En lite udda orsak till dödliga singelolyckor i hög hastighet kan vara BILMATTOR. Dvs den lilla mattan, ofta av gummi, som är placerad under förarens fötter, vid pedalerna.
I vissa fall kan gaspedalen fastna i mattkanten, t.ex. om mattan ligger aningen fel eller inte har rätt storlek, eller inte är gjord för just den bilmodellen.
Exempel:
föraren trycker ner gaspedalen för en kort, snabb acceleration. Men när föraren släpper upp pedalen så fortsätter bilen med full fart. Föraren får panik, förstår inte vad som händer.
Föraren inser inte att mattan håller kvar pedalen i nedre läget.
Då kan det gå t.ex. så här:
Följande är de säkraste akuta åtgärderna som fungerar för alla bilmärken och modeller när gasen hängt sig:
Lägg in neutralläge (automatlåda), eller frikoppla med kopplingspedalen och lägg in friläge (manuell växellåda). Då kommer motorn visserligen att rusa på högvarv, men motorn driver inte bilen längre.
Bromsa med fotbromsen. Med vissa bilar kan man börja med att fotbromsa, se kommentar nedan.
Stäng inte av motorn förrän bilen slutat rulla, eftersom styrning och bromsar kan försvåras om motorn inte är igång. Det går visserligen att styra och bromsa när motorn är avstängd men det kan gå trögare, man kan tvingas använda mer muskelkraft. (Gäller moderna bilar med servostyrning och servobromsar).
På vissa bilar kan dessutom ratten komma att låsas och omöjliggöra styrning. Om man ändå vill stänga av motorn medan bilen rullar, så bör man veta att på vissa nyckelfria bilar måste stoppknappen i så fall hållas intryckt flera sekunder (t.ex. 3 sekunder) för att motorn ska stängas av, det räcker inte med ett kort tryck som då bilen står still.
Om situationen är lugnare, långsammare och mer under kontroll kan man försöka få loss gaspedalen genom att med foten eller handen dra gummimattan bakåt så att pedalen frigörs, eller med tån peta upp gaspedalen.
Kommentar om punkt 2 ovan (bromsa):
en del bilars bromssystem övertrumfar gasen, dvs bromsar och gasar man samtidigt så kommer bromsen att få högre prioritet och bilen bromsar.
Vet man säkert att ens bil fungerar så, kan man som första åtgärd trycka på bromsen.
Men det har hänt att broms över gas inte fungerar, ett praktexempel är biltillverkaren Toyotas problem för några år sedan (broms-över-gasproblemett nämns i slutet av videon):
”Toyota’s $2,300,000,000 Mistake”. Där tycks föraren tryckt på bromsen (då gaspedalen troligen fastnat i mattan), men bromsen fungerade inte. (Varning: i denna video återges en dödskrasch och hela telefonsamtalet till larmcentralen ända till kraschögonblicket. Det var en av de tre passagerarna som ringde. Samtliga i bilen omkom).
Och: undvik handbromsen (eller ”nödbromsen” som den också kallas), när bilen rör sig i hög hastighet. Risk för sladd (om handbromsen endast verkar på bakhjulen).
En annan orsak till att bilen skenar iväg med full gas kan vara att föraren helt enkelt trycker på fel pedal: dvs på gaspedalen i tron att det är bromspedalen. Det lär vara vanligare* än man kanske tror. Botemedlet då är förstås att släppa gasen och istället trycka på rätt pedal.
Ytterligare orsak till skenande gas kan vara maskinellt fel, då är den akuta åtgärden neutral-/friläge och/eller broms.
Dödsolyckan häromveckan på Brändövägen i Luleå…
… där tre tonårskillar omkom och en tonårstjej skadades svårt kan berott på att föraren (en av killarna) tillhörde åldersgruppen 18-24 år. Eller på någon av de andra ovan nämnda orsakerna.
Åldersgruppen 18-24 år är överrepresenterad i singelolyckor och antal återkallade körkort, enligt statistik från Transportstyrelsen. Det lär bero på att yngre har ett högre risktagande och mindre erfarenhet.
Den olyckan inträffade natten den 20 oktober 2024 i en kurva efter en smal bro som föregås av en fyrahundra meter lång raksträcka. Flera trafikskyltar på raksträckan informerar om avsmalnande väg och kurva. Bilen körde in i kurvans skyddsräcke, voltade och landade på taket.
Polisens tekniska undersökning av bilen hittade inget fel som kan orsakat olyckan.
Men om gasen hängde sig på grund av bilmattan finns viss risk att det inte framkommer i polisens tekniska undersökning, om gaspedalen i den våldsamma kraschen frigjordes från bottenläget och återgick till normalt läge. I så fall går det knappast att med säkerhet fastställa att mattan var orsaken.
Om inte den svårt skadade tjejen så småningom kan skingra frågetecknen, om föraren strax före kraschen sa eller skrek något som kan förklara vad som hände.
Men gissningsvis var det inte mattan som strulade. Orsaken finns nog att hämta i det statistiska faktumet att den åldersgruppen är överrepresenterad i singelolyckor, med högre risktagande och mindre erfarenhet. Vi får väl se vad som framkommer.
*) En utredning gjord av NHTSA och NASA i USA, 2011 (gällande Toyota): https://www.govinfo.gov/…/GOVPUB-TD8-PURL-gpo4082.pdf
visar bland annat att vid kortvariga gashängningar där föraren efteråt påstod att bilen skenade trots att man endast hade tryckt på bromsen, där avslöjade bilarnas ”svarta låda” (som sparar data om bilen före, under och efter en olycka) att endast gaspedalen hade tryckts, inte bromsen. Dvs förarna hade tryckt på gaspedalen i tron att det var bromsen.
Men vid gashängningar där bilen skenade en lång stund, som på motorvägar i en del av videorna ovan, drar utredarna slutsatsen att orsaken istället var gaspedal som fastnat i golvmattan, med full gas som följd. Och att bromsförmågan då kan försvinna om bromspedalen pumpas eller trycks upprepade gånger.
Hur blev Sverige ett gangsterland? Och värsta gangsterlandet i Europa? SVAR: Sverige formades successivt till gangsterland under många år, av naiva politiker och deras anhängare. Här tas en närmare titt.
Som alla vet har Sverige under senaste decenniet förvandlats till ett gangsterland, med massor av dödsskjutningar, sprängningar och andra brott. Sverige sticker ut i Europa. Vårt land betraktas av andra länder som ett skräckexempel. Grannländerna fasar för att den svenska ”smittan” ska sprida sig. Politiker och polis i grannländerna talar om det svenska tillståndet som avskräcker.
Hur kunde det bli så? Varför just SVERIGE av alla länder?
Rekord-året hittills med dödsskjutningar är 2022 med 63 dödsskjutningar av totalt 391 skjutningar det året. Sex gånger fler dödsskjutningar än i Danmark, Norge, Finland TILLSAMMANS.
Följt av år 2023 med 53 dödsskjutningar. Nio gånger fler än i Danmark, Norge, Finland tillsammans.
För sprängningar är 2019 rekordåret med sina 133 detonationer. Av alla länder i hela världen hade endast Mexiko fler sprängningar det året! (av länder som inte var i krig).
”De gängkriminella bedriver narkotikahandel, vapenförsäljning och fuskar åt sig välfärdsmiljarder som på sikt riskerar att hota landets demokrati, menar rikspolischefen”. (2023-10-22, SvD).
Kriminella nätverk har infiltrerat det svenska samhället. (Brå, 2024).
I en FN-rapport 2023 framgår att det omfattande gängvåldet med skjutningar och sprängdåd har riktat världens ögon mot Sverige, som enligt FN-rapporten sticker ut i Europa enligt följande:
Sveriges gängvåld och skjutvapenrelaterade dödsfall ”saknar motstycke”.
Sverige sticker även ut rörande narkotikahandel och människosmuggling.
Sverige ligger över Europa-genomsnittet i flera andra brottskategorier som bl.a. utpressning och beskyddarverksamhet samt cyberbrott.
Det rör sig alltså om en rad olika typer av brott som gangsterSverige utmärker sig med i Europa, utöver de mord, skjutningar och sprängningar som dagligen rapporteras i nyhetsprogrammen.
Men hur gick det till? …
… Varför blev just Sverige ett gangsterland? Började det plötsligt växa gangstrar ur träden i de svenska urskogarna? Troligen inte. En bättre förklaring eller teori följer nedan, och den är INTE främlingsfientlig.
Titta närmare på andelen utrikes födda bosatta i Sverige, jämfört med övriga EU-länder, år 2023:
Diagram1: andel (%) utrikes födda i EU-länderna, år 2023 (Källa: Eurostat*). Orange=födda utanför EU, blått=födda i andra EU-länder.
Som framgår i diagrammet har flera andra länder, liksom Sverige, också omkring 20 procent utrikes födda. Fem länder har t.o.m. större andel invandrare än Sverige.
Och: enligt andra källor har inget annat EU-land så stora problem med kriminalitet som Sverige.
Sammantaget tyder det på:
Grunden till Sveriges gangsterproblem har skapats av Sverige själva. I annat fall skulle fler EU-länder haft problem av samma magnitud som Sverige.
De mest uppenbara orsakerna till Sveriges gangsterproblem är (enligt teorin):
Jämfört med andra länder har Sverige haft bristfälliga rutiner, otillräckliga kontrollsystem och alltför generösa regler. Det attraherade kriminella i andra länder.
Av de stora invandringsströmmarna till Sverige genom åren har en andel bestått av kriminella och andra brottsbenägna som lockats hit på grund av Sveriges naiva invandringspolitik.
Det är alltså inte invandringen i sig som förvandlat Sverige till ett fuckin’ gangsterland. Nej, grundorsaken är naiva politiker och anhängare vars invandringspolitik uppmuntrade kriminella och andra brottsbenägna personer att söka sig till Sverige.
Många års stora strömmar av hederliga invandrare innehöll tyvärr också en andel kriminella som slank igenom det bristfälliga svenska systemet. Visserligen en mindre andel per år, men som efter många års inflöde växte till tiotusentals kriminella individer i landet.
Diagram2: antal invandrade sedan 1970, fram till 2023, i Sverige, ackumulerat. Källa: SCB*.
År 2023 hade ca 3,7 miljoner personer invandrat till Sverige sedan 1970.* Varav merparten kom hit under de två senaste decennierna.
Det räcker att endast några procent av dessa 3,7 miljoner var kriminella och andra brottsbenägna så blir det väldigt många.
