Obducenten] och [Allmänläkaren] tillsammans och i närvaro av [Dottern] styckat Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg.”

Avslutande formulering ang. styckningen, sid 67:

”För fullständighetens skull bör läggas till att [Obducentens] och [Allmänläkarens] styckning av Catrine da Costes kropp är att betrakta som brott mot griftefrid. Åklagaren har emellertid inte väckt åtal för denne gärning, för vilken preskription inträdde sommaren 1986.”

Motiveringen för frikännande gällande mord, sid 66-67 (min fetstil):

”Många omständigheter talar alltså starkt för att Catrine da Costa blev bragd om livet genom brott, som är att bedöma som mord, eller genom brott, som är att bedöma som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Emellertid kan enligt tingsrättens mening utredningen härom i målet inte sägas ha nått så långt att den saken kan sägas vara ställd utom varje rimligt tvivel. Redan detta gör att [Obducenten] och [Allmänläkaren] inte kan fällas till ansvar i målet för de gärningar som avses med åtalspunkten 2.

Det bör emellertid anmärkas att, även om tingsrätten på grundval av föreliggande utredning i målet skulle ansett sig ha kunnat dra slutsatsen att Catrine da Costa bragts om livet, så hade den utredningen inte gett tingsrätten tillräckligt underlag för ståndpunkttagande att det skulle vara ställt utom allt rimligt tvivel att den påstådda gärningen (alt. gärningarna) utförts gemensamt och i samråd mellan [Obducenten] och [Allmänläkaren] eller av den ene av dem. Det är följden av att två personer är inblandade. Även om det alltså i målet skulle ha utretts att Catrine da Costa bragts om livet, så skulle tingsrätten haft att frikänna dem. Åtalet i dess helhet skall således lämnas utan bifall.”

Övrigt: Sagt och gjort av Obducenten (ej bevisning)

Obducenten antog att Catrin dog den 10 juni:
”Det är ytterst rimligt att anta att da Costas död inträffat under söndagen den 10 juni, då det överensstämmer väl med total avsaknad av vittnesuppgifter efter kl. 10.30 den 10 juni 1984 samt vidare den påvisade låga koncentrationen av heroin i kroppen och uppgiften om da Costas heroininjicering hos arkitekt A. Det är [Obducentens] uppfattning.” (Gedda, sid 126-127).
Obducenten hade frågat sin svärmor om hon ville att hennes dotter skulle kremeras ”vid sidan om”, på rättsläkarstation. Obducenten närvarade inte heller vid jordfästningen. Anm: obducentens fru hade hittats hängd, han hade misstänkts för mord.
(Fingerade namn: Ann-Britt=svärmor, Anne-Catherine=Obducentens fru):
”Därefter gick det inte lång tid innan hon kremerades. Det var Obducenten som ordnade med kremeringen.
– Han frågade om han skulle fixa det ”vid sidan om”, säger Ann-Britt. På rättsläkarstationen alltså. Men då satte jag mig emot. Jag blev arg och sa: Hon är ingen hund! Så gick Anne-Catherines pappa och hennes bror och ordnade med jordfästning.
Platsen bestämdes av Obducenten. Det blev S :t Botvids kapell i Huddinge söder om Stockholm. Där spreds Anne-Catherines aska, i minneslunden.
– Hade ni någon anknytning dit?
– Nej, men hans mamma bodde i närheten.
– Var närheten till hans mamma avgörande?
– Så uppfattade jag det.
– Var han med vid jordfästningen?
– Nej. Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något. Men jag reagerade inte. Jag hade slutat reagera vid det laget.” (Borgnäs, sid 255-256).
Obducenten övertygad om att Allmänläkaren hade styckat Catrine:
”Obducenten uppgav i de första förhören att han, utifrån Barnets uppgifter, var övertygad om att Allmänläkaren var skyldig till styckningen av da Costa.”
/…/
H sa då att Obducenten uppenbarligen var övertygad om att Allmänläkaren på något sätt
hade varit med vid styckningen, och Obducenten menade att detta var hans uppfattning utifrån två saker. Den ena var att det i Barnets berättelse hade framkommit alldeles för mycket för att hon skulle ha varit sinnessjuk eller påverkad av någon annan. Han trodde att det funnits något i berättelsen som faktiskt stämt. Det andra var att Allmänläkaren under detta förhör inte haft någon som helst rimlig förklaring, eller ens försökt prestera en tänkbar situation eller händelse som kunnat förklara vad som hade kunnat ge upphov till det som Barnet senare berättat. Han menade att det verkade som det hela inte tycktes bekomma Allmänläkaren.” (Styrlin-Nyberg)
………

Sagt och gjort av Allmänläkaren:

…… Forts. följer …..

Info

Fotohandlarparet = makarna som drev den fotobutik i Solna där film med bilder föreställande en styckad kropp enligt uppgift lämnats in av Allmänläkaren för framkallning.
Dagboksvittnet = Kvinna som varit bekant med Catrine i 8-9 år (sedan 1975-76) och som förde dagbok.
Dottern = ’Allmänläkarens’ dotter, som var 1,5 år då Catrine hittades död.