Exempelvis vid endast 3 procent blir det över etthundratusen (>100.000) kriminella o.dyl. som kom till Sverige under de decennierna.
(Och de allra flesta, 97 %, av de 3,7 miljoner invandrarna är INTE kriminella eller brottsbenägna).
Under samma period (1970-2023) utvandrade visserligen ett par miljoner personer (visas inte i diagrammet), men det saknar betydelse om inte de kriminella också utvandrade (vilket de knappast hade anledning att göra).
Under många år släppte Sverige in tiotusentals (eller rentav hundratusentals) kriminella och andra brottsbenägna personer. Som attraherades av ryktet om de dumma svenskarna med sina slappa kontroller, givmilda bidragspengar och naiva makthavare. De sökte sig till Sverige under falska förespeglingar med målet att leva på brottslig verksamhet och bidrag. Deg utan kneg. Sverige var en SKURKMAGNET i många år.
Ovanstående visar på en av flera faktorer bakom gangsterSveriges tillkomst. Men det är ett svårlöst problem, så de naiva politiker och anhängare som skapade gangsterlandet talar nu hellre om andra faktorer som exempelvis socioekonomisk utsatthet och brist på fritidsgårdar, som orsak till kriminaliteten.
När dåtida kritiker ifrågasatte invandringspolitiken, avfärdades kritikerna som främlingsfientliga och rasister. Ett knep för att undvika diskussion och analys, och som hindrade möjligheten att gemensamt arbeta fram lösningar som kunde ha åtgärdat bristerna.
Utrikes födda kraftigt överrepresenterade, men ändå få
ATT utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i svenska brottsstatistiken är fastställt. Exempelvis av Brå (Brottsförebyggande rådet) i en rapport* år 2021.
Den statistiken sträcker sig fram till år 2018. De efterföljande åren är sannolikt ännu värre, med tanke på att gängvåldet sedan eskalerade / exploderade, och att döma av ovan nämnda FN-rapport från 2023.
Enligt teorin utgör de kriminella, utrikes födda endast några få procent av de 3,7 miljoner personer som invandrade till Sverige åren 1970 till 2023. Men även om det bara är några få procent så motsvarar det tiotusentals, eller uppåt 100.000, eller ännu fler, kriminella personer.
Här kan tilläggas att enligt Polismyndighetens rapport ”Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige” (från 2024)* bedöms omkring 62.000 personer i Sverige vara aktiva i, eller ha koppling till, kriminella nätverk. (Varav omkring 14.000 personer bedöms vara aktiva i kriminella nätverk, och övriga 48.000 personer bedöms ha koppling till kriminella nätverk).
Vänsterblocket hade makten mesta tiden
Under åren 1970 till 2022 hade ’vänstern’ regeringsmakten cirka 70 procent av tiden*. Det framstår onekligen som att vänsterblocket (S/V/MP/C) har största ansvaret för att Sverige blivit gangsterSverige. (Före 1970 hade vänstern regeringsmakten 25 år i följd). Men även en del högerpolitiker har del i ansvaret.
Man kan fundera på vad som hade hänt om Centerns och dåvarande partiledaren Annie Lööfs extremt naiva vision för tio år sedan hade förverkligats:
att Sverige skulle ta emot 30 miljoner nya invånare. Nästan tio gånger fler än de 3,7 miljonerna som invandrade under 1970-2023. Med Sveriges bristfälliga invandrings- och integrationspolitik kan man ana att nutida gangsterSverige inte enbart hade varit Europas utan hela världens gangstervärstingland.
Tillägg om svensk invandringsstatistik
I diagram1 ovan med data från Eurostat ingår endast andelen utrikes födda, men inte andelen inrikes födda med två utrikes föräldrar.
För Sverige finns den statistiken hos SCB:
År 2023 var andelen utrikes födda 20,6 procent av Sveriges befolkning.
Motsvarande för år 1960 var 4,0 procent.
Andelen med ”utländsk bakgrund” var 27,2 procent (utrikes födda + inrikes födda med två utrikes födda föräldrar) år 2023.
Sammanfattning
Teorin ovan handlar om de våldsamma konsekvenserna av flera decenniers naiv, bristfällig svensk invandringspolitik, och den ackumulerade effekten av att en andel kriminella i invandringsströmmarna genom åren sökte sig till Sverige, hitlockade av ryktet att Sverige är drömlandet för kriminella.
Med åren växte antalet kriminella i Sverige, framför allt under de två senaste decennierna, revirvåldet eskalerade, tills en brytpunkt nåddes för några år sedan och våldet bokstavligen exploderade med mängder av sprängningar och skjutningar.
Att Sveriges invandrings- och integrationspolitik var bristfällig framgår bland annat av att Sveriges gangsterproblematik saknar motstycke bland övriga EU-länder.
Merparten invandrare är hederliga människor, enligt ovanstående förklaring. Invandrare i allmänhet bär inte skuld för gangsterSverige. Den skulden ligger på svenska politiker och deras anhängare. (Samt förstås de kriminella).
Vänsterblocket hade regeringsmakten cirka 70 procent av tiden 1970-2022. (Dessförinnan hade vänstern makten 25 år i följd). Men även högern har del i skulden.
De ansvariga vill inte ta ansvar, de anser att det är ”blame game” att diskutera och analysera deras misstag. Risken är därmed att inga lärdomar dras, att samma och liknande misstag kommer att begås igen. Och igen.
– Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige (Polisen, 2024), PDF-fil: polisen.se/…/lagesbild-over-aktiva-gangkriminella-i-sverige-.pdf
Notera att det inte framgår i rapporten hur många av de gängkriminella som är utrikes födda och som erhållit svenskt medborgarskap. Där framgår endast andelen utländska medborgare (19 %) respektive andelen svenska medborgare (80 %) av de som är aktiva i kriminella nätverk.
– Regeringar sedan 1876 i Sverige (Riksdagen, 2024): riksdagen.se/…/tidigare-regeringsbildningar-och-statsministrar
Vänsterblocket hade regeringsmakten cirka 70 procent av tiden under åren 1970-2022. Dessförinnan hade vänstern makten 25 år i följd.
——
Olle Högbom, 18 år, försvann den 7 september 1983.
På senare tid: Hannes Näslund, 19 år, försvann den 4 maj 2020, enligt Missing Peoples lista på efterlysningar.
På samma sjukhus som Raine arbetade var en viss Sture Bergwall intagen på rättspsyk. Raine hade mot sina föräldrars vilja hoppat av studierna på universitetet i Umeå, och flyttat till Sundsvall för att jobba som sjukvårdare på Sidsjöns sjukhus.
Raine och Sture Bergwall lär ha träffats på kliniken.*
Bergwall skrevs ut ett par veckor innan Raine försvann.
När Bergwall många år senare hävdade att han hade mördat flera personer så uppgav han även Raine. Och Johan och Olle. Men eftersom Raines försvinnande var preskriberat lades uppgifterna om Raine åt sidan.
Raines föräldrar trodde inte på Bergwall, de menade att försvinnandet kan haft andra orsaker som t.ex. att Raine kan varit deprimerad.
Detta om Bergwall är bara en pikant detalj, inlägget handlar inte om Bergwall så därför lämnar vi honom och går raskt vidare.
En till som försvann i Sundsvall är Simon Strid, 28 år, det skedde år 2019.
Några år tidigare, 2016, hade han också varit försvunnen men återkommit. Den gången tycks han varit ute och rest, bland annat till Umeå.
Men försvinnandet 2019 slutade inte lika bra. Simons döda kropp hittades fyra år senare av svampplockare i skogarna kring Söderhamn, tio mil söder om Sundsvall. Dödsorsaken tycks inte kunnat fastställas.
Ett par decennier innan Raine Svenssons försvinnande försvann Viola Widegren, tio mil norr om Sundsvall. (Flera andra personer har försvunnit i de trakterna men de redovisas inte här).
Om Missing People funnits i Sverige på den tiden (deras verksamhet startade 2012), hade Viola, Raine, Johan eller Olle hittats då? Kanske, om de försvunna personerna inte förflyttade sig (eller nån annan inte flyttade dem) långt bort från platsen där de senast iakttogs (som i Simon Strids fall), eller inte försvann i strömmande vattendrag eller i havet (som det finns gott om i eller nära de trakterna).
Att folk kan försvinna av sig själv, i till synes olyckor och utan att vilja begå självmord, i skog, vatten, skorstenar, grottor, ned mellan väggar, och andra underliga platser, framgår av bland annat följande fall (i några fall vet man förstås inte i detalj vad som hände, där skulle kunna ligga brott bakom):
* Att Raine och Sture hade träffats på kliniken uppges i en gammal tidningsartikel: www.st.nu/2013-12-22/det-bortglomda-quickfallet (Sundsvalls Tidning, 22 dec 2013, f.n. inte bakom betalvägg). Grundprincipen är förstås att Bergwall inte har dödat nån, eftersom han många år efter de fällande tingsrättsdomarna friades av åklagare som lade ner de tidigare åtalen. (Men det gjordes inga nya domstolsprövningar). Det kan dock vara värt att veta att Bergwall tidigare hade begått flera grova brott, bland annat dråpförsök (knivskar en man svårt och lämnade honom att förblöda) och bankrån med gisslan (där en ansenlig del av rånbytet aldrig återfanns). Så han var inte precis vit som snö om man säger så och han kunde vara mycket våldsbenägen.
Sture Bergwall kallade sig Thomas Quick under några år på 1990-2000-talet då han hävdade att han hade mördat flera personer, och då han försökte göra författarkarriär med sin mördarbok ”Kvarblivelse”.
Boken floppade dock, och år 2002 återtog han namnet Bergwall. Men han fortsatte hålla fast vid att han hade mördat, ända till 2008 då han så att säga tog tillbaka allt.
Så var det dax igen, en till Sundsvallsbo träder fram och kommer ihåg saker.
Så här: en Jörgen Boije i Sundsvall påstod häromveckan att han en dag i september 1983 (för 40 år sedan) såg pappas kollega komma till arbetsplatsen och där tvätta av sin vita, fyradörrars Mercedes 220 D. Bilen hade krockskador och blod på fronten.
Ur en av SVT:s videor om Jörgen:
– Det var blod på skärmen och på motorhuven. Det var lite skador också på framskärmen och lyktan var spräckt.
– Är du säker på att det var blod?
– Ja, det var blod. För det var rött. Mannen gjorde rent bilen.
Jörgen frågade mannen vad han gjort, han svarade:
– Jaa, jag har kört på något.
– Jaha vad då?
– Näe, det…
”Sen vart det inget mer.” (Tog Jörgens fantasi slut där?)
Enligt den bilägaren skulle olyckan ”hänt i de västra delarna av centrala Sundsvall, nära järnvägen”, dvs nånstans i området där Olle sågs sista gången av sina kompisar. (Det var liksom snällt av mannen att berätta var nånstans i Sundsvall han hade kört ihjäl en människa så blodet skvätte).
POLISEN har förhört Jörgen, men inte lyckats fastställa att den utpekade mannen (som avled för många år sedan) hade en sådan Mercedes:
”Har ni kunnat knyta den utpekade mannen i tipset till en vit Mercedes av den aktuella modellen?
– Nej, det har vi inte kunnat göra.”
Jörgen uppger att han redan några dagar senare den gången för 40 år sedan funderade på om bilen med blodet kunde ha något att göra med Olle Högboms försvinnande. Men att ”polletten” enligt Jörgen inte trillade ner förrän 40 år senare då en Stefan berättade sin historia om en vit bil.
De nutida och dåtida detaljerna hänger inte riktigt ihop:
Stefan påstod 2023 att han 1983 såg en cyklist bli påkörd av en vit bil, strax intill A på kartan ovan. Och att det nog var Olle Högbom. Men att Stefan kände sig förföljd av kriminella personer i skinnjackor och därför inte vågade säga nåt. (Anm: en krock mellan bil och cykel inträffade faktiskt den dagen i Sundsvall, men det var inte Olle, se annat inlägg).
Jörgen påstår 2024 att han 1983 sett pappas kollega tvätta sin blodiga, krockade vita bil på deras arbetsplats. Och att den bilägaren sagt att olyckan inträffat i den delen av staden.
Men Olles glasögon och cykelnyckel hittades (1983) vid Bpå kartan, på olika platser, cirka hundra meter från A. Olles cykel stod parkerad långt därifrån, låst, hos en kompis där de haft fest, på Klockgjutaregatan (”Klockmakareg.” på kartan ovan).
En boende i huset vid B lär uppgett (1983) att han hört krockljud strax intill huset B.
Och Olles pappa påstod att polisen hade hittat bromsspår vid B.
Man kan undra om Jörgens pappas kollega var ”kriminell” och hade ”skinnjacka”?
Eller/och korkad, som efter att ha kört ihjäl en människa (Olle), transporterat och gömt kroppen så att den aldrig hittades, begav sig till arbetsplatsen med sin krockade bil, tvättade av Olles blod från bilen inför vittnen, och dessutom berättade för Jörgen var påkörningen hade ägt rum?
Eller var det nån annan som gömde Olles döda kropp? Nån som såg påkörningen och tänkte: Oj där smet den dumma vita bilen och lämnade kvar en död kropp. Bäst att jag transporterar bort kroppen och gömmer den så att ingen nånsin hittar den.
Denna gång har SVT endast lyckats knåpa ihop 3 artiklar (till skillnad från 7 artiklar om Stefan förra året):
Boken ”Dödsgåtan Viola Widegren” av John Karlsson kommenteras och sammanfattas här, enligt tidigare inlägg. Med tidigare okända uppgifter och sin helhetsbild av Violafallet ger boken en djupare förståelse av vad som hände Viola. [Inlägget uppdaterat 12 augusti 2024]
Viola eller ”Vivi” (bild ovan) var alltså en 17-årig tjej som försvann spårlöst en decemberkväll några mil från Sollefteå.
Bokens undertitel är ”Polisutredningen om tjejen som spårlöst försvann”. Boken granskar hela polisutredningen som består av ett par tusen sidor. (Dvs inte bara enstaka förhör som i tidigare inlägg här på bloggen).
Utöver det granskas också sjukjournaler, bouppteckningar, brev till och från Viola, andra gamla dokument inklusive gamla tidningar och tidskrifter.
Många av uppgifterna har detaljerade källhänvisningar, boken innehåller hundratals fotnoter. Boken utkom i april 2024. Läsprov finns här (öppnar nytt fönster).
Spoilervarning! Följande text i detta inlägg visar några exempel på uppgifter i boken.
Många och långa polisförhör
Kriminalstatspolisen övertog utredningen efter några dagar (från ortspolisen), och de höll ett 100-tal förhör med över 70 personer under första året.
Förhören med Violas föräldrar och lillasyster var omfattande, sammanlagt tretton förhör hölls med de tre familjemedlemmarna:
Med pappan Carl hölls fem förhör, det längsta förhöret varade 6,5 timmar.
Med mamman Agnes hölls sex förhör, det längsta förhöret varade 5,5 timmar.
Statspolisen var sunt kritiska, de försökte hitta viktiga avvikelser i familjemedlemmarnas uppgifter, det framgår bland annat av polisens noteringar med penna i förhörsutskrifterna. Men inget framkom som gav anledning att misstänka att någon av dem ljög.
Ingen av de tre familjemedlemmarna var formellt brottsmisstänkta av polisen. Inte heller någon annan var brottsmisstänkt.
I allra första förhöret med respektive familjemedlem nämndes visserligen inte att Viola fått näsblod av en örfil. Det förklarades i nästföljande förhör med att de inte ansett det vara en viktigt uppgift, eftersom det bara var ”lite näsblod” som snabbt upphörde. På den tiden var fysisk bestraffning tillåten och fullt laglig så länge det inte medförde skada som inte ansågs som ringa. Örfilar och näsblod ansågs som ringa och överskred inte gränsen för vad som var lagligt.
Bland ortsbefolkningen cirkulerade massor av rykten och mordmisstankar, och till polisen inkom anonyma tips om mord och var Violas kropp fanns. Den envisa ryktesfloran samt den enorma medieuppmärksamheten tycks också varit anledningen till att kriminalstatspolisen lade stora resurser på fallet.
Några misstag och svagheter i polisutredningen
Polisutredningen var till stora delar noggrant och väl utförd, bortsett från några misstag som exempelvis:
Polisen missade att undersöka Violas oskyddade tillhörigheter på elevhemmet, bl.a. hennes resväska som innehöll massa brev, anteckningar med mera, som förvarades olåst så att vem som helst kunde kliva in rota bland de sakerna.
Det dröjde 11 månader innan polisen insåg det misstaget. Under den tiden kan det försvunnit / stulits viktiga ledtrådar, särskilt om försvinnandet hade en förhistoria (t.ex. Violas sjukdom, studiepress, brott eller annat som hon eller annan kan tänkas skrivit om i brev, anteckningar eller dagbok). Det misstaget berodde på ett missförstånd mellan polisledningen och spaningsledaren, vilket sedan hemlighölls bakom sekretess. .
Överst på Violas adresslista, som polisen fick tag i efter 11 månader, finns en kvinna som polisen aldrig förhörde och som inte omnämns någonstans i utredningen eller i något av de 100-tal förhör som polisen höll med olika personer. Hon tycks varit en av de personer som Viola ofta hade kontakt med sedan en tid tillbaka. Den kvinnan kan haft viktig information eller nåt hon ville dölja och som kunde framkommit i skickligt utförda förhör.
Det är okänt om de två uteblivna utredningsåtgärderna hade någon inverkan på utredningens slutresultat. Om det t.ex. aldrig fanns någon ledtråd bland Violas tillhörigheter i resväskan på elevhemmet så spelade förstås det misstaget knappast någon roll. Men i annat fall kan det misstaget varit orsaken till att Violagåtan förblev olöst.
De oöppnade breven till Viola
I polisutredningen fanns ett trettiotal öppnade brev till Viola (framför allt från den brevvänklubb som Viola var med i). Bokens granskning hittade också fem oöppnade brev till Viola, brev som dåtida polisen missade eller ignorerade. Ett av de fem breven var från en tysk kille som en kort tid innan Violas försvinnande skrev att han planerat en resa till Sverige. Boken resonerar kring ett möjligt händelseförlopp som involverar den killen.
Nya uppgifter om Violas sjukdom
Olika källor har genom alla år uppgett att Viola opererades för brusten blindtarm vid första sjukhusvistelsen (hösten året innan hon försvann), och att en ”böld” togs bort vid den andra sjukhusvistelsen (våren samma år som hennes försvinnande).
I boken avslöjas att ”brusten blindtarm” var en osäker uppgift, sjukdomsförloppet var inte typiskt för brusten blindtarm (appendix). Och i sjukjournalen angavs ”man finner icke säkert appendix”. Man kan av misstag tagit bort höger äggledare, i värsta fall även delar av eller hela höger äggstock. Flera sådana misstag finns dokumenterade i media i andra fall genom åren.
Det framgår också att den odefinierade ”bölden” vid vårens operation var inflammation i vänster äggstock och äggledare, och att båda togs bort.
Violas två sjukhusvistelser föregående höst och på våren, och som varade sammanlagt över fyra månader, medförde nedsatt förmåga att få egna barn. I värsta fall förlorade barnkära Viola helt möjligheten till egna barn.
Detta har inte varit allmänt känt tidigare, och stärker i viss mån teorin om självmord.
Det seglivade, falska ryktet om Violas sjukdom
I boken avslöjas att Viola föregående höst inte alls hade legat hemma ”alldeles för länge” med magsmärtor innan hon fick komma till sjukhus, så som flera källor uppgett genom åren. Det falska ryktet uppstod på Violas tid och har sedan spridits i tidningar och böcker ända fram till nutid. Violas föräldrar Carl och Agnes fick under många år utstå felaktig kritik och misstänkliggörande på grund av detta.
Enligt bokens granskning av Violas sjukjournal samt polisförhör med Violas väninna så hade Viola endast feber, och hon vägrade att åka till läkare. Hon sa att hon ville klara sig själv så länge som möjligt.
Efter drygt en veckas feber, utan magbesvär, tvingade pappan Carl henne till Garnisons-sjukhuset, den 26 september. Där konstaterade läkare att hon var”fullständigt besvärsfri”.
Det var först tredje dagen på sjukhuset som Viola plötsligt fick smärtor till _vänster_ i buken, och hon flyttades då från sjukhuset till lasarettet. Två dar senare opererades hon för misstänkt inflammation i blindtarmsbihanget (appendix), vilket var en osäker diagnos (se ovan).
Bukröntgen kort tid efter operationen gav misstanke om inflammation på vänster sida av buken. Viola behandlades därefter på lasarettet med flera antibiotikakurer, och hon skrevs ut från lasarettet den 26 november, två månader efter att hon anlänt till sjukhuset.