Anm: de flesta namn utom Catrines är anonymiserade.

GW:s Quickbok bidde en kvarnsten

I många år brottades romanförfattaren Leif GW Persson förgäves med att försöka förstå Quickfallet, så att han skulle kunna skriva klart sin Quickbok.

År 2003 tillkännagav massmedia att författaren Leif GW Persson och hans kompis psykiater Åsgård arbetar med en bok om Quickfallet:

”Nu arbetar Leif GW Persson på en bok i ämnet tillsammans med psykiater Ulf Åsgård. Där ska de kritiskt granska utredningarna.”

Ett par år senare, 2005, beklagade sig GW att hans kommande bok om Quickfallet hängde som en kvarnsten:

”Den hänger som en kvarnsten runt halsen på mig. Jag får ingen ordning på den eftersom historien är så enfaldig från början och dessutom tillkrånglad bortom allt förstånd. Man måste kunna skildra historien så inte folk tror att det kommit in ytterligare en galning, berättaren. Men den ska bli färdig.”

En kvarnsten.

Sanningen var nog att GW hade problem med brottsstatistiken. Som han ofta lutar sig mot. Quicks agerande var liksom UNIKT. Och maximalt vansinnigt.
Om en viss typ av brottsligt agerande inte har inträffat tidigare i historien, så kan det väl inte ha inträffat nu heller, tänkte GW, och så blev det kortslutning uti huvudknoppen när han ändå försökte få grepp om Quickfallet.

Försöker greppa Quick.

Några år senare hade dock GW tagit nya tag, och var FULL av optimism.
År 2007 utbrast han:

”Boken om Quick har blivit försenad i flera år. Men nu är den färdigskriven och väntas komma ut nästa sommar.”

Tyvärr blev det ingen bok den gången heller.

Ytterligare några år senare var det dags igen, 2009. För då hade det hänt saker. Quick hade året dessförinnan försäkrat omvärlden att han hade ljugit om precis allting de senaste femton åren. Men att han nu enbart talade Sanning.

Ett nytt scenario såg dagens ljus: alla OMKRING Quick var skyldiga, medans Quick själv var oskyldig. Precis tvärtom mot innan, så att säga.

Och GW sa att arbetet med boken tog en oväntad vändning när Quick plötsligt tog tillbaka sina erkännanden. Nu skulle boken minsann bli klar:

”Leif GW Persson hoppas att boken ska vara ute till sommaren.
Tillsammans med sin medförfattare, psykiatern Ulf Åsgård, ska han nu sätta sig ner och redigera det digra råmanuskriptet.
– Vi ska stryka ner materialet så att den här obegripliga historien blir fattbar.”

Men… det gick åt pipan igen. De fick inte ordning på boken då heller. Inte ens när Quick sade sig bära den äkta sanningens prägel. Och tänk om Quick plötsligt ändrade sig igen…

GW har byggt upp sitt namn på att fabulera, att skriva romaner. Vilket är hedervärt för en författare. Som tur är för GW fanns det andra böcker för honom att skriva, andra fabler att berätta.

Källor: artiklar från DN (2003-09-01), TT (2005-09-09), TT (2007-12-09), och GP (2009-01-03).

Rubrikbild, kvarnsten av ”Ohle”.

Illustrerad översikt: Quick/Bergwall 1993-2008

För den som inte orkar läsa allt om Quickfallet fram till 2008 så bifogas här en illustrerad översikt som beskriver kärnan i det hela.

Svårare än så är det inte.
Thomas Quick (Sture Bergwall) hade bestämt sig för att erkänna mord, och det var vad han gjorde.

OCH han levererade uppgifter som inte kunde avfärdas som påhitt. Även en psyksjuk mytoman kan begå brott, och sedan krydda dessa begångna brott med några doser mytomani. Ungefär så resonerade man på den tiden.

Quick erkände inte bara inför polisen och domstolar, utan för alla i sin omgivning inklusive journalister och massmedia.
Quick var alltid vältalig och välformulerad*.
Han skrev och publicerade en ambitiös bok om sina mord, ”Kvarblivelse” (1998/1999), med det uttalade syftet att få det ”obegripliga begripligt”.
Quick gav intrycket att vara oerhört ångerfull över de mord han begått. Han framstod som mycket angelägen att sona sina brott.

Mera

* Lika vältalig och välformulerad som när han tog tillbaka sina morderkännanden år 2008.

Den ordningsamme gärningsmannen

Vid fyndplats Karlbergsparken hittades även en handduk intill de svarta hopknutna sopsäckarna. Handduken låg prydligt ihopvikt, vilket indikerar att gärningsmannen var en ordningsam person.

Det skulle dröja tjugo år innan polisen kunde fastställa att handduken sannolikt hade en koppling till da Costa-fallet. År 2005 kunde man med ny* DNA-teknik visa att ett av tio hårsstrån som hade sparats från handduken 1984 sannolikt tillhörde Catrine da Costa.