Cirka fyra månader senare fick Viola smärtor till vänster i buken, och hon lades in på lasarettet den 27 mars. Efter sex veckor tog man bort hennes vänstra äggstock och äggledare. Den våren fick Viola ligga över två månader på lasarettet. Hon skrevs ut den 4 juni, nästan exakt ett halvår innan hon försvann den 5 december.
Violas lillebror som dog
Ett år innan Viola försvann, när hon var inlagd på lasarettet i Sollefteå första gången för ”blindtarmen”, dog hennes nyfödda lillebror. Några dagar senare skrev Viola från lasarettet till väninnan Inga-Maj (citat ur boken, sid 39):
”Pappa har varit hit i dag också, å då rymde jag med honom ner till BB, och hälsa på mamma. Du vet jag har fått en liten bror men han har dött. Jag är så arg så jag tror jag spricker i bitar, när man äntligen har fått en bror, då ska han dö. Och jag som så gärna ville ha en bror.”
Mamman Agnes var prematurföderska, pojken kom 2,5 månader för tidigt. (Hennes 8-åriga dotter hade bara varit en månad för tidig och klarat sig).
De föregående åren hade flera av Violas närmaste avlidit: hennes biologiska mormor, morfar och längre tillbaka Violas biologiska mamma.
Pengarna Viola ärvde
Vid 12 års ålder ärvde Viola 1672 kronor från sin biologiska morfar (ca 37.000 kr i nutida penningvärde).
Vid 15 år ärvde hon 7207 kronor från sin biologiska mormor (ca 163.000 kr i nutida värde).
De pengarna kunde lyftas tidigast när Viola blev myndig (21 år), eller tidigare med tillstånd av överförmyndaren samt av Carl som var Violas förmyndare.
Carl lånade 4000 kronor av Violas arv mot en inteckning i gården. Anmärkning: Viola ärvde inte efter sin biologiska mor (som dog av tuberkulos och diabetes när Viola var 6 år) eftersom make/maka ärver före bröstarvingar.
Violas studier och arbete
Vid 13 års ålder, kort tid efter att familjen flyttat till Västerbränna utanför Sollefteå, blev Viola klar med 6-årig folkskola. Hon hade bra betyg men inte toppbetyg (ett litet a, inga stora A, bland ämnesbetygen). Mindre bra var bl.a. ”Räkning” och ”Naturkunnighet” (betyg Ba). Engelska fanns inte på schemat.
Året därpå, när Viola var 14 år, köptes en 3-årig distanskurs för realexamen till Viola (motsvarande nutida grundskoleexamen), för en del av arvet efter morfar. Där ingick både engelska och tyska. Planen var att bli föreståndare för en poststation.
Vid 15 års ålder svalnade Violas intresse för distanskursen. Och hon började jobba i mataffärer. Fick betyg B- i ett svenskprov, inte fullt godkänd.
När 16-åriga Viola blev sjuk och inlagd två månader på lasarettet, blev hon intresserad av arbete inom sjukvården. Viola och familjen ändrade planerna från poststationsföreståndare till sjuksköterska. Det diskuterades att Viola efter realexamen kunde studera 2-3 år på sjuksköterskeskola på annan ort. (På den tiden räckte realexamen som förkunskap).
Men på våren året därpå blev Viola sjuk igen, med över två månader på lasarettet.
Framåt sommaren-hösten ville 17-åriga Viola söka jobb inom nästan vilket yrke som helst, bland annat som biträde på ett ålderdomshem i södra Sverige. Mamma Agnes hade frågat Viola om hon skulle trivas med det, Viola hade svarat resolut: ”Ja, gör jag inte det så sticker jag hem igen, det är inte mer med det.”
Distansstudierna för realexamen tycks gått dåligt för Viola, troligen på grund av de långa sjukhusvistelserna, att hon tappat intresset eller/och att det helt enkelt var för svårt. Hon kan haft problem med matematik och naturvetenskapliga ämnen som gått mindre bra i folkskolan.
I början på oktober sökte Viola arbete på Garnisonssjukhuset i Sollefteå, hon fick ett korttidsvikariat som extra sjukvårdsbiträde. Vikariatet förlängdes sedan i omgångar. Viola hade tillåtelse av föräldrarna att bo i stan (Sollefteå) med villkoren att hon skötte sina skolstudier och att hon hälsade på ibland hemma hos föräldrarna i Västerbränna.
Det var långa, slitsamma arbetsdagar på sjukhuset, framgår i brev Viola skrev till en väninna. Viola trivdes med arbetet, men det blev knappast nån tid över till studierna.
Enligt boken verkar det som att Viola under hösten övergett planen att bli sjuksköterska, utan att tala med föräldrarna, och att hon satte upp ett annat mål. På den tiden kunde man nämligen bli sjukvårdsbiträde och undersköterska utan egentliga skolstudier. Citat ur boken, sid 59 (min fetstil):
”Kanske började Viola nu inse att hon kunde bli sjukvårdsbiträde – istället för sjuksköterska – utan att behöva kämpa med realexamen och därefter högre skolstudier. På den tiden utbildades sjukvårdsbiträdena på arbetsplatsen. Sjukhusen bedrev själva också vidareutbildning till undersköterskor. (De utbildningsformerna kom senare att ändras till yrkesskolor och vårdskolor). Genom att flytta målet från sjuksköterska till sjukvårdsbiträde och undersköterska, skulle Viola slippa de tråkiga skolstudierna ensam hemma i Västerbränna följt av flera års studier på sjuksköterskeskola.”
På så vis kunde Viola få möjlighet att arbeta inom sjukvården som hon så gärna ville, även om hon skulle misslyckas med distanskursen eller om betygen inte skulle räcka för att komma in på sjuksköterskola.
Men distanskursen hade kostat ganska mycket pengar, och Viola var omvittnat sparsam, hur skulle hon hantera ett sånt misslyckande? kan varit en fråga hon brottades med. Och hur skulle hon i så fall berätta för föräldrarna om sin nya plan?
Kvällen Viola försvann
Viola hade inte varit hemma i Västerbränna sedan oktober, när hon i början på december ringde hem och sa att hon fått ett nytt vikariat och inte kunde komma hem.
När föräldrarna sedan av en slump fick reda på att hon var ledig flera dagar, började Carl misstänka att Viola hamnat ”i dåligt sällskap”. Och hon hade inte följt överenskommelsen att besöka föräldrarna. Och lillasyster var ledsen för att Viola inte varit hemma på länge. Carl ringde elevhemmet och sa att Viola måste komma hem för att prata.
När Viola kom till Västerbränna med bussen klockan 18.30 den 5 december, efter 1,5 timmas bussfärd i vintermörkret, hälsade hon inte på nån, tog inte av sig kappan, utan började direkt konfrontera Carl med ”hög röst”: ”Vad menas med detta? Nu vill jag först och främst ha reda på vad ni vill mig!”.
Därefter utbröt ett tio minuters gräl. Carl tyckte att Viola var ”som förbytt” och ”fullkomligt hysterisk”, och han sa att hon måste stanna hemma resten av vintern för att läsa klart distanskursen. Viola ”skrek” att hon hade lovat sjukhuset att arbeta, grälet fortsatte. Under grälet fick Viola flera örfilar, varav en orsakade ”lite näsblod”.
Därefter lugnade det ner sig, Viola sa att hon skulle stanna hemma. Hon satt på sängen 5 minuter, därefter gick hon ut lugnt och stilla, som för att gå till toaletten som fanns i byggnaden intill. Hon lämnade kvar sin hatt och handväska på köksbordet.
När Viola inte kom tillbaka från toaletten gick Carl ut och sökte i närområdet, och han tittade in hos grannen, och cyklade en bit på landsvägen och sökte.
Familjen trodde att Viola tagit sig tillbaka till stan där hon hade både arbetskamrater och släktingar.
Carl trodde att Viola hade lämnat kvar hatten och handväskan därför att hon insåg att Carl annars skulle förstått av hon tänkte ge sig av tillbaka till stan.
Så gick det till enligt föräldrarna och lillasystern, enligt de omfattande förhören som statspolisen höll med de tre familjemedlemmarna.
Tiden efter försvinnandet
På måndag morgon, dan efter försvinnandet, när telefonväxeln öppnat, ringde Agnes runt till folk i stan. Carl stannade hemma från arbetet och sökte i hemtrakterna, ifall Viola inte hade tagit sig tillbaka till stan. Nere vid älven såg Carl inga spår i snön på stigen, och de tunna isflaken ovanpå älvens tjocka is var obrutna, så han trodde inte att Viola gått ner i den naturliga vaken som fanns där. Carl ringde också till flera personer inklusive till sjukhuset.
På tisdagen fortsatte föräldrarna söka. På eftermiddan i ett telefonsamtal med Violas mosters man Hugo Boman sa Carl att han tänkte polisanmäla försvinnandet då, men Hugo avrådde Carl eftersom det redan var mörkt ute.
De kom då överens att Carl skulle polisanmäla på onsdag eftermiddag efter arbetet. Vilket Carl sedan gjorde.
Därför trodde familjen att Viola levde
Carl, Agnes och Violas lillasyster trodde i många år att Viola hade rymt och höll sig undan. Deras tro grundades på och stärktes av flera uppgifter, exempelvis:
Enligt Carl hade det inte funnits spår i snön på stigen vid älven eller andra tecken på att Viola gått ner i den naturliga vaken.
Det ansågs inte troligt att Viola begett sig ut i den otillgängliga skogen, och med den klädseln hon hade då: kjol och kappa (och nån form av lättare skor).
Viola hade talat med sin väninna om att rymma långt bort. De rymningsplanerna avfärdades visserligen långt senare av väninnan som ”ungdomliga fantasier”. Men Carl trodde inte det, och enligt honom visade det att ”Violas sinne var riktat utåt, hon ville ut i världen.”
Viola använde ofta ordet ”rymma” i olika sammanhang, enligt Carl. Det framgår även i brev från Viola (t.ex. när hon var inlagd på sjukhus så ville hon ”rymma” hem).
Carl tyckte att det ”bevisade hennes läggning”, och: ”Såvida det inte passa henne så var det bara tal om sticka eller rymma”.
Viola hade försvunnit tidigare vid minst ett tillfälle, en kväll när hon var sju år. Carl hade sökt och till slut hittat henne klockan ett på natten i närheten av älven.
Flera utomstående sa och skrev att de trodde Viola hade rymt och att hon levde, bland andra författaren Sture Lönnerstrand, författaren Jan Fridegård, och andra brevskrivare.
De många iakttagelser av Viola som tidningarna rapporterade om under många år, med folk som påstod att de hade sett Viola, och ibland även talat med henne efter försvinnandet, stärkte familjen Widegrens tro.