Man kunde även konstatera att inget av de övriga nio hårstråna tillhörde ’obducenten’ eller ’allmänläkaren’. Vilket inte bevisade att de är oskyldiga, men det öppnade upp möjligheten att hitta alternativa gärningsmän. En handfull personer har sedan dess DNA-testats men utan större framgång.
De nio hårstråna behöver förstås inte ha kommit från gm (gärningsmannen), handduken kan ha tillhört Catrine eller nån annan än gm och använts av fler personer.

Inga spår av blod på handduken

Polisen hittade inga spår av blod eller sperma på handduken. Den hade troligen inte använts vid själva våldshanteringen eller under tiden säckarna packades och knöts ihop.

En ordningsam gärningsman

Enligt polisens protokoll låg handduken ”snyggt hoplagd med två vikningar” intill säckarna. Den som placerat handduken där tycks vara en ordningsam person. Säckarna var också ordentligt hopknutna. Ordning och reda.

Möjligt händelseförlopp:
Nattetid. Gm tog med sig handduken när säckarna skulle dumpas ifall det skulle regna och bli söligt. Det var som bekant en regnig och kall sommar.
Gm körde med bil till Eugenivägen 17, dumpade de två dubbelsäckarna, men blev störd av något och körde vidare. Efter en stunds sökande med bilen kom gm till Karlbergsparken där de kvarvarande enkelsäckarna dumpades. Gm torkade sig sedan om händerna med handduken, medan gm slängde ett öga i bilens bagageutrymme för att kontrollera att inget glömts kvar.

Därefter vek gm ihop handduken, snyggt och prydligt – två gånger – böjde sig ned och placerade handduken intill säckarna.
Den handlingen markerade också att nu var det avslutat och klart.

Om dumpningen

Säckarna dumpades alltså i omvänd ordning som de hittades (enligt ovanstående hypotes).

Dumpningsplatsen vid Karlbergsparken låg mer undanskymt belägen än platsen vid Eugeniavägen (som var i utkanten av ett mindre industriområde). Om gm blev störd vid första dumpningen, så är det mer sannolikt att han sökte sig till en plats som är MER avskild (som vid Karlbergsparken), inte mindre avskild.

Och samtliga säckar utplacerades inom ett kort tidsintervall, på samma natt.
Om dumpningen istället hade utförts i två etapper, med längre tids mellanrum, så finns risk att säckarna på första platsen hittades innan gm var klar med allt. I så fall medför även det korta avståndet mellan dumpningsplatserna (1,7 km fågelvägen) en ökad risk. Polisens med fleras uppmärksamhet är troligen större omkring det området än längre därifrån.
Därför är det säkrare för en gm att dumpa allt samma natt.

Angående dubbelsäckarna vid den första dumpningsplatsen, Eugeniavägen, så kan gm använt dubbla säckar därför att innehållet i de säckarna upplevdes som större eller tyngre. Eller/och så fanns det inte tillräckligt många säckar för att ha dubbelt på alla. Den oknutna yttersäcken underlättade även bärandet.

Mer om handduken

Följande nedtecknades av polisen på åttiotalet, innan man kunde visa att ett av hårstråna på handduken sannolikt kom från Catrine:

En mörkblå frottehandduk, ca 85 cm lång och ca 50 cm bred, fållad runt om med mörkblått band. Försedd med en etikett; Green Hills, Fashion Towels. Handduken låg snyggt hoplagd med två vikningar. Eftersom handduken anträffades på marken ca 0,5 m från den plats plastsäckarna hittades på, i den riktning säckarna rimligen borde ha kommit dit på, kunde det inte uteslutas att handduken hade samband med säckarna.

Salufördes av firma Robert Ditzinger med försäljningsställe i Stockholm, vid Norrmalmstorg, samt i Göteborg, Sundsvall och Örebro. Handdukar med aktuell märkning hade firman salufört i ca tio år. Med ledning av färg och storlek var det troligt att handdukar av den typen saluförts i ca tre år. Handduken såldes i stora mängder och kostade i handeln 49.50 kr.

Bild ovan: foto på handduken. Bildtext: ”Foto av handduk som anträffats vid fyndplatsen Karlberg.”

* Angående dna-teknik: S.k. mitokondrieanalys, inte lika säker som traditionell DNA-analys. (Traditionell DNA-analys var inte möjlig eftersom hårstråna saknade hårsäckar). Däremot är mitokondrieanalys tillräcklig för att med 100% säkerhet UTESLUTA att ett dna-prov tillhör en viss person.
Anm: mtDNA i ett av hårstråna matchade ett hårstrå som man fått från Catrines mamma, alltså var det sannolikt Catrines hår.

Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas

Författaren Quick/Bergwall skrev ned sina mordminnen i förväg. Han levererade sina mordberättelser på egen hand. Terapeuterna på Säter rättspsyk hade i stort sett endast en lyssnande roll.