Elva månader efter försvinnandet hittade polisen de bruna promenadskorna som Viola enligt signalementen hade burit kvällen hon försvann. Skorna låg i elevhemmet bland Violas tillhörigheter (som polisen missat att undersöka, och som Carl inte hade vågat hämta på grund av ortsbornas hot och mordbeskyllningar).
DESSUTOM saknades Violas svarta mockaskor med hög klack…
Det tolkades av familjen Widegren som att Viola varit där och bytt skor efter att hon lämnade föräldrahemmet kvällen hon försvann. Det blev ännu ett skäl att tro att Viola hade rymt och levde.
(Uppgiften om skorna på elevhemmet är en av bokens uppgifter som inte varit kända för allmänheten tidigare).
Dödshoten mot familjen Widegren
Under lång tid trakasserades och förföljdes familjen Widegren skriftligen och muntligen, med brev, telefonterror och direkta konfrontationer. Familjen fick motta flera dödshot. Ett par månader efter Violas försvinnande skickade Carl telegram till polisen: ”Familjen har genom ord och skrift blivit hotad till livet. Var vänlig vidtag omedelbart åtgärder.”
Nån hade skrivit att gården skulle flyga i luften en natt. Andra skrev att naglarna skulle brännas av dem, att familjemedlemmarna skulle dränkas som råttor, att Carl skulle lynchas.
Ett av dödshotbreven består av fyra handskrivna sidor och återges i sin helhet i boken. Brevskrivarens handstil är prydlig, till skillnad från innehållet. Brevet inleds (citat ur boken, sid 269):
”Mördare! Ni har 7 dagar kvar att leva, du, din häxkäring och din satunge. Din fräcka djävul, erkänner du mordet på din dotter inom dessa 7 dagar så klarar ni er, annars ska ni torteras och dö. Försök inte att neka, ty jag vet att ni mördat henne. Du ska tala om var ni gömt henne. Ni bar ju ut henne, neka inte. […]”
Bilden ovan är ur boken (sid 269, del av brevets första sida).
I brevet beskrivs detaljerat hur Carl, Agnes och Violas 8-åriga lillasyster ska torteras om de inte erkänner, t.ex. ”Ni ska få ögonen utbrända med glödande kol, ni ska få små skärsår över hela kroppen och däri ska droppas outspädd lut.”
Bakom det hotbrevet låg troligen en ortsbo, kanske flera. I brevet står: ”vi är nämligen två som tänker utföra dådet. Det är inte första gången vi pressat folk att erkänna. Tänk på att jag finns i din närhet varje dag, men jag är ingen granne till dig. Jag är en person som du minst av allt anar.”
En rad udda detaljer…
… finns också i boken, där inte alla har med försvinnandet att göra men som visar hur det var för Viola, familjen och folket på den tiden.
Några exempel:
– Violas pappa Carl hade en bror som också hette Karl (med k), bosatt i Umeå, och som liksom Carl också hade två döttrar.
Det blev förvirrande för Sollefteå-bygdens illasinnade ryktesspridare, som trodde att Karls två döttrar var Carls barn och att de hade omhändertagits av myndigheterna på grund av Carls 8-åriga dotter (som i hotbrev kallades ”satunge” och ”slynunge”).
– Ett tackbrev några år tidigare till Viola från Norge hade öppnats (”geöffnet”) av nazisternas brevcensur och stämplats med hakkorset. (Bild, detalj från bild i boken).
Brevskrivaren tackade för en rock som Viola (Vivi) hade skickat med hjälpsändning till de krigsdrabbade i det ockuperade Norge. Brevet, som skrevs av mamman till 7-årige Asbjörn, inleds ”Kjare milde gode Vivi!” Mamman tackar Viola för ”den gode varme rocken” som sonen fått, och hon beskriver hur familjen efter senaste explosionen måste bo 10 vuxna och 3 barn i ett litet rum.
– Ett av många tips till polisen var ett ”horoskop” som landade på spaningsledarens Janne Sundins bord några månader efter Violas försvinnande (bild, detalj ur boken).
Han skickade det vidare till SKA (Statens kriminaltekniska anstalt) med begäran om analys.
Underlaget som Sundin bifogade till forensikerna på SKA ”bestod av sex tättskrivna sidor med astrologiska symboler och beräkningar, Violas, Carls och Agnes namn och födelsedatum, samt uttryck som: ’Detta tyder på våldsam död’. Undertecknat av ’Felix Straube, Kramfors, Stadshotellet’.” (sid 232 i boken).
Mera i boken
Boken fördjupar sig i skospåren som hittades i snön vid älven, i polisens eftersökningar på land och i vatten (bland annat de 24 dagarnas dyksökningar i älven under loppet av 14 månader), förhören som hölls med Violas 8-åriga lillasyster, de vaga tipsen som inkom till polisen om sexbrott mot Viola, den mystiske ”midnattsmannen”, Violas pengaarv, de utländska brevklubbvännerna, ryktena och dödshoten, Carls många kritiska brev till polisen, med mera.
De nya uppgifterna om Violas motgångar stärker teorin om självmord eller olycka. Bokens uppgifter öppnar också för andra alternativ, som att Viola sökte sig tillbaka till stan och sedan höll sig undan eller senare utsattes för brott. Det konstateras också att mord inte kan uteslutas.
Boken går igenom olika hypoteser om vad som hände vid försvinnandet, och tiden efteråt. Och hur det sedan gick för familjen Widegren. Det dröjde många år innan förtalet och ryktesspridningen upphörde, vilket var kopplat till en specifik händelse som inträffade 14 år efter att Viola försvann.
Violas kropp hittades aldrig.
I många år efter försvinnandet framstod Carl och familjen som övertygade att Viola var i livet. Att hon hade rymt och höll sig undan.
I ett av de många och långa kritiska brev som Carl skickade till polisen under flera år efter Violas försvinnande (brev som allmänheten inte fick kännedom om), där Carl begärde och krävde att polisen skulle återuppta spaningarna efter Viola, skrev han bland annat (citat ur boken, sid 292):
”Hade mina synpunkter blivit beaktade tror jag snart fallet ej behövt bliva Sveriges största kriminalgåta. Det måste väl stå klart för varje vettig människa att söker man en person som med 99 % säkerhet finnes i livet och man uteslutande söker under jorden och vattnet, kan den lättaste gåta bli svår nog.”
Dödförklaringen av Viola, efter 20 år
Avslutningsvis berättas i boken om Cornelis Vreeswijks avskedsvisa ”Felicia adjö” som utkom och började spelas i radio tjugo år efter Violas försvinnande.
Ett halvår efter att Cornelis visa börjat höras runtom i landet, ansökte Carl till häradsrätten om dödförklaring av Viola. Carl sa till journalister: ”Jag tror inte längre på ett under.” (sid 295 i boken).
Carl kan berörts av Cornelis visa om hur Felicia försvann spårlöst, men att hoppet nu var ute att hon var vid liv. Citat ur Cornelis vistext: ”Felicia är död, död är mitt enda hopp
Försvunnen hennes kropp
Av näcken blev hon tagen
Och ned i älven dragen
Hon flyter aldrig opp
Felicia är död, försvunnen hennes kropp”.
Tryck för att lyssna på avskedsvisan ”Felicia adjö” med Cornelis Vreeswijk:
Dödsgåtan Viola Widegren ger en ny och djupare bild av dåtida ”Sveriges största kriminalgåta”, och en inblick i helt andra tider som rådde då. Rekommenderas starkt!
Bilder ovan: Viola, brev, brevdetalj, horoskop: från ”Dödsgåtan Viola Widegren” av John Karlsson
Här på bloggen finns flera inlägg om mysteriet Viola Widegren, så det fallet är extra intressant härifrån sett.
För några år sedan utkom ett par Violaböcker innehållande inget nytt under solen.
Men senaste Violaboken ser lovande ut, en trehundrasidors ”dokumentärbok”: Dödsgåtan Viola Widegren
– Polisutredningen om tjejen som spårlöst försvann av John Karlsson
Ur beskrivning hos bokhandlarna:
”… Denna dokumentärbok ger en inträngande skildring av händelserna och en djupgranskning av den digra polisutredningen. Boken innehåller uppgifter som aldrig publicerats tidigare, många detaljer ur polisutredningen, samt polisens misstag som kan gjort gåtan olösbar. …”
Mer ur beskrivningen:
”… Antal sidor i boken: 334. Innehållsförteckning: – Inledning och förord – Familjen och Viola 0-15 år – Sjuk vid lingonplockningen, Viola vägrar läkare – Sjukhus 2 månader, ”icke säkert” blindtarmen – Falskt rykte mot Carl – Sjukhus igen, 2 månader – ”Jag måste höra om ni lever”, skriver Viola – Korttidsvikariat som extra sjukvårdsbiträde – De utländska brevklubbvännerna – Tiden innan Viola försvann – Kvällen då Viola försvann för alltid – Dagarna efter försvinnandet fram till polisanmälan – Polisutredningen inleds – Förhören med Violas lillasyster, 8 år – Midnattsmannen – Violas pengar. Och Carls mark. – Skospåren i snön vid älven. Timmervältan. Vädret. – Om Janne Sundin. Och Sture Lönnerstrand – Sökinsatserna på land och i vatten – Polisens misstag som kan gjort gåtan olöslig – Violas bortglömda adresslista. Och en ny bästis – Tipsen, iakttagelserna och uppenbarelserna – Ryktena och dödshoten – Carls kritik mot polisen – Viola dödförklaras, efter tjugo år – Tankar & teorier – Så gick det sedan för familjen – Källor och noter”
Senare kommer boken att kommenteras här på bloggen.
Religionen islam styr auktoritära, odemokratiska regimer som förföljer, fängslar och avrättar kvinnor, homosexuella och andra som bryter mot islams lagar.
Exempelvis homosexuella handlingar är förbjudna inom islam och bestraffas hårt.
Protestyttringar mot islam, t.ex. att elda sin egen koranbok, ”koranbränning”, kan ge dödsstraff i ett land styrt av islam.
I Sverige lär uppåt tio procent av befolkningen identifiera sig som muslimer, dvs uppåt en miljon av Sveriges tio miljoner invånare bekänner sig till islam. Alla är troligen inte bokstavstroende, man vet inte hur många av dem som anser att bögar och koranbrännare ska avrättas eller att det åtminstone borde vara förbjudet med homosexualitet och ”koranbränning”.
Sedan några år tillbaka förekommer ibland protestyttringar mot islam, av personer som anser att Sverige håller på att islamiseras. Det är inte olagligt i Sverige att offentligt bränna eller på annat sätt förstöra sin koranbok i islamkritiska manifestationer. Så länge det inte riktas specifikt mot muslimer så att det kan betraktas som hets mot folkgrupp. (Att kritisera en religion är inte detsamma som att kritisera dess följare, ungefär som att kritisera ett bilmärke inte är att kritisera folk som kör bilar av det märket).
Efter ett par år med ett fåtal koranbränningar genomfördes en serie koranbränningar med kulmen i april 2022, mitt i muslimernas heliga fastemånad Ramadan (som det året pågick från den 2 april till den 1 maj).
I flera svenska städer uppstod då omfattande kravaller med stenkastning och skadegörelse (med bland annat mängder av skadade poliser, utbrunna polisbilar och andra fordon), som reaktion mot eldningen av koranboken.
I några städer där koranbränning hade planerats och utannonserats (plats och klockslag hade meddelats tidigare i media) uppstod kravaller innan koranbrännaren ens var på plats (och som därmed ställde in de koraneldningarna). Där uppstod alltså korankravaller utan att någon bok eldades, vilket en del debattörer sedan använde som felaktigt argument för att kravallerna inte hade koppling till koranen och islam.
Stenkastarna var både yngre män och kvinnor men även barn och äldre personer.
Omkring trehundra poliser och några civila lär skadats i de korankravallerna. (Eller ”påskupploppen” som de också kallas eftersom de skedde under påskhelgen. Det var visserligen även mitt i Ramadan, så kravallerna skulle kunna benämnas Ramadankravallerna. Men det som bäst beskriver de händelserna är ”korankravallerna” eftersom det var eldandet av koranbok som var grundorsaken till stenkastningen och kravallerna, det framkom tydligt bland annat i de efterföljande rättsprocesserna).
Efter de våldsamma kravallerna i de svenska städerna i april 2022 började rättsväsendet identifiera och lagföra stenkastarna och våldsverkarna.
Uppåt ett hundratal personer har dömts för brott, som våldsamt upplopp, (försök till) våld mot tjänsteman och grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Flera dömdes till fängelse.
De rättsliga konsekvenserna för de islamtroende stenkastarna och våldsverkarna har medfört att vid senare koranbränningar och andra protester mot islam så har det inte uppstått kravaller liknande april 2022.
Koranbränningarna, och den stora uppmärksamheten kravallerna fick i media, och de efterföljande rättsprocesserna mot stenkastarna, har handgripligen lärt muslimer och andra islamtroende hur yttrandefrihet fungerar i en demokrati, i motsats till de islamiserade länder varifrån de själva kommer. Som en fantastiskt pedagogisk insats, värd något slags pris.
Här följer en lista…
…på några protestaktioner mot islam (genom eldning eller annan förstörelse av en koranbok) i Sverige de senaste åren (några från Danmark visas också). Aktionerna var lagliga, och de olika arrangörerna hade (oftast) demonstrationstillstånd av polisen.
2024:
Den 3 maj 2024: en man och en kvinna (okänt vilka) eldade en koranbok, på Gustav Adolfs torg, Stockholm, dagen innan festligheterna inför Eurovision Song Contest.
Den 26 april 2024: prästen Jade Sandberg, ”korskvinnan” eldade en koranbok, Skärholmen, Stockholm.
Den 12 mars 2024: prästen Jade Sandberg, tillsammans med Salwan Momika (från Irak), eldade en koranbok i centrala Stockholm.
2023:
Under juni till oktober 2023 arrangerade Salwan Momika och Salwan Najem islamkritiska manifestationer vid ett tiotal tillfällen, med eldande av koranbok, i Stockholm och Malmö. Bland annat utanför Irans ambassad i Stockholm, de attackerades då av en person med brandsläckare. Vid en manifestation på Värnhemstorget i Malmö i september fick eldandet avbrytas när åskådare försökte storma och tränga igenom polisens avspärrningar. Vid en annan manifestation spelade arrangörerna koranfotboll (med en koranbok), i Malmö. Manifestationer med koranbränning genomfördes även utanför riksdagen, utanför en moské samt utanför Iraks ambassad. Det sistnämnda ledde till att flera hundra personer stormade den svenska ambassaden i Irak.
Den 3 augusti 2023: kvinnan Bahrami Marjan från Iran brände en koranbok vid Ängbybadet i Bromma, Stockholm. Ett 20-tal personer bevittnade, mest journalister. En vecka senare utfärdade Turkiet en arresteringsorder för henne.
Under januari till augusti 2023 genomfördes följande islamkritiska manifestationer i Danmark.
– Den iranska kvinnan och konstnären Firoozeh Bazrafkan protesterade mot islam genom att riva sönder sidorna i en koranbok framför den iranska ambassaden i Danmark (den 5 augusti).
– Den islamkritiska gruppen ’Danska Patrioter’ genomförde islamkritiska aktioner utanför flera ambassader i Köpenhamn.
– Den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan eldade koranbok utanför Turkiets ambassad i Köpenhamn.
Och några dagar innan dess även utanför Turkiets ambassad i Stockholm.
2022:
Den 15 maj 2022 eldade nämnde Paludan en koranbok i Linköping, som ett avslut på sin valturné i Sverige.
Dagarna dessförinnan, den 12 till 14 maj, höll Paludan islamkritiska möten och eldade koranbok i Uppsala, Stockholm, Örebro, Västerås.
Den 30 april och 1 maj 2022 eldade Paludan koranbok utanför moskeér, i Värnamo och Jönköping. Vid Stockholms moské blev hans bil blev då attackerad och sönderslagen av folk som kom ut från moskén.
Den 14 till 17 april 2022, efter att koranbränningar hade utannonserats i diverse media i samband med Rasmus Paludans valturnè, uppstod korankravaller i flera svenska städer. I några fall innan han ens hade anlänt till platsen.
De stenkastande kravalldeltagarna, som skanderade ”allahu akbar”, orsakade stor skadegörelse och många poliser skadades, i Linköping, Norrköping, Stockholm, Landskrona, Malmö och Örebro.
Det spekuleras för övrigt att Paludan är homosexuell och att det är en anledning till hans starka engagemang mot islam med deras förföljelse av bögar.
2021:
I Danmark den 2 mars 2021 eldade Paludan koranbok i Köpenhamn.
Ett maskerat gäng gick till attack med slag och sparkar.
Paludan sa då att han ska bränna koranbok varje dag i 20 dagar.
2020:
Den 23 oktober 2020, eldades koranbok i samband med en minnesceremoni i Stockholm för läraren Samuel Paty som halshöggs i Frankrike efter att i sin undervisning om yttrandefrihet ha visat Muhammedkarikatyrer.
Den 11 september 2020 eldades koranbok av medlemmar i Paludans parti Stram Kurs, i Malmö, Göteborg och Trollhättan. I Malmö blev medlemmarnas bil sönderslagen.
Den 28 augusti 2020 eldades koranbok i Malmö.
2019:
Den 15 april 2019, i Danmark, medlemmar i Paludans parti höll en demonstration i Köpenhamn och eldade koranbok. Det utbröt upplopp med stenkastning, vandalisering och bränder.
Det var en av flera demonstrationer som hölls runtom i Danmark.
Ovanstående är ett urval, det är inte en komplett lista över islamkritiska aktioner involverande koranbok.
I listan framgår att koranbränningar förekom under flera år innan den stora urladdningen med korankravallerna april 2022. De kravallerna fick mycket uppmärksamhet i media, och de följdes sedan av många rättsprocesser mot de våldsamma kravalldeltagarna.
Koranbränningarna genom åren sedan dess har oftast avlöpt utan större våldsinslag från arga åskådare. Några undantag finns, men inte som 2022. De våldsbejakande islamkramarna tycks lärt sig något.
Här skärskådas de tidigare nämnda bromsspåren och glasögonen.
I flera decennier skrev pappa Ruben långa texter i sorg över sonen Olles försvinnande 1983. Och i ilska över polisen som inte klarade upp försvinnandet, och som enligt Ruben motarbetade en lösning. Ruben skrev en bok och bloggade:
Boken ”Har du sett Olle?” Utkom 1989, sex år efter försvinnandet.
Blogg åren 200? till 2008 (då den bloggplattformen lades ner hos Yahoo GeoCities).
Blogg (på annan plattform) åren 2010 till 2020 (då Ruben avled).
Ett häfte bestående av blogginlägg. (Utkom 2012. Såldes endast privat, för 100 kr/st inkl. porto).
I Rubens bok (1989) nämner han bromsspåren ett par gånger:
Citat ur boken: ”Polisen hade berättat att man fotograferat bromsspår från en bil, intill det övergångsställe där Olles glasögon hittats. Vi började diskutera möjligheten av att Olle blivit indragen mellan gymnastikhuset och häcken och utsatts för övergrepp – kränkning – eller misshandel.” (Sid 120).
Ruben uppger inte vem som hade sagt att polisen berättat om bromsspåren.
Nästa gång i boken som bromsspåren nämns skriver Ruben att hustrun Kerstin hade ställt frågor till polisen och att de hade svarat: ”Beträffande bromsspåren så sätter vi inte dem i samband med Olles försvinnande. Men vi har i alla fall fotograferat dem.” (Sid 130).
På Rubens blogg (2010-2020, här och här) nämns bromsspåren några gånger, mycket kortfattat, exempelvis enstaka ord med kommatecken emellan:
Inget mer komplett citat från polisutredningen, trots att Ruben på sin blogg uppger att han läst polisutredningen vid minst tre flera tillfällen:
påsken 1984, år 1990, samt ”på Polishuset i Stockholm i februari 1999”.
I ett blogginlägg från 2011 svarar Ruben mycket vagt på en läsarfråga om bromsspåren:
”Du undrar bla a över bromsspåren. Jag tror att det i någon av mina pärmar finns det ett tidningsklipp om bromsspåren. Jag vill minnas att tidningsreportaget gjordes endast några dagar efter försvinnandet, medan polisen uppger ett senare datum.”
Ännu mer luddiga blir bromsspåren av följande:
I lokaltidningen två veckor efter Olles försvinnande, enligt tf chefen vid spaningsroteln i Sundsvall fanns det inga bromsspår där: ”Det finns i vart fall inga bromsspår eller några andra tecken på att han eventuellt skulle ha blivit påkörd på den plats där glasögonen upphittades, tillägger Hans Sporrong.” (Sundsvalls tidning, 23 september 1983).