Nedan visas exempel på hur författaren Thomas Quick (Sture Bergwall) i förväg satte sina mordminnen på pränt, och sedan framförde dem muntligt för första gången inför en åhörare. Quick förberedde sig på egen hand. Han berättade på eget initiativ och av egen kraft. Han använde terapistunderna som premiärscen för sina nya berättelser, sanna som falska. Det framgår i en rad källor som beskriver hur Quicks berättelser tillkom och hur det i praktiken gick tillväga.

Rubriker:
– ”Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”.
– Quick erkände mord i texter.
– Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen.
– ”Terapeuten tog ingenting för givet”.
– ”I min terapi är det jag som berättar”.
– ”Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”.
– Terapeuterna beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande.
– Sammanfattning.

”Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”:

Följande exempel visar resultatet av att Quick formulerade sina mordminnen i förväg på egen hand. När terapeuten kom in i rummet var Quicks berättelse redan klar och redo att framföras för första gången till den troget lyssnande åhöraren.

Dåvarande chefsöverläkaren på Säter rättspsyk, Göran Källberg, uttryckte år 1993 funderingar vid ett samtal med Quicks terapeut Kjell Persson om Quicks terapi. Ur H.Råstams bok (min fetstil):

”Det framgår av Göran Källbergs anteckningar att han vid den här tiden börjat hysa tvivel om hur terapin med Quick gick till. Källberg och Kjell Persson hade råkat mötas på ett tåg och då samtalat om hur den skulle bedrivas om Quick flyttade till Växjö.

”Kjell berättar också att han nu tar på sig ett stort ansvar i och med terapin. [Jag] är samtidigt lite ifrågasättande om det rör sig om terapi. [Kjell] berättar att han mest sitter tyst och patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Chefsöverläkare Göran Källberg ifrågasatte alltså om det överhuvudtaget rör sig om terapi, eftersom terapeuten Kjell Persson uppgett att han mest sitter tyst och att ”patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Vilket onekligen ger intrycket att Quick kom till terapin väl förberedd, med sina mordminnen redan klappade och klara.
Detta var omkring 1993, i inledningen av den period då Quick självmant började erkänna att han hade mördat.

Quick erkände mord i texter:

Quick skrev ned sitt mordminne före terapin och lämnade det sedan till terapeuten. Två exempel från DJ:s e-bok:

1993, mitten på december, gällande fallet Charles Zelmanovits:
”…två dagar senare erkände Sture mordet i en text till Kjell Persson…”
Kjell Persson var Quicks terapeut kring 1992-1993.
1992, oktober, gällande fallet Johan Asplund:
”I oktober skrev han nämligen om mordet i ett brev till Kjell Persson”

Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen:

I Quicks/Bergwalls egen bok ”Kvarblivelse” (1998) beskriver han själv detaljerat hur det kunde gå till när han i förväg skrev ned sina minnen. Birgitta som nämns i texten är Quicks terapeut.
Citat från sidan 51-52:

”Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.
När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem. Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.
Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle skrev Quick hela 17 sidor, som han dagen efter läste upp för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Anm: Quicks bok ”Kvarblivelse” publicerades år 1998/1999, dvs tio år innan han 2008 tog tillbaka sina morderkännanden.

”Terapeuten tog ingenting för givet”:

Angående hur terapeuten Kjell Persson reagerade på Quicks mordberättelse. Janne Mattsson intervjuade Quick på nittiotalet och då ställdes följande fråga till Quick:

”Hur reagerade då Kjell Persson på Quicks berättelser?
– Undrande, frågande, tog ingenting för givet, men lät det finnas där. Han förstod så småningom att det måste ligga något i mina berättelser.”

Här framgår att terapeuten inledningsvis varit tveksam till Quicks berättelser.

”I min terapi är det jag som berättar”:

Ur en intervju med Quick enligt TT 1996-05-07:

”Han förklarade också att det inte förekommer ledande frågor i terapin han genomgår.
– I min terapi är det jag som berättar”.

Vilket överensstämmer med övriga exempel, terapeutens roll var lyssnande.

Att terapeuterna var skeptiska till Quicks inledande diffusa påståenden 1992-1993, det framgår bl.a. av att man avvaktade i flera månader med att kontakta polisen. Vilket var helt korrekt, Quicks påståenden om mord var diffusa och gällde försvinnande samt mord som hade inträffat för många år sedan (Johan Asplund 1980 resp. Thomas Blomgren 1964).
Terapeuterna var sunt skeptiska i en miljö där klientelet lätt kan uppfattas som foliehattar och strålkärringar.

”Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”:

I en av rättegångarna (Therese J, 1998) vittnar Quicks dåvarande terapeut Birgitta om hur Quicks terapi gick tillväga (min fetstil):

”Birgitta Ståhle, som varit Thomas Quicks terapeut sedan april 1994, har bekräftat att denne gradvis närmar sig händelserna, en process som enligt henne kräver stort mod och styrka; vissa detaljer har en sådan ”laddning” att det kan vara svårt att berätta om dem. Hon har vidare berättat att terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs. Birgitta Ståhle har sagt sig inte veta vad som framkommit i polisutredningen; under denna huvudförhandling – hon har varit närvarande under alla förhandlingsdagarna – har hon bättre förstått vad som hänt. Enligt henne har Thomas Quick haft ett behov att få bekräftat att han verkligen begått en så avskyvärd handling som den han utsatt Therese för.”

Terapeutens vittnesmål överensstämmer med övriga källor. Notera att detta inte var samma terapeut som i ett tidigare exempel.
Här har vi alltså två terapeuter som redan 1993 respektive 1998 visade att den terapi Quick erhöll mestadels gick ut på att lyssna på vad Quick redan hade tänkt ut i förväg.

Terapeuternas roll var huvudsakligen lyssnande:

Ur Bergwallkommissionens rapport från år 2015, sid 198 (min fetstil):

”Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidigare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som hade denna uppgift.
Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symbolisera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra traumatiska barndomsberättelser.”

Sammanfattning

De ovanstående exemplen från både dåtid och nutid visar bl.a. att Quick/Bergwall noggrant förberedde sina mordberättelser och erkännanden, före terapistunderna som fungerade som premiärframförande av berättelserna.
Terapeuterna hade en lyssnande roll. De hann knappt sätta sig ned förrän Quick började minnas och berätta.

Källor:
E-bok ”Fallet Thomas Quick”, Hannes Råstam.
E-bok ”Mannen som slutade ljuga”, Dan Josefsson.
Bok ”Kvarblivelse”, Thomas Quick, sid 51-52.
E-bok ”Gåtan Thomas Quick”, Janne Mattsson.
Artikel: TT, 1996-05-07.
Dom: Therese Johannessen.

Kall och regnig sommar i Stockholm 1984

Sommaren då Catrine da Costa dog var en kall och regnig sommar. Det var en av flera orsaker till att de kroppsdelar som hittades inuti ihopknutna plastsäckar var ”påfallande väl bevarade” som Socialstyrelsen uttryckte det fyra år senare.

Sista kända iakttagelsen av Catrine i livet gjordes söndag 10 juni 1984, en kylig och regnig pingstdag.
Första fyndet (F1) gjordes 18 juli. Två svarta plast-sopsäckar.
Andra fyndet (F2) gjordes 7 augusti. Två, dubbla, svarta plast-sopsäckar.

Inneslutningen i plastsäckar medför att innehållet bryts ner långsammare.
Även låg temperatur och rikligt regnande är viktiga faktorer som bromsar nedbrytningsprocessen:

Bild ovan: utomhustemperatur (grader Celsius) och nederbörd (mm) den 9 juni till 8 augusti 1984 i Stockholm.

Notera de två ”luckorna” med finare väder före F1 och F2. De dagarna med högre temperatur och mindre regn medförde att nedbrytningsprocesserna gynnades. Och det började lukta omkring säckarna. (Regnuppehåll medför även att värme inte leds bort från säckarna i samma utsträckning som när det regnar).

Efter F1 sjönk temperaturen igen och nedbrytningsprocessen bromsades åter upp.
Dvs mellan de två luckorna med bättre väder var det kallare, med regn och blåst. När det regnade kan temperaturen i säckarna t.o.m. varit lägre än den uppmätta lufttemperaturen.

Ännu kallare var det vid försvinnandet den 10 juni, och troligen då brottet begicks. Då var temperaturen omkring 10 grader dagtid och bara 6-7 grader nattetid.
Därefter fram till F1 var det ofta nedåt 10 grader på natten, med några dagars undantag. Mellan F1 och F2 var det något högre temperaturer.

Socialstyrelsens miss (pga tidsbrist?)

Socialstyrelsen granskade fallet nästan fyra år efter brottet, deras utlåtande är daterat 29 februari 1988. De skriver bl.a. att kroppsdelarna i säckarna var påfallande väl bevarade och att det därför kan misstänkas att de inte hade legat utomhus så länge som framkom i polisutredningen 1984.

MEN, i Socialstyrelsens utlåtande nämns inget alls om väderförhållandena. Socialstyrelsen verkar inte varit medvetna om att det fyra år tidigare var en ovanligt kall och regnig period vid Catrine da Costas försvinnande och de därpå följande månaderna.

Det är en grov miss i Socialstyrelsens bedömning, eftersom temperaturen kan vara avgörande för nedbrytningsprocesserna och hållbarheten.
Även regnet kan ha stor inverkan eftersom regnet leder bort värme från säckarna.
Regn kan dessutom vara kallare än lufttemperaturen och därmed kyla ned säckarna ytterligare, till ännu lägre temperatur än den uppmätta lufttemperaturen.

Låg lufttemperatur, rikligt med regn, samt inneslutning i (dubbla) plastsäckar, är alltså främsta förklaringen till att kroppsdelarna uppfattades som ”väl bevarade”.

Att Socialstyrelsen missade en sådan viktig uppgift kan bero på att de hade ont om tid vid sin granskning. I deras utlåtande uppges nämligen följande om tidsbristen: ”Den korta tid, som stått till socialstyrelsens förfogande, har inte medgett en egen tillfredsställande undersökning av benpreparaten”.