I en intervju 2008 i en regionaltidning sa Ruben att uppgifterna försvunnit ur polisutredningen: ”Hans glasögon och cykelnycklar hittades precis vid övergångsstället på Floragatan. Där fanns också bromsspår, och ett kvinnligt vittne har berättat att hon hörde en duns och någon som sedan skrek ’nej, nej…’ Dessa uppgifter försvann sedan ur utredningen, säger Ruben Högbom”. (30 dec 2008, tidningenangermanland.se).
Men på Rubens blogg de efterföljande åren tycks inte nämnas att uppgifter försvunnit ur utredningen.
Polisen sa alltså 1983 klart och tydligt att det inte fanns några bromsspår där glasögonen hittades.
Men enligt Ruben fanns det bromsspår där.
25 år senare sa Ruben att uppgifterna hade försvunnit ur polisutredningen…
DET KAN varit så att polisen såg bromsspår på annan plats på den gatan, men inte där glasögonen hittades, och bedömde att spåren inte hade samband med Olles försvinnande. (Dvs ungefär så som polisen hade sagt till Rubens hustru Kerstin, enligt uppgift i Rubens bok).
Osäkert också med Olles glasögon…
… som enligt Rubens bok hittades oskadade och med prydligt ihopfällda skalmar, på ”en låg stenmur” vid övergångsstället på Floragatan, intill norra änden av Gymnastikhuset. Det var några ”ungdomar” som hittat dem på fredagen (2 dagar efter att Olle försvann), och sedan lekt med glasögonen så att de gick sönder. Efter en vecka lämnade de in glasögonen till polisen.
Men i Rubens bok uppges också att han ”nära ett år senare” kontaktades av en skolflicka som sa att hon hade hittat Olles glasögon, med skalmarna utfällda, på asfaltplanen vid norra änden av Gymnastikhuset. Hon hade sedan hängt upp glasögonen på en käpp vid ingången till Gymnastikhuset, nära den plats där hon hittat dem.
Ruben drog då slutsatserna att någon annan person EFTER flickan hade tagit glasögonen från käppen och lagt dem med ordentligt ihopvikta skalmar på den låga stenmuren. Och att det var flickan som var den allra första som hanterade glasögonen efter Olle.
Enligt Ruben hade Olle därmed sannolikt råkat ut för våldshandlingar så att glasögonen åkte av och hamnade på asfaltplanen, där flickan sedan hittade dem.
Så här svarade Ruben många år senare en bloggläsare som frågade om glasögonen:
”Ang. glasögon: glasögonen var hela när de hittades. De låg på asfaltplanen med utfällda skalmar, framför Norra ingången till Gymnastikhuset. Vi hittade så småningom den flicka som först hanterat dem, en elev på Läroverket, och lämnade dumt nog namnet till polisen, som schabblade bort det viktigaste i flickans berättelse: NÄR hittade hon glasögonen?
Det troliga är att hon fann dem på torsdagsmorgon den 8:e. Men det är möjligt att glasögonen, liksom cykelnyckeln som låg i gräset strax intill, hade kastats dit senare – en idé som några av de siare som vi haft kontakt med, pratat om. Det är ju möjligt att det funnits fler saker med koppling till Olle där framför Gymnastikhuset. Det dröjde ju tre veckor innan jag kom dit för att söka. Det hade ju kommit ihållande och våldsamma regn, och små saker kan ju ha spolats bort.”
I citatet ovan framgår också att Ruben hade kontakt med siare. Och att det regnade ”ihållande och våldsamt” tiden efter Olles försvinnande.
Flickans uppgift är behäftad med stor osäkerhet:
Det var närmare ETT ÅR efter Olles försvinnande som flickan talade med Ruben. Om hon överhuvudtaget hade hittat några glasögon just där så kanske det inte ens var Olles glasögon. Där rörde sig folk på dagarna, det kan varit någon annans glasögon.
Enligt Ruben sa hon inte vilket dag hon hittade glasögonen. Ruben antog att hon hittat dem på torsdagen, dagen efter Olles försvinnande. (Eftersom ”ungdomarna” hade hittat dem på fredagen).
Inte heller vet man om flickan i så fall var den första som hittade glasögonen, efter att Olle skildes från dem. Nån kan ju hittat dem före flickan, med ihopfällda skalmar, och slängt dem på asfaltplanen med utfällda skalmar.
KONTENTAN av alla uppgifter om glasögonen blir att,
det enda någorlunda säkra är att glasögonen var hela när de lämnade Olle.
”Olles glasögon var av s k ”orienteringsmodell”, med skalmar som gick runt öronen och som Olle bar även när han tränade karate, eller spelade fotboll – vittnade om att här hade Olle blivit utsatt för hårdhänt våld.”
Fast man kan lika gärna dra slutsatsen att Olle INTE blev utsatt för hårdhänt våld, just av den anledningen att glasögonen var HELA. Glasögonen var av en modell som sitter fast ordentligt även vid hårdhänt våld som karate med mera. Så länge glasögonen inte går sönder så sitter de kvar (till en viss gräns). Om man inte tar av sig dem självmant.
Olle kan alltså själv tagit av sig glasögonen. Visserligen hade han dålig syn, men det krävdes knappast glasögon enbart för att gå en bit på trottoaren.
Om glasögonen istället hade varit sönder när de hittades så hade det varit mer motiverat att dra slutsatsen att Olle utsatts för våld. Men även det hade varit osäkert, eftersom vi inte vet vad som hände med glasögonen tiden mellan att de lämnade Olle och fram till de hittades.
Återigen, det enda man kan säga säkert
utifrån glasögonens tillstånd då de hittades, är att de inte hade utsatts för våld så att de gick sönder.
Sammanfattning
Det fanns inga bromsspår vid platsen där Olles glasögon påträffades. Åtminstone om man ska tro polisens uttalande veckorna efter Olles försvinnande.
Olles glasögon var hela när de påträffades, enligt de ungdomar som hittade och lämnade dem till polisen. Glasögonen låg på en låg stenmur intill Floragatan, med skalmarna ihopfällda.
Uppgiften om flickan som ett år senare påstod att hon hittat Olles glasögon på asfaltplanen, hela men med skalmarna utfällda, är osäker. Om uppgiften var korrekt så är det ändå okänt om nån annan hanterade glasögonen före flickan (förutom Olle).
Rubens övertygelse var…
… att Olle blev dödad av en eller flera poliser. Den övertygelsen grundades på uppgifterna om bromsspår och glasögonen, och på Olles cykelnyckel som Ruben hittade månaden efter försvinnandet vid den plats där glasögonen hade hittats. OCH på det faktum att polisen sökte några tjuvar efter ett inbrottslarm i Gamla Flickskolan 150 meter från Gymnastikhuset där Olles glasögon hittades. Ruben ansåg det ”ganska orimligt om två remarkabla händelser, som inträffa samtidigt och i samma område, inte skulle ha koppling till varandra.”
Teorin att Olle ramlat i ån och förts ut i havet (i det höga vattenflöde som orsakades av det ihållande och våldsamma regnen), avfärdades av Ruben med argumentet att Olle inte kan ha ”krupit på alla fyra” de 400 metrarna från Gymnastikhuset till ån.
Varför en berusad Olle måste ha krupit den sträckan istället för att ha gå på två ben, var troligen för att det blir enklare att avfärda å-teorin om något moment framstår som osannolikt (som att krypa 400 meter på alla fyra). Citat från bloggen: ”Om nu Olle krupit på alla fyra ner till ån, måste han ju ha observerats av någon av de polismän som vaktade i korsningen Floragatan-Kyrkogatan?”
Tanken att Olle skulle ha krupit en lång sträcka kom enligt Ruben från en polis: ”Polismästare Rolf Stenberg underrättade press och allmänhet: -Redlöst berusad Olle Högbom har på alla fyra kravlat sig ner till ån för att pissa. Där har han ramlat i vatnet, fått en kallsup och drunknat.” (Det är okänt varifrån Ruben hämtat det citatet).
I ett sista inlägg på sin blogg …
… i augusti 2020 efterlyste Ruben ett klarläggande om Olles död, och det klarläggandet skulle peka åt ett bestämt håll:
”… Kontakten med myndigheten har misslyckats, och jag drar slutsatsen: Polisen är inte intresserad av att lösa ärendet Olle Högbom. Ett klarläggande skulle innebära, att polis, enskild eller i patrull, avslöjas som gärningsman, mord, på Olle.
Att leva med ovissheten om vad som hänt Olle är en daglig tortyr, där jag slits mellan förhoppningar, sorg och desperation. Det har kommit till min kännedom att polisen under senare tid fått vissa uppgifter och som föranlett att utredningen aktiverats. Det är min förhoppning att detta arbete påskyndas …”
De uppgifter som Ruben hoppades på, gällde en journalist som ”upptäckt” att de poliser som var på plats i Sundsvall när Olle försvann inte hade förhörts.
Men på den tiden var rutinen att polisen avrapporterade skriftligt, det är först på senare år som rutinerna ändrats till att även hålla förhör.
Efter journalistens ”tips” år 2020 förhördes några av de kvarlevande poliserna som var i tjänst den kvällen år 1983. Men inget framkom som förde utredningen närmare en lösning.
Ruben avled några månader efter sitt sista blogginlägg.
Om din jul mot förmodan inte var ”god” – exempelvis tomten var packad eller/och släkten värst – då kan du bortse från den retroaktiva julhälsningen.
Nytt ämne. Tidigare i vintras kom ett tips som kan vara relevant för uppgifterna om Sundsvalls-Stefan som dröjde 40 år med att polisanmäla bevittnandet av Olle Högboms död. Stefan påstod alltså att han sett en cyklist bli påkörd av en bil samma kväll som Högbom försvann, och att cyklisten var Olle Högbom. Och de andra var gängmedlemmar, som indirekt hotade Stefan till 40 års tystnad.
Faktum är att det faktiskt inträffade en kollision mellan en bil och en cyklist, den onsdagen i Sundsvall när Olle försvann. Det framgår i en gammal notis med rubriken ”Häcken vållade olyckan”, i lokaltidningen torsdagen 8 september 1982, dagen efter Olles försvinnande.
MEN, enligt notisen var det på eftermiddagen, inte kvällen, och cyklisten var en 12-årig pojke. Det uppges inte på vilken plats i Sundsvall olyckan inträffade, endast att det var en korsning med en häck som skymde sikten. Pojken fördes med ambulans till sjukhus där han röntgades för ett misstänkt benbrott.
Och: i en nutida artikel i lokaltidningen framgår att Stefan är socialdemokratisk kommunpolitiker (som fritidspolitiker). Det kan förklara hela stefanmysteriet.