Sammanfattning

Fyndplats 1 (18 juli 1984):

det första fyndet gjordes intill en liten parkeringsplats, ”där motionärerna bruka parkera sina bilar inför kvällens träningspass.”
Hundägaren / mannen som rapporterade fyndet hade lagt märke till de svarta sopsäckarna redan en månad tidigare. (Hunden hade dock varit helt ointresserad av säckarna). Ett par veckor innan mannen rapporterade fyndet så hade säckarna börjat lukta illa, vilket sammanfaller med temperaturhöjningen den 6-7 juli och att det hade varit uppehållsväder några dagar. Lukten hade även uppmärksammats av fotbollsspelande poliser som brukade parkera nära fyndplatsen.
Säckarna tycks ha legat i skugga (”under en stor gran” enligt mannen som hittade dem. Enligt polisens protokoll var fyndplats 1 ”väl insynsskyddad under lövverket i en skogsdunge”).

Fyndplats 2 (7 augusti 1984):

det andra och sista fyndet gjordes i en grässlänt intill en liten bilväg i utkanten av ett gammalt industriområde som snart skulle komma att avvecklas inför byggandet av ”norra länken”.
Det var DUBBLA säckar, dvs ökat skydd mot inverkan från omgivning och mot lukt. Även vid detta fyndtillfälle var det några dagars temperaturhöjning kort tid före fyndet.
Botaniker bedömde att säckarna hade legat där i omkring två månader. Bedömningen gjordes genom att analysera växtligheten under och omkring säckarna.
Dubbelsäckarna vid fyndplats 2 tycks också legat helt eller delvis i skugga, strax intill fanns buskage och träd med ymnigt lövverk samt ett skjul.

Det finns alltså flera orsaker till att kroppsdelarna i säckarna var relativt väl bevarade:
de var inneslutna i ihopknuten, tjock* plast, och inre organ hade avlägsnats, och det kalla och regniga vädret samt skuggig fyndplats höll temperaturen under optimal nedbrytningstemperatur.

Mera om fyndplatserna:

– ”Fyndplats 1”.
– ”Fyndplats 2”.

* Tjock plast: sopsäckar i svart plast, tjockare och tåligare än plasten i matkassar o.dyl. Dessutom var detta på 1980-talet, de säckarna tycks varit tjockare än dagens säckar.

Mera om vädret 1984 den aktuella perioden i Stockholm:
Luftens medeltemperatur från försvinnandet fram till första fyndet var 13,9 grader.
Därefter fram till andra fyndet var medeltemperaturen 16,4 grader.
Det var regnrekord under perioden juni till juli 1984, jämfört med hela 1980-talet.
Den mest regnrika dagen den perioden var 14 juli, då det föll 54 mm regn, vilket ligger i rekordskiktet sedan mätningarna startade 1961. Under de 53 år som mätningarna utförts vid den mätstationen har det bara fallit mer nederbörd vid två tillfällen: 1961 (59 mm) och 1994 (56 mm).

Väderkälla: SMHI Öppna data.
SMHI…stockholm_daily_mean_temperature_1756_2017.zip.

Fyndplats 2

Det andra fyndet gällande Catrine da Costa gjordes vid Eugeniavägen 17, en bit nedanför Karolinska Sjukhuset, i Stockholm. Även detta fynd (liksom fynd 1) föregicks av några dar med lite varmare väder och mindre regn än tidigare.

Fyndet bestod av två paket med kroppsdelar i varsin dubbel svart plastsäck (sopsäck). Den inre säcken i respektive paket var hopknuten. Säckarna låg i grässlänten intill ett skjul. Fyndet rapporterades till polisen tisdag den 7 augusti 1984. En gående man hade upptäckt säckarna då han steg åt sidan för två lastbilar som möttes på den smala vägen.

Den ena säcken innehöll överkroppen (hals+huvud saknades) och den andra säcken armar och underben. Polisen kunde nu identifiera kroppen med fingeravtryck och konstatera att det var Catrine da Costa.

En botaniker som granskade växtligheten under och vid säckarna konstaterade att de hade legat där i omkring två månader, som hade varit en ovanligt kall och regnig period. Dvs de kan ha dumpats där kort tid efter att Catrine sist sågs i livet den 10 juni.

Karta och bilder från fyndplats 2

Karta ovan: fyndplats 2 (röd pil) strax söder om gränsen mellan Solna och Stockholm kommun.

Flygfoto från 1984: fyndplats 2 (röd pil), där syns även Norrbackainstitutet, Eugeniavägens industriområde och järnvägen.

Bild ovan: skjulets vita nummerskylt och dörrens vita list skymtar på detta foto från polisen.

Två bilder ovan: Eugeniavägen 17. Säckarna låg till vänster om skjulet, bakom det höga buskaget. Det är även högt buskage framför skjulets dörrar, ingen tycks varit därinne på länge.