Här visas mer uppgifter om Olle Högboms försvinnande, som komplement till föregående inlägg.
Olle Högbom var en 18-årig kille som försvann en lillelördag för fyrtio år sedan, onsdag 7 september 1983, i Sundsvall. Några veckor tidigare hade Olle flyttat från Härnösand till Sundsvall där han skulle gå sitt tredje gymnasieår, på kemilinjen i Västermalmsskolan. Familjen hade köpt en nersliten lägenhet åt Olle som planerade att rusta upp den under höstlovet.
På onsdag kväll cyklade Olle ett par kilometer från sin lägenhet på Nackstavägen till en kompis på Klockaregatan där det var klassfest.
Vid 22-tiden beslutade Olle och fem klasskamrater att gå till nattklubben Nattoxen vid Strand hotell, som ligger på 15-20 minuters gångavstånd österut i närheten av där Selångersån rinner ut i havet.
Efter några minuters promenad satte sig Olle ner på marken, med ryggen mot ett trådstängsel strax norr om järnvägsövergången på Floragatan. Han ville, orkade eller kunde inte gå längre. Kanske sa Olle till de andra att gå i förväg, eller att han tänkte gå hem, det förekommer olika uppgifter.
Olle kom aldrig till Nattoxen, han sågs ingen annanstans heller sedan dess, han var försvunnen.
Senare hittades Olles glasögon (oskadade) och en cykelnyckel vid Gymnastikhusets norra ingång, hundra meter från järnvägsövergången där Olle hade satt sig.
Bild ovan: äldre flygfoto. A=där Olle sågs sist av klasskompisarna.
B=där Olles glasögon hittades några dar senare av en skolelev, vid Gymnastikhuset (Hedbergska skolans gymnastiksal), intill Floragatan. En månad senare hittade hans pappa Ruben en cykelnyckel på samma plats (i gräsranden intill asfaltplanen). Enligt Rubens blogg var nyckeln ”häftad till en blank GULF-bricka” som Ruben tyckte att han hade sett tidigare på Olles byrå. Nyckeln påstods tillhöra Olle (man får anta att det fastställdes på fler sätt än enbart igenkännandet av den masstillverkade Gulf-brickan). Olle hade ställt sin låsta cykel på Klockaregatan när han kom dit till klassfesten.
Enligt uppgifter från Ruben:
Samma kväll som Olle försvann larmades polisen om ett inbrott i Gamla Flickskolan en liten bit norrut på Floragatan. En av tjuvarna påträffades. Polisen sökte sedan i området efter ytterligare en person. Detta fick sedan Ruben att spekulera att poliser varit inblandade i Olles försvinnande.
Och:
En boende på andra våningen i Gymnastikhuset hade vaknat av bråk och höga röster från gatan under hennes sovrumsfönster. Och hon hade hört dunsar mot plåt, och någon hade skrikit AJ – AJ!
Och enligt Ruben fanns det bromsspår på Floragatan vid Gymnastikhusets norra ingång. Detta motsägs dock av dåtida polisens uttalande i lokaltidningen där det uppges att inga bromsspår påträffades*.
En teori är att Olle blev påkörd och avled, alternativt upplockad och därefter dog av misshandel eller kvävd av egna uppkastningar, och sedan bortforslad och gömd på en plats där ingen kunnat hitta honom. Olles pappa Ruben misstänkte att det var poliser som orsakat Olles död. (Den misstanken kan Ruben fått från siare, se nedan). Det finns dock inga bevis eller indicier att polis var inblandad.
Ruben avled 2020 men hans blogg finns kvar: rubenhogbom.blogspot.com
På Rubens gripande blogg framgår bland annat att han och hustrun var frireligösa (medlemmar i Härnösands Baptistförsamling) och nykterister. Ruben skriver en del angående graden av berusning hos Olle kvällen han försvann:
”Olle var den aktuella kvällen inte redlöst berusad, sannolikt var han inte berusad, möjligen något påverkad efter att har druckit vin, berättar kamraterna. Den pojke som Olle sist talade med vid klassfesten, Tony Nilsson, berättar för oss att Olle stod för sig själv under de ca 20 minuter som de pratades vid. När Olle fick veta att Tony och hans kamrater arbetade med timmerbärgning, började han prata om skog och virkesavverkning. – Jag minns mycket väl den här långa pojken som stammade lite, berättar Tony. Han var vaken, klar och alert. Men när han började dra fram statistik om hur mycket man kunde minska avverkningarna genom att ta reda på allt sjunktimmer, då hängde jag inte med.’
Men Olles tillstånd innan han lämnade festen – att han kunde stå upp på egna ben, och prata statistik om virkesavverkning – säger inte mycket om hur Olle mådde en halvtimme senare vid järnvägsövergången. Under en festkväll kan tillståndet förändras plötslig och drastiskt, exempelvis efter ytterligare lite vin eller annat, så att det tippar över.
Enligt Ruben sa Olles klasskamrater: ”Visst hade det druckits en del… Men inte såå våldsamt, väl? Hela klassen var i skolan följande dag. Endast en kamrat vågade skolka.”
En klasskamrat sa: ”Vi uppfattade inte att Olle var så påverkad, att han inte kunde ta hand om sej själv”.
Olle tycks alltså inte varit redlöst berusad eller däckad när kamraterna skildes från honom vid järnvägsövergången.
Men en berusad person kan framstå som hyfsat nykter, kontaktbar, fysiskt aktiv, pratsam och kan gå utan att vingla alltför mycket, men samtidigt vara så berusad att minnet dan efter är helt blankt. (Och det garvas åt stolligheterna som hände kvällen innan, när de återberättas av kompisarna).
Det betyder inte att Olle hade alkoholproblem eller var missbrukare. Alla som haft en normal uppväxt, med fester då och då, har själva råkat ut för liknande åtminstone nån gång.
Ruben utreddes av polisen, i ett par år, enligt hans blogg. Polisen stödde sig på statistik att gärningsmannen ofta finns bland de närmast anhöriga. Eftersom de övriga anhöriga hade alibi eller inte omfattades av statistiken, så det var bara pappan kvar att utreda.
Ruben och hustrun anlitade en privatdetektiv, annonserade i tidningar, och utlovade en belöning på etthundratusen kronor till den som kunde ge en anvisning om vad som hänt Olle. Och de blev blåsta på åtskillliga tusenlappar av en förslagen skojare.
Ruben och hustrun kontaktade även – och blev kontaktade av – flera siare (spåmän/spåkvinnor). En siare såg Olle plockas upp av polisen och: ”Olle har kräkts i bilen, poliserna har gripits av vettlös ilska och gett honom ännu mer stryk, Olle har kvävts av sina uppkastningar och av misshandel.”
Det är okänt om den teorin ursprungligen kom från en siare, eller om siaren bara spann vidare på Rubens teori.
Trots att siarnas syner inte ledde till att Olle hittades, så uttrycker Ruben ändå visst förtroende för dem: ”I kontakten med dessa siare har vi mött intressanta, respektingivande personligheter. Det vore ohederligt, omöjligt, att förneka deras förmåga.”
Polisen antog att Olle drunknat. Antingen i den närliggande dammen, eller i Selångersån och sedan flutit ut i havet.
Polisen tömde dammen, ”Bünsowska tjärnen”, men ingen Olle fanns där.
Selångersån ligger tio minuters promenad (cirka 400 meter) norrut från järnvägsövergången där Olle satte sig på marken. Därefter flyter ån drygt femhundra meter österut till Sundsvallsfjärden och havet. Ån är 25-30 meter bred och på en del ställen ganska lätt att ramla i:
Olle kan exempelvis begett sig mot nattklubben Nattoxen, efter att ha vilat en stund vid stängslet vid järnvägsövergången. Men gått lite fel, fram till ån, råkat ut för en fallolycka, hamnat i vattnet och medvetslös/död flutit vidare till havet.
Enligt Rubens blogg finns det åtminstone ett liknande känt fall: ”Detta har tyvärr också hänt tidigare. Mannen som fallit i ån, hittades ilandfluten på ett skär i havsbandet. Hans gylf var öppen.”
I en lokaltidning uppges: ”Det har tidigare hänt att mystiska försvinnanden klarats upp sedan det visat sig att personer t.ex. fallit i Selångersån och förts med strömmarna ända ut till Bremön utanför Njurundakusten.” (Sundsvalls tidning 23 sept. 1983).
Dagarna innan Olle försvann regnade det, och regnet fortsatte därefter i över en vecka. Som mest föll 92 millimeter på ett dygn. Det kraftigt ökade vattenflödet i Selångersån kan snabbt fört kroppen ut till havs.
1994 påstod Thomas Quick att han hade mördat Olle. Men Quickutredarna avskrev honom, han blev inte åtalad.
Quicks erkännande försämrade knappast möjligheten att klara upp Olles försvinnande, även om en viss romanförfattare vid namn GW hävdade det i sin strävan att ”hämnas” på Quickutredarna för de andra fall där Thomas Quick dömdes för mord. ”GW & GUILLOU satsar miljoner på HÄMNDPLAN” (bild höger, förstasidan av Aftonbladet 6 sept 2012):
Ollefallet var iskallt sedan många år tillbaka. Och polisen har ingen skyldighet att utreda försvinnanden om det inte finns brottsmisstanke.
Så var det dax igen, en till Sundsvallsbo träder fram och kommer ihåg saker.
Viola eller ”Vivi” (bild ovan) var alltså en 17-årig tjej som försvann spårlöst en decemberkväll några mil från Sollefteå.
– Ett tackbrev några år tidigare till Viola från Norge hade öppnats (”geöffnet”) av nazisternas brevcensur och stämplats med hakkorset. (Bild, detalj från bild i boken).
– Ett av många tips till polisen var ett ”horoskop” som landade på spaningsledarens Janne Sundins bord några månader efter Violas försvinnande (bild, detalj ur boken).
Här skärskådas de tidigare nämnda bromsspåren och glasögonen.
En teori är att Olle blev påkörd och avled, alternativt upplockad och därefter dog av misshandel eller kvävd av egna uppkastningar, och sedan bortforslad och gömd på en plats där ingen kunnat hitta honom. Olles pappa Ruben misstänkte att det var poliser som orsakat Olles död. (Den misstanken kan Ruben fått från siare, se nedan). Det finns dock inga bevis eller indicier att polis var inblandad.
1994 påstod Thomas Quick att han hade mördat Olle. Men Quickutredarna avskrev honom, han blev inte åtalad.