Bild ovan: här tycks polisen flyttat säckarna för att granska marken där de legat.

Om mannen som hittade säckarna

Säckarna hittades av en promenerande man som arbetade en bit därifrån på Eugeniavägens industriområde. Ur artikel (8 aug 1984, Aftonbladet):

– Jag steg åt sidan för två lastbilar som möttes och lade märke till säckarna i gräset. jag öppnade den ena och såg en säck till inuti, berättar Christer.
Redan då märkte han att det luktade illa, men tänkte att det var slaktavfall. Igår på lunchen tittade Christer närmare:
– Jag petade upp ett hål på den ena säcken. Sedan ringde jag polisen och bad dem komma och ta hand om de illaluktande säckarna.

Det verkar som att säckarna inte var synliga för Christer förrän han tvingades kliva åt sidan för två lastbilar som möttes på den trånga stenbelagda vägen.
Buskaget/gräset var ganska högt vid och framför det gamla skjulet, vilket är en av flera förklaringar till varför ingen uppmärksammade säckarna tidigare.

Kuriosa: Fyndplats 2 försvann några år senare

Eugeniavägen och Eugeniavägens industriområde revs 1987, inför byggnationen av E20 (”norra länken”) som blev klar och invigdes 1991. Planeringen av det arbetet inleddes redan i början på 1980-talet, och företagsverksamheterna i området började avvecklas omkring mitten på 1980-talet .

Mera:
– ”Fyndplats 1”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Fyndplats 1

Det första fyndet från Catrine da Costa gjordes vid Ekelundsvägen vid Karlbergsparken i Solna i Stockholm.
Det bestod av två paket med kroppsdelar invirade i varsin svart, hopknuten plastsäck (sopsäck). Säckarna låg under en stor gran, enligt mannen som hittade dem. Fyndet rapporterades till polisen onsdag 18 juli 1984, men mannen hade lagt märke till dem redan en månad tidigare – dvs kring den 20 juni – men antagit att det var sopor. Den ena säcken innehöll låren (ej underbenen) och den andra säcken innehöll underkroppen. Polisen kunde inte identifiera vem delarna tillhörde.

Polisen hade ingen aning om att det var Catrine da Costa. Hon var inte ens anmäld som försvunnen. Först tre veckor senare, då fler kroppsdelar hittades (fyndplats 2), lyckades man identifiera henne.

Catrine sågs sist i livet den 10 juni. Döden inträffade alltså troligen någon gång mellan den 10 – 20 juni 1984. Anm: Catrines födelsedag var den 19 juni, så om det inträffade innan dess så var hon 27 år när hon gick bort.

Karta, fyndplats 1 och 2

F1 = fyndplats 1, F2=fyndplats 2. Anm: kartan är från 1970 (motionsspåret vid F1 finns inte utsatt på senare kartor).

Bilder från fyndplats 1

Bild ovan: parkeringsplatsen invid fyndplats 1. Motionsspåret leder in i Karlbergsparken där det bl.a. fanns en liten fotbollsplan.
Fotot är taget från Essingeleden (Karlsbergsbron) som löper på en betongkonstruktion ovanför marknivå.
Parkeringsplatsen nås via Ekelundsvägen som löper delvis under Essingeleden.

Bild ovan: vy från Karlbergsparken. Den lilla parkeringsplatsen och arbetsvagnen skymtar bakom träden. Karlsbergsbron (Essingeleden) syns till höger.

Mannen som hittade fynd 1

Mannen som hittade säcken (säckarna, det var två) på första fyndplatsen hade lagt märke till säcken redan en månad tidigare, men antagit att det var sopor.
Mannens hund hade inte visat något intresse för varken säcken eller innehållet.

Citat ur artikeln (21 juli 1984, Expressen):

Georg rastar sin schäfer Buster i Karlbergsparken två gånger om dagen – sommar som vinter.
– För en månad sedan lade jag märke till den svarta säcken. Den låg under en stor gran vid parkeringsplatsen. Säcken hade inte funnits där tidigare. Jag brydde mig inte om den eftersom det är rätt vanligt att soppåsar ligger i parken.

– För två veckor sedan började det stinka från säcken. Det luktade allt värre för varje dag. Jag trodde säcken innehöll något dött djur och tänkte ta kontakt med polisen. Men det blev inte av förrän i onsdags, säger Georg.
(…)
Han är förvånad att inte polisen hittade säcken på egen hand.
– Varje dag har det stått två, tre polisbilar på parkeringsplatsen intill granen där säcken låg. Poliserna brukar jogga på motionsslingan eller spela fotboll hundra meter in i parken.
(…)
– Jag har hört att hundar undviker att gå nära döda kroppar. Det stämmer i alla fall på Buster. Han visade inte något intresse för säcken eller dess innehåll.

I en annan tidningsartikel uppges att poliserna hade känt liklukt när de spelade fotboll i parken föregående vecka, men de undersökte aldrig varifrån lukten kom. (20 juli 1984, Aftonbladet).

Den sommaren var en ovanligt kall och regnig sommar. Under några dagar strax före fynd 1 hade det dock varit lite varmare och mindre regn.

Bilder från nutid

Bild ovan: Karlbergsparken, flygfoto (nutid). Röd pil=fyndplats 1, nära Essingeleden.

2 bilder ovan: gatuvy (nutid), fyndplats 1.

Mera:
– ”Fyndplats 2”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.

Catrine da Costa-fallet

I boken som citeras i inlägget ”Quicks kärnor av sanning” finns även ett kapitel om Catrine da Costa (”Och flickan hon går i ringen”) vilket väckte nyfikenheten på det fallet.

Sammanfattning: Catrine da Costa, född 1956, drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad. Saknade fast bostadsadress. Sågs sist i Kungsträdgården, på pingstdagen söndagen den 10 juni 1984, som var en kall och regnig dag. (Det var för övrigt inledningen på en flera månader lång period med mestadels kallt och regnigt väder).

Drygt en månad efter försvinnandet gjordes det första fyndet, onsdag 18 juli 1984. Då hittades två svarta plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp, vid Talludden under Essingeleden.

Några veckor senare påträffades det andra fyndet, tisdag 7 augusti. Då hittades ytterligare två säckar med kroppsdelar, vid dåvarande Eugeniavägen nedanför Karolinska Sjukhuset, ca 1,7 kilometer från första fyndplatsen. Dock saknades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet. Dessa kroppsdelar återfanns aldrig.

Några år senare åtalades två personer för mord, den s.k. ”allmänläkaren” och ”obducenten” (rättsläkare), men båda friades.

Karta över fyndplatserna med mera (nutid)

Bild ovan: karta över delar av Solna och Stockholm (från 2014).

Fyndplats 1, vid Ekelundsvägen under/jämte Essingeleden, mellan Talludden-Karlberg. Två paket kroppsdelar invirade i varsin hopknuten svart plastsäck (sopsäck).
Fyndplats 2, vid dåvarande Eugeniavägen (finns ej längre, numera överbyggd av E20), nedanför Karolinska Sjukhuset. Två paket kroppsdelar i varsin DUBBEL svart plastsäck (sopsäck), de inre säckarna var hopknutna.
Container som eventuellt kan ha innehållit resterande kroppsdelar. Den stod någonstans vid Karolinska Institutet. Obs denna uppgift kom från en renhållningsarbetare som framåt vintern kontaktade polisen och uppgav att han under sommaren transporterat en mycket illaluktande container från den platsen. Men polisen gjorde inga fynd på soptippen där containern hade tömts.
Rättsläkarstationen, ”obducentens” arbetsplats.
Malmskillnadsgatan, ”prostitutionsstråket”.
Kungsträdgården, där Catrine da Costa sist sågs i livet.

Anm: det är ca 1,7 km fågelvägen mellan fyndplats 1 och 2.

Äldre karta över fyndplatserna m.m.

Bild ovan: karta från 1970, över fyndplatserna F1 och F2 m.m.
Anm: motionsspåret som 1984 löpte intill F1 tycks varit en körbar väg 1970, men den reducerades senare till ett motionsspår och är inte utsatt på senare kartor.

Båda fyndplatserna, F1 och F2, ligger i vegetation, bara några meter från körbar bilväg. Säckarna var inte noggrant gömda men de låg i buskage. Vid båda platserna upptäcktes säckarna av en förbipasserande gående (inte samma person). Andra kan tidigare ha lagt märke till de säckarna men antagit att det var sopor.

F1 ligger vid Ekelundsvägen (jämte Essingeleden) och det dåvarande motionsspåret.
Dåvarande Eugeniavägen är som sagt numera överbyggd och finns inte längre.

Om ”allmänläkaren” och ”obducenten”

En rättsläkare på rättsläkarstationen hade vid flera tillfällen köpt sex hos prostituerade på Malmskillnadsgatan. Hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits.
Rättsläkaren anhölls i december 1984 men släpptes några dagar senare.
1988 åtalades rättsläkaren och en allmänläkare för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen. De åtalade kom i massmedia att kallas ”allmänläkaren” och ”obducenten”.
I mars 1988 fann rätten det vara bevisat att de åtalade gjort sig skyldiga till mord, och man vilandeförklarade målet i avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning. Men efter att en nämndeman därefter hade talat med en journalist så överklagade försvarsadvokaterna tingsrättens beslut.

Rättegången togs om, i tingsrätten samma år (1988). Inför den nya rättegången anlitades fler sakkunniga som ansåg att eftersom vitala organ saknades kunde dödsorsaken inte fastställas och därmed kunde man inte utesluta att Catrine da Costa dött en naturlig död och därefter styckats.
I den nya rättegången friades de båda åtalade från mordmisstankar. I domskälen angav dock tingsrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att de två läkarna hade styckat kroppen, men att brottet var preskriberat.

Mera:
– ”Fyndplats 1”.
– ”Fyndplats 2”.
– ”Kall och regnig sommar i Stockholm 1984”.